Kvinnohistoria

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag. 

Tio bladvändare från läshörnan 

Liv Beckström

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner!«

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, Analfabeten, Gårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

Sex böcker som håller läslusten på topp

Liv Beckström

Foto Liv Beckström.

Ivar Lo-Johansson som Journalisten och Socialisten, Stefan Löfvens minnen, Ylva Mårtens romandebut om en destruktiv kulturman, Karolina Ramqvist om när kärleken måste ta slut och Helene Rådberg om mamman som inte ville leva.
Sex sinsemellan olika böcker som hållit läslusten på topp den senaste tiden.

En berättare i mästarklass

Han vill frälsa Sörmlänningarna som journalist, och tar senare oavlönad anställning som lantarbetarnas författare. När Ivar Lo-Johansson skriver om sitt arbetsliv har läsaren inte en tråkig minut. 

BIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Journalisten, Socialisten (Bonniers)

Ett besök på Ivar Lo-museet på Bastugatan 21, på Söder i Stockholm tar oss rakt in i Ivar Lo-Johanssons författarvardag från 1930-talet och mer än 50 år framåt. På skrivbordet står skrivmaskinen med ett manus kvar i valsen, baskern och rocken hänger i hallen, och böckerna står tätt i hyllorna bakom arbetsplatsen. Själv skrev han ett 50-tal under de 60 år han var verksam. Han föddes 1901 och dog 1990 och för honom var skrivandet lika viktigt som att andas, skriver han i boken Författaren, en av de åtta i hans självbiografiska svit. 

Jag började med Journalisten från 1956 och Socialisten från 1958. 

Det här är underbar läsning. För han skriver så bra, roligt, vasst, självkritiskt och framförallt kan han berätta så levande att de många årens tidsskillnad upphör.  

I Journalisten är Ivar Lo-Johansson i tidiga 20-årsåldern och vill frälsa om inte världen så åtminstone Sörmlands lokaltidningsläsare med en blandning av sina dikter och stora avslöjanden. Det går sådär, eller snarare inte alls. Ägaren av den nystartade tidningen Sörmlandsörnen är stenhård: Här betalas per rad och får han inte in prenumeranter och annonser så är det ajöss med både tidningen och den ambitiöse reportern. 

Inte heller bygdens befolkning förstår sig på honom eller på journalister överhuvudtaget. De ställer bara till elände, är den allmänna meningen. Och hans föräldrar, numera skuldsatta egnahemmare, efter många år som statare och sedan torpare, ser med förskräckelse på yrkesvalet. Vad ska det tjäna till?

Boken om hans korta karriär som journalist är en både munter och ironisk betraktelse över yrkets vedermödor för den unge berättaren, som förutom statarlivet provat på att jobba som gårdfarihandlare (resande försäljare på landsbygden). 

Trots att händelserna ligger ett sekel bakåt i tiden, känner man igen vissa drag av det sämsta i yrket. Exempelvis det hårda utnyttjandet av den oskyldigt dömda August, som inte vill figurera i tidningen, men hängs ut av konkurrentens reporter, som redan skrivit både frågor och svar i artikeln. 

Socialisten handlar om åren 1936 till 1945 då Ivar Lo-Johansson frivilligt och oavlönat är författande ombudsman i lantarbetarnas tjänst. 

Lantarbetarförbundet är ett av de uppåtstigande fackförbunden i »de socialistiska kvarteren« runt Norra Bantorget i Stockholm och författaren byter spår från ensamliv till kollektivet eftersom han har »blivit tom efter fem års nästan obrutet umgänge med författare, med estetiserande, med alkohol, självöverskattning, självynk, och en infantil dyrkan av genierna«,

När boken så småningom avslutas har en viktig förändring inträffat:

Den 31 oktober 1945 är Dagen S för det sista flyttlasset med statare. Systemet har avskaffats i en demokratisk förhandling mellan fackförbund och arbetstgivare.

Han får veta genom ett nattligt samtal:

»12 oktober 1944. Sent om natten ringde det.

– Jag kan meddela dig att statsystemet avskaffats nu i natt. 

  I telefonen där så många samtal om och med enskilda statare förts under de tolv åren, hörde jag fackförbundsordförandens röst. «

Fackordföranden, i boken kallad GS, beskrivs som en ung hårdför före detta trädgårdsarbetare som gjort raketkarriär och som »tillhörde det slags mänskor, kring vilka framgångens corona alltid lyste,«. 

»GS hade kort hals, men nacke som en dopping. Ur ett kubiskt ansikte blickade fram ett par kloka, trygga, självmedvetna ögon. Blicken träffade som en hävstång, och det var som om han för var gång brutit upp någonting med den.« 

Det visar sig vara Gunnar Sträng, som tio år senare blir Sveriges finansminister i en Socialdemokratisk regering.

Socialisten är en kärleksförklaring till kollektivet, till jordproletärerna, men också till deras ombudsmän, som ofta slängts ut från sina arbetsplatser där de agiterat för facklig anslutning. 

Som författarombudsman reser han ut tillsammans med framförallt »den unge ombudsmannen med svallhåret« cykelreparatören och tidigare landsortsjournalisten GN, Det är Gösta Netzén som senare blir jordbruksminister i samma S-regering som Sträng. 

Det betyder inte att han är uddlös och undergiven. När det gäller förbundets och ombudsmännens avoga inställning till kultur, är Lo-Johansson vass och skriver även på ledarplats i tidningen. Med benäget godkännande från dåvarande redaktören Gösta Netzén.

Åren som kommer blir ett segertåg. Antalet medlemmar mer än fördubblas, strejkbrytare gör avbön i tidningen för att få komma med i gemenskapen igen. Och Ivar Lo skriver och skriver. Och reser med den svallhårige. 

Mellan honom och GN tar samtalen och de politiska diskussionerna aldrig slut. Ivar Lo som visionären och kollektivisten, hans kollega som den demokratiske, pragmatiske socialdemokraten som tror mer på egnahem än jordbrukskollektiv. Kapitlet om Marx på stallbacken är en ren fröjd. 

Det är en manlig värld han rör sig i. Såväl på förbundskontoret som i medlemsleden. Statsystemet anställde mannen, hustrun var en del av kontraktet, som mjölkerska. 

Den första kvinnan på Lantarbetarens omslag dök upp i slutet av perioden, och då var det en lantarbetarhustru som räddat maken från en folkilsken tjur. 

Boken berättar om en facklig framgångsvåg. Förbundet ökar från 18 000 till 40 000 medlemmar på några år, arbetsgivarna börjar inse fördelarna med avtal. 

Såklart att tankarna går till dagens bakåtsträvande arbetsgivarna på Tesla och Spotify när man läser följande: 

»De började på flera håll betrakta arbetarorganisationen som en fördel för dem själva. De byggde ut sin egen organisation efter arbetarnas mönster. Allt fler och fler ville anställa endast organiserade arbetare, med vilka de kunde träffa avtal med organisationen, istället för att som förr förhandla i en obanad, individuell vildmark.«

Den 31 oktober 1945, dagen S för det sista flyttlasset telefonerar Ivar Lo till Svensk Filmindustri och föreslår att några av veckans journalbilder skulle ägnas åt detta. 

Men även i dåtidens medievärld var intresset för fackets samhällsroll svalt:

» – Statarflyttlass? frågade man där. Är det mödan värt att fotografera?« 

»- Det är fråga om historiens sista statarflyttlass, sa jag. Statarklassen ska just nu gå in i tidens natt.

– Vi får se. Vi har en landskamp i boxning att bevaka. Vi kommer, om vi kan.

Fotografen och jag väntade i det längsta på dem. De kom inte.«

Vilken författare! Jag gläds åt de sex böcker jag har kvar i läshögen!

Hos Löfven tar uppdraget största platsen 

Många har bett honom skriva, barnhemsbarnet och svetsaren som blev statsminister. Det saknas sannerligen inte facklig och politisk dramatik under hans år vid makten. Men det lågmälda tonfallet dominerar när Stefan Löfven berättar om sitt händelserika liv. 

BIOGRAFI. Stefan Löfven, i samarbete med Ulrika Knutson Svetsare och statsminister (Atlas). 

För mig som i jobbet följt Stefan Löfven under hans tid som ordförande i IFMetall, därefter som partiordförande i Socialdemokraterna samt nästan två mandatperioder som statsminister i minoritetsregeringar är det högintressant att få huvudpersonens eget perspektiv på allt som hände dessa år av kriser, konflikter och förhandlingar. Det har varken saknats bråk eller tårar. Eller för den delen förbjuden kärlek. 

Stefan Löfven är en återhållsam berättare, vilket är både en fördel och en begränsning eftersom han ofta redogör för mycket dramatiska händelser under sin fackliga och politiska tid.

Hans politiska bana startar med ”dansmedlemskap” i Centerpartiet, (de hade roligast fester) och därefter SSU-engagemang mer på riktigt. 

Så småningom väntar yrkesliv, bland annat två somrar som timmerflottare, följt av lumpen. »Efter lumpen var jag en vilsen ung man«, konstaterar han och söker sig till Socialhögskolan i Umeå.  Men kände att de olyckor och den misär som en socionom tvingas hantera var något han inte passade för. 

Med en AMU-utbildning till svetsare i bagaget fick han jobb på Hägglunds i Örnsköldsvik, där även hans fackliga bana inleddes. Då börjar det bli intressant! 

Som han konstaterar: »Det mesta i livet handlar om förhandling.«

Sidorna om som hans fackliga uppdrag gillar jag mest, här finns det självklara engagemanget och tron på det bästa systemet att ge arbetare inflytande över det de producerar.

Som förtroendevald, senare ombudsman och till sist ordförande för hela IF Metall är Stefan Löfven på mammas gata. Här förstår han logiken, och reglerna.

Även i facket hamnade han i blåsväder i form av IF Metalls unika krisavtal år 2008 med kortad arbetstid och därmed sänkt inkomst, i samband med finanskrisen. Detta sedan regeringen Reinfeldt inte visat minsta intresse för att stötta industrin. Ett avtal som jobbades fram i hemlighet och som fick det att storma i LO-förbunden. Men Löfven red ut stormen. Det är när Stefan Löfven delar med sig av förhandlandets konst som han känns som mest hemma. 

»Man måste forma en insikt om att det handlar om en bytesaffär.« 

Konsten att klara av fackliga förhandlingar är dock inte lika med konsten att klara av politiska förhandlingar, inser han den hårda vägen via december- och januariavtal med de borgerliga partierna. Som det visar sig är avtal här inte detsamma som en överenskommelse som håller. 

Det var insikten om att det inte går att nå samma resultat eller lita på samma hedersregler i det politiska spelet som i det fackliga systemet som till sist fick honom att tröttna.

Här hade Löfven ändå kunnat vara något mer självkritisk, för utrymme för S-politik blev det knappast, trots en S-ledd regering och ett antal riksdagsförslag, som de borgerliga ofta röstade ner.

Stefan Löfven är grundtrygg, efter en harmonisk uppväxt i Ådalen hos Iris och Ture och fostersyskonen. 

Kanske gör detta att även hans barn- och ungdomsminnen nästan enbart är goda?

Tryggheten är i vilket fall ett av hans starka kort som statsminister. Under såväl Coronapandemin som den plötsliga attacken på Drottninggatan har han det lugn och den närvaro som krävs i mötet med medborgarna. Däremot saknar jag lite mer av den oro och det tvivel han rimligen borde känt när smittspridning och död spreds okontrollerat på äldreboenden.

Att han älskar sin fru Ulla är inget han hymlar med, men det har vi hört förut.

Däremot inte om hans sista möte med fostermamman Iris under pandemin, som är både rörande och fint i sin återhållsamhet. 

Han gråter efter mötet med offren för terrordådet på Drottninggatan. I övrigt är det sparsamt med redovisade känslor, men gott om namn. 

