boktips

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag. 

Ett helt nytt liv fullt av framtidshopp

Liv Beckström

Det behövs både ljusa och mörka berättelser om kvinnors integration. De positiva är ovanligare och därför viktiga att lyfta fram. Charlotta Kåks Röshammars bok Ett helt nytt liv (Konsai) presenterar tolv kvinnor från hela världen, som lyckats starta om i Sverige. 

De flesta kommer från länder utanför Europa. Nu bor de i Smedjebacken, Mora, Ludvika, Falun och på andra platser i Dalarna. Bara två har flyttat. 

VI möter bland annat Hope Espe Bezimungu från Burundi, undersköterska som läser till präst. Najma Abukabar från Somalia som på yrkesakademin i Borlänge undervisar om de första momenten inom svetsning och CNC-svarvning för basindustrin. 

I en poddstudio i källaren i Folkets Hus översätter  Natsenet Asmalash Berhe från Eritrea nyheter från svenska till tigrinja, när hon inte pluggar till sjuksköterska. 

Den som ringer kvinnojouren i Borlänge kan höra Zina Khanji från Syrien svara. 

De intervjuade prisar friheten kvinnor har i Sverige. Och att de fått möjlighet att använda den. SFI-läraren Samira Azisi Marghzar från Iran tycker att hon blivit modigare av att bo i Sverige: »Nu är det ingen som bestämmer över mig. Jag väljer med hjärtat.« 

De tolv kvinnorna har fått kunskaper som blir betydelsefulla även för läsaren. De visar hur viktigt ett subventionerat jobb kan vara som ett första steg till tillsvidareanställning, att få ny chans till SFI även om man missade första erbjudandet, att ha någon att fråga och småprata med, eller helt enkelt någon att skratta med. Som Samira säger: » Kärleken till kollegorna och jobbet ger mig den underbara känslan av att inte vara i ett främmande land.« Kvinnorna har inte fått några genvägar, deras kamp för frihet har mött – och möter – motstånd.

Särskilt starkt intryck gör berättelsen om Najma Akubabar. Hon kan tacka sin handläggare på Arbetsförmedlingen för att hon hamnade rätt i yrkeslivet. Han tänkte utanför boxen, tog henne på studiebesök på Yrkesakademin och uppmuntrade henne att söka utbildningen till svetsare, fast hennes arbetsfarenhet från Somalia var från en frisersalong. 

»När hon berättade om hennafärgningen frågade han hur hon gjorde det. Hon visade honom, och han sa att de två yrkena liknande varandra. Att hålla i ett svetshandtag, eller i strut för hennamålning – båda krävde en stadig hand och precisionsförmåga. ”Det kommer du att fixa”, sa han.«

Hon hade tur. Arbetsförmedlingens pågående privatiseringsreform var ännu inte inledd. Najma fick träffa en arbetsförmedlare på riktigt, något forskningen visat ökar chanserna att få jobb och extra viktigt för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

Samtliga kvinnor har stora portioner av tåga och framtidstro som ingjuter mod och hopp, även i en ganska dyster verklighet. Boken, skriven på föredömligt lättillgängligt, men inte förenklat språk, kom ut strax före jul förra året, och förtjänar att läsas av många.

Gott och blandat från läshörnan 2020

Liv Beckström


Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020. 

Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020

BARN/UNGDOM. Mitt storslagna liv Jenny Jägerfeld (Raben&Sjögren)

Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös. 

Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.

BIOGRAFI. Ett jävla solsken Fatima Bremmer (Månpocket)

Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.

Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.  

DECKARE. Silvervägen Stina Jackson (Månpocket)

Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.  

Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.  

DECKARE Döden i Gaillac, En kamp mot klockan. Lockdown Peter May (Modernista) 

Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.

Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning. 

Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta  skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge. 

DECKARE. En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)

Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)

 I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man. 

Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda: 

»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)

Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.

DECKARE / SPIONERI. Slöa hästar. Mick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.

Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen. 

DECKARE / SPIONROMAN Förrädare. Manda Scott, översatt av Kjell Waltman (Modernista)

Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018  är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen  under andra världskriget till vår tid.

Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare. 

DECKARE. Strandsittaren. Morden på Smögen. Anna Ihrén (MiMa förlag pocket)

Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.

En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie. 

FEELGOOD. Hundra omistliga ting. Lucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)

Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.

Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess. 

FEELGOOD. En andra chans, Jojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)

Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.

Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor. 

FEELGOOD. Vara vuxen Marian Keyes (Norstedts)

I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.

Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.

FLICKHISTORIA Nya tider. Solveig Olsson-Hultgren (Opal pocket)

15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.

Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.

Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.

HISTORIA. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Hilary Mantel, översatt av Marianne Matsson & Jens Ahlberg (Weyler Pocket)

Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.

HISTORIA.  Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljuset. Hilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)

Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.

De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.

Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

ROMANDEBUT. Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)

Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.

Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.

ROMAN. Bomullsängeln. Susanna Alakoski (Natur & Kultur)

Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära. 

ROMANTRILOGI. Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem Karin Smirnoff (Polaris pocket) 

I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.

ROMAN. De vuxnas lögnaktiga liv Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)

Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum. 

En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.

ROMAN. Gun love Jennifer Clement Översatt av Niclas Hval, (Albert Bonniers förlag)

Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.

En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.  

ROMANKLASSIKER. Norrtullsligan  (1908) Pennskaftet (1910), Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)

Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.

De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.

Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.

MINNEN. Anteckningar Joan Didion (Atlas)

Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.

Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen. 

TECKNAT Återvinningscentralen Ulrika Linder (Galago). 

Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.

Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i  suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor

SJÄLVBIOGRAFI. Samtycket Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)

En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.

Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla,  tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.

SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat land Barack Obama (Albert Bonniers förlag) 

Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.

Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare.