Sommarläsning som räcker länge

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita ProseStäderskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, ElizabethStephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.
«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Marys silverjakt fascinerar och förundrar

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.

Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.

Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare.
Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. 
Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein. 

Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.

Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell. 

Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.

Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.

24 lästips för bokliga allätare

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke OlssonBricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise RudbergDet första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.


Becks framgångsrecept funkar än

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev med sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck in sig i den svenska deckarhistorien. Den klassiska serien från 1960- och 70-talen funkar förvånansvärt fint som bladvändare även idag. I Boken om Beck berättar Johan Erlandsson om succén, men också om den mörka baksidan i författarnas liv.

Under samlingsrubriken Roman om ett brott skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö 10 banbrytande deckare.

Samhällskritiska kriminalromaner, gärna med mycket svärta, har blivit en ofattbart framgångsrik genre. 6 av 10 lästa böcker i dag är en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (pirat), en berättelse om författarparet och de böcker som startade det svenska deckarundret. Johan, som jag jobbade tillsammans med på Kommunalarbetaren ger här bakgrund och förklaring till den litterära succén. Lättläst och ändå djuplodande beskrivs deras nyskapande författarskap och storsäljande böcker. En guldgruva för en deckarnörd.

Johan Erlandssons bok berättar historien om det framgångsrika författarparet och deras böcker.

På bokomslaget ser vi paret som de ville visa sig för världen: Per Wahlöö mysande med sin arm beskyddande runt småleende skrivpartnern och hustrun Maj Sjöwall. På insidesfliken höjer de armarna i segergest i New York, där de 1971 fick världens då finaste deckarpris, Edgar Award för Den skrattande polisen, den fjärde boken i serien. Böckerna skrev de tillsammans åren 1965-1975, under samlingsnamnet Roman om ett brott. Än idag finns de på topplistan bland de mest översatta i Sverige.

Men bakom den framgångsrika fasaden fanns en mörkare baksida, 

Johan Erlandsson berättar om det skrivande paret, som sov och tog hand om sina barn på dagarna och skrev tillsammans på nätterna (med hjälp av diverse olagliga uppiggande preparat.) Relationen var fylld av bråk och alkohol och en svartsjuk Per Wahlöö som periodvis misshandlade sin partner.

Maj Sjöwalls inställning till detta återkommande våld är märkligt överseende. Kanske tiden skapar distans till svåra minnen? Eller hade allt annat varit omöjligt om författaräktenskapet skulle klara kraven att leverera i det höga tempo som hölls hela vägen i mål? 

När den sista boken Terroristerna skrevs var Wahlöö döende. Maj Sjöwall avled förra året. 

Men böckerna lever vidare, kanske främst genom alla de filmer som producerats, och som egentligen inte har med böckerna att göra. 

Sjöwall-Wahlöö var pionjärer (om än inte först i världen) med att sätta ett kollektiv poliser i centrum, istället för en ensam detektiv. 

Mest känd är den melankoliske Martin Beck. Tillsammans med egensinnige Gunvald Larsson, minnesmästaren Fredrik Melander, ständigt snuvige arbetsmyran Einar Rönn, och den analytiske Lennart Kollberg med flera skapade de ett universum och ett kollektiv som gjorde succé både hos kritiker och läsare. Som Johan slår fast: »Beck skulle aldrig klara sig utan Lennart Kollbergs analysförmåga, utan Fredrik Melanders hästminne eller utan Gunvald Larssons humör.«

När jag nu läser alla tio, flertalet för första gången, förtjänstfullt nyutgivna av samma förlag som ovan, är det en oväntat rolig och spännande läsupplevelse:

  • Berättartempot är oftast oerhört väl disponerat mellan action och lugnare mellanspel. 
  • Beskrivningarna av miljö, sociala villkor och interiörer är väldigt väl faktakollade och ger läsaren en folkbildande resa in i det tidiga välfärdssamhällets framväxt. (Även om det här i huvudsak beskrivs som ett samhälle i sönderfall.)
  • Huvudkaraktärerna är komplexa, intressanta och engagerande. 
  • Kriminalgåtan, ofta två helt olika, som visar sig höra ihop, är smart och ofta överraskande. Även om de skyldiga har många gemensamma drag rakt igenom böckerna.
  • Att varje del i serien fått ett personligt förord av en i dag framgångsrik kriminalförfattare är också ett plus. Där berättar exempelvis Åsa Larsson att hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson fått sitt omfamnande namn efter seriens melankoliske hjälte. 

Läsningen är också en tidsresa genom ett Sverige under åren då kvinnorna tog de första stegen ut på arbetsmarknaden, daghemmen byggdes ut, högertrafiken infördes, liksom du-reformen. Annat är borta ur bilden. De då flitigt förekommande bankrånen finns inte längre på den kontantlösa kartan. Och i Beckböckerna räknas data-teknikerna till avdelningen onödiga påhitt. 

Språkligt är böckerna dessutom en bildningsresa när de återuppväcker ord som luguber (dyster och skrämmande), sinister (dyster och olycksbådande),  hugnades (gladdes)sällsport (sällsynt), syffistant  (självgod, självtillräcklig): »Han blev så upprörd vid blotta tanken på Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig«, nr 5, s. 215, lapidarisk (kortfattad men träffande):  »Efter en timme hade han fått ihop en lapidarisk och mycket ytlig sammanfattning av ett människoliv«. nr 7 s. 60 och så vidare.  Ord som förtjänar och återbrukas och återuppväckas, vad än Språkrådet säger om saken! 

Samhällskritiken, som ofta hyllats har däremot inte klarat tidens tand. Att som Sjöwall Wahlöö konsekvent inta den utsatta människans perspektiv är helt i genrens anda. Båda var hängivna kommunister som inte sparade på det marxistiska krutet och lät sossehatet flöda fritt. Även det är en del av böckernas identitet. 

Men det som snyggt och på rätt plats fogades in i bygget i de tidiga deckarna blir alltmer långrandigt predikande i de senare, ofta i en bitter ton och utan att tillföra något till handlingen. 

Riktigt otidsenlig är synen på kvinnor, särskilt de som klassas som horor eller »nymfomaner«. Detta är böcker om manlig vänskap i ett manligt kollektiv och perspektivet blir därefter. Polisernas blick på kvinnor de föraktar är vanligen hård och kall och dömande, kanske som ett utslag av författarnas strävan efter realism.

Män beskrivs aldrig som direkt fula, vilket kvinnor ofta gör. Och män (förutom sexualbrottslingar) är aldrig lika utelämnade till en ohämmad och otyglad sexualitet som böckernas utsatta kvinnor. Fruar är, med vissa undantag, trista typer som mest gnäller och ringer poliserna och undrar när de kommer hem. 

Men tiderna ändras, grupp 8 bildas, tjejer vill ta plats, jämställdhet blir politik och detta påverkar även böckerna. 

I slutet av serien har Martin Beck i det närmaste blivit feminist, och till och med Gunvald Larsson inser att kvinnliga poliser tillför kåren kvalitet.

Sammanfattningsvis utgör Roman om ett brott ett stycke grundläggande deckarhistoria, med klassiska kvaliteter som fortfarande gör dem till läsvänliga och riktigt spännande bladvändare. Även om allt inte åldrats med behag dokumenterar de dessutom det moderna Sveriges framväxt.

De tio böckerna i korthet:

De tio deckarna skrevs och gavs ut 1965 – 1975.

1.Roseanna – en ung amerikansk kvinna mördas ombord på kanalbåt. Presentation av Beck och hans yrkesbröder. Spännande upplösning, skickligt uppbyggd. 

2.Mannen som gick upp i rök – varför försvann en svensk reporter i Ungern? Beck far å uppdrag till Budapest, trots semester. Snyggt komponerad gåta, men väldigt mycket kvinnoförakt och märkliga schabloner. 

3.Mannen på balkongen – Små flickor mördas i Stockholms parker. En obehaglig och mycket spännande del i serien. 

4. Den skrattande polisen – vem sköt ihjäl ett stort antal människor på en buss i Stockholm. En av de bättre actiondeckarna, med en elegant upplösning. 

5.Brandbilen som försvann – Ett ruffigt hus brinner upp och flera dör. Olycka eller mordbrand? Det tålmodiga utredandet får till slut sin belöning. Malmöpolisen Månsson får en tung roll.

6.Polis, polis potatismos – En förmögen företagare skjuts ihjäl mitt under ett tacktal på Savoy i Malmö. Månsson bistår Beck i en historia som inte stannar i Skåne.

7.Den vedervärdige mannen från Säffle – En polis mördas på ett sjukhus, fler står på tur. känd som filmen Mannen på taket där Gunvald Larsson får en framträdande roll. 

8.Det slutna rummet: En man hittas skjuten i en lägenhet som är låst och reglad inifrån. Självmord eller mord? Samtidigt äger en våg av bankrån rum. Boken kantrar över i farsartade beskrivningar och författarnas egen samhällskritik. 

9.Polismördaren Här hamnar Martin Beck i Skåne, hos den trivsamme polisen Gottfrid Nöjd i Anderslöv. En kvinna hittas mördad och misstankarna faller på en tidigare dömd sexbrottsling. Parallellt jagas misstänkta polismördare, och som vanligt vävs vissa ledtrådar samman till ett mönster. 

10. Terroristerna i den avslutande delen planerar poliserna att hindra ett gäng blodtörstiga yrkesmördare från att mörda en impopulär senator som ska gästa Stockholm. Känns fortfarande aktuell. Liksom i föregående bok äger en händelse rum som långt senare kommer att inträffa i verkligheten. 

Barnboksfynd som boostar ordförrådet

Barnboksfynd som boostar ordförrådet

Att läsa högt för små barn är bland det mysigaste man kan ta sig för. Men högläsning ger också barnen ett rejält försprång – vid 5 års ålder har de hört hundratusentals fler ord än barn som inte haft någon som läst högt för dem, och lär sig lättare läsa, enligt forskning från universitetet i Ohio. Här är 26 förträffliga fynd från bokrean som ger nya ord och läslust till små och stora läsare.  

För de mindre barnen

Högläsning ger barnen bättre ordförråd och det blir lättare att lära sig läsa. Men framförallt är det mysigt.

Bebbe och fina kroppen Mervi Lindman (Bonnier Carlsen) 

Kroppen med alla sina finurliga delar är den röda tråden i den här gosiga bilderboken, där Bebbe använder sina ögon, öron, näsa, fingrar, tår till att upptäcka sig själv och omvärlden. Fartfyllda teckningar och många små bilder och ord att använda tillsammans med läsarna. Tvååriga kompisar som fått höra och kolla bilderna älskar redan Bebbe. 

Mollan och bullarna Lena Andersson (rabén&sjögren)

Förtjusande om Mollan och hennes mormor, som myser tillsammans utan mamma. Från avskedets tårar när mamma går till, dans, bullbak, vila och hejdå mormor med glada blickar efter en mysig dag tillsammans. Under några timmar hinner det hända mycket. Relationen mellan de båda fångas i mjuka, kärleksfulla bilder.  

Max och Maja Den snöiga dagen  Max och Maja Den lilla pölen Axel Scheffler (Alfabeta)

Kaninen Max och Musen Maja är kompisar och leker ute i snön. Så blir de osams, och sen vänner igen. Bilder och korta meningar visar både hur det kan bli när båda vill bestämma, och hur bra det kan bli när man säger förlåt. 
Med samma upplägg avdramatiserar Max och Maja Den lilla pölen det som kan hända små barn när de leker och har kul: Vem som helst kan glömma att gå och kissa. Men ingen fara! Maja torkar upp den lilla pölen, Max får låna en klänning av Maja och sen kan leken fortsätta.

Lilla Spöket Laban får en lillasyster, Laban och Labolina, lilla Anna och långa farbrorn Inger och Lasse Sandberg (rabén&sjögren)

Den gulliga spökfamiljen och lillprins Bus är det minst skrämmande man kan tänka sig, trots att de bor i källaren i slottet Gommoronsol. När familjen får en liten spökbebis med en mycket stark röst, är det mest pappa spöke som störs av tjuten. 
Laban och Labolina skojar Laban med sin nu lite större lillasyster som får följa en mystisk lina genom hela bilderboken.
Och i boken om lilla Anna och långa farbrorn leker författarna med kontrasterna liten och stor, kort och lång, hög och låg på ett finurligt och fantasifullt sätt. Inger och Lasse Sandberg ligger bakom en rad klassiska barnböcker för de mindre som tål att läsas om och om igen.  

Peppa Pig, Det här är Greta, Greta hittar ord  Neville Ashley och Mark Baker (Tukan förlag), översatt av Marie Hellleday Ekwurtzel  

Precis som de populära Babblarna är Greta-böckerna baserade på en serie barnprogram i teve, vilket skapar hög igenkänning hos de små från början. Greta och hennes vänner är ett sympatiskt gäng, och här får vi följa med in i familjens värld och bekanta oss med omgivningen. Ett säkert kort för högläsaren. 

Vera och Ville på förskolan, Vera borstar tänderna Katarina Ekstedt Lovisa Blomberg (Triumf förlag)

De i min omgivning mycket uppskattade böckerna om Vera och Ville tar upp vardagliga händelser som är stora i små barns liv: Att borsta tänderna, att vara på förskolan, att leka med en kompis, sova över hos mormor och morfar. Bilderna på barnen är lite mangainspirerade, mamma och pappa och andra vuxna syns bara nerifrån, utan huvud. De korta texterna är skrivna med versaler (vilket jag inte ser några fördelar med.) Vera och Ville blir snabbt favoriter att läsas om och om igen.  

Högläsning lite större förskolebarn  

Att stå upp för sig själv, vara kompisar, rabbla ramsor, lära sig cykla är delar av förskolebarnets värld.

Så gör prinsessor Per Gustavsson (Natur & kultur)

Den kaxiga prinsessan i denna förtjusande, feministiska bilderbok äter givetvis prinsesstårta och jordgubbar till frukost, har ett enormt rum med klänningar, skor och smycken, klär sig fin och borstar håret tusen tag. Hon får inviga en massa saker, klippa av band och döpa båtar. För så gör prinsessor.
Men de spelar också ishockey och tacklas, räddar prinsar som sitter fångna i grottor, tämjer drakar och skrämmer bort farliga rövare. Feminism och frihet samsas med lekfullhet och humor under det rosa täcket när prinsessan blinkar åt sina läsare. Uppskattas mycket av en 3-åring i min närhet.

Puck lär sig cykla AnnaKarin Garhamn (Bonnier Carlsen) (inte på rean)

Det är vår och Puck och mamma är i affären för att köpa Pucks första cykel. Sen är det bara att börja cykla, eller? Nej, upptäcker Puck det är det inte! Lagom äventyrlig text med hög igenkänning och glada bilder för 3-6-åringen om den vingliga vägen till att bli cyklist på riktigt. 

Bara knyt, Alfons, Lycklige Alfons Åberg Gunilla Bergström (rabén&sjögren)

Med God natt, Alfons Åberg från 1972 inledde Gunilla Bergström sina 25 succéberättelser om den lille pojken och hans piprökande, tidningsläsande pappa. 2012 kom den senaste boken ut, men Alfons och hans kompisar lever som dockor, filmer, och fortfarande som underfundiga och filosofiska bildberättelser om att vara barn. I Bara knyt, lär sig Alfons den svåra konsten att knyta rosett och förvandlar hela huset med hjälp av snören. I lycklige Alfons Åberg handlar det om att ha tråkigt, som inte är så farligt som man kan tro.
För som farmor säger: »Det är bra! Det är bra att ni hartråkigt…«. Ett budskap som är ännu aktuellare idag, när Alfons önskan från 1984 om en knapp som snabbt tar bort det tråkiga och fram det roliga på teven för längesen gått i uppfyllelse. Den nyttiga konsten att ha tråkigt är svårare än någonsin. 

Alla tre vill leka två Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen)

Idde, Ester och Valle går på förskolan och leker alla tre tillsammans. Men vad händer när två vill leka själva? En mycket vanlig konflikt och sorg för barn när de första vänskaperna formas. De flesta  minns nog hur det kändes när två ville göra något där den tredje inte fick vara med. Men det går att hitta lösningar. Med uttrycksfulla och personliga bilder av de tre små kompisarna skapas hög igenkänning för de flesta barn. 

Ska vi va? Pija Lindenbaum (rabén&sjögren)

Här kommer Berit och vill leka med Flisan. -Ska vi va?! Men Flisan har varken tid eller lust utan vill göra egna grejer. Berit ger sig inte i första taget, och så småningom blir det äntligen lek. Personligen älskar jag denna humoristiska och osminkade bilderbok om barns outgrundliga vägar för vänskap.
Det är rakt på ja eller nej, utan krusiduller, och det ändrar sig snabbt. Budskapet att i barnens värld är nej bara tillfälliga är tröstande, men starten är tuff. Och ibland kan barnet behöva en lugnande försäkring, innan första läsningen att det kommer att gå bra. 

ABC Lennart Hellsing, Poul Ströyer 

Agare Bagare Kopparslagare/ Snällt är det inte att slå en svagare

Så kan det låta i de underfundiga, anarkistiska och extremt rytmiska rim som barn i generationer snabbt gjort till sina. Bokstävernas filuriga fantasifulla rim passar perfekt ihop med Poul Ströyers humoristiska, pricksäkra illustrationer, fulla av små, skojiga detaljer. 

Ocke, Nutta och Pillerill  Elsa Beskow (Bonnier Carlsen)

Kan en sagobok från 1939 funka för högläsning även för 2020-talets barn? Svar ja. Sagor om djur och levande växter, som dessutom är på rim, fungerar finemang och genererar många nya ord. Elsa Beskow behärskar den sköna konsten perfekt när hon här tar med barnen till en sagovärld full av träd, tomtar och busiga barn.
De tre ollonbarnen som drar iväg på äventyr, och hämtas hem av stränga Kurre Ekorre är en av många gamla sagor som lever vidare tack vare Beskows betagande och fantasifulla illustrationer av djur och natur. För att rimma med Elsa:
Traditionella roller åt tomtar, djur och troll, men lillasyster Nutta hon får en aktiv roll!   

Hög – eller egenläsning lite större barn

Läsa högt eller läsa själv, böckerna funkar lika bra för båda delar.

Halvan,Här kommer nya ambulansen, Halvans 1-2-3 Arne Norlin Jonas Burman (rabén&sjögren)

Här får vi veta allt om hur gänget i ambulansen jobbar vid utryckning, när de tar hand om sjuka och skadade. Med alla fakta är det inte någon högläsningsbok för små barn, men desto intressantare för de lite större. Alla som någon gång hört en ambulans med siréner får veta exakt vad jobbet går ut på.  
Halvan 1-2-3 handlar det om att bygga en bil. Halvan blir bilmekaniker. Elin får hjälpa till att bygga när hon kommit hem från fritids. Vi får följa de tio stegen fram tills bilen är klar, titta på allt som behövs, och det är underbart många grejor och delar. 
Under dagens elektroniska motorhuv är det mycket mer datoriserat, men de gamla verktygen behövs alltjämt och hänger ännu i hemmabyggares garage i Sveriges alla hörn. Lagom mycket text på sidorna och härligt konkret illustrerad. 

Saltkråkan, Ett litet djur åt Pelle Astrid Lindgren, Maria Nilsson Thore 

Samma illustratör som ritar och berättar böckerna om Idde Ester och Valle (se ovan) har fått bildsätta denna härliga bilderbok, hämtad ur den större berättelsen Vi på Saltkråkan från 1964, (mest känd som extremt populär teveserie).
Boken berättar om hur Pelle, som hyr på ön Saltkråkan tillsammans med sin familj, följer med lanthandlarens dotter Tjorven på ett riktigt äventyr, som ger honom en alldeles egen kanin. Det generösa formatet där hav. kobbar och skär får ta plats, bildar en härligt somrig berättelse med skärgårdskossor, fiskargubbar, kojor och bönder.
Och framförallt möter vi fria barn som fixar både ösregn och tappade åror. Textstyckena är ganska långa, men kan under högläsning anpassas till målgruppen. 

Madicken Astrid Lindgren (rabén&sjögren

»Du är inte klok, Madicken, du är apselut inte klok.« 
Lillasyster Lisabet får många tillfällen att häpna över storasyster som får sina infall »lika fort som en gris blinkar.«Och många rafflande och farliga lekar blir det i denna berättelse om två små flickor, och deras äventyr för mer än 100 år sedan. Ute i världen mullrar kriget, men i det stora, röda huset nere vid ån har det ännu bara hittat till de historier »om spöken och mördare och kriget« som Madicken berättar för Lisabet om kvällarna. 
Astrid Lindgren kan som få berätta både humoristiskt och osentimentalt om en tid när nöd och fattigdom fanns vid husknuten, synlig hos grannar och klasskamrater. Astrid Lindgren visar dessa klasskillnader genom flickornas ögon, tydligt men utan pekpinnar. Framförallt är detta en lysande bok om systerkärlek mellan två små starka, självständiga flickor. 