Personligen föredrar jag Löfvens återhållna stil framför exploderande känslor, men saknar ändå mer av inre oro och grubbel, inte mins efter det märkliga januariavtalet med L och MP och C. Att det inte gav utrymme åt mycket S-politik stod ju snabbt väldigt klart. 

Att varenda minister och sakkunnig han haft i sin närhet har gjort allt fantastiskt bra känns ju också något osannolikt. 

Sanningen säger han säkert, men det känns ofta som om hans kompetenta medförfattare fått dra orden ur honom. Det är såklart en balansgång mellan att vara lojal med sitt uppdrag och medarbetare som slitit för honom – och att ge detaljer även om sånt som inte kommit fram i tidningsartiklar och intervjuer. 

Men kanske är han för nära i historien för att kunna riva av alla plåster. 

Skarpa ord reserveras för några få, SD, KD:s ordförande och Vänsterpartiets ordförande som röstade bort S-regeringen tillsammans med Tidö-partierna. 

Han erkänner att han (med all rätt) irriterades av det han såg som klassförakt när folk häpnade att över att han pratar så bra engelska. Och berättelsen om den omsydda Nobelkostymen är kul.

Spelet runt valet av ny ordförande för Socialdemokraterna är riktigt spännande, även om alla vet hur det slutade. Här finns också de roliga detaljerna, där Löfven konstaterar att oron främst gäller huruvida han »skulle gå igenom rutan« och klara debatterna? 

»Mina tre föregångare Göran, Mona och Håkan hade ju ett gemensamt: de var sagolikt slängda i käften. I Jämförelse med den trion kunde jag bara framstå på ett sätt – som oändligt tråkig!« Men som han sen konstaterar: »Samtidigt fanns det kanske en och annan som vid det laget längtade efter just lite svalkande tråkighet.«

Den tidigare statsministern ägnar sig numera åt politiken i internationella organisationer, bland annat som ordförande i de europeiska Socialdemokraterna PES (som skakades av en allvarlig korruptionsskandal i samband med fotbolls-VM i Quatar.) 

Att Löfven även sedan 2023 har ett uppdrag som lobbyist som konsult på PR-firman Rud Pedersen nämner han dessvärre inte i boken. 

Det är ändå intressant att hänga med Stefan Löfven. Det är en sympatisk, behärskad, flitig, och uppgiftsorienterad person som framträder, absolut inte utan känslor och engagemang, men i grunden reserverad. Det är så gott som alltid representanten som talar, den fackliga, ordföranden, S-ledaren, statsministern. Människan därbakom får mindre plats. 

Sjömansflickan söker en hamn

Ylva Mårtens skönlitterära debutroman är ett avslöjande porträtt av en tärande – och stärkande relation med en fulländad kanske-man. Som gjord att diskutera i en bokcirkel!

ROMAN. Ylva Mårtens 
Sjömansflickan (Kaunitz-Olsson)

Åsa Sträng tar tåget till ett italienskt kloster, i sällskap med anteckningsböcker och minneslappar. Hon är journalist, men nu ska hon skriva om sin långa och tärande relation med den drygt 10 år äldre Sten Dahl, som i telefonkatalogen när förhållandet startar, titulerar sig videoartist. Och har fem barn med fem olika kvinnor. Det ska bli ytterligare barn: Med Åsa – och i ungefär samma veva även med en gammal flamma som han passar på att hälsa på när Åsa inte är tillgänglig några veckor. 

Boktiteln är först lite förbryllande, men handlar om hennes magiska tänkande runt kläder. Att de där röda högklackade skorna med slejf och den marinblå sjömansklänningen ger tur. Med dem och rött läppstift är hon rustad för relationskampen. Och den blir ovanligt lång och svår, något Ylva Mårtens skildrar med absurda och träffsäkra minnen från vardag, arbetsliv och samtal under åren i en av och på-relation med med Sten. Tonen är behärskad, ibland nästan torr. Detaljerna får berättelsen att leva och läsaren att undra hur detta ska sluta. Eller snarare varför det inte tagit slut för längesen. Men för Sten är det enkelt, inget behöver ta slut som inte börjat!

Varför föll hon för en sådan hopplös typ?

»Han var snygg. Hans röst var vacker. Hon ville träffa någon.«

Konstigare än så är det inte när Åsa inleder ett från hennes sida seriöst förhållande med denna kulturman, snart 50. De blir ett par, men har de en relation på riktigt? Nej, nej!  Sten vill gärna träffas, periodvis ofta, bara det inte klassas som stadigt. Inte ens när de får gemensamt barn. Planering ligger inte i hans natur. Eller trohet. 

Ändå förväntar han sig sexuell tillgänglighet och har inget emot markservice när han får lust att ses. Förvånansvärt ofta hamnar hon i köket, fixar, städar, lagar mat. Revisionen är obönhörlig om de många små tingens förbannelse och förtryck. 

Boken Åsa bestämmer sig för att skriva, för att komma till klarhet, blir som ett samtal med en väninna, ömsom rakt och sakligt, ömsom ältande, grubblande; vad gjorde hon för fel,? kunde hon agerat annorlunda? Sådär som kvinnor skuldbelägger sig i relationer sen tidernas begynnelse. Men stormarna finns huvudsakligen inuti henne, de båda har en anmärkningsvärt artig ton även i känslostarka gräl, något Åsa förklarar med deras uppväxt i överklassen. Åsas föräldrar och deras relation är också en intressant spegel och del av en möjlig förklaring.

Vad Sten tänker manifesteras i hans obekymrade handlingar, renons på konsekvenstänk. Han ser manlig sexualitet som något speciellt. »En månad är en lång tid för en man att vänta. Då skulle jag träffa nån annan. Jag har ett slags sensibilitet, ett uttrycksbehov, men samtidigt är jag väldigt hämmad. Mitt temperament är en blandning av blyghet och ambivalens.«

Under hemfärd efter en fest säger han:

»På måndag om två veckor ska den där tjejen på galleriet och jag träffas och prata om min utställning. Jag skulle vilja ligga med henne.«

Hon svarar inte, håller bara lite hårdare i ratten. 
För honom är allt så självklart, det är bara hon som inte vill förstå hur han fungerar.

Det både Åsa och läsaren vill fatta är: Varför håller hon så länge fast vid en man som var så dålig för henne? Och det gör boken perfekt att diskutera i en läsecirkel!

Sista resan från kärleken

I ett litet rum på Jamaica tar en kvinna farväl efter en sjuårig relation. Den omöjliga men samtidigt den enda möjliga. Karolina Ramqvists Augustprisnominerade roman är en utforskande och svidande kärlekshistoria. 

ROMAN. Karolina Ramqvist Den första boken (Albert Bonnier)

Hon är bara 16 år när kärleken till drabbar henne under en ensam resa till Jamaica. Nu är det 2002. Sju år har gått- Hon är 23, han 27. Det är deras förmiddag tillsammans, innan planet går till Sverige. Att hon inte tänker återvända sägs inte rent ut, men blir ändå klart eftersom berättaren har framtidens kunskap om det som hände för länge sen. 

Paret befinner sig i sängen, i det lilla, varma rummet, utanför är den soldränkta gården, hans släktingar, havet. Det är hett, men kylan smyger sig in i henne när avskedet närmar sig. 

Under denna sista förmiddag tillsammans rekapitulerar hon deras relation, förhoppningarna, hindren, den ojämna maktbalansen, men framförallt den starka kärleken, bortom alla barriärer. 

Han heter Paul. Hon är namnlös, väldigt lite sägs om hennes bakgrund, men man anar medelklass. Medan hon kliar sina insektsbett, hör ljuden från gården, han sover och vaknar, rekapitulerar hon förhållandet. Som det är, som det var men också med perspektivet från den som många år senare vet hur det blev. Det är elegant. 

På vissa sätt ger denna sovrumsskildring samma stämning som i Marguerite Duras l’Amant, älskaren. En ung kvinnas utforskande av en manskropp, sakligt och med begär. 

Karolina Ramqvists huvudperson har även sin starka drift att bli någon genom skrivandet, vilket tvingar henne att vara mer modig och nyfiken än hon egentligen är. Göra saker som att besöka Jamaica ensam. Denna sista gång, då hon återvänt, efter nästan två års frånvaro är allt annorlunda, en stillhet som kanske kommer av »att båda två var på väg att ge upp eller redan hade gjort det.« Hon vet att det är slut. Men önskar att hon inte visste det. 

Hon har inga pengar, som andra kvinnor som besöker ön – och ibland honom.

Istället bygger hon kulturellt kapital via sitt skrivande. Medan hennes dörrar vidgas stängs hans, Han är beroende av resenärernas resurser och av att tjäna pengar på sätt som hon inte vill veta något om. Han sjunker neråt och hon stiger uppåt. 

Även hennes bleka hud provocerar, skiljer ut henne, är ett latent hot. 

Texten vibrerar av den drabbande kärleken, den som lever vidare, trots olikheterna, trots kulturgapet, trots relationer med andra, trots att hon är en vit, »född av buckrafolk«, 

Deras förälskelse river i början alla hinder. Och han är fortfarande den som ser henne precis som den hon är.

»Att han begrep henne bättre än hon själv gjorde var inte särskilt konstigt eftersom han tycktes kunna se allt som hon ville blunda för, alla hennes begränsningar och hur de gjorde henne svag och svekfull och omöjlig för någon av dem att lita på, vad hon än sade.«

I berättelsen lurar också våldet, som finns utanför deras bubbla. Inte bara på Jamaica. 

Karolina Ramqvists roman är en vacker, välskriven och vemodig tidsresa i en historia om kärlek, makt, underordning och förlust. 

Varför vill mamman inte leva?

En mamma tar sitt liv, hennes vuxna dotter försöker förstå genom att läsa hennes journaler. En stark roman om den vackra mamman med alla tabletterna och flickan som bara ville bli älskad. 

ROMAN. Helene Rådberg Mammajournalerna (Ordfront)

»Flickan fortsätter leva i mig. Jag är hon och samtidigt vuxen.«

Raderna sammanfattar Helene Rådbergs berättarjag, i den här berörande berättelsen om en flickas mammalängtan. Den vuxna dotterns oro när mamman som gör upprepade suicidförsök med hjälp av sparade tabletter, sätts ihop med kärlekstörsten hos den lilla flickan hon var. Det är en sorglig berättelse, så olik hennes uppföljande bok Kvinnorörelse, om frälsningssoldaten Hilda Ringqvist, som blir en av Frälsningsarméns officerare i Sverige, och senare är med och startar Gefle Socialdemokratiska kvinnoklubb. Och som är mormor till mamman. Av de sju barn som Hilda födde är Barbros mamma Tyra det fjärde. Men hon dör tidigt och Barbro är mammalös när hon tidigt får två barn med en man som snabbt lämnar henne..

Via minnesanteckningar, journaler, egna tankar under terapi följer författaren mammans och sin egen historia, Från att hon ett och ett halvt år gammal klappar hejdå till sin lillebror, som fem veckor gammal ska adopteras bort, fram till vuxna Helen, som också hon söker akutvård för ångest.

Mamman, Barbro, är vacker, ung, längtar ut, lämnar ibland sin lilla dotter ensam i spjälsängen på kvällen. Pappan försvann när lillebror föddes. 

Men det finns ofta personer i närheten som ser och hör och hjälper till. Farmor och farfar är två sådana underbart trygga gestalter. Till deras hem med sagoläsning, bärplockning, julklappar och kärlek flyttar Helen och hennes lillasyster fram och tillbaks. 

Även om mamman har glada perioder då hon syr fina kläder, bakar kakor, umgås med andra hemmafruar finns det ett ständigt mörker i henne. 

Barbro är begåvad, men hoppar av realskolan, pengar till utbildning finns inte. Hon är samhällsintresserad, men måste anpassa sig till tidens krav på kvinnor. Tabletter och psykiatri blir hennes flykt, och gör de båda döttrarna till ångestfyllda medberoende, som ständigt måste vara beredda att hämta på akuten, eller på nattliga samtal.

