Tio krimtips som förnöjer i mörkret

Som periodare har jag efter en längre tids avhållsamhet hämningslöst glufsat i mig ett antal mörka krimskildringar från årets utgivning, Här är tio bladvändare utan inbördes rangordning.

HANNE VIBEKE HOLST: SOM PESTEN. Översatt av Elsa Thulin.

En politisk thriller som inte gör författarens fans besvikna när hon nu återkommer efter några års tystnad. Brist på vaccin, giriga läkemedelsbolag, maktkamp i Genèves internationella organisationer, kärlek, föräldraskap och droger; allt samlas hos huvudpersonen, den ambitiösa läkaren Karoline Branner, som hamnar mitt i en eskalerande pandemi, och samtidigt har äktenskapliga problem. De 844 sidorna glider ner lätt som en plätt, såsom det är när en skicklig berättare står för hantverket.

 

ALAN PARKS: BLODIG JANUARI. Översatt av Gabriel Setterborg.

Som sina föregångare utnyttjar Alan Parks de stora klasskillnaderna och det utbredda drogberoendet och de kriminella nätverken i den skotska storstaden Glasgow och förlägger miljön i sin föregångare Ian Rankins epok, 1970-talet, men med nutidens blick på företeelserna. Den psykiskt och fysiskt utslitne kommissarien Harry Mc Coy är dock en tidlöst utanförstående hjälte, med sin dystopiska samhällssyn och självdestruktiva livsstil. Intrigen och karaktärerna ger honom ingen anledning till omprövning, ändå fortsätter han oförväget sin strid mot de mörka krafterna, där rikedom och hemliga sällskap formar en obehaglig cocktail.

 

PETER MAY: HARRIS TWEED. Översatt av Jessica Hallén.

Peter May är mästare på att hitta exotiska och karga platser för att skapa den instängda och genomblåsta miljö som passar så bra för kriminalromaner, där ett antal misstänkta gärna får finnas nära varandra. Här börjat dramat i Paris och handlar om intriger och svartsjuka i modevärlden, som den franska kriminalaren Sylvie Braque får ta sig an med en resa till den avlägsna och isolerade plats på Yttre Hebriderna där allt tog sin början. Upplösningen har tillräckligt många överraskningsmoment för att fånga läsaren, men bryter delvis mot deckarens formel och löfte till läsaren.

 

GILLY MACMILLAN: UNDER YTAN. Översatt av Åsa Brolin.

Författaren blev känd för svenska läsare genom Bränd Himmel om ett barn som försvinner.I den här kriminalromanen möts flyktingar från Somalia och en cancersjuk pojkes förtvivlade familj, när deras son hittas drunknad och den andres son blir misstänkt. Här borras i orsaker och motiv och kriminalkommissarien Jim Clemo (som i den tidigare boken kallades James Clemo) får återigen möta sin egen ångest inför drabbades lidanden. Aktuella konflikter runt migration, rasism och integration skapar en känslomässigt stark och intresseväckande, om än inte rafflande, deckare.

 

CANDICE FOX. CRIMSON LAKE, översatt av Hanna Axén.

Åtalad men inte dömd för mordet på en 13-årig flicka har polisen Ted Conkaffey slagit sig ned i en liten håla vid Crimson Lake i Australien, där krokodilträsken bäddar för ett ensligt liv, men där hans förflutna snart hinner ikapp honom. Som deckarhjälte har han alltså allt som krävs och mer därtill. Och när han anlitas för att hjälpa en privatdeckare, en ung kvinna dömd för mord, blir utanförskapet dubbelt och läsaren nästan mer intresserad av de båda undersökarna än deras uppdrag. Riktigt välskriven och originell berättelse om intolerans och sanningar som till slut kommer upp i ljuset.

 

NIKLAS NATT OCH DAG: 1793

Denna formidabla succé, som finns i varje boklåda, är en klipsk och elegant debut om mord och maktkamp i ett oroligt Stockholm två år efter att Gustav III skjutits. I detta vacuum får den dödssjuke tidigare framgångsrike juristen Cecil Winge uppdraget att hjälpa Stockholms poliskammare att lösa vad som hänt med ett  stympat lik som fiskats upp från Fatburen. Lika observant som sir Arthur Conan Doyles spanare Sherlock Holmes och ännu slitnare drar den lungsjuke Winge med läsaren i det historiska Stockholm på jakt efter den skyldige. Miljön är fenomenal, karaktärsteckningarna likaså, och huruvida omsorgen om en drunknad verkligen skulle varit så noggrann i kaoset efter kungamordet låter vi vara osagt. Det förtar hursomhelst inte läsupplevelsen.

