Kvinnohistoria

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Kvinnligt motstånd som tar tag i själen

Liv Beckström

KVINNOKAMP. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)

Med Martin Klepkes utforskning av sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi får vi en gripande och välskriven berättelse om de umbäranden, och framförallt det ofattbara mod som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget. 

Oom Bart, tante Annie och deras barn Yvonne (i vagn) och Marianne. co och omslag Verbal förlag

På bokens framsida kommer en ung familj gående på en bro över kanalen. Pappa, mamma och två små flickor. Det är Martin Klepkes faster, tante Annie, hennes man Oom Bart och döttrarna Yvonne och Marianne. Bilden förmedlar ett lyckligt slut, två unga människor till slut förenade efter andra världskrigets umbäranden och fasor. Men vägen dit var flerårig, fylld av våld, tvångsarbete, svält och underrättelseverksamhet med stora risker.

Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien bakom fotografiet. Den är också är hans släkts historia, med synvinkeln riktad mot kvinnorna. Det handlar om kampen mot onda handlingar och övergrepp och motståndets höga pris. Om vemodet, den tysta vreden och den tillbakahållna sorg, som svävar genom texten. Men också om stoltheten att ha hållit ut, även om segrarna var få. Ett starkt exempel är strejken som kvinnorna i koncentrationslägret Dachau inledde för att återfå sina redan minimala matransoner. De fick tillbaks dem och kunde fortsätta leva ännu en tid. 

Allt har sin upprinnelse i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi i Leiden. På fem dagar har Tyskland ockuperat landet. Våld, förtryck, godtyckliga arresteringar tar vid. Av judar, av fackföreningsaktiva, av socialdemokrater, ja, även av dem som intresserar sig för världsspråket Esperanto, som Klepkes pappa. Han flyr till Sverige. 

I kvinnokalendern, Systrar Kamrater, utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap presenteras varje månad kvinnor som i hela världen gjort en insats för arbetarrörelsen, och jämställdhet. Årets kvinna för april är Jocaba ”Co” Vijlbrief som ingick i motståndsrörelsen i De Koi. För författaren är hon tante Co. Farmors syster med den vassa blicken, de hårda uttalandena och de sköra knäna, som var aktiv kommunist i fullmäktige och hedersmedborgare i Leiden. Och som överlevt både koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau.  Martin Klepke har hört sin tante Co Vijlbrief berätta om det som för många blev dödsmarschen därifrån i slutet av kriget. Hur hon, med sina förfrusna fötter och av tortyr skadade knän inte ville låta Suzy van Hall, en gång framgångsrik danserska, ge upp:

»Jag bär dig. Jag lovar, jag bär dig, säger Co. 

Sakta drar hon i den svaga kroppen. Suzy sitter. Hennes ben är hoptrasslade under henne men de övriga hjälper till. Tillsammans, långsamt, varligt lyfter de upp Suzy van Hall på tante Cos rygg.

Åh, dessa klumpar till fötter! Det känns som om de ska krossas som is i miljoner små bitar. 

Co tar några steg. Och det går. Ett steg, två. Co Vijlbrief bär Suzy van Hall på sin rygg.

Och de fortsätter att gå, de fortsätter att leva.«

Den som besöker Leiden kan se Truus Menger-Oversteegens staty, en hyllning till tante Co och de andra kvinnorna som orkade och uthärdade. Den som inte kommer dit glömmer aldrig berättelsen i Martin Klepkes bok.

Martin, som jag arbetat tillsammans med då han var ledarredaktör på tidningen Arbetet, har gjort en imponerande dokumentation av krigsvardagen och kampen under ockupationsåren. Den visar hur människan i kris och krig är kapabel till det allra värsta och även det allra bästa. 

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

Liv Beckström

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Humor och berättarglädje samsas med vass ironi och kvinnokamp. Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 

För Elizabeth Zott är livet tvära kast mellan sorg, strid och lycka. Eller som hon presenteras i början av berättelsen: 

 »Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.«

Mellan henne och roddaren, tillika stjärnforskren Calvin Evans uppstår omedelbar kemi, den som kallas kärlek. Men lyckodrömmarna går i kras, hennes karriär blir inte den hon önskat. Istället blir hon ogift mamma, hängiven roddare och stjärna i ett matlagningsprogram i teve. Ett program där hon serverar de kemilektioner som all nyttig matlagning bygger på, tillsammans med konsten att respektera sig själv som kvinna. Även om middagen alltid äts klockan sex.