Lasse Majas detektivbyrå, Zoo-mysteriet, Silvermysteriet, Martin Widmark Helena Willis (Bonnier Carlsen)

Varför vill djuren i zoo-affären bara sova och inte äta? Och vem är det som smyger in på utgrävningen efter gamla silvermynt utanför kyrkan? Två av de många förbryllande händelser som inte skulle klarats upp utan de båda skarpsinniga klasskompisarna Lasse och Maja, som har en egen detektivbyrå, i den lilla staden Valleby. Några riktiga elaka bovar hittar detektiverna sällan, bara en massa ganska korkade vuxna, som gör dumheter och säger konstiga saker. Ledtrådarna finns utplacerade i texten för alla som vill hänga med och lösa mysteriet. Frånvaron av verkligt våld gör inte vägen fram till den förklarande nyhetsartikeln i Valleby-bladet mindre intressant. 

Kalle och chokladfabriken Roald Dahl, (rabén & sjögren)

Fem guldbiljetter ger inträde för en dag till stadens stora chokladfabrik – och godis för resten av livet. Undra på att den fattige pojken Kalle Spann blir överlycklig när hans chokladkaka innehåller den sista biljetten. Roald Dahl, med ett förflutet som stridsflygare, spion, chokladhistoriker och medicinsk uppfinnare skrev berättelsen 1967. Berättelsen har en tydligt uppfostrande ton där de bortskämda, glupska, tuggummituggande, tevetittande barnen och föräldrar får rejäla straff och straffpredikningar på vers.
Det går även att ifrågasätta de små slavarna som så förnöjsamt jobbar instängda i fabriken. Men de fantasifulla beskrivningarna av allt man kan göra med godis och choklad är fortfarande fascinerande och Dahls hårda kritik av de ojämlika villkoren som gör att Kalles familj svälter när andra lever i överflöd har tyvärr inte blivit inaktuella. 

Fotnot: Det är ett forskarteam på universitetet i Ohio (USA) som valt att räkna ord barn hör då någon läser högt för dem. Om en vuxen läser en bok högt för sitt barn varje dag kommer barnet att ha hört 200 000 ord vid fem års ålder, enbart via högläsningen.Forskarna kom fram till att barn vars föräldrar dagligen läst ungefär 5 böcker har hört drygt 1,4 miljoner ord då barnet är fem år. Artikeln är publicerad i svenska yle 2019-04-12.

Nu drar deckarna till sagoskogen

Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem. 

Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.

De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.  

Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod. 

Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.

Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.

Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.

Här är tolv favoriter från de senaste månaderna. 

Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)

Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen,  utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.

Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.

Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.

Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co) 

Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren  följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer. 

Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.

Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar.
Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman

Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere), 

Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar. 

Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.

Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in. 

Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.

A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre. 

Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack 

Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.

Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser. 

Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer. 

Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.  

Elly Griffiths Mordkonsulten (Modernista) översättning Ylva Spångerg

I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict. 

Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.

En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. 
Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap. 

Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.

Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund

Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.

Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden, 

Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.

Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.  

Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista) 

Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket. 

Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten. 

Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.

I den senaste, sjätte boken, Snöblind  är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.

Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp. 

Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket

Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version. 

Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.

Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera.
Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna.
Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par. 

Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare. 

Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling) 

När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter. 

Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte. 

PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut. 

Gott och blandat från läshörnan 2020


Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020. 

Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020

BARN/UNGDOMMitt storslagna liv Jenny Jägerfeld (Raben&Sjögren)

Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös. 

Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.

BIOGRAFI. Ett jävla solsken Fatima Bremmer (Månpocket)

Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.

Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.  

DECKARESilvervägen Stina Jackson (Månpocket)

Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.  

Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.  

DECKARE Döden i Gaillac, En kamp mot klockan. Lockdown Peter May (Modernista) 

Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.

Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning. 

Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta  skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge. 

DECKARE. En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)

Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)

 I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man. 

Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda: 

»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)

Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.

DECKARE / SPIONERISlöa hästarMick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.

Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen. 

DECKARE / SPIONROMAN FörrädareManda Scott, översatt av Kjell Waltman (Modernista)

Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018  är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen  under andra världskriget till vår tid.

Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare. 

DECKARE. Strandsittaren. Morden på SmögenAnna Ihrén (MiMa förlag pocket)

Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.

En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie. 

FEELGOODHundra omistliga tingLucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)

Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.

Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess. 

FEELGOOD. En andra chansJojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)

Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.

Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor. 

FEELGOOD. Vara vuxen Marian Keyes (Norstedts)

I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.

Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.

FLICKHISTORIA Nya tiderSolveig Olsson-Hultgren (Opal pocket)

15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.

Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.

Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.

HISTORIA. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Hilary Mantel, översatt av Marianne Matsson & Jens Ahlberg (Weyler Pocket)

Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.

HISTORIA.  Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljusetHilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)

Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.

De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.

Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

ROMANDEBUT. Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)

Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.

Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.

ROMANBomullsängelnSusanna Alakoski (Natur & Kultur)

Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära. 

ROMANTRILOGIJag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem Karin Smirnoff (Polaris pocket) 

I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.

ROMANDe vuxnas lögnaktiga liv Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)

Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum. 

En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.

ROMANGun love Jennifer Clement Översatt av Niclas Hval, (Albert Bonniers förlag)

Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.

En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.  

ROMANKLASSIKER. Norrtullsligan  (1908) Pennskaftet (1910), Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)

Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.

De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.

Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.

MINNENAnteckningar Joan Didion (Atlas)

Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.

Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen. 

TECKNAT Återvinningscentralen Ulrika Linder (Galago). 

Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.

Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i  suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor

SJÄLVBIOGRAFISamtycket Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)

En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.

Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla,  tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.

SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat land Barack Obama (Albert Bonniers förlag) 

Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.

Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare. 

Deckartips för mörka och ljusa kvällar

Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:

Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.

Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.

Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.

Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.

Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.

Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.

Deckare har både manliga och kvinnliga läsare, och författarens kön har ingen betydelse.

I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.

Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga)  thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när  han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.

Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus  medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i  ovan nämnda kvinnan på tåget.)

Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.

Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.

John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.

Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.

Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.

Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.

Kvinnor som deckarförfattare blir lästa även av män.

Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.

Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.

De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?

Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten.  Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.

Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison  är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren  Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.

Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.

 I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit. Continue reading

Snabbguide till mina deckarval

Här är sju aktuella deckarhjältar som sticker ut. 

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.Armand Gamache

  1. Armand Gamache

Författare. kanadensiska Louise Penny,

Titel: Ett ohyggligt avslöjande, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte: Armand Gamache, erfaren och kulturintresserad kommissarie vid säkerhetspolisen, la Sûrete i Montréal.

Medhjälpare: Framförallt spanarna Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste. Samt hustrun Reine-Marie.

Uppdrag: I denna femte, fristående del hittas en okänd man mördad i det idylliska värdshuset i den lilla byn Three Pines. Vem är han?

Hinder: Vänskapsband och många mörka hemligheter.

Kännetecken: Sök motivet, ingen människa är enbart god eller ond.

Specialkrydda: Mängder med delikat mat, konst och filosofiska samtal.

Droger: Alkohol för njutning är mer frekvent än missbruk.

Kulturmarkörer: Rikligt med hänvisningar till Kanadas kultur, språkstrider och historia.

Teknikmarkörer: I Three Pines är uppkopplingen en ständig kamp, samtalen på bistron är viktigare.

Fördel: Långsamt berättande, intressanta personligheter, tron på kärleken och livet.

Nackdel: Inget för den som vill ha tevetempo.

Citatet: »Det fanns en misstänksam glimt i pilotens mörkbruna ögon och det var fullt förståeligt, tänkte Gamache. Det bådade aldrig tott när det dök upp ännu en medelålders vit man i kostym. Det behövde man inte vara haida för att känna till.«(s. 370).

Fler titlar, tips: Ett förbud mot mord, Den Grymmaste månaden, Mörkt motiv, Begrav dina döda = den senast översatta, totalt fem översatta titlar (Modernista). På engelska finns 12 titlar, som går att hitta i rätt ordning via författarens hemsida. Den senasteA great reckoning, utkom i år.

Comoran Strike och Robin Ellacott löser mord i London.

2. Comoran Strike

Författare Robert Galbraith (pseudonym för J.K Rawlings)

Titel: Karriär i ondskaCareer of Evil, (W & W) översatt av Charlotte Hjulström

Hjälte Cormoran Strike, f d militärpolis från Afghanistan, nu privatdetektiv i London

Medhjälpare Robin Ellacott, avhoppad student.

Uppdrag: Vem skickar avhuggna kroppsdelar och varför?

Hinder: Brist på pengar, missförstånd, känslor.

Kännetecken: Strike försummar att sköta om sitt amputerade ben, Robin försummar sin fästman Matthew.

Specialkrydda: Relationen mellan Robin och Cormoran. Ska de bli kära på riktigt?

Droger. Cormoran har inget emot några öl för mycket.

Kulturmarkörer. London City och dess mix av professionella, fattiga, kriminella invånare, och det tunnelbanenät som förbinder dem.

Teknikmarkörer. Vi befinner oss runt 2011, nätet är ständigt närvarande.

Särskild fördel: Högt tempo, hög spänning, oförutsägbar utgång. Mycket Londonkänsla.

Nackdel: Lite väl mycket explicit och grymt våld.

Citatet: »Om du ska behandla mig som någon sorts finporslin som får komma ut när du tror att det inte är farligt, då är vi – då är vi körda.« (s. 353)

Fler titlar, Översatta är även de övriga två: Gökens rop (The Cuckoo’s calling) och Silkesmasken. (The silk worm). Fördel att börja i ordning.

Ensamma hjältar som gör långa resor kännetecknar Peter Mays deckare.

3. Sime Mckenzie

Författare: Peter May, skotsk prisbelönt romanförfattare bosatt i Frankrike.

Titel: Entry Island, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte Sime Mackenzie, nyseparerad kriminalpolis i Montreal

Medhjälpare: Ett antal mer eller mindre motvilliga poliskollegor.

Uppdrag: Lösa mordfall i isolerat ösamhälle

Hinder svåra sömnstörningar, samarbetsproblem i kåren, före detta sambon även kollega.

Kännetecken: Paralellberättelse där det förflutna vävs ihop med mordgåtan. Här fattiga skotska utvandrares (och Simes egen) släkthistoria.

Specialkrydda: Utvandring och uppror, och kanadensiska språkkonflikter. Sömnstörningens psykologi.

Droger: En hel del whisky dricks i samband med sänggående.

Kulturmarkörer: Obestämd nutid, väder, vind, färjor, geografiska fakta och historiska detaljer dominerar.

Teknikmarkörer: Fjärrkontroll till teven.

Fördel: Den exotiska kanadensiska miljön, historiska detaljer, håller i mordgåtan.

Nackdel. Något pratig och utdragen..

Citatet: »Sime såg på honom med ilska och avsky: »Dra åt helvete«, sa han lågt. »Ni kan dra åt helvete allihop«. Och med det vände hans om och fortsatte ut i mörkret.«(s.230)

Fler titlar, tips: prisade Lewis-trilogin, som startar med Svarthuset..

Lydia La Plante skriver sig bakåt till Jane Tennisons första år som polis.

4. Jane Tennison, d.y.

Författare: Lynda La Plante, upphovskvinna till populära teveserien om den äldre erfarna Tennison (I mördarens spår).

Titel: Tennison, översatt av Carla Wiberg.

Hjälte Jane Tennison, 24-årig (?) aspirant vid Londons Metropolitanpolis

Medhjälpare: Stöttande konstapeln Kath Morgan ung kollega kapabel att fajtas med machomännen.

Uppdrag: Aspirant Tennison ska klara utbildningen, lösa bland annat ett kvinnomord, navigera i en manlig värld full av fällor och faror.

Hinder: Den mansgrisiga poliskåren 1973. Familjens förväntningar på traditionella val.

Kännetecken: Klädvård, jargong och fördomar, många historierelevanta fakta.

Specialkrydda: Mötet med poliskåren och kulturen i London 1973.

Droger: Whisky och öl i mängder rinner ner i polisernas törstiga strupar, dock sällan i Janes.

Kulturmarkörer: En rad 70-talsikoner som Janis Joplin med Peace of my heartMr Fish, modedesigner, »till elitkunder som Mick Jagger och David Bowie«, platåskor, hippies,

Teknikmarkörer Bärbar radio med lurar i bussen. Pappersdokument som samlas in.

Citatet: »Edmond Locard, 1877-1966, fransk kriminolog o kriminalteknisk expert. KONTAKT = SPÅR.« (Tennison s. 121, Jane på föreläsning.)

Skickliga samhälssskildringar om manipulativa människor.

5. Camille Preaker

Författare: Gillian Flynn

Titel Vassa föremål Modernista översatt av Rebecca Alsberg., nyutgiven.

Hjälte: Camille Preaker, 31-årig inte så lyckad Chicagojournalist

Medhjälpare: Viss hjälp från inlånade polisen Richard Willis.

Uppdrag: återvända (efter 8 år) till hemstaden Wind Gap, med 2000 invånare i Missouri för att rapportera om försvunna och mördade småflickor.

Hinder: Misstänksam poliskår, gamla kompisar, kontrollerande mamma, konstig lillasyster, egna psykiska tillkortakommanden, en allmänt obehaglig stämning.

Kännetecken: Camille har ett självskadebeteende som knappast var lika känt i bokens tid (1990-talet), som i skrivandets tid 2007.

Specialkrydda, inslag av skräckromantik, i Stephen Kings anda i hårdkokt berättarstil.

Droger: Enorma mängder, inte minst Camille använder, och intar i synnerhet bourbon i stora klunkar. Kör därefter bil. Mat: Syltmunk, banan.

Kulturmarkörer : Camille jobbar på Daily Post, ”fjärde största dagstidning i Chicago”. Mediekrisen långt borta.

Teknikmarkörer: En telefonautomat.

Citatet: »Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskrinen.« ( s 12)

Fördelar: En udda och sårbar deckarhjältinna precis på gränsen till ett nervsammanbrott.

Nackdelar: Lite väl många utflippade flickor.

Andra titlar: Flynns mest kända titel är megasuccén Gone Girl som är en smart skriven och obehaglig psykologisk thriller, med tämligen mörk människosyn.

Bltons hjälte Lacey Flint, flodpolis håller spänningen uppe.

6. Lacey Flint

Författare: Sharon Bolton

Hjälte: Lacey Flint (ingår i serie) Londonpolis som tagit jobb hos flodpolisen, för att komma

Titel: En mörk och förvriden flod.. översatt av Lilian & Karl G Fredriksson, nyutgiven.

Medhjälpare: Diverse motsträviga kollegor.

Uppdrag: Vem slänger kvinnolik i Themsen och varför?

Hinder: Kollegor som anser att det inte är hennes fall. En mystisk simmare som smyger på henne.

Kännetecken: Husbåtar, dykningar, tunnlar, patrullbåtar. Hög spänning.

Specialkrydda: En hemlig agent och förbjuden kärlek. Flera feministiska karaktärer och intressanta sidohistorier. Laceys förflutna är mystiskt.

Droger: Inte  särskilt mycket för njutning.

Kulturmarkörer: Trafficing

Teknikmarkörer Dykutrustning

Citatet: »Ray suckade: Jösses Lacey hur bär du dig åt?« ( s. 28)

Fördel: En klart feministisk uppsättning karaktärer, vars relationer skapar intresse. Listig intrig.

Nackdel: Upplösningen innehåller väl många omtag.

Kvinnan på tåget, lever genom filmen och ständigt nya läsare.

7. Rachel Watson

Författare: Paula Hawkins

Hjälte Rachel Watson, avskedad, arbetslös, alkoholist

Titel: Kvinnan på tåget, The Girl on the Train, (Massolit) översatt av Jessica Hallen, 

Medhjälpare: Ganska så övergiven.

Uppdrag: Söka sanningen om det hon såg från tågfönstret på väg till London.

Hinder: Alkohol, egna missbedömningar, andras misstankar.

Kännetecken: Minnesluckor som blir en del av intrigens röda tråd.

Specialkrydda: Pilates och psykoanalys

Droger: Många färdigblandade gindrinkar på burk

Kulturmarkörer: Se specialkrydda och droger.

Teknikmarkörer: De sedvanliga för 2000-talet, Inklusive dåligt underhållna tågspår.

Fördel: Hög spänning, intresseväckande förnyelse av Agatha Christies grundstory. Smart sammansatt historia, berättad ur tre kvinnors synvinklar.

Nackdel: Inte helt psykologiskt trovärdig i alla delar. Något utdragen.

Citatet: »Megan, jag kan inte vara din terapeut längre (s.208)

Andra titlar, tips: Kvinnan på tåget är hennes megasuccé, Ond skörd, finns som pocket, Små svarta lögner, originell thriller med Falklandsöarna som bas.

Ian Rankins polis John Rebus är en av de intressantaste deckarhjältarna.

6. John Rebus

Författare Ian Rankin

Hjälte John Rebus, kriminalkommisarie i Edinburgh

Titel: Strip Jack , översatt av Nils Larsson

Medhjälpare: Brian Holmes, konstapel med ambitioner

Uppdrag: Avslöja sanningen om bordellbesökande toppolitiker

Hinder: Det nätverk av maffialiknande relationer som ryms i staden.

Kännetecken: Rebus försummar sitt hem, sina relationer, sig själv för Spaningen.

Specialkrydda. En rad musiker och idoler från 1980-och 1990-talen. Journalister avslöjar inte samhällets avarter utan bidrar till dem.

Droger: Alkoholen flödar och många knarkmissbrukare befolkar gatorna.

Kulturmarkörer: Ymniga hänvisningar till både fin- och populärkultur.

Teknikmarkörer: Saab 9000 är statusbil, mobiltelefoner finns enbart i bilarna,

Fördel: En äkta hårdkokt deckarpersonlighet, med välskrivna, lagom bittra one-liners.

Nackdel. Tendens till upprepning, och viss urvattning av Rebus personlighet under seriens gång.

Citatet»Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske med mannens klimakterieperiod att göra.« (s. 11)

Fler titlar, tips: Serien börjar med Knutar och kors, därefter Katt och råtta, samt Näbbar och klor. De första titlarna har mer spänst och spänning än den senaste.

Alex Morrow i Glasgow är en av Minas deckarhjltar.

7. Alex Morrow

Författare: Denise Mina

Titel:Blood Salt Water

Hjälte: DI Alex Morrow, med bas i Glasgow

Medhjälpare. Varierar

Uppdrag: Dras in i mord på ung kvinna i idylliska grannstaden Helensburgh

Hinder: Ofta hindrad av att brodern är en känd maffialedare

Kännetecken: Nätverk av makthavare och brottslingar, arbetarklassperspektiv

Specialkrydda Morrow är också lycklig småbarnsmamma

Droger: viktig orsak till brottsligheten

Kulturmarkörer, Medelklasskitch och symboler.

Teknikmarkörer: Inte framträdande.

Fördel. Mina skildrar de socialt utsattas hårda liv med osentimental medkänsla.

Nackdel: Boken känns inte helt sammanhållen och något utdragen.

Citatet: »She shouldn’t lie about Danny: She wasn’t sad. She was crying with relief (s.277)

Fler titlar, tips: Garnethhill-trilogin är det bästa hon skrivit., finns i pocket (Modernista), översatt av Boel Unnerstad.

Läs mer om deckarhjältarna här:

Fyra bra brittiska deckare

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.

Astrid fångar dagen åt andra

Vad gör vi med vår korta stund på jorden?

”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Denna dagen, ett liv, blev hennes ledmotiv. 

Men Astrid fångar dagen genom att vända sig utåt. Hon har ett samhällsengagemang som ofta saknas i de röster om livets mening som hörts i intressanta program i P1 i sommar.

Förverkliga drömmar, Nystart. Fånga dagen. Leva här och nu. Medveten närvaro. I P1:s Kropp & Själ har man vänt och vridit på frågan om livsdrömmar och att ”hitta sig själv”, egen utveckling och att förverkliga drömmar.
I fyra avsnitt i Tendens i samma kanal har samtidigt radiojournalisten Mia Blomgren vandrar runt i sitt bostadsområde Kristineberg, i Stockholm och frågar människor hon möter: Vad är meningen med livet? Det blir – som alltid med Mia Blomgren – riktigt bra radio.

