KVINNOKAMP. Martin KlepkeKanalerna i de Kooi (Verbal)
Med Martin Klepkes utforskning av sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi får vi en gripande och välskriven berättelse om de umbäranden, och framförallt det ofattbara mod som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget.
Oom Bart, tante Annie och deras barn Yvonne (i vagn) och Marianne. co och omslag Verbal förlag
På bokens framsida kommer en ung familj gående på en bro över kanalen. Pappa, mamma och två små flickor. Det är Martin Klepkes faster, tante Annie, hennes man Oom Bart och döttrarna Yvonne och Marianne. Bilden förmedlar ett lyckligt slut, två unga människor till slut förenade efter andra världskrigets umbäranden och fasor. Men vägen dit var flerårig, fylld av våld, tvångsarbete, svält och underrättelseverksamhet med stora risker.
Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien bakom fotografiet. Den är också är hans släkts historia, med synvinkeln riktad mot kvinnorna. Det handlar om kampen mot onda handlingar och övergrepp och motståndets höga pris. Om vemodet, den tysta vreden och den tillbakahållna sorg, som svävar genom texten. Men också om stoltheten att ha hållit ut, även om segrarna var få. Ett starkt exempel är strejken som kvinnorna i koncentrationslägret Dachau inledde för att återfå sina redan minimala matransoner. De fick tillbaks dem och kunde fortsätta leva ännu en tid.
Allt har sin upprinnelse i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi i Leiden. På fem dagar har Tyskland ockuperat landet. Våld, förtryck, godtyckliga arresteringar tar vid. Av judar, av fackföreningsaktiva, av socialdemokrater, ja, även av dem som intresserar sig för världsspråket Esperanto, som Klepkes pappa. Han flyr till Sverige.
I kvinnokalendern, Systrar Kamrater, utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap presenteras varje månad kvinnor som i hela världen gjort en insats för arbetarrörelsen, och jämställdhet. Årets kvinna för april är Jocaba ”Co” Vijlbrief som ingick i motståndsrörelsen i De Koi. För författaren är hon tante Co. Farmors syster med den vassa blicken, de hårda uttalandena och de sköra knäna, som var aktiv kommunist i fullmäktige och hedersmedborgare i Leiden. Och som överlevt både koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau. Martin Klepke har hört sin tante Co Vijlbrief berätta om det som för många blev dödsmarschen därifrån i slutet av kriget. Hur hon, med sina förfrusna fötter och av tortyr skadade knän inte ville låta Suzy van Hall, en gång framgångsrik danserska, ge upp:
»Jag bär dig. Jag lovar, jag bär dig, säger Co.
Sakta drar hon i den svaga kroppen. Suzy sitter. Hennes ben är hoptrasslade under henne men de övriga hjälper till. Tillsammans, långsamt, varligt lyfter de upp Suzy van Hall på tante Cos rygg.
Åh, dessa klumpar till fötter! Det känns som om de ska krossas som is i miljoner små bitar.
Co tar några steg. Och det går. Ett steg, två. Co Vijlbrief bär Suzy van Hall på sin rygg.
Och de fortsätter att gå, de fortsätter att leva.«
Den som besöker Leiden kan se Truus Menger-Oversteegens staty, en hyllning till tante Co och de andra kvinnorna som orkade och uthärdade. Den som inte kommer dit glömmer aldrig berättelsen i Martin Klepkes bok.
Martin, som jag arbetat tillsammans med då han var ledarredaktör på tidningen Arbetet, har gjort en imponerande dokumentation av krigsvardagen och kampen under ockupationsåren. Den visar hur människan i kris och krig är kapabel till det allra värsta och även det allra bästa.
SERIEBOK. Liv StrömquistInne i spegelsalen (Norstedts)
Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form.Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.
Snövits svartsjuka mamma i en modern kontext illustrerar denna briljanta uppgörelse med samtidens fixering vid det egna jaget, så som det framträder i en spegel. Foto: Emil Malmborg, Illustratör: Karin Cyrén
Att upptäcka sig själv i en yttre bild är ett laddat och klassiskt tema i litteraturen. Alltifrån Näckens och Narcissus dyrkan av sig själv, till det moderna jagets uppvisande på bild- och dikttagdagbokens ständigt närvarande sociala medier. I den här tecknade analysen I fem kapitel med oerhört många kulturella och vetenskapliga referenser får vi berättelsen om en tid »besatt av fysisk skönhet«, som det formuleras på bokens baksida. Hur hamnade vi här? Liv Strömquist tar hjälp av bland andra den franska filosofen René Girard vars teori om mimetiskt begär visar hur vi kollektivt influeras och attraheras, hur skönhetsideal, jämförelsehets och spegelbegäret uppstått och fått explosiv näring i vår kultur.
Sociologen Zygmunt Baumanns teori om sköra mänskliga band illustrerar våra flyktiga relationer, författaren Susan Sontags bok om bildens betydelse pekar fram mot dagens jagfixerade i-bildberättande. Feministen och filosofen Simone Weil bidrar med det meningslösa i att försöka äga och kontrollera skönhet. Plus antika tänkare, feminister, poeter med flera som tar form tillsammans med författarens bitska, roliga och samhällskritiska texter.
Så blir historien om den kvinnliga självbespeglingen synliggjord i allt sitt elände och felanvända tid. DN insidan noterar den 12 januari i år: »Bilder som reproducerar skönhetsideal tycks vara särskilt starkt kopplat till försämrad relation till kropp och försämrat humör, enligt forskare.«
Och i SVT:s tragiska dokumentär Under kniven lägger sig unga, såväl som gamla, rika såväl som lågavlönade tillrätta för plastikoperation för att likna kändisar – som förstås också plastikopererat sig.
1800-talskejsarinnan Elisabeth av Österrike, och hennes franska kejsarinnekollega Eugénie har influerat tidens kroppsideal. Båda var besatta av att vara smala, och kampen om vem som var smalast kan ha varit en triggerpunkt för den tävlan och jämförelse bland kvinnor om att vara smal, smalare, smalast som pågår än idag i sociala medier-samhället.
Eller med Girards formulering: »De två kejsarinnorna har säkert haft en roll att spela i att utlösa mimetisk rivalitet som sedan aldrig har upphört att breda ut sig och intensifieras.«
(Den som sett den naturtrogna dockan Elisabeth på slottet Schönbrunn i Wien hyser inga tvivel om att hon led av svårartade ätstörningar.) De öppenhjärtliga intervjuerna med kvinnor på väg att gamlas och tappa skönhet är den logiska, smått tragiska fortsättningen på det som bland annat de båda kejsarinnorna drog i gång.
Det är helt enkelt både hemskt och roligt att läsa denna svarta skrattspegel om avarterna i vår kultur.
FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)
Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.
Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.
Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare. Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein.
Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.
Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell.
Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.
Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.
En ung flicka som inte vill göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig, som vägrar äktenskap och ett förutbestämt liv och istället bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin nya roman Lejonburen, om ett av historiens mest kända uppbrott.
Året är 1633 och förvirring råder i Svea rike, i efterdyningarna av att »lejonkungen« Gustav den II Adolf stupat i Lützens dimmor på slagfältet. I det förödda krigslandskapet försöker hans lojale kansler Axel Oxenstierna träffa en överenskommelse. Hemma väntar kungens änka, Maria Eleonora och hans 7-åriga dotter Kristina.
Kristina är den unga arvtagerska han är förmyndare åt. Hon gör något för sin tid närmast otänkbart när hon avstår från drottningkronan, tackar nej till tilltänkta äktenskap, konverterar till katolicismen och för sina återstående tre decennier väljer ett liv som landsflyktig utlandssvensk. Ett uppror av guds nåde, som nästan golvar hennes fostrare »herr Oxenpanna« som hon ofta vanvördigt kallar honom. Det är runt henne berättelsen kretsar, men synvinkel och perspektiv växlar mellan flickan, mamman, fostraren Oxenstierna och Elisabeth änkedrottningens trotjänare. Vi följer dem under sammanlagt 24 år.
Titeln anger villkoren för den ofrivilliga drottningen, lika maktlös som den lejonhona i bur som hon fått till gåva. Men trots allt mäktig, härsklysten, kylig när det passar och brutal när hon får lust att hämnas. Exempelvis beordrar hon utan att blinka avrättning av bönder som revolterat mot elände och svält.
När berättelsen drar igång ligger Kristina, 31 år i ett utkylt rum i Paris. Hon är smutsig, sjuk och det ryktas att hon är döende. Några år tidigare har hon lämnat tro och tron, bytt makten och härligheten i Sverige mot flyktingens exil i Rom, där hon avlider först tre decennier senare. Hon blir för sin tid mycket gammal och lever fler år utomlands än i Sverige.
Kristina är en fascinerande kvinna, inte minst för de livsval hon gör, som känns så mycket närmare vår tids tankar om ta sitt öde i egna händer än det pliktuppfyllande som måste ha legat i regentrollen.
Hon vill inte ha den rollen, inte gifta sig för att få en arvinge, inte ställa sin blödande kropp i rikets tjänst.
»Poeterna talar om njutning. /—/Men aldrig skriver de om hur det är att leva i en kvinnas kropp, att uppleva väldoft och stank, smärta och sjukdom, och den ständiga pendlingen mellan ebb och flod.« /–/Hon vill skrika till dem att låta henne gå. Eller åtminstone lämna henne ifred.« (s.336)
När hon säger nej till äktenskap, regeringsmakt och den religion hennes pappa slagits för gör hon det otänkbara, och Ulrika Kärnborg ger henne just den uppsättning egenskaper och de sociala villkor som gör denna häpnadsväckande utveckling möjlig.
För även om hon var hårt hållen, var hon samtidigt en mycket mäktig ung kvinna, vars ord tidigt blev lag för en maktspelande omgivning av rivaliserande adelssläkter, hovmän och de styrande männen i rådskammaren. Hon är nyfiken, smyger ut inkognito på nätterna för att få veta mer om hur det pratas på krogar. Ingen medkänsla eller empati går att spåra i hennes reaktioner och beslut.
Axel Oxenstierna, Svea Rikes mäktigaste man har mycket gemensamt med Hilary MantelsThomas Cromwell , huvudperson i romansviten om intrigerna i England ett sekel tidigare. Precis som Thomas Cromwell får »han Oxenstierna« alltmer att säga till om, titlar och rikedomar hopas på hög, Inkomster och räntor strömmar in från gårdar, hemman och lagmansdömen.
Till skillnad från Cromwell får han behålla sitt huvud, men makten rinner ur hans allt ålderssvagare fingrar. Liksom Cromwell är han en uppkomling, »när du fortfarande kallas friherre, när de andra, Sveriges gamla släkter, härleder sina anspråk från urgamla ätter, och i smyg stirrar på dig som om du vore en utböling.«
Och lika levande som Mantel skildrar intrigerna runt Cromwell, Henrik den VIII och de kvinnor som han vill ha eller bli av med, lika inlevelsefullt och elegant skriver Ulrika Känborg fram denna svenska stormaktstid där barnet Kristina ska fostras till drottning, i ett samhälle som bara kan föreställa sig män vid makten.
Läsningen förflyttar mig verkligen till dessa platser, där intrigerna frodas, plundring, pest och svält plågar befolkningen tillsammans med de eviga krigen. Det är färgstarkt, smutsigt och lastbart och Kristina frestas sexuellt av både kvinnor och män. Hovet pulserar av lust och intriger.
Porträttet av makthavaren, rikskanslern som gav Sverige dess nuvarande indelning och styrelseskick är en bärande del av boken. Sedd genom Oxenstiernas ögon är Kristina »liten och sträv, oansenlig och sned i ryggen. Allt hos henne har en grå hinna över sig, utom ögonen. De är fulla av klokskap, intelligens som han känner igen och respekterar, i alla fall bland jämlikar.« (s. 122)
Drottningen Kristinas mod och självständighet väcker förundran, eftersom hela hennes position var så omöjlig. Men den historiska ram som Ulrika Kärnborg sätter runt henne blåser liv i henne som människa, kvinna, makthavare, rebell och konvertit.
Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell är tredelad och tar många tusen sidor att berätta. Även Ulrika Kärnborg, för övrigt i flera år min kollega i ledarskrivargänget på Dagens Arena, hade gärna kunnat fläska på med lite mera text. Det håller hon för, denna Kristina av kött och blod.
Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem.
Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.
De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.
Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod.
Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.
Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.
Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.
Här är tolv favoriter från de senaste månaderna.
Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)
Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen, utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.
Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.
Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.
Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.
Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co)
I Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer.
Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.
Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar. Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman
Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere),
Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar.
Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.
Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in.
I Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.
I A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre.
Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack
Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.
Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser.
Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer.
Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.
I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict.
Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.
En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap.
Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.
Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund
Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.
Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden,
Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.
Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.
Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista)
Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket.
I Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten.
I Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.
I den senaste, sjätte boken, Snöblind är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.
Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp.
Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket
Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version.
Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.
Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera. Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna. Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par.
Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare.
Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling)
När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter.
Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte.
PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut.
”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Denna dagen, ett liv, blev hennes ledmotiv.
Men Astrid fångar dagen genom att vända sig utåt. Hon har ett samhällsengagemang som ofta saknas i de röster om livets mening som hörts i intressanta program i P1 i sommar.
Förverkliga drömmar, Nystart. Fånga dagen. Leva här och nu. Medveten närvaro. I P1:s Kropp & Själ har man vänt och vridit på frågan om livsdrömmar och att ”hitta sig själv”, egen utveckling och att förverkliga drömmar.
I fyra avsnitt i Tendens i samma kanal har samtidigt radiojournalisten Mia Blomgren vandrar runt i sitt bostadsområde Kristineberg, i Stockholm och frågar människor hon möter: Vad är meningen med livet? Det blir – som alltid med Mia Blomgren – riktigt bra radio.
I en nyutkommen biografi om Astrid Lindgren (Norstedts) har författaren Jens Andersen,dansk litteraturvetare och litteraturkritiker, valt meningen Denna dagen, ett liv till titel och bokens ledmotiv. Livet kan vara över på en dag, och en enda dag kan kännas som hela livet. Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (411)
”Jag bara lever på … och tycker man ska behandla var dag som om den var det enda man har”, sa Astrid Lindgren. Orden citeras på baksidestexten, som också konstaterar att orden ”Denna dagen, ett liv” ”följde henne genom livet, kärleken, konsten som ett mantra.
Två aktuella läsvärda böcker om och av Astrid Lindgren.
Samtidigt som jag läst om Astrid Lindgren i biografin och hennes krigsdagböcker har jag hört samma existentiella frågor om livets mening avhandlas i Tendens, där människor i olika skeden i livet har funderat.
Den 42-åriga kvinnan som fått en reumatisk sjukdom talar om hur hon förändrats, och strävar efter att hitta meningen i upplevelser här och nu. Hon tror inte längre att meningen med livet är att vara effektiv: ”Förut var det att vara så normal som möjligt. Inte sjuk. Inte arbetslös. Det tog många år att tänka om och verkligen försöka leva varje dag.”
Britta 89 är säker: Meningen med livet är att leva i nuet. ”Jag har kastat mig ut i äventyret. Lyckan mäts i ögonblick, sen bär man det med sig!” Hon läser upp en egen dikt: ”–att famna nuet är att leva/ Gråt och lev den stund du fått, ögonblick är lyckans mått.”
En kvinna, före detta kock, ser ingen mening alls. Hon har en depression och är hemma hela dagarna, utan vänner, utan uppgift. Kedjeröker. Det finns inget ”fånga dagen” i hennes väntan på att livet ska ta slut, utan att hon ska behöva göra det själv, för att slippa ”störa andra”, som hon säger.
Några 11-åriga pojkröster hörs: ”Att ha kul!” ”kärlek då känner man sig starkare” ”Limousin och bubbelpool.”
En 13-årig flicka säger: ”Lyckan är när jag är bäst”. En hemtjänstanställd kvinna svarar, på språng mellan sina besök: ”Det är de här dagarna som går som är meningen med livet” En pensionerad rörmokaremed två konstgjorda knän tycker frågan är befängd. Aldrig har han grubblat över meningen med livet! Familjen, jobbet, att överleva de olyckor han drabbats av har gett honom fullt upp.
”Denna dagen ett liv!” Den som sett teveserien om Saltkråkan (från 1964) minns att det var farbror Melker som sa så. Han ville lära sina barn och medmänniskor konsten att vara i nuet och njuta av livet. ”Att man ska leva just den här dan som om man bara hade den. Att man ska ta vara på vartenda ögonblick och känna att man verkligen lever.” (s. 316 biografin).När sonen Pelle på sommarlovet bryter av en tagg på kammen varje dag för att se hur avresan till stan och vintern närmar sig så får han en tillsägelse. Men sentensen kommer inte direkt från farbror Melker,, utan Astrid Lindgren har från början lånat meningen. Den mötte henne som 17-åring på ett oväntat sätt:
Det började med en fotvandring 1925, som väckte uppseende i Vimmerby: ”Sex av stadens stolta döttrar, två av dem nykläckta studenter stod på Stortorget den julimorgonen, redo att ge sig iväg, klädda i exakt likadana praktiska vandrarklänningar med korta ärmar och halsurringning, scoutaktiga halsdukar om halsen, klockhatt eller studentmössa på huvudet, ryggsäck med filt på ryggen och kraftiga kängor på fötterna.” (s. 49)
I ett resebrev till Wimmerby tidning 1925 berättar Astrid om ett oanmält besök hos Ellen Key, tidens stora samhällsfilosof och ägare av det vackra huset Strand vid Vättern, som blivit samlingsplats för många av tidens engagerade kvinnor. Men oanmälda besök ogillade hon. När hennes hund bitit en av flickorna gjorde hon ett undantag och lät dem se sig om. Och Astrid fick i entrén syn på den målade sentensen av den svenske upplysningsfilosofen och 1700-talsdiktaren Thomas Thorild. ”Denna dagen, ett lif.” (s. 53)
Meningen kom dock inte med i resebrevet till tidningen, utan hon gömde den till senare. Till farbror Melker Melkerson och en av tidernas största tevesuccéer.
. Astrid sitter sällan still och njuter.”Skriver fortfarande om förmiddagen, vandrar till förlaget, vandrar hem och arbetar, sover, vaknar, skriver, vandrar fram och åter o.s.v. i en enda cirkel. (brev 1959 till väninnan Louise Hartung). Som lyckligast är hon när hon skriver. I krigsdagboken, mitt i äktenskapskrisen med Sture 1944-45 konstaterar hon: Boken (Kerstin och jag 1945 )”det är det roligaste jag har just nu”. Hennes arbetsförmåga var enorm. Dottern Karin berättar om hur mamman till synes ansträngnlingslöst oavbrutet var i arbetet från bittida till sent.
I ovan nämnda flickbok sammanfattas livsfilosofin hon fick med hemifrån via huvudpersonerna: ”Man måste försaka det som är mindre nödvändigt för att få det som är nödvändigt” och ”Bara den som arbetar och lär sig älska arbetet kan någonsin bli lycklig.” Eller som mamman Hanna sa när det blev tungt: ”Bara dra på, stann inte.”
Juldagen 1944, skriver hon om lyckan i krigsdagboken: ”Om lycklig är liktydigt med att ha det bra, så är jag väl fortfarande ”lycklig” förresten. Men så enkelt är det inte att vara lycklig. En sak har jag i alla fall lärt mig – ska man vara lycklig så måste det komma inifrån en själv och inte från en annan människa. Jag tycker trots allt, att jag lyckas rätt bra att hitta på saker att vara lycklig över.”(s. 270)”
Som ensamstående mamma till en liten pojke som i 3 år fick bo hos fostermamma i Köpenhamn vet Astrid vad det är att försaka och arbeta. Hon tacklar svårigheter genom att bita ihop och jobba på. Lyckan är svårfångad, men glädje finns i vardagen. Sorgen kommer ingen undan:
Malin, storasystern i Saltkråkan förklarar för Pelle.:
”Det är så här i livet, förstår du, att ibland är det svårt. Till och med små barn, till och med en liten pojke som du får gå igenom sånt som gör ont och man måste igenom det alldeles själv.” (biografin 316)
Den vuxna Astrid Lindgren är en mix av livsglädje och vemod, konstaterar biografförfattaren:
1956 skriver hon i ett brev: Jag tycker att allt är fåfänglighet och jagande efter vind. ”Just de orden, menar Jens Andersen, utttryckte den medelålders Astrid Lindgrens existentiella grundupplevelse: Livet som något flyktigt, förbigående, osäkert och ibland meningslöst.” (—) Men, som hon bland annat skriver till sin brevvän den då 17-åriga Sara Ljungkrantz i det som senare blev boken ”Dina brev lägger jag under madrassen”. ”Life is not så rotten as it seems.” (21)
I kropp & själ i P1 avhandlas vår tids behov av bekräftelse och marknadsföring av det egna jaget. Men kampen för att visa upp lyckliga framgångsrika jag kan bidra till mycket extra ångest, som exempelvis visas i att alltfler unga flickor visar symptom på stress och nedstämdhet.Astrid Lindgren konstaterar redan 1983:
”Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och fina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter. Vad gör jag med min korta stund på jorden?”
Med åren blev Astrid Lindgren alltmer engagerad i tidens politiska frågor, barns rättigheter, skatterna, kärnkraften, djurs välbefinnande, öppna landskap. Hon ville verkligen göra jorden bättre. Och hon skulle förmodligen blivit bestört över den utveckling vi ser idag, där allt färre människor engagerar sig i organisationer eller i partier och där tilliten i samhället minskar när föreningslivet tynar bort. Föreningar betyder en hel del för tilltron människor emellan. Unga mår sämre och litar mindre på andra för 10 år sedan. 57 procent av 15-åriga flickor har återkommande huvudvärk eller nedstämdhet.
Eva Thetsz generaldirektör vid Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor säger i DN att hon ser utvecklingen som beklaglig eftersom unga därmed riskerar att gå miste om ett viktigt stöd i sin utveckling. Särskilt allvarligt är det för nyanlända unga där föreningsaktivitet är ett viktigt stöd för förankringen i samhället. Kanske skulle Astrid tagit emot Stefan Löfven statsministern,på kammaren och sagt några väl valda ord, så som hon en gång pratade djurhälsa med tidigare regeringschefen Ingvar Carlsson.
På olika sätt hittade hon meningen, motvikten till melankolin, vemodet och ”den allmänna sorg”, som enligt biografin var grunden i hennes väsen. Hon ville vara både delaktig och ensam.
Jens Andersen konkluderar:
Den röda tråden och innebörden i Astrid Lindgrens syn på livet var, att det mitt bland alla plågor, besvikelser och all frustration över jagandet efter vind också fanns tid för glädje, en tid för njutning, en tid för poesi, en tid för kärlek, en tid för lek.””Andemeningen i Astrid Lindgrens livsfilosofi ar att få ut mesta möjliga och bästa möjliga av sin tid på jorden.” (410 f.)
Efter att jag läst klart slår det mig att något saknas i de röster jag hört i radion: Det är endast kvinnan som fått en svår sjukdom som talar om meningen med livet som något som ligger utanför det egna jaget. Hon får mening bortom smärtan genom att arbetsträna i skolbiblioteket och säger: ”Ensam är inte stark.”. Annars säger ingen att de vill göra något för samhället eller för andra, utanför den närmaste kretsen. Däremot kommer det upp i Kropp och Själ. Åsa Wigfors, professor i teoretisk filosofi vänder sig emot att alltför mycket vända sig inåt och fundera på vem man är och hur man är. ”Lyckliga människor är engagerade i andra människor, i projekt. Kärlek, vänner, arbete, något som ligger utanför en själv.” Astrid Lindgren kunde inte sagt det bättre själv!
En inte så känd del av Astrid Lindgrens livsfilosofi var också hennes filantropi. I dagens penningvärde skänkte hon bort cirka 10 miljoner kronor, till privatpersoner och föreningar av allehanda slag.
I boken Livets mening skriver hon bland annat : ”Vad livet är konstigt”, sa den unga dottern.
”Ja”, sa modern, ”och det ska vara konstigt.”
”Varför då”, frågade dottern. ”Vad är det för mening med livet? Egentligen?”
Modern tänkte efter.
”Det vet jag inte. Egentligen! Men Marcus Aurelius, om du vet vem han var, formulerade det så här: Lev icke som om du hade tusen år framför dig! Döden svävar över ditt huvud. Så länge du ännu lever, så länge du ännu kan – var god!”
Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde. Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.
Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.
Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).
Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.
”Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.
Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.
Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.
Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!
Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.
Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej hade behövt det.
Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.
Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.
Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.
LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.
Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.
Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.
Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.
Metro i Montreal – läsvärd tidning.
Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.
Frukostmys i Kanada.
På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är hjälpsamheten påfallande.
En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.
Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.
Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.
Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.
Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.
Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar 2014 var, enligt Brå, 28.)
En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”
Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.
Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.
Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer, visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig till grannen.
Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013 mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.
EkonomiprofessorLuiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)
Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.
Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.
Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.
Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.
Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.
”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.
Montreals dystra gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.
Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.
Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.
Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.
Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.
De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!
Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.
Toronto är med sina 2,6 miljoner Kanadas största stad, Ontarios provisnshuvudstad och landets finansiella centrum., Men också en väldigt trivsam plats att turista på, trots att det byggs och rivs precis överallt. Och det berömda kriget mot cyklisterna verkar vara över. För ett tag i alla fall.
Riktigt tittvänlig skyline! Toronto juni 2015.
För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.
Financial Post rapporterar om en växande privat lånemarknad vid sidan om den rätt så reglerade bankmarknaden (som inte får låna ut lika generöst som i Sverige). Trots hamrandet alltså en inbjudande och intressant stad, men lite mindre trevlig i finanskvarteren där alltför många höga hus släpper ner skuggor och snålblåst på fotfolket.
Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.
Runtom i stan pågår också protester mot att lägre hus och små restauranger trängs undan av skyskrapor med kontor för ännu fler revisorer och jurister och bostäder för välbeställda.
Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.
Strandpromenaden, Waterfront vid Ontariosjön är promendadvänlig och inte särskilt kommersiell. Segelbåtar kan hyras, liksom förstås cyklar på olika platser i stan. Det cyklas mycket och byggs även nya cykelbanor. Torontos cyklister är en del av både av gatulivet och mediediskussionen, inte minst sedan tidigare borgmästaren Rob Ford tvingades avgå efter skandaler med crackrökning och sprit. Han valdes bland annat för att få stopp på strejker i tunnelbanan och sophämtningen och göra det lättare för bilister på cyklisternas bekostnad genom att sänka fordonsskatten och riva upp cykelbanor.
Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.
Han hann inte så långt, vid Waterfront läggs nu nya cykelbanor och för Torontos cyklister är många stadsgator cykelprio med tydliga cykelfält, medan andra fortfarande är ett livsfarligt äventyr. Kriget mot cyklisterna verkar ha avslutats, men inte diskussionen om hur och på vilka villkor de ska ta plats. Och Malmöbon Fredrik Gerttens film, bikes vs cars som bland annat handlar om Toronto hade premiär (31 juli ) där och i övriga Kanada, och kommer säkert att ge ännu mer bränsle åt diskussionen.
Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.
Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.
För den som vill strosa är Queensgate, en gata med folkliv, mycket och blandad shopping, en park, ett modernt museum, opera och balett, tygbutiker, möbelbutiker, mode; i ena änden en blandning av låga mer bohemiska kvarter och längre ner höghusdistriktet med klädkedjorna och finanskvarteren. Spårvagn finns om du tröttnar på att gå. Chinatown ska man förstås också kolla in. Här är grönsaker och frukt mycket billigare än i andra butiker. Färdigmatsutbudet är stort. Mat och krogbesök är är inte billigare än hemma, alkohol köps i särskilda butiker med ungefär samma priser som här. Ontariovinerna lyfts fram lite extra (men inte alls i grannprovinsen Quebec). Var beredd på att det läggs på några dollar i extraskatt på allt du köper, vilket inte framgår på prislappen.
Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.
Alla butiker, där som här, vill ha dig som medlem.
I den enorma friluftsbutiken MEC måste du bli medlem och får för 5 dollar ett evighetsmedlemskap och tillstånd att handla tält, ryggsäckar, cyklar och allt annat som hör till supertrendig outdoorstyle.
Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.
Av kulturlivet blev vi förtjusta i AGO, muséet för contemporary art. som lovar något för alla. Och utbudet är imponerande, förutom Emily Carr, Kanadas stora samtidskonstnär, massor av regional, nationell och samtida konst, allt från Picasso till Kanadas framstående Group of Seven (1920-33).Och även nutida artister som Stephen Andrews, som gör samtidskonst om byggnadsarbetare i en stad som ständigt river och reser hus, om politiska möten, en selfie i jätteformat i höghusmiljö. Allt i en teknik som delvis var inspirerad av den engelske 1800-talskonstnären Turner. Men också nutida konstnärer som Anique J Jordan, vars porträtt av sina tre äldsta släktingar, svarta kvinnor klädda i inbördeskrigets röda unifomer skapar förvirring och nya tankar hos åskådaren.
Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.
Livs levande Torontoartisten Bonnie Dovine, har en egen rymlig monter för sitt projekt. Expanding Boundaries där hon målar vattenvägarna i Kanada under samtal med publiken. Besökarnas favoriter får för övrigt en egen knapp och finns llistade i museet, efter en omröstning som pågått från november-februari. Gott om utrymme och även speciella aktiviteter för barn. Vi tillbringar flera timmar här och enda minus är den dyra och pretentiösa restaurangen och ett litet, felplacerat fik.
Ambassadör Kenneth Mccarthney berättade i sitt sommarprogram att konstnärerna i Group of Seven inspirerats av svenska sekelskiftsmålare som Anders Zorn, för att komma bort från det koloniala hos de engelska och franska föregångarna.)
Vad gäller mat: Toronto (och de två andra städer vi besökte ) delar frukostvanor med USA: en vanlig hotellfrukost, kör bagels som ska rostas, pannkakor, våfflor och french toast- rätter som ska kryddas med sirap eller ketchup och sköljas ner med svagt kaffe, sylt och mjukost i förpackning.. Turister från närmaste grannen styr.
Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt – eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.
Helt okej…och med ägg i olika former, färsk frukt, mjölk och müsli kan man undvika de värsta sockerfällorna. Kanadas befolkning ökar i vikt, precis som hela världens, och debattens vågor går höga, där som här, om det är ”husmanskosten” med mycket kolhydrater som är huvudorsak eller snaskandet på sötsaker och söta drycker istället för vatten som ställer till det för folkhälsan. Bokar du hotell via rabattsajter ingår sällan frukost. I övrigt – utbudet av resatauranger är tillräckligt för de felsta. Anpassningen till amerikanska turister har gäller tyvärr även kaffet på samtliga hotell även i franskspråkiga Quebec. (Anglifierade Toronto kör för övrigt som USA, gärna med Fahrenheit istället för Celsius, och på gymmet räknas mile, inte kilometer, vilket kan förvirra.
Ett fint minnesmärke är 100 Workers, som är en del av finanskvarteren. Genom att minnas dessa tragedier i det förflutna vill konstnärerna sända ett budskap om hopp och skydd för arbetarna i framtiden.
Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år på 1990-talet dött i arbetsplatsolyckor.
Operan i Toronto ser småtråkig ut utanpå men är luftig och vacker inuti. Balettkompaniet är känd för Skönheten och Odjuret där dansaren Nurejev gav dem ett internationellt genombrott 1973. Sedan dess har den uppförts närmare 300 gånger och i sommar är det dags igen.
Operan i Toronto -känt för bl a baletten Skönheten och odjuret.
Vi såg en annan föreställning, genomarbetad och snygg final för säsongen, tre danser med rysk och fransk inspiration: Sjostakovitz och Sartre. Billigt är det inte, men möjlighet till sistaminutenpriser gör att man kan komma in för halva priset. Under säsong har de gratis konserter vid lunchtid någon gång i veckan, vi köade för sådana en timme och underhölls sen av Canadence Vocal Quartet, en proffsig och uppskattad avslutning på säsongens Free concert series.
Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.
En besök i en bokhandel i varje stad fick ta tempen på litteraturklimatet. Mitt i finansdistriktet ligger Ben McNullys Books, luftig och vacker men ekande tom. Hans bokhandel finns med på en best-lista,men det hjälper inte: ”Folk läser inte böcker längre”, konstaterar han. Toronto är betydligt mer tunnsått på bokhandlare än Quebecs provinshuvudstad Montreal, 19 träffar kommer upp på nätsök här, I Montreal 530. Det finns säkert fler än så i Toronto, men skillnaden är påfallande. Köper amerikanska Rebecca Solnits uppdaterade Men explain things to me. Ser inte något skyltat med Ontarios stolthet Alice Munro.
Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.
Torsdag är AW-dag, då kontorsfolket i finanskvarteren drar ut för att summera veckan. Något suparliv ser vi inte, varken runt studentkvarteren eller vid krogarna. Antalet uteserveringar är få, Cigarettrökning är mindre vanlig här än i Sverige, se fakta. Alkohol säljs på ”systembolag” och priserna är inte låga. Däremot kan man få cannabis i särskilda licensbutiker om man har medicinska behov.
En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.
Dagstidningen National Post, som bevakar Ontario är en kvalitetstidning, hög, smal och snygg med en egen sektion bara för folk som jobbar med lagen, vilket inte är så märkligt när man ser de imposanta byggnaderna för revisions- och bankföretagen som tornar upp sig i stan. Summa summarum: Det är trivsamt att turista i Toronto,
Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..
Montréalligger på en ö ca 60 mil från New York och är med 1,9 miljoner invånare Kanadas näst största stad, och störst i provinsen Quebec. Stan är en helt egen mix av europeisk och amerikansk känsla, med en rad olika byggstilar och grader av elegans och ruffighet. Men fransktalande bor för sig och engelsktalande för sig.
Här finns högst andel unga med högskoleutbildning av alla nordamerikanska städer, och stan kan ståta med utmärkelsen World Book Capital, 2005-2006. Det officiella språket är franska, som talas av cirka 60 procent.
Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.
Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.
Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.
Men nära 40 procent, talar engelska och i praktiken är staden tvåspråkig. med ett strängt uppdelat boende, där frankofoner (fransktalande) huvudsakligen bor på den östra sidan, medan anglofoner (engelsktalande) bor på den västra, något turisten inte tänker på, men som bidrar till att separatistiska känslor vidmakthålls. ”Det är mycket spänningar”, säger filmaren Sophie, intervjuad i ovan nämnda SVT-serie. Hon talar om stan som en plats med två, eller flera ensamheter, att möten mellan språkgrupper sällan äger rum. Men uppdelningen börjar trots allt luckras upp.
Unga flyttar allt oftare ”över gränsen”, som går vid en av citygatorna Boulevard Saint Laurent.. Språkrivaliteten märks inte för turisten annat än som nålstick och kulturkamp i medierna, exempelvis kolumner om vilken provinsstad (Toronto eller Montreal) som är coolast och mest attraktiv att bo i. En populär engelskspråklig skådis som vuxit upp i Montréal men nu meddelar sin avsikt att bosätta sig i Toronto ”för att det är enklare” för honom som engelsktalande får lika högljudda och besvikna reaktioner som spelarövergångar mellan två Stockholmslag, eller än värre, eftersom det handlar om att artikulera ett missnöje med en etablerad kultur- och identitetspolitik, som inte gärna ska ifrågasättas .
Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.
” Vi har inga problem med olika språk Men du måste vara fransktalande för att få ett bra jobb i Montreal”, säger tjejen som arbetar i informationsbutiken i Lachine. Hennes hemspråk är franska ”men min mamma satte mej i engelsk kindergarten för att jag skulle lära mig engelska också” förklarar hon sin lediga växling mellan språken.Den engelska minoriteten är stark i Montreal, där cirka 100 000 barn går i engelskspråkliga skolor – och kräver utökade rättigheter. På bussen sitter skolflickor i uniform med UnionJack på ryggsäcken. Men i engelsktalande Toronto är den franska minoriteten stor och stark, så någorlunda maktbalans råder.
Slottsliknande hotell – det äldsta – i Montréal
De flesta som vi pratar med talar båda språken, även om det ofta uppskattas och ibland underlättar att försöka sig på franska. På hotellet exempelvis är det jättetrevligt att i hissen kunna växla några ord om livets allmänna besvärligheter med städerskan. Här verkar all personal ha status och yrkesstolthet, något jag tänker på även när vi ser städare som gör snyggt på gågatedelen av Rue S:t Catherine vid nöjescentrum.
Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.
En kvinna visar sin unga medarbetare hur han ska tömma papperskorgarna och ta hand om återvinningen. Hon återvänder sen till papperskorgarna för att ge dem en sista finish med trasan så att de blänker innan de sätter sig i vagnen och kör mot nästa ställe.
Montreal satsar ambitiöst på kultur både fin- och folklig och sommartid är Quartier des spectacles med omnejd full av festivaler, Francofollie-festival med jazz, techno, väggmålning, mat..flera pågick eller var på gång när vi var där, under god stämning och mycket går att ta del av gratis. Stan har, som nämts, ganska många utslagna och tiggare som syns på ett annat sätt än i Toronto, men otrygg känner man sig inte, bara beklämd.Många av de äldre som hamnat på gatan har psykiska problem och har själva ”valt att stanna kvar”, är en åsikt som ofta hörs när man för upp frågan.
Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.
Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.
Klimatet i Montreal, liksom de övriga två städerna, var behagligt de veckor i juni vi var där, det regnar ganska mycket, men sällan någon längre stund. Det finns flera engelskinspirerade parker att koppla av i och du hyr lätt (om du knäcker instruktionen) en cykel och trampar runt tills du tröttnar. Ovan nämnda Boulevard Saint Laurent är en mysig gata för att kolla fasadmålningar, vintage och bohemiska butiker, liksom genderöverskridande mode. Stan kallas ibland för Queerbec för sin toleranta inställning.
Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.
Rue S:t Catherine går rakt igenom stan och är den stora shopping och även kulturgatan. Däromkring finns museer, upplevelsekvarter, kulturkvarter, konserthus, bibliotek ( där vi hör en den unga symfoniorkestern ,kör,solister och hängiven dirigent framför Brahms Requiem så att himlens portar nästan öppnar sig) stort bibliotek, universitet (som ligger nere i t-banan. På den stora shoppinggatan får den skickliga tjejen som sjunger starkt och klart massor med dollarsedlar i hatten. LIte längre ner sträcker en medelålders kvinna fram sin hand och ber om pengar. Hon är tunn, med svart fläta och en prydlig kofta Och hemlös..Varför, undrar jag. ”Min mamma dog och nu klarar jag det inte längre”, säger hon.
Montreals skickliga gatusångerska, här på Rue S:t Catherine.
I i katedral Christ Church på Rue S:t Catherine,, kan besökare mot ett frivilligt bidrag höra högklassiga konserter flera gånger i veckan. Vi hamnar på en kvinnodominerad blåskvintett, L’ensemble de Cors framföra verk för horn, av Wagner och Mahler. Inte insmickrande, inte vad man förväntar sig i en kyrka och med hög musikalisk nivå.
Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montréal, konsert av kvinnodominerade blåskvintetten. L’Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.
En lokal pjäs visar sig vara ett underhållande sätt att bekanta sig med historia och kultur. Duddy Kravitz, en engelskspråkig musikal om Montreals historia, sedd genom en judisk migrants ögon spelas på den lokala teatern The Segel Centre i en närförort. Uppsättningen bygger på en i Montreal välkänd roman med samma namn, av Mordecai Richler, som också är på gång som film. ”Åh, den läste jag i skolan”, utbrister en kvinna som vi frågar om vägen. Pjäsen gav ett stycke av Montreals historia, om klass och religion och den ibland smutsiga vägen till makten. Publiken en makalöst homogen grupp av vita välbeställda i medelåldern och däröver, som alla verkade känna varann, skrattade helhjärtat åt de ibland råa skämten om judiska traditioner från scenen.
. Utbudet av böcker och tidningar i våra kvarter och hela Montreal är stort. 530 bokhandlare dyker upp vid en sökning på nätet (jämfört med Torontos 19, inte helt rättvisande sökurval men skillnaden är stor) Det är lätt att hitta ett kanonutbud av tidningar, och böcker. Vi kollar in en bokhandel av snabbköpskaraktär på Rue S:t Catherine est, en av flera som vi passerar på väg till hotellet.. Där finns redan serieboken Catharsis, den överlevande tecknaren Luz avsked till uppdraget att rita i Charlie Hebdoe, – som dagen innan har recenserats i den franskspråkiga Montréal-tidningen Le Devoir. Att kulturen, har en framträdande plats i Montreal är uppenbart, liksom att de vårdar sin utmärkelse som världsbokstaden.
Men allt är inte vackert. Exempelvis är den gamla staden delvis sönderskuren av en trafikerad gata och Domen har byggts in i en trafikkarusell med en sotsvart 35 våningar hög skyskrapa som tar ljus och karaktär från platsen. Det hjälper inte med pytteliten minnesplakett på klossen om att det en gång stod en pojkskskola här.
En trafikled och ett 75-vånngshus funkar inte med gamla stans Dom i Montréal.
Muséet Château Ramezay ligger i den gamla staden och är en intressant, blandning av saker, möbler, vardagsdetaljer och historiska beskrivningar. En trädgård hör också till och volontärer i tidstypiska dräkter finns på plats.
Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.
Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.
Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.
I Montréal pågår samtidigt med VM i fotboll även Grand Prix, motortävlingarna där kvinnorna bara fungerar som smycken och dekorationer, konstaterar en fd anställd i en utmärkt debattartikel i La Presse Montréal.
En polisprotest som får mycket uppmärksamhet inträffar vid begravningen av fd premiärministern Jaques Parizeau mångårig regeringschef i Quebec – frihetskämpen för dem som vill se ett språkdelat Kanada..”Je vous aime, monsieur Parizeau” är rubriken i Le Journal de Montreal, som rapporterar om händelsen på åtta sidor. Men polisen är arg för att deras pensioner ska försämras och vaktar vid begravningen i röda kepsar och färgglada kamouflagebyxor, vilket väcker ett ramaskri. Polisen saknar klass och stil, säger borgmästaren som vill se en lagändring som tvingar polisen att klä sig i mörk uniform. (Vilket de däremot gjorde när en känd hockeyspelare begravdes.
Men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de med röd keps, istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.
Kamouflagebyxor, shorts, Montréals poliser har ovanligt avspända uniformer.
Den som vill veta mer om Kanada och Quebec som handelsplats kan ta en tur till Larchine via metro och buss. (ca 45 minuter) Där finns ett pälshandelsmuseum, och ett litet men fint konst- och kulturmuseum som gratis visade lokala konstnärers tolkning av livet vid vattnet, miljöer och vardagsföremål från tiden då handel med bäverskinn var en viktig del av näringen.
Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montréal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.