Borttappade föräldrar, missförståndets tunga börda, förluster och en före detta bombhund som förstår en massa ord och har stark skräck för explosioner, bidrar till huvudpersonernas olycka, men också deras räddning. En rad förvecklingar ger läsaren både skratt och tårar.

Den som läst l John Irving Ciderhusreglerna, känner igen amerikansk berättartradition när den är som bäst. Eller Jane Austens pricksäkra sammanfattningar. 

Det går att leva länge på meningar som denna: 

»Det var det sista ordet som cementerade deras märkliga, öppenhjärtliga vänskap, den sortens vänskap som bara uppstår när en förorättad person träffar någon som blivit förorättad på samma sätt och upptäcker att även om det kanske är det enda de har gemensamt så är det mer än tillräckligt.» (212)

Elizabeths dotter Madeleine har en stark roll i berättelsen, ett udda barn som förargar sina lärare bara genom att finnas till och ha en mamma som »levt i synd« genom att inte vilja gifta sig. 

Det sprudlar om berättelsen, inte minst de ironiska beskrivningarna av de företeelser som satte (och förmodligen fortfarande sätter) käppar i hjulet för en begåvad kvinna som vill erkännas som forskare på lika villkor som män. Men kemins lagar är att ändra balansen, kvinnans plats är inte alltid i hemmet. Även om det innebär förluster och uppoffringar längs vägen. 

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

Liv Beckström

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Kvinnliga kodknäckare som får allt farligare uppdrag. Omslag: Elina Grandin

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.

Denise Rudberg fortsätter framgångsrikt levandegöra verkliga förhållanden i sin serie om de tre unga kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth och deras sekretessbelagda arbete med att dechiffera tyska krigsmeddelanden. I en lägenhet på Karlaplan avkodas meddelanden och Sveriges försök att undvika att ockuperas möter fientlighet, skepsis och motstånd, långt in i beslutsfattarnas led. Tyskland hade många vänner under kriget. De unga kvinnorna får allt farligare uppdrag, och nu står livet på spel. Givetvis finns även plats för kärlek. Kvinnornas arbetsuppgifter och händelserna under 1940-talet har verklighetsbakgrund, vilket gör serien extra intressant.  

Författaren berättar med auktoriteten hos en som har gjort en grundlig utforskning av källor och ämne. Det ger en berättelse full av trovärdiga detaljer runt kläder, mat, inredning, men också farliga, hemliga operationer.

Hemskt och roligt om en spegelsjuk tid

Liv Beckström

SERIEBOK. Liv Strömquist Inne i spegelsalen (Norstedts)

Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form. Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.

Snövits svartsjuka mamma i en modern kontext illustrerar denna briljanta uppgörelse med samtidens fixering vid det egna jaget, så som det framträder i en spegel. Foto: Emil Malmborg, Illustratör: Karin Cyrén

Att upptäcka sig själv i en yttre bild är ett laddat och klassiskt tema i litteraturen. Alltifrån Näckens och Narcissus dyrkan av sig själv, till det moderna jagets uppvisande på bild- och dikttagdagbokens ständigt närvarande sociala medier. I den här tecknade analysen I fem kapitel med oerhört många kulturella och vetenskapliga referenser får vi berättelsen om en tid »besatt av fysisk skönhet«, som det formuleras på bokens baksida.  Hur hamnade vi här? 
Liv Strömquist tar hjälp av bland andra den franska filosofen René Girard vars teori om mimetiskt begär visar hur vi kollektivt influeras och attraheras, hur skönhetsideal, jämförelsehets och spegelbegäret uppstått och fått explosiv näring i vår kultur. 

Sociologen Zygmunt Baumanns teori om sköra mänskliga band illustrerar våra flyktiga relationer, författaren Susan Sontags bok om bildens betydelse pekar fram mot dagens jagfixerade i-bildberättande. Feministen och filosofen Simone Weil bidrar med det meningslösa i att försöka äga och kontrollera skönhet. Plus antika tänkare, feminister, poeter med flera som tar form tillsammans med författarens bitska, roliga och samhällskritiska texter. 

Så blir historien om den kvinnliga självbespeglingen synliggjord i allt sitt elände och felanvända tid.  DN insidan noterar den 12 januari i år: »Bilder som reproducerar skönhetsideal tycks vara särskilt starkt kopplat till försämrad relation till kropp och försämrat humör, enligt forskare.«

Och i SVT:s tragiska dokumentär Under kniven lägger sig unga, såväl som gamla, rika såväl som lågavlönade tillrätta för plastikoperation för att likna kändisar – som förstås också plastikopererat sig. 

1800-talskejsarinnan Elisabeth av Österrike, och hennes franska kejsarinnekollega Eugénie har influerat tidens kroppsideal. Båda var besatta av att vara smala, och kampen om vem som var smalast kan ha varit en triggerpunkt för den tävlan och jämförelse bland kvinnor om att vara smal, smalare, smalast som pågår än idag i sociala medier-samhället.

Eller med Girards formulering: »De två kejsarinnorna har säkert haft en roll att spela i att utlösa mimetisk rivalitet som sedan aldrig har upphört att breda ut sig och intensifieras.«

 (Den som sett den naturtrogna dockan Elisabeth på slottet Schönbrunn i Wien hyser inga tvivel om att hon led av svårartade ätstörningar.) De öppenhjärtliga intervjuerna med kvinnor på väg att gamlas och tappa skönhet är den logiska, smått tragiska fortsättningen på det som bland annat de båda kejsarinnorna drog i gång. 

Det är helt enkelt både hemskt och roligt att läsa denna svarta skrattspegel om avarterna i vår kultur. 

Marys silverjakt fascinerar och förundrar

Liv Beckström

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.

Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.

Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare.
Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. 
Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein. 

Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.

Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell. 

Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.

Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.

Ett helt nytt liv fullt av framtidshopp

Liv Beckström

Det behövs både ljusa och mörka berättelser om kvinnors integration. De positiva är ovanligare och därför viktiga att lyfta fram. Charlotta Kåks Röshammars bok Ett helt nytt liv (Konsai) presenterar tolv kvinnor från hela världen, som lyckats starta om i Sverige. 

De flesta kommer från länder utanför Europa. Nu bor de i Smedjebacken, Mora, Ludvika, Falun och på andra platser i Dalarna. Bara två har flyttat. 

VI möter bland annat Hope Espe Bezimungu från Burundi, undersköterska som läser till präst. Najma Abukabar från Somalia som på yrkesakademin i Borlänge undervisar om de första momenten inom svetsning och CNC-svarvning för basindustrin. 

I en poddstudio i källaren i Folkets Hus översätter  Natsenet Asmalash Berhe från Eritrea nyheter från svenska till tigrinja, när hon inte pluggar till sjuksköterska. 

Den som ringer kvinnojouren i Borlänge kan höra Zina Khanji från Syrien svara. 

De intervjuade prisar friheten kvinnor har i Sverige. Och att de fått möjlighet att använda den. SFI-läraren Samira Azisi Marghzar från Iran tycker att hon blivit modigare av att bo i Sverige: »Nu är det ingen som bestämmer över mig. Jag väljer med hjärtat.« 

De tolv kvinnorna har fått kunskaper som blir betydelsefulla även för läsaren. De visar hur viktigt ett subventionerat jobb kan vara som ett första steg till tillsvidareanställning, att få ny chans till SFI även om man missade första erbjudandet, att ha någon att fråga och småprata med, eller helt enkelt någon att skratta med. Som Samira säger: » Kärleken till kollegorna och jobbet ger mig den underbara känslan av att inte vara i ett främmande land.« Kvinnorna har inte fått några genvägar, deras kamp för frihet har mött – och möter – motstånd.

Särskilt starkt intryck gör berättelsen om Najma Akubabar. Hon kan tacka sin handläggare på Arbetsförmedlingen för att hon hamnade rätt i yrkeslivet. Han tänkte utanför boxen, tog henne på studiebesök på Yrkesakademin och uppmuntrade henne att söka utbildningen till svetsare, fast hennes arbetsfarenhet från Somalia var från en frisersalong. 

»När hon berättade om hennafärgningen frågade han hur hon gjorde det. Hon visade honom, och han sa att de två yrkena liknande varandra. Att hålla i ett svetshandtag, eller i strut för hennamålning – båda krävde en stadig hand och precisionsförmåga. ”Det kommer du att fixa”, sa han.«

Hon hade tur. Arbetsförmedlingens pågående privatiseringsreform var ännu inte inledd. Najma fick träffa en arbetsförmedlare på riktigt, något forskningen visat ökar chanserna att få jobb och extra viktigt för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

Samtliga kvinnor har stora portioner av tåga och framtidstro som ingjuter mod och hopp, även i en ganska dyster verklighet. Boken, skriven på föredömligt lättillgängligt, men inte förenklat språk, kom ut strax före jul förra året, och förtjänar att läsas av många.

24 lästips för bokliga allätare

Liv Beckström

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise Rudberg, Det första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

I Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här. 

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.