I en nyutkommen biografi om Astrid Lindgren (Norstedts) har författaren Jens Andersen,dansk litteraturvetare och litteraturkritiker, valt meningen Denna dagen, ett liv till titel och bokens ledmotiv. Livet kan vara över på en dag, och en enda dag kan kännas som hela livet. Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (411)
”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Orden citeras på baksidestexten, som också konstaterar att orden ”Denna dagen, ett liv” ”följde henne genom livet, kärleken, konsten som ett mantra.

Två aktuella läsvärda  böcker om och av Astrid Lindgren.

Två aktuella läsvärda böcker om och av Astrid Lindgren.

Samtidigt som jag läst om Astrid Lindgren i biografin och hennes krigsdagböcker har jag hört samma existentiella frågor om livets mening avhandlas i Tendens, där människor i olika skeden i livet har funderat.
Den 42-åriga kvinnan som fått en reumatisk sjukdom talar om hur hon förändrats, och strävar efter att hitta meningen i upplevelser här och nu. Hon tror inte längre att meningen med livet är att vara effektiv: ”Förut var det att vara så normal som möjligt. Inte sjuk. Inte arbetslös. Det tog många år att tänka om och verkligen försöka leva varje dag.”
Britta 89 är säker: Meningen med livet är att leva i nuet. ”Jag har kastat mig ut i äventyret. Lyckan mäts i ögonblick, sen bär man det med sig!” Hon läser upp en egen dikt: ”–att famna nuet är att leva/ Gråt och lev den stund du fått, ögonblick är lyckans mått.”
En kvinna, före detta kock, ser ingen mening alls. Hon har en depression och är hemma hela dagarna, utan vänner, utan uppgift. Kedjeröker. Det finns inget ”fånga dagen” i hennes väntan på att livet ska ta slut, utan att hon ska behöva göra det själv, för att slippa ”störa andra”, som hon säger.
Några 11-åriga pojkröster hörs: ”Att ha kul!” ”kärlek då känner man sig starkare” ”Limousin och bubbelpool.”
En 13-årig flicka säger: ”Lyckan är när jag är bäst”. En hemtjänstanställd kvinna svarar, på språng mellan sina besök: ”Det är de här dagarna som går som är meningen med livet” En pensionerad rörmokare med två konstgjorda knän tycker frågan är befängd. Aldrig har han grubblat över meningen med livet! Familjen, jobbet, att överleva de olyckor han drabbats av har gett honom fullt upp.

Denna dagen ett liv!” Den som sett teveserien om Saltkråkan (från 1964) minns att det var farbror Melker som sa så. Han ville lära sina barn och medmänniskor konsten att vara i nuet och njuta av livet. ”Att man ska leva just den här dan som om man bara hade den. Att man ska ta vara på vartenda ögonblick och känna att man verkligen lever.” (s. 316 biografin).När sonen Pelle på sommarlovet bryter av en tagg på kammen varje dag för att se hur avresan till stan och vintern närmar sig så får han en tillsägelse. Men sentensen kommer inte direkt från farbror Melker,, utan Astrid Lindgren har från början lånat meningen. Den mötte henne som 17-åring på ett oväntat sätt:

Det började med en fotvandring 1925, som väckte uppseende i Vimmerby: ”Sex av stadens stolta döttrar, två av dem nykläckta studenter stod på Stortorget den julimorgonen, redo att ge sig iväg, klädda i exakt likadana praktiska vandrarklänningar med korta ärmar och halsurringning, scoutaktiga halsdukar om halsen, klockhatt eller studentmössa på huvudet, ryggsäck med filt på ryggen och kraftiga kängor på fötterna.” (s. 49)
I ett resebrev till Wimmerby tidning 1925 berättar Astrid om ett oanmält besök hos Ellen Key, tidens stora samhällsfilosof och ägare av det vackra huset Strand vid Vättern, som blivit samlingsplats för många av tidens engagerade kvinnor. Men oanmälda besök ogillade hon. När hennes hund bitit en av flickorna gjorde hon ett undantag och lät dem se sig om. Och Astrid fick i entrén syn på den målade sentensen av den svenske upplysningsfilosofen och 1700-talsdiktaren Thomas Thorild. ”Denna dagen, ett lif.” (s. 53)
Meningen kom dock inte med i resebrevet till tidningen, utan hon gömde den till senare. Till farbror Melker Melkerson och en av tidernas största tevesuccéer.
.
Astrid sitter sällan still och njuter.”Skriver fortfarande om förmiddagen, vandrar till förlaget, vandrar hem och arbetar, sover, vaknar, skriver, vandrar fram och åter o.s.v. i en enda cirkel. (brev 1959 till väninnan Louise Hartung).  Som lyckligast är hon när hon skriver. I krigsdagboken, mitt i äktenskapskrisen med Sture 1944-45 konstaterar hon: Boken (Kerstin och jag 1945 )”det är det roligaste jag har just nu”. Hennes arbetsförmåga  var enorm. Dottern Karin berättar om hur mamman till synes ansträngnlingslöst oavbrutet var i arbetet från bittida till sent.
I ovan nämnda flickbok sammanfattas livsfilosofin hon fick med hemifrån via huvudpersonerna: ”Man måste försaka det som är mindre nödvändigt för att få det som är nödvändigt” och ”Bara den som arbetar och lär sig älska arbetet kan någonsin bli lycklig.” Eller som mamman Hanna sa när det blev tungt: ”Bara dra på, stann inte.”

Juldagen 1944, skriver hon om lyckan i krigsdagboken: ”Om lycklig är liktydigt med att ha det bra, så är jag väl fortfarande ”lycklig” förresten. Men så enkelt är det inte att vara lycklig. En sak har jag i alla fall lärt mig – ska man vara lycklig så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa. Jag tycker trots allt, att jag lyckas rätt bra att hitta på saker att vara lycklig över.”(s. 270)”
Som ensamstående mamma till en liten pojke som i 3 år fick bo hos fostermamma i Köpenhamn vet Astrid vad det är att försaka och arbeta. Hon tacklar svårigheter genom att bita ihop och jobba på. Lyckan är svårfångad, men glädje finns i vardagen. Sorgen kommer ingen undan:
Malin, storasystern i Saltkråkan förklarar för Pelle.:
”Det är så här i livet, förstår du, att ibland är det svårt. Till och med små barn, till och med en liten pojke som du får gå igenom sånt som gör ont och man måste igenom det alldeles själv.” (biografin 316)

Den vuxna Astrid Lindgren är en mix av livsglädje och vemod, konstaterar biografförfattaren:
1956 skriver hon i ett brev: Jag tycker att allt är fåfänglighet och jagande efter vind. ”Just de orden, menar Jens Andersen, utttryckte den medelålders Astrid Lindgrens existentiella grundupplevelse: Livet som något flyktigt, förbigående, osäkert och ibland meningslöst.” (—) Men, som hon bland annat skriver till sin brevvän den då 17-åriga Sara Ljungkrantz i det som senare blev boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”. ”Life is not så rotten as it seems.” (21)

I kropp & själ i P1 avhandlas vår tids behov av bekräftelse och marknadsföring av det egna jaget. Men kampen för att visa upp lyckliga framgångsrika jag kan bidra till mycket extra ångest, som exempelvis visas i att alltfler unga flickor visar symptom på stress och nedstämdhet.Astrid Lindgren konstaterar redan 1983:
”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter. Vad gör jag med min korta stund på jorden?”

Med åren blev Astrid Lindgren alltmer engagerad i tidens politiska frågor, barns rättigheter, skatterna, kärnkraften, djurs välbefinnande, öppna landskap. Hon ville verkligen göra jorden bättre. Och hon skulle förmodligen blivit bestört över den utveckling vi ser idag, där allt färre människor engagerar sig i organisationer eller i partier och där tilliten i samhället minskar när föreningslivet tynar bort. Föreningar betyder en hel del för tilltron människor emellan. Unga mår sämre och litar mindre på andra för 10 år sedan. 57 procent av 15-åriga flickor har återkommande huvudvärk eller nedstämdhet.
Eva Thetsz generaldirektör vid Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor säger i DN att hon ser utvecklingen som beklaglig eftersom unga därmed riskerar att gå miste om ett viktigt stöd i sin utveckling. Särskilt allvarligt är det för nyanlända unga där föreningsaktivitet är ett viktigt stöd för förankringen i samhället. Kanske skulle Astrid tagit emot Stefan Löfven statsministern,på kammaren och sagt några väl valda ord, så som hon en gång pratade djurhälsa med tidigare regeringschefen Ingvar Carlsson.

På olika sätt hittade hon meningen, motvikten till melankolin, vemodet och ”den allmänna sorg”, som enligt biografin var grunden i hennes väsen. Hon ville vara både delaktig och ensam.

Jens Andersen konkluderar:
Den röda tråden och innebörden i Astrid Lindgrens syn på livet var, att det mitt bland alla plågor, besvikelser och all frustration över jagandet efter vind också fanns tid för glädje, en tid för njutning, en tid för  poesi, en tid för kärlek, en tid för lek.””Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (410 f.)

Efter att jag  läst klart  slår det mig att något saknas i de röster jag hört i radion: Det är endast kvinnan som fått en svår sjukdom som talar om meningen med livet som något som ligger utanför det egna jaget. Hon får mening bortom smärtan genom att arbetsträna i skolbiblioteket och säger: ”Ensam är inte stark.”. Annars säger ingen att de vill göra något för samhället eller för andra, utanför den närmaste kretsen. Däremot kommer det upp i Kropp och Själ. Åsa Wigfors, professor i teoretisk filosofi vänder sig emot att alltför mycket vända sig inåt och fundera på vem man är och hur man är. ”Lyckliga människor är engagerade i andra människor, i projekt. Kärlek, vänner, arbete, något som ligger utanför en själv.” Astrid Lindgren kunde inte sagt det bättre själv!

En inte så känd del av Astrid Lindgrens livsfilosofi var också hennes filantropi. I dagens penningvärde skänkte hon bort cirka 10 miljoner kronor, till privatpersoner och föreningar av allehanda slag.

I boken Livets mening skriver hon bland annat : ”Vad livet är konstigt”, sa den unga dottern.
”Ja”, sa modern, ”och det ska vara konstigt.”
”Varför då”, frågade dottern. ”Vad är det för mening med livet? Egentligen?”
Modern tänkte efter.
”Det vet jag inte. Egentligen! Men Marcus Aurelius, om du vet vem han var, formulerade det så här: Lev icke som om du hade tusen år framför dig! Döden svävar över ditt huvud. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god!”

Ojämlikhet hotar vänliga Kanada

Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.

Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och  ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies - fantastiska berättare från Kanada.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.

Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal  i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.

Torontos National Post - snygg kvalitetstidning.

Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.

Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.

Metro i Montreal gör en snygg tidning.

Metro i Montreal – läsvärd tidning.

Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.

Frukostmys i Kanada.

Frukostmys i Kanada.

På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är  hjälpsamheten påfallande.

En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.

Engelskspråkiga Torontoto med stor fransk minoritet.

Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.

Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.

Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar  2014 var, enligt Brå, 28.)

En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”

Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.

Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.

Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer,  visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA  fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig  till grannen.

Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013  mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.

Ekonomiprofessor Luiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)

Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.

Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.

Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna  visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.

”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.

Montreals dystra "pusher street", där missbrukare och tiggare samlades.

Montreals dystra  gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.

Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.

Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.

Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.

De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!

Michael Moore uttrycker sin kärlek till Kanada

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto, Quebec och Montréal

Fakta om Kanada

Resa till och i Kanada

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Se, hör gå i Toronto

Toronto är med sina 2,6 miljoner Kanadas största stad,  Ontarios provisnshuvudstad och landets finansiella centrum., Men också en väldigt trivsam plats att turista på, trots att det byggs och rivs precis överallt. Och det berömda kriget mot cyklisterna verkar vara över. För ett tag i alla fall.

Riktigt snygg skyline! Toronto juni 2015.

Riktigt tittvänlig skyline! Toronto juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

Financial Post rapporterar om en växande privat lånemarknad vid sidan om den rätt så reglerade bankmarknaden (som inte får låna ut lika generöst som i Sverige). Trots hamrandet alltså en inbjudande och intressant stad, men lite mindre trevlig i finanskvarteren där alltför många höga hus släpper ner skuggor och snålblåst på fotfolket.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Runtom i stan pågår också protester mot att lägre hus och små restauranger trängs undan av skyskrapor med kontor för ännu fler revisorer och jurister och bostäder för välbeställda.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Strandpromenaden, Waterfront vid Ontariosjön är promendadvänlig och inte särskilt kommersiell. Segelbåtar kan hyras, liksom förstås cyklar på olika platser i stan. Det cyklas mycket och byggs även nya cykelbanor. Torontos cyklister är en del av både av gatulivet och mediediskussionen, inte minst sedan tidigare borgmästaren Rob Ford tvingades avgå efter skandaler med crackrökning och sprit. Han valdes bland annat för att få stopp på strejker i tunnelbanan och sophämtningen och göra det lättare för bilister på cyklisternas bekostnad genom att sänka fordonsskatten och riva upp cykelbanor.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Han hann inte så långt, vid Waterfront läggs nu nya cykelbanor och för Torontos cyklister är många stadsgator cykelprio med tydliga cykelfält, medan andra fortfarande är ett livsfarligt äventyr. Kriget mot cyklisterna verkar ha avslutats, men inte diskussionen om hur och på vilka villkor de ska ta plats. Och Malmöbon Fredrik Gerttens film, bikes vs cars som bland annat handlar om Toronto hade premiär (31 juli ) där och i övriga Kanada, och kommer säkert att ge ännu mer bränsle åt diskussionen.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

För den som vill strosa är Queensgate, en gata med folkliv, mycket och blandad shopping, en park, ett modernt museum, opera och balett, tygbutiker, möbelbutiker, mode; i ena änden en blandning av låga mer bohemiska kvarter och längre ner höghusdistriktet med klädkedjorna och finanskvarteren. Spårvagn finns om du tröttnar på att gå. Chinatown ska man förstås också kolla in. Här är grönsaker och frukt mycket billigare än i andra butiker. Färdigmatsutbudet är stort. Mat och krogbesök är är inte billigare än hemma, alkohol köps i särskilda butiker med ungefär samma priser som här. Ontariovinerna lyfts fram lite extra (men inte alls i grannprovinsen Quebec). Var beredd på att det läggs på några dollar i extraskatt på allt du köper, vilket inte framgår på prislappen.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Alla butiker, där som här, vill ha dig som medlem.
I den enorma friluftsbutiken MEC måste du bli medlem och får för 5 dollar ett evighetsmedlemskap och tillstånd att handla tält, ryggsäckar, cyklar och allt annat som hör till supertrendig outdoorstyle.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

 

 

Av kulturlivet blev vi förtjusta i AGO, muséet för contemporary art. som lovar något för alla. Och utbudet är imponerande, förutom  Emily Carr, Kanadas stora samtidskonstnär, massor av regional, nationell och samtida konst, allt från Picasso till Kanadas framstående Group of Seven (1920-33).Och även nutida artister som Stephen Andrews, som gör samtidskonst om byggnadsarbetare i en stad som ständigt river och reser hus, om politiska möten, en selfie i jätteformat i höghusmiljö. Allt i en teknik som delvis var inspirerad av den engelske 1800-talskonstnären Turner. Men också nutida konstnärer som Anique J Jordan, vars porträtt av sina tre äldsta släktingar, svarta kvinnor klädda i inbördeskrigets röda unifomer skapar förvirring och nya tankar hos åskådaren.

 

 

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Livs levande Torontoartisten Bonnie Dovine, har en egen rymlig monter för sitt projekt. Expanding Boundaries där hon målar vattenvägarna i Kanada under samtal med publiken. Besökarnas favoriter får för övrigt en egen knapp och finns llistade i museet, efter en omröstning som pågått från november-februari. Gott om utrymme och även speciella aktiviteter för barn. Vi tillbringar flera timmar här och enda minus är den dyra och pretentiösa restaurangen och ett litet, felplacerat fik.

Ambassadör Kenneth Mccarthney berättade i sitt sommarprogram att konstnärerna i Group of Seven inspirerats av svenska sekelskiftsmålare som Anders Zorn, för att komma bort från det koloniala hos de engelska och franska föregångarna.)

Vad gäller mat:  Toronto (och de två andra städer vi besökte ) delar frukostvanor med USA: en vanlig hotellfrukost, kör bagels som ska rostas, pannkakor, våfflor och french toast- rätter som ska kryddas med sirap eller ketchup och sköljas ner med svagt kaffe, sylt och mjukost i förpackning.. Turister från närmaste grannen styr.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt - eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt – eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

 

Helt okej…och med ägg i olika former, färsk frukt, mjölk och müsli kan man undvika de värsta sockerfällorna. Kanadas befolkning ökar i vikt, precis som hela världens, och debattens vågor går höga, där som här, om det är ”husmanskosten” med mycket kolhydrater som är huvudorsak eller snaskandet på sötsaker och söta drycker istället för vatten som ställer till det för folkhälsan. Bokar du hotell via rabattsajter ingår sällan frukost. I övrigt – utbudet av resatauranger är tillräckligt för de felsta. Anpassningen till amerikanska turister har gäller tyvärr även kaffet på samtliga hotell även i franskspråkiga Quebec. (Anglifierade Toronto kör för övrigt som USA, gärna med Fahrenheit istället för Celsius, och på gymmet räknas mile, inte kilometer, vilket kan förvirra.

Ett fint minnesmärke är 100 Workers, som är en del av finanskvarteren. Genom att minnas dessa tragedier i det förflutna  vill konstnärerna sända ett budskap om hopp och skydd för arbetarna i framtiden.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år dött i arbetsplatsolyckor.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år på 1990-talet  dött i arbetsplatsolyckor.

Operan i Toronto ser småtråkig ut utanpå men är luftig och vacker inuti. Balettkompaniet är känd för Skönheten och Odjuret där dansaren Nurejev gav dem ett internationellt genombrott 1973. Sedan dess har den uppförts närmare 300 gånger och i sommar är det dags igen.

Operan i Toronto -känt för bl a balette Skönheten och odjuret.

Operan i Toronto -känt för bl a baletten Skönheten och odjuret.

Vi såg en annan föreställning, genomarbetad och snygg final för säsongen, tre danser med rysk och fransk inspiration: Sjostakovitz och Sartre. Billigt är det inte, men möjlighet till sistaminutenpriser gör att man kan komma in för halva priset. Under säsong har de gratis konserter vid lunchtid någon gång i veckan, vi köade för sådana en timme och underhölls sen av Canadence Vocal Quartet, en proffsig och uppskattad avslutning på säsongens Free concert series.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

En besök i en bokhandel i varje stad fick ta tempen på litteraturklimatet. Mitt i finansdistriktet ligger Ben McNullys Books, luftig och vacker men ekande tom. Hans bokhandel finns med på en best-lista,men det hjälper inte: ”Folk läser inte böcker längre”, konstaterar han. Toronto är betydligt mer tunnsått på bokhandlare än Quebecs provinshuvudstad Montreal, 19 träffar kommer upp på nätsök här, I Montreal 530. Det finns säkert fler än så i Toronto, men skillnaden är påfallande. Köper amerikanska Rebecca Solnits uppdaterade Men explain things to me. Ser inte något skyltat med Ontarios stolthet Alice Munro.

 

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torsdag är AW-dag, då kontorsfolket i finanskvarteren drar ut för att summera veckan. Något suparliv ser vi inte, varken runt studentkvarteren eller vid krogarna. Antalet uteserveringar är få, Cigarettrökning är mindre vanlig här än i Sverige, se fakta. Alkohol säljs på ”systembolag” och priserna är inte låga. Däremot kan man få cannabis i särskilda licensbutiker om man har medicinska behov.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

Dagstidningen National Post, som bevakar Ontario är en kvalitetstidning, hög, smal och snygg med en egen sektion bara för folk som jobbar med lagen, vilket inte är så märkligt när man ser de imposanta byggnaderna för revisions- och bankföretagen som tornar upp sig i stan. Summa summarum: Det är trivsamt att turista i Toronto,

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Sevärt, hörvärt gåvärt i  Quebec och Montréal,

Resa dit och där

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Se, hör, gå i Montréal

Montréal ligger på en ö ca 60 mil från New York och är med 1,9 miljoner invånare Kanadas näst största stad, och störst i provinsen Quebec. Stan är en helt egen mix av europeisk och amerikansk känsla, med en rad olika byggstilar och grader av elegans och ruffighet. Men  fransktalande bor för sig och engelsktalande för sig.

Här finns högst andel unga med högskoleutbildning av alla nordamerikanska städer, och stan kan ståta med utmärkelsen World Book Capital, 2005-2006. Det officiella språket är franska, som talas av cirka 60 procent.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Men nära 40 procent, talar engelska och i praktiken är staden tvåspråkig. med ett strängt uppdelat boende, där frankofoner (fransktalande) huvudsakligen bor på den östra sidan, medan anglofoner (engelsktalande) bor på den västra, något turisten inte tänker på, men som bidrar till att separatistiska känslor vidmakthålls. ”Det är mycket spänningar”, säger filmaren Sophie, intervjuad i ovan nämnda SVT-serie. Hon talar om stan som en plats med två, eller flera ensamheter, att möten mellan språkgrupper sällan äger rum. Men uppdelningen börjar trots allt luckras upp.

Unga  flyttar allt oftare ”över gränsen”, som går vid en av citygatorna Boulevard Saint Laurent.. Språkrivaliteten märks inte för turisten annat än som nålstick och kulturkamp i medierna, exempelvis kolumner om vilken provinsstad (Toronto eller Montreal) som är coolast och mest attraktiv att bo i. En populär engelskspråklig skådis som vuxit upp i Montréal men nu meddelar sin avsikt att bosätta sig i Toronto ”för att det är enklare” för honom som engelsktalande får lika högljudda och besvikna reaktioner som spelarövergångar mellan två Stockholmslag, eller än värre, eftersom det handlar om att artikulera ett missnöje med en etablerad kultur- och identitetspolitik, som inte gärna ska ifrågasättas .

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

” Vi har inga problem med olika språk Men du måste vara fransktalande för att få ett bra jobb i Montreal”, säger tjejen som arbetar i informationsbutiken i Lachine. Hennes hemspråk är franska ”men min mamma satte mej i engelsk kindergarten för att jag skulle lära mig engelska också” förklarar hon sin lediga växling mellan språken.Den engelska minoriteten är stark i Montreal, där cirka 100 000 barn går i engelskspråkliga skolor – och kräver utökade rättigheter. På bussen sitter skolflickor i uniform med UnionJack på ryggsäcken. Men i engelsktalande Toronto är den franska minoriteten stor och stark, så någorlunda maktbalans råder.

Slottsliknande hotell - det äldsta - i Montréal

Slottsliknande hotell – det äldsta – i Montréal

De flesta som vi pratar med talar båda språken, även om det ofta uppskattas och ibland underlättar att försöka sig på franska. På hotellet exempelvis är det jättetrevligt att i hissen kunna växla några ord om livets allmänna besvärligheter med städerskan. Här verkar all personal ha status och yrkesstolthet, något jag tänker på även när vi ser städare som gör snyggt på gågatedelen av Rue S:t Catherine vid nöjescentrum.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

En kvinna visar sin unga medarbetare hur han ska tömma papperskorgarna och ta hand om återvinningen. Hon återvänder sen till papperskorgarna för att ge dem en sista finish med trasan så att de blänker innan de sätter sig i vagnen och kör mot nästa ställe.

Montreal satsar ambitiöst på kultur både fin- och folklig och sommartid är Quartier des spectacles med omnejd full av festivaler, Francofollie-festival med jazz, techno, väggmålning, mat..flera pågick eller var på gång när vi var där, under god stämning och mycket går att ta del av gratis. Stan har, som nämts, ganska många utslagna och tiggare som syns på ett annat sätt än i Toronto, men otrygg känner man sig inte, bara beklämd.Många av de äldre som hamnat på gatan har psykiska problem och har själva ”valt att stanna kvar”, är en åsikt som ofta hörs när man för upp frågan.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Klimatet i Montreal, liksom de övriga två städerna, var behagligt de veckor i juni vi var där, det regnar ganska mycket, men sällan någon längre stund. Det finns flera engelskinspirerade parker att koppla av i och du hyr lätt (om du knäcker instruktionen) en cykel och trampar runt tills du tröttnar. Ovan nämnda Boulevard  Saint Laurent är en mysig gata för att kolla fasadmålningar, vintage och bohemiska butiker, liksom genderöverskridande mode. Stan kallas ibland för Queerbec för sin toleranta inställning.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Rue S:t Catherine går rakt igenom stan och är den stora shopping och även kulturgatan. Däromkring finns museer, upplevelsekvarter, kulturkvarter, konserthus, bibliotek ( där vi hör en den unga symfoniorkestern ,kör,solister och hängiven dirigent framför Brahms Requiem så att himlens portar nästan öppnar sig) stort bibliotek, universitet (som ligger nere i t-banan. På den stora shoppinggatan får den skickliga tjejen som sjunger starkt och klart massor med dollarsedlar i hatten. LIte längre ner sträcker en medelålders kvinna fram sin hand och ber om pengar. Hon är tunn, med svart fläta och en prydlig kofta Och hemlös..Varför, undrar jag. ”Min mamma dog och nu klarar jag det inte längre”, säger hon.

Montreals skickliga gatusångerska, imponerar på Rue S:t Catherine.

Montreals skickliga gatusångerska, här på Rue S:t Catherine.

I i katedral Christ Church på Rue S:t Catherine,, kan besökare mot ett frivilligt bidrag höra högklassiga konserter flera gånger i veckan. Vi hamnar på en kvinnodominerad blåskvintett, L’ensemble de Cors framföra verk för horn, av Wagner och Mahler. Inte insmickrande, inte vad man förväntar sig i en kyrka och med hög musikalisk nivå.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montreal, framförda av blåskvintetten. L'Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montréal, konsert  av kvinnodominerade blåskvintetten. L’Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

En lokal pjäs visar sig vara ett underhållande sätt att bekanta sig med historia och kultur. Duddy Kravitz, en engelskspråkig musikal om Montreals historia, sedd genom en judisk migrants ögon spelas på den lokala teatern The Segel Centre i en närförort. Uppsättningen bygger på en i Montreal välkänd roman med samma namn, av Mordecai Richler, som också är på gång som film. ”Åh, den läste jag i skolan”, utbrister en kvinna som vi frågar om vägen. Pjäsen gav ett stycke av Montreals historia, om klass och religion och den ibland smutsiga vägen till makten. Publiken en makalöst homogen grupp av vita välbeställda i medelåldern och däröver, som alla verkade känna varann, skrattade helhjärtat åt de ibland råa skämten om judiska traditioner från scenen.
.
Utbudet av böcker och tidningar i våra kvarter och hela Montreal är stort. 530 bokhandlare dyker upp vid en sökning på nätet (jämfört med Torontos 19, inte helt rättvisande sökurval men skillnaden är stor) Det är lätt att hitta ett kanonutbud av tidningar, och böcker. Vi kollar in en bokhandel av snabbköpskaraktär på Rue S:t Catherine est, en av flera som vi passerar på väg till hotellet.. Där finns redan serieboken Catharsis, den överlevande tecknaren Luz avsked till uppdraget att rita i Charlie Hebdoe, – som dagen innan har recenserats i den franskspråkiga Montréal-tidningen Le Devoir. Att kulturen, har en framträdande plats i Montreal är uppenbart, liksom att de vårdar sin utmärkelse som världsbokstaden.

Men allt är inte vackert. Exempelvis är den gamla staden delvis sönderskuren av en trafikerad gata och Domen har byggts in i en trafikkarusell med en sotsvart 35 våningar hög skyskrapa som tar ljus och karaktär från platsen. Det hjälper inte med pytteliten minnesplakett på klossen om att det en gång stod en pojkskskola här.

En trafikled och ett 75-vånngarshus funkar inte fint med gamla stans Dom i Montréal.

En trafikled och ett 75-vånngshus funkar inte  med gamla stans Dom i Montréal.

Muséet Château Ramezay ligger i den gamla staden och är en intressant, blandning av saker, möbler, vardagsdetaljer och historiska beskrivningar. En trädgård hör också till och volontärer i tidstypiska dräkter finns på plats.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

 

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

I Montréal pågår samtidigt med VM i fotboll även Grand Prix, motortävlingarna där kvinnorna bara fungerar som smycken och dekorationer, konstaterar en fd anställd i en utmärkt debattartikel  i La Presse Montréal.

 

En polisprotest som får mycket uppmärksamhet inträffar vid begravningen av fd premiärministern Jaques Parizeau mångårig regeringschef i Quebec – frihetskämpen för dem som vill se ett språkdelat Kanada..”Je vous aime, monsieur Parizeau” är rubriken i Le Journal de Montreal, som rapporterar om händelsen på åtta sidor. Men polisen är arg för att deras pensioner ska försämras och vaktar vid begravningen i röda kepsar och färgglada kamouflagebyxor, vilket väcker ett ramaskri. Polisen saknar klass och stil, säger borgmästaren som vill se en lagändring som tvingar polisen att klä sig i mörk uniform. (Vilket de däremot gjorde när en känd hockeyspelare begravdes.

Montreals coola polisuniformer - men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de med röd keps, istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Kamouflagebyxor, röda kepsar, shorts, Montreals poliser har coola uniformer.

Kamouflagebyxor, shorts, Montréals poliser har ovanligt avspända uniformer.

Den som vill veta mer om Kanada och Quebec som handelsplats kan ta en tur till Larchine via metro och buss. (ca 45 minuter) Där finns ett pälshandelsmuseum, och ett litet men fint konst- och kulturmuseum som gratis visade lokala konstnärers tolkning av livet vid vattnet, miljöer och vardagsföremål från tiden då handel med bäverskinn var en viktig del av näringen.

 

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montreal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montréal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, Quebec

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa dit och där

Fakta om Kanada 

Fakta om Kanada

För stora ekologiska fotavtryck – precis som Sverige, monarki, precis som Sverige, men 22 gånger större och olika på flera andra sätt.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanada är en konstitutionell monarki och en förbundsstat med 10 provinser och 3 territorier. Den brittiska drottning Elizabeth II är statsöverhuvud, i landet företrädd av en generalguvernör. På federal nivå styrde den konservativa premiärministern är Stephen Harper från 2006 och fram till oktober 2015. Efter det valet fick liberalen Justin Trodeau majoritet. Som nation är Kanada ung,och fick en egen författning 1 juli 1867 efter flera hundra års strider mellan franska och engelska kolonisatörer och med ursprungsbefolkningen.

22 Sverige får plats i Kanada som till ytan är världens näst största efter Ryssland med 5 tidszoner från öst till väst. (Ryssland har 10 tidszoner). De ca 35 miljonerna invånare har har nära 10 000 miljoner kvadratkilometer land. Kanada har inom sina gränser den magnetiska nordpolen, (däremot tvistar de med Ryssland om rätten till den geografiska nordpolen, som ligger under en bergskedja på havsbotten. Där Ryssland placerat sin flagga med hjälp av en u-båt år 2007. ) Landet är ojämnt bebott. 80 procent bor i städer i en smal remsa längs gränsen till USA dit 75 procent av exporten går.En tredjedel av kanadensarna bor mindre än150 km från USA,
I de 3 nordliga territorierna med en yta som hela Västeuropa bor endast ca 115 000 invånare.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Kanada är, enligt sin officiella information, ett öppet, tolerant och mångkulturellt land, som varje år välkomnar ca 250 000 nya medborgare. Arbetslösheten bland immigranter är låg. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson S, vill lära av Kanada, som dock har en helt annorlunda migrationspolitik, inte minst när det gäller vilka som får uppehållstillstånd inom kvoten arbetskraftsinvandrare, vilket är de allra flesta av de 250 000. Där väljer Kanada bland sökande och utbildning ger höga poäng och större chans att invandra. Urval sker även efter exempelvis regioners behov av arbetskraft. En del av övriga är anhöriga till arbetskraftsinvandrarna, en liten del är flyktingar.Cirka 10 450 sökte asyl i Kanada 2013, en halvering jämfört med 2012. Som jämförelse sökte 109 600 asyl i Tyskland, i USA 88 400 och Sverige kom på plats 5 med 54 300 asylansökningar. År 2013 invandrade till Sverige 115 645 personer, och 2014 ca 120 000 , enligt SCB, den största folkökningen på nästan 70 år. I Sverige kommer arbetskraftsinvandrare enligt andra regler, och 2012 – 13 var det ca 11 000 utanför EU/EES som fick tillstånd och ca 8 000 inom EU som jobbade i Sverige.
Några gränskonflikter, som exempelvis USA-Mexico har Kanada inte eftersom landet gränsar till USA, och närmaste havsgranne är Grönland.

Kallar sig tvåspråkigt. De flesta talar engelska som första språk, men stora franska minoriteten finns representerade i flertalet provinser och är första språk i Quebec-provinsen. Men det talas fler språk än två i landet.
Engelska (officiellt språk) 58.7 %, Franska (officiellt språk) 22.0 %, Punjabi 1.4 %, Italienska 1.3 %, Spanska 1.3 %, Tyska 1.3 %, Kantonesiska 1.2 %, Tagalog 1.2 %, Arabiska 1.1%, övriga språk 10.5 % även ursprungsbefolkningens Nunavut och Inuktitut har status som officiellt språk. Kanada har tre ursprungsfolk, totalt cirka 1,4 miljoner av invånarna:: Indianer, som kallas Först Nations, Inuiter, med ursprung på Grönland, samt Métis, med indiansk-franska rötter.

Två tredjedelar räknar sig som kristna, katoliker cirka 43 procent, protestanter cirka 23, muslimer cirka 2 procent, och en växande grupp, 24 procent, säger sig sakna religion. Inte helt olikt Sverige. Även i den religiöst aktiva grannen USA, där det ses som suspekt att vara ateist har andelen amerikaner som saknar religiös identitet ökat från 4 procent 1948 – 16 procent 2008.
Härkomst för befolkningen idag ungefärlig uppdelning: Brittiskt ursprung 28 %, franskt ursprung 23 %, övriga européer 15 %, Indianskt ursprung 2 %, Övriga 6 %, blandat ursprung 26 %.

Stora ekologiska fotavtryck: Kanada har gott om energi, som sandolja och vattenkraft. På grund av billig vattenkraftsproducerad el använder kanadensarna mest energi i världen / invånare.
Om alla människor i världen skulle ha samma konsumtionsnivå som en genomsnittlig invånare i Kanada skulle vi behöva 3,7 jordklot, enligt globalis.se För grannen USA är motsvarande siffra 3.8 jordklot – och för Sverige 3.6 jordklot!
Våra tre länder samsas även i toppen när det gäller måttet ekologiskt fotavtryck, människans förbrukning av naturresurser mätt som arealenheter: På plats 1 Australien 8,3 , 2. Förenade Arabemiraten 8,1, plats 3 USA 6.8, plats 4 Kanada 6,6 och plats 5 Sverige 6.5.

Alkoholbruk och rökning: I Kanada dricks snitt ca 13.2 liter ren alkohol per person över 15 år, nykterister borträknade.Män dricker dubbelt så mycket som kvinnor. 18,8 jämfört med 7,4 för kvinnor. I hela vuxna befolkningen är snittet 10,2, en ökning från 9,8 på fem år.
17,3 procent ser sig som vanerökare, varav 19,7 män och 15 % kvinnor.
I Sverige dricks cirka 13,3 liter för motsvarande grupp, varav män står för 17,1 och kvinnor för 8,8 liter. Snittet i hela befolkningen är 9, 2. Som vanerökare klassas 19 procent män och 26 % kvinnor, snittet är 23 %.
Heavy drinkers: Kanada: 31,2 procent män, 14,7 procent kvinnor – snitt 23,1 procent
Heavy drinkers Sverige: 41,2 procent män, 23,2 procent kvinnor – snitt 34,5 procent.

Politiskt system: Liknar Storbritanniens valsystem. Tre partier dominerar, Konservativa , Socialdemokrater och liberaler. Socialdemokratiska NPD leder i skrivande stund (slutet av augusti) opinionsmätningar inför valet i oktober 2015.

Sjukvård påminner om det nordiska systemet med allomfattande skydd för medicinskt nödvändig sjukvård, men liknar mer Holland när det gäller finansieringen. Provinserna ansvarar och staten styr genom att bidra till finansieringen. Cirka 75 procent av vården utförs i privat regi, främst av privata icke vinstdrivande sjukhus. Men allt färre tjänster finansieras av det offentliga, och måste betalas av individen själv eller privata tilläggsförsäkringar. De flesta yrkesverksamma i Kanada har en privat sjukförsäkring för exempelvis tandvård, optiker, receptfri medicin.
Sjukvårdens kostnader som andel av BNP var nästan 12 procent 2010, jämfört med 9 % 2000. Motsvarande siffror för USA: 18 (14) och Sverige knappt 10 (8).

Hotad jämlikhet: Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013 en värsting på ojämlikhet mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) . Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). som fortfarande är bland de bättre länderna. Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, Satsningarna på social välfärd, som andel av BNP i Kanada ligger ungefär som i USA strax under 20 procent, jämfört med Sveriges cirka 30 procent. Landets offentliga inkomster från skatter, ränteinkomster, tullar mm, som andel av BNP ligger strax under 40 procent, Sveriges strax över 50, i USA runt 30.
Läs mer fakta exempelvis på Wikipedia UNHCR, WHO, OECD, Kanadas ambassad.SCB

 

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto,  Quebec och Montreal:

Resa dit och där

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada!

Se, hör, gå i Quebec

Quebec är med drygt 600 000 invånare Kanadas näst äldsta stad, grundad 1608.  Vi gör ett snabbt besök. Stan möter i juni med ett klimat, som ligger som en mjuk kofta över axlarna så att man varken fryser eller svettas, och kan sitta ute och äta både lunch och sen middag.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Turistreklam visar vilda vattenfall, massor av vit snö som på vintern får stan att se ut som ett vykort och fokus verkar vara, vandringar, skidåkning, kanotpaddling. Den äldsta stadskärnan påminner om kvarteren i tevedramat En liten fransk stad och är full av amerikanska turister.

Gamla staden i Quebec - kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Gamla staden i Quebec – kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec är provinshuvudstad och genom sin ringmur den enda nordamerikanska staden på UNESCO:s skyddsvärda lista. Under flera decennier turades Toronto och Quebec om att vara regeringshuvudstad(ungefär som Bryssel och Strasbourg för EU-parlamentet) Men 1857 bestämde drottning Viktoria att Ottawa skulle bli Kanadas huvudstad. Det talas huvudsakligen franska här, men de starkaste separatistkänslorna börjar luckras upp, särskilt bland yngre.

 

 

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inne i den gamla stadskärnan, bakom en anonym, svart glasentré öppnar sig Musée de L’Amerique Francophone, en renoverad byggnad med munkarnas samlade konst- och kulturskatter, som visas inne i de gamla valven, modernt och ambitiöst, om än lite dystert.

Det kapell som bevarats är vackert med en stor körläktare och fin akustik. Här har vi tur, när vi är där framträder Ensemble Vocal Dal Segne en lokal amatörkör som funnits sen 2009. De ger en innovativ och tekniskt briljant konsert med klassiska koraler i modern form, verk av landets egna kompositörer (varav en av dem, en äldre herre, satt i bänken framför oss). Det var inte gratis, men de tre timmarna tillsammans med dem och publiken, som alla verkade vara bekanta, kändes som att vara inbjuden till en söndagsträff med stans goda kulturbärare.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

På cykelavstånd utanför Quebec (20 kilometer) ligger den lilla ön Ile D’Orleans där man kan prova lokalproducerad mat och exempelvis köpa cider. Tipset fick jag via SvT-plays serie om Underlandet Kanada från 2013 som nyss gått i repris.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Den bokhandel vi kollar in i Quebec, på huvudstråket in till gamla stan, Librairie Pantoute är väl placerad mitt på gågatan och har öppet till 22 varje dag. ”Är ni från Sverige, jag måste visa er den här författaren Jonasson, känner ni till honom? utropar expediten och rotar i en hög på ett bord intill. Där ligger just sagde Jonas Jonassons senaste roman översatt till franska, och på hyllan står megasuccén om 100-åringen som klev ut… översatt även till engelska. ”Själv har jag bara sett filmen, säger hon och tittar intresserad på den ena av de två pocketböcker jag köpt ”L’empereur C’est moi” av Hugo Horiot, som fått Prix des lecteurs selection 2015. ”Åh den vill jag läsa”, säger hon.(Och den är bra!) Jag köper även den japansk-franska Amelie Nothombs Nostalgie Heureuse och en novellsamling av Alice Munroe, som inte fanns exponerad i Toronto. Här finns ett fint utbud för både frankofoner och anglofoner. Helt klart bättre kulturklimat i denna pigga boklåda.

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

 

Kvällen: Vi är bara en natt i Quebec och äter middag på en gård, en bakficka till en glammig restaurang, där det pågår en glad och högludd tävling med lag i olika tröjor och en visselpipsförsedd lekledare.Ung publik som dricker öl och cider. hyfsade priser, Råkar beställa in en stor skål med chips till en lika stor skål med majschips och guakamole. Samt en mycket salt löksoppa. Men det är turistens särskilda menymisstag, och chipsen är hemgjorda och goda,

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, och Montréal

Resa till och i Kanada

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada