Deckare

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Liv Beckström

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem är det som mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker. I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

Pensionerade specialsoldaten Even Stubberud ska utbilda viltvårdare på savannen, men hamnar i en våldsam konflikt mellan stormakter.

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)

Den pensionerade specialpolisen Eben Stubberud, som debuterade tillsammans med författaren i hyllade Himlen ska gråta blod, har här blivit frivilligarbetare och gett sig själv uppdraget att skydda Afrikas utrotningshotade djur. Utan att använda vapen i kampen mot tjuvjägarna. Detta som en slags moralisk betalning för de många skott som avlossats i tjänsten.

Att lära ut användbar närkamp till nationalparksvakter i Kenya går dock genast över i en blodig strid, där både människor och elefanter dödas. Vilket också blir starten på en jakt på de brutala tjuvjägarnas uppdragsgivare, som visar sig ha kopplingar till Stubberuds hemland Norge.  Där är en inrikespolitisk kris under uppsegling sedan regeringen gett sig in i ett avtal med Kina om att bygga järnväg i norr. Relationen mellan Eben och hans tidigare chef Elna Husöy, som basar för underrättelsetjänsten når fryspunkten när Stubberud blandar sig i den diplomatiska krisen, som hon gör allt för att underblåsa. 

Författaren ger samtidigt faktaspäckade och brutala fakta om hur djur och växtlighet utrotas för vinnings skull, och hur stormakter drar nytta av länders brist på pengar. En alldeles utmärkt politisk thriller. 

En fristad full av hemligt våld

Liv Beckström

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

Försummade barn och maktspel runt en mystisk Äppelgård blir en blodig cocktail i skogsmiljö.

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista)

En ung och en äldre man som jagar tillsammans hittar resterna av en man i skogen, ett fynd som kommer att avslöja en rad länge begravda hemligheter. I denna fjärde, fristående del av serien blir sanningarna synnerligen obehagliga och smärtsamma för de inblandade, där konstnären och privatspanaren Lo, tidigare sambo med, Conny, motvillig president i ett mc-gäng, visar både empati och genrens sedvanliga dumdristighet. 

Händelserna kommer slag i slag, och de obehagliga inslagen ransoneras inte. Boken sprakar samtidigt av skrivglädje och tro på människans empatiska förmåga mitt i mörker och elände. Det märks att författaren jobbar med språket och jag uppskattar att hon använder alternativa, snudd på utrotningshotade ord och egna metaforer. Även om jag inte alltid tycker att ord och uttryck hamnat på helt rätt plats.

Upplösningen och dess motiv är lite väl över gränsen för min smak, men tråkigt har läsaren inte i Aline Lilja Gladhs sällskap.  

När lagens armar inte räcker till 

Liv Beckström

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

Kamp mot klockan, och lagens otillräckliga räckvidd pressar polisen Karen Eiken Hornby.

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström & Widstrand)

Ett år och tre böcker har passerat sedan en bakfull Karen lämnade ett hotellrum efter några timmar i sängen med helt fel man. En hel del har hänt, även i hennes privatliv. (Mer om hennes tidigare böcker hittar du här.)

Det är åter dags att fira Oistra, med rejäla mängder ostron och lämpliga drycker. Till detta ska öns första prideparad hållas, liksom slutkampanj i valrörelsen. Festkvällen förvandlas till fasa när de första skotten hörs. Någon skjuter rakt in i folkmassan. 

Eiken-Hornby och hennes kolleger jagar en massmördare, men vilka var hans motiv? Karens envishet och ovilja att släppa det som skaver får henne att ringa det där sista samtalet som leder till den som vanligt oväntade sanningen, via en dramatisk final i högsta möjliga tempo. 

För den som vill läsa de tre tidigare böckerna först (alla finns i pocket) ska jag inte säga mer än så om handlingen, som i hög grad utvecklas genom det som inträffat tidigare. Men de moraliska konflikterna när även de laglydiga tar lagen i egna händer ger extra spets åt innehållet. 

Seriens huvudperson, som snart fyller 50, bär på en stor sorg, som gjort henne till en kärv ensamvarg, men flera händelser håller på att få det hårda skalet att spricka. 

Även den doggerska poliskåren tidigare späckad med kvinnofördomar utvecklas tillsammans med Karen. Miljö, personer, oväntade vändningar, intressanta inblickar i privatlivet, med sina många sidohistorier, allt bjuder in till sträckläsning. 

15 deckare som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

Vi följer deras mördarjakt i Kanadas skogar, i Danmark, i England, på Irland, i Järpen, i norrbottniska Stenträsk, vid Höga Kusten, i sörmländska Säbyholm eller på den fiktiva Ögruppen Doggerland. De ofta lätt sorgsna poliserna och privatspanarna som nästan aldrig tappar tron på att de kan göra samhället lite bättre. 
Här är 15 tips på deckare som håller hög klass, antingen de kallas kriminalromaner, spänningsromaner, thrillers eller Cosy Crime. 

15 suveräna deckare förnöjer i höstmörkret.

Maria Adolfsson Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet (Månpocket)

Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby, snart 50 år som löser grova brott på den fiktiva ögruppen Doggerland i Nordsjön är en ny och ytterst givande bekantskap.

Läsvärd deckartrio om kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby. Foto: Liv Beckström

Att spoila innehållet förstör läsupplevelsen. De tre fristående böckerna läses med fördel i följd. I alla fall för den som vill följa inspektörens privata relationers utveckling. Och de är i högsta grad betydelsefulla. Handlingen utspelas i vår närtid Tempot är högt, det är svårt att inte läsa bara ett kapitel till. 

I den första boken möter vi kriminalinspektören när hon vaknar rejält bakfull på ett hotellrum med absolut fel man.  

Några timmar senare har hon utsetts till spaningsledare i ett mord på chefens före detta hustru, och tvingas till en svår balansgång i en grupp där hon är ifrågasatt. Ledtrådarna går bakåt mot ett kollektiv på 1970-talet, upplösningen blir både oväntad och spännande. 

I Stormvarning återvänder hon till sina hemträkter och konfronterar även släktingar som inte lever på lagens rätta sida. I den tredje är en känd sångerska spårlöst borta, och jakten på den våldtäktsman som härjat i alla böckerna intensifieras. 

Med sin blandning av skörhet, stingslighet och driftigt, självsvåldigt mod, påminner hon om 1980-talets privatspanare som Sara Paretskys V.I Warshawski, eller Sue Graftons Kinsey Millhone. Precis som dem är hon ensamstående, risktagande, får och ger hårda smällar i jakten på misstänkta mördare. Och utan hennes produktiva olydnad och regelbrott skulle inga brott bli lösta. Hon bär också på en stor, hemlig sorg, som gör henne än mer intressant. Maria Adolfsson gör den svärande, och ofta fysiskt utsatta Karen precis så sammansatt som behövs för engagemang och den spänning som ger böckerna riktigt hög slukfaktor. 

Doggerlands ögruppp har en blandad befolkningskompott av invandrade skander, bretoner och en obestämd kontinent. Här finns många kul detaljer, som ortsnamn, uttryck, kulturhistoria, och helgdagar. Årets festhelg kallas Oistra, ostronen till ära, trettonhelgen för Trekunga. På Karens stampub Haren och Kråkan pratas det doggerska och betalas med mark och shilling. Misstänksamhet mellan nordsidan och sydspetsen och all sorts kriminalitet ger Karen och hennes underbemannade kolleger övermycket att göra.

Fantasifullt och genomarbetat in i minsta detalj!  

Tove Alsterdal Slukhål (Lind & co)

Polisassistent Eira Sjödin återkommer här i den fristående men också sammankopplade fortsättningen på den ypperliga seriestarten med Rotvälta. 

Uppslukande om Eira Sjödin och jakten på den som spärrar in människor i öde hus.

Båda utspelar sig runt Höga Kusten, Ådalen, där minnena av skotten mot arbetarna  i Lunde 1931 aldrig är långt borta. Eira Sjödin, som är i starten på sin poliskarriär får hoppa in i en utredning där en man hittats död i ett ödehus. Fallet leder till ett liknande i ett övergivet hus i Malmberget i Gällivare. 

Det blir en spännande jakt runt Sundsvall och Kramfors, längs barer och krogar och hotell. Som andra skickliga kriminalförfattare kan Alsterdal väva ihop dramatiskt berättande, effektiv dialog och fina naturbeskrivningar, liksom en hel del kulturhistoria som ger läsaren välbehövliga pauser. Vänskaper, självironi, omtanke mixat med råa skämt ger en fin blandning av svärta och ljusglimtar. Det är lätt att tycka om Eira, singel, 35 år, som (kanske) inte vill ha för mycket närhet, utan hittar »fri kärlek«, hos kollegan som snart ska gifta sig, och hos den gamla pojkvännen från förr.  I slutkapitlet inser läsaren att det finna mycket mer som kan komma att hända runt Eira, utifall det kommer en tredje bok. Och det får vi verkligen hoppas! 

S.A. Cosby Rakblandstårar, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Om talesättet ändamålen helgar medlen ska användas någonstans är det som ledmotiv för denna på en gång fruktansvärda och berörande uppföljare till Asfaltland. 

Rakbladsvass och full av ogråtna tårar.

Storyn är spektakulär: De båda ärrade kåkfararna Ike och Buddy Lee kommer i kontakt med varann när deras båda söner begravs. Ike, som lyckats bygga upp ett nytt liv efter hårda år i fängelse och Buddy som lever i en illa möblerad husvagn enas över rasgränserna i sin längtan efter hämnd. Detta blandas med den gemensamma skammen över att de inte accepterade sina söners homosexualitet medan de levde. Fäderna tvingas nu konfrontera både sina egna fördomar och hantera sitt intensiva hat mot dem som mördade deras barn. 

Precis som i Asfaltland är tempot extremt högt och handlingen späckad med grov misshandel när de båda jagar mördarna över delstaten Virginia. Det är motorcykelgäng, korrupta domare, och samma gängkriminalitet och narkotikahandel som vi lärt oss känna igen här hemma. Kanske bara ännu våldsammare, eftersom vapen i princip kan köpas i närmaste kvartersbutik. Och mitt i allt två män med hjärtan som bultar av sorg över sina misslyckanden som pappor. 

Dialogen mellan dem, och människorna de möter på sin våldsdränkta roadtrip är extremt välskriven, rolig, vass, initierad. Kontrasten hårda nävar och ett sårbart inre förvandlas till lysande läsning. Liksom de illustrativa exemplen på den homofoba manlighetens tillkortakommanden. Buddy Lee lär sig en del om vad Ike som svart behöver utstå, Ike ser sig själv och sina fördomar med nya ögon. Kanske landar insikterna väl tydligt hos de båda i slutet, men läsaren behöver de ljusglimtar som står till buds. 

M.W Craven Råttjakten, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Varför står det en keramikråtta i ett tomt fack i ett väl bevakat bankvalv? Och varför sköt en av rånarna sin kumpan medan bevakningskamerorna filmade? 

Poe och Tilly, en deckarduo som jobbar mer med att tänka än att slåss.

Ett gammalt, kallt fall blir superhett när kriminalinspektör Whasington Poe och hans vapendragare, datasnillet Tilly Bradshaw  utreder ett helt annat mord i samband med ett kommande toppmöte i norra England. 

Detta är fjärde boken om de båda brottsbekämparna, de tre övriga i serien Brännaren, Svart sommar och Regissören kan läsas fristående. 

Här möter läsaren en deckarduo med hög kompetens och även trivselfaktor. Poe är både smart, jämställd orädd och schysst, samt förstås i ständig opposition mot all överhet, antingen de tillhör brittiska säkerhetsagenter i M15 eller amerikanska motsvarigheter. Hans närmaste vänner och chefer är kvinnor. Som så många sympatiska polishjältar bär han på ett tungt förflutet, är själv ett barn som är resultat av en våldtäkt. Trots sitt inre mörker har han ett genuint samhällsengagemang och markerar ofta sin humanistiska livssyn. Kollegan Tilly, med sin enorma kapacitet att hitta in i cyberlandskapets irrgångar har även sociala begränsningar, som gör henne till en oförblommerad sanningssägare. Men det hon inte klarar av framför tangenterna klarar ingen annan heller. 

Råttjakten är enligt författarens efterord hans favorit. Och det är inte svårt att förstå varför. Den både komplicerade och spännande intrigen handlar i hög grad om att dra smarta slutledningar av det man ser och hör, att använda hjärnan som vapen istället för våld. Detta i kombination med den ytterst effektiva berättarstilen, med korta kapitel, smarta dialoger, en miljöbeskrivning som ramar in och förankrar i vår post Brexittid, tillsammans med ett stort antal cliffhangers gör Råttjakten oemotståndlig.

Kim Faber & Janni Pedersen Satans sommar översatt av Svante Skoglund (Modernista pocket )

Med prisbelönta debuten Vinterland etablerade sig duon Faber & Pedersen som skickliga skildrare av brottslighet och korruption inom det danska polisväsendet.

Dansk deckare med hög aktualitet.

I del två om kriminalkommisarie Martin Juncker blandas mördarjakten i den lilla byn Sandsted, som också är hans uppväxtort, med hans komplicerade relationer till hustrun Charlotte, före detta kollegan Signe, de två vuxna barnen, närmaste kollegan Nabiha och inte minst pappan. 

Juncker småljuger för chefen, har problem med prostatan, dricker för mycket rödvin, äter skräpmat, jobbar olämpligt mycket och är på så vis en helt vanlig hjältetyp i den moderna kriminalromanen.

Men framförallt fortsätter här historien om terrorbrottet i Köpenhamn sex månader tidigare. Någon försöker sopa sanningen under mattan, och både Signe och exet Charlotte, som numera är grävande journalist, blir indragna. Vägen fram till upplösningen är elegant, rafflande och mycket spännande.  Och helt i vår tid. 

Carin Hjulström Knappt en droppe blod (Forum pocket)

I denna andra del om avhoppade, eller time-outande, Dramatentstjärnan Siri Ehrensvärd, hennes brorson Anton och deras projekt med handelsträdgården Säbyholms gröna fingrar avlöser små och större brott varandra.

Deckarmys i sörmländsk herrgårdsmiljö.

Inte bara mördas en åldring på kyrkogården, här upptäcks även knark och sprithandel, dödligt farlig rivalitet i en kör, otillbörliga närmanden i teaterkretsar och Antons fortsatta problematiska lojalitet till gamla kompisar med bristande vandel, för att använda ett aktualiserat uttryck. 

Lokalsamhället runt Säbyholm med dess gods, gårdar och köpcentrum är även författarens hemvist, vilket bidrar till kvaliteten. I den så kallade cosycrime-genren måste balansgången mellan blod, våld och trivsel hållas, och Hjulström klarar det med finess. Snart 60-åriga Siri, med en fot i varje samhällsklass, hyllad skådespelerska med våning i fina kvarter, och dotter till en tidigare anställd på traktens herrgård har en viss Kulla Gulla-potential, som ger cosy närapå övertag över crime. Men jag köper det och fortsätter med nöje följa Siris utveckling från firad primadonna med rätt svag självkänsla till rustik odlare med med betydligt mera råg i ryggen.

Liza Marklund Kallmyren (Pirat)

Fortsättningen på hyllade Polcirkeln tar ut svängarna rejält, med spänning och en hisnande handling runt polischef Wiking Stormberg i norrbottniska Stenträsk. 

Polischef Wiking Stormberg jagar mördare och det förflutnas spöken i denna spännande deckare.

Vi befinner oss i pandemins första år. Wiking, med pensionsåldern fyra år bort, inser att livet är ändligt och kräver något mer av honom än att bara hamna i saker och låta det bli som det blir. Den SD-aktiva adminstratören Carina Burstrand, så central i första boken, har här förpassats ut i kulisserna, liksom flertalet av de övriga. Nu handlar det om Wiking och hans historia. 

Sonen Markus, anställd på Robotbasen har fått ett hotfullt anonymt brev – handstilen liknar Helenas, barnens mamma som försvann spårlöst på Kallmyren 30 år tidigare. Vem har skrivit brevet och varför? Liza Marklund vet när hon ska dra på och när det är dags att pausa. Hennes miljöbeskrivningar som rör sig både innanför och utanför landets gränser håller hög klass. Tidsmarkörerna är korta, effektiva och intresseväckande. 

Den melankoliska polischefen, vars liv rullas upp är med sin skarpa hjärna, sin idoghet och sin spårinstinkt en klassisk hjältetyp och en person att tycka om. Med tillbakablickar, en rapp berättarstil och utomordentlig research breder historien ut sig och knyts ihop imponerande kompetent. De 370 sidorna försvinner i ett nafs. 

Peter May, Stjärnkocken, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, den skotsk-italienske detektiven, bosatt i Frankrike, fortsätter här sin jakt på att vinna ett vad genom att lösa sju kalla mordfall, varav det sju år gamla mordet på den populäre stjärnkocken Marc Fraysse är nummer sex. 

God mat och kalla mordfall, kompetent hanterat av Peter May.

Förutom att läsaren som vanligt får rejäla doser av det aktuella områdets geografi och historia får vi detaljerade och frestande beskrivningar av diverse läckra maträtter. Och en del trassligt privatliv för Enzo, vars vuxna döttrar involveras i det som sker. 

Lite romantik och erotik får alltid utrymme, samt att Enzo, precis som alla andra deckare, aldrig lär sig hur det slutar när han beger sig till en mörk plats för hemliga möten. Hursomhelst, väl ihopkommet med hög sträckläsarfaktor.

Richard Osman Mannen som dog två gånger , översatt av Ing-Britt Björklund (pocket AB)

Med Osmans succédebut med Torsdagsmordsklubben fick mysdeckaren ett uppdaterat, brittiskt, både roligt och rafflande koncept. Tvåan är ännu bättre.

Kul och kompetent om smarta privatdeckare på äldreboende i England.

Ett gäng smarta 70-plussare förhöjer vardagen på seniorboendet genom att lösa tidigare olösta mordgåtor, samtidigt som var och en av dem har ett antal oupptäckta hemligheter i bagaget. Och tvåan lever mer än väl upp till förväntningarna, genom att skickligt komponera ihop ett vardagligt och brutalt rån på en av torsdagsklubbens medlemmar med den internationella maffian, engelsk underrättelsetjänst och den lokala kokainhandeln. 

De smarta privatdetektiverna, sjuksköterskan, underrättelseagenten, psykiatern, fackföreningskämpen, är njutbart befriade från spärrar och handlingen så rappt och kompetent berättad, personbeskrivningarna så träffsäkra och originella, att det verkligen är spännande och ovisst från start till mål, trots feelgoodinramningen. 

Samtidigt som Osman aldrig släpper sin humoristiska och osentimentalt respektfulla blick på livet efter 70. 

Louise Penny Hus av glas, översatt av Carla Wiberg  (Modernista)

Louise Penny tar med sin senast översatta och trettonde bok i serien om den kanadensiske kommissarien Armand Gamache greppet om läsaren direkt när Gamache, nybliven högste chef för regionens polisstyrka, sitter i vittnesbåset i en mordrättegång.

Ännu en fullträff om händelserna runt Montreals polischef, kommisarie Armand Gamache.

Åklagaren är fientlig, hettan pressande. Något är fel, men vad? Stegvis tas vi tillbaks till senhösten året innan då en mystisk svartklädd och maskerad figur, dyker upp på allmänningen i den lilla halvt bortglömda byn Three Pines, sedan ett tag även boplats för Gamache och hans hustru Reine-Marie. Mitt i hemtrevnaden med sprakande brasor och samling på bistron infinner sig en otäck stämning. Och så småningom begås ett mord. Dessutom pågår i det fördolda en kamp mot knarket, heroin fentanyl, kokain, liksom mot de receptbelagda vanebildande opiaterna  som hotar översvämma hela provinsen.

Penny är suverän på att skapa en undergångsstämning som ändå bryts med glimtar av motstånd och hopp, Kulturhistoria blir ofta en del av intrigen, som elegant kopplas till motivet för mord och hämnd. De moralfilosofiska diskussionerna mellan poliserna och byns invånare lyfter deckaren från en vanlig spänningsnivå. 

Även Gamache, beslutsam, erfaren, behärskad tar risker och gör val som kan ifrågasättas. Hans sårbarhet finns där i de små detaljerna, som den svaga darrningen på ena handen. Som läsare är jag aldrig säker varken på hur det ska gå, eller om alla mina favoritpoliser och byns karaktärsstarka invånare ska klara sig. Det är skickligt gjort! 

Jo Spain Av jord är du kommen, översatt av Hanna Williamsson (Modernista) 

Unga kvinnor försvinner från små byar. Runt dem florerar ofta rykten om »lössäppthet« och hårt drickande. Jo Spain fortsätter belysa kvinnohat på Irland.

Övergrepp på unga irländska kvinnor leder till obehagliga upptäckter.

När dottern till en rik företagare försvinner gör kommissarie Tom Reynolds och hans arbetsgrupp en obehaglig upptäckt. 

Precis som i tidigare böcker vävs sökandet efter den skyldige samman med de inblandade polisernas egna relationer. Och i bakgrunden trampar, som i stort sett alla romaner där poliser är huvudpersoner, en olämplig och otålig chef. 

Jo Spain har många likheter med Louise Penny i sitt sätt att beskriva. Huvudpersonen Tom Reynolds och hans livskloka hustru Louise (kanske en blinkning) är ett sådant exempel. Men den irländska författaren är mer rakt på sak om det brutala våldet mot främst kvinnor. 

En gripande och spännande detektivroman med lyckat samspel av trovärdiga intressanta poliser och deras sociala och samhällsrelevanta miljöer. 

Sara Strömberg Skred (Modernista)

Vera Bergström är ensam lokalredaktör i Järpen på Jämtlandsposten, en vass iakttagare av skidmagneten och hemorten Åres överexploatering, på naturens och de inte så välbeställda fastboendes bekostnad.

Journalisten och privatspanaren Vera Bergström i en utmärkt uppföljare.

Titeln på boken signalerar vad som inträffar. Efter en tids arbetslöshet har ett mediestöd lett till att lokalredaktionen i Järpen återöppnat och hon är inte längre arbetslös.

Vera är singel och sin arbetsgivares  – det numera dominerande medieföretaget även i lokalpressen – klickmagnet. 

Tipset om en försvunnen man väcker hennes nyfikenhet, vad hände egentligen när Jonte Andersson försvann? Hon drar igång en egen undersökning, parallellt med de vanliga nyheterna, och grävandet leder till obehagliga upptäckter och avslöjanden. 

Med första boken i serien Sly (finns som pocket) fick Sara Strömberg, som även är kulturredaktör på jämtländska ÖP, välförtjänt utmärkelsen Årets debut. En utnämning som hon förvaltar väl i denna andra del, inte minst genom ett språk som tar vara på romanens lyckosamma blandning kärlekstörst och hämdbegär. Små satiriska samhälls- och mediekritiska nålstick via den bistra, bitvis desillusionerade iakttagaren Vera förhöjer läsarnöjet. Den 58-åriga redaktören är – i genrens anda – separerad, barnlös, försummar sin kropp, försummar sitt hem, och har en och annan misslyckad träff med det motsatta könet. Men det finns hopp, och de ljusa stråken i boken ger en fin kontrast till den mörka bakgrunden till de brott som grävs upp. 

Läsfest i modiga kvinnors sällskap

Liv Beckström

I sommar har jag haft sällskap av ett antal modiga kvinnor i litteraturen. Faktaböcker, romaner, deckare som var och en på sitt sätt – och förstås helt olika – berättar om flickor och kvinnor som vågar gå sin egen väg. Oavsett priset. Här är nio lästips för sensommaren.

Läsfröjd i modiga kvinnors sällskap. foto: Liv Beckström

Kvinnligt motstånd som tar tag i själen

MOTSTÅND. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)

Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien om sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi. En gripande och välskriven bok om de umbäranden, det ofattbara mod och även medmänsklighet som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget. 
Läs mer här:

Små mirakel i decembermörkret 

ROMAN. Ingvild H Rishøi  Stargate , översatt av Marie Lundquist (flo förlag)

En hjärtskärande och skimrande julsaga om kärleken till en alkoholiserad pappa, och de små mirakel som kan uppstå även i den svartaste vardag.  
Läs mer här:

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 
Läs mer här:

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.
Läs mer här:

Ensam mamma på silverjakt 

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

En fascinerande bok om ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft tar med sig dottern och en barnflicka på en riskfylld resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver. 
Läs mer här:

I spegelsalen är det gott om plats för kvinnor

SERIEBOK. Liv Strömquist Inne i spegelsalen (Norstedts)

Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form. Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.
Läs mer här:

Väl förtjänta lovord om 14-barnsfamilj

ROMAN. Nina Wähä Testamente (Norstedts, pocket)

Nina Wähäs roman om småbrukarfamiljen Toimi; Siri, Pentti och alla deras barn är med sina många nyanser och vindlingar en bladvändare av högsta klass. 
Läs mer här:

Söker sanningen om systerns mördare 

DECKARE. Flynn Berry Sargad översatt av Rebecca Alsberg (Louise Bäckelin förlag)

Den har fem år på nacken, men ruskigt spännande och oförutsägbar är denna prisade debut om Noras jakt på den som mördade systern Rachel. 
Läs mer här:

Varför knuffades hon från balkongen?

DECKARE. Unni Lindell, Mörkermannen översättning Margatetha Järnebrand (Pocketförlaget)

I en gratishylla på en campingtoalett stod den där, norska Unni Lindells mästerliga deckare från 2006. Vilket fynd! In i det sista svävar vi i ovisshet om utgången.
Läs mer här:

Varför knuffades hon från balkongen?

Liv Beckström

DECKARE. Unni Lindell, Mörkermannen översättning Margatetha Järnebrand (Pocketförlaget)

Elegant och spännande deckarfynd från 2006. Omslag Mattias Boström.

I en gratishylla på en campingtoalett stod den där, norska Unni Lindells hyllade deckare från 2006, med hjältar, intrig och upplösning i toppklass. Vilket fynd!

Här berättas historien bakom att en kvinna knuffas från en balkong, samtidigt som en annan ung kvinna känner sig hotad och bevakad när hon städar en campingplats. Ett gäng Oslo-poliser, med kriminalkommisarie Cato Isaksen I spetsen får hand om utredningen. Hans nya, egensinniga partner, spanaren Marian Dahle tar sina egna grepp, bortom regelstyrningen. Givetvis är hon ensamstående, med en trasslig bakgrund och konflikten mellan de båda, inte minst rörande hennes hund är en bärande del av behållningen. Upplösningen är elegant och synnerligen komplicerad. 

Söker sanningen om systerns mördare 

Liv Beckström

DECKARE. Flynn Berry Sargad översatt av Rebecca Alsberg (Louise Bäckelin förlag)

Psykologisk spänning runt grovt våld mot kvinnor. Omslagsfoto Tony Watson, Arcangel Images

Den har fem år på nacken, men ruskigt spännande är denna prisade debut om Noras jakt på den som mördade systern Rachel. 

Vem var egentligen Rachel? Sjuksköterskan som försöker hitta tryggheten i ett litet hus på den engelska landsbygden? Men som inte berättar allt för sin lillasyster. Och vad har Nora för egna drivkrafter när hon söker svaret på det brutala knivmordet? Är det hon själv som begått det? En mycket spännande och psykologiskt skarp kriminalroman, där ovissheten inte skingras förrän i absolut sista minuten. 

Deckarserier som devalverar sig själva

Liv Beckström

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren – där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.

24 lästips för bokliga allätare

Liv Beckström

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise Rudberg, Det första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

I Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här. 

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.


26 boktips för deckarvänner

Liv Beckström

Som vanligt är årets deckarhylla sprängfylld med spännande läsning. Här är 26 bladvändare (varav några gamla godingar) som jag läst under året.

Deckare 2021
Årets deckarskörd är ovanligt lyckad. Och utbudet som vanligt enormt. Foto: Liv B

Att hålla sig uppdaterad med deckarutgivningen är i det närmaste omöjligt. Kriminalromaner har blivit en ofattbart framgångsrik genre. Sex av tio lästa böcker är numera en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och tiden som for Sjöwall Wahlöö (pirat). 

Den behandlar fördjupande och lättläst författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös liv och dikt. De båda skrev under åren 1965 tio deckare med ett gäng poliser i centrum, där de mest välkända är Martin Beck och Gunvald Larsson, inte minst genom alla filmer som gjorts fritt efter böckerna. Det handlade om ett nyskapande författarskap som la grunden till det svenska deckarundret. Med samlingsnamnet Roman om ett brott ville de sätta ljuset på sociala förhållanden, samhället satt tillsammans med mördarna på de anklagades bänk. Läs om de tio böckerna här.

Sociala förhållandens samverkan med kriminalitet har varit självklar i deckare under de följande decennierna därefter. Men idag ägnar sig Sjöwall Wahlöös storsäljande efterföljare istället åt inre demoner där mörka familjehemligheter frambringar onda handlingar och en hotfull natur låter dem äga rum.

Personliga problem och gammalt familjetrassel tar alltmer plats i både svenska och utländska deckare på bekostnad av samhällskritik. Men spännande kriminalromaner som håller deckarfanan högt råder det förstås ingen brist på i genrens överflödande utbud. Sociala förhållanden är sällan tydliga drivkrafter till brott. Men undantag finns, och några av dem hittar du här:

Kompetenta deckardebutanter samsas med skickliga veteraner.

Karin Alfredsson, En rysk gentleman (Brombergs)

Den engagerade läkaren Ellen Elg är tillbaks igen, nu som läkare inom hemsjukvården, där hon möter döende patienter istället för nyfödda, som tidigare. Men hon lockas till S:t Petersburg, där ett föredrag om svensk förlossningsvård får ett oväntat och dramatiskt förlopp.

Hemma har hon sina vardagsbekymmer med familjen, där den adopterade dottern utsätts för rasism, hon har för dålig kontakt med sin syster och jobbet tar för mycket kraft. Men det visar sig att våld och kvinnoförtryck i Ryssland hänger ihop med hennes eget liv. 

Ellen Elgs smått tankspridda spaningsteknik är trivsam och den mörka historien tar en ljusare vändning än förväntat. Bara en sån sak. 

Carin Hjulström Bara ett litet mord (Forum)

Under genren cosy crime ryms ofta detektivhistorier där äldre människor är med och löser gåtorna. Så är det även i denna deckare, om underliga händelser runt det sörmländska godset Säbyholm, dit författaren dessutom själv förflyttat sig. 

Huvudpersonen Siri Ehrensvärd är en besviken men framgångsrik aktris på väg mot de 60, som flyr huvudstaden och teatern där hennes svekfulla älskare tagit över ledarskapet. Sent omsider är det dags att återknyta relationen till en 25-årig brorson, som inte alltid levt ett helt hederligt liv. Men han har ärvt ett ruckligt hus med tillhörande växthus och där kan ett samarbete slå rot. 

Parallellt med de mystiska händelserna börjar de båda ett gemensamt odlingsprojekt, samt bekantar sig med varann på riktigt, en spirande och originell vänskap mellan två charmiga karaktärer. Denna lite gammaldags ort, där storstadspulsen känns avlägsen, men hämnd och ond bråd död inte är långt borta blir en blandning av Agatha Christies Miss Marple-historier men i tidsenlig dräkt och kontext. Mordgåtans upplösning är helt i genrens anda. Siri Ehrensvärd är välkommen åter. 

Mick Herron Döda lejon (Modernista) översatt av Gabriel Setterborg

»Millenniets bästa nya kriminalserie« och »Vår generations John Le Carré« lockas det med på omslaget till denna andra bok i serien om de omplacerade och lätt dysfunktionella M-15 i Slough House, med öknamnet slöa hästar. Även om det är svårt att redan nu utkora milleniets kriminalserie är det här en bok med mycket intelligent intrig, rapp och cynisk dialog och ett antal klart intressanta personer. 

Därmed måste jag ändra åsikt från debuten, där jag inte kände någon större längtan att återknyta bekantskapen med de omplacerade agenterna. 
Men i tvåan har karaktärerna fått tydligare drag, det alltför överdrivna i agenternas brister har tonats ner, men de vassa kanterna, samhällskritiken och cynismen finns kvar, uppblandat med ett antal relationer under utveckling, eller avveckling. 

Att gå in på vad som händer låter sig knappast göra. Men i centrum står en rysk oligark som ska beskyddas, ett antal mer eller mindre äkta gamla spioner från kalla krigets dagar, och ett gäng agenter som ska hantera de svårbegripliga hoten. Lika långsamt vindlande som Le Carré tar oss med i spionernas värld, lika hetsigt är berättartempot här, med en upplösning lika innehållsrik som en rysk gumma. Huvudpersonen, den magnifikt osunde Jackson Lamb, som på deckares förunderliga vis lyckas hålla tankeskärpan intakt trots ivrigt klunkande av alkohol, är en knivsudd från karikatyr, men klarar balansen. 

Ragnar Jonasson Aska översatt av Arvid Nordh (Modernista)

I denna sjunde kriminalroman i Jonassons fristående serie från Island förmörkar och dammar ett askregn från ett vulkanutbrott luften och juniljuset i Reykjavik. Den unge polisen Ari Por Arason från Vit Död involveras i utredningen när en man hittats mördad nära sin sommarstuga vid en fjord på norra Island. Fallet väcker även den unga, men rutinerade teve-reportern Isruns intresse.

Inte oväntat visar sig offret, liksom människorna runt honom bära på mörka hemligheter, ofta förknippade med misshandel, alkoholmissbruk, ensamhet. Ragnar Jonassons karaktärer har sällan mycket att hoppas på, formade av det kärva klimat de lever i. 

Upplösningen av dramat bär fröet till kommande tragiska händelser. för gissningsvis fortsätter Jonasson följa sina karaktärer i deras egna dystra spår. Översättningen är av och till fortsatt lite knagglig. »Där skulle jag vila ut mig«,(s.48), är exempelvis ett onödigt slarvfel. 

Anna Kuru Den första frosten, Norrskensnatten, Gryningsjakten (Kirunatrilogin) (Modernista) 

Allis är bilmekaniker, med samiska rötter. Hon blev tidigt föräldralös och har vuxit upp hos farfar (renskötare) sedan föräldrarna omkom i en båtolycka. Hon är betydligt trasigare inuti än vad hon visar i vardagen som bilreparatör i Kiruna. 

Denna unga antihjälte, kan inte som andra kvinnor, vända andra kinden till eller skämta bort när hon utsätts för diskriminering och sextrakasserier. Istället får hon nog och skipar sin egen våldsamma rättvisa. Hennes lösning är inte ord utan handling.

Den här trilogin skildrar inte jakten på en okänd mördare, utan försöker snarare beskriva en djupt störd ung kvinna och de män som skadat och skadar henne. Män som vill kvinnor illa finns överallt runt henne.

Allis har svårt att förstå sig själv och även jag som läsare får finna mig i att varken huvudperson eller handling passar in i mallen för vad en deckare eller kriminalroman ska vara. »En av årets bästa deckare» som första delen i Kirunatrilogin har kallats är det knappast. Men en djuplodande och sorglig psykologisk thriller om en trasig ung kvinna, där mycket av motiv och drivkrafter förblir oklart, även efter den tredje delen. 

Att allt utspelas i eller kring det ständigt mullrande Kiruna, en stad i gruvbrytningens hårda grepp blir en bra miljö för att återge blandningen av storslagen och förbrukad natur, tristess, hämnd och kraschade drömmar. 

Åsa Larsson Till dess din vrede upphör. (Bonnierpocket) 

I denna fjärde kriminalroman om kammaråklagare Rebecka Martinsson öppnar författaren för samtal och möten mellan levande och döda. Den unga flickan Wilma berättar inledningsvis om mordet på sig själv. Först tänker jag att det är en nivå för flummigt, men ändrar mig snabbt.

Åsa Larsson pendlar skickligt mellan den yttre, den inre, och utomkroppsliga världen, när Rebecka Martinsson, tillsammans med polisinspektör Anna-Maria Mella utreder mord på två unga personer med långa trådar bakåt i byarna runt Kiruna. Hon tar oss till de nästan övergivna platserna, där alltfler blir gamla och ensamma, samtidigt som historien får hat och hot att fortsätta fortplanta sig mellan människor. Läsaren möter både ondskans lust att förstöra och den missbrukade människan i en ömsint berättelse som  rymmer så mycket mer än lösningen på en mordgåta. 

Åsa Larsson Fädernas missgärningar (Albert Bonnier)

I den senaste och sista boken tar författaren farväl av sin komplexa kammaråklagare med en mästerlig kriminalroman full av kärlek och karaktärer att fästa sig vid. Kiruna, på väg att slukas i gruvhålet, andas i bakgrunden, men det är fjällen, skogarna, de små nästan övergivna byarna och alla de karaktärer som hon placerar där som får författarens kärlek och böckerna att andas.

Som så många andra hjältar i genren är Rebecka Martinsson (ett namn fött ur författarparet Sjövall-Wahlöös melankoliske kommissarie Martin Beck) en disharmonisk och komplicerad hjälte som ofta bryter mot koderna och försätter sig i svåra situationer. Med rötterna i den norrbottniska Tornedalskuturen avviker hon från många juristers klassbakgrund. Att hon tidigt blivit föräldralös och grubblar över sin barndom är en del av deckarformeln, som Larsson skickligt gör till sin. Riktigt hur det ska gå för Rebecka kan vi inte veta. Men mycket talar för att hon får det bra. 

Jenny Lund Madsen Trettio dagars mörker, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

En bra deckare har tre viktiga element: 

  • En spektakulär och våldsam inledning, gärna ett mord. 
  • Falska spår och falska misstänkta. 
  • Samt överraskningar. 

Den storsäljande författaren Jörn delar inledningsvis med sig av sitt (och genrens) framgångsrecept till den på området oerfarna Hannah, bokens huvudperson. Visserligen är hon en uppburen författare, men av smala böcker med hög status. Dessvärre är hon tämligen alkoholiserad och på väg neråt i hierarkin, 

I uppflammande vrede utmanar hon succéförfattaren på hans hemmaplan: Hon ska att skriva en deckare som är bättre än hans på bara 30 dagar! 
Jenny Lund Madsen leker med klichéerna i genren och följer dessutom Jörns koncept till punkt och pricka när hon låter sin huvudperson fara till karga, glesbefolkade Island för att få inspiration, och genast överraskas av både mord och mörka intriger. 

På nolltid förvandlas den socialt isolerade och folkilskna finförfattaren Hannah till en oförvägen och nyfiken privatspanare, som på deckares vis varken låter sig hindras av förbud eller fysiska skador. Och i likhet med genrens hjältetyp även klarar förvånansvärda mängder alkohol utan att nämnvärt slå av på takten. I själ och hjärta har Hannah därmed återuppväckt och revitaliserat de kvinnliga privatspanarna från 1980- och 90-talet som ständigt fick stryk men alltid reste sig på nio. 

Lustigt nog känns detta helt trovärdigt i den exotiska miljön, som framkallar helt nya drivkrafter för den lättstötta och socialt dysfunktionella Hannah. Den i genren debuterande författaren tar sig an sitt uppdrag med en stor portion humor och humör och förnyar finurligt formeln, utan att göra våld på den. 2020 utsågs den välförtjänt till årets bästa danska kriminalroman. 

Liza Marklund Polcirkeln (pirat)

Det var ett tag sedan jag läste en deckare av Liza Marklund, som jag följt från och till sedan succéstarten 1998, där reportern och privatspanaren Annika Bengtsson kombinerade nyhetsjakten på kvällstidning med att lösa mord och brott. 

Här har storstaden ersatts av den lilla kommunen Stenträsk i Norrbottens inland, där militär från hela världen provspränger under ytterst hemliga former. Här hittas en flicka som varit försvunnen i nästan 40 år, död. De konflikter som pyrt för decennier sedan har fortfarande sprängkraft i en miljö full av ouppklarade relationer. 

Under det växelvisa berättandet från 1980 och 2019 kommer gamla hemligheter upp till ytan. Carina Burstrand, som är en av många illa sedd SD-politiker och kontorist hos polisen får ta emot meddelandet om dödsfallet, som väcker starka känslor även hos henne. 

Carina var den vassaste och mest litteraturkunniga medlemmen i bokcirkeln där den döda Sofia Hellsten ingick. Tjejtjusaren Wiking Stormberg, som flera i bokcirkeln svärmade för, har övertagit jobbet som polischef efter sin far och ska utreda brottet. I denna första del av en trilogi bygger Liza Marklund en briljant intrig med en synnerligen elegant upplösning.

Ett innovativt grepp är att låta de fem sista böckerna som flickorna valde till cirkeln bli en del av gåtan, och även bidra till karaktärsteckningen. Valet av bokcirkelböckerna – där för övrigt Sjöwall – Wahlöös Polismördaren är av de fem – blir en mycket intressant del av skeendet.

Vilken lyckad, smart och spännande kriminalroman detta är!

Peter May, Tyst offer (Modernista)

Peter May, en av de mest rutinerade på deckarhimlen, introducerar här en ny karaktär John Mackenzie, utredare, vars lätt uppflammande ilska och totala brist på social kompetens fört honom till ett nytt jobb i Glasgow. Det hjälper inte att han är en superbegåvning som ägnar fritiden åt matte och fysik. 

Tiden är år 2020 och han är i Södra Spanien, utan minsta förekomst av Corona, men desto fler förfallna bostadsområden och övergivna hotell i finanskrisens spår. Märkligt, men May måste ha skrivit året innan, då pandemin var okänd för alla.

Mackenzie lånas ut till kollegorna i Spanien för att transportera hem en psykopatisk knarksmugglare med överklassbakgrund, till skillnad från honom själv. 

May har ett effektivt språk, rappt och bildrikt, med mycket dialog, Till detta karaktärer med intressanta kontraster och spännande miljöer. Men nackdelarna hänger ihop med fördelarna. Drivet skapar ett ibland forcerat tempo, där våldsamheter och blodiga mord avlöser varandra, späckat med makabra detaljer. Hjälten kan få hur många slag som helst i huvud och sparkar i magen men ändå resa sig och springa efter boven. 

De exotiska miljöerna verkar ibland fabricerade ur någon turistsajt. Men kompenseras av sociala skildringar som här en skildring av dövblindas villkor och problemen med spansk sjukvård. De fördjupar texten och lyfter deckaren till helt godtagbar nivå.

Denise Mina De mindre döda (Modernista) översatt av Boel Unnerstad

Ända sedan Garneth Hill-trilogin har jag haft höga förväntningar på varje deckare av Denise Mina, som kallas »en av världens ledande deckarförfattare«. Men tyvärr har jag ofta blivit besviken. Så även denna gång, där huvudpersonen Margo Dunlop, en ung läkare, söker sitt ursprung sedan hennes adoptivmamma dött. Kontakten med en biologisk moster leder till en mardrömslik situation där hon dras in i en sedan länge pågående jakt på den som mördat hennes biologiska mamma, utan att gripas, och som nu förföljer även Margo. Hon är dessutom gravid, har brutit upp från barnets far, samt oroar sig för väninnans relation med en våldsam man. 

Blod och våld saknas inte i denna berättelse där socialt utsatta prostituerade i Glasgow står i centrum, liksom det allomfattande drogmissbruket. Men den psykopatiska mördaren i all sin ondska börjar bli ett schablonartat inslag i deckare och jag får inget riktigt grepp om berättelsen, eller karaktärerna. Därmed det går det inte heller att engagera sig, varken i jakten eller dess upplösning, och det utdragna våldet i slutet  vill jag bara hoppa över. Huvudpersonen har den blandning av dumdristighet och naivitet som krävs för att mördarjakten ska kunna få tillräckligt många felaktiga misstänkta och ledtrådar. Men när den skyldige till slut träder fram överraskar det Margo, men inte mig. 

Louise Penny Det ondas väsen (Modernista), översatt av Carla Wiberg

En gigantisk superkanon tänkt som massförstörelsevapen hittas i skogen runt den lilla kanadensiska byn Three Pines, samtidigt som ett barn dödas. Armand Gamache vid Montreals mordrotel hamnar i en historia med långa trådar bakåt, inte minst till hans eget förflutna. Samtidigt skakas den lilla byn, där han numera själv är bosatt, av upptäckten att en pjäs som är tänkt för teatern visar sig vara skriven av en ökänd massmördare. 

De båda händelserna flätas ihop i en av de märkligaste och skickligast komponerade historierna i Pennys långa serie, vilket inte vill säga lite.  Dessutom med verklighetsbakgrund. Historien har en sedvanlig blandning av mys och gemenskap runt den flammande brasan på bistron eller runt matbordet hemma hos Armand och hustrun René-Marie, där livsavgörande sanningar och hemligheter kopplas till invånarna i den lilla byn.
Upplösningen är så fiffig och  komplicerad att jag överraskades på nytt vid omläsningen.

Louise Penny Summan av alla synder översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Kommissarie Armand Gamache har gått i pension och tackat ja till ett nytt uppdrag: Som rektor på polishögskolan i Montreal ska han rensa bort ruttna värderingar som fått fäste och resulterat att skolan förvandlats till ett »träningsläger för terrorister«. Precis som i andra böcker i serien blir denna 11:e översatta boken i serien inte bara en spännande mordgåta, utan också en roman om gemenskap och samarbete i den lilla bortglömda men ytterst levande byn Three Pines. Även de otrevligaste hälsas välkomna till en kopp varm choklad med vispgrädde och även hem till paret Gamache där doften av alla de böcker som paret samlat på sig under årens lopp bidrar till romanernas hyllning av den läsande människan. 

De värsta brottslingarna, lär oss Penny via Gamache, finns sällan långt från den »rätta vägen«, utan sitter i vanliga människors kök, vid deras bord. 

Godheten och ondskan finns alltid tätt intill varandra, men tron att den förra till slut besegrar den senare är obruten även i denna deckare. Komplimanger till den alltid kompetenta översättningen.  

Leif GW Persson Den som dödar draken (Albert Bonnier)

I den här fräckt underhållande deckaren från 2008 blinkar GW till sina föregångare, paret Sjöwall Wahlöö, (se inledningen) genom omslagets undertitel En roman om ett brott, med tillägget »en ond saga för vuxna barn«.
Det är bara att instämma. Via sin antihjälte den lätt korrupte, mer än lätt försupne, definitivt fördomsfyllde och allmänt sett odrägligt självbelåtne Evert Bäckström har han satt tonen för den ovanligt dråpliga men också spännande – givetvis – historien om det som visar sig vara något helt annat än ett helt vanligt »fyllskallemord« i Solna. Evert Bäckström, som inte så lite påminner om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, tvingas i utredningen samverka med gamla fiender och ett antal nya smarta kvinnliga kolleger. Deras relationer och Bäckströms oförblommerade fördomar och självöverskattning får fritt utlopp i denna ironiska men också dråpliga berättelse om våld, korruption och gängbrottslighet på den tiden papperspengar styrde de kriminellas planer. 

Men Bäckström är förstås inte bara korkad. När han tänker »Det är något som inte stämmer« så är det något som inte stämmer, deckarens klassiska cliffhanger, som här används till fulländning. 

Författarens/berättarens vassa små inpass, ger en precis lagom dos av inblickar i samhällets och poliskollektivets sämre sidor. Och precis som i Sjöwall Wahlöö är det här mer en roman om poliser som löser brott, än om brottet i sig. 

Sofie Sarebrant, Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår (Bookmark)

De tre deckarna om kriminalinspektör Emma Sköld har några år på nacken, men ämnena har inte blivit passé. Hemska saker inträffar i tur och ordning på ett populärt japanskt bad, därefter under ett regnigt och kallt Stockholm Marathon. och avslutningsvis i samband med en mäklares husförsäljning. Sofie Sarebrants böcker har sålts i miljonupplagor och hon utnämndes till årets deckarförfattare 2019. Dessa tre är hennes första. 

Hennes rappa berättarstil, där livsstilsbekymmer i medelklassen samspelar med psykiskt instabila och manipulerande mördare mitt i lämna-hämta-egentid-pusslet är mycket effektiv. Böckerna är lättlästa bladvändare, men karaktärerna inte alltid tillräckligt utvecklade. Huvudpersonen Emma Sköld är tillräckligt intressant och sympatisk för att engagera fram till slutet, men, inte heller henne kan jag se framför mig »på riktigt« när jag läser. 

Ellen G. Simensen  Tro mig när jag ljuger, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

Den frånskilde polisen Lars Lukassen i den lilla norska staden Hønefoss försöker klara både karriär och att vara en bra pappa till 8-åriga Annie. När staden drabbas av flera tragiska händelser, samtidigt som en mystisk ung kvinna blir lärarvikarie dras han in i skeendena både professionellt och privat.
Är hans gamla ungdomsfiendes död naturlig? Varför är hans dotter så ledsen när hon ska till skolan? Vem är den kusliga sagoberättaren som tar tag i barn på skolgården och skrämmer dem med otäcka berättelser?  

Allt accelererar som i en Stephen King-thriller. Kapitel från polisarbetet varvas med mystiska inlägg från döda och levande.
Deckardebuten, klassad som en psykologisk thriller har hyllats i Norge. Visst finns förtjänster i både intrig, miljöskildring och val av karaktärer. Men i andra halvan kantrar berättelsen till att på alltför många sidor redogöra för gamla familjerelationer som plötsligt exploderar. Manuset hade förtjänat en vända till med redigeringspennan och ett antal sidor hade kunnat kortas.

Avslutningen är onödigt utdragen och onödigt förbryllande.
Något färre inlägg från offer och förövare, och en mer koncis »slutplädering« av Vem, Varför och Hur hade varit mer i min smak.  

Sara Strömberg Sly (Modernista)

Den ensamme deckarhjälten är i denna kriminalroman från Jämtland en avpollettera och – på genrens typiska vis – tämligen självdestruktiv före detta lokalredaktör i Järpen: Vera Bergström har tagit jobb som lärarassistent när journalistkarriären försvunnit tillsammans med papperstidningsläsarna. Hon har övergivits av sin sambo, passerat de 50, inte hittat någon styrsel i sitt nya liv och är mer deprimerad än vad hon orkar medge ens för sig själv. 

Denna första bok i en planerad serie har många av “Norrland noirs« kännetecken. 

Glesbygden mot storstaden, fastboende mot fritidshusägare, byalaget mot kommunen, småorterna i periferin mot lyxturisternas skidliftsparadis.

Och så förstås jaktlaget, och det väntande vintermörkret, på väg att slå till. 

En samhällskritisk sidoberättelse om skidturismens baksida är en av bokens stora förtjänster, tillsammans med en tillräckligt spännande mördarjakt. 

Även om gåtans lösning nog mest överraskar Vera, och inte denna deckarläsare är det en kompetent debut, med bra intrig och originella och fint gestaltade karaktärer. Inte minst redaktionschefen Strömmer, en genuin nyhetsjägare av den gamla stammen ger mig hög igenkänning från lokalredaktörstiden. Veras kombination av drivkrafter och inre mörker väcker intresse för att följa henne vidare. Nominerad och även prisad i år av svenska Deckarakademin.  

Jo Spain Förlåt oss våra synder, (Modernista) översatt av Hanna Williamsson 

Ännu ett omslag med epitetet Årets bästa deckare samt årets bästa kriminalroman och årets bästa översatta kriminalroman.  Och det här är verkligen en mycket välskriven och smart debut av den tidigare politiska rådgivaren åt irländska regeringen. Här inleder hon en serie om polisarbetet i Dublin med omnejd, som jag ser fram emot att följa.  

Romanen har en skicklig mix av trivsel och tryckande stämning. Författaren lyckas belysa strukturer som stänger in kvinnor utan att det känns undervisande. Att kriminalkommissarie Reynolds dessutom kan sitt lands författare och poeter är trovärdigt i den irländska kontexten. 

Jo Spain Frukta det du begär (Modernista), översatt av Kjell Waltman

Här förflyttas läsaren till Dublin i nutid, det är klimatkris, samtidigt som det skuldsatta landet ska klara ekonomin utan att företagarna, bortskämda med generösa skatterabatter, flyttar. 
Inne i parlamentet sker ett mord, vars motiv verkar klart och tydligt för spaningsledningen. Men är det så enkelt, egentligen? 
Kriminalinspektör Tom Reynolds och hans kolleger får här sin beskärda del av politiska konflikter, svävande alibin och korruption. Det är rappt och initierat berättat, spännande utan att vara otäckt, ondskan är inte övermäktig, snarare alltför vanlig, med de klassiska drivkrafter som styr oss alla. 
Strålkastarljuset är inte enbart på Tom Reynolds, utan här finns en bra mix av personer att följa vidare i kommande delar. Personligen gillar jag denna samtidsdeckare mer än debuten.

Författaren utrustar jämställt både sina manliga och kvinnliga karaktärer med egenskaper som mod, fåfänga, dumdristighet, kärlekslängtan och ambitioner, vilket gör dem mer komplexa och mänskliga än de socialt dysfunktionella misantroper som befolkar många deckare.

Upplösningen är oväntad men inte ologisk. 

Denise Rudberg, Det första chiffret (Forum), En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

I de tre böckerna i serien Kontrahenterna berättar Denise Rudberg medryckande och rafflande om tre unga kvinnor i Stockholm under andra världskriget. Den upproriska överklassflickan Elisabeth, flyktingen Iris, och bonddottern Signesammanförs via underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Detta är inte deckare i genrens rena mening, men spänningslitteratur med intressant historisk bakgrund.

I en hemlig lokal på Karlaplan 4 arbetade de verkliga så kallade »klisterprinsessorna« som sammanfogade textremsor med nazisternas kodade meddelanden. 

I korta kapitel med ett lättillgängligt språk fokuseras växelvis de tre huvudpersonerna. Den storsäljande författaren har fin fingertoppskänsla för dramaturgi och cliffhangers, Berättartempot och det tillgängliga språket gör dem lika lättlästa och uppslukande som en flickbok. 

Samtidigt berättar Kontrahenterna om Sveriges ytterst svåra balansgång som en nation som skulle vara både neutral och demokratisk och samtidigt underkastad tyska censurkrav och transporter genom landet. Folkförsörjningen skulle tryggas och Sveriges beredskap vara god. 

De tre unga kvinnornas öden och äventyr ger därmed både inblickar i villkoren för unga kvinnor och olika samhällsklasser i 1940-talets Sverige och förhållandena i huvudstaden med omnejd där tyskarna vill sätta agendan. Del tre sätter inte på något sätt punkt för allt spännande som kan komma att hända de tre unga kvinnorna. Jag antar- och hoppas- att fortsättning följer.