Feelgood’

15 boktips för fina lässtunder

Liv Beckström

Agneta Pleijels lysande osentimentala självbiografi, Lena Anderssons vassa fallstudier, Joanna Rubin Drangers gripande seriebok, Karolina Ramqvists hjärtskärande Bröd och mjölk, Louise Pennys eleganta De blindas rike: Fem av de 15 böcker som lyst upp lässtunderna sista tiden och som jag skriver om här.

Deckardrottningen Louise Penny i sedvanlig storform, Claire Keegans fantastiska noveller, indisk feminism, Karolina Ramqvist om ensam flickas matmissbruk och elva andra läsupplevelser. Foto: Liv Beckström.

Svart sheriff i svår balansgång

DECKARE. J.S Cosby Alla Syndare ska blöda översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

En spännande och bitvis obehaglig djupdykning i rasmotsättningar och hämnd i Söderns  USA. 

Titus Crown, sheriff i Charon county. är stolt över sin stjärna. Han vill vara rättrådig, hålla sig till etik och regelbok, inte minst för att gottgöra ett övertramp under sin tid i FBI.

»När de hade diskuterat möjligheten att Titus skulle ställa upp i valet hade han gjort sig stort besvär för att försäkra sig om att Jamal förstod att han skulle bli en sheriff som var svart, inte den svarta folkgruppens sheriff.«

För färg spelar roll i denna välkomponerade, täta, deckare om hur rasrelaterad fientlighet kommer till uttryck i det lilla sydstadssamhället. Charon Countys vita befolkning värnar sitt förflutna, som att behålla en staty från inbördeskriget mellan nord och syd. De svarta vill välta den över ända. Varje begånget brott tolkas utifrån rastillhörighet. 

Att Titus är svart, liksom 60 procent av invånarna varken tillåts eller vill han glömma. 

»Det bor 14 287 människor i Charon County. Sextio procent av de människorna är svarta. Folk som aldrig trodde att de skulle få en chans att rösta på en sheriff som inte skulle stoppa deras bilar och tafsa på deras fruar och döttrar eller nästan slå ihjäl deras söner eller äkta män.«

Han är dessutom antireligiös i ett samhälle med 21 kyrkor och tror varken på Guds straff eller djävulen. Det onda finns inom oss själva. 

Sheriffens etos sätts på hårda prov när han dras in i jakten på en sociopatisk gärningsman, som fört bort och mördat barn under grymmast möjliga omständigheter. Alla barnen är svarta. Men upplösningen är inte som någon trott.

Hela boken talar med en ton blandad av osläckt vrede och pågående sorg. Men samtidigt finns kärleken till familj och medmänniskor där, som välbehövlig motvikt. 
J.S Cosby är en utomordentligt driven författare som håller liv i spänning och relationer hela vägen.
Men ett antal grymma skildringar av våld och tortyr hade kunnat vara betydligt färre utan att budskapet gått förlorat. 

Dödade miljöterrorister  ministerns son?

DECKARE. Kim Faber & Janni Pedersen Skuggriket , översatt av Svante Skoglund (Modernista)

Välskrivet med mycket familjetrassel när danska brottsutredare misstänker miljöterrorism.  

I denna fjärde del i serien om mordspanaren Martin Juncker och hans kolleger inträffar en explosion på ett kolkraftverk samtidigt med ett spektakulärt mord på sonen till en hatad klimatminister. Handlar det om miljöterrorism?

Den som följt serien om poliserna i Köpenhamn med omnejd återknyter här bekantskapen med de flesta av utredarna. Den ärrade Martin Juncker med sin arbetsnarkomani, halvdåliga hälsa, försummade barn, och två kvinnor som väntar på att han ska ha tid med dem en liten stund mellan alla mord är en rätt typisk hjälte i genren. 

Denna gång måste Juncker se sin brist på engagemang i vuxne sonens liv i vitögat på allvar. Skarpt läge uppstår. 

I korta, actionspäckade kapitel följer vi jakten på de skyldiga. Men allt klaras inte upp. Exempelvis ett misstänkt massmord på ett äldreboende, som berör Juncker på flera sätt.

Även för kollegan Signe Kristiansen som brutit mot reglerna i ett tidigare fall för att sätta dit en våldtäktsman oroar sig: Har mannen en hållhake på henne? Fortsättning lär följa. 

Kvinnorna och männen runt Juncker är en väl avvägd blandning, men dragningen till risktagande och för många arbetstimmar har de gemensamt. 

Som tidigare lyckas de båda författarna få till en bladvändare med bra blandning av hårdkokt handling och medmänskliga dilemman. 

Försvunnet knark plågar Gamache 

DECKARE. Louise Penny De blindas rike, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

En sedvanligt elegant blandning av filosofiska samtal och spaning på liv och död.

Kommissarie Armand Gamache är avstängd från sin chefstjänst vid polisen i kanandensiska Montreal, i avvaktan på resultatet av en internutredning om ansvaret för ett stort ingripande mot knarksmugglare sex månader tidigare. 

Smugglarna greps, men en stor del av knarket är fortfarande borta.

Han har tid att ta sig an det egendomliga uppdraget som testamentexekutor åt en städerska, som kallar sig baronessa. Till uppdraget utses även hans vän och granne i den lilla byn Three Pines, bokhandlaren Myrna Landers, samt en för dem helt okänd ung man. På snåriga vägar knyts berättelserna ihop.

Ganska snabbt inträffar ett nytt mord. Samtidigt som snön nästan lamslår trakten samlas de berörda hemma hos Gamache och hans Reine- Marie. Vid deras stora bord finns alltid plats för en tallrik till, och huset rymmer sängplats för vilsekomna, misstänkta eller ej.

Byn Three Pines inne i provinsen Québecs djupa skogar är ett mikrokosmos där både hemligheter, svek och ondska kan uppenbara sig, men där gemenskap, tillit och vänskap ändå står pall. 

Gamache och hans svärson och kollega Jean Guy Beauvoir tar sig an fallet, tillsammans med sjukskrivna polischefen Isabel Lacoste.

Samtidigt följer Gamache narkomanernas jakt på den nya drogen, genom polisaspiranten Ameilia Choquet,som stängts av från skolan. Ska hon falla ner i det knarkträsk där hon tidigare befunnit sig? Miljöerna är skoningslös misär, och den sorgliga gatan Rue st Catherine som skildras såg jag i allt sitt elände under ett besök i Montreal för några år sedan. 

I den sedvanliga Pennyska blandningen av varm choklad, frasiga croissanter, filosofiska samtal på bistron samtidigt med spaning och stenhård mördarjakt uppstår läsarmagi. 

Att jag läste den på engelska för några år sedan spelar ingen roll. Det är få deckare som klarar både en och två omläsningar, som Louise Penny! 

Olöst yxmord utmanar Vera 

DECKARE. Sara Strömberg Skinn (Modernista)

Vera Bergström, privatspanande lokalredaktör i Järpen är välkommen åter! 

Det är februari, nyhetstorka och lokalredaktör Vera Bergström får uppdraget att granska ett flera decennier år gammalt olöst yxmord i Storlien. Far och två små barn dödades, mamman är spårlöst försvunnen. 

Vera dras in i fallet med sedvanlig blandning av journalistisk energi och arbetsnarkomani. Ensamstående, 50 plus, lite sliten i höften, totalt negligerande behov av nyttig mat och sömn är hon en del av en klassisk, men förnyad privatspanartyp. 

Men att hon fortfarande sätter sig och kör upp i fjälltrakterna med dåliga däck, trots vädervarningar om snöstorm är nästan över gränsen till hur dumdristig deckaren/ den hängivna murveln får vara! 

Dock, i den här fjärde boken i serien tar kärleken ett litet skutt framåt, just för att Vera blir fast i snön.  

Själva mordgåtan är osedvanligt obehaglig, och en del av skildringarna där barn inkluderas är svårt att orka läsa. En dos gängkriminalitet i Stockholm stuvas också in, av oklar anledning, 

Det jag gillar bäst med serien är skildringen av det journalistiska hantverket och samarbetet mellan Vera och hennes chef.

Att läsa om redaktörslivet i Jämtland, där lokaltidningarna numera alla ägs av Bonniers, är både underhållande och allmänbildande. 

Det är bara att hoppas att det även fortsättningsvis i verkliga livet finns plats för erfarna murvlar som redaktionsbossen Strömmen och passionerade nyhetsjägare som Vera.  Men hennes framtid hotas nog mer av den galopperande tidningsdöden än av bovar i närheten.

En mammas frigörelse

ESSÄ. Èduard Louis En kvinna i frigörelse, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Efter att ha skrivit om sin pappa ger den franska författaren plats för sin mammas liv och längtan bort.

Vad innebär det att förändras? Frågan har sysselsatt sociologen och författare Èduard Louis genom alla hans böcker, inte minst den senaste Att förändras, en metod. 
Den här handlar om hans mamma. På 109 sidor berättar han om hennes hårda liv och förvandling. Efter decennier som nertryckt, fattig, lågutbildad kvinna, mor till fem barn, gör hon som 45-åring ett oväntat uppbrott. Hon slänger ut Éduards far och börjar bygga ett eget, självständigt liv. 

Deras relation var dålig. Èduard bröt kontakten när hans egen frigörelse och förvandling pågick, och under gymnasieåren lever han som om hon inte fanns. 

»De flesta som berättar om resan från en samhällsklass till en annan berättar om våldet de har upplevt . för att de inte passat in, inte behärskat koderna i den värld de trädde in i. Själv minns jag mest våldet jag tillfogade andra. Jag ville använda mitt nya liv till att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var den son ni hade önskat er. 
Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan hade upplevt. « 

Trots detta kan boken ses som en kärleksförklaring till mamman som på riktigt sökte jobb som städerska hos sin egen son! 

Avståndet till barndomshemmet gör att han så småningom kommer närmare henne igen, han ser våldet, han uppmuntrar henne att agera. 

Det blir uppbrott, det blir frigörelse från skurhink och fattigdom, om än inte total. 

Inte bara hon mår bra av det, även yngste sonen, Éduards lillebror, som tvingas flytta hemifrån och göra något mer än att spela dataspel är tacksam.  

Hon köper böcker, hon slutar titta på teve, precis som sin son byter hon ut sitt efternamn. Och »för första gången talar hon om sitt liv i futurum«.

Sorglustigt om fängslande tankemönster

FALLSTUDIER. Lena Andersson Studie i mänskligt beteende (Polaris)

Vasst och pricksäkert om människors fantastiska förmåga att missförstå varann genom språket. 

Fallstudier, eller moraliteter kallar hon dem, historierna om 14 kvinnorna i boken.

De har fasta eller tunna band till varann och möts i korta avsnitt där det sällan uppstår harmoni. Istället får vi samtal fulla av tankefällor, falska och äkta lojaliteter, självupptagenhet, rädsla för att stå upp mot majoriteten och ren illvilja. 

Lena Andersson fångar pricksäkert konsten att kontrollera genom att kommunicera, liksom förmågan att medvetet missförstå, feltolka, trassla till det för sig och såra andra. 

Det är tvärtomkvinnorna, de som inte utsatts för sexuella trakasserier, som inte känner sig hemma bland rådande normer, som har författarens – och därmed läsarens sympati. 

Ett lysande exempel är lunchen där manipulativa Liselotte öser elakheter över väninnan Matilda under skenet av att de är välbehövliga sanningar. Matildas fåtaliga relevanta motargument tas emot som förolämpningar.
Eller när de båda väninnorna Malin och Eva verbalt hoppar på butikskontrollanten Jenny som berättar att hon inte polisanmälde en ätstörd pojke som snattat godis. 

Den unga Amanda, fnyser åt sin mamma Märtas slitstarka äktenskap, och anser att hon offrat sin frihet genom att hoppa av studier i USA och gifta sig. Trots att  gett henne ett lyckligt äktenskap, medan Amanda gått in i en självupptagen bubbla och sabbar sin relation.

Anderssons syrliga samhällskritik, gnistrar till som små tomtebloss av ironi, som när Eva, kommuntjänsteman har uppdraget att omvandla Stockholms innerstad till en trädgård, något som författaren i krönikor upprest sig emot. 

Den som ibland längtar efter en kritisk röst när enigheten i en grupp blir för stor har en nöjsam lässtund framför sig. 
Mitt i alla missförstånd, medvetna eller ej, finns tack och lov även plats för uppriktighet, uppror mot dumheten och spirande vänskap.  

Smart feelgood med oväntad upplösning

FEELGOOD. Colleen Hoover Glashjärtan översatt av Ida Ingman (Modernista)

Hon har sålt ofattbart många böcker och visar här att hon vet hur man ska berätta en historia.

Beya bor i en villavagn i Kentucky, är så fattig att hon ibland letat i soporna efter mat, men har klarat skolan så bra att hon fått ett volleybollstipendium till universitetet i Pennsylvania. Mammans missbruk och hennes plötsliga död tvingar Beyah att söka upp pappan hon inte haft kontakt med på åratal och tillbringa sommaren med hans nya familj i deras sommarhus i Texas. Hon berättar inte att mamman dött av en överdos i den husvagn de bott i.

Colleen Hoover blandar skickligt ren misär, missbruk, svek och hårda villkor med mjukaste romantik och erotik.  Beyahs möte med välmående medelklass och en pappa som svikit skapar en intressant konflikt, tillsammans med glimtar av systerskap i nya familjen och växande attraktion mellan henne och Samson, som tillhör det rika vackra gänget, men ändå känns likadan som hon. Handlingen tar en överraskande vändning. 

Berättelsen om Beyah Grim, och hennes väg ut ur eländet är välskriven, lättläst och även gripande. Att läsaren, trots genren, inte kan vara säker på hur det slutar är en fördel. 

Befriande nyktert om arbetslust och kärlekslidande 

MINNEN. Agneta Pleijel Sniglar och snö (Norstedts)
En underbar utforskning av kvinno- och författarlivet som det blev.

»Vad det är jag sysslar med nu vet jag inte riktigt. Driften att skriva tycks outrotlig. Mitt liv är inte märkvärdigt. Jag har varit upptagen av att försöka förstå det som omger mig. Och vad som händer i det inre.«

Författaren har fyllt 82 när hon sätter punkt för denna tredje del om sitt liv. Här följer vi henne från de tidigaste ihågkomsterna genom åren som mamma, journalist, författare, hustru, syster, väninna. 

Hon får ett framgångsrikt yrkesliv, och blir den första kvinnan på kulturchefsstolen på Aftonbladet. Hon skriver poesi, romaner, dramatik, ofta prisad och mycket läst. 

Ändå ser hon kritiskt på sig själv och det dröjer år innan hon accepterar sig själv som en »riktig författare«. Trots stor flit och stark inre motor. 

Det är fascinerande att följa hennes skrivande, hur en del texter tycks komma till henne som en befallning, inte olikt den process som senaste nobelpristagaren Jon Fosse talar om. Det är minnen, varvat med existentiella reflektioner runt människoartens unika medvetande, vad gör det med oss? 

Som skild får hon långa dagar med sena hämtningar. Hon har ett taggigt förhållande till dottern i många år och sörjer detta. 

Med sitt omvända kikarsikte gör hon närstudium av den unga kvinnan som åldras och försöker förstå henne, istället för att förklara och ursäkta. Hon är befriande ärlig, utan att för den skull ikläda sig martyrskap. I arbetslivet tar hon eget ansvar när något inte går bra, vågar lämna när det inte funkar.

Det är befriande hur nyktert hon genomgående betraktar sig själv och sina kriser, osentimental även när hon är som mest drabbad av sorg, ofta kärlekssorg, när den älskade M överger henne för andra kärlekar. Vad gör mest ont, att acceptera och nöja sig med det hon kan få, eller att klippa helt?

Hon sliter med frågan under många år. Själv är jag tacksam för mötet med henne, och för att jag har de två tidigare delarna om flickan och den unga kvinnan olästa. 

Skimrande om små ting som gör skillnad

NOVELLER Claire Keegan Det tredje ljuset Små ting som dessa, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Två sorgsna och skimrande upplyftande berättelser från den irländska landsbygden. Om de små ting som utgör livet och de val som gör skillnad, som gör att man kan se sig själv i spegeln. 

I båda berättelserna möter utsatta flickor vuxna som förstår och bryr sig, ser försummelserna mot dem och blir medmänniskor. 

Det tredje ljuset (som även blivit film) handlar om en 6-årig flickas sommar med vuxna, äldre släktingar till hennes mamma, som vill henne väl. Hon möter ömhet och omtanke som hon tidigare aldrig upplevt. 

I Små ting som dessa är det Furlong, pappa till fem flickor, samt son till ensamstående mamma, som tar ett livsavgörande beslut i en miljö präglad av synd och skam och att flickor som råkar illa ut får skylla sig själva. Allt beskrivet enkelt, återhållet och vackert. 

Den som ännu inte läst Claire Keegan har en värld av irländskt vemod, ljus och kärlek framför sig. 

Kärlekskontroll i murens skugga 

ROMAN. Jenny Erpenbeck Kairos. översatt av Ulrika Wallenström (Alfred Bonnier)

Välskrivet om en destruktiv relation i ett DDR-Berlin på väg att falla sönder.

Katharina är 19, Hans är 53, radiojournalist och gift, han är tio år äldre än hennes pappa. Gammal nog att ha ett förflutet i Hitlerjugend. De träffas av en slump på Alexanderplats en fredag i juli i mitten av 1980-talet, i det Berlin som tillhörde dåvarande Östtyskland. Förälskelsen slår ner i dem när blickarna möts på en buss.
Romanens Kairos, det lyckliga ögonblickets gud är nådig mot dem. I alla fall från början. Men att hålla fast guden är svårare och de lyckliga ögonblicken blir allt färre. 

För det är ingen vacker kärlek som skildras här, utan en besatthet, som från Hans sida övergår i allt mer kontrollerande och våldsamt beteende, som Katharina fogar sig efter. 

Exempelvis att lyssna i timmar på hans inspelade band med förebråelser och förolämpningar och svara skriftligt på dem alla. Hon binds och piskas och måste klä ut sig till skolflicka enligt hans peferenser.

Endast hennes ungdom och längtan efter kärlek gör det begripligt. Han fortsätter dessutom att vara gift. 

Samtidigt som deras relation långsamt spricker går Hoeneckers samhälle mot sin undergång, muren öppnas och rivs. Utan att Katharina och Hans direkt omfamnar den nya verkligheten, där varorna ändrar pris hela tiden och alla som jobbar i Östra Tyskland får sparken. Det förakt som präglar föreningen, från den västra sidan kommer fram i många pregnanta tidsmarkörer.  

Författaren är född och uppvuxen i Östberlin, och ger med sina detaljer en stämning av en sorts lugn och trivsel, trots varubrist och brist på intellektuell frihet.  Västra sidans tiggare och porr är inte något som attraherar Katharina, när hon får visum för att besöka sin mormor. *
Det tar lång tid innan Katharina ser klart på sin egen roll i den destruktiva relationen. Hennes starka vilja att få ett eget liv och överleva lyser upp romanen när Kairos för länge sedan lämnat berättelsen.

Mormor med superkrafter i krigens Vietnam

ROMAN. Nguyễn Phan Quế Mai The Mountains Sing (One World)

En rörande, kärleksfull och bitvis grym berättelsen om en modig mormor och hennes familj under några decennier av Vietnams blodiga historia.

I denna välskrivna och spännande berättelse får vi Vietnams blodiga historia under de decennier Frankrike, Japan, USA, velat dominera och ockupera landet, samtidigt som inbördeskriget mellan Nord och Syd härjar och ställer bror mot syster. Till detta USA-bombningarna med napalm och gifter som ger svåra fosterskador.

I boken följer vi en familj, genom två berättare. En mormor och hennes dotterdotter, som växelvis tar oss från ett välmående, lyckligt bondeliv till inbördeskrigets grymheter.  

Berättelsen inleds i Hanoi 1972, när 12-åriga Huong och hennes mormor flyr undan de amerikanska bomberna. Så småningom tar kriget slut och den långa väntan på den skingrade familjen börjar. 

Ingen överlever år av krig i djungeln utan sår i själen eller på kroppen. Efter bomberna ska landet byggas upp igen och såren mellan människor läkas. Det blir en svår tid där Huong tvingas till svåra möten med nära och kära som förändrats. Men hon blir också bärare av framtidshopp.

När man ser de inledande sidornas översvallande recensioner, och tar del av prislistan för denna internationella bestseller så är det helt klart att det är mycket vi går miste om av intressant utgivning på engelska. 

Lakhsimi tar strid mot Indiens överklass

ROMAN. Alka Joshi The Henna Artist (Mirabooks)

Historien om Lakhsimi, som rymmer och kämpar sig till frihet är fascinerande och ger ett stort stycke indisk kvinnoverklighet. 

Lakshimi är runt 30 år, försörjer sig på hennamålkningar hos de rika kvinnorna i staden. I djupaste hemlighet gör hon också örtdrycker och teblandningar mot oönskade graviditeter. Men plötsligt dyker en för henne helt okänd lillasyster upp, tillsammans med hennes tidigare man (som hon inte är skild från) och ställer till en rad problem i hennes tämligen trygga liv. Allt utspekar sig i Jaipur i Indien, några månader under mitten av 1950-talet. 

Att unga kvinnor i Indien löper stora risker att få sina rykten förstörda klargör författaren tydligt med målande beskrivningar av såväl misär och utnyttjande. Religion, kast och folkgruppstillhörighet delar upp i skilda världar. 

Boken är lättläst, med originella personteckningar och miljöbeskrivningar. En ordlista för alla de indiska uttrycken och maträtterna hjälper läsaren ytterligare att följa med in i Lakshimis värld. Kvinnors och flickors akuta brist på frihet. Det gäller inte bara Indien på 1950-talet, utan är alltför ofta ett faktum än i dag. 

Romanen har inspirerats av författarens mamma. Inte för att hon levde ett sådant liv, utan för att hon gjorde det möjligt för sin dotter att leva självständigt, skaffa sig utbildning och en egen lön. Om än inte i Indien, utan i USA.

Lyfter de försvunna ur glömskans hav

SERIEROMAN. Joanna Rubin Dranger Ihågkom oss till liv (Albert Bonnier)

En fantastisk och berörande dokumentärroman där författaren tecknar, målar och söker sanningen om sina försvunna släktingar för att lyfta dem ur glömskan.

Det här är en tung bok i flera bemärkelser: 

  • Tung att ha i knäet med sitt generösa format och mer än 400 sidor. 
  • Tung för sin genomlysning och dokumentation av en släkt som försvann och  skingrades över tre kontinenter, under andra världskriget under nazisternas massutrotning av judar. Samtidigt som de flesta gränser stängdes för dem. 
  • Tung för att det är en historia med förtvivlan inskriven på varje sida. 

Grymheterna går bortom ord, samtidigt som mörkret blir möjligt att ta till sig via hennes penna. Ett mörker som riskerar att sluka den som öppnar dörren och går in, men som blir uthärdligt för läsaren.

Som liten hörde hon ingen berätta. Men hennes moster Susanne, som hon identifierat sig med, tog plötsligt sitt liv. 
Hon får stegvis upp ögonen för tystnaden, förtigandet av försvinnanden och antisemitismen som finns även i våra dagar.  

Joanna Rubin Dranger följer den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. Hon söker:  I arkiv, album, brev, artiklar, för sällan har det varit släktingar som spontant velat prata om det fasansfulla. Snarare tvärtom, förpassa det till glömskan.

Hon vill skriva och teckna deras historia. Ge de mördade namn. Lyfta dem till hågkomst. 

Med teckningar, pratbubblor, vackra akvareller, infogade klipp och foton tillsammans med seriebokens korta texter blir det en sorts allkonstverk som går rakt in i hjärtat. 

»Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen.«

Boken belönades med Nordiska rådets pris 2023.

Varför vågar hon inte säga något?

UNGDOM. Laurie Halse Anderson Säg något översatt av Ann Margret Forsström (Natur & Kultur)

En ung tjej får ett helvete här hon ringer polisen efter ett övergrepp. Den svåra vägen tillbaka skildras med lyhörd ömsinthet. 

Melinda är 13 år och på fest med äldre ungdomar. En av de äldre pojkarna våldtar henne. Hon ringer polisen men vågar inte stanna kvar, och alla tror att hon ringde för att sabba partyt och vänder henne ryggen. I skolan blir hon utstött och mobbad. Även hennes bästis sviker. Själv vågar hon inte berätta för någon och skamkänslorna gör henne självdestruktiv och apatisk.

Berättad ur flickan perspektiv får vi inblick i hur tigandet skadar henne, gör varje dag i skolan till en plåga, och den svåra vägen fram till att till slut våga säga något. 

Stilmässigt påminner den om Astrid Lindgren-pristagaren Halse Andersons andra översatta bok Skärvor av minnen även där är jaget en tjej i tonåren som försöker dölja ett stort problem. 

Båda böckerna ger också intressanta inblickar i skolsystemet, som verkar ha större engagemang i och koll på eleverna än många svenska gymnasieskolor. Och den elev som är missnöjd med en lärare – och har resurser – kan anlita en advokat för att få sina rättigheter tillgodosedda. Samt banda och filma läraren under en lektion. 

Att författarens böcker av föräldraföreningar anses så skadliga för läsande unga att de plockats bort från skolbiblioteken i flera delstater är svårbegripligt. Flickors ibland hårda verklighet blir inte bättre av att skambeläggas. 

Hjärtskärande om mat som tröst och tvång

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Bröd och mjölk (Norstedts pocket)

En stark och självrannsakande analys av hur en ensam liten flicka  blir besatt av mat som tröst och trygghet. 

Den lilla flickan ser mandariner på det stora, vita bordet i köket. Kanske så många som tretton. Bakom en stängd dörr sitter mamma och jobbar. Flickan, som inte är mer än tre år, lyckas få tag i mandarinerna, och äter dem, en efter en. Allihop. Det hon minns, förutom nässelfebern och allergin är »smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig.«

Den både sakliga och sorgliga beskrivningen av förhållande till mat och kärleken och ångesten som uppstod runt ätandet är även en rörande berättelse om en ensam flickas kamp mot sina rädslor. 

I centrum tre kvinnor:  flickan, mamman och mormor. Men också den frånvarande pappan. 

Mamman är där, men ofta borta från hemmet, arbetar, går på fest, har en ny kärlek. 

Pappan bor utomlands, har aldrig levt med henne, mötena blir prestationsinriktade och ångestladdade när berättarjaget lägger all energi på att smälta in, duga och göra rätt. 

Tryggheten finns hos mormor och morfar, där hon tillbringar sina lov. Mormor, som outtröttligt vandrar mellan spisen och matbordet lär henne älska risgrynspudding, hon blir också den som introducerar henne till böckernas breda värld. 

Men det här är inte en bok om att hitta sig själv i läsning, utan om att döva oro med mat. 

Vägen från matbordet hos mormor med de trygga smakerna till det tvångsmässiga ätandet ensamma kvällar skildras koncist och konkret som det missbruk det är. Varför kan hon inte bara tycka om mat, som andra, varför tar den över henne? Om hon inte kräks upp den. 

Genom att laga mormors risgrynspudding åt sin egen lilla dotter inser hon plötsligt sin oförmåga och brist i relationen till barnet. Det är insiktsfullt och känslostarkt. 

Hon erkänner till sist att hon är besegrad av matdemonernas destruktiva makt. En av vägarna ut är att skriva om det som hänt. 

För den här boken har författaren fått Aniarapriset, till Harry Martinssons minne. En mer värdig mottagare är svår att tänka sig. 

24 boktips som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermid 1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Liv Beckström

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt augustpris för bästa ungdsomsbok.

Hur högt pris är okej för att skaffa sig en pojkvän i ett litet samhälle där alla känner alla?

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)

Manda och Malin, där den förstnämnda för pennan, sitter ofta på en övergiven lekplats i snålblåsten och drömmer om hur livet borde vara. De vill vara mystiska, populära och hångla med en spännande kille. Men hur ska det gå till?

De blir ju inte ens bjudna på de där festerna där killarna befinner sig. Om de inte bara cyklar förbi, då kanske vadsomhelst kan hända!

Och det gör det förstås, fast inte blir det fullt så romantiskt som flickorna föreställt sig. Men inte heller så katastrofalt som det kunde slutat i en tidningsartikel.

Det är hög igenkänning för alla som varit unga och frysande försökt dricka en öl så snabbt som möjligt. Och som hoppats på en romans men istället hamnat i en obehaglig situation på gränsen till ett övrgrepp.

Nu är det här inte – tack och lov – en bok om våld, utan en bok om att vara ung och fylld av hopp och brinnande längtan att hitta sig själv. Om vuxna som inte bara är hopplösa, utan också trygga. Om storasystrar som ställer upp när det krisar. Och om en underbar vänskap som står pall även när kampen om att bli sedd av en kille hotar att komma emellan. 

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Liv Beckström

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)

Ännu en tegelsten i formatet från den bästsäljande irländska författaren, som så kompetent blandar romantik, familjegräl, samt missbruksproblem i sina på en gång muntra och seriöst syftande romaner. Jag har följt henne från start och därmed de brokiga och bråkiga systrarna i familjen Walsh i Dublin, som brukar turas om att ha huvudrollen.

Den här gången återvänder författaren till Rachel, som för 20 år sedan fastnade i tablettberoende. Nu är hon beroendeterapeut, skicklig i sitt yrke och helt tillfreds med livet, inklusive sin nya pojkvän. Som det verkar. Men så dyker Luke upp, han som övergav henne så brutalt. Och så rullas allt upp och tillvaron gungar.

Marian Keyes kan konsten att läslockande långsamt avslöja de sorgligaste saker. Och Rachel som inte ger sig förrän de inskrivna missbrukarna gör upp med sina livslögner får en tuff tid med sina egna undangömda hemligheter. Själv nykter alkoholist har författaren förmågan att skildra självbedrägerierna och det höga pris som både missbrukarna och deras anhöriga betalar. Att hon även till fullo behärskar trender, glamour, väskor och klänningar och relevanta delar av populärkulturen gör att tolvstegsprogrammets budskap, som är en central del av berättelsens stomme glider ner lätt som en plätt.

Njutbart om vänskap, kärlek och livets strul

Liv Beckström

Det jag gillar mest med romanen är att den mitt i all nihilism och cynism är hjärtskärande och allvarligt romantisk.

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet egentligen går ut på. Berättelsen utspelas här och nu, på Irland, året innan och under pandemin. Huvudpersonerna och de bästa vännerna Alice och Eileen är runt de 30 och håller kontakten via långa mejl. Alice är en firad romanförfattare, Eileen arbetar på en liten litterär tidskrift. Mellan dem har uppstått en spricka, som är en del av berättelsens tema, tillsammans med den komplicerade konsten att en relation längre än till sex. Vad ska de göra med resten av sina liv?

De existentiella frågorna, de politiska valen, klimatkrisen och de livsavgörande privata besluten ställs och avhandlas med frenesi, djup och elegans, antingen det handlar om konservatism kontra marknadskapitalism, den ouppklarade relationen mellan en känd författare och hennes kända böcker.  Eller tron eller icketron på Jesus. Eller alla känslor som kommer upp när Alice möter lagerarbetaren Felix på Tinder och Eileen åker hem till barndomskärleken Simon.

Sällan har jag följt dialogerna om att längtan att älska och bli älskad och älska, ta hand om och bli omhändertagen, behöva och behövas med ett sånt engagemang. Och faktiskt en klump i halsen. Här finns så många samtal på liv och död, som rör klass, kön, att leva på jorden. Samtidigt som Rooney också skickligt skildrar ömsesidigt njutbara sexuella möten. Det jag gillar mest med romanen är att den mitt i all nihilism och cynism är så hjärtskärande och allvarligt romantisk. Förbindelsen med Leo Tolstojs Anna Karenina svävar vackert genom boken.

15 deckare som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

Vi följer deras mördarjakt i Kanadas skogar, i Danmark, i England, på Irland, i Järpen, i norrbottniska Stenträsk, vid Höga Kusten, i sörmländska Säbyholm eller på den fiktiva Ögruppen Doggerland. De ofta lätt sorgsna poliserna och privatspanarna som nästan aldrig tappar tron på att de kan göra samhället lite bättre. 
Här är 15 tips på deckare som håller hög klass, antingen de kallas kriminalromaner, spänningsromaner, thrillers eller Cosy Crime. 

15 suveräna deckare förnöjer i höstmörkret.

Maria Adolfsson Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet (Månpocket)

Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby, snart 50 år som löser grova brott på den fiktiva ögruppen Doggerland i Nordsjön är en ny och ytterst givande bekantskap.

Läsvärd deckartrio om kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby. Foto: Liv Beckström

Att spoila innehållet förstör läsupplevelsen. De tre fristående böckerna läses med fördel i följd. I alla fall för den som vill följa inspektörens privata relationers utveckling. Och de är i högsta grad betydelsefulla. Handlingen utspelas i vår närtid Tempot är högt, det är svårt att inte läsa bara ett kapitel till. 

I den första boken möter vi kriminalinspektören när hon vaknar rejält bakfull på ett hotellrum med absolut fel man.  

Några timmar senare har hon utsetts till spaningsledare i ett mord på chefens före detta hustru, och tvingas till en svår balansgång i en grupp där hon är ifrågasatt. Ledtrådarna går bakåt mot ett kollektiv på 1970-talet, upplösningen blir både oväntad och spännande. 

I Stormvarning återvänder hon till sina hemträkter och konfronterar även släktingar som inte lever på lagens rätta sida. I den tredje är en känd sångerska spårlöst borta, och jakten på den våldtäktsman som härjat i alla böckerna intensifieras. 

Med sin blandning av skörhet, stingslighet och driftigt, självsvåldigt mod, påminner hon om 1980-talets privatspanare som Sara Paretskys V.I Warshawski, eller Sue Graftons Kinsey Millhone. Precis som dem är hon ensamstående, risktagande, får och ger hårda smällar i jakten på misstänkta mördare. Och utan hennes produktiva olydnad och regelbrott skulle inga brott bli lösta. Hon bär också på en stor, hemlig sorg, som gör henne än mer intressant. Maria Adolfsson gör den svärande, och ofta fysiskt utsatta Karen precis så sammansatt som behövs för engagemang och den spänning som ger böckerna riktigt hög slukfaktor. 

Doggerlands ögruppp har en blandad befolkningskompott av invandrade skander, bretoner och en obestämd kontinent. Här finns många kul detaljer, som ortsnamn, uttryck, kulturhistoria, och helgdagar. Årets festhelg kallas Oistra, ostronen till ära, trettonhelgen för Trekunga. På Karens stampub Haren och Kråkan pratas det doggerska och betalas med mark och shilling. Misstänksamhet mellan nordsidan och sydspetsen och all sorts kriminalitet ger Karen och hennes underbemannade kolleger övermycket att göra.

Fantasifullt och genomarbetat in i minsta detalj!  

Tove Alsterdal Slukhål (Lind & co)

Polisassistent Eira Sjödin återkommer här i den fristående men också sammankopplade fortsättningen på den ypperliga seriestarten med Rotvälta. 

Uppslukande om Eira Sjödin och jakten på den som spärrar in människor i öde hus.

Båda utspelar sig runt Höga Kusten, Ådalen, där minnena av skotten mot arbetarna  i Lunde 1931 aldrig är långt borta. Eira Sjödin, som är i starten på sin poliskarriär får hoppa in i en utredning där en man hittats död i ett ödehus. Fallet leder till ett liknande i ett övergivet hus i Malmberget i Gällivare. 

Det blir en spännande jakt runt Sundsvall och Kramfors, längs barer och krogar och hotell. Som andra skickliga kriminalförfattare kan Alsterdal väva ihop dramatiskt berättande, effektiv dialog och fina naturbeskrivningar, liksom en hel del kulturhistoria som ger läsaren välbehövliga pauser. Vänskaper, självironi, omtanke mixat med råa skämt ger en fin blandning av svärta och ljusglimtar. Det är lätt att tycka om Eira, singel, 35 år, som (kanske) inte vill ha för mycket närhet, utan hittar »fri kärlek«, hos kollegan som snart ska gifta sig, och hos den gamla pojkvännen från förr.  I slutkapitlet inser läsaren att det finna mycket mer som kan komma att hända runt Eira, utifall det kommer en tredje bok. Och det får vi verkligen hoppas! 

S.A. Cosby Rakblandstårar, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Om talesättet ändamålen helgar medlen ska användas någonstans är det som ledmotiv för denna på en gång fruktansvärda och berörande uppföljare till Asfaltland. 

Rakbladsvass och full av ogråtna tårar.

Storyn är spektakulär: De båda ärrade kåkfararna Ike och Buddy Lee kommer i kontakt med varann när deras båda söner begravs. Ike, som lyckats bygga upp ett nytt liv efter hårda år i fängelse och Buddy som lever i en illa möblerad husvagn enas över rasgränserna i sin längtan efter hämnd. Detta blandas med den gemensamma skammen över att de inte accepterade sina söners homosexualitet medan de levde. Fäderna tvingas nu konfrontera både sina egna fördomar och hantera sitt intensiva hat mot dem som mördade deras barn. 

Precis som i Asfaltland är tempot extremt högt och handlingen späckad med grov misshandel när de båda jagar mördarna över delstaten Virginia. Det är motorcykelgäng, korrupta domare, och samma gängkriminalitet och narkotikahandel som vi lärt oss känna igen här hemma. Kanske bara ännu våldsammare, eftersom vapen i princip kan köpas i närmaste kvartersbutik. Och mitt i allt två män med hjärtan som bultar av sorg över sina misslyckanden som pappor. 

Dialogen mellan dem, och människorna de möter på sin våldsdränkta roadtrip är extremt välskriven, rolig, vass, initierad. Kontrasten hårda nävar och ett sårbart inre förvandlas till lysande läsning. Liksom de illustrativa exemplen på den homofoba manlighetens tillkortakommanden. Buddy Lee lär sig en del om vad Ike som svart behöver utstå, Ike ser sig själv och sina fördomar med nya ögon. Kanske landar insikterna väl tydligt hos de båda i slutet, men läsaren behöver de ljusglimtar som står till buds. 

M.W Craven Råttjakten, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Varför står det en keramikråtta i ett tomt fack i ett väl bevakat bankvalv? Och varför sköt en av rånarna sin kumpan medan bevakningskamerorna filmade? 

Poe och Tilly, en deckarduo som jobbar mer med att tänka än att slåss.

Ett gammalt, kallt fall blir superhett när kriminalinspektör Whasington Poe och hans vapendragare, datasnillet Tilly Bradshaw  utreder ett helt annat mord i samband med ett kommande toppmöte i norra England. 

Detta är fjärde boken om de båda brottsbekämparna, de tre övriga i serien Brännaren, Svart sommar och Regissören kan läsas fristående. 

Här möter läsaren en deckarduo med hög kompetens och även trivselfaktor. Poe är både smart, jämställd orädd och schysst, samt förstås i ständig opposition mot all överhet, antingen de tillhör brittiska säkerhetsagenter i M15 eller amerikanska motsvarigheter. Hans närmaste vänner och chefer är kvinnor. Som så många sympatiska polishjältar bär han på ett tungt förflutet, är själv ett barn som är resultat av en våldtäkt. Trots sitt inre mörker har han ett genuint samhällsengagemang och markerar ofta sin humanistiska livssyn. Kollegan Tilly, med sin enorma kapacitet att hitta in i cyberlandskapets irrgångar har även sociala begränsningar, som gör henne till en oförblommerad sanningssägare. Men det hon inte klarar av framför tangenterna klarar ingen annan heller. 

Råttjakten är enligt författarens efterord hans favorit. Och det är inte svårt att förstå varför. Den både komplicerade och spännande intrigen handlar i hög grad om att dra smarta slutledningar av det man ser och hör, att använda hjärnan som vapen istället för våld. Detta i kombination med den ytterst effektiva berättarstilen, med korta kapitel, smarta dialoger, en miljöbeskrivning som ramar in och förankrar i vår post Brexittid, tillsammans med ett stort antal cliffhangers gör Råttjakten oemotståndlig.

Kim Faber & Janni Pedersen Satans sommar översatt av Svante Skoglund (Modernista pocket )

Med prisbelönta debuten Vinterland etablerade sig duon Faber & Pedersen som skickliga skildrare av brottslighet och korruption inom det danska polisväsendet.

Dansk deckare med hög aktualitet.

I del två om kriminalkommisarie Martin Juncker blandas mördarjakten i den lilla byn Sandsted, som också är hans uppväxtort, med hans komplicerade relationer till hustrun Charlotte, före detta kollegan Signe, de två vuxna barnen, närmaste kollegan Nabiha och inte minst pappan. 

Juncker småljuger för chefen, har problem med prostatan, dricker för mycket rödvin, äter skräpmat, jobbar olämpligt mycket och är på så vis en helt vanlig hjältetyp i den moderna kriminalromanen.

Men framförallt fortsätter här historien om terrorbrottet i Köpenhamn sex månader tidigare. Någon försöker sopa sanningen under mattan, och både Signe och exet Charlotte, som numera är grävande journalist, blir indragna. Vägen fram till upplösningen är elegant, rafflande och mycket spännande.  Och helt i vår tid. 

Carin Hjulström Knappt en droppe blod (Forum pocket)

I denna andra del om avhoppade, eller time-outande, Dramatentstjärnan Siri Ehrensvärd, hennes brorson Anton och deras projekt med handelsträdgården Säbyholms gröna fingrar avlöser små och större brott varandra.

Deckarmys i sörmländsk herrgårdsmiljö.

Inte bara mördas en åldring på kyrkogården, här upptäcks även knark och sprithandel, dödligt farlig rivalitet i en kör, otillbörliga närmanden i teaterkretsar och Antons fortsatta problematiska lojalitet till gamla kompisar med bristande vandel, för att använda ett aktualiserat uttryck. 

Lokalsamhället runt Säbyholm med dess gods, gårdar och köpcentrum är även författarens hemvist, vilket bidrar till kvaliteten. I den så kallade cosycrime-genren måste balansgången mellan blod, våld och trivsel hållas, och Hjulström klarar det med finess. Snart 60-åriga Siri, med en fot i varje samhällsklass, hyllad skådespelerska med våning i fina kvarter, och dotter till en tidigare anställd på traktens herrgård har en viss Kulla Gulla-potential, som ger cosy närapå övertag över crime. Men jag köper det och fortsätter med nöje följa Siris utveckling från firad primadonna med rätt svag självkänsla till rustik odlare med med betydligt mera råg i ryggen.

Liza Marklund Kallmyren (Pirat)

Fortsättningen på hyllade Polcirkeln tar ut svängarna rejält, med spänning och en hisnande handling runt polischef Wiking Stormberg i norrbottniska Stenträsk. 

Polischef Wiking Stormberg jagar mördare och det förflutnas spöken i denna spännande deckare.

Vi befinner oss i pandemins första år. Wiking, med pensionsåldern fyra år bort, inser att livet är ändligt och kräver något mer av honom än att bara hamna i saker och låta det bli som det blir. Den SD-aktiva adminstratören Carina Burstrand, så central i första boken, har här förpassats ut i kulisserna, liksom flertalet av de övriga. Nu handlar det om Wiking och hans historia. 

Sonen Markus, anställd på Robotbasen har fått ett hotfullt anonymt brev – handstilen liknar Helenas, barnens mamma som försvann spårlöst på Kallmyren 30 år tidigare. Vem har skrivit brevet och varför? Liza Marklund vet när hon ska dra på och när det är dags att pausa. Hennes miljöbeskrivningar som rör sig både innanför och utanför landets gränser håller hög klass. Tidsmarkörerna är korta, effektiva och intresseväckande. 

Den melankoliska polischefen, vars liv rullas upp är med sin skarpa hjärna, sin idoghet och sin spårinstinkt en klassisk hjältetyp och en person att tycka om. Med tillbakablickar, en rapp berättarstil och utomordentlig research breder historien ut sig och knyts ihop imponerande kompetent. De 370 sidorna försvinner i ett nafs. 

Peter May, Stjärnkocken, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, den skotsk-italienske detektiven, bosatt i Frankrike, fortsätter här sin jakt på att vinna ett vad genom att lösa sju kalla mordfall, varav det sju år gamla mordet på den populäre stjärnkocken Marc Fraysse är nummer sex. 

God mat och kalla mordfall, kompetent hanterat av Peter May.

Förutom att läsaren som vanligt får rejäla doser av det aktuella områdets geografi och historia får vi detaljerade och frestande beskrivningar av diverse läckra maträtter. Och en del trassligt privatliv för Enzo, vars vuxna döttrar involveras i det som sker. 

Lite romantik och erotik får alltid utrymme, samt att Enzo, precis som alla andra deckare, aldrig lär sig hur det slutar när han beger sig till en mörk plats för hemliga möten. Hursomhelst, väl ihopkommet med hög sträckläsarfaktor.

Richard Osman Mannen som dog två gånger , översatt av Ing-Britt Björklund (pocket AB)

Med Osmans succédebut med Torsdagsmordsklubben fick mysdeckaren ett uppdaterat, brittiskt, både roligt och rafflande koncept. Tvåan är ännu bättre.

Kul och kompetent om smarta privatdeckare på äldreboende i England.

Ett gäng smarta 70-plussare förhöjer vardagen på seniorboendet genom att lösa tidigare olösta mordgåtor, samtidigt som var och en av dem har ett antal oupptäckta hemligheter i bagaget. Och tvåan lever mer än väl upp till förväntningarna, genom att skickligt komponera ihop ett vardagligt och brutalt rån på en av torsdagsklubbens medlemmar med den internationella maffian, engelsk underrättelsetjänst och den lokala kokainhandeln. 

De smarta privatdetektiverna, sjuksköterskan, underrättelseagenten, psykiatern, fackföreningskämpen, är njutbart befriade från spärrar och handlingen så rappt och kompetent berättad, personbeskrivningarna så träffsäkra och originella, att det verkligen är spännande och ovisst från start till mål, trots feelgoodinramningen. 

Samtidigt som Osman aldrig släpper sin humoristiska och osentimentalt respektfulla blick på livet efter 70. 

Louise Penny Hus av glas, översatt av Carla Wiberg  (Modernista)

Louise Penny tar med sin senast översatta och trettonde bok i serien om den kanadensiske kommissarien Armand Gamache greppet om läsaren direkt när Gamache, nybliven högste chef för regionens polisstyrka, sitter i vittnesbåset i en mordrättegång.

Ännu en fullträff om händelserna runt Montreals polischef, kommisarie Armand Gamache.

Åklagaren är fientlig, hettan pressande. Något är fel, men vad? Stegvis tas vi tillbaks till senhösten året innan då en mystisk svartklädd och maskerad figur, dyker upp på allmänningen i den lilla halvt bortglömda byn Three Pines, sedan ett tag även boplats för Gamache och hans hustru Reine-Marie. Mitt i hemtrevnaden med sprakande brasor och samling på bistron infinner sig en otäck stämning. Och så småningom begås ett mord. Dessutom pågår i det fördolda en kamp mot knarket, heroin fentanyl, kokain, liksom mot de receptbelagda vanebildande opiaterna  som hotar översvämma hela provinsen.

Penny är suverän på att skapa en undergångsstämning som ändå bryts med glimtar av motstånd och hopp, Kulturhistoria blir ofta en del av intrigen, som elegant kopplas till motivet för mord och hämnd. De moralfilosofiska diskussionerna mellan poliserna och byns invånare lyfter deckaren från en vanlig spänningsnivå. 

Även Gamache, beslutsam, erfaren, behärskad tar risker och gör val som kan ifrågasättas. Hans sårbarhet finns där i de små detaljerna, som den svaga darrningen på ena handen. Som läsare är jag aldrig säker varken på hur det ska gå, eller om alla mina favoritpoliser och byns karaktärsstarka invånare ska klara sig. Det är skickligt gjort! 

Jo Spain Av jord är du kommen, översatt av Hanna Williamsson (Modernista) 

Unga kvinnor försvinner från små byar. Runt dem florerar ofta rykten om »lössäppthet« och hårt drickande. Jo Spain fortsätter belysa kvinnohat på Irland.

Övergrepp på unga irländska kvinnor leder till obehagliga upptäckter.

När dottern till en rik företagare försvinner gör kommissarie Tom Reynolds och hans arbetsgrupp en obehaglig upptäckt. 

Precis som i tidigare böcker vävs sökandet efter den skyldige samman med de inblandade polisernas egna relationer. Och i bakgrunden trampar, som i stort sett alla romaner där poliser är huvudpersoner, en olämplig och otålig chef. 

Jo Spain har många likheter med Louise Penny i sitt sätt att beskriva. Huvudpersonen Tom Reynolds och hans livskloka hustru Louise (kanske en blinkning) är ett sådant exempel. Men den irländska författaren är mer rakt på sak om det brutala våldet mot främst kvinnor. 

En gripande och spännande detektivroman med lyckat samspel av trovärdiga intressanta poliser och deras sociala och samhällsrelevanta miljöer. 

Sara Strömberg Skred (Modernista)

Vera Bergström är ensam lokalredaktör i Järpen på Jämtlandsposten, en vass iakttagare av skidmagneten och hemorten Åres överexploatering, på naturens och de inte så välbeställda fastboendes bekostnad.

Journalisten och privatspanaren Vera Bergström i en utmärkt uppföljare.

Titeln på boken signalerar vad som inträffar. Efter en tids arbetslöshet har ett mediestöd lett till att lokalredaktionen i Järpen återöppnat och hon är inte längre arbetslös.

Vera är singel och sin arbetsgivares  – det numera dominerande medieföretaget även i lokalpressen – klickmagnet. 

Tipset om en försvunnen man väcker hennes nyfikenhet, vad hände egentligen när Jonte Andersson försvann? Hon drar igång en egen undersökning, parallellt med de vanliga nyheterna, och grävandet leder till obehagliga upptäckter och avslöjanden. 

Med första boken i serien Sly (finns som pocket) fick Sara Strömberg, som även är kulturredaktör på jämtländska ÖP, välförtjänt utmärkelsen Årets debut. En utnämning som hon förvaltar väl i denna andra del, inte minst genom ett språk som tar vara på romanens lyckosamma blandning kärlekstörst och hämdbegär. Små satiriska samhälls- och mediekritiska nålstick via den bistra, bitvis desillusionerade iakttagaren Vera förhöjer läsarnöjet. Den 58-åriga redaktören är – i genrens anda – separerad, barnlös, försummar sin kropp, försummar sitt hem, och har en och annan misslyckad träff med det motsatta könet. Men det finns hopp, och de ljusa stråken i boken ger en fin kontrast till den mörka bakgrunden till de brott som grävs upp. 

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

Liv Beckström

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Humor och berättarglädje samsas med vass ironi och kvinnokamp. Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 

För Elizabeth Zott är livet tvära kast mellan sorg, strid och lycka. Eller som hon presenteras i början av berättelsen: 

 »Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.«

Mellan henne och roddaren, tillika stjärnforskren Calvin Evans uppstår omedelbar kemi, den som kallas kärlek. Men lyckodrömmarna går i kras, hennes karriär blir inte den hon önskat. Istället blir hon ogift mamma, hängiven roddare och stjärna i ett matlagningsprogram i teve. Ett program där hon serverar de kemilektioner som all nyttig matlagning bygger på, tillsammans med konsten att respektera sig själv som kvinna. Även om middagen alltid äts klockan sex.

Borttappade föräldrar, missförståndets tunga börda, förluster och en före detta bombhund som förstår en massa ord och har stark skräck för explosioner, bidrar till huvudpersonernas olycka, men också deras räddning. En rad förvecklingar ger läsaren både skratt och tårar.

Den som läst l John Irving Ciderhusreglerna, känner igen amerikansk berättartradition när den är som bäst. Eller Jane Austens pricksäkra sammanfattningar. 

Det går att leva länge på meningar som denna: 

»Det var det sista ordet som cementerade deras märkliga, öppenhjärtliga vänskap, den sortens vänskap som bara uppstår när en förorättad person träffar någon som blivit förorättad på samma sätt och upptäcker att även om det kanske är det enda de har gemensamt så är det mer än tillräckligt.» (212)

Elizabeths dotter Madeleine har en stark roll i berättelsen, ett udda barn som förargar sina lärare bara genom att finnas till och ha en mamma som »levt i synd« genom att inte vilja gifta sig. 

Det sprudlar om berättelsen, inte minst de ironiska beskrivningarna av de företeelser som satte (och förmodligen fortfarande sätter) käppar i hjulet för en begåvad kvinna som vill erkännas som forskare på lika villkor som män. Men kemins lagar är att ändra balansen, kvinnans plats är inte alltid i hemmet. Även om det innebär förluster och uppoffringar längs vägen. 

Deckarserier som devalverar sig själva

Liv Beckström

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren – där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.

24 lästips för bokliga allätare

Liv Beckström

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke Olsson: Bricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise Rudberg, Det första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

I Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här. 

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.