Louise Penny

Tio bladvändare från läshörnan 

Liv Beckström

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner!«

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, Analfabeten, Gårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

15 deckare för rys och mys

Liv Beckström

Kvinnliga kodknäckare i Stockholm på 1940-talet, polisjakt i Sveriges småstäder på 1950 talet, Bostons raskonflikter på 1970-talet, mord på Oxfords it-girl på 1980-talet, flicka försvunnen i norra England på 1990-talet, mystiska spelavrättningar i London på 2000-talet. 
Deckaren tar dig varsomhelst, närsomhelst – utan risk och bagage. 

Doggerlands Eiken i prima form

I en påhittad ö-värld med alla sorters brott fortsätter inspektör Karen Eiken Friis att hålla formen. 

DECKARE. Maria Adolfsson Nödvändigt ont (Wahlström & Widstrand, pocket) 

För runt 8000 år sedan slukade ett stigande hav övärlden Doggerland, som idag ligger på botten av Nordsjön, mellan Danmark och Storbritannien. Namnet och geografin har Maria Adolfsson framgångsrikt använt i sin berättelse om brott och mördarjakt i den fiktiva nationen med inspektör Karen Eiken Friis som huvudperson. I denna del sex får hon ett udda uppdrag av sin nya chef: Hon ska diskret besöka de anhöriga till en försvunnen konstnär.
Hennes nya chef anses vara en stjärna men beter sig som de riktigt dumma bossarna i varje deckare gör och Karen känner sig både missmodig och ifrågasatt när hon inte tror att konstnären försvunnit frivilligt. Här får också hennes syster Helena, journalist, en mer framträdande roll, som gissningsvis kommer att spilla över i nästa del i serien. Spännande med schvung och spänst i berättandet. Med lilla dottern Selma och numera maken Leo blir Doggerlands mysfaktor stadigt högre.

Att ögruppen faktiskt har en verklig förlaga med samma namn, fast den försvann när havet steg mer än 100 meter, är roliga fakta från boken Mystiska Platser, som spekulerar i att Doggerland kan vara det försvunna Atlantis.

Elegant bygge överfullt av våld 

Överraskningarna duggar tätt när en ledare för ett religiöst samfund hittas stenad till döds och Whasington Poe med team ska lösa gåtan. En elegant uppbyggd thriller som hade vunnit på färre detaljerade grymheter.

DECKARE. M.W Craven Nådastolen, översatt av Gabriel Setterbprg (Modernista)

Whasington Poe, enstöringen som tjurigt gör som han vill, har i denna sjätte del stagat upp livet, med en lycklig kärleksrelation till rättsläkaren Estelle Doyle och inte minst samarbetet den nära medarbetaren och supersmarta dataexperten Tilly Bradshaw. 

Det handlar om upptäckten av en stenad högerkristen ledare och den historia som ligger bakom, där inga makabra detaljer besparas läsaren. 

Delar av händelseförloppet återberättas i en tillbakablick där Poe på arbetsgivarens uppmaning går i analys hos doktor Clara Lang för att tala om de psykiska reaktioner han fått av att konfronteras med ondskan under arbetet med fallet.

Författaren är en mästare på dialog med inslag av svart humor, cynism och bryska sanningar. Och ingen blir besviken på den delen av innehållet.

Elegant uppgyggd tar historien vägar man inte förutsett och bjuder på snygga överraskningar. Men frosseriet i hänsynslöst och makabert våld gör läsningen direkt plågsam långa stycken. Att Poe verkar ha hittat hem i privatlivet är en välbehövlig ljusglimt. 

Skicklig jakt i hotfull spelvärld 

Den sjätte deckaren i serien om Comoran Strike och Robin Ellacott landar på 1221 sidor om mord och hat i spelarvärlden, utan att kännas långrandig.

DECKARE. Robert Galbraith The ink black heart (Sphere)

Anomie, signaturen för spelledaren i ett spel som knyckt en hel del från ett populärt original tål ingen som helst kritik. Ingen vet vem personen är, men de som jobbar med spelet måste lyda blint. 

Den som vågar ifrågasätta utsätts för hatstormar på Twitter, som året när detta utspelas, 2015, ännu inte bytt ägare och namn.

Ett mord begås, och de båda privatdetektiverna Strike och Elacott anlitas för att hitta den mystiska Anomie. 

Comoran Strike, en 40-årig Afhganistanveteran, med benprotes, som han inte sköter som han borde, och Robin Elacott, 30-årig avhoppad student med brinnande intresse för brott, är båda delägare i detektivfirman, som efter några år blivit tämligen framgångsrik. 

Det blir en jakt bland anonyma konton och förklädnader i spelvärlden, en jakt som blir både spännande och svår. 

Precis som tidigare i serien, vars upphovskvinna är Potter-skaparen J.K Rowlings under pseudonym, är miljön London med omnejd, där de bedriver privatspaning, åker tunnelbana, går på pubar och diskuterar fall. Och är hemligt kära i varandra, men utan att avslöja för den andre, i professionalismens namn. 

I ett London med bostadsbrist, blandning av fattiga och överrika och alltid ont om folk till firman så blir inramningen full av atmosfär och lurande fara. Båda jobbar ofta insider och tar stora risker.

Här är det sociala medier som driver en hel del av handlingen framåt. Läsaren måste hänga med i långa trådar, ibland i trippla led på sidorna. Det är lite jobbigt men värt besväret. Men mord och hat tar läsaren och detektiverna ut i verkligheten, till kyrkogårdar, universitet och konstnärskollektiv.

Till slut kommer det fram vem som är den hatfyllda hemliga spelledaren i det kultförklarade dataspelet om döda och magiska figurers gåtfulla samspel på en kyrkogård.

Den som klarar tyngden av mer än tusen sidor har många läsglada timmar framför sig! 

Mordisk återträff med klurig upplösning

Polisinspektör Harbinder Kaur lämnar landsortslivet för London. Första uppdraget att lösa ett giftmord på en återträff i en snobbig skola blir en bladvändare med  överraskande slut. 

DECKARE. Elly Griffiths Blödande hjärtan, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Polisinspektör Harbinder Kaur har till slut – 38 år gammal – flyttat från sin indiska familj i lilla Shoreham till chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Hon har ännu inte kommit ut som lesbisk hemma, men anar att familjen vet utan att säga något. 

Första storstadsuppdraget blir att utreda ett mord begången under en återträff på (ännu en) en snobbig skola, en gärning som även involverar hennes kollega Cassie, klasskamrat med den mördade. 

Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra i det gamla gänget, inklusive Cassie, numera gift och tvåbarnsmamma, som bär på en hemsk hemlighet från deras gemensamma skoltid. Vartefter historien vecklar ut sig framgår det att relationerna mellan de tidigare kompisarna i det så kallade Gänget visar sig vara på en gång hållfasta och trassliga.

Elly Griffiths skriver både spännande och trivsamt, i pusseldeckarens form.  

Läsaren får sig till livs ett antal Londonmiljöer, stadens förvandling, de väl bevarade stora klasskillnaderna, plus historiska händelser, som snyggt skrivs in i berättelsen. När mördaren till slut avslöjas blir jag – liksom de inblandade personerna i boken – verkligt överraskad. 

Och så befriande med en deckare där det inte hela tiden strular till sig maximalt i yrkeslivet för att den som ska lösa brottet är kvinna med annan etnisk bakgrund. Harbinder har läget under kontroll och ger även plats för kärlek i sitt liv.

Mordgåta med snygga vändningar 

Oväntade vändningar, otippat slut, lagom mix av privat och jobbrelaterad spänning i denna tredje del om den skotska spanaren Monica Kennedy. 

DECKARE. G.R Halliday Under kärret, översatt av Gabriel Setterborg. (Modernista)

Monica Kennedy, ensamstående mamma till 5-åriga Lucy och arbetsledande kriminalkommissarie, är en originell och intressant polis, med ett dramatiskt förflutet.  

I denna tredje bok i serien återknyter vi relationerna med både nätverket runt henne, som mamma Angela, men också brottslingar hon varit med att fälla. 

Hon blir kontaktad av Pauline Tosh, en livstidsdömd seriemördare som Kennedy avslöjade för 12 år sedan och som nu tipsar om var en försvunnen flicka kan hittas, Freya Sutherland, som försvann hemifrån 1994. Men varför berättar hon detta nu? 

Miljön är skotska höglandet, vars mörka berg och kyliga klimat bidrar till att bygga upp spänningen, där brinnande kyrkor, försvunna katter och Freyas märkliga vänner kastar misstankarna åt ett antal olika håll. 

Den här gången får även kollegan och hennes underställde kriminalassistent Crawford problem, som försätter henne i en intressekonflikt. Har han sålt sig till undre världen? Och är hon attraherad av den nästan 10 år yngre kollegan? 

Det blir kusligt, men i lagom doser, många vändningar och ett slut med skyldiga som erkänner. En lättnad, såväl för poliskollektivet som läsaren i tider som dessa. 

Lyckad vandring i polisromanens spår

Originella personporträtt, mycket raffel och kul detaljer kring 1950-60-talets polisarbete, med många blinkningar åt deckarstjärnorna Maj Sjöwall och Per Wahlöö i denna välkomponerade debut.

DECKARE. Per Hellgren En instängd man (AB pocket)

Med författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös 10 böcker om kriminalkommissarie Martin Beck  med kolleger, som gavs ut åren 1965 – 1975 inleddes det så kallade svenska deckarundret – med en formlig explosion av efterföljare. 

Per Hellgren återknyter till de båda mästarna med många blinkningar när han tidsmålar oss tillbaks till 1950- och 1960-talet och två mordfall som ger poliserna huvudbry: Ett bestialiskt sexualmord på en äldre kvinna i Västmanland 1958, och ett stängda-rummet-mord på Bergsgatan i Stockholm 1965. 

Här följer vi landsortspoliser i samarbete med storstaden utsända män, enda kvinnan i polisarbete är en rättsläkare. 

Detta utspelas i folkhemmets begynnelse, en tid med tåg som går stup i kvarten mellan ett antal små och levande orter, där även mindre städer är fulla av butiker och listan över hotell i Örebro var flera sidor lång. 

Poliskåren har nyligen lämnat sablarna på hyllan för att med vapen i hand bekämpa buset. 

Några av dem dricker för mycket sprit, andra håller sig till fotboll och familjen. Förvånansvärt många läser tidens arbetarförfattare och kan även citera dem. 

Kollander kommer att tänka på ett citat av författaren Per Rådström, när han ser våren närma sig: »Våren är lika mycket när gatukontoret börjar mönja telefonstolparna, som knoppningen på kyrkogården.« 

(De läsare som inte sett några telefonstolpar med sina små runda, vita porslinshängen får kolla upp gamla bilder.) 

Pensionären Nils Adolf Malmberg tänker på ett citat av favoritförfattaren Harry Martinsson, från boken Midsommardalen när han ser issörjan längs stränderna. »Han hade ofta boken med sig ut till stugan där han kunde läsa i lugn och ro.« (s. 366)

Poliserna är inga extremister, de flesta står till vänster på ett stillsamt sätt. Berg besöker en militärförläggning och reflekterar. »Det var så här den nya världen, den nya tiden såg ut, slog han fast i sitt stilla sinne. Valpar som blev till furirer som blev till fullödiga pennalister. Det var militären i ett nötskal.« (s. 396)

Om militärstaden Strängnäs har han inte mycket gott att säga. »Strängnäs. tänkte Berg och såg sig om. Fy fan vilken skithåla. Bara kyrkliga borgare och en massa militärer. Kunde det bli värre? Han saknade Stockholm redan. Den här hålan hade väl inte ens några hederliga arbetarkvarter där riktiga människor bodde. « (s. 396)

Gemensamt har poliserna sin nyfikenhet och envetenhet, författaren lyckas teckna ett antal trovärdiga och originella porträtt, förutom Kollander, den listige förhörsledaren, Lampell, försupen och otrevlig men ihärdig som en grävling. och Rydin, den stillsamme medelmåttan som visar oanade egenskaper. 

Njutbara är även alla detaljer kring kända krimfall, byggprojekt, orter som idag fallit i glömska eller blivit utanförskapsområden, som förflyttar läsaren i tid och rum. 

Lägg till detta ett antal spännande omkast och riktigt raffel, där varken våldsamma vapenstrider eller biljakter saknas. 

475 sidor tar slut i ett nafs i denna lyckade deckardebut. 

Siri fortsätter charmera 

Carin Hjulströms fjärde del i serien om Säbyholm, fortsätter skapa Midsomer-stämning runt skådespelerskan Siri som startat handelsträdgård med brorsonen Anton, samtidigt som morden avlöser varann.

MYSDECKARE. Carin Hjulström Med döden som gäst (Forum)

Det är sommar i Säbyholm, den lilla lantliga idyllen i Sörmland, Sveriges svar på morden i Midsomer. Å andra sidan har vi många Sveriges svar på Midsomer numera. I verkliga livet.

Hjulströms Säbyholm har både gods och herrgårdar som samsas med den utsatta förorten, hästar och hagar, den glittrande Mälaren, och så plantskolan, som Siri driver tillsammans med sin brorson Anton som är på väg bort från sitt småkriminella förflutna.

Siri grubblar över om hon ska fortsätta den framgångsrika karriär på Dramaten som hon lämnade efter en kärlekskonflikt med stjärnregissören Eskil, som hon varit älskarinna åt i 35 år. Nu är hon lyckligt i relation med lokalpolisen Olle, men ska de bo ihop? Frågorna ställs samtidigt som det inträffar ännu ett mord i idyllen. Den mördade är son till Upplands-Bros förmögnaste familj, som gjort sig impopulär genom att köpa upp ett område tänkt för camping. 

Att Bro, med sitt särskilt utsatta område ligger i närheten bidrar till den ökande förekomsten av narkotika i hela trakten. 

Carin Hjulströms fjärde del i serien lyckas hålla ihop privata konflikter och kriminalarbete på ett skickligt sätt. Utan att ducka för de brott som begås förmedlar hon även förståelse för de omständigheter som producerar dem. Olle och hans kollega Rita är hyggliga, mänskliga poliser, som mitt i jagandet av mördare, utpressare och gäng också tar sig tid att fika, skämta och ta hand om varann. Och den här gången även en liten pojke på glid. 

Återkommande röda trådar, som kärlekstrassel och missförstånd mellan Olle och Siri, sökandet efter Antons försvunna föräldrar, släktbråk med mera tas väl tillvara. Det blir också mycket bok för pengarna, 514 pocketsidor slukas i ett nafs. Att författaren själv bosatte sig i just Säbyholm och deltog i studiecirkeln Säbyholms gröna fingrar bidrar till den suveräna miljöbeskrivningen. 

En mamma på jakt efter hämnd

Den hårdkokta historien om en desperat mamma som söker sanningen om sin försvunna tonårsdotter i ett Boston som kokar av rasmotsättningar är smärtsamt spännande.

DECKARE. Dennis Lehane Small Mercies (Abacus books)

Sommaren 1974 avgörs slutligen den stora skolstriden I Boston. Det ska bli bussning av svarta och vita elever för att bryta segregationen. I den av irländare dominerade stadsdelen Southie kokar det. Liksom inuti Mary Pat Fennesey, ensam mamma till 17-åriga Jules. Skild, änka och van från uppväxten att ta strid för sig själv på liv och död med knytnävarna. 

I Lehanes andlöst spännande skildring är hon en av de många invånarna i ett vitt, av irländska invandrare dominerat område som protesterar mot planerad bussning. Sonen har hon förlorat till knarket, som finns överallt. Gängen som styr området försöker hon hålla sig väl med, tills det inte går längre.

Southie sägs vara en plats där alla tar hand om varandra, men vänder bort blicken inför hot och rasism och där våldet lurar bakom varje hörn. Knarket är en tung del av maktspelet, redan år 1974.

En natt kommer Jules inte hem. Mary Pat ger sig ut på jakt efter sin dotter. Det blir en farlig undersökning, där hon bokstavligen slår sig blodig för sanningen och söker svar om både det samhälle dottern och hennes vänner lever i och deras relationer till den svarta pojken som hittats död samma natt som Jules försvann. Han vars mamma är hennes arbetskamrat på äldreboendet. Den vänligaste av dem alla. 

Det här är en deckare som hanterar fördomar, våld och hämnd i hårdkokt form tillsammans med förtvivlade resonemang om livets mening, om de chanser som aldrig förlorats eftersom de inte funnits. 

Vreden över orättvisorna tränger sig på bakom varje bokstav.

Polisen Bobby som sätts att utreda mordet porträtteras som en man med empati och egna erfarenheter av knark och våldsam död. En ljusglimt, i ett ofta kompakt mörker. 

Lehane skriver inte om enkla konflikter där bara elaka människor begår brott, även om grymheten skildras skoningslöst, utan hur godhet och ondska samsas hos de flesta av oss, om än i olika grad. En del blir bra människor, andra dåliga människor och några omprövar sitt liv och sina värderingar. 
Jag sträckläser, ofta med en klump i halsen.

Torsdagsklubb i toppform

Den som tror att 80-plussare automatiskt viker ner sig för bedrägeriförsök och hot har inte träffat de fyra i Torsdagsmordsklubben. Roligt, rafflande och rörande. 

DECKARE. Richard Osman The last devil to die (Penguin)

I denna fjärde del hamnar gänget i en smått sanslös kedja av heroinsmuggling och jakt på den som kallblodigt mördat en antikhandlare och vän till Stephen, Elizabeths man. 
Ibrahim, pensionerad psykiater, extraknäcker som analytiker åt en fängslad knarkdrottning, Elizabeth, före detta spion, går aldrig ut utan pistolen i handväskan, Ron före detta militant fackföreningsman är på väg att bli kär och dagboksskrivande Joyce, tidigare sjuksköterska visar sig vara ett ledarämne. De fyra är för ett antal miljoner läsare numera välkända i deckarvärlden under namnet Torsdagsmordsklubben, veckodagen då de samlas i äldreboendets mötesrum, för att lösa kniviga, från början kalla, numera pågående fall.

Torsdagsgänget står dock motståndskraftiga och genomskådar det mesta. Även ljugande utredningsledare.

Förstås är detta inte ett deppigt äldreboende med hasande gamla i grönbelysta korridorer, utan ett privat och exklusivt med hyfsat friska äldre. De fyra är smarta och kapabla, om än med de till åldern hörande fysiska begränsningarna. Den akuta rädslan för döden har ersatts av övertrumfande kärleken till livet.

Demensen skuggar tillvaron, främst för Elizabeth, vars make tynar bort i Alzheimer. Något lyckligt slut finns inte, utan bara svåra beslut och detta skildrar författaren kärleksfullt och känsligt. 

Till detta har The last devil to die en bladvändarspännande handling och en final med många sistaminuten-överraskningar, som en riktigt bra deckare ska ha. 

Hanna Duncker vill rentvå pappan

Att poliser i deckare tar risker och beter sig dumt är mer regel än undantag. Den gravida Hanna Duncker i serien om Ölandsbrotten börjar bli lite väl oförsiktig. 

DECKARE. Johanna Mo Darrgräset (Romanus Selling)

Ölandsbrotten där polisen Hanna Duncker dels gör sitt jobb, dels engagerar sig i att rentvå sin pappa från ett mord han erkänt, är här inne på sin fjärde del. Välskriven och i högt tempo, med många förhör och mycket bilåkande och ett antal måltider på vägen i jakten på den som tagit livet av den ilskne men också charmerande pensionären Vidar.

Vi följer Hanna, numera gravid och lycklig sambo med Isak, hennes kolleger och chefen vid Kalmarpolisen. Den mystiska sjukdomen corona har precis börjat bli bekant. 

I den här boken är det dags för rättegången som ska rentvå pappan, och där hennes bror vittnar om sin olustiga roll. 

Samtidigt fortsätter hoten mot Hanna själv, vilket avslutningsvis också blir en liknande cliffhanger som i den förra delen och boken därmed inte får något riktigt slut den här gången heller. 

Att Hanna, som redan i den tredje boken fick livshotande knivstick i magen, inte är mer försiktig är på gränsen till omdömeslöshet utanför deckarhjältens formel. 

Mästaren Penny håller formen

Kanske är detta en av Louise Pennys kusligaste deckare, med en krypande känsla att mördaren kan vara varsomhelst och ha förklätt sig till vemsomhelst.

DECKARE. Louise Penny A World of Curiosities (Hodder)

Det måste erkännas: För varje gång med en ny Penny, i en allt längre rad, oroar jag mig: Det kanske har kommit till slapp serierutin nu. Men tack och lov – farorna är obefogade även vid läsning av nummer 18. Den är smart, spännande, skruvad och med sedvanlig snabbväxling mellan misstänkta, så att jag som läsare inte kan vara helt säker på hur det hänger ihop förrän i finalen. 
Inledningen är en tillbakablick där Armand Gamache, chef vid polisen i Montreal (jag börjar ge upp om alla titlar och undertitlar i poliskåren) ska utreda ett kvinnomord på en prostituerad kvinna, vars två barn kommer att dyka upp ett par decennier senare, i samband med en examen på den tekniska högskola där ett terrorattentat riktat mot de kvinnliga studenterna ägt rum. 

I en återblick på första mötet med barnen Fiona och Sam dyker också Jean-Guy Beauvoir upp som ung och upprorisk – och får sina första moralfilosofiska lektioner av sin chef.

 I kommissariens hemby, Three Pines upptäcks en hemlighet på en vind ovanför vännen och tidigare psykologen Myrna Launders bokhandel. 

Med dessa ingredienser och ett antal obehagliga hemligheter från det förflutna hålls läsaren i konstant spänning, samtidigt som författaren fortsätter understryka att även om ondskan inte går att undvika finns det nästan alltid en förklaring till varför människor blir onda. Armand Gamaches ankare i tillvaron är hustrun Réne-Marie och hans djupa kärlek till henne är en välbehövlig kontrast till de flesta moderna deckarhjältarnas dysfunktionella relationer. Tack och lov är hon inte utsatt för hot!

Att det i deckarna oupphörligt citeras poesi, som inte sällan skrivits av byns gamla, alkoholiserade och mycket kända Ruth Zardo bidrar till att texten så ofta skimrar och sjunger.  

Farliga förbindelser för kvinnor i polisen 

Spännande poliskrim om Agneta och Karin från 1976 då en skandal med toppolitiker och prostituerade puttrar i medierna, men mörkas ända in i den egna arbetsplatsens topp. 

DECKARE. Denise Rudberg Dancing Queen (Norstedts pocket)

I en härva av hemliga kontakter, tvättade utredningar och brottslighet på högsta nivå, som även hotar deras egen säkerhet rör sig två kvinnliga poliser år 1976: Nyutbildade Agneta Thorén, hörselskadad av en insats då den västtyska ambassaden ockuperades och Karin Johansson, med en lång karriär i kåren. 

Agneta får jobb i arkivet, efter att ha ställts inför ett utköp från arbetet som polis. 

Karin får hoppa in som chef och, förutom att tålmodigt hantera en aldrig sinande ström av mansgrisiga gliringar, mer regel än undantag detta årtionde, går det upp för henne att allt inte står rätt till i den utredning om mord på en prostituerad kvinna som hon håller i. 

Det mörkas och sopas igen, en kvinnlig kollega mördas. 

Någon spionerar på henne. 

Agneta som fått lägenhet i innerstan, genom att lova arbeta där som portvakt, har tagit med sin lilla dotter som tidigare bott hos morföräldrarna. Hon är en omdömeslös mamma som sätter sig själv före dotterns mående. Och pappan är en man som kan utsätta dem för fara. 

Denise Rudberg är skicklig på att skapa spänning och autencitet i historiska miljöer, inte minst i serien om de kvinnliga kodknäckarna under andra världskriget. 

Och även om hon här ägnar sig lite väl mycket åt varumärkesdropping så är huvudhistorien dramatisk så det räcker även till en fortsättning.

Vem tog livet av Oxfords it-girl?


I den här satiriska och humoristiskt berättade detektivhistorien träder det gamla Englands uppblåsta seder och bruk i snobbig universitetsmiljö fram med full kraft, skildrade av en sakkunnig skribent med blick för detaljer och klassmarkörer. 

DECKARE. Plum Sykes Party girls die in pearls (Harper)

Hon hinner knappt packa upp: Plötsligt blir nyss anlända förstaårseleven Ursula Flowerbottom privatdetektiv med uppdrag att i skoltidningen avslöja vem som mördat det anrika universitetets egen It-girl. 

Här är en satiriskt underhållande pusseldeckare i Agatha Christiestil med en ironisk blick på de klassrelaterade, smålöjliga studenttraditioner som fortfarande drar till sig de rikas barn. 

Den storsäljande författaren har själv studerat i Oxfords anrika miljö och delar frikostigt med sig av sina iakttagelser när hennes huvudperson, stjärnögd förstaårsstudent från landsbygden kommer till det prestigefyllda universitetet för att plugga historia, fylld av förhoppningar om roddturer, dater, och baler. Och gärna en karriär på studenttidningen Cherwell, som precis som det mesta andra existerar även i IRL. 

Tillsammans med rika amerikanske utbytesstudenten Nancy Feingold blir hon nästan genast involverad i att försöka lösa mordet på sin omsvärmade och glamorösa klasskompis, samtidigt som alkoholen flödar och de traditionstyngda roddturerna, balerna och festerna avlöser varandra. 

Ursula, föräldralös och fostrad av mormor och farmor lägger mer tid på att skriva om mordet i den prestigefyllda skoltidningen än att läsa historia. Hennes skolkamrater ägnar sig i hög grad åt nöjen och att berusa sig. Och så finns det förstås lärare med faiblesse för fräscha flickor.

Handlingen är förlagd till år 1985, en period vars trender, teveserier och populärkultur pricksäkert ger färg åt handlingen. Och har fördelen att helt sakna mobilkulturen. 

Upplösningen är godkänd, i en miljö där misstankarna, enligt sed, kastas på än den ena än den andra.

PS: Återigen ett fynd från byta-bokhyllan i servicehuset i Öckerö hamn. Så smart sätt att dela med sig! Boken kom ut 2017, men går att beställa. 

Straffad deckare ger hemlösa värdighet 

Krigsveteranen Jimmy som själv varit både straffad och hemlös ska i denna tredje del rentvå en kompis som anklagas för mord. Läsaren får de tilltufsades perspektiv på tillvaron, en nyttig perspektivförskjutning. 

DECKARE.Trevor Wood Vid vägs ände översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Vilka är de anonyma »ordningsmän« som lägger upp bilder på hemlösa i en Facebookgrupp och hävdar att de fejkar sitt elände? Krigsveteranen Jimmy Mullen riskerar sin villkorliga frigivning om han fortsätter sina privatspaningar. Men när nära vännen Gadge anklagas för mord tar han sig in i staden Newcastles undre värld för att hitta den skyldige. Med tillbakablickar presenteras både Gadges och Jimmys liv, vilket ökar förståelsen för orsaken till att de fått börja om på botten. 

Tredje boken i den hyllade serien håller samma höga standard som de andra när den tar med läsaren till de bostadslösa och tilltufsades värld, och de som utnyttjar dem. Det är blodigt, hänsynslöst och hårdhänt. Men också en vardag där hemlösa erbjuds en tallrik mat, en kopp te, en säng att sova i, medmänsklighet helt enkelt. 

Mordet får en ovanlig upplösning där de inblandades tolerans för ett inte alltid hundra procent lagligt beteende mjukar upp de hårda gränserna mellan vi och dem, skyldig och utan skuld. 

Hoten hopar sig runt kodknäckarna

De tre väninnorna fortsätter sitt hemliga arbete med att knäcka tyskarnas koder. Men det blir också regelrätta underrättelseoperationer, och en rad privata relationsproblem.  

SPÄNNING. Denise Rudberg Femte Kollusionen (Norstedts)

Året är 1942, januari med rekordkyla och de tre vännerna Signe, Elisabeth och Iris fortsätter arbetet, det hemliga kodknäckandet på Försvarsstabens kryptoavdelning. Alla tre har dessutom privata bekymmer som kräver handling. För Signe handlar det om tryggheten för hennes systerson Erik, som hon fått vårdnaden om, Elisabeth sänds ut på ett farligt uppdrag nära norska gränsen och Iris ställs inför att avslöja sanningen om sönernas olika fäder. 
Femte boken i serien håller hög standard, med hjälp av fin research och många historiska detaljer, inte minst om vardagslivet under ransonering och krig i omvärlden. 

Men, seriebokens dilemma är att hitta balansen mellan fortsättning följer och en bok i sin egen rätt. Denise Rudberg gör möjligen sin plånbok en tjänst men läsaren en otjänst när det känns som för lite händer. Jag tycker att både fyran och femman borde unnat sig några sidor vardera till, vilket borde vara en hederssak för en hantverksskicklig författare. 

Fotnot: kollusion: hemligt samförstånd, hemligt samarbete

15 boktips för fina lässtunder

Liv Beckström

Agneta Pleijels lysande osentimentala självbiografi, Lena Anderssons vassa fallstudier, Joanna Rubin Drangers gripande seriebok, Karolina Ramqvists hjärtskärande Bröd och mjölk, Louise Pennys eleganta De blindas rike: Fem av de 15 böcker som lyst upp lässtunderna sista tiden och som jag skriver om här.

Deckardrottningen Louise Penny i sedvanlig storform, Claire Keegans fantastiska noveller, indisk feminism, Karolina Ramqvist om ensam flickas matmissbruk och elva andra läsupplevelser. Foto: Liv Beckström.

Svart sheriff i svår balansgång

DECKARE. J.S Cosby Alla Syndare ska blöda översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

En spännande och bitvis obehaglig djupdykning i rasmotsättningar och hämnd i Söderns  USA. 

Titus Crown, sheriff i Charon county. är stolt över sin stjärna. Han vill vara rättrådig, hålla sig till etik och regelbok, inte minst för att gottgöra ett övertramp under sin tid i FBI.

»När de hade diskuterat möjligheten att Titus skulle ställa upp i valet hade han gjort sig stort besvär för att försäkra sig om att Jamal förstod att han skulle bli en sheriff som var svart, inte den svarta folkgruppens sheriff.«

För färg spelar roll i denna välkomponerade, täta, deckare om hur rasrelaterad fientlighet kommer till uttryck i det lilla sydstadssamhället. Charon Countys vita befolkning värnar sitt förflutna, som att behålla en staty från inbördeskriget mellan nord och syd. De svarta vill välta den över ända. Varje begånget brott tolkas utifrån rastillhörighet. 

Att Titus är svart, liksom 60 procent av invånarna varken tillåts eller vill han glömma. 

»Det bor 14 287 människor i Charon County. Sextio procent av de människorna är svarta. Folk som aldrig trodde att de skulle få en chans att rösta på en sheriff som inte skulle stoppa deras bilar och tafsa på deras fruar och döttrar eller nästan slå ihjäl deras söner eller äkta män.«

Han är dessutom antireligiös i ett samhälle med 21 kyrkor och tror varken på Guds straff eller djävulen. Det onda finns inom oss själva. 

Sheriffens etos sätts på hårda prov när han dras in i jakten på en sociopatisk gärningsman, som fört bort och mördat barn under grymmast möjliga omständigheter. Alla barnen är svarta. Men upplösningen är inte som någon trott.

Hela boken talar med en ton blandad av osläckt vrede och pågående sorg. Men samtidigt finns kärleken till familj och medmänniskor där, som välbehövlig motvikt. 
J.S Cosby är en utomordentligt driven författare som håller liv i spänning och relationer hela vägen.
Men ett antal grymma skildringar av våld och tortyr hade kunnat vara betydligt färre utan att budskapet gått förlorat. 

Dödade miljöterrorister  ministerns son?

DECKARE. Kim Faber & Janni Pedersen Skuggriket , översatt av Svante Skoglund (Modernista)

Välskrivet med mycket familjetrassel när danska brottsutredare misstänker miljöterrorism.  

I denna fjärde del i serien om mordspanaren Martin Juncker och hans kolleger inträffar en explosion på ett kolkraftverk samtidigt med ett spektakulärt mord på sonen till en hatad klimatminister. Handlar det om miljöterrorism?

Den som följt serien om poliserna i Köpenhamn med omnejd återknyter här bekantskapen med de flesta av utredarna. Den ärrade Martin Juncker med sin arbetsnarkomani, halvdåliga hälsa, försummade barn, och två kvinnor som väntar på att han ska ha tid med dem en liten stund mellan alla mord är en rätt typisk hjälte i genren. 

Denna gång måste Juncker se sin brist på engagemang i vuxne sonens liv i vitögat på allvar. Skarpt läge uppstår. 

I korta, actionspäckade kapitel följer vi jakten på de skyldiga. Men allt klaras inte upp. Exempelvis ett misstänkt massmord på ett äldreboende, som berör Juncker på flera sätt.

Även för kollegan Signe Kristiansen som brutit mot reglerna i ett tidigare fall för att sätta dit en våldtäktsman oroar sig: Har mannen en hållhake på henne? Fortsättning lär följa. 

Kvinnorna och männen runt Juncker är en väl avvägd blandning, men dragningen till risktagande och för många arbetstimmar har de gemensamt. 

Som tidigare lyckas de båda författarna få till en bladvändare med bra blandning av hårdkokt handling och medmänskliga dilemman. 

Försvunnet knark plågar Gamache 

DECKARE. Louise Penny De blindas rike, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

En sedvanligt elegant blandning av filosofiska samtal och spaning på liv och död.

Kommissarie Armand Gamache är avstängd från sin chefstjänst vid polisen i kanandensiska Montreal, i avvaktan på resultatet av en internutredning om ansvaret för ett stort ingripande mot knarksmugglare sex månader tidigare. 

Smugglarna greps, men en stor del av knarket är fortfarande borta.

Han har tid att ta sig an det egendomliga uppdraget som testamentexekutor åt en städerska, som kallar sig baronessa. Till uppdraget utses även hans vän och granne i den lilla byn Three Pines, bokhandlaren Myrna Landers, samt en för dem helt okänd ung man. På snåriga vägar knyts berättelserna ihop.

Ganska snabbt inträffar ett nytt mord. Samtidigt som snön nästan lamslår trakten samlas de berörda hemma hos Gamache och hans Reine- Marie. Vid deras stora bord finns alltid plats för en tallrik till, och huset rymmer sängplats för vilsekomna, misstänkta eller ej.

Byn Three Pines inne i provinsen Québecs djupa skogar är ett mikrokosmos där både hemligheter, svek och ondska kan uppenbara sig, men där gemenskap, tillit och vänskap ändå står pall. 

Gamache och hans svärson och kollega Jean Guy Beauvoir tar sig an fallet, tillsammans med sjukskrivna polischefen Isabel Lacoste.

Samtidigt följer Gamache narkomanernas jakt på den nya drogen, genom polisaspiranten Ameilia Choquet,som stängts av från skolan. Ska hon falla ner i det knarkträsk där hon tidigare befunnit sig? Miljöerna är skoningslös misär, och den sorgliga gatan Rue st Catherine som skildras såg jag i allt sitt elände under ett besök i Montreal för några år sedan. 

I den sedvanliga Pennyska blandningen av varm choklad, frasiga croissanter, filosofiska samtal på bistron samtidigt med spaning och stenhård mördarjakt uppstår läsarmagi. 

Att jag läste den på engelska för några år sedan spelar ingen roll. Det är få deckare som klarar både en och två omläsningar, som Louise Penny! 

Olöst yxmord utmanar Vera 

DECKARE. Sara Strömberg Skinn (Modernista)

Vera Bergström, privatspanande lokalredaktör i Järpen är välkommen åter! 

Det är februari, nyhetstorka och lokalredaktör Vera Bergström får uppdraget att granska ett flera decennier år gammalt olöst yxmord i Storlien. Far och två små barn dödades, mamman är spårlöst försvunnen. 

Vera dras in i fallet med sedvanlig blandning av journalistisk energi och arbetsnarkomani. Ensamstående, 50 plus, lite sliten i höften, totalt negligerande behov av nyttig mat och sömn är hon en del av en klassisk, men förnyad privatspanartyp. 

Men att hon fortfarande sätter sig och kör upp i fjälltrakterna med dåliga däck, trots vädervarningar om snöstorm är nästan över gränsen till hur dumdristig deckaren/ den hängivna murveln får vara! 

Dock, i den här fjärde boken i serien tar kärleken ett litet skutt framåt, just för att Vera blir fast i snön.  

Själva mordgåtan är osedvanligt obehaglig, och en del av skildringarna där barn inkluderas är svårt att orka läsa. En dos gängkriminalitet i Stockholm stuvas också in, av oklar anledning, 

Det jag gillar bäst med serien är skildringen av det journalistiska hantverket och samarbetet mellan Vera och hennes chef.

Att läsa om redaktörslivet i Jämtland, där lokaltidningarna numera alla ägs av Bonniers, är både underhållande och allmänbildande. 

Det är bara att hoppas att det även fortsättningsvis i verkliga livet finns plats för erfarna murvlar som redaktionsbossen Strömmen och passionerade nyhetsjägare som Vera.  Men hennes framtid hotas nog mer av den galopperande tidningsdöden än av bovar i närheten.

En mammas frigörelse

ESSÄ. Èduard Louis En kvinna i frigörelse, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Efter att ha skrivit om sin pappa ger den franska författaren plats för sin mammas liv och längtan bort.

Vad innebär det att förändras? Frågan har sysselsatt sociologen och författare Èduard Louis genom alla hans böcker, inte minst den senaste Att förändras, en metod. 
Den här handlar om hans mamma. På 109 sidor berättar han om hennes hårda liv och förvandling. Efter decennier som nertryckt, fattig, lågutbildad kvinna, mor till fem barn, gör hon som 45-åring ett oväntat uppbrott. Hon slänger ut Éduards far och börjar bygga ett eget, självständigt liv. 

Deras relation var dålig. Èduard bröt kontakten när hans egen frigörelse och förvandling pågick, och under gymnasieåren lever han som om hon inte fanns. 

»De flesta som berättar om resan från en samhällsklass till en annan berättar om våldet de har upplevt . för att de inte passat in, inte behärskat koderna i den värld de trädde in i. Själv minns jag mest våldet jag tillfogade andra. Jag ville använda mitt nya liv till att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var den son ni hade önskat er. 
Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan hade upplevt. « 

Trots detta kan boken ses som en kärleksförklaring till mamman som på riktigt sökte jobb som städerska hos sin egen son! 

Avståndet till barndomshemmet gör att han så småningom kommer närmare henne igen, han ser våldet, han uppmuntrar henne att agera. 

Det blir uppbrott, det blir frigörelse från skurhink och fattigdom, om än inte total. 

Inte bara hon mår bra av det, även yngste sonen, Éduards lillebror, som tvingas flytta hemifrån och göra något mer än att spela dataspel är tacksam.  

Hon köper böcker, hon slutar titta på teve, precis som sin son byter hon ut sitt efternamn. Och »för första gången talar hon om sitt liv i futurum«.

Sorglustigt om fängslande tankemönster

FALLSTUDIER. Lena Andersson Studie i mänskligt beteende (Polaris)

Vasst och pricksäkert om människors fantastiska förmåga att missförstå varann genom språket. 

Fallstudier, eller moraliteter kallar hon dem, historierna om 14 kvinnorna i boken.

De har fasta eller tunna band till varann och möts i korta avsnitt där det sällan uppstår harmoni. Istället får vi samtal fulla av tankefällor, falska och äkta lojaliteter, självupptagenhet, rädsla för att stå upp mot majoriteten och ren illvilja. 

Lena Andersson fångar pricksäkert konsten att kontrollera genom att kommunicera, liksom förmågan att medvetet missförstå, feltolka, trassla till det för sig och såra andra. 

Det är tvärtomkvinnorna, de som inte utsatts för sexuella trakasserier, som inte känner sig hemma bland rådande normer, som har författarens – och därmed läsarens sympati. 

Ett lysande exempel är lunchen där manipulativa Liselotte öser elakheter över väninnan Matilda under skenet av att de är välbehövliga sanningar. Matildas fåtaliga relevanta motargument tas emot som förolämpningar.
Eller när de båda väninnorna Malin och Eva verbalt hoppar på butikskontrollanten Jenny som berättar att hon inte polisanmälde en ätstörd pojke som snattat godis. 

Den unga Amanda, fnyser åt sin mamma Märtas slitstarka äktenskap, och anser att hon offrat sin frihet genom att hoppa av studier i USA och gifta sig. Trots att  gett henne ett lyckligt äktenskap, medan Amanda gått in i en självupptagen bubbla och sabbar sin relation.

Anderssons syrliga samhällskritik, gnistrar till som små tomtebloss av ironi, som när Eva, kommuntjänsteman har uppdraget att omvandla Stockholms innerstad till en trädgård, något som författaren i krönikor upprest sig emot. 

Den som ibland längtar efter en kritisk röst när enigheten i en grupp blir för stor har en nöjsam lässtund framför sig. 
Mitt i alla missförstånd, medvetna eller ej, finns tack och lov även plats för uppriktighet, uppror mot dumheten och spirande vänskap.  

Smart feelgood med oväntad upplösning

FEELGOOD. Colleen Hoover Glashjärtan översatt av Ida Ingman (Modernista)

Hon har sålt ofattbart många böcker och visar här att hon vet hur man ska berätta en historia.

Beya bor i en villavagn i Kentucky, är så fattig att hon ibland letat i soporna efter mat, men har klarat skolan så bra att hon fått ett volleybollstipendium till universitetet i Pennsylvania. Mammans missbruk och hennes plötsliga död tvingar Beyah att söka upp pappan hon inte haft kontakt med på åratal och tillbringa sommaren med hans nya familj i deras sommarhus i Texas. Hon berättar inte att mamman dött av en överdos i den husvagn de bott i.

Colleen Hoover blandar skickligt ren misär, missbruk, svek och hårda villkor med mjukaste romantik och erotik.  Beyahs möte med välmående medelklass och en pappa som svikit skapar en intressant konflikt, tillsammans med glimtar av systerskap i nya familjen och växande attraktion mellan henne och Samson, som tillhör det rika vackra gänget, men ändå känns likadan som hon. Handlingen tar en överraskande vändning. 

Berättelsen om Beyah Grim, och hennes väg ut ur eländet är välskriven, lättläst och även gripande. Att läsaren, trots genren, inte kan vara säker på hur det slutar är en fördel. 

Befriande nyktert om arbetslust och kärlekslidande 

MINNEN. Agneta Pleijel Sniglar och snö (Norstedts)
En underbar utforskning av kvinno- och författarlivet som det blev.

»Vad det är jag sysslar med nu vet jag inte riktigt. Driften att skriva tycks outrotlig. Mitt liv är inte märkvärdigt. Jag har varit upptagen av att försöka förstå det som omger mig. Och vad som händer i det inre.«

Författaren har fyllt 82 när hon sätter punkt för denna tredje del om sitt liv. Här följer vi henne från de tidigaste ihågkomsterna genom åren som mamma, journalist, författare, hustru, syster, väninna. 

Hon får ett framgångsrikt yrkesliv, och blir den första kvinnan på kulturchefsstolen på Aftonbladet. Hon skriver poesi, romaner, dramatik, ofta prisad och mycket läst. 

Ändå ser hon kritiskt på sig själv och det dröjer år innan hon accepterar sig själv som en »riktig författare«. Trots stor flit och stark inre motor. 

Det är fascinerande att följa hennes skrivande, hur en del texter tycks komma till henne som en befallning, inte olikt den process som senaste nobelpristagaren Jon Fosse talar om. Det är minnen, varvat med existentiella reflektioner runt människoartens unika medvetande, vad gör det med oss? 

Som skild får hon långa dagar med sena hämtningar. Hon har ett taggigt förhållande till dottern i många år och sörjer detta. 

Med sitt omvända kikarsikte gör hon närstudium av den unga kvinnan som åldras och försöker förstå henne, istället för att förklara och ursäkta. Hon är befriande ärlig, utan att för den skull ikläda sig martyrskap. I arbetslivet tar hon eget ansvar när något inte går bra, vågar lämna när det inte funkar.

Det är befriande hur nyktert hon genomgående betraktar sig själv och sina kriser, osentimental även när hon är som mest drabbad av sorg, ofta kärlekssorg, när den älskade M överger henne för andra kärlekar. Vad gör mest ont, att acceptera och nöja sig med det hon kan få, eller att klippa helt?

Hon sliter med frågan under många år. Själv är jag tacksam för mötet med henne, och för att jag har de två tidigare delarna om flickan och den unga kvinnan olästa. 

Skimrande om små ting som gör skillnad

NOVELLER Claire Keegan Det tredje ljuset Små ting som dessa, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Två sorgsna och skimrande upplyftande berättelser från den irländska landsbygden. Om de små ting som utgör livet och de val som gör skillnad, som gör att man kan se sig själv i spegeln. 

I båda berättelserna möter utsatta flickor vuxna som förstår och bryr sig, ser försummelserna mot dem och blir medmänniskor. 

Det tredje ljuset (som även blivit film) handlar om en 6-årig flickas sommar med vuxna, äldre släktingar till hennes mamma, som vill henne väl. Hon möter ömhet och omtanke som hon tidigare aldrig upplevt. 

I Små ting som dessa är det Furlong, pappa till fem flickor, samt son till ensamstående mamma, som tar ett livsavgörande beslut i en miljö präglad av synd och skam och att flickor som råkar illa ut får skylla sig själva. Allt beskrivet enkelt, återhållet och vackert. 

Den som ännu inte läst Claire Keegan har en värld av irländskt vemod, ljus och kärlek framför sig. 

Kärlekskontroll i murens skugga 

ROMAN. Jenny Erpenbeck Kairos. översatt av Ulrika Wallenström (Alfred Bonnier)

Välskrivet om en destruktiv relation i ett DDR-Berlin på väg att falla sönder.

Katharina är 19, Hans är 53, radiojournalist och gift, han är tio år äldre än hennes pappa. Gammal nog att ha ett förflutet i Hitlerjugend. De träffas av en slump på Alexanderplats en fredag i juli i mitten av 1980-talet, i det Berlin som tillhörde dåvarande Östtyskland. Förälskelsen slår ner i dem när blickarna möts på en buss.
Romanens Kairos, det lyckliga ögonblickets gud är nådig mot dem. I alla fall från början. Men att hålla fast guden är svårare och de lyckliga ögonblicken blir allt färre. 

För det är ingen vacker kärlek som skildras här, utan en besatthet, som från Hans sida övergår i allt mer kontrollerande och våldsamt beteende, som Katharina fogar sig efter. 

Exempelvis att lyssna i timmar på hans inspelade band med förebråelser och förolämpningar och svara skriftligt på dem alla. Hon binds och piskas och måste klä ut sig till skolflicka enligt hans peferenser.

Endast hennes ungdom och längtan efter kärlek gör det begripligt. Han fortsätter dessutom att vara gift. 

Samtidigt som deras relation långsamt spricker går Hoeneckers samhälle mot sin undergång, muren öppnas och rivs. Utan att Katharina och Hans direkt omfamnar den nya verkligheten, där varorna ändrar pris hela tiden och alla som jobbar i Östra Tyskland får sparken. Det förakt som präglar föreningen, från den västra sidan kommer fram i många pregnanta tidsmarkörer.  

Författaren är född och uppvuxen i Östberlin, och ger med sina detaljer en stämning av en sorts lugn och trivsel, trots varubrist och brist på intellektuell frihet.  Västra sidans tiggare och porr är inte något som attraherar Katharina, när hon får visum för att besöka sin mormor. *
Det tar lång tid innan Katharina ser klart på sin egen roll i den destruktiva relationen. Hennes starka vilja att få ett eget liv och överleva lyser upp romanen när Kairos för länge sedan lämnat berättelsen.

Mormor med superkrafter i krigens Vietnam

ROMAN. Nguyễn Phan Quế Mai The Mountains Sing (One World)

En rörande, kärleksfull och bitvis grym berättelsen om en modig mormor och hennes familj under några decennier av Vietnams blodiga historia.

I denna välskrivna och spännande berättelse får vi Vietnams blodiga historia under de decennier Frankrike, Japan, USA, velat dominera och ockupera landet, samtidigt som inbördeskriget mellan Nord och Syd härjar och ställer bror mot syster. Till detta USA-bombningarna med napalm och gifter som ger svåra fosterskador.

I boken följer vi en familj, genom två berättare. En mormor och hennes dotterdotter, som växelvis tar oss från ett välmående, lyckligt bondeliv till inbördeskrigets grymheter.  

Berättelsen inleds i Hanoi 1972, när 12-åriga Huong och hennes mormor flyr undan de amerikanska bomberna. Så småningom tar kriget slut och den långa väntan på den skingrade familjen börjar. 

Ingen överlever år av krig i djungeln utan sår i själen eller på kroppen. Efter bomberna ska landet byggas upp igen och såren mellan människor läkas. Det blir en svår tid där Huong tvingas till svåra möten med nära och kära som förändrats. Men hon blir också bärare av framtidshopp.

När man ser de inledande sidornas översvallande recensioner, och tar del av prislistan för denna internationella bestseller så är det helt klart att det är mycket vi går miste om av intressant utgivning på engelska. 

Lakhsimi tar strid mot Indiens överklass

ROMAN. Alka Joshi The Henna Artist (Mirabooks)

Historien om Lakhsimi, som rymmer och kämpar sig till frihet är fascinerande och ger ett stort stycke indisk kvinnoverklighet. 

Lakshimi är runt 30 år, försörjer sig på hennamålkningar hos de rika kvinnorna i staden. I djupaste hemlighet gör hon också örtdrycker och teblandningar mot oönskade graviditeter. Men plötsligt dyker en för henne helt okänd lillasyster upp, tillsammans med hennes tidigare man (som hon inte är skild från) och ställer till en rad problem i hennes tämligen trygga liv. Allt utspekar sig i Jaipur i Indien, några månader under mitten av 1950-talet. 

Att unga kvinnor i Indien löper stora risker att få sina rykten förstörda klargör författaren tydligt med målande beskrivningar av såväl misär och utnyttjande. Religion, kast och folkgruppstillhörighet delar upp i skilda världar. 

Boken är lättläst, med originella personteckningar och miljöbeskrivningar. En ordlista för alla de indiska uttrycken och maträtterna hjälper läsaren ytterligare att följa med in i Lakshimis värld. Kvinnors och flickors akuta brist på frihet. Det gäller inte bara Indien på 1950-talet, utan är alltför ofta ett faktum än i dag. 

Romanen har inspirerats av författarens mamma. Inte för att hon levde ett sådant liv, utan för att hon gjorde det möjligt för sin dotter att leva självständigt, skaffa sig utbildning och en egen lön. Om än inte i Indien, utan i USA.

Lyfter de försvunna ur glömskans hav

SERIEROMAN. Joanna Rubin Dranger Ihågkom oss till liv (Albert Bonnier)

En fantastisk och berörande dokumentärroman där författaren tecknar, målar och söker sanningen om sina försvunna släktingar för att lyfta dem ur glömskan.

Det här är en tung bok i flera bemärkelser: 

  • Tung att ha i knäet med sitt generösa format och mer än 400 sidor. 
  • Tung för sin genomlysning och dokumentation av en släkt som försvann och  skingrades över tre kontinenter, under andra världskriget under nazisternas massutrotning av judar. Samtidigt som de flesta gränser stängdes för dem. 
  • Tung för att det är en historia med förtvivlan inskriven på varje sida. 

Grymheterna går bortom ord, samtidigt som mörkret blir möjligt att ta till sig via hennes penna. Ett mörker som riskerar att sluka den som öppnar dörren och går in, men som blir uthärdligt för läsaren.

Som liten hörde hon ingen berätta. Men hennes moster Susanne, som hon identifierat sig med, tog plötsligt sitt liv. 
Hon får stegvis upp ögonen för tystnaden, förtigandet av försvinnanden och antisemitismen som finns även i våra dagar.  

Joanna Rubin Dranger följer den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. Hon söker:  I arkiv, album, brev, artiklar, för sällan har det varit släktingar som spontant velat prata om det fasansfulla. Snarare tvärtom, förpassa det till glömskan.

Hon vill skriva och teckna deras historia. Ge de mördade namn. Lyfta dem till hågkomst. 

Med teckningar, pratbubblor, vackra akvareller, infogade klipp och foton tillsammans med seriebokens korta texter blir det en sorts allkonstverk som går rakt in i hjärtat. 

»Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen.«

Boken belönades med Nordiska rådets pris 2023.

Varför vågar hon inte säga något?

UNGDOM. Laurie Halse Anderson Säg något översatt av Ann Margret Forsström (Natur & Kultur)

En ung tjej får ett helvete här hon ringer polisen efter ett övergrepp. Den svåra vägen tillbaka skildras med lyhörd ömsinthet. 

Melinda är 13 år och på fest med äldre ungdomar. En av de äldre pojkarna våldtar henne. Hon ringer polisen men vågar inte stanna kvar, och alla tror att hon ringde för att sabba partyt och vänder henne ryggen. I skolan blir hon utstött och mobbad. Även hennes bästis sviker. Själv vågar hon inte berätta för någon och skamkänslorna gör henne självdestruktiv och apatisk.

Berättad ur flickan perspektiv får vi inblick i hur tigandet skadar henne, gör varje dag i skolan till en plåga, och den svåra vägen fram till att till slut våga säga något. 

Stilmässigt påminner den om Astrid Lindgren-pristagaren Halse Andersons andra översatta bok Skärvor av minnen även där är jaget en tjej i tonåren som försöker dölja ett stort problem. 

Båda böckerna ger också intressanta inblickar i skolsystemet, som verkar ha större engagemang i och koll på eleverna än många svenska gymnasieskolor. Och den elev som är missnöjd med en lärare – och har resurser – kan anlita en advokat för att få sina rättigheter tillgodosedda. Samt banda och filma läraren under en lektion. 

Att författarens böcker av föräldraföreningar anses så skadliga för läsande unga att de plockats bort från skolbiblioteken i flera delstater är svårbegripligt. Flickors ibland hårda verklighet blir inte bättre av att skambeläggas. 

Hjärtskärande om mat som tröst och tvång

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Bröd och mjölk (Norstedts pocket)

En stark och självrannsakande analys av hur en ensam liten flicka  blir besatt av mat som tröst och trygghet. 

Den lilla flickan ser mandariner på det stora, vita bordet i köket. Kanske så många som tretton. Bakom en stängd dörr sitter mamma och jobbar. Flickan, som inte är mer än tre år, lyckas få tag i mandarinerna, och äter dem, en efter en. Allihop. Det hon minns, förutom nässelfebern och allergin är »smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig.«

Den både sakliga och sorgliga beskrivningen av förhållande till mat och kärleken och ångesten som uppstod runt ätandet är även en rörande berättelse om en ensam flickas kamp mot sina rädslor. 

I centrum tre kvinnor:  flickan, mamman och mormor. Men också den frånvarande pappan. 

Mamman är där, men ofta borta från hemmet, arbetar, går på fest, har en ny kärlek. 

Pappan bor utomlands, har aldrig levt med henne, mötena blir prestationsinriktade och ångestladdade när berättarjaget lägger all energi på att smälta in, duga och göra rätt. 

Tryggheten finns hos mormor och morfar, där hon tillbringar sina lov. Mormor, som outtröttligt vandrar mellan spisen och matbordet lär henne älska risgrynspudding, hon blir också den som introducerar henne till böckernas breda värld. 

Men det här är inte en bok om att hitta sig själv i läsning, utan om att döva oro med mat. 

Vägen från matbordet hos mormor med de trygga smakerna till det tvångsmässiga ätandet ensamma kvällar skildras koncist och konkret som det missbruk det är. Varför kan hon inte bara tycka om mat, som andra, varför tar den över henne? Om hon inte kräks upp den. 

Genom att laga mormors risgrynspudding åt sin egen lilla dotter inser hon plötsligt sin oförmåga och brist i relationen till barnet. Det är insiktsfullt och känslostarkt. 

Hon erkänner till sist att hon är besegrad av matdemonernas destruktiva makt. En av vägarna ut är att skriva om det som hänt. 

För den här boken har författaren fått Aniarapriset, till Harry Martinssons minne. En mer värdig mottagare är svår att tänka sig. 

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

15 deckare som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

Vi följer deras mördarjakt i Kanadas skogar, i Danmark, i England, på Irland, i Järpen, i norrbottniska Stenträsk, vid Höga Kusten, i sörmländska Säbyholm eller på den fiktiva Ögruppen Doggerland. De ofta lätt sorgsna poliserna och privatspanarna som nästan aldrig tappar tron på att de kan göra samhället lite bättre. 
Här är 15 tips på deckare som håller hög klass, antingen de kallas kriminalromaner, spänningsromaner, thrillers eller Cosy Crime. 

15 suveräna deckare förnöjer i höstmörkret.

Maria Adolfsson Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet (Månpocket)

Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby, snart 50 år som löser grova brott på den fiktiva ögruppen Doggerland i Nordsjön är en ny och ytterst givande bekantskap.

Läsvärd deckartrio om kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby. Foto: Liv Beckström

Att spoila innehållet förstör läsupplevelsen. De tre fristående böckerna läses med fördel i följd. I alla fall för den som vill följa inspektörens privata relationers utveckling. Och de är i högsta grad betydelsefulla. Handlingen utspelas i vår närtid Tempot är högt, det är svårt att inte läsa bara ett kapitel till. 

I den första boken möter vi kriminalinspektören när hon vaknar rejält bakfull på ett hotellrum med absolut fel man.  

Några timmar senare har hon utsetts till spaningsledare i ett mord på chefens före detta hustru, och tvingas till en svår balansgång i en grupp där hon är ifrågasatt. Ledtrådarna går bakåt mot ett kollektiv på 1970-talet, upplösningen blir både oväntad och spännande. 

I Stormvarning återvänder hon till sina hemträkter och konfronterar även släktingar som inte lever på lagens rätta sida. I den tredje är en känd sångerska spårlöst borta, och jakten på den våldtäktsman som härjat i alla böckerna intensifieras. 

Med sin blandning av skörhet, stingslighet och driftigt, självsvåldigt mod, påminner hon om 1980-talets privatspanare som Sara Paretskys V.I Warshawski, eller Sue Graftons Kinsey Millhone. Precis som dem är hon ensamstående, risktagande, får och ger hårda smällar i jakten på misstänkta mördare. Och utan hennes produktiva olydnad och regelbrott skulle inga brott bli lösta. Hon bär också på en stor, hemlig sorg, som gör henne än mer intressant. Maria Adolfsson gör den svärande, och ofta fysiskt utsatta Karen precis så sammansatt som behövs för engagemang och den spänning som ger böckerna riktigt hög slukfaktor. 

Doggerlands ögruppp har en blandad befolkningskompott av invandrade skander, bretoner och en obestämd kontinent. Här finns många kul detaljer, som ortsnamn, uttryck, kulturhistoria, och helgdagar. Årets festhelg kallas Oistra, ostronen till ära, trettonhelgen för Trekunga. På Karens stampub Haren och Kråkan pratas det doggerska och betalas med mark och shilling. Misstänksamhet mellan nordsidan och sydspetsen och all sorts kriminalitet ger Karen och hennes underbemannade kolleger övermycket att göra.

Fantasifullt och genomarbetat in i minsta detalj!  

Tove Alsterdal Slukhål (Lind & co)

Polisassistent Eira Sjödin återkommer här i den fristående men också sammankopplade fortsättningen på den ypperliga seriestarten med Rotvälta. 

Uppslukande om Eira Sjödin och jakten på den som spärrar in människor i öde hus.

Båda utspelar sig runt Höga Kusten, Ådalen, där minnena av skotten mot arbetarna  i Lunde 1931 aldrig är långt borta. Eira Sjödin, som är i starten på sin poliskarriär får hoppa in i en utredning där en man hittats död i ett ödehus. Fallet leder till ett liknande i ett övergivet hus i Malmberget i Gällivare. 

Det blir en spännande jakt runt Sundsvall och Kramfors, längs barer och krogar och hotell. Som andra skickliga kriminalförfattare kan Alsterdal väva ihop dramatiskt berättande, effektiv dialog och fina naturbeskrivningar, liksom en hel del kulturhistoria som ger läsaren välbehövliga pauser. Vänskaper, självironi, omtanke mixat med råa skämt ger en fin blandning av svärta och ljusglimtar. Det är lätt att tycka om Eira, singel, 35 år, som (kanske) inte vill ha för mycket närhet, utan hittar »fri kärlek«, hos kollegan som snart ska gifta sig, och hos den gamla pojkvännen från förr.  I slutkapitlet inser läsaren att det finna mycket mer som kan komma att hända runt Eira, utifall det kommer en tredje bok. Och det får vi verkligen hoppas! 

S.A. Cosby Rakblandstårar, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Om talesättet ändamålen helgar medlen ska användas någonstans är det som ledmotiv för denna på en gång fruktansvärda och berörande uppföljare till Asfaltland. 

Rakbladsvass och full av ogråtna tårar.

Storyn är spektakulär: De båda ärrade kåkfararna Ike och Buddy Lee kommer i kontakt med varann när deras båda söner begravs. Ike, som lyckats bygga upp ett nytt liv efter hårda år i fängelse och Buddy som lever i en illa möblerad husvagn enas över rasgränserna i sin längtan efter hämnd. Detta blandas med den gemensamma skammen över att de inte accepterade sina söners homosexualitet medan de levde. Fäderna tvingas nu konfrontera både sina egna fördomar och hantera sitt intensiva hat mot dem som mördade deras barn. 

Precis som i Asfaltland är tempot extremt högt och handlingen späckad med grov misshandel när de båda jagar mördarna över delstaten Virginia. Det är motorcykelgäng, korrupta domare, och samma gängkriminalitet och narkotikahandel som vi lärt oss känna igen här hemma. Kanske bara ännu våldsammare, eftersom vapen i princip kan köpas i närmaste kvartersbutik. Och mitt i allt två män med hjärtan som bultar av sorg över sina misslyckanden som pappor. 

Dialogen mellan dem, och människorna de möter på sin våldsdränkta roadtrip är extremt välskriven, rolig, vass, initierad. Kontrasten hårda nävar och ett sårbart inre förvandlas till lysande läsning. Liksom de illustrativa exemplen på den homofoba manlighetens tillkortakommanden. Buddy Lee lär sig en del om vad Ike som svart behöver utstå, Ike ser sig själv och sina fördomar med nya ögon. Kanske landar insikterna väl tydligt hos de båda i slutet, men läsaren behöver de ljusglimtar som står till buds. 

M.W Craven Råttjakten, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Varför står det en keramikråtta i ett tomt fack i ett väl bevakat bankvalv? Och varför sköt en av rånarna sin kumpan medan bevakningskamerorna filmade? 

Poe och Tilly, en deckarduo som jobbar mer med att tänka än att slåss.

Ett gammalt, kallt fall blir superhett när kriminalinspektör Whasington Poe och hans vapendragare, datasnillet Tilly Bradshaw  utreder ett helt annat mord i samband med ett kommande toppmöte i norra England. 

Detta är fjärde boken om de båda brottsbekämparna, de tre övriga i serien Brännaren, Svart sommar och Regissören kan läsas fristående. 

Här möter läsaren en deckarduo med hög kompetens och även trivselfaktor. Poe är både smart, jämställd orädd och schysst, samt förstås i ständig opposition mot all överhet, antingen de tillhör brittiska säkerhetsagenter i M15 eller amerikanska motsvarigheter. Hans närmaste vänner och chefer är kvinnor. Som så många sympatiska polishjältar bär han på ett tungt förflutet, är själv ett barn som är resultat av en våldtäkt. Trots sitt inre mörker har han ett genuint samhällsengagemang och markerar ofta sin humanistiska livssyn. Kollegan Tilly, med sin enorma kapacitet att hitta in i cyberlandskapets irrgångar har även sociala begränsningar, som gör henne till en oförblommerad sanningssägare. Men det hon inte klarar av framför tangenterna klarar ingen annan heller. 

Råttjakten är enligt författarens efterord hans favorit. Och det är inte svårt att förstå varför. Den både komplicerade och spännande intrigen handlar i hög grad om att dra smarta slutledningar av det man ser och hör, att använda hjärnan som vapen istället för våld. Detta i kombination med den ytterst effektiva berättarstilen, med korta kapitel, smarta dialoger, en miljöbeskrivning som ramar in och förankrar i vår post Brexittid, tillsammans med ett stort antal cliffhangers gör Råttjakten oemotståndlig.

Kim Faber & Janni Pedersen Satans sommar översatt av Svante Skoglund (Modernista pocket )

Med prisbelönta debuten Vinterland etablerade sig duon Faber & Pedersen som skickliga skildrare av brottslighet och korruption inom det danska polisväsendet.

Dansk deckare med hög aktualitet.

I del två om kriminalkommisarie Martin Juncker blandas mördarjakten i den lilla byn Sandsted, som också är hans uppväxtort, med hans komplicerade relationer till hustrun Charlotte, före detta kollegan Signe, de två vuxna barnen, närmaste kollegan Nabiha och inte minst pappan. 

Juncker småljuger för chefen, har problem med prostatan, dricker för mycket rödvin, äter skräpmat, jobbar olämpligt mycket och är på så vis en helt vanlig hjältetyp i den moderna kriminalromanen.

Men framförallt fortsätter här historien om terrorbrottet i Köpenhamn sex månader tidigare. Någon försöker sopa sanningen under mattan, och både Signe och exet Charlotte, som numera är grävande journalist, blir indragna. Vägen fram till upplösningen är elegant, rafflande och mycket spännande.  Och helt i vår tid. 

Carin Hjulström Knappt en droppe blod (Forum pocket)

I denna andra del om avhoppade, eller time-outande, Dramatentstjärnan Siri Ehrensvärd, hennes brorson Anton och deras projekt med handelsträdgården Säbyholms gröna fingrar avlöser små och större brott varandra.

Deckarmys i sörmländsk herrgårdsmiljö.

Inte bara mördas en åldring på kyrkogården, här upptäcks även knark och sprithandel, dödligt farlig rivalitet i en kör, otillbörliga närmanden i teaterkretsar och Antons fortsatta problematiska lojalitet till gamla kompisar med bristande vandel, för att använda ett aktualiserat uttryck. 

Lokalsamhället runt Säbyholm med dess gods, gårdar och köpcentrum är även författarens hemvist, vilket bidrar till kvaliteten. I den så kallade cosycrime-genren måste balansgången mellan blod, våld och trivsel hållas, och Hjulström klarar det med finess. Snart 60-åriga Siri, med en fot i varje samhällsklass, hyllad skådespelerska med våning i fina kvarter, och dotter till en tidigare anställd på traktens herrgård har en viss Kulla Gulla-potential, som ger cosy närapå övertag över crime. Men jag köper det och fortsätter med nöje följa Siris utveckling från firad primadonna med rätt svag självkänsla till rustik odlare med med betydligt mera råg i ryggen.

Liza Marklund Kallmyren (Pirat)

Fortsättningen på hyllade Polcirkeln tar ut svängarna rejält, med spänning och en hisnande handling runt polischef Wiking Stormberg i norrbottniska Stenträsk. 

Polischef Wiking Stormberg jagar mördare och det förflutnas spöken i denna spännande deckare.

Vi befinner oss i pandemins första år. Wiking, med pensionsåldern fyra år bort, inser att livet är ändligt och kräver något mer av honom än att bara hamna i saker och låta det bli som det blir. Den SD-aktiva adminstratören Carina Burstrand, så central i första boken, har här förpassats ut i kulisserna, liksom flertalet av de övriga. Nu handlar det om Wiking och hans historia. 

Sonen Markus, anställd på Robotbasen har fått ett hotfullt anonymt brev – handstilen liknar Helenas, barnens mamma som försvann spårlöst på Kallmyren 30 år tidigare. Vem har skrivit brevet och varför? Liza Marklund vet när hon ska dra på och när det är dags att pausa. Hennes miljöbeskrivningar som rör sig både innanför och utanför landets gränser håller hög klass. Tidsmarkörerna är korta, effektiva och intresseväckande. 

Den melankoliska polischefen, vars liv rullas upp är med sin skarpa hjärna, sin idoghet och sin spårinstinkt en klassisk hjältetyp och en person att tycka om. Med tillbakablickar, en rapp berättarstil och utomordentlig research breder historien ut sig och knyts ihop imponerande kompetent. De 370 sidorna försvinner i ett nafs. 

Peter May, Stjärnkocken, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, den skotsk-italienske detektiven, bosatt i Frankrike, fortsätter här sin jakt på att vinna ett vad genom att lösa sju kalla mordfall, varav det sju år gamla mordet på den populäre stjärnkocken Marc Fraysse är nummer sex. 

God mat och kalla mordfall, kompetent hanterat av Peter May.

Förutom att läsaren som vanligt får rejäla doser av det aktuella områdets geografi och historia får vi detaljerade och frestande beskrivningar av diverse läckra maträtter. Och en del trassligt privatliv för Enzo, vars vuxna döttrar involveras i det som sker. 

Lite romantik och erotik får alltid utrymme, samt att Enzo, precis som alla andra deckare, aldrig lär sig hur det slutar när han beger sig till en mörk plats för hemliga möten. Hursomhelst, väl ihopkommet med hög sträckläsarfaktor.

Richard Osman Mannen som dog två gånger , översatt av Ing-Britt Björklund (pocket AB)

Med Osmans succédebut med Torsdagsmordsklubben fick mysdeckaren ett uppdaterat, brittiskt, både roligt och rafflande koncept. Tvåan är ännu bättre.

Kul och kompetent om smarta privatdeckare på äldreboende i England.

Ett gäng smarta 70-plussare förhöjer vardagen på seniorboendet genom att lösa tidigare olösta mordgåtor, samtidigt som var och en av dem har ett antal oupptäckta hemligheter i bagaget. Och tvåan lever mer än väl upp till förväntningarna, genom att skickligt komponera ihop ett vardagligt och brutalt rån på en av torsdagsklubbens medlemmar med den internationella maffian, engelsk underrättelsetjänst och den lokala kokainhandeln. 

De smarta privatdetektiverna, sjuksköterskan, underrättelseagenten, psykiatern, fackföreningskämpen, är njutbart befriade från spärrar och handlingen så rappt och kompetent berättad, personbeskrivningarna så träffsäkra och originella, att det verkligen är spännande och ovisst från start till mål, trots feelgoodinramningen. 

Samtidigt som Osman aldrig släpper sin humoristiska och osentimentalt respektfulla blick på livet efter 70. 

Louise Penny Hus av glas, översatt av Carla Wiberg  (Modernista)

Louise Penny tar med sin senast översatta och trettonde bok i serien om den kanadensiske kommissarien Armand Gamache greppet om läsaren direkt när Gamache, nybliven högste chef för regionens polisstyrka, sitter i vittnesbåset i en mordrättegång.

Ännu en fullträff om händelserna runt Montreals polischef, kommisarie Armand Gamache.

Åklagaren är fientlig, hettan pressande. Något är fel, men vad? Stegvis tas vi tillbaks till senhösten året innan då en mystisk svartklädd och maskerad figur, dyker upp på allmänningen i den lilla halvt bortglömda byn Three Pines, sedan ett tag även boplats för Gamache och hans hustru Reine-Marie. Mitt i hemtrevnaden med sprakande brasor och samling på bistron infinner sig en otäck stämning. Och så småningom begås ett mord. Dessutom pågår i det fördolda en kamp mot knarket, heroin fentanyl, kokain, liksom mot de receptbelagda vanebildande opiaterna  som hotar översvämma hela provinsen.

Penny är suverän på att skapa en undergångsstämning som ändå bryts med glimtar av motstånd och hopp, Kulturhistoria blir ofta en del av intrigen, som elegant kopplas till motivet för mord och hämnd. De moralfilosofiska diskussionerna mellan poliserna och byns invånare lyfter deckaren från en vanlig spänningsnivå. 

Även Gamache, beslutsam, erfaren, behärskad tar risker och gör val som kan ifrågasättas. Hans sårbarhet finns där i de små detaljerna, som den svaga darrningen på ena handen. Som läsare är jag aldrig säker varken på hur det ska gå, eller om alla mina favoritpoliser och byns karaktärsstarka invånare ska klara sig. Det är skickligt gjort! 

Jo Spain Av jord är du kommen, översatt av Hanna Williamsson (Modernista) 

Unga kvinnor försvinner från små byar. Runt dem florerar ofta rykten om »lössäppthet« och hårt drickande. Jo Spain fortsätter belysa kvinnohat på Irland.

Övergrepp på unga irländska kvinnor leder till obehagliga upptäckter.

När dottern till en rik företagare försvinner gör kommissarie Tom Reynolds och hans arbetsgrupp en obehaglig upptäckt. 

Precis som i tidigare böcker vävs sökandet efter den skyldige samman med de inblandade polisernas egna relationer. Och i bakgrunden trampar, som i stort sett alla romaner där poliser är huvudpersoner, en olämplig och otålig chef. 

Jo Spain har många likheter med Louise Penny i sitt sätt att beskriva. Huvudpersonen Tom Reynolds och hans livskloka hustru Louise (kanske en blinkning) är ett sådant exempel. Men den irländska författaren är mer rakt på sak om det brutala våldet mot främst kvinnor. 

En gripande och spännande detektivroman med lyckat samspel av trovärdiga intressanta poliser och deras sociala och samhällsrelevanta miljöer. 

Sara Strömberg Skred (Modernista)

Vera Bergström är ensam lokalredaktör i Järpen på Jämtlandsposten, en vass iakttagare av skidmagneten och hemorten Åres överexploatering, på naturens och de inte så välbeställda fastboendes bekostnad.

Journalisten och privatspanaren Vera Bergström i en utmärkt uppföljare.

Titeln på boken signalerar vad som inträffar. Efter en tids arbetslöshet har ett mediestöd lett till att lokalredaktionen i Järpen återöppnat och hon är inte längre arbetslös.

Vera är singel och sin arbetsgivares  – det numera dominerande medieföretaget även i lokalpressen – klickmagnet. 

Tipset om en försvunnen man väcker hennes nyfikenhet, vad hände egentligen när Jonte Andersson försvann? Hon drar igång en egen undersökning, parallellt med de vanliga nyheterna, och grävandet leder till obehagliga upptäckter och avslöjanden. 

Med första boken i serien Sly (finns som pocket) fick Sara Strömberg, som även är kulturredaktör på jämtländska ÖP, välförtjänt utmärkelsen Årets debut. En utnämning som hon förvaltar väl i denna andra del, inte minst genom ett språk som tar vara på romanens lyckosamma blandning kärlekstörst och hämdbegär. Små satiriska samhälls- och mediekritiska nålstick via den bistra, bitvis desillusionerade iakttagaren Vera förhöjer läsarnöjet. Den 58-åriga redaktören är – i genrens anda – separerad, barnlös, försummar sin kropp, försummar sitt hem, och har en och annan misslyckad träff med det motsatta könet. Men det finns hopp, och de ljusa stråken i boken ger en fin kontrast till den mörka bakgrunden till de brott som grävs upp. 

Deckarserier som devalverar sig själva

Liv Beckström

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren – där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.

26 boktips för deckarvänner

Liv Beckström

Som vanligt är årets deckarhylla sprängfylld med spännande läsning. Här är 26 bladvändare (varav några gamla godingar) som jag läst under året.

Deckare 2021
Årets deckarskörd är ovanligt lyckad. Och utbudet som vanligt enormt. Foto: Liv B

Att hålla sig uppdaterad med deckarutgivningen är i det närmaste omöjligt. Kriminalromaner har blivit en ofattbart framgångsrik genre. Sex av tio lästa böcker är numera en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och tiden som for Sjöwall Wahlöö (pirat). 

Den behandlar fördjupande och lättläst författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös liv och dikt. De båda skrev under åren 1965 tio deckare med ett gäng poliser i centrum, där de mest välkända är Martin Beck och Gunvald Larsson, inte minst genom alla filmer som gjorts fritt efter böckerna. Det handlade om ett nyskapande författarskap som la grunden till det svenska deckarundret. Med samlingsnamnet Roman om ett brott ville de sätta ljuset på sociala förhållanden, samhället satt tillsammans med mördarna på de anklagades bänk. Läs om de tio böckerna här.

Sociala förhållandens samverkan med kriminalitet har varit självklar i deckare under de följande decennierna därefter. Men idag ägnar sig Sjöwall Wahlöös storsäljande efterföljare istället åt inre demoner där mörka familjehemligheter frambringar onda handlingar och en hotfull natur låter dem äga rum.

Personliga problem och gammalt familjetrassel tar alltmer plats i både svenska och utländska deckare på bekostnad av samhällskritik. Men spännande kriminalromaner som håller deckarfanan högt råder det förstås ingen brist på i genrens överflödande utbud. Sociala förhållanden är sällan tydliga drivkrafter till brott. Men undantag finns, och några av dem hittar du här:

Kompetenta deckardebutanter samsas med skickliga veteraner.

Karin Alfredsson, En rysk gentleman (Brombergs)

Den engagerade läkaren Ellen Elg är tillbaks igen, nu som läkare inom hemsjukvården, där hon möter döende patienter istället för nyfödda, som tidigare. Men hon lockas till S:t Petersburg, där ett föredrag om svensk förlossningsvård får ett oväntat och dramatiskt förlopp.

Hemma har hon sina vardagsbekymmer med familjen, där den adopterade dottern utsätts för rasism, hon har för dålig kontakt med sin syster och jobbet tar för mycket kraft. Men det visar sig att våld och kvinnoförtryck i Ryssland hänger ihop med hennes eget liv. 

Ellen Elgs smått tankspridda spaningsteknik är trivsam och den mörka historien tar en ljusare vändning än förväntat. Bara en sån sak. 

Carin Hjulström Bara ett litet mord (Forum)

Under genren cosy crime ryms ofta detektivhistorier där äldre människor är med och löser gåtorna. Så är det även i denna deckare, om underliga händelser runt det sörmländska godset Säbyholm, dit författaren dessutom själv förflyttat sig. 

Huvudpersonen Siri Ehrensvärd är en besviken men framgångsrik aktris på väg mot de 60, som flyr huvudstaden och teatern där hennes svekfulla älskare tagit över ledarskapet. Sent omsider är det dags att återknyta relationen till en 25-årig brorson, som inte alltid levt ett helt hederligt liv. Men han har ärvt ett ruckligt hus med tillhörande växthus och där kan ett samarbete slå rot. 

Parallellt med de mystiska händelserna börjar de båda ett gemensamt odlingsprojekt, samt bekantar sig med varann på riktigt, en spirande och originell vänskap mellan två charmiga karaktärer. Denna lite gammaldags ort, där storstadspulsen känns avlägsen, men hämnd och ond bråd död inte är långt borta blir en blandning av Agatha Christies Miss Marple-historier men i tidsenlig dräkt och kontext. Mordgåtans upplösning är helt i genrens anda. Siri Ehrensvärd är välkommen åter. 

Mick Herron Döda lejon (Modernista) översatt av Gabriel Setterborg

»Millenniets bästa nya kriminalserie« och »Vår generations John Le Carré« lockas det med på omslaget till denna andra bok i serien om de omplacerade och lätt dysfunktionella M-15 i Slough House, med öknamnet slöa hästar. Även om det är svårt att redan nu utkora milleniets kriminalserie är det här en bok med mycket intelligent intrig, rapp och cynisk dialog och ett antal klart intressanta personer. 

Därmed måste jag ändra åsikt från debuten, där jag inte kände någon större längtan att återknyta bekantskapen med de omplacerade agenterna. 
Men i tvåan har karaktärerna fått tydligare drag, det alltför överdrivna i agenternas brister har tonats ner, men de vassa kanterna, samhällskritiken och cynismen finns kvar, uppblandat med ett antal relationer under utveckling, eller avveckling. 

Att gå in på vad som händer låter sig knappast göra. Men i centrum står en rysk oligark som ska beskyddas, ett antal mer eller mindre äkta gamla spioner från kalla krigets dagar, och ett gäng agenter som ska hantera de svårbegripliga hoten. Lika långsamt vindlande som Le Carré tar oss med i spionernas värld, lika hetsigt är berättartempot här, med en upplösning lika innehållsrik som en rysk gumma. Huvudpersonen, den magnifikt osunde Jackson Lamb, som på deckares förunderliga vis lyckas hålla tankeskärpan intakt trots ivrigt klunkande av alkohol, är en knivsudd från karikatyr, men klarar balansen. 

Ragnar Jonasson Aska översatt av Arvid Nordh (Modernista)

I denna sjunde kriminalroman i Jonassons fristående serie från Island förmörkar och dammar ett askregn från ett vulkanutbrott luften och juniljuset i Reykjavik. Den unge polisen Ari Por Arason från Vit Död involveras i utredningen när en man hittats mördad nära sin sommarstuga vid en fjord på norra Island. Fallet väcker även den unga, men rutinerade teve-reportern Isruns intresse.

Inte oväntat visar sig offret, liksom människorna runt honom bära på mörka hemligheter, ofta förknippade med misshandel, alkoholmissbruk, ensamhet. Ragnar Jonassons karaktärer har sällan mycket att hoppas på, formade av det kärva klimat de lever i. 

Upplösningen av dramat bär fröet till kommande tragiska händelser. för gissningsvis fortsätter Jonasson följa sina karaktärer i deras egna dystra spår. Översättningen är av och till fortsatt lite knagglig. »Där skulle jag vila ut mig«,(s.48), är exempelvis ett onödigt slarvfel. 

Anna Kuru Den första frosten, Norrskensnatten, Gryningsjakten (Kirunatrilogin) (Modernista) 

Allis är bilmekaniker, med samiska rötter. Hon blev tidigt föräldralös och har vuxit upp hos farfar (renskötare) sedan föräldrarna omkom i en båtolycka. Hon är betydligt trasigare inuti än vad hon visar i vardagen som bilreparatör i Kiruna. 

Denna unga antihjälte, kan inte som andra kvinnor, vända andra kinden till eller skämta bort när hon utsätts för diskriminering och sextrakasserier. Istället får hon nog och skipar sin egen våldsamma rättvisa. Hennes lösning är inte ord utan handling.

Den här trilogin skildrar inte jakten på en okänd mördare, utan försöker snarare beskriva en djupt störd ung kvinna och de män som skadat och skadar henne. Män som vill kvinnor illa finns överallt runt henne.

Allis har svårt att förstå sig själv och även jag som läsare får finna mig i att varken huvudperson eller handling passar in i mallen för vad en deckare eller kriminalroman ska vara. »En av årets bästa deckare» som första delen i Kirunatrilogin har kallats är det knappast. Men en djuplodande och sorglig psykologisk thriller om en trasig ung kvinna, där mycket av motiv och drivkrafter förblir oklart, även efter den tredje delen. 

Att allt utspelas i eller kring det ständigt mullrande Kiruna, en stad i gruvbrytningens hårda grepp blir en bra miljö för att återge blandningen av storslagen och förbrukad natur, tristess, hämnd och kraschade drömmar. 

Åsa Larsson Till dess din vrede upphör. (Bonnierpocket) 

I denna fjärde kriminalroman om kammaråklagare Rebecka Martinsson öppnar författaren för samtal och möten mellan levande och döda. Den unga flickan Wilma berättar inledningsvis om mordet på sig själv. Först tänker jag att det är en nivå för flummigt, men ändrar mig snabbt.

Åsa Larsson pendlar skickligt mellan den yttre, den inre, och utomkroppsliga världen, när Rebecka Martinsson, tillsammans med polisinspektör Anna-Maria Mella utreder mord på två unga personer med långa trådar bakåt i byarna runt Kiruna. Hon tar oss till de nästan övergivna platserna, där alltfler blir gamla och ensamma, samtidigt som historien får hat och hot att fortsätta fortplanta sig mellan människor. Läsaren möter både ondskans lust att förstöra och den missbrukade människan i en ömsint berättelse som  rymmer så mycket mer än lösningen på en mordgåta. 

Åsa Larsson Fädernas missgärningar (Albert Bonnier)

I den senaste och sista boken tar författaren farväl av sin komplexa kammaråklagare med en mästerlig kriminalroman full av kärlek och karaktärer att fästa sig vid. Kiruna, på väg att slukas i gruvhålet, andas i bakgrunden, men det är fjällen, skogarna, de små nästan övergivna byarna och alla de karaktärer som hon placerar där som får författarens kärlek och böckerna att andas.

Som så många andra hjältar i genren är Rebecka Martinsson (ett namn fött ur författarparet Sjövall-Wahlöös melankoliske kommissarie Martin Beck) en disharmonisk och komplicerad hjälte som ofta bryter mot koderna och försätter sig i svåra situationer. Med rötterna i den norrbottniska Tornedalskuturen avviker hon från många juristers klassbakgrund. Att hon tidigt blivit föräldralös och grubblar över sin barndom är en del av deckarformeln, som Larsson skickligt gör till sin. Riktigt hur det ska gå för Rebecka kan vi inte veta. Men mycket talar för att hon får det bra. 

Jenny Lund Madsen Trettio dagars mörker, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

En bra deckare har tre viktiga element: 

  • En spektakulär och våldsam inledning, gärna ett mord. 
  • Falska spår och falska misstänkta. 
  • Samt överraskningar. 

Den storsäljande författaren Jörn delar inledningsvis med sig av sitt (och genrens) framgångsrecept till den på området oerfarna Hannah, bokens huvudperson. Visserligen är hon en uppburen författare, men av smala böcker med hög status. Dessvärre är hon tämligen alkoholiserad och på väg neråt i hierarkin, 

I uppflammande vrede utmanar hon succéförfattaren på hans hemmaplan: Hon ska att skriva en deckare som är bättre än hans på bara 30 dagar! 
Jenny Lund Madsen leker med klichéerna i genren och följer dessutom Jörns koncept till punkt och pricka när hon låter sin huvudperson fara till karga, glesbefolkade Island för att få inspiration, och genast överraskas av både mord och mörka intriger. 

På nolltid förvandlas den socialt isolerade och folkilskna finförfattaren Hannah till en oförvägen och nyfiken privatspanare, som på deckares vis varken låter sig hindras av förbud eller fysiska skador. Och i likhet med genrens hjältetyp även klarar förvånansvärda mängder alkohol utan att nämnvärt slå av på takten. I själ och hjärta har Hannah därmed återuppväckt och revitaliserat de kvinnliga privatspanarna från 1980- och 90-talet som ständigt fick stryk men alltid reste sig på nio. 

Lustigt nog känns detta helt trovärdigt i den exotiska miljön, som framkallar helt nya drivkrafter för den lättstötta och socialt dysfunktionella Hannah. Den i genren debuterande författaren tar sig an sitt uppdrag med en stor portion humor och humör och förnyar finurligt formeln, utan att göra våld på den. 2020 utsågs den välförtjänt till årets bästa danska kriminalroman. 

Liza Marklund Polcirkeln (pirat)

Det var ett tag sedan jag läste en deckare av Liza Marklund, som jag följt från och till sedan succéstarten 1998, där reportern och privatspanaren Annika Bengtsson kombinerade nyhetsjakten på kvällstidning med att lösa mord och brott. 

Här har storstaden ersatts av den lilla kommunen Stenträsk i Norrbottens inland, där militär från hela världen provspränger under ytterst hemliga former. Här hittas en flicka som varit försvunnen i nästan 40 år, död. De konflikter som pyrt för decennier sedan har fortfarande sprängkraft i en miljö full av ouppklarade relationer. 

Under det växelvisa berättandet från 1980 och 2019 kommer gamla hemligheter upp till ytan. Carina Burstrand, som är en av många illa sedd SD-politiker och kontorist hos polisen får ta emot meddelandet om dödsfallet, som väcker starka känslor även hos henne. 

Carina var den vassaste och mest litteraturkunniga medlemmen i bokcirkeln där den döda Sofia Hellsten ingick. Tjejtjusaren Wiking Stormberg, som flera i bokcirkeln svärmade för, har övertagit jobbet som polischef efter sin far och ska utreda brottet. I denna första del av en trilogi bygger Liza Marklund en briljant intrig med en synnerligen elegant upplösning.

Ett innovativt grepp är att låta de fem sista böckerna som flickorna valde till cirkeln bli en del av gåtan, och även bidra till karaktärsteckningen. Valet av bokcirkelböckerna – där för övrigt Sjöwall – Wahlöös Polismördaren är av de fem – blir en mycket intressant del av skeendet.

Vilken lyckad, smart och spännande kriminalroman detta är!

Peter May, Tyst offer (Modernista)

Peter May, en av de mest rutinerade på deckarhimlen, introducerar här en ny karaktär John Mackenzie, utredare, vars lätt uppflammande ilska och totala brist på social kompetens fört honom till ett nytt jobb i Glasgow. Det hjälper inte att han är en superbegåvning som ägnar fritiden åt matte och fysik. 

Tiden är år 2020 och han är i Södra Spanien, utan minsta förekomst av Corona, men desto fler förfallna bostadsområden och övergivna hotell i finanskrisens spår. Märkligt, men May måste ha skrivit året innan, då pandemin var okänd för alla.

Mackenzie lånas ut till kollegorna i Spanien för att transportera hem en psykopatisk knarksmugglare med överklassbakgrund, till skillnad från honom själv. 

May har ett effektivt språk, rappt och bildrikt, med mycket dialog, Till detta karaktärer med intressanta kontraster och spännande miljöer. Men nackdelarna hänger ihop med fördelarna. Drivet skapar ett ibland forcerat tempo, där våldsamheter och blodiga mord avlöser varandra, späckat med makabra detaljer. Hjälten kan få hur många slag som helst i huvud och sparkar i magen men ändå resa sig och springa efter boven. 

De exotiska miljöerna verkar ibland fabricerade ur någon turistsajt. Men kompenseras av sociala skildringar som här en skildring av dövblindas villkor och problemen med spansk sjukvård. De fördjupar texten och lyfter deckaren till helt godtagbar nivå.

Denise Mina De mindre döda (Modernista) översatt av Boel Unnerstad

Ända sedan Garneth Hill-trilogin har jag haft höga förväntningar på varje deckare av Denise Mina, som kallas »en av världens ledande deckarförfattare«. Men tyvärr har jag ofta blivit besviken. Så även denna gång, där huvudpersonen Margo Dunlop, en ung läkare, söker sitt ursprung sedan hennes adoptivmamma dött. Kontakten med en biologisk moster leder till en mardrömslik situation där hon dras in i en sedan länge pågående jakt på den som mördat hennes biologiska mamma, utan att gripas, och som nu förföljer även Margo. Hon är dessutom gravid, har brutit upp från barnets far, samt oroar sig för väninnans relation med en våldsam man. 

Blod och våld saknas inte i denna berättelse där socialt utsatta prostituerade i Glasgow står i centrum, liksom det allomfattande drogmissbruket. Men den psykopatiska mördaren i all sin ondska börjar bli ett schablonartat inslag i deckare och jag får inget riktigt grepp om berättelsen, eller karaktärerna. Därmed det går det inte heller att engagera sig, varken i jakten eller dess upplösning, och det utdragna våldet i slutet  vill jag bara hoppa över. Huvudpersonen har den blandning av dumdristighet och naivitet som krävs för att mördarjakten ska kunna få tillräckligt många felaktiga misstänkta och ledtrådar. Men när den skyldige till slut träder fram överraskar det Margo, men inte mig. 

Louise Penny Det ondas väsen (Modernista), översatt av Carla Wiberg

En gigantisk superkanon tänkt som massförstörelsevapen hittas i skogen runt den lilla kanadensiska byn Three Pines, samtidigt som ett barn dödas. Armand Gamache vid Montreals mordrotel hamnar i en historia med långa trådar bakåt, inte minst till hans eget förflutna. Samtidigt skakas den lilla byn, där han numera själv är bosatt, av upptäckten att en pjäs som är tänkt för teatern visar sig vara skriven av en ökänd massmördare. 

De båda händelserna flätas ihop i en av de märkligaste och skickligast komponerade historierna i Pennys långa serie, vilket inte vill säga lite.  Dessutom med verklighetsbakgrund. Historien har en sedvanlig blandning av mys och gemenskap runt den flammande brasan på bistron eller runt matbordet hemma hos Armand och hustrun René-Marie, där livsavgörande sanningar och hemligheter kopplas till invånarna i den lilla byn.
Upplösningen är så fiffig och  komplicerad att jag överraskades på nytt vid omläsningen.

Louise Penny Summan av alla synder översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Kommissarie Armand Gamache har gått i pension och tackat ja till ett nytt uppdrag: Som rektor på polishögskolan i Montreal ska han rensa bort ruttna värderingar som fått fäste och resulterat att skolan förvandlats till ett »träningsläger för terrorister«. Precis som i andra böcker i serien blir denna 11:e översatta boken i serien inte bara en spännande mordgåta, utan också en roman om gemenskap och samarbete i den lilla bortglömda men ytterst levande byn Three Pines. Även de otrevligaste hälsas välkomna till en kopp varm choklad med vispgrädde och även hem till paret Gamache där doften av alla de böcker som paret samlat på sig under årens lopp bidrar till romanernas hyllning av den läsande människan. 

De värsta brottslingarna, lär oss Penny via Gamache, finns sällan långt från den »rätta vägen«, utan sitter i vanliga människors kök, vid deras bord. 

Godheten och ondskan finns alltid tätt intill varandra, men tron att den förra till slut besegrar den senare är obruten även i denna deckare. Komplimanger till den alltid kompetenta översättningen.  

Leif GW Persson Den som dödar draken (Albert Bonnier)

I den här fräckt underhållande deckaren från 2008 blinkar GW till sina föregångare, paret Sjöwall Wahlöö, (se inledningen) genom omslagets undertitel En roman om ett brott, med tillägget »en ond saga för vuxna barn«.
Det är bara att instämma. Via sin antihjälte den lätt korrupte, mer än lätt försupne, definitivt fördomsfyllde och allmänt sett odrägligt självbelåtne Evert Bäckström har han satt tonen för den ovanligt dråpliga men också spännande – givetvis – historien om det som visar sig vara något helt annat än ett helt vanligt »fyllskallemord« i Solna. Evert Bäckström, som inte så lite påminner om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, tvingas i utredningen samverka med gamla fiender och ett antal nya smarta kvinnliga kolleger. Deras relationer och Bäckströms oförblommerade fördomar och självöverskattning får fritt utlopp i denna ironiska men också dråpliga berättelse om våld, korruption och gängbrottslighet på den tiden papperspengar styrde de kriminellas planer. 

Men Bäckström är förstås inte bara korkad. När han tänker »Det är något som inte stämmer« så är det något som inte stämmer, deckarens klassiska cliffhanger, som här används till fulländning. 

Författarens/berättarens vassa små inpass, ger en precis lagom dos av inblickar i samhällets och poliskollektivets sämre sidor. Och precis som i Sjöwall Wahlöö är det här mer en roman om poliser som löser brott, än om brottet i sig. 

Sofie Sarebrant, Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår (Bookmark)

De tre deckarna om kriminalinspektör Emma Sköld har några år på nacken, men ämnena har inte blivit passé. Hemska saker inträffar i tur och ordning på ett populärt japanskt bad, därefter under ett regnigt och kallt Stockholm Marathon. och avslutningsvis i samband med en mäklares husförsäljning. Sofie Sarebrants böcker har sålts i miljonupplagor och hon utnämndes till årets deckarförfattare 2019. Dessa tre är hennes första. 

Hennes rappa berättarstil, där livsstilsbekymmer i medelklassen samspelar med psykiskt instabila och manipulerande mördare mitt i lämna-hämta-egentid-pusslet är mycket effektiv. Böckerna är lättlästa bladvändare, men karaktärerna inte alltid tillräckligt utvecklade. Huvudpersonen Emma Sköld är tillräckligt intressant och sympatisk för att engagera fram till slutet, men, inte heller henne kan jag se framför mig »på riktigt« när jag läser. 

Ellen G. Simensen  Tro mig när jag ljuger, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

Den frånskilde polisen Lars Lukassen i den lilla norska staden Hønefoss försöker klara både karriär och att vara en bra pappa till 8-åriga Annie. När staden drabbas av flera tragiska händelser, samtidigt som en mystisk ung kvinna blir lärarvikarie dras han in i skeendena både professionellt och privat.
Är hans gamla ungdomsfiendes död naturlig? Varför är hans dotter så ledsen när hon ska till skolan? Vem är den kusliga sagoberättaren som tar tag i barn på skolgården och skrämmer dem med otäcka berättelser?  

Allt accelererar som i en Stephen King-thriller. Kapitel från polisarbetet varvas med mystiska inlägg från döda och levande.
Deckardebuten, klassad som en psykologisk thriller har hyllats i Norge. Visst finns förtjänster i både intrig, miljöskildring och val av karaktärer. Men i andra halvan kantrar berättelsen till att på alltför många sidor redogöra för gamla familjerelationer som plötsligt exploderar. Manuset hade förtjänat en vända till med redigeringspennan och ett antal sidor hade kunnat kortas.

Avslutningen är onödigt utdragen och onödigt förbryllande.
Något färre inlägg från offer och förövare, och en mer koncis »slutplädering« av Vem, Varför och Hur hade varit mer i min smak.  

Sara Strömberg Sly (Modernista)

Den ensamme deckarhjälten är i denna kriminalroman från Jämtland en avpollettera och – på genrens typiska vis – tämligen självdestruktiv före detta lokalredaktör i Järpen: Vera Bergström har tagit jobb som lärarassistent när journalistkarriären försvunnit tillsammans med papperstidningsläsarna. Hon har övergivits av sin sambo, passerat de 50, inte hittat någon styrsel i sitt nya liv och är mer deprimerad än vad hon orkar medge ens för sig själv. 

Denna första bok i en planerad serie har många av “Norrland noirs« kännetecken. 

Glesbygden mot storstaden, fastboende mot fritidshusägare, byalaget mot kommunen, småorterna i periferin mot lyxturisternas skidliftsparadis.

Och så förstås jaktlaget, och det väntande vintermörkret, på väg att slå till. 

En samhällskritisk sidoberättelse om skidturismens baksida är en av bokens stora förtjänster, tillsammans med en tillräckligt spännande mördarjakt. 

Även om gåtans lösning nog mest överraskar Vera, och inte denna deckarläsare är det en kompetent debut, med bra intrig och originella och fint gestaltade karaktärer. Inte minst redaktionschefen Strömmer, en genuin nyhetsjägare av den gamla stammen ger mig hög igenkänning från lokalredaktörstiden. Veras kombination av drivkrafter och inre mörker väcker intresse för att följa henne vidare. Nominerad och även prisad i år av svenska Deckarakademin.  

Jo Spain Förlåt oss våra synder, (Modernista) översatt av Hanna Williamsson 

Ännu ett omslag med epitetet Årets bästa deckare samt årets bästa kriminalroman och årets bästa översatta kriminalroman.  Och det här är verkligen en mycket välskriven och smart debut av den tidigare politiska rådgivaren åt irländska regeringen. Här inleder hon en serie om polisarbetet i Dublin med omnejd, som jag ser fram emot att följa.  

Romanen har en skicklig mix av trivsel och tryckande stämning. Författaren lyckas belysa strukturer som stänger in kvinnor utan att det känns undervisande. Att kriminalkommissarie Reynolds dessutom kan sitt lands författare och poeter är trovärdigt i den irländska kontexten. 

Jo Spain Frukta det du begär (Modernista), översatt av Kjell Waltman

Här förflyttas läsaren till Dublin i nutid, det är klimatkris, samtidigt som det skuldsatta landet ska klara ekonomin utan att företagarna, bortskämda med generösa skatterabatter, flyttar. 
Inne i parlamentet sker ett mord, vars motiv verkar klart och tydligt för spaningsledningen. Men är det så enkelt, egentligen? 
Kriminalinspektör Tom Reynolds och hans kolleger får här sin beskärda del av politiska konflikter, svävande alibin och korruption. Det är rappt och initierat berättat, spännande utan att vara otäckt, ondskan är inte övermäktig, snarare alltför vanlig, med de klassiska drivkrafter som styr oss alla. 
Strålkastarljuset är inte enbart på Tom Reynolds, utan här finns en bra mix av personer att följa vidare i kommande delar. Personligen gillar jag denna samtidsdeckare mer än debuten.

Författaren utrustar jämställt både sina manliga och kvinnliga karaktärer med egenskaper som mod, fåfänga, dumdristighet, kärlekslängtan och ambitioner, vilket gör dem mer komplexa och mänskliga än de socialt dysfunktionella misantroper som befolkar många deckare.

Upplösningen är oväntad men inte ologisk. 

Denise Rudberg, Det första chiffret (Forum), En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

I de tre böckerna i serien Kontrahenterna berättar Denise Rudberg medryckande och rafflande om tre unga kvinnor i Stockholm under andra världskriget. Den upproriska överklassflickan Elisabeth, flyktingen Iris, och bonddottern Signesammanförs via underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Detta är inte deckare i genrens rena mening, men spänningslitteratur med intressant historisk bakgrund.

I en hemlig lokal på Karlaplan 4 arbetade de verkliga så kallade »klisterprinsessorna« som sammanfogade textremsor med nazisternas kodade meddelanden. 

I korta kapitel med ett lättillgängligt språk fokuseras växelvis de tre huvudpersonerna. Den storsäljande författaren har fin fingertoppskänsla för dramaturgi och cliffhangers, Berättartempot och det tillgängliga språket gör dem lika lättlästa och uppslukande som en flickbok. 

Samtidigt berättar Kontrahenterna om Sveriges ytterst svåra balansgång som en nation som skulle vara både neutral och demokratisk och samtidigt underkastad tyska censurkrav och transporter genom landet. Folkförsörjningen skulle tryggas och Sveriges beredskap vara god. 

De tre unga kvinnornas öden och äventyr ger därmed både inblickar i villkoren för unga kvinnor och olika samhällsklasser i 1940-talets Sverige och förhållandena i huvudstaden med omnejd där tyskarna vill sätta agendan. Del tre sätter inte på något sätt punkt för allt spännande som kan komma att hända de tre unga kvinnorna. Jag antar- och hoppas- att fortsättning följer. 

Nu drar deckarna till sagoskogen

Liv Beckström

Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem. 

Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.

De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.  

Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod. 

Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.

Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.

Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.

Här är tolv favoriter från de senaste månaderna. 

Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)

Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen,  utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.

Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.

Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.

Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co) 

I Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren  följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer. 

Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.

Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar.
Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman

Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere), 

Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar. 

Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.

Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in. 

I Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.

I A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre. 

Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack 

Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.

Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser. 

Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer. 

Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.  

Elly Griffiths Mordkonsulten (Modernista) översättning Ylva Spångerg

I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict. 

Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.

En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. 
Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap. 

Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.

Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund

Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.

Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden, 

Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.

Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.  

Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista) 

Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket. 

I Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten. 

I Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.

I den senaste, sjätte boken, Snöblind  är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.

Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp. 

Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket

Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version. 

Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.

Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera.
Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna.
Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par. 

Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare. 

Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling) 

När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter. 

Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte. 

PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut.