Vad gör vi med vår korta stund på jorden?

”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Denna dagen, ett liv, blev hennes ledmotiv. 

Men Astrid fångar dagen genom att vända sig utåt. Hon har ett samhällsengagemang som ofta saknas i de röster om livets mening som hörts i intressanta program i P1 i sommar.

Förverkliga drömmar, Nystart. Fånga dagen. Leva här och nu. Medveten närvaro. I P1:s Kropp & Själ har man vänt och vridit på frågan om livsdrömmar och att ”hitta sig själv”, egen utveckling och att förverkliga drömmar.
I fyra avsnitt i Tendens i samma kanal har samtidigt radiojournalisten Mia Blomgren vandrar runt i sitt bostadsområde Kristineberg, i Stockholm och frågar människor hon möter: Vad är meningen med livet? Det blir – som alltid med Mia Blomgren – riktigt bra radio.

I en nyutkommen biografi om Astrid Lindgren (Norstedts) har författaren Jens Andersen,dansk litteraturvetare och litteraturkritiker, valt meningen Denna dagen, ett liv till titel och bokens ledmotiv. Livet kan vara över på en dag, och en enda dag kan kännas som hela livet. Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (411)
”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Orden citeras på baksidestexten, som också konstaterar att orden ”Denna dagen, ett liv” ”följde henne genom livet, kärleken, konsten som ett mantra.

Samtidigt som jag läst om Astrid Lindgren i biografin och hennes krigsdagböcker har jag hört samma existentiella frågor om livets mening avhandlas i Tendens, där människor i olika skeden i livet har funderat.
Den 42-åriga kvinnan som fått en reumatisk sjukdom talar om hur hon förändrats, och strävar efter att hitta meningen i upplevelser här och nu. Hon tror inte längre att meningen med livet är att vara effektiv: ”Förut var det att vara så normal som möjligt. Inte sjuk. Inte arbetslös. Det tog många år att tänka om och verkligen försöka leva varje dag.”
Britta 89 är säker: Meningen med livet är att leva i nuet. ”Jag har kastat mig ut i äventyret. Lyckan mäts i ögonblick, sen bär man det med sig!” Hon läser upp en egen dikt: ”–att famna nuet är att leva/ Gråt och lev den stund du fått, ögonblick är lyckans mått.”
En kvinna, före detta kock, ser ingen mening alls. Hon har en depression och är hemma hela dagarna, utan vänner, utan uppgift. Kedjeröker. Det finns inget ”fånga dagen” i hennes väntan på att livet ska ta slut, utan att hon ska behöva göra det själv, för att slippa ”störa andra”, som hon säger.
Några 11-åriga pojkröster hörs: ”Att ha kul!” ”kärlek då känner man sig starkare” ”Limousin och bubbelpool.”
En 13-årig flicka säger: ”Lyckan är när jag är bäst”. En hemtjänstanställd kvinna svarar, på språng mellan sina besök: ”Det är de här dagarna som går som är meningen med livet” En pensionerad rörmokare med två konstgjorda knän tycker frågan är befängd. Aldrig har han grubblat över meningen med livet! Familjen, jobbet, att överleva de olyckor han drabbats av har gett honom fullt upp.

”Denna dagen ett liv!” Den som sett teveserien om Saltkråkan (från 1964) minns att det var farbror Melker som sa så. Han ville lära sina barn och medmänniskor konsten att vara i nuet och njuta av livet. ”Att man ska leva just den här dan som om man bara hade den. Att man ska ta vara på vartenda ögonblick och känna att man verkligen lever.” (s. 316 biografin).När sonen Pelle på sommarlovet bryter av en tagg på kammen varje dag för att se hur avresan till stan och vintern närmar sig så får han en tillsägelse. Men sentensen kommer inte direkt från farbror Melker,, utan Astrid Lindgren har från början lånat meningen. Den mötte henne som 17-åring på ett oväntat sätt:

Det började med en fotvandring 1925, som väckte uppseende i Vimmerby: ”Sex av stadens stolta döttrar, två av dem nykläckta studenter stod på Stortorget den julimorgonen, redo att ge sig iväg, klädda i exakt likadana praktiska vandrarklänningar med korta ärmar och halsurringning, scoutaktiga halsdukar om halsen, klockhatt eller studentmössa på huvudet, ryggsäck med filt på ryggen och kraftiga kängor på fötterna.” (s. 49)
I ett resebrev till Wimmerby tidning 1925 berättar Astrid om ett oanmält besök hos Ellen Key, tidens stora samhällsfilosof och ägare av det vackra huset Strand vid Vättern, som blivit samlingsplats för många av tidens engagerade kvinnor. Men oanmälda besök ogillade hon. När hennes hund bitit en av flickorna gjorde hon ett undantag och lät dem se sig om. Och Astrid fick i entrén syn på den målade sentensen av den svenske upplysningsfilosofen och 1700-talsdiktaren Thomas Thorild. ”Denna dagen, ett lif.” (s. 53)
Meningen kom dock inte med i resebrevet till tidningen, utan hon gömde den till senare. Till farbror Melker Melkerson och en av tidernas största tevesuccéer.
.
Astrid sitter sällan still och njuter.”Skriver fortfarande om förmiddagen, vandrar till förlaget, vandrar hem och arbetar, sover, vaknar, skriver, vandrar fram och åter o.s.v. i en enda cirkel. (brev 1959 till väninnan Louise Hartung).  Som lyckligast är hon när hon skriver. I krigsdagboken, mitt i äktenskapskrisen med Sture 1944-45 konstaterar hon: Boken (Kerstin och jag 1945 )”det är det roligaste jag har just nu”. Hennes arbetsförmåga  var enorm. Dottern Karin berättar om hur mamman till synes ansträngnlingslöst oavbrutet var i arbetet från bittida till sent.
I ovan nämnda flickbok sammanfattas livsfilosofin hon fick med hemifrån via huvudpersonerna: ”Man måste försaka det som är mindre nödvändigt för att få det som är nödvändigt” och ”Bara den som arbetar och lär sig älska arbetet kan någonsin bli lycklig.” Eller som mamman Hanna sa när det blev tungt: ”Bara dra på, stann inte.”

Juldagen 1944, skriver hon om lyckan i krigsdagboken: ”Om lycklig är liktydigt med att ha det bra, så är jag väl fortfarande ”lycklig” förresten. Men så enkelt är det inte att vara lycklig. En sak har jag i alla fall lärt mig – ska man vara lycklig så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa. Jag tycker trots allt, att jag lyckas rätt bra att hitta på saker att vara lycklig över.”(s. 270)”
Som ensamstående mamma till en liten pojke som i 3 år fick bo hos fostermamma i Köpenhamn vet Astrid vad det är att försaka och arbeta. Hon tacklar svårigheter genom att bita ihop och jobba på. Lyckan är svårfångad, men glädje finns i vardagen. Sorgen kommer ingen undan:
Malin, storasystern i Saltkråkan förklarar för Pelle.:
”Det är så här i livet, förstår du, att ibland är det svårt. Till och med små barn, till och med en liten pojke som du får gå igenom sånt som gör ont och man måste igenom det alldeles själv.” (biografin 316)

Den vuxna Astrid Lindgren är en mix av livsglädje och vemod, konstaterar biografförfattaren:
1956 skriver hon i ett brev: Jag tycker att allt är fåfänglighet och jagande efter vind. ”Just de orden, menar Jens Andersen, utttryckte den medelålders Astrid Lindgrens existentiella grundupplevelse: Livet som något flyktigt, förbigående, osäkert och ibland meningslöst.” (—) Men, som hon bland annat skriver till sin brevvän den då 17-åriga Sara Ljungkrantz i det som senare blev boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”. ”Life is not så rotten as it seems.” (21)

I kropp & själ i P1 avhandlas vår tids behov av bekräftelse och marknadsföring av det egna jaget. Men kampen för att visa upp lyckliga framgångsrika jag kan bidra till mycket extra ångest, som exempelvis visas i att alltfler unga flickor visar symptom på stress och nedstämdhet.Astrid Lindgren konstaterar redan 1983:
”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter. Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Med åren blev Astrid Lindgren alltmer engagerad i tidens politiska frågor, barns rättigheter, skatterna, kärnkraften, djurs välbefinnande, öppna landskap. Hon ville verkligen göra jorden bättre. Och hon skulle förmodligen blivit bestört över den utveckling vi ser idag, där allt färre människor engagerar sig i organisationer eller i partier och där tilliten i samhället minskar när föreningslivet tynar bort. Föreningar betyder en hel del för tilltron människor emellan. Unga mår sämre och litar mindre på andra för 10 år sedan. 57 procent av 15-åriga flickor har återkommande huvudvärk eller nedstämdhet.
Eva Thetsz generaldirektör vid Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor säger i DN att hon ser utvecklingen som beklaglig eftersom unga därmed riskerar att gå miste om ett viktigt stöd i sin utveckling. Särskilt allvarligt är det för nyanlända unga där föreningsaktivitet är ett viktigt stöd för förankringen i samhället. Kanske skulle Astrid tagit emot Stefan Löfven statsministern,på kammaren och sagt några väl valda ord, så som hon en gång pratade djurhälsa med tidigare regeringschefen Ingvar Carlsson.

På olika sätt hittade hon meningen, motvikten till melankolin, vemodet och ”den allmänna sorg”, som enligt biografin var grunden i hennes väsen. Hon ville vara både delaktig och ensam.

Jens Andersen konkluderar:
Den röda tråden och innebörden i Astrid Lindgrens syn på livet var, att det mitt bland alla plågor, besvikelser och all frustration över jagandet efter vind också fanns tid för glädje, en tid för njutning, en tid för  poesi, en tid för kärlek, en tid för lek.””Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (410 f.)

Efter att jag  läst klart  slår det mig att något saknas i de röster jag hört i radion: Det är endast kvinnan som fått en svår sjukdom som talar om meningen med livet som något som ligger utanför det egna jaget. Hon får mening bortom smärtan genom att arbetsträna i skolbiblioteket och säger: ”Ensam är inte stark.”. Annars säger ingen att de vill göra något för samhället eller för andra, utanför den närmaste kretsen. Däremot kommer det upp i Kropp och Själ. Åsa Wigfors, professor i teoretisk filosofi vänder sig emot att alltför mycket vända sig inåt och fundera på vem man är och hur man är. ”Lyckliga människor är engagerade i andra människor, i projekt. Kärlek, vänner, arbete, något som ligger utanför en själv.” Astrid Lindgren kunde inte sagt det bättre själv!

En inte så känd del av Astrid Lindgrens livsfilosofi var också hennes filantropi. I dagens penningvärde skänkte hon bort cirka 10 miljoner kronor, till privatpersoner och föreningar av allehanda slag.

I boken Livets mening skriver hon bland annat : ”Vad livet är konstigt”, sa den unga dottern.
”Ja”, sa modern, ”och det ska vara konstigt.”
”Varför då”, frågade dottern. ”Vad är det för mening med livet? Egentligen?”
Modern tänkte efter.
”Det vet jag inte. Egentligen! Men Marcus Aurelius, om du vet vem han var, formulerade det så här: Lev icke som om du hade tusen år framför dig! Döden svävar över ditt huvud. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god!”