Nina van den Brink ger med Jag har torkat nog många golv (Norstedts) Maja Ekelöf sin rättmätiga plats i historien. Biografin om städerskan som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse av en epok och en synnerligen modig och bevgåvad kvinna.
Välförtjänt belönades Nina van den Brink med 2022 års augustpris för sin biografi.
Nina van den Brink»Jag har torkat nog många golv«En biografi om Maja Ekelöf (Norstedts)
De flesta har idag inte läst Maja Ekelöfs en gång så hyllade extremt uppmärksammade Rapport från en skurhink. År 1970 slog den ner som en litterär bomb i ett Sverige moget för en arbetarförfattare, som var kvar vid sin hink. Och Maja Ekelöf höll fast vid sin städaridentitet, även när hon till slut lämnat yrket och låtit skrivandet ta mer plats.
Ensamstående fembarnsmamma, 52-årig städerska från Karlskoga, medierna visste inte till sig av glädje. Ända tills hon tog omstridd ställning i kontroversiella, politiska frågor, som delade dåtidens kommunister i många, små, explosiva bitar.
I denna utförliga och nyligen augustprisade biografi om Maja Ekelöf får hon till sist sin rättmätiga plats i historien. Nina van den Brink, själv sprungen ur en släkt av städerskor, och som själv torkat många golv, för samman skrivandets och arbetets villkor till en helhet. Konsten att städa ett kontor är en del av konsten att senare beskriva det för läsare som vanligen inte ens tänkt på den där personen som rullar runt en vagn och försynt försöker komma in under skrivbordet. Fast för det mesta rullas vagnarna och moppas golven på tider när vanliga folket inte är där.
Maja Ekelöf dyrkade de tidigare arbetarförfattarna, men hade låga tankar om sin egen kapacitet: Samtidigt fanns skrivlusten där, den som fick henne att föra samman och i smyg skriva ut sina anteckningar på arbetsplatsen, kommunkontoret i Karlskoga (hon kunde inte skriva maskin och ägde ingen men smög sig till någon timme här och där) och skicka in sitt manus till Rabén och Sjögren. Hon vann en litterär tävling och blev sin tids sensation.
Nina van den Brink parallellberättar även sin egen släkts historia, det förbryllar mig, inne som jag är i Majas liv, men när jag fattar greppet ger det också perspektiv på samhällsutvecklingen.
Majas bakgrund är intressant. Med en pappa som periodvis hade välavlönade arbeten. Under några tidiga år fanns det därför pengar både till böcker i barndomshemmet och utbildning till Majas äldre systrar. Barndomens bibliotek födde kärleken till läsande och böcker, och gav säkert första näringen till hennes stora drivkraft att själv bli författare.
Men inkomsterna försvann, familjen blev fattig. För Maja blev det att söka jobb som piga redan i 13-årsåldern.
Biografin ger många olika bilder, tack vare det grundliga sökandet efter tidsdokument, och även medverkan från Majas familj. Inte minst fascinerande är hur huvudpersonen stegvis radikaliseras till den yttersta vänstern, som under de aktuella åren, tidigt 1970-tal, blomstrar i Sverige, men aldrig lyckas hålla sams. Och att hon höll ihop sitt liv med ensamansvar för fem barn och ytterst små inkomster. Biografin ger ett fantastiskt fint porträtt av en epok och en synnerligen stark och begåvad kvinna.
ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand)
Humor och berättarglädje samsas med vass ironi och kvinnokamp. Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson
Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi.
För Elizabeth Zott är livet tvära kast mellan sorg, strid och lycka. Eller som hon presenteras i början av berättelsen:
»Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.«
Mellan henne och roddaren, tillika stjärnforskren Calvin Evans uppstår omedelbar kemi, den som kallas kärlek. Men lyckodrömmarna går i kras, hennes karriär blir inte den hon önskat. Istället blir hon ogift mamma, hängiven roddare och stjärna i ett matlagningsprogram i teve. Ett program där hon serverar de kemilektioner som all nyttig matlagning bygger på, tillsammans med konsten att respektera sig själv som kvinna. Även om middagen alltid äts klockan sex.
Borttappade föräldrar, missförståndets tunga börda, förluster och en före detta bombhund som förstår en massa ord och har stark skräck för explosioner, bidrar till huvudpersonernas olycka, men också deras räddning. En rad förvecklingar ger läsaren både skratt och tårar.
Den som läst l John IrvingCiderhusreglerna, känner igen amerikansk berättartradition när den är som bäst. Eller Jane Austens pricksäkra sammanfattningar.
Det går att leva länge på meningar som denna:
»Det var det sista ordet som cementerade deras märkliga, öppenhjärtliga vänskap, den sortens vänskap som bara uppstår när en förorättad person träffar någon som blivit förorättad på samma sätt och upptäcker att även om det kanske är det enda de har gemensamt så är det mer än tillräckligt.» (212)
Elizabeths dotter Madeleine har en stark roll i berättelsen, ett udda barn som förargar sina lärare bara genom att finnas till och ha en mamma som »levt i synd« genom att inte vilja gifta sig.
Det sprudlar om berättelsen, inte minst de ironiska beskrivningarna av de företeelser som satte (och förmodligen fortfarande sätter) käppar i hjulet för en begåvad kvinna som vill erkännas som forskare på lika villkor som män. Men kemins lagar är att ändra balansen, kvinnans plats är inte alltid i hemmet. Även om det innebär förluster och uppoffringar längs vägen.
FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)
Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.
Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.
Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare. Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein.
Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.
Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell.
Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.
Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.
Det behövs både ljusa och mörka berättelser om kvinnors integration. De positiva är ovanligare och därför viktiga att lyfta fram. Charlotta Kåks Röshammars bok Ett helt nytt liv (Konsai) presenterar tolv kvinnor från hela världen, som lyckats starta om i Sverige.
De flesta kommer från länder utanför Europa. Nu bor de i Smedjebacken, Mora, Ludvika, Falun och på andra platser i Dalarna. Bara två har flyttat.
VI möter bland annat Hope Espe Bezimungu från Burundi, undersköterska som läser till präst. Najma Abukabar från Somalia som på yrkesakademin i Borlänge undervisar om de första momenten inom svetsning och CNC-svarvning för basindustrin.
I en poddstudio i källaren i Folkets Hus översätter Natsenet Asmalash Berhe från Eritrea nyheter från svenska till tigrinja, när hon inte pluggar till sjuksköterska.
Den som ringer kvinnojouren i Borlänge kan höra Zina Khanji från Syrien svara.
De intervjuade prisar friheten kvinnor har i Sverige. Och att de fått möjlighet att använda den. SFI-läraren Samira Azisi Marghzar från Iran tycker att hon blivit modigare av att bo i Sverige: »Nu är det ingen som bestämmer över mig. Jag väljer med hjärtat.«
De tolv kvinnorna har fått kunskaper som blir betydelsefulla även för läsaren. De visar hur viktigt ett subventionerat jobb kan vara som ett första steg till tillsvidareanställning, att få ny chans till SFI även om man missade första erbjudandet, att ha någon att fråga och småprata med, eller helt enkelt någon att skratta med. Som Samira säger: » Kärleken till kollegorna och jobbet ger mig den underbara känslan av att inte vara i ett främmande land.« Kvinnorna har inte fått några genvägar, deras kamp för frihet har mött – och möter – motstånd.
Särskilt starkt intryck gör berättelsen om Najma Akubabar. Hon kan tacka sin handläggare på Arbetsförmedlingen för att hon hamnade rätt i yrkeslivet. Han tänkte utanför boxen, tog henne på studiebesök på Yrkesakademin och uppmuntrade henne att söka utbildningen till svetsare, fast hennes arbetsfarenhet från Somalia var från en frisersalong.
»När hon berättade om hennafärgningen frågade han hur hon gjorde det. Hon visade honom, och han sa att de två yrkena liknande varandra. Att hålla i ett svetshandtag, eller i strut för hennamålning – båda krävde en stadig hand och precisionsförmåga. ”Det kommer du att fixa”, sa han.«
Hon hade tur. Arbetsförmedlingens pågående privatiseringsreform var ännu inte inledd. Najma fick träffa en arbetsförmedlare på riktigt, något forskningen visat ökar chanserna att få jobb och extra viktigt för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.
Samtliga kvinnor har stora portioner av tåga och framtidstro som ingjuter mod och hopp, även i en ganska dyster verklighet. Boken, skriven på föredömligt lättillgängligt, men inte förenklat språk, kom ut strax före jul förra året, och förtjänar att läsas av många.
Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020.
Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020
Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös.
Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.
BIOGRAFI. Ett jävla solskenFatima Bremmer (Månpocket)
Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.
Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.
DECKARE. Silvervägen Stina Jackson (Månpocket)
Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.
Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.
DECKAREDöden i Gaillac, En kamp mot klockan. LockdownPeter May (Modernista)
Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.
Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning.
Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge.
DECKARE.En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)
Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)
I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man.
Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda:
»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)
Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.
DECKARE / SPIONERI. Slöa hästar. Mick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)
Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.
Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen.
Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018 är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen under andra världskriget till vår tid.
Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare.
DECKARE.Strandsittaren. Morden på Smögen. Anna Ihrén (MiMa förlag pocket)
Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.
En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie.
FEELGOOD. Hundra omistliga ting. Lucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)
Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.
Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess.
FEELGOOD.En andra chans, Jojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)
Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.
Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor.
FEELGOOD. Vara vuxenMarian Keyes (Norstedts)
I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.
Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.
15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.
Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.
Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.
Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.
HISTORIA. Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljuset. Hilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)
Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.
De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.
Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.
ROMANDEBUT.Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)
Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.
Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.
Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära.
ROMANTRILOGI. Jag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hemKarin Smirnoff (Polaris pocket)
I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.
ROMAN. De vuxnas lögnaktiga livElena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)
Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum.
En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.
Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.
En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.
ROMANKLASSIKER.Norrtullsligan (1908) Pennskaftet (1910),Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)
Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.
De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.
Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.
MINNEN. Anteckningar Joan Didion (Atlas)
Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.
Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen.
Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.
Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor
SJÄLVBIOGRAFI. SamtycketVanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)
En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.
Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla, tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.
SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat landBarack Obama (Albert Bonniers förlag)
Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.
Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare.
Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde. Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.
Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.
Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).
Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.
”Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.
Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.
Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.
Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!
Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.
Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej hade behövt det.
Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.
Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.
Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.
LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.
Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.
Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.
Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.
Metro i Montreal – läsvärd tidning.
Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.
Frukostmys i Kanada.
På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är hjälpsamheten påfallande.
En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.
Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.
Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.
Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.
Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.
Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar 2014 var, enligt Brå, 28.)
En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”
Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.
Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.
Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer, visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig till grannen.
Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013 mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.
EkonomiprofessorLuiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)
Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.
Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.
Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.
Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.
Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.
”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.
Montreals dystra gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.
Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.
Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.
Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.
Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.
De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!
Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.