 

SABINE DURRANT: EN OSKYLDIG LÖGN. Översatt av Ing-Britt Björklund.

Paul Morris har inget att förlora när han bjuds in till sin skolkamrat på middag. Trodde han. Som misslyckad författare utan inkomster är han van att hanka sig fram med små och stora nödlögner. Men när han fixar sin gratissemester i Grekland ställs allt på sin spets. Här finns inga hjältar och fler förlorare än vinnare, när inget är vad det först verkar vara. Riktigt bra upplösning av en originell kriminalhistoria om vådan av vårt behov av livslögner och fina fasader.

 

SHARON BOLTON: DÖDSDÖMD. Översatt av Lilian Fredriksson.

När Sharon Bolton släpper lös sin fantasi blir effekten ofta en vuxensaga med stor spänning och många skavande relationer. Här blir förväxlingar och flykt undan både sanning och rättvisa till en verkligt originell thriller, som startar med en kraschad luftballong i bergen nära Skottland, där en ung kvinna mördas och en annan kvinna har sett mördarens ansikte. Författaren verkar dock inte tro tillräckligt på psykologin i sitt material, utan kryddar med lite väl mycket blod för min smak.

 

KATI HIEKKAPELTO. KOLIBRI. Översatt av Marjut Hökfelt.

KATI HIEKKAPELTO: DE FÖRSVARSLÖSA. Översatt av Marjut Hökfelt.

Min absoluta favorit i årets deckarhög är dessa två deckare, som utspelar sig i en nordlig finsk kuststad, dit det mesta av samtidens brottslighet når. Huvudpersonen, kriminalpolis Anna Fekete flydde till Finland från krigets Jugoslavien. I första boken har hon fått jobb som brottsutredare i sin finska hemstad och ska ta sig an såväl sin otrevliga och fördomsfulla kollega Esko som brutala mord i de joggingspår hon själv brukar använda.  Och hålla koll på en hedersutsatt flicka. I den andra boken leder en påkörning av en äldre man vidare till en härva av droghandel, gömda invandrare och kriminella nätverk, där deckargenrens möjlighet att sätta ljuset på samhällets utkanter hanteras med en vass penna och stor skicklighet. Anna Fekete har just den där mixen av sårbarhet och trotsig respektlöshet som skapar en strålande spanare och en intressant karaktär.

FOTNOT: Alla försök att krydda det klassiska konceptet med onödiga inslag av ockultism har sorterats bort.

Dela detta:

Deckartips för mörka och ljusa kvällar

Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:

Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.

Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.

Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.

Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.

Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.

Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.

Deckare har både manliga och kvinnliga läsare, och författarens kön har ingen betydelse.

I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.

Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga)  thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när  han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.

Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus  medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i  ovan nämnda kvinnan på tåget.)

Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.

Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.

John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.

Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.

Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.

Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.

Kvinnor som deckarförfattare blir lästa även av män.

Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.

Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.

De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?

Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten.  Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.

Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison  är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren  Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.

Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.

 I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit. Continue reading

Dela detta:

Snabbguide till mina deckarval

Här är sju aktuella deckarhjältar som sticker ut. 

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.Armand Gamache

  1. Armand Gamache

Författare. kanadensiska Louise Penny,

Titel: Ett ohyggligt avslöjande, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte: Armand Gamache, erfaren och kulturintresserad kommissarie vid säkerhetspolisen, la Sûrete i Montréal.

Medhjälpare: Framförallt spanarna Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste. Samt hustrun Reine-Marie.

Uppdrag: I denna femte, fristående del hittas en okänd man mördad i det idylliska värdshuset i den lilla byn Three Pines. Vem är han?

Hinder: Vänskapsband och många mörka hemligheter.

Kännetecken: Sök motivet, ingen människa är enbart god eller ond.

Specialkrydda: Mängder med delikat mat, konst och filosofiska samtal.

Droger: Alkohol för njutning är mer frekvent än missbruk.

Kulturmarkörer: Rikligt med hänvisningar till Kanadas kultur, språkstrider och historia.

Teknikmarkörer: I Three Pines är uppkopplingen en ständig kamp, samtalen på bistron är viktigare.

Fördel: Långsamt berättande, intressanta personligheter, tron på kärleken och livet.

Nackdel: Inget för den som vill ha tevetempo.

Citatet: »Det fanns en misstänksam glimt i pilotens mörkbruna ögon och det var fullt förståeligt, tänkte Gamache. Det bådade aldrig tott när det dök upp ännu en medelålders vit man i kostym. Det behövde man inte vara haida för att känna till.«(s. 370).

Fler titlar, tips: Ett förbud mot mord, Den Grymmaste månaden, Mörkt motiv, Begrav dina döda = den senast översatta, totalt fem översatta titlar (Modernista). På engelska finns 12 titlar, som går att hitta i rätt ordning via författarens hemsida. Den senasteA great reckoning, utkom i år.

Comoran Strike och Robin Ellacott löser mord i London.

2. Comoran Strike

Författare Robert Galbraith (pseudonym för J.K Rawlings)

Titel: Karriär i ondskaCareer of Evil, (W & W) översatt av Charlotte Hjulström

Hjälte Cormoran Strike, f d militärpolis från Afghanistan, nu privatdetektiv i London

Medhjälpare Robin Ellacott, avhoppad student.

Uppdrag: Vem skickar avhuggna kroppsdelar och varför?

Hinder: Brist på pengar, missförstånd, känslor.

Kännetecken: Strike försummar att sköta om sitt amputerade ben, Robin försummar sin fästman Matthew.

Specialkrydda: Relationen mellan Robin och Cormoran. Ska de bli kära på riktigt?

Droger. Cormoran har inget emot några öl för mycket.

Kulturmarkörer. London City och dess mix av professionella, fattiga, kriminella invånare, och det tunnelbanenät som förbinder dem.

Teknikmarkörer. Vi befinner oss runt 2011, nätet är ständigt närvarande.

Särskild fördel: Högt tempo, hög spänning, oförutsägbar utgång. Mycket Londonkänsla.

Nackdel: Lite väl mycket explicit och grymt våld.

Citatet: »Om du ska behandla mig som någon sorts finporslin som får komma ut när du tror att det inte är farligt, då är vi – då är vi körda.« (s. 353)

Fler titlar, Översatta är även de övriga två: Gökens rop (The Cuckoo’s calling) och Silkesmasken. (The silk worm). Fördel att börja i ordning.

Ensamma hjältar som gör långa resor kännetecknar Peter Mays deckare.

3. Sime Mckenzie

Författare: Peter May, skotsk prisbelönt romanförfattare bosatt i Frankrike.

Titel: Entry Island, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte Sime Mackenzie, nyseparerad kriminalpolis i Montreal

Medhjälpare: Ett antal mer eller mindre motvilliga poliskollegor.

Uppdrag: Lösa mordfall i isolerat ösamhälle

Hinder svåra sömnstörningar, samarbetsproblem i kåren, före detta sambon även kollega.

Kännetecken: Paralellberättelse där det förflutna vävs ihop med mordgåtan. Här fattiga skotska utvandrares (och Simes egen) släkthistoria.

Specialkrydda: Utvandring och uppror, och kanadensiska språkkonflikter. Sömnstörningens psykologi.

Droger: En hel del whisky dricks i samband med sänggående.

Kulturmarkörer: Obestämd nutid, väder, vind, färjor, geografiska fakta och historiska detaljer dominerar.

Teknikmarkörer: Fjärrkontroll till teven.

Fördel: Den exotiska kanadensiska miljön, historiska detaljer, håller i mordgåtan.

Nackdel. Något pratig och utdragen..

Citatet: »Sime såg på honom med ilska och avsky: »Dra åt helvete«, sa han lågt. »Ni kan dra åt helvete allihop«. Och med det vände hans om och fortsatte ut i mörkret.«(s.230)

Fler titlar, tips: prisade Lewis-trilogin, som startar med Svarthuset..

Lydia La Plante skriver sig bakåt till Jane Tennisons första år som polis.

4. Jane Tennison, d.y.

Författare: Lynda La Plante, upphovskvinna till populära teveserien om den äldre erfarna Tennison (I mördarens spår).

Titel: Tennison, översatt av Carla Wiberg.

Hjälte Jane Tennison, 24-årig (?) aspirant vid Londons Metropolitanpolis

Medhjälpare: Stöttande konstapeln Kath Morgan ung kollega kapabel att fajtas med machomännen.

Uppdrag: Aspirant Tennison ska klara utbildningen, lösa bland annat ett kvinnomord, navigera i en manlig värld full av fällor och faror.

Hinder: Den mansgrisiga poliskåren 1973. Familjens förväntningar på traditionella val.

Kännetecken: Klädvård, jargong och fördomar, många historierelevanta fakta.

Specialkrydda: Mötet med poliskåren och kulturen i London 1973.

Droger: Whisky och öl i mängder rinner ner i polisernas törstiga strupar, dock sällan i Janes.

Kulturmarkörer: En rad 70-talsikoner som Janis Joplin med Peace of my heartMr Fish, modedesigner, »till elitkunder som Mick Jagger och David Bowie«, platåskor, hippies,

Teknikmarkörer Bärbar radio med lurar i bussen. Pappersdokument som samlas in.

Citatet: »Edmond Locard, 1877-1966, fransk kriminolog o kriminalteknisk expert. KONTAKT = SPÅR.« (Tennison s. 121, Jane på föreläsning.)

Skickliga samhälssskildringar om manipulativa människor.

5. Camille Preaker

Författare: Gillian Flynn

Titel Vassa föremål Modernista översatt av Rebecca Alsberg., nyutgiven.

Hjälte: Camille Preaker, 31-årig inte så lyckad Chicagojournalist

Medhjälpare: Viss hjälp från inlånade polisen Richard Willis.

Uppdrag: återvända (efter 8 år) till hemstaden Wind Gap, med 2000 invånare i Missouri för att rapportera om försvunna och mördade småflickor.

Hinder: Misstänksam poliskår, gamla kompisar, kontrollerande mamma, konstig lillasyster, egna psykiska tillkortakommanden, en allmänt obehaglig stämning.

Kännetecken: Camille har ett självskadebeteende som knappast var lika känt i bokens tid (1990-talet), som i skrivandets tid 2007.

Specialkrydda, inslag av skräckromantik, i Stephen Kings anda i hårdkokt berättarstil.

Droger: Enorma mängder, inte minst Camille använder, och intar i synnerhet bourbon i stora klunkar. Kör därefter bil. Mat: Syltmunk, banan.

Kulturmarkörer : Camille jobbar på Daily Post, ”fjärde största dagstidning i Chicago”. Mediekrisen långt borta.

Teknikmarkörer: En telefonautomat.

Citatet: »Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskrinen.« ( s 12)

Fördelar: En udda och sårbar deckarhjältinna precis på gränsen till ett nervsammanbrott.

Nackdelar: Lite väl många utflippade flickor.

Andra titlar: Flynns mest kända titel är megasuccén Gone Girl som är en smart skriven och obehaglig psykologisk thriller, med tämligen mörk människosyn.

Bltons hjälte Lacey Flint, flodpolis håller spänningen uppe.

6. Lacey Flint

Författare: Sharon Bolton

Hjälte: Lacey Flint (ingår i serie) Londonpolis som tagit jobb hos flodpolisen, för att komma

Titel: En mörk och förvriden flod.. översatt av Lilian & Karl G Fredriksson, nyutgiven.

Medhjälpare: Diverse motsträviga kollegor.

Uppdrag: Vem slänger kvinnolik i Themsen och varför?

Hinder: Kollegor som anser att det inte är hennes fall. En mystisk simmare som smyger på henne.

Kännetecken: Husbåtar, dykningar, tunnlar, patrullbåtar. Hög spänning.

Specialkrydda: En hemlig agent och förbjuden kärlek. Flera feministiska karaktärer och intressanta sidohistorier. Laceys förflutna är mystiskt.

Droger: Inte  särskilt mycket för njutning.

Kulturmarkörer: Trafficing

Teknikmarkörer Dykutrustning

Citatet: »Ray suckade: Jösses Lacey hur bär du dig åt?« ( s. 28)

Fördel: En klart feministisk uppsättning karaktärer, vars relationer skapar intresse. Listig intrig.

Nackdel: Upplösningen innehåller väl många omtag.

Kvinnan på tåget, lever genom filmen och ständigt nya läsare.

7. Rachel Watson

Författare: Paula Hawkins

Hjälte Rachel Watson, avskedad, arbetslös, alkoholist

Titel: Kvinnan på tåget, The Girl on the Train, (Massolit) översatt av Jessica Hallen, 

Medhjälpare: Ganska så övergiven.

Uppdrag: Söka sanningen om det hon såg från tågfönstret på väg till London.

Hinder: Alkohol, egna missbedömningar, andras misstankar.

Kännetecken: Minnesluckor som blir en del av intrigens röda tråd.

Specialkrydda: Pilates och psykoanalys

Droger: Många färdigblandade gindrinkar på burk

Kulturmarkörer: Se specialkrydda och droger.

Teknikmarkörer: De sedvanliga för 2000-talet, Inklusive dåligt underhållna tågspår.

Fördel: Hög spänning, intresseväckande förnyelse av Agatha Christies grundstory. Smart sammansatt historia, berättad ur tre kvinnors synvinklar.

Nackdel: Inte helt psykologiskt trovärdig i alla delar. Något utdragen.

Citatet: »Megan, jag kan inte vara din terapeut längre (s.208)

Andra titlar, tips: Kvinnan på tåget är hennes megasuccé, Ond skörd, finns som pocket, Små svarta lögner, originell thriller med Falklandsöarna som bas.

Ian Rankins polis John Rebus är en av de intressantaste deckarhjältarna.

6. John Rebus

Författare Ian Rankin

Hjälte John Rebus, kriminalkommisarie i Edinburgh

Titel: Strip Jack , översatt av Nils Larsson

Medhjälpare: Brian Holmes, konstapel med ambitioner

Uppdrag: Avslöja sanningen om bordellbesökande toppolitiker

Hinder: Det nätverk av maffialiknande relationer som ryms i staden.

Kännetecken: Rebus försummar sitt hem, sina relationer, sig själv för Spaningen.

Specialkrydda. En rad musiker och idoler från 1980-och 1990-talen. Journalister avslöjar inte samhällets avarter utan bidrar till dem.

Droger: Alkoholen flödar och många knarkmissbrukare befolkar gatorna.

Kulturmarkörer: Ymniga hänvisningar till både fin- och populärkultur.

Teknikmarkörer: Saab 9000 är statusbil, mobiltelefoner finns enbart i bilarna,

Fördel: En äkta hårdkokt deckarpersonlighet, med välskrivna, lagom bittra one-liners.

Nackdel. Tendens till upprepning, och viss urvattning av Rebus personlighet under seriens gång.

Citatet»Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske med mannens klimakterieperiod att göra.« (s. 11)

Fler titlar, tips: Serien börjar med Knutar och kors, därefter Katt och råtta, samt Näbbar och klor. De första titlarna har mer spänst och spänning än den senaste.

Alex Morrow i Glasgow är en av Minas deckarhjltar.

7. Alex Morrow

Författare: Denise Mina

Titel:Blood Salt Water

Hjälte: DI Alex Morrow, med bas i Glasgow

Medhjälpare. Varierar

Uppdrag: Dras in i mord på ung kvinna i idylliska grannstaden Helensburgh

Hinder: Ofta hindrad av att brodern är en känd maffialedare

Kännetecken: Nätverk av makthavare och brottslingar, arbetarklassperspektiv

Specialkrydda Morrow är också lycklig småbarnsmamma

Droger: viktig orsak till brottsligheten

Kulturmarkörer, Medelklasskitch och symboler.

Teknikmarkörer: Inte framträdande.

Fördel. Mina skildrar de socialt utsattas hårda liv med osentimental medkänsla.

Nackdel: Boken känns inte helt sammanhållen och något utdragen.

Citatet: »She shouldn’t lie about Danny: She wasn’t sad. She was crying with relief (s.277)

Fler titlar, tips: Garnethhill-trilogin är det bästa hon skrivit., finns i pocket (Modernista), översatt av Boel Unnerstad.

Läs mer om deckarhjältarna här:

Dela detta:

Fyra bra brittiska deckare

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.

Dela detta: