Deckartips för mörka och ljusa kvällar

Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:

Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.

Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.

Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.

Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.

Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.

Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.

Deckare har både manliga och kvinnliga läsare, och författarens kön har ingen betydelse.

I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.

Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga)  thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när  han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.

Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus  medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i  ovan nämnda kvinnan på tåget.)

Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.

Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.

John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.

Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.

Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.

Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.

Kvinnor som deckarförfattare blir lästa även av män.

Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.

Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.

De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?

Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten.  Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.

Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison  är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren  Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.

Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.

 I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit. Continue reading

Dela detta:

Snabbguide till mina deckarval

Här är sju aktuella deckarhjältar som sticker ut. 

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.Armand Gamache

  1. Armand Gamache

Författare. kanadensiska Louise Penny,

Titel: Ett ohyggligt avslöjande, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte: Armand Gamache, erfaren och kulturintresserad kommissarie vid säkerhetspolisen, la Sûrete i Montréal.

Medhjälpare: Framförallt spanarna Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste. Samt hustrun Reine-Marie.

Uppdrag: I denna femte, fristående del hittas en okänd man mördad i det idylliska värdshuset i den lilla byn Three Pines. Vem är han?

Hinder: Vänskapsband och många mörka hemligheter.

Kännetecken: Sök motivet, ingen människa är enbart god eller ond.

Specialkrydda: Mängder med delikat mat, konst och filosofiska samtal.

Droger: Alkohol för njutning är mer frekvent än missbruk.

Kulturmarkörer: Rikligt med hänvisningar till Kanadas kultur, språkstrider och historia.

Teknikmarkörer: I Three Pines är uppkopplingen en ständig kamp, samtalen på bistron är viktigare.

Fördel: Långsamt berättande, intressanta personligheter, tron på kärleken och livet.

Nackdel: Inget för den som vill ha tevetempo.

Citatet: »Det fanns en misstänksam glimt i pilotens mörkbruna ögon och det var fullt förståeligt, tänkte Gamache. Det bådade aldrig tott när det dök upp ännu en medelålders vit man i kostym. Det behövde man inte vara haida för att känna till.«(s. 370).

Fler titlar, tips: Ett förbud mot mord, Den Grymmaste månaden, Mörkt motiv, Begrav dina döda = den senast översatta, totalt fem översatta titlar (Modernista). På engelska finns 12 titlar, som går att hitta i rätt ordning via författarens hemsida. Den senasteA great reckoning, utkom i år.

Comoran Strike och Robin Ellacott löser mord i London.

2. Comoran Strike

Författare Robert Galbraith (pseudonym för J.K Rawlings)

Titel: Karriär i ondskaCareer of Evil, (W & W) översatt av Charlotte Hjulström

Hjälte Cormoran Strike, f d militärpolis från Afghanistan, nu privatdetektiv i London

Medhjälpare Robin Ellacott, avhoppad student.

Uppdrag: Vem skickar avhuggna kroppsdelar och varför?

Hinder: Brist på pengar, missförstånd, känslor.

Kännetecken: Strike försummar att sköta om sitt amputerade ben, Robin försummar sin fästman Matthew.

Specialkrydda: Relationen mellan Robin och Cormoran. Ska de bli kära på riktigt?

Droger. Cormoran har inget emot några öl för mycket.

Kulturmarkörer. London City och dess mix av professionella, fattiga, kriminella invånare, och det tunnelbanenät som förbinder dem.

Teknikmarkörer. Vi befinner oss runt 2011, nätet är ständigt närvarande.

Särskild fördel: Högt tempo, hög spänning, oförutsägbar utgång. Mycket Londonkänsla.

Nackdel: Lite väl mycket explicit och grymt våld.

Citatet: »Om du ska behandla mig som någon sorts finporslin som får komma ut när du tror att det inte är farligt, då är vi – då är vi körda.« (s. 353)

Fler titlar, Översatta är även de övriga två: Gökens rop (The Cuckoo’s calling) och Silkesmasken. (The silk worm). Fördel att börja i ordning.

Ensamma hjältar som gör långa resor kännetecknar Peter Mays deckare.

3. Sime Mckenzie

Författare: Peter May, skotsk prisbelönt romanförfattare bosatt i Frankrike.

Titel: Entry Island, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte Sime Mackenzie, nyseparerad kriminalpolis i Montreal

Medhjälpare: Ett antal mer eller mindre motvilliga poliskollegor.

Uppdrag: Lösa mordfall i isolerat ösamhälle

Hinder svåra sömnstörningar, samarbetsproblem i kåren, före detta sambon även kollega.

Kännetecken: Paralellberättelse där det förflutna vävs ihop med mordgåtan. Här fattiga skotska utvandrares (och Simes egen) släkthistoria.

Specialkrydda: Utvandring och uppror, och kanadensiska språkkonflikter. Sömnstörningens psykologi.

Droger: En hel del whisky dricks i samband med sänggående.

Kulturmarkörer: Obestämd nutid, väder, vind, färjor, geografiska fakta och historiska detaljer dominerar.

Teknikmarkörer: Fjärrkontroll till teven.

Fördel: Den exotiska kanadensiska miljön, historiska detaljer, håller i mordgåtan.

Nackdel. Något pratig och utdragen..

Citatet: »Sime såg på honom med ilska och avsky: »Dra åt helvete«, sa han lågt. »Ni kan dra åt helvete allihop«. Och med det vände hans om och fortsatte ut i mörkret.«(s.230)

Fler titlar, tips: prisade Lewis-trilogin, som startar med Svarthuset..

Lydia La Plante skriver sig bakåt till Jane Tennisons första år som polis.

4. Jane Tennison, d.y.

Författare: Lynda La Plante, upphovskvinna till populära teveserien om den äldre erfarna Tennison (I mördarens spår).

Titel: Tennison, översatt av Carla Wiberg.

Hjälte Jane Tennison, 24-årig (?) aspirant vid Londons Metropolitanpolis

Medhjälpare: Stöttande konstapeln Kath Morgan ung kollega kapabel att fajtas med machomännen.

Uppdrag: Aspirant Tennison ska klara utbildningen, lösa bland annat ett kvinnomord, navigera i en manlig värld full av fällor och faror.

Hinder: Den mansgrisiga poliskåren 1973. Familjens förväntningar på traditionella val.

Kännetecken: Klädvård, jargong och fördomar, många historierelevanta fakta.

Specialkrydda: Mötet med poliskåren och kulturen i London 1973.

Droger: Whisky och öl i mängder rinner ner i polisernas törstiga strupar, dock sällan i Janes.

Kulturmarkörer: En rad 70-talsikoner som Janis Joplin med Peace of my heartMr Fish, modedesigner, »till elitkunder som Mick Jagger och David Bowie«, platåskor, hippies,

Teknikmarkörer Bärbar radio med lurar i bussen. Pappersdokument som samlas in.

Citatet: »Edmond Locard, 1877-1966, fransk kriminolog o kriminalteknisk expert. KONTAKT = SPÅR.« (Tennison s. 121, Jane på föreläsning.)

Skickliga samhälssskildringar om manipulativa människor.

5. Camille Preaker

Författare: Gillian Flynn

Titel Vassa föremål Modernista översatt av Rebecca Alsberg., nyutgiven.

Hjälte: Camille Preaker, 31-årig inte så lyckad Chicagojournalist

Medhjälpare: Viss hjälp från inlånade polisen Richard Willis.

Uppdrag: återvända (efter 8 år) till hemstaden Wind Gap, med 2000 invånare i Missouri för att rapportera om försvunna och mördade småflickor.

Hinder: Misstänksam poliskår, gamla kompisar, kontrollerande mamma, konstig lillasyster, egna psykiska tillkortakommanden, en allmänt obehaglig stämning.

Kännetecken: Camille har ett självskadebeteende som knappast var lika känt i bokens tid (1990-talet), som i skrivandets tid 2007.

Specialkrydda, inslag av skräckromantik, i Stephen Kings anda i hårdkokt berättarstil.

Droger: Enorma mängder, inte minst Camille använder, och intar i synnerhet bourbon i stora klunkar. Kör därefter bil. Mat: Syltmunk, banan.

Kulturmarkörer : Camille jobbar på Daily Post, ”fjärde största dagstidning i Chicago”. Mediekrisen långt borta.

Teknikmarkörer: En telefonautomat.

Citatet: »Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskrinen.« ( s 12)

Fördelar: En udda och sårbar deckarhjältinna precis på gränsen till ett nervsammanbrott.

Nackdelar: Lite väl många utflippade flickor.

Andra titlar: Flynns mest kända titel är megasuccén Gone Girl som är en smart skriven och obehaglig psykologisk thriller, med tämligen mörk människosyn.

Bltons hjälte Lacey Flint, flodpolis håller spänningen uppe.

6. Lacey Flint

Författare: Sharon Bolton

Hjälte: Lacey Flint (ingår i serie) Londonpolis som tagit jobb hos flodpolisen, för att komma

Titel: En mörk och förvriden flod.. översatt av Lilian & Karl G Fredriksson, nyutgiven.

Medhjälpare: Diverse motsträviga kollegor.

Uppdrag: Vem slänger kvinnolik i Themsen och varför?

Hinder: Kollegor som anser att det inte är hennes fall. En mystisk simmare som smyger på henne.

Kännetecken: Husbåtar, dykningar, tunnlar, patrullbåtar. Hög spänning.

Specialkrydda: En hemlig agent och förbjuden kärlek. Flera feministiska karaktärer och intressanta sidohistorier. Laceys förflutna är mystiskt.

Droger: Inte  särskilt mycket för njutning.

Kulturmarkörer: Trafficing

Teknikmarkörer Dykutrustning

Citatet: »Ray suckade: Jösses Lacey hur bär du dig åt?« ( s. 28)

Fördel: En klart feministisk uppsättning karaktärer, vars relationer skapar intresse. Listig intrig.

Nackdel: Upplösningen innehåller väl många omtag.

Kvinnan på tåget, lever genom filmen och ständigt nya läsare.

7. Rachel Watson

Författare: Paula Hawkins

Hjälte Rachel Watson, avskedad, arbetslös, alkoholist

Titel: Kvinnan på tåget, The Girl on the Train, (Massolit) översatt av Jessica Hallen, 

Medhjälpare: Ganska så övergiven.

Uppdrag: Söka sanningen om det hon såg från tågfönstret på väg till London.

Hinder: Alkohol, egna missbedömningar, andras misstankar.

Kännetecken: Minnesluckor som blir en del av intrigens röda tråd.

Specialkrydda: Pilates och psykoanalys

Droger: Många färdigblandade gindrinkar på burk

Kulturmarkörer: Se specialkrydda och droger.

Teknikmarkörer: De sedvanliga för 2000-talet, Inklusive dåligt underhållna tågspår.

Fördel: Hög spänning, intresseväckande förnyelse av Agatha Christies grundstory. Smart sammansatt historia, berättad ur tre kvinnors synvinklar.

Nackdel: Inte helt psykologiskt trovärdig i alla delar. Något utdragen.

Citatet: »Megan, jag kan inte vara din terapeut längre (s.208)

Andra titlar, tips: Kvinnan på tåget är hennes megasuccé, Ond skörd, finns som pocket, Små svarta lögner, originell thriller med Falklandsöarna som bas.

Ian Rankins polis John Rebus är en av de intressantaste deckarhjältarna.

6. John Rebus

Författare Ian Rankin

Hjälte John Rebus, kriminalkommisarie i Edinburgh

Titel: Strip Jack , översatt av Nils Larsson

Medhjälpare: Brian Holmes, konstapel med ambitioner

Uppdrag: Avslöja sanningen om bordellbesökande toppolitiker

Hinder: Det nätverk av maffialiknande relationer som ryms i staden.

Kännetecken: Rebus försummar sitt hem, sina relationer, sig själv för Spaningen.

Specialkrydda. En rad musiker och idoler från 1980-och 1990-talen. Journalister avslöjar inte samhällets avarter utan bidrar till dem.

Droger: Alkoholen flödar och många knarkmissbrukare befolkar gatorna.

Kulturmarkörer: Ymniga hänvisningar till både fin- och populärkultur.

Teknikmarkörer: Saab 9000 är statusbil, mobiltelefoner finns enbart i bilarna,

Fördel: En äkta hårdkokt deckarpersonlighet, med välskrivna, lagom bittra one-liners.

Nackdel. Tendens till upprepning, och viss urvattning av Rebus personlighet under seriens gång.

Citatet»Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske med mannens klimakterieperiod att göra.« (s. 11)

Fler titlar, tips: Serien börjar med Knutar och kors, därefter Katt och råtta, samt Näbbar och klor. De första titlarna har mer spänst och spänning än den senaste.

Alex Morrow i Glasgow är en av Minas deckarhjltar.

7. Alex Morrow

Författare: Denise Mina

Titel:Blood Salt Water

Hjälte: DI Alex Morrow, med bas i Glasgow

Medhjälpare. Varierar

Uppdrag: Dras in i mord på ung kvinna i idylliska grannstaden Helensburgh

Hinder: Ofta hindrad av att brodern är en känd maffialedare

Kännetecken: Nätverk av makthavare och brottslingar, arbetarklassperspektiv

Specialkrydda Morrow är också lycklig småbarnsmamma

Droger: viktig orsak till brottsligheten

Kulturmarkörer, Medelklasskitch och symboler.

Teknikmarkörer: Inte framträdande.

Fördel. Mina skildrar de socialt utsattas hårda liv med osentimental medkänsla.

Nackdel: Boken känns inte helt sammanhållen och något utdragen.

Citatet: »She shouldn’t lie about Danny: She wasn’t sad. She was crying with relief (s.277)

Fler titlar, tips: Garnethhill-trilogin är det bästa hon skrivit., finns i pocket (Modernista), översatt av Boel Unnerstad.

Läs mer om deckarhjältarna här:

Dela detta:

Ge anhörigbarn en bättre start!

Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde.  Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.

Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.

Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).

Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.

Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs  rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.

Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.

Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.

Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!

Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.

Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej  hade behövt det.

Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.

Dela detta: