Lejonburen, Ulrika Kärnborg (Natur & Kultur)

En ung flicka som inte vill göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig, som vägrar äktenskap och ett förutbestämt liv och istället bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin nya roman Lejonburen, om ett av historiens mest kända uppbrott. 

Året är 1633 och förvirring råder i Svea rike, i efterdyningarna av att »lejonkungen« Gustav den II Adolf stupat i Lützens dimmor på slagfältet. I det förödda krigslandskapet försöker hans lojale kansler Axel Oxenstierna träffa en överenskommelse. Hemma väntar kungens änka, Maria Eleonora och hans 7-åriga dotter Kristina. 

Kristina är den unga arvtagerska han är förmyndare åt. Hon gör något för sin tid närmast otänkbart när hon avstår från drottningkronan, tackar nej till tilltänkta äktenskap, konverterar till katolicismen och för sina återstående tre decennier väljer ett liv som landsflyktig utlandssvensk. Ett uppror av guds nåde, som nästan golvar hennes fostrare »herr Oxenpanna« som hon ofta vanvördigt kallar honom. Det är runt henne berättelsen kretsar, men synvinkel och perspektiv växlar mellan flickan, mamman, fostraren Oxenstierna och Elisabeth änkedrottningens trotjänare. Vi följer dem under sammanlagt 24 år.

Titeln anger villkoren för den ofrivilliga drottningen, lika maktlös som den lejonhona i bur som hon fått till gåva. Men trots allt mäktig, härsklysten, kylig när det passar och brutal när hon får lust att hämnas. Exempelvis beordrar hon utan att blinka avrättning av bönder som revolterat mot elände och svält.

När berättelsen drar igång ligger Kristina, 31 år i ett utkylt rum i Paris. Hon är smutsig, sjuk och det ryktas att hon är döende. Några år tidigare har hon lämnat tro och tron, bytt makten och härligheten i Sverige mot flyktingens exil i Rom, där hon avlider först tre decennier senare. Hon blir för sin tid mycket gammal och lever fler år utomlands än i Sverige. 

Kristina är en fascinerande kvinna, inte minst för de livsval hon gör, som känns så mycket närmare vår tids tankar om ta sitt öde i egna händer än det pliktuppfyllande som måste ha legat i regentrollen. 

Hon vill inte ha den rollen, inte gifta sig för att få en arvinge, inte ställa sin blödande kropp i rikets tjänst. 

»Poeterna talar om njutning. /—/Men aldrig skriver de om hur det är att leva i en kvinnas kropp, att uppleva väldoft och stank, smärta och sjukdom, och den ständiga pendlingen mellan ebb och flod.« /–/Hon vill skrika till dem att låta henne gå. Eller åtminstone lämna henne ifred.« (s.336)

När hon säger nej till äktenskap, regeringsmakt och den religion hennes pappa slagits för gör hon det otänkbara, och Ulrika Kärnborg ger henne just den uppsättning egenskaper och de sociala villkor som gör denna häpnadsväckande utveckling möjlig.

För även om hon var hårt hållen, var hon samtidigt en mycket mäktig ung kvinna, vars ord tidigt blev lag för en maktspelande omgivning av rivaliserande adelssläkter, hovmän och de styrande männen i rådskammaren. Hon är nyfiken, smyger ut inkognito på nätterna för att få veta mer om hur det pratas på krogar. Ingen medkänsla eller empati går att spåra i hennes reaktioner och beslut. 

Axel Oxenstierna, Svea Rikes mäktigaste man har mycket gemensamt med Hilary Mantels Thomas Cromwell , huvudperson i romansviten om intrigerna i England ett sekel tidigare. Precis som Thomas Cromwell får »han Oxenstierna« alltmer att säga till om, titlar och rikedomar hopas på hög, Inkomster och räntor strömmar in från gårdar, hemman och lagmansdömen. 

Till skillnad från Cromwell får han behålla sitt huvud, men makten rinner ur hans allt ålderssvagare fingrar. Liksom Cromwell är han en uppkomling, »när du fortfarande kallas friherre, när de andra, Sveriges gamla släkter, härleder sina anspråk från urgamla ätter, och i smyg stirrar på dig som om du vore en utböling.« 

Och lika levande som Mantel skildrar intrigerna runt Cromwell, Henrik den VIII och de kvinnor som han vill ha eller bli av med, lika inlevelsefullt och elegant skriver Ulrika Känborg fram denna svenska stormaktstid där barnet Kristina ska fostras till drottning, i ett samhälle som bara kan föreställa sig män vid makten. 

Läsningen förflyttar mig verkligen till dessa platser, där intrigerna frodas, plundring, pest och svält plågar befolkningen tillsammans med de eviga krigen. Det är färgstarkt, smutsigt och lastbart och Kristina frestas sexuellt av både kvinnor och män. Hovet pulserar av lust och intriger.

Porträttet av makthavaren, rikskanslern som gav Sverige dess nuvarande indelning och styrelseskick är en bärande del av boken. Sedd genom Oxenstiernas ögon är Kristina »liten och sträv, oansenlig och sned i ryggen. Allt hos henne har en grå hinna över sig, utom ögonen. De är fulla av klokskap, intelligens som han känner igen och respekterar, i alla fall bland jämlikar.« (s. 122)

Drottningen Kristinas mod och självständighet väcker förundran, eftersom hela hennes position var så omöjlig. Men den historiska ram som Ulrika Kärnborg sätter runt henne blåser liv i henne som människa, kvinna, makthavare, rebell och konvertit. 

Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell är tredelad och tar många tusen sidor att berätta. Även Ulrika Kärnborg, för övrigt i flera år min kollega i ledarskrivargänget på Dagens Arena, hade gärna kunnat fläska på med lite mera text. Det håller hon för, denna Kristina av kött och blod.