Becks framgångsrecept funkar än

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev med sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck in sig i den svenska deckarhistorien. Den klassiska serien från 1960- och 70-talen funkar förvånansvärt fint som bladvändare även idag. I Boken om Beck berättar Johan Erlandsson om succén, men också om den mörka baksidan i författarnas liv.

Under samlingsrubriken Roman om ett brott skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö 10 banbrytande deckare.

Samhällskritiska kriminalromaner, gärna med mycket svärta, har blivit en ofattbart framgångsrik genre. 6 av 10 lästa böcker i dag är en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (pirat), en berättelse om författarparet och de böcker som startade det svenska deckarundret. Johan, som jag jobbade tillsammans med på Kommunalarbetaren ger här bakgrund och förklaring till den litterära succén. Lättläst och ändå djuplodande beskrivs deras nyskapande författarskap och storsäljande böcker. En guldgruva för en deckarnörd.

Johan Erlandssons bok berättar historien om det framgångsrika författarparet och deras böcker.

På bokomslaget ser vi paret som de ville visa sig för världen: Per Wahlöö mysande med sin arm beskyddande runt småleende skrivpartnern och hustrun Maj Sjöwall. På insidesfliken höjer de armarna i segergest i New York, där de 1971 fick världens då finaste deckarpris, Edgar Award för Den skrattande polisen, den fjärde boken i serien. Böckerna skrev de tillsammans åren 1965-1975, under samlingsnamnet Roman om ett brott. Än idag finns de på topplistan bland de mest översatta i Sverige.

Men bakom den framgångsrika fasaden fanns en mörkare baksida, 

Johan Erlandsson berättar om det skrivande paret, som sov och tog hand om sina barn på dagarna och skrev tillsammans på nätterna (med hjälp av diverse olagliga uppiggande preparat.) Relationen var fylld av bråk och alkohol och en svartsjuk Per Wahlöö som periodvis misshandlade sin partner.

Maj Sjöwalls inställning till detta återkommande våld är märkligt överseende. Kanske tiden skapar distans till svåra minnen? Eller hade allt annat varit omöjligt om författaräktenskapet skulle klara kraven att leverera i det höga tempo som hölls hela vägen i mål? 

När den sista boken Terroristerna skrevs var Wahlöö döende. Maj Sjöwall avled förra året. 

Men böckerna lever vidare, kanske främst genom alla de filmer som producerats, och som egentligen inte har med böckerna att göra. 

Sjöwall-Wahlöö var pionjärer (om än inte först i världen) med att sätta ett kollektiv poliser i centrum, istället för en ensam detektiv. 

Mest känd är den melankoliske Martin Beck. Tillsammans med egensinnige Gunvald Larsson, minnesmästaren Fredrik Melander, ständigt snuvige arbetsmyran Einar Rönn, och den analytiske Lennart Kollberg med flera skapade de ett universum och ett kollektiv som gjorde succé både hos kritiker och läsare. Som Johan slår fast: »Beck skulle aldrig klara sig utan Lennart Kollbergs analysförmåga, utan Fredrik Melanders hästminne eller utan Gunvald Larssons humör.«

När jag nu läser alla tio, flertalet för första gången, förtjänstfullt nyutgivna av samma förlag som ovan, är det en oväntat rolig och spännande läsupplevelse:

  • Berättartempot är oftast oerhört väl disponerat mellan action och lugnare mellanspel. 
  • Beskrivningarna av miljö, sociala villkor och interiörer är väldigt väl faktakollade och ger läsaren en folkbildande resa in i det tidiga välfärdssamhällets framväxt. (Även om det här i huvudsak beskrivs som ett samhälle i sönderfall.)
  • Huvudkaraktärerna är komplexa, intressanta och engagerande. 
  • Kriminalgåtan, ofta två helt olika, som visar sig höra ihop, är smart och ofta överraskande. Även om de skyldiga har många gemensamma drag rakt igenom böckerna.
  • Att varje del i serien fått ett personligt förord av en i dag framgångsrik kriminalförfattare är också ett plus. Där berättar exempelvis Åsa Larsson att hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson fått sitt omfamnande namn efter seriens melankoliske hjälte. 

Läsningen är också en tidsresa genom ett Sverige under åren då kvinnorna tog de första stegen ut på arbetsmarknaden, daghemmen byggdes ut, högertrafiken infördes, liksom du-reformen. Annat är borta ur bilden. De då flitigt förekommande bankrånen finns inte längre på den kontantlösa kartan. Och i Beckböckerna räknas data-teknikerna till avdelningen onödiga påhitt. 

Språkligt är böckerna dessutom en bildningsresa när de återuppväcker ord som luguber (dyster och skrämmande), sinister (dyster och olycksbådande),  hugnades (gladdes)sällsport (sällsynt), syffistant  (självgod, självtillräcklig): »Han blev så upprörd vid blotta tanken på Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig«, nr 5, s. 215, lapidarisk (kortfattad men träffande):  »Efter en timme hade han fått ihop en lapidarisk och mycket ytlig sammanfattning av ett människoliv«. nr 7 s. 60 och så vidare.  Ord som förtjänar och återbrukas och återuppväckas, vad än Språkrådet säger om saken! 

Samhällskritiken, som ofta hyllats har däremot inte klarat tidens tand. Att som Sjöwall Wahlöö konsekvent inta den utsatta människans perspektiv är helt i genrens anda. Båda var hängivna kommunister som inte sparade på det marxistiska krutet och lät sossehatet flöda fritt. Även det är en del av böckernas identitet. 

Men det som snyggt och på rätt plats fogades in i bygget i de tidiga deckarna blir alltmer långrandigt predikande i de senare, ofta i en bitter ton och utan att tillföra något till handlingen. 

Riktigt otidsenlig är synen på kvinnor, särskilt de som klassas som horor eller »nymfomaner«. Detta är böcker om manlig vänskap i ett manligt kollektiv och perspektivet blir därefter. Polisernas blick på kvinnor de föraktar är vanligen hård och kall och dömande, kanske som ett utslag av författarnas strävan efter realism.

Män beskrivs aldrig som direkt fula, vilket kvinnor ofta gör. Och män (förutom sexualbrottslingar) är aldrig lika utelämnade till en ohämmad och otyglad sexualitet som böckernas utsatta kvinnor. Fruar är, med vissa undantag, trista typer som mest gnäller och ringer poliserna och undrar när de kommer hem. 

Men tiderna ändras, grupp 8 bildas, tjejer vill ta plats, jämställdhet blir politik och detta påverkar även böckerna. 

I slutet av serien har Martin Beck i det närmaste blivit feminist, och till och med Gunvald Larsson inser att kvinnliga poliser tillför kåren kvalitet.

Sammanfattningsvis utgör Roman om ett brott ett stycke grundläggande deckarhistoria, med klassiska kvaliteter som fortfarande gör dem till läsvänliga och riktigt spännande bladvändare. Även om allt inte åldrats med behag dokumenterar de dessutom det moderna Sveriges framväxt.

De tio böckerna i korthet:

De tio deckarna skrevs och gavs ut 1965 – 1975.

1.Roseanna – en ung amerikansk kvinna mördas ombord på kanalbåt. Presentation av Beck och hans yrkesbröder. Spännande upplösning, skickligt uppbyggd. 

2.Mannen som gick upp i rök – varför försvann en svensk reporter i Ungern? Beck far å uppdrag till Budapest, trots semester. Snyggt komponerad gåta, men väldigt mycket kvinnoförakt och märkliga schabloner. 

3.Mannen på balkongen – Små flickor mördas i Stockholms parker. En obehaglig och mycket spännande del i serien. 

4. Den skrattande polisen – vem sköt ihjäl ett stort antal människor på en buss i Stockholm. En av de bättre actiondeckarna, med en elegant upplösning. 

5.Brandbilen som försvann – Ett ruffigt hus brinner upp och flera dör. Olycka eller mordbrand? Det tålmodiga utredandet får till slut sin belöning. Malmöpolisen Månsson får en tung roll.

6.Polis, polis potatismos – En förmögen företagare skjuts ihjäl mitt under ett tacktal på Savoy i Malmö. Månsson bistår Beck i en historia som inte stannar i Skåne.

7.Den vedervärdige mannen från Säffle – En polis mördas på ett sjukhus, fler står på tur. känd som filmen Mannen på taket där Gunvald Larsson får en framträdande roll. 

8.Det slutna rummet: En man hittas skjuten i en lägenhet som är låst och reglad inifrån. Självmord eller mord? Samtidigt äger en våg av bankrån rum. Boken kantrar över i farsartade beskrivningar och författarnas egen samhällskritik. 

9.Polismördaren Här hamnar Martin Beck i Skåne, hos den trivsamme polisen Gottfrid Nöjd i Anderslöv. En kvinna hittas mördad och misstankarna faller på en tidigare dömd sexbrottsling. Parallellt jagas misstänkta polismördare, och som vanligt vävs vissa ledtrådar samman till ett mönster. 

10. Terroristerna i den avslutande delen planerar poliserna att hindra ett gäng blodtörstiga yrkesmördare från att mörda en impopulär senator som ska gästa Stockholm. Känns fortfarande aktuell. Liksom i föregående bok äger en händelse rum som långt senare kommer att inträffa i verkligheten. 

Lina ger kassajobbet politisk sprängkraft

Lina Arvidsson med sin poesidebut om livet bakom kassan.

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark.

Först hör jag Lina Arvidsson läsa en av sina dikter i ett klipp, för Handelsnytt, den fackliga tidning där hon skriver krönikor om vardagen som kassörska.

Jobbet har nu förvandlats till 237 sidor poesi om livet och årstiderna bakom kassan i en ica-butik i Malmö. 

Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan

Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai) 

Dikten från sidan 29 inleds med en rad där både frågan och svaret är historia: 

inga tidningar än nej de har inte kommit 

Precis som krönikorna handlar hennes poesidebut om arbetsvardagen bakom kassan, den mötesplats som så många nu vill scanna bort. Eller åtminstone göra till ett yrke icke möjligt att leva på, med hjälp av ständiga nedhyvlingar av arbetstiden

Men upplevelserna vinner på att förvandlas till ett fritt prosalyriskt tankeflöde om alla dessa  timmar, löst sammanfogade av årstidernas särskilda upprepningar. relationernas mix av flyktighet och långtidsverkan.

De så kallade kvällstidningarna i dikten Lina läser högt är numera inte mer aktuella än morgontidningar, och trycks ungefär vid samma tid. Men min granne kommer fortfarande på förmiddagen med sitt aftonblad, inhandlat i ett Coop nära mig. Och precis som jag hoppas att de där löpen med sina stora bokstäver kommer att sättas upp i många år än, hoppas jag på en fortsatt framtid för kassörskan, fast med mycket bättre arbetsmiljö och villkor. 

För kassörskorna kan inte ersättas av aldrig så många självscannermaskiner. Hon eller han i kassan kan vara livlinan för många ensamma, kontaktbehövande själar.

Unga, gamla, alkisar, lycrafolket med sin kvarg:  Minuterna när varorna rullar på bandet kan småpratet vara hela skillnaden mellan total ensamhet och en liten ljusglimt i isoleringen. 

Kasten mellan vädret och världen bygger små broar av gemenskap.

/— Närvarokänslan kan komma hastigt

där vid nio liksom blända

otroligt ändå att vara vid liv/

Och maskinerna ersätter inte behovet av lite mänsklig hjälp:

ett ögonblick bara 

att det går snabbt för dig är lika viktigt som att sakta ner för han som inte kan se jag har ju fel 

glasögon på mig 

om du trycker på den gula

och så koden en gång till—

Poeten tar detta kollektiv i famnen, niet som frågar och viet av kassörskor, 

»en funktion men också person«.

Hon exkluderar förstås 

De där /— gubbarna med särskilt leende

de låtsas med blicken att vi ska göra saker vi inte ska göra —/

Och inkluderar de andra

 /stammisar 

trygga som träd i en skog

vi hälsar på varann på stan

vi vet inte varför —/

De många små detaljerna berättar mer än många tunga arbetsmiljörapporter om hur kroppen mår, därbakom kassan. Vem tänker på att den där lilla rörelsen för att kasta kvittot som ingen längre vill ha (konstigt nog) i papperskorgen kan få axlarna att frysa och handleden att skrika »rakt ut om kvällen«. 

Ergonomerna tänkte inte på det. 

Lina i kassan ger denna smärta en egen plats. 

Därbakom registrerar hon även teknikens tvivelaktiga framsteg och priskodernas ologiska förändringar. »den lilla sorgen när litchie läggs i förmärkt ask med streckkod« och hon blir »snuvad på en PLU att öva in under dagen«.

De gamla PLU-koderna gick förlorade när vi byter bageri

som när Ann gick i pension något i mig

darrar

och hon med läppstiftet jag minns inte ens hennes namn 

I stroferna rinner den iskalla svetten när rånet är ett faktum, mitt i fredagsstressen. 

/kniven mot hennes hals han höll

kniven mot hennes hals —/

Och tårarna över Fanny, hon vars liv värkte sönder. 

Jag skriver ett meddelande till dig

nej det gör jag ju inte

lutar mig mot stammen blir blöt genom kläderna

Vet du om att du är död?

I poesins betraktelser blir arbetskroppen både avskild från och tätt sammanfogad med arbetshjärnan, maskinerna får liv, kassalådan sträcker på sig i sin nya roll som tipskupongslåda, och »även ett chipp kan behöva beröring ibland«. 

Människan bakom kassan bitvis en robot, tills hon kikar bort mot Niklas, Christian i delikatessdisken, /—är du här idag igen? ja här är jag alldeles intaglig i kassa fem —/

Den höga igenkänningen gäller både kund och kassörska:

du 

nu glömde jag toapappret

det är väl konstigt tänk jag kom bara för det 

När Handelsfackets ordförande Linda Palmetzhofer pratar om hur viktigt det är med cirkulär ekonomi för att få handeln klimatsmart med utvecklande arbeten är det bara att hålla med. Kanske ger det kassörskan både bättre lön, arbetsuppgifter där skuldrorna inte fryser,  och rätt till heltid som vilken industriarbetare som helst. 

När finansminister Magdalena Andersson (S) och finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) berättar om att skatteklyftan för de som har sjuk- och aktivitetsersättning nu ska slutas, så att de som inte längre kan jobba får minst en tusenlapp till i månaden tänker jag på Fanny och hennes medsystrar och bröder som offrades av Anders Borg och alliansens straffskatt på sjuka för arr värna »arbetslinjen.«

Lina Arvidssons dikter om alla där timmarna som är arbetslivet behöver inte motiveras med samhällets brister, de lyser av lågmäld poetisk kraft. Men deras budskap ger dem ändå sprängkraft som politik. 

En Kristina av kött och blod

Lejonburen, Ulrika Kärnborg (Natur & Kultur)

En ung flicka som inte vill göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig, som vägrar äktenskap och ett förutbestämt liv och istället bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin nya roman Lejonburen, om ett av historiens mest kända uppbrott. 

Året är 1633 och förvirring råder i Svea rike, i efterdyningarna av att »lejonkungen« Gustav den II Adolf stupat i Lützens dimmor på slagfältet. I det förödda krigslandskapet försöker hans lojale kansler Axel Oxenstierna träffa en överenskommelse. Hemma väntar kungens änka, Maria Eleonora och hans 7-åriga dotter Kristina

Kristina är den unga arvtagerska han är förmyndare åt. Hon gör något för sin tid närmast otänkbart när hon avstår från drottningkronan, tackar nej till tilltänkta äktenskap, konverterar till katolicismen och för sina återstående tre decennier väljer ett liv som landsflyktig utlandssvensk. Ett uppror av guds nåde, som nästan golvar hennes fostrare »herr Oxenpanna« som hon ofta vanvördigt kallar honom. Det är runt henne berättelsen kretsar, men synvinkel och perspektiv växlar mellan flickan, mamman, fostraren Oxenstierna och Elisabeth änkedrottningens trotjänare. Vi följer dem under sammanlagt 24 år.

Titeln anger villkoren för den ofrivilliga drottningen, lika maktlös som den lejonhona i bur som hon fått till gåva. Men trots allt mäktig, härsklysten, kylig när det passar och brutal när hon får lust att hämnas. Exempelvis beordrar hon utan att blinka avrättning av bönder som revolterat mot elände och svält.

När berättelsen drar igång ligger Kristina, 31 år i ett utkylt rum i Paris. Hon är smutsig, sjuk och det ryktas att hon är döende. Några år tidigare har hon lämnat tro och tron, bytt makten och härligheten i Sverige mot flyktingens exil i Rom, där hon avlider först tre decennier senare. Hon blir för sin tid mycket gammal och lever fler år utomlands än i Sverige. 

Kristina är en fascinerande kvinna, inte minst för de livsval hon gör, som känns så mycket närmare vår tids tankar om ta sitt öde i egna händer än det pliktuppfyllande som måste ha legat i regentrollen. 

Hon vill inte ha den rollen, inte gifta sig för att få en arvinge, inte ställa sin blödande kropp i rikets tjänst. 

»Poeterna talar om njutning. /—/Men aldrig skriver de om hur det är att leva i en kvinnas kropp, att uppleva väldoft och stank, smärta och sjukdom, och den ständiga pendlingen mellan ebb och flod.« /–/Hon vill skrika till dem att låta henne gå. Eller åtminstone lämna henne ifred.« (s.336)

När hon säger nej till äktenskap, regeringsmakt och den religion hennes pappa slagits för gör hon det otänkbara, och Ulrika Kärnborg ger henne just den uppsättning egenskaper och de sociala villkor som gör denna häpnadsväckande utveckling möjlig.

För även om hon var hårt hållen, var hon samtidigt en mycket mäktig ung kvinna, vars ord tidigt blev lag för en maktspelande omgivning av rivaliserande adelssläkter, hovmän och de styrande männen i rådskammaren. Hon är nyfiken, smyger ut inkognito på nätterna för att få veta mer om hur det pratas på krogar. Ingen medkänsla eller empati går att spåra i hennes reaktioner och beslut. 

Axel Oxenstierna, Svea Rikes mäktigaste man har mycket gemensamt med Hilary Mantels Thomas Cromwell , huvudperson i romansviten om intrigerna i England ett sekel tidigare. Precis som Thomas Cromwell får »han Oxenstierna« alltmer att säga till om, titlar och rikedomar hopas på hög, Inkomster och räntor strömmar in från gårdar, hemman och lagmansdömen. 

Till skillnad från Cromwell får han behålla sitt huvud, men makten rinner ur hans allt ålderssvagare fingrar. Liksom Cromwell är han en uppkomling, »när du fortfarande kallas friherre, när de andra, Sveriges gamla släkter, härleder sina anspråk från urgamla ätter, och i smyg stirrar på dig som om du vore en utböling.« 

Och lika levande som Mantel skildrar intrigerna runt Cromwell, Henrik den VIII och de kvinnor som han vill ha eller bli av med, lika inlevelsefullt och elegant skriver Ulrika Känborg fram denna svenska stormaktstid där barnet Kristina ska fostras till drottning, i ett samhälle som bara kan föreställa sig män vid makten. 

Läsningen förflyttar mig verkligen till dessa platser, där intrigerna frodas, plundring, pest och svält plågar befolkningen tillsammans med de eviga krigen. Det är färgstarkt, smutsigt och lastbart och Kristina frestas sexuellt av både kvinnor och män. Hovet pulserar av lust och intriger.

Porträttet av makthavaren, rikskanslern som gav Sverige dess nuvarande indelning och styrelseskick är en bärande del av boken. Sedd genom Oxenstiernas ögon är Kristina »liten och sträv, oansenlig och sned i ryggen. Allt hos henne har en grå hinna över sig, utom ögonen. De är fulla av klokskap, intelligens som han känner igen och respekterar, i alla fall bland jämlikar.« (s. 122)

Drottningen Kristinas mod och självständighet väcker förundran, eftersom hela hennes position var så omöjlig. Men den historiska ram som Ulrika Kärnborg sätter runt henne blåser liv i henne som människa, kvinna, makthavare, rebell och konvertit. 

Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell är tredelad och tar många tusen sidor att berätta. Även Ulrika Kärnborg, för övrigt i flera år min kollega i ledarskrivargänget på Dagens Arena, hade gärna kunnat fläska på med lite mera text. Det håller hon för, denna Kristina av kött och blod. 

Barnboksfynd som boostar ordförrådet

Barnboksfynd som boostar ordförrådet

Att läsa högt för små barn är bland det mysigaste man kan ta sig för. Men högläsning ger också barnen ett rejält försprång – vid 5 års ålder har de hört hundratusentals fler ord än barn som inte haft någon som läst högt för dem, och lär sig lättare läsa, enligt forskning från universitetet i Ohio. Här är 26 förträffliga fynd från bokrean som ger nya ord och läslust till små och stora läsare.  

För de mindre barnen

Högläsning ger barnen bättre ordförråd och det blir lättare att lära sig läsa. Men framförallt är det mysigt.

Bebbe och fina kroppen Mervi Lindman (Bonnier Carlsen) 

Kroppen med alla sina finurliga delar är den röda tråden i den här gosiga bilderboken, där Bebbe använder sina ögon, öron, näsa, fingrar, tår till att upptäcka sig själv och omvärlden. Fartfyllda teckningar och många små bilder och ord att använda tillsammans med läsarna. Tvååriga kompisar som fått höra och kolla bilderna älskar redan Bebbe. 

Mollan och bullarna Lena Andersson (rabén&sjögren)

Förtjusande om Mollan och hennes mormor, som myser tillsammans utan mamma. Från avskedets tårar när mamma går till, dans, bullbak, vila och hejdå mormor med glada blickar efter en mysig dag tillsammans. Under några timmar hinner det hända mycket. Relationen mellan de båda fångas i mjuka, kärleksfulla bilder.  

Max och Maja Den snöiga dagen  Max och Maja Den lilla pölen Axel Scheffler (Alfabeta)

Kaninen Max och Musen Maja är kompisar och leker ute i snön. Så blir de osams, och sen vänner igen. Bilder och korta meningar visar både hur det kan bli när båda vill bestämma, och hur bra det kan bli när man säger förlåt. 
Med samma upplägg avdramatiserar Max och Maja Den lilla pölen det som kan hända små barn när de leker och har kul: Vem som helst kan glömma att gå och kissa. Men ingen fara! Maja torkar upp den lilla pölen, Max får låna en klänning av Maja och sen kan leken fortsätta.

Lilla Spöket Laban får en lillasyster, Laban och Labolina, lilla Anna och långa farbrorn Inger och Lasse Sandberg (rabén&sjögren)

Den gulliga spökfamiljen och lillprins Bus är det minst skrämmande man kan tänka sig, trots att de bor i källaren i slottet Gommoronsol. När familjen får en liten spökbebis med en mycket stark röst, är det mest pappa spöke som störs av tjuten. 
Laban och Labolina skojar Laban med sin nu lite större lillasyster som får följa en mystisk lina genom hela bilderboken.
Och i boken om lilla Anna och långa farbrorn leker författarna med kontrasterna liten och stor, kort och lång, hög och låg på ett finurligt och fantasifullt sätt. Inger och Lasse Sandberg ligger bakom en rad klassiska barnböcker för de mindre som tål att läsas om och om igen.  

Peppa Pig, Det här är Greta, Greta hittar ord  Neville Ashley och Mark Baker (Tukan förlag), översatt av Marie Hellleday Ekwurtzel  

Precis som de populära Babblarna är Greta-böckerna baserade på en serie barnprogram i teve, vilket skapar hög igenkänning hos de små från början. Greta och hennes vänner är ett sympatiskt gäng, och här får vi följa med in i familjens värld och bekanta oss med omgivningen. Ett säkert kort för högläsaren. 

Vera och Ville på förskolan, Vera borstar tänderna Katarina Ekstedt Lovisa Blomberg (Triumf förlag)

De i min omgivning mycket uppskattade böckerna om Vera och Ville tar upp vardagliga händelser som är stora i små barns liv: Att borsta tänderna, att vara på förskolan, att leka med en kompis, sova över hos mormor och morfar. Bilderna på barnen är lite mangainspirerade, mamma och pappa och andra vuxna syns bara nerifrån, utan huvud. De korta texterna är skrivna med versaler (vilket jag inte ser några fördelar med.) Vera och Ville blir snabbt favoriter att läsas om och om igen.  

Högläsning lite större förskolebarn  

Att stå upp för sig själv, vara kompisar, rabbla ramsor, lära sig cykla är delar av förskolebarnets värld.

Så gör prinsessor Per Gustavsson (Natur & kultur)

Den kaxiga prinsessan i denna förtjusande, feministiska bilderbok äter givetvis prinsesstårta och jordgubbar till frukost, har ett enormt rum med klänningar, skor och smycken, klär sig fin och borstar håret tusen tag. Hon får inviga en massa saker, klippa av band och döpa båtar. För så gör prinsessor.
Men de spelar också ishockey och tacklas, räddar prinsar som sitter fångna i grottor, tämjer drakar och skrämmer bort farliga rövare. Feminism och frihet samsas med lekfullhet och humor under det rosa täcket när prinsessan blinkar åt sina läsare. Uppskattas mycket av en 3-åring i min närhet.

Puck lär sig cykla AnnaKarin Garhamn (Bonnier Carlsen) (inte på rean)

Det är vår och Puck och mamma är i affären för att köpa Pucks första cykel. Sen är det bara att börja cykla, eller? Nej, upptäcker Puck det är det inte! Lagom äventyrlig text med hög igenkänning och glada bilder för 3-6-åringen om den vingliga vägen till att bli cyklist på riktigt. 

Bara knyt, Alfons, Lycklige Alfons Åberg Gunilla Bergström (rabén&sjögren)

Med God natt, Alfons Åberg från 1972 inledde Gunilla Bergström sina 25 succéberättelser om den lille pojken och hans piprökande, tidningsläsande pappa. 2012 kom den senaste boken ut, men Alfons och hans kompisar lever som dockor, filmer, och fortfarande som underfundiga och filosofiska bildberättelser om att vara barn. I Bara knyt, lär sig Alfons den svåra konsten att knyta rosett och förvandlar hela huset med hjälp av snören. I lycklige Alfons Åberg handlar det om att ha tråkigt, som inte är så farligt som man kan tro.
För som farmor säger: »Det är bra! Det är bra att ni hartråkigt…«. Ett budskap som är ännu aktuellare idag, när Alfons önskan från 1984 om en knapp som snabbt tar bort det tråkiga och fram det roliga på teven för längesen gått i uppfyllelse. Den nyttiga konsten att ha tråkigt är svårare än någonsin. 

Alla tre vill leka två Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen)

Idde, Ester och Valle går på förskolan och leker alla tre tillsammans. Men vad händer när två vill leka själva? En mycket vanlig konflikt och sorg för barn när de första vänskaperna formas. De flesta  minns nog hur det kändes när två ville göra något där den tredje inte fick vara med. Men det går att hitta lösningar. Med uttrycksfulla och personliga bilder av de tre små kompisarna skapas hög igenkänning för de flesta barn. 

Ska vi va? Pija Lindenbaum (rabén&sjögren)

Här kommer Berit och vill leka med Flisan. -Ska vi va?! Men Flisan har varken tid eller lust utan vill göra egna grejer. Berit ger sig inte i första taget, och så småningom blir det äntligen lek. Personligen älskar jag denna humoristiska och osminkade bilderbok om barns outgrundliga vägar för vänskap.
Det är rakt på ja eller nej, utan krusiduller, och det ändrar sig snabbt. Budskapet att i barnens värld är nej bara tillfälliga är tröstande, men starten är tuff. Och ibland kan barnet behöva en lugnande försäkring, innan första läsningen att det kommer att gå bra. 

ABC Lennart Hellsing, Poul Ströyer 

Agare Bagare Kopparslagare/ Snällt är det inte att slå en svagare

Så kan det låta i de underfundiga, anarkistiska och extremt rytmiska rim som barn i generationer snabbt gjort till sina. Bokstävernas filuriga fantasifulla rim passar perfekt ihop med Poul Ströyers humoristiska, pricksäkra illustrationer, fulla av små, skojiga detaljer. 

Ocke, Nutta och Pillerill  Elsa Beskow (Bonnier Carlsen)

Kan en sagobok från 1939 funka för högläsning även för 2020-talets barn? Svar ja. Sagor om djur och levande växter, som dessutom är på rim, fungerar finemang och genererar många nya ord. Elsa Beskow behärskar den sköna konsten perfekt när hon här tar med barnen till en sagovärld full av träd, tomtar och busiga barn.
De tre ollonbarnen som drar iväg på äventyr, och hämtas hem av stränga Kurre Ekorre är en av många gamla sagor som lever vidare tack vare Beskows betagande och fantasifulla illustrationer av djur och natur. För att rimma med Elsa:
Traditionella roller åt tomtar, djur och troll, men lillasyster Nutta hon får en aktiv roll!   

Hög – eller egenläsning lite större barn

Läsa högt eller läsa själv, böckerna funkar lika bra för båda delar.

Halvan,Här kommer nya ambulansen, Halvans 1-2-3 Arne Norlin Jonas Burman (rabén&sjögren)

Här får vi veta allt om hur gänget i ambulansen jobbar vid utryckning, när de tar hand om sjuka och skadade. Med alla fakta är det inte någon högläsningsbok för små barn, men desto intressantare för de lite större. Alla som någon gång hört en ambulans med siréner får veta exakt vad jobbet går ut på.  
Halvan 1-2-3 handlar det om att bygga en bil. Halvan blir bilmekaniker. Elin får hjälpa till att bygga när hon kommit hem från fritids. Vi får följa de tio stegen fram tills bilen är klar, titta på allt som behövs, och det är underbart många grejor och delar. 
Under dagens elektroniska motorhuv är det mycket mer datoriserat, men de gamla verktygen behövs alltjämt och hänger ännu i hemmabyggares garage i Sveriges alla hörn. Lagom mycket text på sidorna och härligt konkret illustrerad. 

Saltkråkan, Ett litet djur åt Pelle Astrid Lindgren, Maria Nilsson Thore 

Samma illustratör som ritar och berättar böckerna om Idde Ester och Valle (se ovan) har fått bildsätta denna härliga bilderbok, hämtad ur den större berättelsen Vi på Saltkråkan från 1964, (mest känd som extremt populär teveserie).
Boken berättar om hur Pelle, som hyr på ön Saltkråkan tillsammans med sin familj, följer med lanthandlarens dotter Tjorven på ett riktigt äventyr, som ger honom en alldeles egen kanin. Det generösa formatet där hav. kobbar och skär får ta plats, bildar en härligt somrig berättelse med skärgårdskossor, fiskargubbar, kojor och bönder.
Och framförallt möter vi fria barn som fixar både ösregn och tappade åror. Textstyckena är ganska långa, men kan under högläsning anpassas till målgruppen. 

Madicken Astrid Lindgren (rabén&sjögren

»Du är inte klok, Madicken, du är apselut inte klok.« 
Lillasyster Lisabet får många tillfällen att häpna över storasyster som får sina infall »lika fort som en gris blinkar.«Och många rafflande och farliga lekar blir det i denna berättelse om två små flickor, och deras äventyr för mer än 100 år sedan. Ute i världen mullrar kriget, men i det stora, röda huset nere vid ån har det ännu bara hittat till de historier »om spöken och mördare och kriget« som Madicken berättar för Lisabet om kvällarna. 
Astrid Lindgren kan som få berätta både humoristiskt och osentimentalt om en tid när nöd och fattigdom fanns vid husknuten, synlig hos grannar och klasskamrater. Astrid Lindgren visar dessa klasskillnader genom flickornas ögon, tydligt men utan pekpinnar. Framförallt är detta en lysande bok om systerkärlek mellan två små starka, självständiga flickor. 

Lasse Majas detektivbyrå, Zoo-mysteriet, Silvermysteriet, Martin Widmark Helena Willis (Bonnier Carlsen)

Varför vill djuren i zoo-affären bara sova och inte äta? Och vem är det som smyger in på utgrävningen efter gamla silvermynt utanför kyrkan? Två av de många förbryllande händelser som inte skulle klarats upp utan de båda skarpsinniga klasskompisarna Lasse och Maja, som har en egen detektivbyrå, i den lilla staden Valleby. Några riktiga elaka bovar hittar detektiverna sällan, bara en massa ganska korkade vuxna, som gör dumheter och säger konstiga saker. Ledtrådarna finns utplacerade i texten för alla som vill hänga med och lösa mysteriet. Frånvaron av verkligt våld gör inte vägen fram till den förklarande nyhetsartikeln i Valleby-bladet mindre intressant. 

Kalle och chokladfabriken Roald Dahl, (rabén & sjögren)

Fem guldbiljetter ger inträde för en dag till stadens stora chokladfabrik – och godis för resten av livet. Undra på att den fattige pojken Kalle Spann blir överlycklig när hans chokladkaka innehåller den sista biljetten. Roald Dahl, med ett förflutet som stridsflygare, spion, chokladhistoriker och medicinsk uppfinnare skrev berättelsen 1967. Berättelsen har en tydligt uppfostrande ton där de bortskämda, glupska, tuggummituggande, tevetittande barnen och föräldrar får rejäla straff och straffpredikningar på vers.
Det går även att ifrågasätta de små slavarna som så förnöjsamt jobbar instängda i fabriken. Men de fantasifulla beskrivningarna av allt man kan göra med godis och choklad är fortfarande fascinerande och Dahls hårda kritik av de ojämlika villkoren som gör att Kalles familj svälter när andra lever i överflöd har tyvärr inte blivit inaktuella. 

Fotnot: Det är ett forskarteam på universitetet i Ohio (USA) som valt att räkna ord barn hör då någon läser högt för dem. Om en vuxen läser en bok högt för sitt barn varje dag kommer barnet att ha hört 200 000 ord vid fem års ålder, enbart via högläsningen.Forskarna kom fram till att barn vars föräldrar dagligen läst ungefär 5 böcker har hört drygt 1,4 miljoner ord då barnet är fem år. Artikeln är publicerad i svenska yle 2019-04-12.

Nu drar deckarna till sagoskogen

Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem. 

Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.

De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.  

Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod. 

Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.

Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.

Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.

Här är tolv favoriter från de senaste månaderna. 

Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)

Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen,  utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.

Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.

Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.

Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co) 

Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren  följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer. 

Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.

Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar.
Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman

Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere), 

Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar. 

Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.

Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in. 

Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.

A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre. 

Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack 

Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.

Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser. 

Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer. 

Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.  

Elly Griffiths Mordkonsulten (Modernista) översättning Ylva Spångerg

I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict. 

Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.

En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. 
Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap. 

Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.

Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund

Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.

Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden, 

Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.

Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.  

Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista) 

Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket. 

Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten. 

Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.

I den senaste, sjätte boken, Snöblind  är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.

Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp. 

Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket

Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version. 

Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.

Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera.
Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna.
Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par. 

Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare. 

Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling) 

När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter. 

Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte. 

PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut. 

Gott och blandat från läshörnan 2020


Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020. 

Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020

BARN/UNGDOMMitt storslagna liv Jenny Jägerfeld (Raben&Sjögren)

Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös. 

Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.

BIOGRAFI. Ett jävla solsken Fatima Bremmer (Månpocket)

Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.

Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.  

DECKARESilvervägen Stina Jackson (Månpocket)

Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.  

Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.  

DECKARE Döden i Gaillac, En kamp mot klockan. Lockdown Peter May (Modernista) 

Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.

Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning. 

Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta  skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge. 

DECKARE. En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)

Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)

 I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man. 

Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda: 

»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)

Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.

DECKARE / SPIONERISlöa hästarMick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.

Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen. 

DECKARE / SPIONROMAN FörrädareManda Scott, översatt av Kjell Waltman (Modernista)

Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018  är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen  under andra världskriget till vår tid.

Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare. 

DECKARE. Strandsittaren. Morden på SmögenAnna Ihrén (MiMa förlag pocket)

Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.

En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie. 

FEELGOODHundra omistliga tingLucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)

Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.

Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess. 

FEELGOOD. En andra chansJojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)

Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.

Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor. 

FEELGOOD. Vara vuxen Marian Keyes (Norstedts)

I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.

Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.

FLICKHISTORIA Nya tiderSolveig Olsson-Hultgren (Opal pocket)

15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.

Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.

Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.

HISTORIA. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Hilary Mantel, översatt av Marianne Matsson & Jens Ahlberg (Weyler Pocket)

Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.

HISTORIA.  Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljusetHilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)

Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.

De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.

Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

ROMANDEBUT. Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)

Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.

Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.

ROMANBomullsängelnSusanna Alakoski (Natur & Kultur)

Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära. 

ROMANTRILOGIJag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem Karin Smirnoff (Polaris pocket) 

I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.

ROMANDe vuxnas lögnaktiga liv Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)

Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum. 

En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.

ROMANGun love Jennifer Clement Översatt av Niclas Hval, (Albert Bonniers förlag)

Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.

En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.  

ROMANKLASSIKER. Norrtullsligan  (1908) Pennskaftet (1910), Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)

Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.

De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.

Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.

MINNENAnteckningar Joan Didion (Atlas)

Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.

Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen. 

TECKNAT Återvinningscentralen Ulrika Linder (Galago). 

Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.

Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i  suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor

SJÄLVBIOGRAFISamtycket Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)

En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.

Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla,  tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.

SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat land Barack Obama (Albert Bonniers förlag) 

Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.

Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare. 

Tio krimtips som förnöjer i mörkret

Som periodare har jag efter en längre tids avhållsamhet hämningslöst glufsat i mig ett antal mörka krimskildringar från årets utgivning, Här är tio bladvändare utan inbördes rangordning.

HANNE VIBEKE HOLST: SOM PESTEN. Översatt av Elsa Thulin.

En politisk thriller som inte gör författarens fans besvikna när hon nu återkommer efter några års tystnad. Brist på vaccin, giriga läkemedelsbolag, maktkamp i Genèves internationella organisationer, kärlek, föräldraskap och droger; allt samlas hos huvudpersonen, den ambitiösa läkaren Karoline Branner, som hamnar mitt i en eskalerande pandemi, och samtidigt har äktenskapliga problem. De 844 sidorna glider ner lätt som en plätt, såsom det är när en skicklig berättare står för hantverket.

 

ALAN PARKS: BLODIG JANUARI. Översatt av Gabriel Setterborg.

Som sina föregångare utnyttjar Alan Parks de stora klasskillnaderna och det utbredda drogberoendet och de kriminella nätverken i den skotska storstaden Glasgow och förlägger miljön i sin föregångare Ian Rankins epok, 1970-talet, men med nutidens blick på företeelserna. Den psykiskt och fysiskt utslitne kommissarien Harry Mc Coy är dock en tidlöst utanförstående hjälte, med sin dystopiska samhällssyn och självdestruktiva livsstil. Intrigen och karaktärerna ger honom ingen anledning till omprövning, ändå fortsätter han oförväget sin strid mot de mörka krafterna, där rikedom och hemliga sällskap formar en obehaglig cocktail.

 

PETER MAY: HARRIS TWEED. Översatt av Jessica Hallén.

Peter May är mästare på att hitta exotiska och karga platser för att skapa den instängda och genomblåsta miljö som passar så bra för kriminalromaner, där ett antal misstänkta gärna får finnas nära varandra. Här börjat dramat i Paris och handlar om intriger och svartsjuka i modevärlden, som den franska kriminalaren Sylvie Braque får ta sig an med en resa till den avlägsna och isolerade plats på Yttre Hebriderna där allt tog sin början. Upplösningen har tillräckligt många överraskningsmoment för att fånga läsaren, men bryter delvis mot deckarens formel och löfte till läsaren.

 

GILLY MACMILLAN: UNDER YTAN. Översatt av Åsa Brolin.

Författaren blev känd för svenska läsare genom Bränd Himmel om ett barn som försvinner.I den här kriminalromanen möts flyktingar från Somalia och en cancersjuk pojkes förtvivlade familj, när deras son hittas drunknad och den andres son blir misstänkt. Här borras i orsaker och motiv och kriminalkommissarien Jim Clemo (som i den tidigare boken kallades James Clemo) får återigen möta sin egen ångest inför drabbades lidanden. Aktuella konflikter runt migration, rasism och integration skapar en känslomässigt stark och intresseväckande, om än inte rafflande, deckare.

 

CANDICE FOX. CRIMSON LAKE, översatt av Hanna Axén.

Åtalad men inte dömd för mordet på en 13-årig flicka har polisen Ted Conkaffey slagit sig ned i en liten håla vid Crimson Lake i Australien, där krokodilträsken bäddar för ett ensligt liv, men där hans förflutna snart hinner ikapp honom. Som deckarhjälte har han alltså allt som krävs och mer därtill. Och när han anlitas för att hjälpa en privatdeckare, en ung kvinna dömd för mord, blir utanförskapet dubbelt och läsaren nästan mer intresserad av de båda undersökarna än deras uppdrag. Riktigt välskriven och originell berättelse om intolerans och sanningar som till slut kommer upp i ljuset.

 

NIKLAS NATT OCH DAG: 1793

Denna formidabla succé, som finns i varje boklåda, är en klipsk och elegant debut om mord och maktkamp i ett oroligt Stockholm två år efter att Gustav III skjutits. I detta vacuum får den dödssjuke tidigare framgångsrike juristen Cecil Winge uppdraget att hjälpa Stockholms poliskammare att lösa vad som hänt med ett  stympat lik som fiskats upp från Fatburen. Lika observant som sir Arthur Conan Doyles spanare Sherlock Holmes och ännu slitnare drar den lungsjuke Winge med läsaren i det historiska Stockholm på jakt efter den skyldige. Miljön är fenomenal, karaktärsteckningarna likaså, och huruvida omsorgen om en drunknad verkligen skulle varit så noggrann i kaoset efter kungamordet låter vi vara osagt. Det förtar hursomhelst inte läsupplevelsen.

 

SABINE DURRANT: EN OSKYLDIG LÖGN. Översatt av Ing-Britt Björklund.

Paul Morris har inget att förlora när han bjuds in till sin skolkamrat på middag. Trodde han. Som misslyckad författare utan inkomster är han van att hanka sig fram med små och stora nödlögner. Men när han fixar sin gratissemester i Grekland ställs allt på sin spets. Här finns inga hjältar och fler förlorare än vinnare, när inget är vad det först verkar vara. Riktigt bra upplösning av en originell kriminalhistoria om vådan av vårt behov av livslögner och fina fasader.

 

SHARON BOLTON: DÖDSDÖMD. Översatt av Lilian Fredriksson.

När Sharon Bolton släpper lös sin fantasi blir effekten ofta en vuxensaga med stor spänning och många skavande relationer. Här blir förväxlingar och flykt undan både sanning och rättvisa till en verkligt originell thriller, som startar med en kraschad luftballong i bergen nära Skottland, där en ung kvinna mördas och en annan kvinna har sett mördarens ansikte. Författaren verkar dock inte tro tillräckligt på psykologin i sitt material, utan kryddar med lite väl mycket blod för min smak.

 

KATI HIEKKAPELTO. KOLIBRI. Översatt av Marjut Hökfelt.

KATI HIEKKAPELTO: DE FÖRSVARSLÖSA. Översatt av Marjut Hökfelt.

Min absoluta favorit i årets deckarhög är dessa två deckare, som utspelar sig i en nordlig finsk kuststad, dit det mesta av samtidens brottslighet når. Huvudpersonen, kriminalpolis Anna Fekete flydde till Finland från krigets Jugoslavien. I första boken har hon fått jobb som brottsutredare i sin finska hemstad och ska ta sig an såväl sin otrevliga och fördomsfulla kollega Esko som brutala mord i de joggingspår hon själv brukar använda.  Och hålla koll på en hedersutsatt flicka. I den andra boken leder en påkörning av en äldre man vidare till en härva av droghandel, gömda invandrare och kriminella nätverk, där deckargenrens möjlighet att sätta ljuset på samhällets utkanter hanteras med en vass penna och stor skicklighet. Anna Fekete har just den där mixen av sårbarhet och trotsig respektlöshet som skapar en strålande spanare och en intressant karaktär.

FOTNOT: Alla försök att krydda det klassiska konceptet med onödiga inslag av ockultism har sorterats bort.

Deckartips för mörka och ljusa kvällar

Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:

Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.

Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.

Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.

Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.

Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.

Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.

Deckare har både manliga och kvinnliga läsare, och författarens kön har ingen betydelse.

I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.

Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga)  thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när  han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.

Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus  medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i  ovan nämnda kvinnan på tåget.)

Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.

Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.

John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.

Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.

Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.

Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.

Kvinnor som deckarförfattare blir lästa även av män.

Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.

Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.

De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?

Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten.  Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.

Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison  är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren  Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.

Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.

 I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit. Continue reading

Snabbguide till mina deckarval

Här är sju aktuella deckarhjältar som sticker ut. 

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.Armand Gamache

  1. Armand Gamache

Författare. kanadensiska Louise Penny,

Titel: Ett ohyggligt avslöjande, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte: Armand Gamache, erfaren och kulturintresserad kommissarie vid säkerhetspolisen, la Sûrete i Montréal.

Medhjälpare: Framförallt spanarna Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste. Samt hustrun Reine-Marie.

Uppdrag: I denna femte, fristående del hittas en okänd man mördad i det idylliska värdshuset i den lilla byn Three Pines. Vem är han?

Hinder: Vänskapsband och många mörka hemligheter.

Kännetecken: Sök motivet, ingen människa är enbart god eller ond.

Specialkrydda: Mängder med delikat mat, konst och filosofiska samtal.

Droger: Alkohol för njutning är mer frekvent än missbruk.

Kulturmarkörer: Rikligt med hänvisningar till Kanadas kultur, språkstrider och historia.

Teknikmarkörer: I Three Pines är uppkopplingen en ständig kamp, samtalen på bistron är viktigare.

Fördel: Långsamt berättande, intressanta personligheter, tron på kärleken och livet.

Nackdel: Inget för den som vill ha tevetempo.

Citatet: »Det fanns en misstänksam glimt i pilotens mörkbruna ögon och det var fullt förståeligt, tänkte Gamache. Det bådade aldrig tott när det dök upp ännu en medelålders vit man i kostym. Det behövde man inte vara haida för att känna till.«(s. 370).

Fler titlar, tips: Ett förbud mot mord, Den Grymmaste månaden, Mörkt motiv, Begrav dina döda = den senast översatta, totalt fem översatta titlar (Modernista). På engelska finns 12 titlar, som går att hitta i rätt ordning via författarens hemsida. Den senasteA great reckoning, utkom i år.

Comoran Strike och Robin Ellacott löser mord i London.

2. Comoran Strike

Författare Robert Galbraith (pseudonym för J.K Rawlings)

Titel: Karriär i ondskaCareer of Evil, (W & W) översatt av Charlotte Hjulström

Hjälte Cormoran Strike, f d militärpolis från Afghanistan, nu privatdetektiv i London

Medhjälpare Robin Ellacott, avhoppad student.

Uppdrag: Vem skickar avhuggna kroppsdelar och varför?

Hinder: Brist på pengar, missförstånd, känslor.

Kännetecken: Strike försummar att sköta om sitt amputerade ben, Robin försummar sin fästman Matthew.

Specialkrydda: Relationen mellan Robin och Cormoran. Ska de bli kära på riktigt?

Droger. Cormoran har inget emot några öl för mycket.

Kulturmarkörer. London City och dess mix av professionella, fattiga, kriminella invånare, och det tunnelbanenät som förbinder dem.

Teknikmarkörer. Vi befinner oss runt 2011, nätet är ständigt närvarande.

Särskild fördel: Högt tempo, hög spänning, oförutsägbar utgång. Mycket Londonkänsla.

Nackdel: Lite väl mycket explicit och grymt våld.

Citatet: »Om du ska behandla mig som någon sorts finporslin som får komma ut när du tror att det inte är farligt, då är vi – då är vi körda.« (s. 353)

Fler titlar, Översatta är även de övriga två: Gökens rop (The Cuckoo’s calling) och Silkesmasken. (The silk worm). Fördel att börja i ordning.

Ensamma hjältar som gör långa resor kännetecknar Peter Mays deckare.

3. Sime Mckenzie

Författare: Peter May, skotsk prisbelönt romanförfattare bosatt i Frankrike.

Titel: Entry Island, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte Sime Mackenzie, nyseparerad kriminalpolis i Montreal

Medhjälpare: Ett antal mer eller mindre motvilliga poliskollegor.

Uppdrag: Lösa mordfall i isolerat ösamhälle

Hinder svåra sömnstörningar, samarbetsproblem i kåren, före detta sambon även kollega.

Kännetecken: Paralellberättelse där det förflutna vävs ihop med mordgåtan. Här fattiga skotska utvandrares (och Simes egen) släkthistoria.

Specialkrydda: Utvandring och uppror, och kanadensiska språkkonflikter. Sömnstörningens psykologi.

Droger: En hel del whisky dricks i samband med sänggående.

Kulturmarkörer: Obestämd nutid, väder, vind, färjor, geografiska fakta och historiska detaljer dominerar.

Teknikmarkörer: Fjärrkontroll till teven.

Fördel: Den exotiska kanadensiska miljön, historiska detaljer, håller i mordgåtan.

Nackdel. Något pratig och utdragen..

Citatet: »Sime såg på honom med ilska och avsky: »Dra åt helvete«, sa han lågt. »Ni kan dra åt helvete allihop«. Och med det vände hans om och fortsatte ut i mörkret.«(s.230)

Fler titlar, tips: prisade Lewis-trilogin, som startar med Svarthuset..

Lydia La Plante skriver sig bakåt till Jane Tennisons första år som polis.

4. Jane Tennison, d.y.

Författare: Lynda La Plante, upphovskvinna till populära teveserien om den äldre erfarna Tennison (I mördarens spår).

Titel: Tennison, översatt av Carla Wiberg.

Hjälte Jane Tennison, 24-årig (?) aspirant vid Londons Metropolitanpolis

Medhjälpare: Stöttande konstapeln Kath Morgan ung kollega kapabel att fajtas med machomännen.

Uppdrag: Aspirant Tennison ska klara utbildningen, lösa bland annat ett kvinnomord, navigera i en manlig värld full av fällor och faror.

Hinder: Den mansgrisiga poliskåren 1973. Familjens förväntningar på traditionella val.

Kännetecken: Klädvård, jargong och fördomar, många historierelevanta fakta.

Specialkrydda: Mötet med poliskåren och kulturen i London 1973.

Droger: Whisky och öl i mängder rinner ner i polisernas törstiga strupar, dock sällan i Janes.

Kulturmarkörer: En rad 70-talsikoner som Janis Joplin med Peace of my heartMr Fish, modedesigner, »till elitkunder som Mick Jagger och David Bowie«, platåskor, hippies,

Teknikmarkörer Bärbar radio med lurar i bussen. Pappersdokument som samlas in.

Citatet: »Edmond Locard, 1877-1966, fransk kriminolog o kriminalteknisk expert. KONTAKT = SPÅR.« (Tennison s. 121, Jane på föreläsning.)

Skickliga samhälssskildringar om manipulativa människor.

5. Camille Preaker

Författare: Gillian Flynn

Titel Vassa föremål Modernista översatt av Rebecca Alsberg., nyutgiven.

Hjälte: Camille Preaker, 31-årig inte så lyckad Chicagojournalist

Medhjälpare: Viss hjälp från inlånade polisen Richard Willis.

Uppdrag: återvända (efter 8 år) till hemstaden Wind Gap, med 2000 invånare i Missouri för att rapportera om försvunna och mördade småflickor.

Hinder: Misstänksam poliskår, gamla kompisar, kontrollerande mamma, konstig lillasyster, egna psykiska tillkortakommanden, en allmänt obehaglig stämning.

Kännetecken: Camille har ett självskadebeteende som knappast var lika känt i bokens tid (1990-talet), som i skrivandets tid 2007.

Specialkrydda, inslag av skräckromantik, i Stephen Kings anda i hårdkokt berättarstil.

Droger: Enorma mängder, inte minst Camille använder, och intar i synnerhet bourbon i stora klunkar. Kör därefter bil. Mat: Syltmunk, banan.

Kulturmarkörer : Camille jobbar på Daily Post, ”fjärde största dagstidning i Chicago”. Mediekrisen långt borta.

Teknikmarkörer: En telefonautomat.

Citatet: »Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskrinen.« ( s 12)

Fördelar: En udda och sårbar deckarhjältinna precis på gränsen till ett nervsammanbrott.

Nackdelar: Lite väl många utflippade flickor.

Andra titlar: Flynns mest kända titel är megasuccén Gone Girl som är en smart skriven och obehaglig psykologisk thriller, med tämligen mörk människosyn.

Bltons hjälte Lacey Flint, flodpolis håller spänningen uppe.

6. Lacey Flint

Författare: Sharon Bolton

Hjälte: Lacey Flint (ingår i serie) Londonpolis som tagit jobb hos flodpolisen, för att komma

Titel: En mörk och förvriden flod.. översatt av Lilian & Karl G Fredriksson, nyutgiven.

Medhjälpare: Diverse motsträviga kollegor.

Uppdrag: Vem slänger kvinnolik i Themsen och varför?

Hinder: Kollegor som anser att det inte är hennes fall. En mystisk simmare som smyger på henne.

Kännetecken: Husbåtar, dykningar, tunnlar, patrullbåtar. Hög spänning.

Specialkrydda: En hemlig agent och förbjuden kärlek. Flera feministiska karaktärer och intressanta sidohistorier. Laceys förflutna är mystiskt.

Droger: Inte  särskilt mycket för njutning.

Kulturmarkörer: Trafficing

Teknikmarkörer Dykutrustning

Citatet: »Ray suckade: Jösses Lacey hur bär du dig åt?« ( s. 28)

Fördel: En klart feministisk uppsättning karaktärer, vars relationer skapar intresse. Listig intrig.

Nackdel: Upplösningen innehåller väl många omtag.

Kvinnan på tåget, lever genom filmen och ständigt nya läsare.

7. Rachel Watson

Författare: Paula Hawkins

Hjälte Rachel Watson, avskedad, arbetslös, alkoholist

Titel: Kvinnan på tåget, The Girl on the Train, (Massolit) översatt av Jessica Hallen, 

Medhjälpare: Ganska så övergiven.

Uppdrag: Söka sanningen om det hon såg från tågfönstret på väg till London.

Hinder: Alkohol, egna missbedömningar, andras misstankar.

Kännetecken: Minnesluckor som blir en del av intrigens röda tråd.

Specialkrydda: Pilates och psykoanalys

Droger: Många färdigblandade gindrinkar på burk

Kulturmarkörer: Se specialkrydda och droger.

Teknikmarkörer: De sedvanliga för 2000-talet, Inklusive dåligt underhållna tågspår.

Fördel: Hög spänning, intresseväckande förnyelse av Agatha Christies grundstory. Smart sammansatt historia, berättad ur tre kvinnors synvinklar.

Nackdel: Inte helt psykologiskt trovärdig i alla delar. Något utdragen.

Citatet: »Megan, jag kan inte vara din terapeut längre (s.208)

Andra titlar, tips: Kvinnan på tåget är hennes megasuccé, Ond skörd, finns som pocket, Små svarta lögner, originell thriller med Falklandsöarna som bas.

Ian Rankins polis John Rebus är en av de intressantaste deckarhjältarna.

6. John Rebus

Författare Ian Rankin

Hjälte John Rebus, kriminalkommisarie i Edinburgh

Titel: Strip Jack , översatt av Nils Larsson

Medhjälpare: Brian Holmes, konstapel med ambitioner

Uppdrag: Avslöja sanningen om bordellbesökande toppolitiker

Hinder: Det nätverk av maffialiknande relationer som ryms i staden.

Kännetecken: Rebus försummar sitt hem, sina relationer, sig själv för Spaningen.

Specialkrydda. En rad musiker och idoler från 1980-och 1990-talen. Journalister avslöjar inte samhällets avarter utan bidrar till dem.

Droger: Alkoholen flödar och många knarkmissbrukare befolkar gatorna.

Kulturmarkörer: Ymniga hänvisningar till både fin- och populärkultur.

Teknikmarkörer: Saab 9000 är statusbil, mobiltelefoner finns enbart i bilarna,

Fördel: En äkta hårdkokt deckarpersonlighet, med välskrivna, lagom bittra one-liners.

Nackdel. Tendens till upprepning, och viss urvattning av Rebus personlighet under seriens gång.

Citatet»Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske med mannens klimakterieperiod att göra.« (s. 11)

Fler titlar, tips: Serien börjar med Knutar och kors, därefter Katt och råtta, samt Näbbar och klor. De första titlarna har mer spänst och spänning än den senaste.

Alex Morrow i Glasgow är en av Minas deckarhjltar.

7. Alex Morrow

Författare: Denise Mina

Titel:Blood Salt Water

Hjälte: DI Alex Morrow, med bas i Glasgow

Medhjälpare. Varierar

Uppdrag: Dras in i mord på ung kvinna i idylliska grannstaden Helensburgh

Hinder: Ofta hindrad av att brodern är en känd maffialedare

Kännetecken: Nätverk av makthavare och brottslingar, arbetarklassperspektiv

Specialkrydda Morrow är också lycklig småbarnsmamma

Droger: viktig orsak till brottsligheten

Kulturmarkörer, Medelklasskitch och symboler.

Teknikmarkörer: Inte framträdande.

Fördel. Mina skildrar de socialt utsattas hårda liv med osentimental medkänsla.

Nackdel: Boken känns inte helt sammanhållen och något utdragen.

Citatet: »She shouldn’t lie about Danny: She wasn’t sad. She was crying with relief (s.277)

Fler titlar, tips: Garnethhill-trilogin är det bästa hon skrivit., finns i pocket (Modernista), översatt av Boel Unnerstad.

Läs mer om deckarhjältarna här:

Fyra bra brittiska deckare

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.