Helens egna terapisamtal, återges som osammanhängande fragment, minnen av att vara barnet som blir mamman fast hon bara längtar efter att vara barnet som blir upplyft, kramad och älskad av sin mamma.   

Mammajournalerna med sin medicinstinna behandling, där ett antal läkare samtidigt kan skriva ut stora mängder av olika sorters lugnande preparat, ger kanske bilden av en föråldrad psykiatri, men även i dag är behandlingen i stort inriktad på psykofarmaka. 

Samtidigt är det oerhört svårt att ge det enkla svaret till varför Barbro inte ville leva längre, men Helene Rådberg, 2024 års Ivar Lo-pristagare, gör ett djuplodande och verkligt läsvärt försök att förstå.

Fenomenala bladvändare för bokslukare

Liv Beckström

Såklart handlar det om kärlek, lycklig, olycklig, omöjlig, förbjuden… Men också om att kämpa för rätten till sin kropp, en inkomst, ett liv med självbestämmande.  Här är 15 finfina tips för bokslukare från läshörnan 2024. Från 1800-talets romantiska förvecklingar till tjejkamp i våra dagar.

Romantik och politik i 1800-talets England, kvinnorörelsens rösträttskamp, rörande uppväxtskildringar och flickor som kämpar. 15 bladvändare för bokslukare!

Yrkesresenärer som inspirerar

Det går att börja om och få ett nytt arbetsliv i Sverige! Charlotta Kåks Röshammars tio yrkesresenärer inspirerar på ett inbjudande och begripligt språk.

INTEGRATION. Charlotta Kåks Röshammar Att jobba i Sverige ( Lättläst)

På omslaget ser vi Najma Abubakr innanför en öppen dörr. I blåkläder och med svetsglasögonen hängande framtill. Najma älskar att svetsa och vet att hon är bra på det hon gör. Hon ser – med all rätt – stolt och nöjd ut, som en av de tio personer, sex kvinnor och fyra män med bakgrund i ett annat land som berättar om hur de hittat nytt jobb i Sverige.

Uppvuxen i Somalia har resan till lärare för blivande svetsare på yrkesakademin i Borlänge varit lång och inte utan hinder. För den har krävt mod och uthållighet – och en arbetsförmedlare som vågade tänka nytt och uppmuntra henne att ta en otraditionell yrkesväg. Såna behövs det fler av, inte färre som nu.

Barat från Eritrea jobbar på förskola, Mostafa från Libanon är rektor, Asgar från Afghnistan/Iran jobbar i hemtjänsten, Rafal från Irak är läkare, Sergej från Ukraina är snickare, Zina från Syrien är chef på en krämfabrik: Alla är berättelser man blir glad av. 

Charlotta följer upp flera av människorna hon berättade om i boken Ett helt nytt liv (Konsai), där hon presenterade tolv kvinnor från hela världen som lyckats starta om i Sverige. Det har krävts tålamod, kamp och mycket pluggande, men till sist har det gått. Språket i boken, inbjudande, koncentrerat och lättläst, gör att den kan nå många som kanske inte tror att det är möjligt att få ett jobb – och att det finns flera vägar dit. 

Hembiträdet Bettys liv och tårar

De tre delarna om Bettys liv 1937 till 1951 ger hembiträdet och kvinnors hushållsarbete plats i litteraturen, tillsammans med passion, politik och stor kärlek till böcker.  

ROMAN. Katarina Widholm Räkna hjärtslag, Värma händer, Käraste vänner (Historiska media)

Betty är 17 år när hon tar tåget från Hudiksvall för att bli hembiträde hos familjen Molander i Stockholm. I tre böcker följer vi hennes liv i arbete, kärlek, bekymmer och sorger under åren 1937 till 1951. En period med dramatik och oro både i omvärlden och i Bettys liv och vardag, full av hushållsarbete och omsorg, men också av hemlig kärlek. Hembiträdets många sysslor lyfts och får sin berättigade plats i litteraturen, när hon strävar från arla till särla hemma hos doktorsfamiljen, men även får vänner och insikt om samhällsklyftorna.  

Betty är i början omedveten om det mesta. Hon har ingen aning om att hon fått plats hos en familj där mannen, doktorn är organiserad nazist. 

Men hon älskar att läsa, vilket redan på de första sidorna sammanför henne med den stora passionen i livet, Martin, han som ger mer sorg och tårar än lycka.  

Roligast är att själv följa allt som händer Betty och läsa i ordning, utan att snegla på baksidestexterna. Jag nöjer mig med att berätta att de tre böckerna är riktiga bladvändare om en ung och kunskapslängtande flickas kamp för respekt och oberoende och en folkbildande berättelse om en tid när hembiträden, som vid förra sekelskiftet, var landets största kvinnliga yrkesgrupp. 

Hembiträdenas villkor förbättras, Betty tar sig både framåt och uppåt, men i botten finns hela tiden grundansvaret, det kvinnliga. Hon tar ansvar för allt och alla och vill så gärna hjälpa till och planera och organisera så att andra ska ha det bra, hon unnar sig sällan vila. För henne är det livspussel föräldrar idag pratar om en ouppnåelig dröm. 

Fantastisk bok om soldaten Hildas kamp 

Med korta, poetiska kapitel får vi den fascinerande berättelsen om Hilda Ringqvist, som blev frälsningssoldat vid 17 års ålder år 1884 och hennes liv fram till 1909 när storstrejker och rösträttskamp skakar om Sverige. En underbart levande roman i Moa Martinsons anda.  

ROMAN. Helene Rådberg Kvinnorörelse (Ordfront)

Kvinnor kan och får tala! Orden väckte Hilda Ringqvist som blev en av Frälsningsarméns första officerare i Sverige och så småningom en aktiv i rösträttskampen inom arbetarrörelsen i Gävle. 

På omslaget möter fem allvarliga unga kvinnor läsarens blick. På huvudet 1800-talets bahytter, knutna under hakan, på bröstet budskap om Jesus ankomst. 

En av flickorna, Hilda Ringqvist, är författarens mormorsmor och bokens huvudperson. Som 17-åring dras hon in i Frälsningsarméns nya väckelserörelse i Norrköping, en plats där kvinnor kan, får och förväntas tala, inte tiga i församlingen.

Hon får, som en av de första, utbilda sig till officer på Krigsskolan i Stockholm, och som kapten reser hon land och rike runt och öppnar nya kårer. 

Så småningom tar hennes liv en annan vändning, via kärleken. Hon föder sju barn, får för första gången höra och fundera över innebörden i det nya ordet feminism, och rättvisa.

Gävle är en stad med stora klyftor och starka klasskonflikter, där polisen inte drar sig för att hota, fängsla och registrera även dem som protesterar fredligt. 

Genom Hilda följer vi tidens svåra fattigdom, de stora strejkerna som ofta resulterar i att de som kämpar svartlistas och får sparken, de många barnen »som bara kommer«, de trånga bostäderna och kroppar som slits ut. 

Under åren i Frälsningsarmén har hon haft uppdraget att tala. Det vill hon fortsätta göra och säger till en av de män, Fabian Månsson, som lämnat rörelsen för att den drog bort människorna från klasskampen: »Men kvinnornas plats. Vilken plats har kvinnorna? Jag var myndig som kapten och blev omyndig så fort jag gifte mig.«

Men steg för steg vinner arbetarrörelsen och Socialdemokraterna politisk makt, i allians med fackföreningarna, som medgrundare av partiet. 

Hilda går med i S-kvinnor. Kampen för hon tillsammans med sina döttrar. 

Helene Rådberg, som gjort en imponerande research, fick i år välförtjänt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för sitt författarskap. 

Bättre än så här blir det inte!

Kärlek, förhoppningar, förväntningar och förvecklingar i den lilla avkroken Middlemarch i England, åren 1829-1832, när förändringens vindar är på väg in i samhället är fantastiskt underhållande läsning. 

ROMAN. George Eliot Middlemarch, strålande nyöversatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Romanen Middlemarch beskrivs som »en studie i lantligt småstadsliv«, och utspelas i en liten engelsk avkrok 1829-1832, dit nya politiska idéer är på väg, liksom planerna på järnväg. Men den skildrar också fyra bröllop och en begravning, med kärlek, ambitioner, förhoppningar, besvikelser och förvecklingar i högsta Jane Austen-klass. 970 sidor i en sprudlande och elegant nyöversättning av en av landets främsta översättare är njutbar och underhållande läsning, på en nivå som är sällsynt i dag. 

I centrum står de två föräldralösa, men långtifrån fattiga, unga systrarna Dorothea och Celia Brooke, deras relationer och livsval. Dorothea vill uträtta något, vara till nytta, inte bara vara ett äktenskapligt smycke. Hennes val av make förvånar fler än hennes lillasyster. 

George Eliot (pseudonym för Marian/ Mary-Ann Evans) har förmågan att elegant, vasst och samtidigt medkännande skildra framgångar och tillkortakommandet, i ett litet samhälle, som precis som idag, hellre tror på rykten än fakta, som läser tidningar, diskuterar politik och hånar politiker ungefär som idag och där äktenskap är lika mycket en ekonomisk som en känslomässig förening.

Romanen är späckad med pricksäkra psykologiska porträtt av det engelska samhällets klassklyftor, kvinnors underordning och strategier för inflytande.  

Dialogerna och författarens omväxlande ömsinta, roade och elegant ironiska kommentarer är en läsfest med, för min del, många invikta hörn för att kunna återvända till godbitarna. 

Boken publicerades i åtta delar 1871-72, men fick då inte odelat positiv kritik. Genombrottet kom inte förrän 1948. Men sedan dess har den haft en topplacering i brittisk kanon. 

BBC placerade år 2015 Middlemarch på första plats av de hundra främsta brittiska romanerna någonsin. Och det är bara att hålla med! 

Tar det slut mellan Vajlet och Rut?

Passionen sätts på sparlåga i den tredje delen om lärarinnan Vajletts inre kamp med sin längtan efter postfröken Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna och vem vinner striden mellan de frälsta och tvivlarna?

ROMAN.  Karin Alfredsson. Valentin och Ketty (Brombergs)

1950-tal i västerbottniska Granträskåsen. Här arbetar småskollärararinnan Vajlett som har bestämt att hon inte kan fortsätta kärleksmötena med postfröken Rut. Det riskerar för mycket i den djupt frireligiösa bygden, där tolerans för det avvikande är sällsynt.  Frälsningsivern i Granträskåsen förstärks när syskonen Valentin och Ketty anländer.

I denna tredje del fortsätter berättelsen om de olika, brokiga, ofta tilltufsade människorna i byn, deras livsöden förstärkta av protokoll från församling, husmorsmöten och andra bygemenskaper. Här får barn fortfarande mässlingen, avverkning och transport av skogen ger fortfarande välbehövliga inkomster till arbetslösa, Fattigdom är mer regel än undantag, fortfarande kan kylan döda den som inte har råd med varma kläder. Jag sugs in i berättelsen och striden mellan de frälsta och mindre troende. Och Vajletts inre kamp med sin längtan efter Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna?

Fenomenala fruntimmer imponerar

Ruth Kvarnström-Jones har med hjälp av gamla styrelseprotokoll, arkiv och anekdoter, åstadkommit en härlig roman om de flitiga, modiga och smarta fruntimmer som bar upp anrika Grand Hôtel i Stockholm vid 1900-talets början. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel, översatt av Mats Foerster(Prinz)

Historien om det ståtliga hotellpalatset med anor från 1874, ständigt och alla människor som arbetade där, är en historia för bra att glömmas bort. Men utan Ruth Kvarnström-Jones forskning hade det knappast blivit en så underhållande och samtidigt folkbildande roman om främst de kvinnor som var med och gjorde Grand Hôtel till en succé, inte bara hos kungligheter och högre ståndsfolk. 

Vi introduceras till hotellets bekymmersamma situation år 1901 när styrelsen återigen diskuterar det prekära ekonomiska läget, men nu med en möjlig lösning: Anställ den driftiga Wilhelmina Skogh! Hon vet hur ett hotell ska skötas och äger redan tre välskötta och lönsamma hotell längs järnvägen. Dessutom gift med en välrenommerad vinhandlare. 

Förvisso är kvinnans plats i hemmet, men vad är ett hotell om inte ett hem, argumenterar hennes förespråkare i styrelsen. 

Argumentet, tillsammans med omdömen som erfaren, kreativ, driftig med mera tar skruv. Visserligen lär hon vara »ett rivjärn«, men som en fritänkande styrelseledamot konstaterar, så säger man ju om alla kvinnor som varken tål tokerier eller trots. Fru Skogh erbjuds jobbet som hotellchef – men hon kommer inte utan villkor, som inte är förhandlingsbara!

Redan från start i denna skildring av kvinnokraft och systerskap står det klart att Wilhelmina inte backar från tuffa beslut, och talar klarspråk. Men inte utan hjärta, »hon utdelar en örfil med samma hand som hon hjälper en människa i nöd.« 

Hennes egen karriär började, som för flertalet andra, i disken, hon har jobbat sig upp. 
Att Wilhelmina inte gillar fackföreningar framgår tydligt, men hon kommer till insikt om att de enorma orättvisorna som delar Stockholm i ett mindre antal rika och en stor grupp mycket fattiga varken är bra för hennes verksamhet eller samhället. 
Och hon ser kvinnornas maktlöshet, och utsatthet, och hjälper när hon kan. 

Författarens nyfikenhet på hotellets historia väcktes under ett sommarjobb på hotellet på 1980-talet och hon har fått tillgång till unikt material, som hon förvandlat till en bildande och spännande roman i Alice Lyttkens anda. Det vill säga båda känsla och förnuft, både romantik och realism, allt invävt i klarsynt kvinnokamp, som nu hittat massor av läsare, utan någon särskild medieuppmärksamhet och hamnat på bokhandelns bestsellerhylla.

Mot slutet av romanen får Sverige även världens första kvinnliga nobelpristagare Selma Lagerlöf. Givetvis ska hon hyllas, av rösträttskvinnorna på Grand Hôtel!

Förutom att detta är en riktig bokslukarbok som man dessutom blir glad av har den teveseriepotential. Hoppas att någon nappar!

Kvinnor förenade i ett broderi

Läraren Paula har problem som hon inte vågat berätta för nya kärleken. Hon flyr till en kurs i broderi på en folkhögskola och vidgar sina vyer genom andra kvinnors historia. 

ROMAN./FEELGOOD Sara Paborn Svartstick (Albert Bonnier)

Den finns på bestsellerhyllan som pocket, berättelsen om den missmodiga och nerviga läraren Paula, som bara kan få lugn i själen av – för henne – totalt meningslösa hantverkskurser på folkhögskola. Här möter Paula den trygghetssökande Gunni, som jobbar och sköter service samtidigt som hon drömmer om förälskelsen Angela hon inte träffat på 20 år. 

I en upphittad dagbok på skolan får kvinnorna del av bekännelserna från den unga Anita från 1950-talet, som blivit blixtkär i helt fel man. 

Den svarta silkestråden för broderier som ska användas på kursen förenar tre kvinnornas historia. 

Boken håller ihop med lagom doser kvinnofrigörelse, spänning, svek och romantik. 

Dramatik, kärlek och kvinnohistoria

De 628 sidorna om en ung kvinnas sökande efter släktens gömda hemligheter och märkliga dödsfall blir med sina oväntade vändningar en bladvändare av klass.

ROMAN. Kate Morton Homecoming (PAN)

I hyllan med engelskspråkig litteratur står idel bästsäljare, med likartade baksidestexter. Jag chansar på löftet på framsidan om att boken är en »fantastisk gåva«. Och blir inte besviken. 

Berättelsen tar avstamp i södra Australien, julafton 1959. I centrum är en familj, mamma och fyra barn, som ska ha en picknick. 

Det hemska som händer varvas med den andra huvuddelen av romanen, med upprinnelse i London i början av december 2018. Joan, snart 40-årig journalist som både blivit av med pojkvän och stora delar av sina inkomster i mediekrisens spår beslutar sig för att återvända hem till Sydney när hennes mormor Nora hamnat på sjukhus. Hon inser att mormodern har hemligheter från sitt förflutna och beslutar sig för att ta reda på vad som hänt. 

Det här är en bok som mår bäst av att inte spoilas, så att läsaren själv överraskas av allt som händer – och hände – i romanens två parallella tider, som så småningom löper samman. Det handlar om försvunna barn, oförklarade dödsfall, ett antal livslögner med stora konsekvenser och är både sorgligt, kärleksfullt, känslostarkt och överraskande mer än en gång, när sanningen långsamt rullas upp. Morton lyckas hålla ihop romanens alla inblandade på ett synnerligen skickligt sätt. 

Vart vill Kathrine gå?

Hildas dotterdotter Kathrine vill varken bli som mormor, eller mamma Greta. Hon vill inte arbeta på fabrik, inte vara arbetarklass och absolut inte ha med textil och fabriksarbete att göra. Alakoskis tredje del om åren 1975 – 1995 låter frihet och förtryck brottas om utrymmet i en ung kvinnas kropp.

ROMAN. Susanna Alakoski Dotterdottern (Natur & Kultur) 

Hilda, växer upp under ständiga krig i Finland, och fick som ung flicka jobb med egen inkomst på Bomullen, Wasa Bomull Manufaktur. Hennes dotter Greta, flyttar till Sverige, och jobbar som sömmerska på Algots. Båda har fått varsin tidigare bok.

I denna tredje del (av planerade fyra) är dotterdottern Kathrine huvudperson. 

Vi följer henne under 20 år, 1975 – 1995. Från tonåring till vuxen kvinna. Hon stänger öronen för mammas prat om kamp och solidaritet, där hon tillsammans med kompisen Viveka, pressar sig i löparrundor uppför backarna i Skellefteå ända tills intresset för killar och fester tar över. I Kathrine bor längtan bort, men oklart vart. Hon vill inte bli som mamma eller mormor, men hur vill hon vara?

Pappa Arvos misstänkta självmord gnager henne, men går inte att prata om hemma. 

Ung tjej i 1970-talets Skellefteå är en prövotid, med mix av förväntad frigjordhet (dvs inte protestera även om man inte vill ligga med okända killar) och traditionella kvinnofällor som risken att bli med barn. 

Med textilindustrins kris, kvinnorörelsens uppvaknande, den politiska teatern, vilda strejker, ockuperade hus, förankras vi i tiden när politik ofta var detsamma som vänster. Ibland så spetsad att inte ens sömmerskorna själva kände igen sig i pjäsen om deras uppror. 

Kathrine drar från Skellefteå, liftar och flyttar ihop och isär. Hon vill göra sig av med allt som klingar finskt. Vill leva på riktigt, men hur? 

Finast i boken är den djupnande relationen till mamma Greta, hon som outtröttligt kämpar för jämställdhet och oftast talar för döva flicköron om vikten av utbildning som en väg till frihet. 

»…Ack, ni unga förstår så lite, så lite. Ni har väl helt missat att kvinnor för första gången får vara med i det där Vasaloppet också. Och har ni ens noterat att Norge fått en kvinnlig statsminister? Den som sover bort sin medvind måste sedan ro fram i motvind, muttrade hon vidare och skruvade upp radion.«

Insikterna spirar med växande ålder. Som hos de flesta av oss. Kathrine ser på sin mamma och ser »en människa som var oändligt törstig på ett liv hon inte fått leva fullt ut.«

Plats för både tårar och kärlek 

Det här är en bok med driv och dramatik på varje sida. Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få kämpa.

ROMAN. Majgull Axelsson Svalors flykt (Norstedts pocket)

Elake herr P, så kallar psykologen Christel sjukdomen som flyttat in i kroppen och som hon försöker ignorera. Hon har passerat pensionsstrecket men fortsätter ta emot patienter. Och en av dem vänder upp och ner på hennes numera stillsamma tillvaro. 

Flickan Molly Andersson, vill kallas Zadie Moonbeam och har mot alla odds klarat sig från missbruk och kriminalitet, trots sin våldsamma, otrygga uppväxt. Nu hoppas hon på en egen lägenhet efter år som jo-jo mellan fosterhem och korta perioder hos de biologiska föräldrarna.

Genom att låta perspektiven skifta mellan flickan och den erfarna Psykologen på väg att tappa kontrollen över sin kropp växer handlingen fram, samtidigt som deras relation tar oväntade vändningar. 

Genom olika omständigheter kommer delar av deras liv flätas samman, dock inte på ett lyckligt sätt. Axelsson väjer varken för sorg eller brutalt våld. Eller för den delen ondskan, oavsett var förklaringen finns. Det här är en bok man sträckläser med driv och dramatik på varje sida. Få av oss har undgått Esmeralda, lilla Hjärtat, som mot alla instansers vilja av Kammarrätten dömdes att återförenas med sina missbrukande föräldrar och vanvårdas till döds. I den här möter Mio, samma öde. Majgull Axelsson värjer inte för grymheter, hon lyfter social tragedi till litteratur.

Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få det jobbigt, eftersom utsatta barn är en bärande del av handlingen. Utsatta är förresten ett alldeles för klent ord! Här handlar det om barn som sett, hört och upplevt outhärdligt för mycket och där föräldrarna istället för att vara bäst för barnen är värsta tänkbara för barnen. 

Porträttet av Christel, som tvingas möta både svaghet och beroende är både osentimentalt och ömsint. Hennes relation med Zadie gör läsaren glad. 

Bladvändare för flickors frihet 

Det finns en stor och mörk hemlighet i 17-åriga Skys liv, som gradvis vecklas upp. Colleen Hoover är mästerlig på att i feelgoodform värna flickors rätt till integritet och frihet.  

ROMANTIK. Colleen Hoover Hopplös, översatt av Ida Ingman (Modernista)

Antalet ungdomsböcker av svenska författare går ner rejält. Det är på många sätt en tråkig utveckling, men den här, en i raden av författarens bästsäljare, är välskriven, spännande och har alla de romantiska ingredienser som drar in en ung tjej i läsande. Och är mycket fint översatt.

I det här fallet i relationen mellan den 17-åriga Sky Davis som går sista året på high school och den attraktiva och mystiska Dean som beter sig så märkligt. 

Det handlar, som i flera av författarens böcker, om tuffa uppväxtvillkor för fattiga flickor, 

vänskap, skolstrul med mobbning och kärlek med förhinder.

Framförallt handlar det om att värna deras rätt till frihet från övergrepp och förtryck. Alltså samma ämnen som tidigare Almapristagaren Lauri Halse Anderson lyfter i sina ungdomsböcker (som föräldraföreningar förbjudit läsning av i flera delstaters skolor!). Colleen Hoover ger läsarna en något högre dos av romantik, förvecklingar och skildringar av åtrå och ömsesidig sex.

Det finns en stor och mörk hemlighet i både Skys och Deans liv, som gradvis vecklas upp. Läsaren får en massa känslor, vänskap, humor och sorg på vägen.

Strålande Stockholmsroman

Lysande om Stockholmslivet på 1990-talet när en tonårsstjej söker efter sig själv genom att gå på klubbar, barer, fester och hoppas att något ska hända. 

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Alltings början (Norstedts pocket).

Att vara tonårstjej, på väg någonstans, men inte riktigt veta vart, att rastlöst vandra mellan ställen där man hoppas Han ska vara eller något ska hända. Och där även dålig sex på mäns och pojkars villkor anses vara ett steg mot erfarenhet och en pinne i anteckningsboken: 

Karolina Ramqvist roman om Saga, hennes bästis Pauline och den obegripliga besattheten i sociopaten och festfixaren Victor Schantz, allt under några år på 1990-talet känns både långt borta och nära. 

Den kom ut 2012, och ges ut på nytt i serien Stockholm läser. Ett lyckat initiativ, för boken  är både en lysande berättelse om att växa upp och en strålande Stockholmsskildring, om livet som utspelades på fik, barer och klubbar i innerstan, åren när datingappar, matbud, gängskjutningar och mobiltelefoner inte var centrum i människors liv. Men det saknas varken droger, fylla eller våld mot kvinnor. 

Saga är 15 år när romanen drar igång. Hon har precis kommit in på ett populärt gymnasium på Södermalm. Mot slutet av boken ska hon fylla 20 och har hunnit vandra många varv på huvudstadens krogar och klubbar och fyllt sin lilla bok med namn på sexuella erfarenheter, som männen tar initiativ till. Saga ser rätt osentimentalt på det hela och håller koll i sitt protokoll. 

Vi är inte flickvänstyperna, säger kompisen Pauline. 

Vi är så fria, säger de båda tjejkompisarna till varandra när de talar om de andra kvinnorna, de som skändas och våldtas. Men i undertexten lurar tvivlet. 

Hennes mamma, en feministisk konstnär är sällan hemma. Pappan en fransman som hon nästan aldrig träffat. Saga lämnas åt sig själv. Hon bjuds på rysk kaviar och fint vitt vin på 16-årsdagen, mammans vänsterkompisar tycker det är näpet med en söt och smart tjej vid bordet. 
Vem hade Saga varit år 2024? En framgångsrik influerare? Det finns mycket att fundera på under läsningen av denna bladvändare om besatthet, längtan och vuxenblivande. 

Akademisk succé läker inte barndomssår

Istället för en succéberättelse om sin enastående klassresa, berättar Rob Henderson osentimentalt och starkt om hur känslan att inte vara värd att älska gnager sönder en liten pojke inifrån och skapar en oro som måste få komma ut.

UPPVÄXT. Rob Henderson Troubled A memoir of foster care, family and social class (Forum)

På baksidesfliken star författaren lutad mot en bro i universitetsområdet i Cambridge, välklädd i kostym och vit skjorta. En bild av en framgångsrik ung forskare på ett spetsuniversitet, men boken han skrivit är skoningslös skildring av hur rotlöshet och oförutsägbara familjevillkor skadar ett barn. 

Hans akademiska karriär är uppseendeväckande, närmast omöjlig att uppnå, efter en uppväxt där risken att hamna i fängelse är många gånger större än chansen att klara en utbildning. 

Oförblommerat återger och reflekterar Rob Henderson över sitt liv från minnenas och de sociala protokollens arkiv.  

Mamman som spände fast babyn i en stol så att hon skulle kunna injicera knark och ta emot sina pojkvänner. 

De tio placeringarna i olika fosterhem fram till adoptionen i tidig skolålder.

De varierande graderna av känslomässig och materiell vanvård, där socialassistenten blir den enda fasta punkten, som han klamrar sig fast vid.

Adoptivpappan som svek honom i en vårdnadstvist.

Efter några år av snabba separationer från det ena fosterhemmet efter det andra stänger han in känslorna. De kommer ut som små och större revolter, ofta tillsammans med pojkar som lever under liknande omständigheter. 

Men den här pojken lyckades alltså, mot alla odds. En framgång han hellre bytt mot en annan och mer harmonisk barndom, med två kärleksfulla föräldrar. 

»Given the choice, I would swap my position on the top 1 percent of educational attainment to have never been in the top 1 percent of childhood instalblity. Much of my own life has been an unsuccessful flight from my childhood.«

Rob skyller inte på skolan, den var mestadels inte dålig med ett antal engagerade lärare, som gjorde sitt bästa.

Första steget mot ett annat liv tar han just genom skolan läsprojekt. Koden knäcks, läsfarten ökar Genom skolbiblioteket lånar han böcker, han fyller ryggsäcken, hemma finns inga. Han slukar böcker även när han struntar i skolan.

Henderson visar statistik om hur splittrade hem där pojkar fostrade av en ensamstående mamma, eller av någon som inte är biologisk förälder, har fem gånger högre risk att hamna i fängelse än pojkar som vuxit upp med båda sina föräldrar. 

60 procent av pojkar med fosterhemsplacering hamnar i fängelse under livet, bara 3 procent tar en college-examen!

Hans egen räddning blev att ta  värvning direkt efter grundskolan. Åren i det militära gav stabilitet, struktur, förutsägbarhet och även stöd när han sökte och kom in på toppuniversitetet Yale. 

Många vassa kommentarer i boken ägnas åt de rika och skyddade så kallade elitstudenternas värderingar exempelvis om droger och polisnärvaro som han kallar lyxåsikter, som inte kostar dem något men istället skadar de mest sårbara. 

Hendersons förhoppning är att boken ska stärka och ge hopp åt någon liten pojke, som andra böcker hjälpte honom. Om små pojkar fortfarande läser böcker är den en fantastisk och stark berättelse.  

Tung uppväxt för talangfull flicka 

Faysas berättelse om sin uppväxt i Tensta, där kompisarna från barndomen börjar skjuta ihjäl varann är brutal och sorglig. Att hon börjar skriva och gå sin egen väg är modigt och hoppfullt.

UPPVÄXT. Faysa Idle med Daniel Fridell och Theodor Lundgren Ett ord för blod (Lind &co)

Hon växer upp i Tensta, där även små flickor kallar varann för bror när de ska vara coola. Faysa har en obändig energi och kraft, som gradvis används för allt mer avancerat bus, så småningom även inbrott. 

En period på religiös skola i Kenya blir den oftast frånvarande pappans reaktion, men så småningom lyckas hon övertala honom att få komma hem. 

Och allt fortsätter, fast runt henne hårdnar omgivningen rejält. Gäng som skjuter ihjäl varann börjar formas. Forna bröder blir dödsfiender när knarket kommer in. 

Hon är som liten nära kompis med ett antal små pojkar som så småningom kommer att bli delar av det växande gangsterkriget, där vänner och syskon drabbas. Hon dövar allt oftare sin ångest med cannabis, drogen verkar vara lika vanlig som läsk i hennes hemtrakter. 

Men hon tycker också om att läsa och formulera sig i skrift, hon gör poesi, ställer upp i en tävling som blir en del av vägen ut ur mörkret i en miljö där ingen kan känna sig trygg. 

Barnen lär sig heja på olika gäng som tidigare generationer hejade på fotbollslag. 

Mamman, som sliter och släpar på jobb ser maktlös flera av sina barn ta fel vägar. Faysa ger läsarna en unik inblick i den otrygga miljö som blir grogund för en dödlig gängkultur. Skolan fungerar mest som en social mötesplats, lärarna nämns inte alls, och verkar inte ha någon roll som trygghetsskapare i Faysas liv. Deppigt!

Faysas berättelse är brutalt ärlig. Att våga stå upp och gå sin egen väg är ett oerhört modigt och hoppfullt steg.

15 boktips för fina lässtunder

Liv Beckström

Agneta Pleijels lysande osentimentala självbiografi, Lena Anderssons vassa fallstudier, Joanna Rubin Drangers gripande seriebok, Karolina Ramqvists hjärtskärande Bröd och mjölk, Louise Pennys eleganta De blindas rike: Fem av de 15 böcker som lyst upp lässtunderna sista tiden och som jag skriver om här.

Deckardrottningen Louise Penny i sedvanlig storform, Claire Keegans fantastiska noveller, indisk feminism, Karolina Ramqvist om ensam flickas matmissbruk och elva andra läsupplevelser. Foto: Liv Beckström.

Svart sheriff i svår balansgång

DECKARE. J.S Cosby Alla Syndare ska blöda översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

En spännande och bitvis obehaglig djupdykning i rasmotsättningar och hämnd i Söderns  USA. 

Titus Crown, sheriff i Charon county. är stolt över sin stjärna. Han vill vara rättrådig, hålla sig till etik och regelbok, inte minst för att gottgöra ett övertramp under sin tid i FBI.

»När de hade diskuterat möjligheten att Titus skulle ställa upp i valet hade han gjort sig stort besvär för att försäkra sig om att Jamal förstod att han skulle bli en sheriff som var svart, inte den svarta folkgruppens sheriff.«

För färg spelar roll i denna välkomponerade, täta, deckare om hur rasrelaterad fientlighet kommer till uttryck i det lilla sydstadssamhället. Charon Countys vita befolkning värnar sitt förflutna, som att behålla en staty från inbördeskriget mellan nord och syd. De svarta vill välta den över ända. Varje begånget brott tolkas utifrån rastillhörighet. 

Att Titus är svart, liksom 60 procent av invånarna varken tillåts eller vill han glömma. 

»Det bor 14 287 människor i Charon County. Sextio procent av de människorna är svarta. Folk som aldrig trodde att de skulle få en chans att rösta på en sheriff som inte skulle stoppa deras bilar och tafsa på deras fruar och döttrar eller nästan slå ihjäl deras söner eller äkta män.«

Han är dessutom antireligiös i ett samhälle med 21 kyrkor och tror varken på Guds straff eller djävulen. Det onda finns inom oss själva. 

Sheriffens etos sätts på hårda prov när han dras in i jakten på en sociopatisk gärningsman, som fört bort och mördat barn under grymmast möjliga omständigheter. Alla barnen är svarta. Men upplösningen är inte som någon trott.

Hela boken talar med en ton blandad av osläckt vrede och pågående sorg. Men samtidigt finns kärleken till familj och medmänniskor där, som välbehövlig motvikt. 
J.S Cosby är en utomordentligt driven författare som håller liv i spänning och relationer hela vägen.
Men ett antal grymma skildringar av våld och tortyr hade kunnat vara betydligt färre utan att budskapet gått förlorat. 

Dödade miljöterrorister  ministerns son?

DECKARE. Kim Faber & Janni Pedersen Skuggriket , översatt av Svante Skoglund (Modernista)

Välskrivet med mycket familjetrassel när danska brottsutredare misstänker miljöterrorism.  

I denna fjärde del i serien om mordspanaren Martin Juncker och hans kolleger inträffar en explosion på ett kolkraftverk samtidigt med ett spektakulärt mord på sonen till en hatad klimatminister. Handlar det om miljöterrorism?

Den som följt serien om poliserna i Köpenhamn med omnejd återknyter här bekantskapen med de flesta av utredarna. Den ärrade Martin Juncker med sin arbetsnarkomani, halvdåliga hälsa, försummade barn, och två kvinnor som väntar på att han ska ha tid med dem en liten stund mellan alla mord är en rätt typisk hjälte i genren. 

Denna gång måste Juncker se sin brist på engagemang i vuxne sonens liv i vitögat på allvar. Skarpt läge uppstår. 

I korta, actionspäckade kapitel följer vi jakten på de skyldiga. Men allt klaras inte upp. Exempelvis ett misstänkt massmord på ett äldreboende, som berör Juncker på flera sätt.

Även för kollegan Signe Kristiansen som brutit mot reglerna i ett tidigare fall för att sätta dit en våldtäktsman oroar sig: Har mannen en hållhake på henne? Fortsättning lär följa. 

Kvinnorna och männen runt Juncker är en väl avvägd blandning, men dragningen till risktagande och för många arbetstimmar har de gemensamt. 

Som tidigare lyckas de båda författarna få till en bladvändare med bra blandning av hårdkokt handling och medmänskliga dilemman. 

Försvunnet knark plågar Gamache 

DECKARE. Louise Penny De blindas rike, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

En sedvanligt elegant blandning av filosofiska samtal och spaning på liv och död.

Kommissarie Armand Gamache är avstängd från sin chefstjänst vid polisen i kanandensiska Montreal, i avvaktan på resultatet av en internutredning om ansvaret för ett stort ingripande mot knarksmugglare sex månader tidigare. 

Smugglarna greps, men en stor del av knarket är fortfarande borta.

Han har tid att ta sig an det egendomliga uppdraget som testamentexekutor åt en städerska, som kallar sig baronessa. Till uppdraget utses även hans vän och granne i den lilla byn Three Pines, bokhandlaren Myrna Landers, samt en för dem helt okänd ung man. På snåriga vägar knyts berättelserna ihop.

Ganska snabbt inträffar ett nytt mord. Samtidigt som snön nästan lamslår trakten samlas de berörda hemma hos Gamache och hans Reine- Marie. Vid deras stora bord finns alltid plats för en tallrik till, och huset rymmer sängplats för vilsekomna, misstänkta eller ej.

Byn Three Pines inne i provinsen Québecs djupa skogar är ett mikrokosmos där både hemligheter, svek och ondska kan uppenbara sig, men där gemenskap, tillit och vänskap ändå står pall. 

Gamache och hans svärson och kollega Jean Guy Beauvoir tar sig an fallet, tillsammans med sjukskrivna polischefen Isabel Lacoste.

Samtidigt följer Gamache narkomanernas jakt på den nya drogen, genom polisaspiranten Ameilia Choquet,som stängts av från skolan. Ska hon falla ner i det knarkträsk där hon tidigare befunnit sig? Miljöerna är skoningslös misär, och den sorgliga gatan Rue st Catherine som skildras såg jag i allt sitt elände under ett besök i Montreal för några år sedan. 

I den sedvanliga Pennyska blandningen av varm choklad, frasiga croissanter, filosofiska samtal på bistron samtidigt med spaning och stenhård mördarjakt uppstår läsarmagi. 

Att jag läste den på engelska för några år sedan spelar ingen roll. Det är få deckare som klarar både en och två omläsningar, som Louise Penny! 

Olöst yxmord utmanar Vera 

DECKARE. Sara Strömberg Skinn (Modernista)

Vera Bergström, privatspanande lokalredaktör i Järpen är välkommen åter! 

Det är februari, nyhetstorka och lokalredaktör Vera Bergström får uppdraget att granska ett flera decennier år gammalt olöst yxmord i Storlien. Far och två små barn dödades, mamman är spårlöst försvunnen. 

Vera dras in i fallet med sedvanlig blandning av journalistisk energi och arbetsnarkomani. Ensamstående, 50 plus, lite sliten i höften, totalt negligerande behov av nyttig mat och sömn är hon en del av en klassisk, men förnyad privatspanartyp. 

Men att hon fortfarande sätter sig och kör upp i fjälltrakterna med dåliga däck, trots vädervarningar om snöstorm är nästan över gränsen till hur dumdristig deckaren/ den hängivna murveln får vara! 

Dock, i den här fjärde boken i serien tar kärleken ett litet skutt framåt, just för att Vera blir fast i snön.  

Själva mordgåtan är osedvanligt obehaglig, och en del av skildringarna där barn inkluderas är svårt att orka läsa. En dos gängkriminalitet i Stockholm stuvas också in, av oklar anledning, 

Det jag gillar bäst med serien är skildringen av det journalistiska hantverket och samarbetet mellan Vera och hennes chef.

Att läsa om redaktörslivet i Jämtland, där lokaltidningarna numera alla ägs av Bonniers, är både underhållande och allmänbildande. 

Det är bara att hoppas att det även fortsättningsvis i verkliga livet finns plats för erfarna murvlar som redaktionsbossen Strömmen och passionerade nyhetsjägare som Vera.  Men hennes framtid hotas nog mer av den galopperande tidningsdöden än av bovar i närheten.

En mammas frigörelse

ESSÄ. Èduard Louis En kvinna i frigörelse, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Efter att ha skrivit om sin pappa ger den franska författaren plats för sin mammas liv och längtan bort.

Vad innebär det att förändras? Frågan har sysselsatt sociologen och författare Èduard Louis genom alla hans böcker, inte minst den senaste Att förändras, en metod. 
Den här handlar om hans mamma. På 109 sidor berättar han om hennes hårda liv och förvandling. Efter decennier som nertryckt, fattig, lågutbildad kvinna, mor till fem barn, gör hon som 45-åring ett oväntat uppbrott. Hon slänger ut Éduards far och börjar bygga ett eget, självständigt liv. 

Deras relation var dålig. Èduard bröt kontakten när hans egen frigörelse och förvandling pågick, och under gymnasieåren lever han som om hon inte fanns. 

»De flesta som berättar om resan från en samhällsklass till en annan berättar om våldet de har upplevt . för att de inte passat in, inte behärskat koderna i den värld de trädde in i. Själv minns jag mest våldet jag tillfogade andra. Jag ville använda mitt nya liv till att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var den son ni hade önskat er. 
Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan hade upplevt. « 

Trots detta kan boken ses som en kärleksförklaring till mamman som på riktigt sökte jobb som städerska hos sin egen son! 

Avståndet till barndomshemmet gör att han så småningom kommer närmare henne igen, han ser våldet, han uppmuntrar henne att agera. 

Det blir uppbrott, det blir frigörelse från skurhink och fattigdom, om än inte total. 

Inte bara hon mår bra av det, även yngste sonen, Éduards lillebror, som tvingas flytta hemifrån och göra något mer än att spela dataspel är tacksam.  

Hon köper böcker, hon slutar titta på teve, precis som sin son byter hon ut sitt efternamn. Och »för första gången talar hon om sitt liv i futurum«.

Sorglustigt om fängslande tankemönster

FALLSTUDIER. Lena Andersson Studie i mänskligt beteende (Polaris)

Vasst och pricksäkert om människors fantastiska förmåga att missförstå varann genom språket. 

Fallstudier, eller moraliteter kallar hon dem, historierna om 14 kvinnorna i boken.

De har fasta eller tunna band till varann och möts i korta avsnitt där det sällan uppstår harmoni. Istället får vi samtal fulla av tankefällor, falska och äkta lojaliteter, självupptagenhet, rädsla för att stå upp mot majoriteten och ren illvilja. 

Lena Andersson fångar pricksäkert konsten att kontrollera genom att kommunicera, liksom förmågan att medvetet missförstå, feltolka, trassla till det för sig och såra andra. 

Det är tvärtomkvinnorna, de som inte utsatts för sexuella trakasserier, som inte känner sig hemma bland rådande normer, som har författarens – och därmed läsarens sympati. 

Ett lysande exempel är lunchen där manipulativa Liselotte öser elakheter över väninnan Matilda under skenet av att de är välbehövliga sanningar. Matildas fåtaliga relevanta motargument tas emot som förolämpningar.
Eller när de båda väninnorna Malin och Eva verbalt hoppar på butikskontrollanten Jenny som berättar att hon inte polisanmälde en ätstörd pojke som snattat godis. 

Den unga Amanda, fnyser åt sin mamma Märtas slitstarka äktenskap, och anser att hon offrat sin frihet genom att hoppa av studier i USA och gifta sig. Trots att  gett henne ett lyckligt äktenskap, medan Amanda gått in i en självupptagen bubbla och sabbar sin relation.

Anderssons syrliga samhällskritik, gnistrar till som små tomtebloss av ironi, som när Eva, kommuntjänsteman har uppdraget att omvandla Stockholms innerstad till en trädgård, något som författaren i krönikor upprest sig emot. 

Den som ibland längtar efter en kritisk röst när enigheten i en grupp blir för stor har en nöjsam lässtund framför sig. 
Mitt i alla missförstånd, medvetna eller ej, finns tack och lov även plats för uppriktighet, uppror mot dumheten och spirande vänskap.  

Smart feelgood med oväntad upplösning

FEELGOOD. Colleen Hoover Glashjärtan översatt av Ida Ingman (Modernista)

Hon har sålt ofattbart många böcker och visar här att hon vet hur man ska berätta en historia.

Beya bor i en villavagn i Kentucky, är så fattig att hon ibland letat i soporna efter mat, men har klarat skolan så bra att hon fått ett volleybollstipendium till universitetet i Pennsylvania. Mammans missbruk och hennes plötsliga död tvingar Beyah att söka upp pappan hon inte haft kontakt med på åratal och tillbringa sommaren med hans nya familj i deras sommarhus i Texas. Hon berättar inte att mamman dött av en överdos i den husvagn de bott i.

Colleen Hoover blandar skickligt ren misär, missbruk, svek och hårda villkor med mjukaste romantik och erotik.  Beyahs möte med välmående medelklass och en pappa som svikit skapar en intressant konflikt, tillsammans med glimtar av systerskap i nya familjen och växande attraktion mellan henne och Samson, som tillhör det rika vackra gänget, men ändå känns likadan som hon. Handlingen tar en överraskande vändning. 

Berättelsen om Beyah Grim, och hennes väg ut ur eländet är välskriven, lättläst och även gripande. Att läsaren, trots genren, inte kan vara säker på hur det slutar är en fördel. 

Befriande nyktert om arbetslust och kärlekslidande 

MINNEN. Agneta Pleijel Sniglar och snö (Norstedts)
En underbar utforskning av kvinno- och författarlivet som det blev.

»Vad det är jag sysslar med nu vet jag inte riktigt. Driften att skriva tycks outrotlig. Mitt liv är inte märkvärdigt. Jag har varit upptagen av att försöka förstå det som omger mig. Och vad som händer i det inre.«

Författaren har fyllt 82 när hon sätter punkt för denna tredje del om sitt liv. Här följer vi henne från de tidigaste ihågkomsterna genom åren som mamma, journalist, författare, hustru, syster, väninna. 

Hon får ett framgångsrikt yrkesliv, och blir den första kvinnan på kulturchefsstolen på Aftonbladet. Hon skriver poesi, romaner, dramatik, ofta prisad och mycket läst. 

Ändå ser hon kritiskt på sig själv och det dröjer år innan hon accepterar sig själv som en »riktig författare«. Trots stor flit och stark inre motor. 

Det är fascinerande att följa hennes skrivande, hur en del texter tycks komma till henne som en befallning, inte olikt den process som senaste nobelpristagaren Jon Fosse talar om. Det är minnen, varvat med existentiella reflektioner runt människoartens unika medvetande, vad gör det med oss? 

Som skild får hon långa dagar med sena hämtningar. Hon har ett taggigt förhållande till dottern i många år och sörjer detta. 

Med sitt omvända kikarsikte gör hon närstudium av den unga kvinnan som åldras och försöker förstå henne, istället för att förklara och ursäkta. Hon är befriande ärlig, utan att för den skull ikläda sig martyrskap. I arbetslivet tar hon eget ansvar när något inte går bra, vågar lämna när det inte funkar.

Det är befriande hur nyktert hon genomgående betraktar sig själv och sina kriser, osentimental även när hon är som mest drabbad av sorg, ofta kärlekssorg, när den älskade M överger henne för andra kärlekar. Vad gör mest ont, att acceptera och nöja sig med det hon kan få, eller att klippa helt?

Hon sliter med frågan under många år. Själv är jag tacksam för mötet med henne, och för att jag har de två tidigare delarna om flickan och den unga kvinnan olästa. 

Skimrande om små ting som gör skillnad

NOVELLER Claire Keegan Det tredje ljuset Små ting som dessa, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Två sorgsna och skimrande upplyftande berättelser från den irländska landsbygden. Om de små ting som utgör livet och de val som gör skillnad, som gör att man kan se sig själv i spegeln. 

I båda berättelserna möter utsatta flickor vuxna som förstår och bryr sig, ser försummelserna mot dem och blir medmänniskor. 

Det tredje ljuset (som även blivit film) handlar om en 6-årig flickas sommar med vuxna, äldre släktingar till hennes mamma, som vill henne väl. Hon möter ömhet och omtanke som hon tidigare aldrig upplevt. 

I Små ting som dessa är det Furlong, pappa till fem flickor, samt son till ensamstående mamma, som tar ett livsavgörande beslut i en miljö präglad av synd och skam och att flickor som råkar illa ut får skylla sig själva. Allt beskrivet enkelt, återhållet och vackert. 

Den som ännu inte läst Claire Keegan har en värld av irländskt vemod, ljus och kärlek framför sig. 

Kärlekskontroll i murens skugga 

ROMAN. Jenny Erpenbeck Kairos. översatt av Ulrika Wallenström (Alfred Bonnier)

Välskrivet om en destruktiv relation i ett DDR-Berlin på väg att falla sönder.

Katharina är 19, Hans är 53, radiojournalist och gift, han är tio år äldre än hennes pappa. Gammal nog att ha ett förflutet i Hitlerjugend. De träffas av en slump på Alexanderplats en fredag i juli i mitten av 1980-talet, i det Berlin som tillhörde dåvarande Östtyskland. Förälskelsen slår ner i dem när blickarna möts på en buss.
Romanens Kairos, det lyckliga ögonblickets gud är nådig mot dem. I alla fall från början. Men att hålla fast guden är svårare och de lyckliga ögonblicken blir allt färre. 

För det är ingen vacker kärlek som skildras här, utan en besatthet, som från Hans sida övergår i allt mer kontrollerande och våldsamt beteende, som Katharina fogar sig efter. 

Exempelvis att lyssna i timmar på hans inspelade band med förebråelser och förolämpningar och svara skriftligt på dem alla. Hon binds och piskas och måste klä ut sig till skolflicka enligt hans peferenser.

Endast hennes ungdom och längtan efter kärlek gör det begripligt. Han fortsätter dessutom att vara gift. 

Samtidigt som deras relation långsamt spricker går Hoeneckers samhälle mot sin undergång, muren öppnas och rivs. Utan att Katharina och Hans direkt omfamnar den nya verkligheten, där varorna ändrar pris hela tiden och alla som jobbar i Östra Tyskland får sparken. Det förakt som präglar föreningen, från den västra sidan kommer fram i många pregnanta tidsmarkörer.  

Författaren är född och uppvuxen i Östberlin, och ger med sina detaljer en stämning av en sorts lugn och trivsel, trots varubrist och brist på intellektuell frihet.  Västra sidans tiggare och porr är inte något som attraherar Katharina, när hon får visum för att besöka sin mormor. *
Det tar lång tid innan Katharina ser klart på sin egen roll i den destruktiva relationen. Hennes starka vilja att få ett eget liv och överleva lyser upp romanen när Kairos för länge sedan lämnat berättelsen.

Mormor med superkrafter i krigens Vietnam

ROMAN. Nguyễn Phan Quế Mai The Mountains Sing (One World)

En rörande, kärleksfull och bitvis grym berättelsen om en modig mormor och hennes familj under några decennier av Vietnams blodiga historia.

I denna välskrivna och spännande berättelse får vi Vietnams blodiga historia under de decennier Frankrike, Japan, USA, velat dominera och ockupera landet, samtidigt som inbördeskriget mellan Nord och Syd härjar och ställer bror mot syster. Till detta USA-bombningarna med napalm och gifter som ger svåra fosterskador.

I boken följer vi en familj, genom två berättare. En mormor och hennes dotterdotter, som växelvis tar oss från ett välmående, lyckligt bondeliv till inbördeskrigets grymheter.  

Berättelsen inleds i Hanoi 1972, när 12-åriga Huong och hennes mormor flyr undan de amerikanska bomberna. Så småningom tar kriget slut och den långa väntan på den skingrade familjen börjar. 

Ingen överlever år av krig i djungeln utan sår i själen eller på kroppen. Efter bomberna ska landet byggas upp igen och såren mellan människor läkas. Det blir en svår tid där Huong tvingas till svåra möten med nära och kära som förändrats. Men hon blir också bärare av framtidshopp.

När man ser de inledande sidornas översvallande recensioner, och tar del av prislistan för denna internationella bestseller så är det helt klart att det är mycket vi går miste om av intressant utgivning på engelska. 

Lakhsimi tar strid mot Indiens överklass

ROMAN. Alka Joshi The Henna Artist (Mirabooks)

Historien om Lakhsimi, som rymmer och kämpar sig till frihet är fascinerande och ger ett stort stycke indisk kvinnoverklighet. 

Lakshimi är runt 30 år, försörjer sig på hennamålkningar hos de rika kvinnorna i staden. I djupaste hemlighet gör hon också örtdrycker och teblandningar mot oönskade graviditeter. Men plötsligt dyker en för henne helt okänd lillasyster upp, tillsammans med hennes tidigare man (som hon inte är skild från) och ställer till en rad problem i hennes tämligen trygga liv. Allt utspekar sig i Jaipur i Indien, några månader under mitten av 1950-talet. 

Att unga kvinnor i Indien löper stora risker att få sina rykten förstörda klargör författaren tydligt med målande beskrivningar av såväl misär och utnyttjande. Religion, kast och folkgruppstillhörighet delar upp i skilda världar. 

Boken är lättläst, med originella personteckningar och miljöbeskrivningar. En ordlista för alla de indiska uttrycken och maträtterna hjälper läsaren ytterligare att följa med in i Lakshimis värld. Kvinnors och flickors akuta brist på frihet. Det gäller inte bara Indien på 1950-talet, utan är alltför ofta ett faktum än i dag. 

Romanen har inspirerats av författarens mamma. Inte för att hon levde ett sådant liv, utan för att hon gjorde det möjligt för sin dotter att leva självständigt, skaffa sig utbildning och en egen lön. Om än inte i Indien, utan i USA.

Lyfter de försvunna ur glömskans hav

SERIEROMAN. Joanna Rubin Dranger Ihågkom oss till liv (Albert Bonnier)

En fantastisk och berörande dokumentärroman där författaren tecknar, målar och söker sanningen om sina försvunna släktingar för att lyfta dem ur glömskan.

Det här är en tung bok i flera bemärkelser: 

  • Tung att ha i knäet med sitt generösa format och mer än 400 sidor. 
  • Tung för sin genomlysning och dokumentation av en släkt som försvann och  skingrades över tre kontinenter, under andra världskriget under nazisternas massutrotning av judar. Samtidigt som de flesta gränser stängdes för dem. 
  • Tung för att det är en historia med förtvivlan inskriven på varje sida. 

Grymheterna går bortom ord, samtidigt som mörkret blir möjligt att ta till sig via hennes penna. Ett mörker som riskerar att sluka den som öppnar dörren och går in, men som blir uthärdligt för läsaren.

Som liten hörde hon ingen berätta. Men hennes moster Susanne, som hon identifierat sig med, tog plötsligt sitt liv. 
Hon får stegvis upp ögonen för tystnaden, förtigandet av försvinnanden och antisemitismen som finns även i våra dagar.  

Joanna Rubin Dranger följer den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. Hon söker:  I arkiv, album, brev, artiklar, för sällan har det varit släktingar som spontant velat prata om det fasansfulla. Snarare tvärtom, förpassa det till glömskan.

Hon vill skriva och teckna deras historia. Ge de mördade namn. Lyfta dem till hågkomst. 

Med teckningar, pratbubblor, vackra akvareller, infogade klipp och foton tillsammans med seriebokens korta texter blir det en sorts allkonstverk som går rakt in i hjärtat. 

»Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen.«

Boken belönades med Nordiska rådets pris 2023.

Varför vågar hon inte säga något?

UNGDOM. Laurie Halse Anderson Säg något översatt av Ann Margret Forsström (Natur & Kultur)

En ung tjej får ett helvete här hon ringer polisen efter ett övergrepp. Den svåra vägen tillbaka skildras med lyhörd ömsinthet. 

Melinda är 13 år och på fest med äldre ungdomar. En av de äldre pojkarna våldtar henne. Hon ringer polisen men vågar inte stanna kvar, och alla tror att hon ringde för att sabba partyt och vänder henne ryggen. I skolan blir hon utstött och mobbad. Även hennes bästis sviker. Själv vågar hon inte berätta för någon och skamkänslorna gör henne självdestruktiv och apatisk.

Berättad ur flickan perspektiv får vi inblick i hur tigandet skadar henne, gör varje dag i skolan till en plåga, och den svåra vägen fram till att till slut våga säga något. 

Stilmässigt påminner den om Astrid Lindgren-pristagaren Halse Andersons andra översatta bok Skärvor av minnen även där är jaget en tjej i tonåren som försöker dölja ett stort problem. 

Båda böckerna ger också intressanta inblickar i skolsystemet, som verkar ha större engagemang i och koll på eleverna än många svenska gymnasieskolor. Och den elev som är missnöjd med en lärare – och har resurser – kan anlita en advokat för att få sina rättigheter tillgodosedda. Samt banda och filma läraren under en lektion. 

Att författarens böcker av föräldraföreningar anses så skadliga för läsande unga att de plockats bort från skolbiblioteken i flera delstater är svårbegripligt. Flickors ibland hårda verklighet blir inte bättre av att skambeläggas. 

Hjärtskärande om mat som tröst och tvång

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Bröd och mjölk (Norstedts pocket)

En stark och självrannsakande analys av hur en ensam liten flicka  blir besatt av mat som tröst och trygghet. 

Den lilla flickan ser mandariner på det stora, vita bordet i köket. Kanske så många som tretton. Bakom en stängd dörr sitter mamma och jobbar. Flickan, som inte är mer än tre år, lyckas få tag i mandarinerna, och äter dem, en efter en. Allihop. Det hon minns, förutom nässelfebern och allergin är »smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig.«

Den både sakliga och sorgliga beskrivningen av förhållande till mat och kärleken och ångesten som uppstod runt ätandet är även en rörande berättelse om en ensam flickas kamp mot sina rädslor. 

I centrum tre kvinnor:  flickan, mamman och mormor. Men också den frånvarande pappan. 

Mamman är där, men ofta borta från hemmet, arbetar, går på fest, har en ny kärlek. 

Pappan bor utomlands, har aldrig levt med henne, mötena blir prestationsinriktade och ångestladdade när berättarjaget lägger all energi på att smälta in, duga och göra rätt. 

Tryggheten finns hos mormor och morfar, där hon tillbringar sina lov. Mormor, som outtröttligt vandrar mellan spisen och matbordet lär henne älska risgrynspudding, hon blir också den som introducerar henne till böckernas breda värld. 

Men det här är inte en bok om att hitta sig själv i läsning, utan om att döva oro med mat. 

Vägen från matbordet hos mormor med de trygga smakerna till det tvångsmässiga ätandet ensamma kvällar skildras koncist och konkret som det missbruk det är. Varför kan hon inte bara tycka om mat, som andra, varför tar den över henne? Om hon inte kräks upp den. 

Genom att laga mormors risgrynspudding åt sin egen lilla dotter inser hon plötsligt sin oförmåga och brist i relationen till barnet. Det är insiktsfullt och känslostarkt. 

Hon erkänner till sist att hon är besegrad av matdemonernas destruktiva makt. En av vägarna ut är att skriva om det som hänt. 

För den här boken har författaren fått Aniarapriset, till Harry Martinssons minne. En mer värdig mottagare är svår att tänka sig. 

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Kvinnligt motstånd som tar tag i själen

Liv Beckström

KVINNOKAMP. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)

Med Martin Klepkes utforskning av sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi får vi en gripande och välskriven berättelse om de umbäranden, och framförallt det ofattbara mod som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget. 

Oom Bart, tante Annie och deras barn Yvonne (i vagn) och Marianne. co och omslag Verbal förlag

På bokens framsida kommer en ung familj gående på en bro över kanalen. Pappa, mamma och två små flickor. Det är Martin Klepkes faster, tante Annie, hennes man Oom Bart och döttrarna Yvonne och Marianne. Bilden förmedlar ett lyckligt slut, två unga människor till slut förenade efter andra världskrigets umbäranden och fasor. Men vägen dit var flerårig, fylld av våld, tvångsarbete, svält och underrättelseverksamhet med stora risker.

Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien bakom fotografiet. Den är också är hans släkts historia, med synvinkeln riktad mot kvinnorna. Det handlar om kampen mot onda handlingar och övergrepp och motståndets höga pris. Om vemodet, den tysta vreden och den tillbakahållna sorg, som svävar genom texten. Men också om stoltheten att ha hållit ut, även om segrarna var få. Ett starkt exempel är strejken som kvinnorna i koncentrationslägret Dachau inledde för att återfå sina redan minimala matransoner. De fick tillbaks dem och kunde fortsätta leva ännu en tid. 

Allt har sin upprinnelse i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi i Leiden. På fem dagar har Tyskland ockuperat landet. Våld, förtryck, godtyckliga arresteringar tar vid. Av judar, av fackföreningsaktiva, av socialdemokrater, ja, även av dem som intresserar sig för världsspråket Esperanto, som Klepkes pappa. Han flyr till Sverige. 

I kvinnokalendern, Systrar Kamrater, utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap presenteras varje månad kvinnor som i hela världen gjort en insats för arbetarrörelsen, och jämställdhet. Årets kvinna för april är Jocaba ”Co” Vijlbrief som ingick i motståndsrörelsen i De Koi. För författaren är hon tante Co. Farmors syster med den vassa blicken, de hårda uttalandena och de sköra knäna, som var aktiv kommunist i fullmäktige och hedersmedborgare i Leiden. Och som överlevt både koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau.  Martin Klepke har hört sin tante Co Vijlbrief berätta om det som för många blev dödsmarschen därifrån i slutet av kriget. Hur hon, med sina förfrusna fötter och av tortyr skadade knän inte ville låta Suzy van Hall, en gång framgångsrik danserska, ge upp:

»Jag bär dig. Jag lovar, jag bär dig, säger Co. 

Sakta drar hon i den svaga kroppen. Suzy sitter. Hennes ben är hoptrasslade under henne men de övriga hjälper till. Tillsammans, långsamt, varligt lyfter de upp Suzy van Hall på tante Cos rygg.

Åh, dessa klumpar till fötter! Det känns som om de ska krossas som is i miljoner små bitar. 

Co tar några steg. Och det går. Ett steg, två. Co Vijlbrief bär Suzy van Hall på sin rygg.

Och de fortsätter att gå, de fortsätter att leva.«

Den som besöker Leiden kan se Truus Menger-Oversteegens staty, en hyllning till tante Co och de andra kvinnorna som orkade och uthärdade. Den som inte kommer dit glömmer aldrig berättelsen i Martin Klepkes bok.

Martin, som jag arbetat tillsammans med då han var ledarredaktör på tidningen Arbetet, har gjort en imponerande dokumentation av krigsvardagen och kampen under ockupationsåren. Den visar hur människan i kris och krig är kapabel till det allra värsta och även det allra bästa. 

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

Liv Beckström

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Humor och berättarglädje samsas med vass ironi och kvinnokamp. Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 

För Elizabeth Zott är livet tvära kast mellan sorg, strid och lycka. Eller som hon presenteras i början av berättelsen: 

 »Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.«

Mellan henne och roddaren, tillika stjärnforskren Calvin Evans uppstår omedelbar kemi, den som kallas kärlek. Men lyckodrömmarna går i kras, hennes karriär blir inte den hon önskat. Istället blir hon ogift mamma, hängiven roddare och stjärna i ett matlagningsprogram i teve. Ett program där hon serverar de kemilektioner som all nyttig matlagning bygger på, tillsammans med konsten att respektera sig själv som kvinna. Även om middagen alltid äts klockan sex.

Borttappade föräldrar, missförståndets tunga börda, förluster och en före detta bombhund som förstår en massa ord och har stark skräck för explosioner, bidrar till huvudpersonernas olycka, men också deras räddning. En rad förvecklingar ger läsaren både skratt och tårar.

Den som läst l John Irving Ciderhusreglerna, känner igen amerikansk berättartradition när den är som bäst. Eller Jane Austens pricksäkra sammanfattningar. 

Det går att leva länge på meningar som denna: 

»Det var det sista ordet som cementerade deras märkliga, öppenhjärtliga vänskap, den sortens vänskap som bara uppstår när en förorättad person träffar någon som blivit förorättad på samma sätt och upptäcker att även om det kanske är det enda de har gemensamt så är det mer än tillräckligt.» (212)

Elizabeths dotter Madeleine har en stark roll i berättelsen, ett udda barn som förargar sina lärare bara genom att finnas till och ha en mamma som »levt i synd« genom att inte vilja gifta sig. 

Det sprudlar om berättelsen, inte minst de ironiska beskrivningarna av de företeelser som satte (och förmodligen fortfarande sätter) käppar i hjulet för en begåvad kvinna som vill erkännas som forskare på lika villkor som män. Men kemins lagar är att ändra balansen, kvinnans plats är inte alltid i hemmet. Även om det innebär förluster och uppoffringar längs vägen. 

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

Liv Beckström

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Kvinnliga kodknäckare som får allt farligare uppdrag. Omslag: Elina Grandin

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.

Denise Rudberg fortsätter framgångsrikt levandegöra verkliga förhållanden i sin serie om de tre unga kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth och deras sekretessbelagda arbete med att dechiffera tyska krigsmeddelanden. I en lägenhet på Karlaplan avkodas meddelanden och Sveriges försök att undvika att ockuperas möter fientlighet, skepsis och motstånd, långt in i beslutsfattarnas led. Tyskland hade många vänner under kriget. De unga kvinnorna får allt farligare uppdrag, och nu står livet på spel. Givetvis finns även plats för kärlek. Kvinnornas arbetsuppgifter och händelserna under 1940-talet har verklighetsbakgrund, vilket gör serien extra intressant.  

Författaren berättar med auktoriteten hos en som har gjort en grundlig utforskning av källor och ämne. Det ger en berättelse full av trovärdiga detaljer runt kläder, mat, inredning, men också farliga, hemliga operationer.

Hemskt och roligt om en spegelsjuk tid

Liv Beckström

SERIEBOK. Liv Strömquist Inne i spegelsalen (Norstedts)

Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form. Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.

Snövits svartsjuka mamma i en modern kontext illustrerar denna briljanta uppgörelse med samtidens fixering vid det egna jaget, så som det framträder i en spegel. Foto: Emil Malmborg, Illustratör: Karin Cyrén

Att upptäcka sig själv i en yttre bild är ett laddat och klassiskt tema i litteraturen. Alltifrån Näckens och Narcissus dyrkan av sig själv, till det moderna jagets uppvisande på bild- och dikttagdagbokens ständigt närvarande sociala medier. I den här tecknade analysen I fem kapitel med oerhört många kulturella och vetenskapliga referenser får vi berättelsen om en tid »besatt av fysisk skönhet«, som det formuleras på bokens baksida.  Hur hamnade vi här? 
Liv Strömquist tar hjälp av bland andra den franska filosofen René Girard vars teori om mimetiskt begär visar hur vi kollektivt influeras och attraheras, hur skönhetsideal, jämförelsehets och spegelbegäret uppstått och fått explosiv näring i vår kultur. 

Sociologen Zygmunt Baumanns teori om sköra mänskliga band illustrerar våra flyktiga relationer, författaren Susan Sontags bok om bildens betydelse pekar fram mot dagens jagfixerade i-bildberättande. Feministen och filosofen Simone Weil bidrar med det meningslösa i att försöka äga och kontrollera skönhet. Plus antika tänkare, feminister, poeter med flera som tar form tillsammans med författarens bitska, roliga och samhällskritiska texter. 

Så blir historien om den kvinnliga självbespeglingen synliggjord i allt sitt elände och felanvända tid.  DN insidan noterar den 12 januari i år: »Bilder som reproducerar skönhetsideal tycks vara särskilt starkt kopplat till försämrad relation till kropp och försämrat humör, enligt forskare.«

Och i SVT:s tragiska dokumentär Under kniven lägger sig unga, såväl som gamla, rika såväl som lågavlönade tillrätta för plastikoperation för att likna kändisar – som förstås också plastikopererat sig. 

1800-talskejsarinnan Elisabeth av Österrike, och hennes franska kejsarinnekollega Eugénie har influerat tidens kroppsideal. Båda var besatta av att vara smala, och kampen om vem som var smalast kan ha varit en triggerpunkt för den tävlan och jämförelse bland kvinnor om att vara smal, smalare, smalast som pågår än idag i sociala medier-samhället.

Eller med Girards formulering: »De två kejsarinnorna har säkert haft en roll att spela i att utlösa mimetisk rivalitet som sedan aldrig har upphört att breda ut sig och intensifieras.«

 (Den som sett den naturtrogna dockan Elisabeth på slottet Schönbrunn i Wien hyser inga tvivel om att hon led av svårartade ätstörningar.) De öppenhjärtliga intervjuerna med kvinnor på väg att gamlas och tappa skönhet är den logiska, smått tragiska fortsättningen på det som bland annat de båda kejsarinnorna drog i gång. 

Det är helt enkelt både hemskt och roligt att läsa denna svarta skrattspegel om avarterna i vår kultur. 

Marys silverjakt fascinerar och förundrar

Liv Beckström

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.

Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.

Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare.
Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. 
Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein. 

Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.

Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell. 

Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.

Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.

Ett helt nytt liv fullt av framtidshopp

Liv Beckström

Det behövs både ljusa och mörka berättelser om kvinnors integration. De positiva är ovanligare och därför viktiga att lyfta fram. Charlotta Kåks Röshammars bok Ett helt nytt liv (Konsai) presenterar tolv kvinnor från hela världen, som lyckats starta om i Sverige. 

De flesta kommer från länder utanför Europa. Nu bor de i Smedjebacken, Mora, Ludvika, Falun och på andra platser i Dalarna. Bara två har flyttat. 

VI möter bland annat Hope Espe Bezimungu från Burundi, undersköterska som läser till präst. Najma Abukabar från Somalia som på yrkesakademin i Borlänge undervisar om de första momenten inom svetsning och CNC-svarvning för basindustrin. 

I en poddstudio i källaren i Folkets Hus översätter  Natsenet Asmalash Berhe från Eritrea nyheter från svenska till tigrinja, när hon inte pluggar till sjuksköterska. 

Den som ringer kvinnojouren i Borlänge kan höra Zina Khanji från Syrien svara. 

De intervjuade prisar friheten kvinnor har i Sverige. Och att de fått möjlighet att använda den. SFI-läraren Samira Azisi Marghzar från Iran tycker att hon blivit modigare av att bo i Sverige: »Nu är det ingen som bestämmer över mig. Jag väljer med hjärtat.« 

De tolv kvinnorna har fått kunskaper som blir betydelsefulla även för läsaren. De visar hur viktigt ett subventionerat jobb kan vara som ett första steg till tillsvidareanställning, att få ny chans till SFI även om man missade första erbjudandet, att ha någon att fråga och småprata med, eller helt enkelt någon att skratta med. Som Samira säger: » Kärleken till kollegorna och jobbet ger mig den underbara känslan av att inte vara i ett främmande land.« Kvinnorna har inte fått några genvägar, deras kamp för frihet har mött – och möter – motstånd.

Särskilt starkt intryck gör berättelsen om Najma Akubabar. Hon kan tacka sin handläggare på Arbetsförmedlingen för att hon hamnade rätt i yrkeslivet. Han tänkte utanför boxen, tog henne på studiebesök på Yrkesakademin och uppmuntrade henne att söka utbildningen till svetsare, fast hennes arbetsfarenhet från Somalia var från en frisersalong. 

»När hon berättade om hennafärgningen frågade han hur hon gjorde det. Hon visade honom, och han sa att de två yrkena liknande varandra. Att hålla i ett svetshandtag, eller i strut för hennamålning – båda krävde en stadig hand och precisionsförmåga. ”Det kommer du att fixa”, sa han.«

Hon hade tur. Arbetsförmedlingens pågående privatiseringsreform var ännu inte inledd. Najma fick träffa en arbetsförmedlare på riktigt, något forskningen visat ökar chanserna att få jobb och extra viktigt för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

Samtliga kvinnor har stora portioner av tåga och framtidstro som ingjuter mod och hopp, även i en ganska dyster verklighet. Boken, skriven på föredömligt lättillgängligt, men inte förenklat språk, kom ut strax före jul förra året, och förtjänar att läsas av många.

24 lästips för bokliga allätare

Liv Beckström

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise Rudberg, Det första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

I Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här. 

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.