Sommarläsning som räcker länge

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita ProseStäderskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, ElizabethStephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.
«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Nina van den Brink ger med Jag har torkat nog många golv (Norstedts) Maja Ekelöf sin rättmätiga plats i historien. Biografin om städerskan som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse av en epok och en synnerligen modig och bevgåvad kvinna.

Välförtjänt belönades Nina van den Brink med 2022 års augustpris för sin biografi.

Nina van den Brink »Jag har torkat nog många golv« En biografi om Maja Ekelöf (Norstedts)

De flesta har idag inte läst Maja Ekelöfs en gång så hyllade extremt uppmärksammade Rapport från en skurhink. År 1970 slog den ner som en litterär bomb i ett Sverige moget för en arbetarförfattare, som var kvar vid sin hink. Och Maja Ekelöf höll fast vid sin städaridentitet, även när hon till slut lämnat yrket och låtit skrivandet ta mer plats.

Ensamstående fembarnsmamma, 52-årig städerska från Karlskoga, medierna visste inte till sig av glädje. Ända tills hon tog omstridd ställning i kontroversiella, politiska frågor, som delade dåtidens kommunister i många, små, explosiva bitar. 

I denna utförliga och nyligen augustprisade biografi om Maja Ekelöf får hon till sist sin rättmätiga plats i historien. Nina van den Brink, själv sprungen ur en släkt av städerskor, och som själv torkat många golv, för samman skrivandets och arbetets villkor till en helhet. Konsten att städa ett kontor är en del av konsten att senare beskriva det för läsare som vanligen inte ens tänkt på den där personen som rullar runt en vagn och försynt försöker komma in under skrivbordet. Fast för det mesta rullas vagnarna och moppas golven på tider när vanliga folket inte är där. 

Maja Ekelöf dyrkade de tidigare arbetarförfattarna, men hade låga tankar om sin egen kapacitet: Samtidigt fanns skrivlusten där, den som fick henne att föra samman och i smyg skriva ut sina anteckningar på arbetsplatsen, kommunkontoret i Karlskoga (hon kunde inte skriva maskin och ägde ingen men smög sig till någon timme här och där) och skicka in sitt manus till Rabén och Sjögren. Hon vann en litterär tävling och blev sin tids sensation. 

Nina van den Brink parallellberättar även sin egen släkts historia, det förbryllar mig, inne som jag är i Majas liv, men när jag fattar greppet ger det också perspektiv på samhällsutvecklingen. 

Majas bakgrund är intressant. Med en pappa som periodvis hade välavlönade arbeten. Under några tidiga år fanns det därför pengar både till böcker i barndomshemmet och utbildning till Majas äldre systrar. Barndomens bibliotek födde kärleken till läsande och böcker, och gav säkert första näringen till hennes stora drivkraft att själv bli författare. 

Men inkomsterna försvann, familjen blev fattig. För Maja blev det att söka jobb som piga redan i 13-årsåldern. 

Biografin ger många olika bilder, tack vare det grundliga sökandet efter tidsdokument, och även medverkan från Majas familj. Inte minst fascinerande är hur huvudpersonen stegvis radikaliseras till den yttersta vänstern, som under de aktuella åren, tidigt 1970-tal, blomstrar i Sverige, men aldrig lyckas hålla sams. Och att hon höll ihop sitt liv med ensamansvar för fem barn och ytterst små inkomster. Biografin ger ett fantastiskt fint porträtt av en epok och en synnerligen stark och begåvad kvinna. 

Läsfest i modiga kvinnors sällskap

I sommar har jag haft sällskap av ett antal modiga kvinnor i litteraturen. Faktaböcker, romaner, deckare som var och en på sitt sätt – och förstås helt olika – berättar om flickor och kvinnor som vågar gå sin egen väg. Oavsett priset. Här är nio lästips för sensommaren.

Läsfröjd i modiga kvinnors sällskap. foto: Liv Beckström

Kvinnligt motstånd som tar tag i själen

MOTSTÅND. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)

Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien om sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi. En gripande och välskriven bok om de umbäranden, det ofattbara mod och även medmänsklighet som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget. 
Läs mer här:

Små mirakel i decembermörkret 

ROMAN. Ingvild H Rishøi  Stargate , översatt av Marie Lundquist (flo förlag)

En hjärtskärande och skimrande julsaga om kärleken till en alkoholiserad pappa, och de små mirakel som kan uppstå även i den svartaste vardag.  
Läs mer här:

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 
Läs mer här:

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.
Läs mer här:

Ensam mamma på silverjakt 

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

En fascinerande bok om ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft tar med sig dottern och en barnflicka på en riskfylld resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver. 
Läs mer här:

I spegelsalen är det gott om plats för kvinnor

SERIEBOK. Liv Strömquist Inne i spegelsalen (Norstedts)

Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form. Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.
Läs mer här:

Väl förtjänta lovord om 14-barnsfamilj

ROMAN. Nina Wähä Testamente (Norstedts, pocket)

Nina Wähäs roman om småbrukarfamiljen Toimi; Siri, Pentti och alla deras barn är med sina många nyanser och vindlingar en bladvändare av högsta klass. 
Läs mer här:

Söker sanningen om systerns mördare 

DECKARE. Flynn Berry Sargad översatt av Rebecca Alsberg (Louise Bäckelin förlag)

Den har fem år på nacken, men ruskigt spännande och oförutsägbar är denna prisade debut om Noras jakt på den som mördade systern Rachel. 
Läs mer här:

Varför knuffades hon från balkongen?

DECKARE. Unni LindellMörkermannen översättning Margatetha Järnebrand (Pocketförlaget)

I en gratishylla på en campingtoalett stod den där, norska Unni Lindells mästerliga deckare från 2006. Vilket fynd! In i det sista svävar vi i ovisshet om utgången.
Läs mer här:

Kvinnligt motstånd som tar tag i själen

KVINNOKAMP. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)

Med Martin Klepkes utforskning av sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi får vi en gripande och välskriven berättelse om de umbäranden, och framförallt det ofattbara mod som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget. 

Oom Bart, tante Annie och deras barn Yvonne (i vagn) och Marianne. co och omslag Verbal förlag

På bokens framsida kommer en ung familj gående på en bro över kanalen. Pappa, mamma och två små flickor. Det är Martin Klepkes faster, tante Annie, hennes man Oom Bart och döttrarna Yvonne och Marianne. Bilden förmedlar ett lyckligt slut, två unga människor till slut förenade efter andra världskrigets umbäranden och fasor. Men vägen dit var flerårig, fylld av våld, tvångsarbete, svält och underrättelseverksamhet med stora risker.

Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien bakom fotografiet. Den är också är hans släkts historia, med synvinkeln riktad mot kvinnorna. Det handlar om kampen mot onda handlingar och övergrepp och motståndets höga pris. Om vemodet, den tysta vreden och den tillbakahållna sorg, som svävar genom texten. Men också om stoltheten att ha hållit ut, även om segrarna var få. Ett starkt exempel är strejken som kvinnorna i koncentrationslägret Dachau inledde för att återfå sina redan minimala matransoner. De fick tillbaks dem och kunde fortsätta leva ännu en tid. 

Allt har sin upprinnelse i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi i Leiden. På fem dagar har Tyskland ockuperat landet. Våld, förtryck, godtyckliga arresteringar tar vid. Av judar, av fackföreningsaktiva, av socialdemokrater, ja, även av dem som intresserar sig för världsspråket Esperanto, som Klepkes pappa. Han flyr till Sverige. 

I kvinnokalendern, Systrar Kamrater, utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap presenteras varje månad kvinnor som i hela världen gjort en insats för arbetarrörelsen, och jämställdhet. Årets kvinna för april är Jocaba ”Co” Vijlbrief som ingick i motståndsrörelsen i De Koi. För författaren är hon tante Co. Farmors syster med den vassa blicken, de hårda uttalandena och de sköra knäna, som var aktiv kommunist i fullmäktige och hedersmedborgare i Leiden. Och som överlevt både koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau.  Martin Klepke har hört sin tante Co Vijlbrief berätta om det som för många blev dödsmarschen därifrån i slutet av kriget. Hur hon, med sina förfrusna fötter och av tortyr skadade knän inte ville låta Suzy van Hall, en gång framgångsrik danserska, ge upp:

»Jag bär dig. Jag lovar, jag bär dig, säger Co. 

Sakta drar hon i den svaga kroppen. Suzy sitter. Hennes ben är hoptrasslade under henne men de övriga hjälper till. Tillsammans, långsamt, varligt lyfter de upp Suzy van Hall på tante Cos rygg.

Åh, dessa klumpar till fötter! Det känns som om de ska krossas som is i miljoner små bitar. 

Co tar några steg. Och det går. Ett steg, två. Co Vijlbrief bär Suzy van Hall på sin rygg.

Och de fortsätter att gå, de fortsätter att leva

Den som besöker Leiden kan se Truus Menger-Oversteegens staty, en hyllning till tante Co och de andra kvinnorna som orkade och uthärdade. Den som inte kommer dit glömmer aldrig berättelsen i Martin Klepkes bok.

Martin, som jag arbetat tillsammans med då han var ledarredaktör på tidningen Arbetet, har gjort en imponerande dokumentation av krigsvardagen och kampen under ockupationsåren. Den visar hur människan i kris och krig är kapabel till det allra värsta och även det allra bästa. 

Kärlek till kemi som sprudlar och sprakar

ROMAN. Bonnie Garmus, Lektioner i Kemi, översatt av Sofia Nordin Fischer (Wahlström & Widstrand) 

Humor och berättarglädje samsas med vass ironi och kvinnokamp. Omslag: Emily Mahon, Kerstin Hanson

Denna originella debutroman om en ung kvinnas kamp för att göra karriär som kemist i Kalifornien på 1960-talet, men istället blir stjärna i ett matlagningsprogram är en ren läsfest, full av energi, oväntade vändningar, humor och ironi. 

För Elizabeth Zott är livet tvära kast mellan sorg, strid och lycka. Eller som hon presenteras i början av berättelsen: 

 »Den före detta kemisten Elizabeth Zott var en kvinna med felfri hy och det omisskännliga uppträdandet hos en person som inte var någon medelmåtta och aldrig heller skulle bli det.«

Mellan henne och roddaren, tillika stjärnforskren Calvin Evans uppstår omedelbar kemi, den som kallas kärlek. Men lyckodrömmarna går i kras, hennes karriär blir inte den hon önskat. Istället blir hon ogift mamma, hängiven roddare och stjärna i ett matlagningsprogram i teve. Ett program där hon serverar de kemilektioner som all nyttig matlagning bygger på, tillsammans med konsten att respektera sig själv som kvinna. Även om middagen alltid äts klockan sex.

Borttappade föräldrar, missförståndets tunga börda, förluster och en före detta bombhund som förstår en massa ord och har stark skräck för explosioner, bidrar till huvudpersonernas olycka, men också deras räddning. En rad förvecklingar ger läsaren både skratt och tårar.

Den som läst l John Irving Ciderhusreglerna, känner igen amerikansk berättartradition när den är som bäst. Eller Jane Austens pricksäkra sammanfattningar. 

Det går att leva länge på meningar som denna: 

»Det var det sista ordet som cementerade deras märkliga, öppenhjärtliga vänskap, den sortens vänskap som bara uppstår när en förorättad person träffar någon som blivit förorättad på samma sätt och upptäcker att även om det kanske är det enda de har gemensamt så är det mer än tillräckligt.» (212)

Elizabeths dotter Madeleine har en stark roll i berättelsen, ett udda barn som förargar sina lärare bara genom att finnas till och ha en mamma som »levt i synd« genom att inte vilja gifta sig. 

Det sprudlar om berättelsen, inte minst de ironiska beskrivningarna av de företeelser som satte (och förmodligen fortfarande sätter) käppar i hjulet för en begåvad kvinna som vill erkännas som forskare på lika villkor som män. Men kemins lagar är att ändra balansen, kvinnans plats är inte alltid i hemmet. Även om det innebär förluster och uppoffringar längs vägen. 

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Kvinnliga kodknäckare som får allt farligare uppdrag. Omslag: Elina Grandin

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.

Denise Rudberg fortsätter framgångsrikt levandegöra verkliga förhållanden i sin serie om de tre unga kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth och deras sekretessbelagda arbete med att dechiffera tyska krigsmeddelanden. I en lägenhet på Karlaplan avkodas meddelanden och Sveriges försök att undvika att ockuperas möter fientlighet, skepsis och motstånd, långt in i beslutsfattarnas led. Tyskland hade många vänner under kriget. De unga kvinnorna får allt farligare uppdrag, och nu står livet på spel. Givetvis finns även plats för kärlek. Kvinnornas arbetsuppgifter och händelserna under 1940-talet har verklighetsbakgrund, vilket gör serien extra intressant.  

Författaren berättar med auktoriteten hos en som har gjort en grundlig utforskning av källor och ämne. Det ger en berättelse full av trovärdiga detaljer runt kläder, mat, inredning, men också farliga, hemliga operationer.

Hemskt och roligt om en spegelsjuk tid

SERIEBOK. Liv Strömquist Inne i spegelsalen (Norstedts)

Blodigt allvar och mycket självironi om vikten av att vara vacker, i en synnerligen lättsmält humoristisk form. Jag sträckläser Liv Strömquist med många skratt och rysningar av igenkänning.

Snövits svartsjuka mamma i en modern kontext illustrerar denna briljanta uppgörelse med samtidens fixering vid det egna jaget, så som det framträder i en spegel. Foto: Emil Malmborg, Illustratör: Karin Cyrén

Att upptäcka sig själv i en yttre bild är ett laddat och klassiskt tema i litteraturen. Alltifrån Näckens och Narcissus dyrkan av sig själv, till det moderna jagets uppvisande på bild- och dikttagdagbokens ständigt närvarande sociala medier. I den här tecknade analysen I fem kapitel med oerhört många kulturella och vetenskapliga referenser får vi berättelsen om en tid »besatt av fysisk skönhet«, som det formuleras på bokens baksida.  Hur hamnade vi här? 
Liv Strömquist tar hjälp av bland andra den franska filosofen René Girard vars teori om mimetiskt begär visar hur vi kollektivt influeras och attraheras, hur skönhetsideal, jämförelsehets och spegelbegäret uppstått och fått explosiv näring i vår kultur. 

Sociologen Zygmunt Baumanns teori om sköra mänskliga band illustrerar våra flyktiga relationer, författaren Susan Sontags bok om bildens betydelse pekar fram mot dagens jagfixerade i-bildberättande. Feministen och filosofen Simone Weil bidrar med det meningslösa i att försöka äga och kontrollera skönhet. Plus antika tänkare, feminister, poeter med flera som tar form tillsammans med författarens bitska, roliga och samhällskritiska texter. 

Så blir historien om den kvinnliga självbespeglingen synliggjord i allt sitt elände och felanvända tid.  DN insidan noterar den 12 januari i år: »Bilder som reproducerar skönhetsideal tycks vara särskilt starkt kopplat till försämrad relation till kropp och försämrat humör, enligt forskare.«

Och i SVT:s tragiska dokumentär Under kniven lägger sig unga, såväl som gamla, rika såväl som lågavlönade tillrätta för plastikoperation för att likna kändisar – som förstås också plastikopererat sig. 

1800-talskejsarinnan Elisabeth av Österrike, och hennes franska kejsarinnekollega Eugénie har influerat tidens kroppsideal. Båda var besatta av att vara smala, och kampen om vem som var smalast kan ha varit en triggerpunkt för den tävlan och jämförelse bland kvinnor om att vara smal, smalare, smalast som pågår än idag i sociala medier-samhället.

Eller med Girards formulering: »De två kejsarinnorna har säkert haft en roll att spela i att utlösa mimetisk rivalitet som sedan aldrig har upphört att breda ut sig och intensifieras

 (Den som sett den naturtrogna dockan Elisabeth på slottet Schönbrunn i Wien hyser inga tvivel om att hon led av svårartade ätstörningar.) De öppenhjärtliga intervjuerna med kvinnor på väg att gamlas och tappa skönhet är den logiska, smått tragiska fortsättningen på det som bland annat de båda kejsarinnorna drog i gång. 

Det är helt enkelt både hemskt och roligt att läsa denna svarta skrattspegel om avarterna i vår kultur. 

Marys silverjakt fascinerar och förundrar

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.

Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.

Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare.
Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. 
Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein. 

Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.

Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell. 

Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.

Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.

Ett helt nytt liv fullt av framtidshopp

Det behövs både ljusa och mörka berättelser om kvinnors integration. De positiva är ovanligare och därför viktiga att lyfta fram. Charlotta Kåks Röshammars bok Ett helt nytt liv (Konsai) presenterar tolv kvinnor från hela världen, som lyckats starta om i Sverige. 

De flesta kommer från länder utanför Europa. Nu bor de i Smedjebacken, Mora, Ludvika, Falun och på andra platser i Dalarna. Bara två har flyttat. 

VI möter bland annat Hope Espe Bezimungu från Burundi, undersköterska som läser till präst. Najma Abukabar från Somalia som på yrkesakademin i Borlänge undervisar om de första momenten inom svetsning och CNC-svarvning för basindustrin. 

I en poddstudio i källaren i Folkets Hus översätter  Natsenet Asmalash Berhe från Eritrea nyheter från svenska till tigrinja, när hon inte pluggar till sjuksköterska. 

Den som ringer kvinnojouren i Borlänge kan höra Zina Khanji från Syrien svara. 

De intervjuade prisar friheten kvinnor har i Sverige. Och att de fått möjlighet att använda den. SFI-läraren Samira Azisi Marghzar från Iran tycker att hon blivit modigare av att bo i Sverige: »Nu är det ingen som bestämmer över mig. Jag väljer med hjärtat.« 

De tolv kvinnorna har fått kunskaper som blir betydelsefulla även för läsaren. De visar hur viktigt ett subventionerat jobb kan vara som ett första steg till tillsvidareanställning, att få ny chans till SFI även om man missade första erbjudandet, att ha någon att fråga och småprata med, eller helt enkelt någon att skratta med. Som Samira säger: » Kärleken till kollegorna och jobbet ger mig den underbara känslan av att inte vara i ett främmande land.« Kvinnorna har inte fått några genvägar, deras kamp för frihet har mött – och möter – motstånd.

Särskilt starkt intryck gör berättelsen om Najma Akubabar. Hon kan tacka sin handläggare på Arbetsförmedlingen för att hon hamnade rätt i yrkeslivet. Han tänkte utanför boxen, tog henne på studiebesök på Yrkesakademin och uppmuntrade henne att söka utbildningen till svetsare, fast hennes arbetsfarenhet från Somalia var från en frisersalong. 

»När hon berättade om hennafärgningen frågade han hur hon gjorde det. Hon visade honom, och han sa att de två yrkena liknande varandra. Att hålla i ett svetshandtag, eller i strut för hennamålning – båda krävde en stadig hand och precisionsförmåga. ”Det kommer du att fixa”, sa han.«

Hon hade tur. Arbetsförmedlingens pågående privatiseringsreform var ännu inte inledd. Najma fick träffa en arbetsförmedlare på riktigt, något forskningen visat ökar chanserna att få jobb och extra viktigt för dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

Samtliga kvinnor har stora portioner av tåga och framtidstro som ingjuter mod och hopp, även i en ganska dyster verklighet. Boken, skriven på föredömligt lättillgängligt, men inte förenklat språk, kom ut strax före jul förra året, och förtjänar att läsas av många.

Becks framgångsrecept funkar än

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev med sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck in sig i den svenska deckarhistorien. Den klassiska serien från 1960- och 70-talen funkar förvånansvärt fint som bladvändare även idag. I Boken om Beck berättar Johan Erlandsson om succén, men också om den mörka baksidan i författarnas liv.

Under samlingsrubriken Roman om ett brott skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö 10 banbrytande deckare.

Samhällskritiska kriminalromaner, gärna med mycket svärta, har blivit en ofattbart framgångsrik genre. 6 av 10 lästa böcker i dag är en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (pirat), en berättelse om författarparet och de böcker som startade det svenska deckarundret. Johan, som jag jobbade tillsammans med på Kommunalarbetaren ger här bakgrund och förklaring till den litterära succén. Lättläst och ändå djuplodande beskrivs deras nyskapande författarskap och storsäljande böcker. En guldgruva för en deckarnörd.

Johan Erlandssons bok berättar historien om det framgångsrika författarparet och deras böcker.

På bokomslaget ser vi paret som de ville visa sig för världen: Per Wahlöö mysande med sin arm beskyddande runt småleende skrivpartnern och hustrun Maj Sjöwall. På insidesfliken höjer de armarna i segergest i New York, där de 1971 fick världens då finaste deckarpris, Edgar Award för Den skrattande polisen, den fjärde boken i serien. Böckerna skrev de tillsammans åren 1965-1975, under samlingsnamnet Roman om ett brott. Än idag finns de på topplistan bland de mest översatta i Sverige.

Men bakom den framgångsrika fasaden fanns en mörkare baksida, 

Johan Erlandsson berättar om det skrivande paret, som sov och tog hand om sina barn på dagarna och skrev tillsammans på nätterna (med hjälp av diverse olagliga uppiggande preparat.) Relationen var fylld av bråk och alkohol och en svartsjuk Per Wahlöö som periodvis misshandlade sin partner.

Maj Sjöwalls inställning till detta återkommande våld är märkligt överseende. Kanske tiden skapar distans till svåra minnen? Eller hade allt annat varit omöjligt om författaräktenskapet skulle klara kraven att leverera i det höga tempo som hölls hela vägen i mål? 

När den sista boken Terroristerna skrevs var Wahlöö döende. Maj Sjöwall avled förra året. 

Men böckerna lever vidare, kanske främst genom alla de filmer som producerats, och som egentligen inte har med böckerna att göra. 

Sjöwall-Wahlöö var pionjärer (om än inte först i världen) med att sätta ett kollektiv poliser i centrum, istället för en ensam detektiv. 

Mest känd är den melankoliske Martin Beck. Tillsammans med egensinnige Gunvald Larsson, minnesmästaren Fredrik Melander, ständigt snuvige arbetsmyran Einar Rönn, och den analytiske Lennart Kollberg med flera skapade de ett universum och ett kollektiv som gjorde succé både hos kritiker och läsare. Som Johan slår fast: »Beck skulle aldrig klara sig utan Lennart Kollbergs analysförmåga, utan Fredrik Melanders hästminne eller utan Gunvald Larssons humör.«

När jag nu läser alla tio, flertalet för första gången, förtjänstfullt nyutgivna av samma förlag som ovan, är det en oväntat rolig och spännande läsupplevelse:

  • Berättartempot är oftast oerhört väl disponerat mellan action och lugnare mellanspel. 
  • Beskrivningarna av miljö, sociala villkor och interiörer är väldigt väl faktakollade och ger läsaren en folkbildande resa in i det tidiga välfärdssamhällets framväxt. (Även om det här i huvudsak beskrivs som ett samhälle i sönderfall.)
  • Huvudkaraktärerna är komplexa, intressanta och engagerande. 
  • Kriminalgåtan, ofta två helt olika, som visar sig höra ihop, är smart och ofta överraskande. Även om de skyldiga har många gemensamma drag rakt igenom böckerna.
  • Att varje del i serien fått ett personligt förord av en i dag framgångsrik kriminalförfattare är också ett plus. Där berättar exempelvis Åsa Larsson att hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson fått sitt omfamnande namn efter seriens melankoliske hjälte. 

Läsningen är också en tidsresa genom ett Sverige under åren då kvinnorna tog de första stegen ut på arbetsmarknaden, daghemmen byggdes ut, högertrafiken infördes, liksom du-reformen. Annat är borta ur bilden. De då flitigt förekommande bankrånen finns inte längre på den kontantlösa kartan. Och i Beckböckerna räknas data-teknikerna till avdelningen onödiga påhitt. 

Språkligt är böckerna dessutom en bildningsresa när de återuppväcker ord som luguber (dyster och skrämmande), sinister (dyster och olycksbådande),  hugnades (gladdes)sällsport (sällsynt), syffistant  (självgod, självtillräcklig): »Han blev så upprörd vid blotta tanken på Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig«, nr 5, s. 215, lapidarisk (kortfattad men träffande):  »Efter en timme hade han fått ihop en lapidarisk och mycket ytlig sammanfattning av ett människoliv«. nr 7 s. 60 och så vidare.  Ord som förtjänar och återbrukas och återuppväckas, vad än Språkrådet säger om saken! 

Samhällskritiken, som ofta hyllats har däremot inte klarat tidens tand. Att som Sjöwall Wahlöö konsekvent inta den utsatta människans perspektiv är helt i genrens anda. Båda var hängivna kommunister som inte sparade på det marxistiska krutet och lät sossehatet flöda fritt. Även det är en del av böckernas identitet. 

Men det som snyggt och på rätt plats fogades in i bygget i de tidiga deckarna blir alltmer långrandigt predikande i de senare, ofta i en bitter ton och utan att tillföra något till handlingen. 

Riktigt otidsenlig är synen på kvinnor, särskilt de som klassas som horor eller »nymfomaner«. Detta är böcker om manlig vänskap i ett manligt kollektiv och perspektivet blir därefter. Polisernas blick på kvinnor de föraktar är vanligen hård och kall och dömande, kanske som ett utslag av författarnas strävan efter realism.

Män beskrivs aldrig som direkt fula, vilket kvinnor ofta gör. Och män (förutom sexualbrottslingar) är aldrig lika utelämnade till en ohämmad och otyglad sexualitet som böckernas utsatta kvinnor. Fruar är, med vissa undantag, trista typer som mest gnäller och ringer poliserna och undrar när de kommer hem. 

Men tiderna ändras, grupp 8 bildas, tjejer vill ta plats, jämställdhet blir politik och detta påverkar även böckerna. 

I slutet av serien har Martin Beck i det närmaste blivit feminist, och till och med Gunvald Larsson inser att kvinnliga poliser tillför kåren kvalitet.

Sammanfattningsvis utgör Roman om ett brott ett stycke grundläggande deckarhistoria, med klassiska kvaliteter som fortfarande gör dem till läsvänliga och riktigt spännande bladvändare. Även om allt inte åldrats med behag dokumenterar de dessutom det moderna Sveriges framväxt.

De tio böckerna i korthet:

De tio deckarna skrevs och gavs ut 1965 – 1975.

1.Roseanna – en ung amerikansk kvinna mördas ombord på kanalbåt. Presentation av Beck och hans yrkesbröder. Spännande upplösning, skickligt uppbyggd. 

2.Mannen som gick upp i rök – varför försvann en svensk reporter i Ungern? Beck far å uppdrag till Budapest, trots semester. Snyggt komponerad gåta, men väldigt mycket kvinnoförakt och märkliga schabloner. 

3.Mannen på balkongen – Små flickor mördas i Stockholms parker. En obehaglig och mycket spännande del i serien. 

4. Den skrattande polisen – vem sköt ihjäl ett stort antal människor på en buss i Stockholm. En av de bättre actiondeckarna, med en elegant upplösning. 

5.Brandbilen som försvann – Ett ruffigt hus brinner upp och flera dör. Olycka eller mordbrand? Det tålmodiga utredandet får till slut sin belöning. Malmöpolisen Månsson får en tung roll.

6.Polis, polis potatismos – En förmögen företagare skjuts ihjäl mitt under ett tacktal på Savoy i Malmö. Månsson bistår Beck i en historia som inte stannar i Skåne.

7.Den vedervärdige mannen från Säffle – En polis mördas på ett sjukhus, fler står på tur. känd som filmen Mannen på taket där Gunvald Larsson får en framträdande roll. 

8.Det slutna rummet: En man hittas skjuten i en lägenhet som är låst och reglad inifrån. Självmord eller mord? Samtidigt äger en våg av bankrån rum. Boken kantrar över i farsartade beskrivningar och författarnas egen samhällskritik. 

9.Polismördaren Här hamnar Martin Beck i Skåne, hos den trivsamme polisen Gottfrid Nöjd i Anderslöv. En kvinna hittas mördad och misstankarna faller på en tidigare dömd sexbrottsling. Parallellt jagas misstänkta polismördare, och som vanligt vävs vissa ledtrådar samman till ett mönster. 

10. Terroristerna i den avslutande delen planerar poliserna att hindra ett gäng blodtörstiga yrkesmördare från att mörda en impopulär senator som ska gästa Stockholm. Känns fortfarande aktuell. Liksom i föregående bok äger en händelse rum som långt senare kommer att inträffa i verkligheten. 

En Kristina av kött och blod

Lejonburen, Ulrika Kärnborg (Natur & Kultur)

En ung flicka som inte vill göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig, som vägrar äktenskap och ett förutbestämt liv och istället bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin nya roman Lejonburen, om ett av historiens mest kända uppbrott. 

Året är 1633 och förvirring råder i Svea rike, i efterdyningarna av att »lejonkungen« Gustav den II Adolf stupat i Lützens dimmor på slagfältet. I det förödda krigslandskapet försöker hans lojale kansler Axel Oxenstierna träffa en överenskommelse. Hemma väntar kungens änka, Maria Eleonora och hans 7-åriga dotter Kristina

Kristina är den unga arvtagerska han är förmyndare åt. Hon gör något för sin tid närmast otänkbart när hon avstår från drottningkronan, tackar nej till tilltänkta äktenskap, konverterar till katolicismen och för sina återstående tre decennier väljer ett liv som landsflyktig utlandssvensk. Ett uppror av guds nåde, som nästan golvar hennes fostrare »herr Oxenpanna« som hon ofta vanvördigt kallar honom. Det är runt henne berättelsen kretsar, men synvinkel och perspektiv växlar mellan flickan, mamman, fostraren Oxenstierna och Elisabeth änkedrottningens trotjänare. Vi följer dem under sammanlagt 24 år.

Titeln anger villkoren för den ofrivilliga drottningen, lika maktlös som den lejonhona i bur som hon fått till gåva. Men trots allt mäktig, härsklysten, kylig när det passar och brutal när hon får lust att hämnas. Exempelvis beordrar hon utan att blinka avrättning av bönder som revolterat mot elände och svält.

När berättelsen drar igång ligger Kristina, 31 år i ett utkylt rum i Paris. Hon är smutsig, sjuk och det ryktas att hon är döende. Några år tidigare har hon lämnat tro och tron, bytt makten och härligheten i Sverige mot flyktingens exil i Rom, där hon avlider först tre decennier senare. Hon blir för sin tid mycket gammal och lever fler år utomlands än i Sverige. 

Kristina är en fascinerande kvinna, inte minst för de livsval hon gör, som känns så mycket närmare vår tids tankar om ta sitt öde i egna händer än det pliktuppfyllande som måste ha legat i regentrollen. 

Hon vill inte ha den rollen, inte gifta sig för att få en arvinge, inte ställa sin blödande kropp i rikets tjänst. 

»Poeterna talar om njutning. /—/Men aldrig skriver de om hur det är att leva i en kvinnas kropp, att uppleva väldoft och stank, smärta och sjukdom, och den ständiga pendlingen mellan ebb och flod.« /–/Hon vill skrika till dem att låta henne gå. Eller åtminstone lämna henne ifred.« (s.336)

När hon säger nej till äktenskap, regeringsmakt och den religion hennes pappa slagits för gör hon det otänkbara, och Ulrika Kärnborg ger henne just den uppsättning egenskaper och de sociala villkor som gör denna häpnadsväckande utveckling möjlig.

För även om hon var hårt hållen, var hon samtidigt en mycket mäktig ung kvinna, vars ord tidigt blev lag för en maktspelande omgivning av rivaliserande adelssläkter, hovmän och de styrande männen i rådskammaren. Hon är nyfiken, smyger ut inkognito på nätterna för att få veta mer om hur det pratas på krogar. Ingen medkänsla eller empati går att spåra i hennes reaktioner och beslut. 

Axel Oxenstierna, Svea Rikes mäktigaste man har mycket gemensamt med Hilary Mantels Thomas Cromwell , huvudperson i romansviten om intrigerna i England ett sekel tidigare. Precis som Thomas Cromwell får »han Oxenstierna« alltmer att säga till om, titlar och rikedomar hopas på hög, Inkomster och räntor strömmar in från gårdar, hemman och lagmansdömen. 

Till skillnad från Cromwell får han behålla sitt huvud, men makten rinner ur hans allt ålderssvagare fingrar. Liksom Cromwell är han en uppkomling, »när du fortfarande kallas friherre, när de andra, Sveriges gamla släkter, härleder sina anspråk från urgamla ätter, och i smyg stirrar på dig som om du vore en utböling.« 

Och lika levande som Mantel skildrar intrigerna runt Cromwell, Henrik den VIII och de kvinnor som han vill ha eller bli av med, lika inlevelsefullt och elegant skriver Ulrika Känborg fram denna svenska stormaktstid där barnet Kristina ska fostras till drottning, i ett samhälle som bara kan föreställa sig män vid makten. 

Läsningen förflyttar mig verkligen till dessa platser, där intrigerna frodas, plundring, pest och svält plågar befolkningen tillsammans med de eviga krigen. Det är färgstarkt, smutsigt och lastbart och Kristina frestas sexuellt av både kvinnor och män. Hovet pulserar av lust och intriger.

Porträttet av makthavaren, rikskanslern som gav Sverige dess nuvarande indelning och styrelseskick är en bärande del av boken. Sedd genom Oxenstiernas ögon är Kristina »liten och sträv, oansenlig och sned i ryggen. Allt hos henne har en grå hinna över sig, utom ögonen. De är fulla av klokskap, intelligens som han känner igen och respekterar, i alla fall bland jämlikar.« (s. 122)

Drottningen Kristinas mod och självständighet väcker förundran, eftersom hela hennes position var så omöjlig. Men den historiska ram som Ulrika Kärnborg sätter runt henne blåser liv i henne som människa, kvinna, makthavare, rebell och konvertit. 

Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell är tredelad och tar många tusen sidor att berätta. Även Ulrika Kärnborg, för övrigt i flera år min kollega i ledarskrivargänget på Dagens Arena, hade gärna kunnat fläska på med lite mera text. Det håller hon för, denna Kristina av kött och blod. 

Gott och blandat från läshörnan 2020


Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020. 

Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020

BARN/UNGDOMMitt storslagna liv Jenny Jägerfeld (Raben&Sjögren)

Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös. 

Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.

BIOGRAFI. Ett jävla solsken Fatima Bremmer (Månpocket)

Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.

Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.  

DECKARESilvervägen Stina Jackson (Månpocket)

Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.  

Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.  

DECKARE Döden i Gaillac, En kamp mot klockan. Lockdown Peter May (Modernista) 

Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.

Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning. 

Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta  skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge. 

DECKARE. En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)

Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)

 I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man. 

Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda: 

»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)

Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.

DECKARE / SPIONERISlöa hästarMick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.

Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen. 

DECKARE / SPIONROMAN FörrädareManda Scott, översatt av Kjell Waltman (Modernista)

Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018  är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen  under andra världskriget till vår tid.

Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare. 

DECKARE. Strandsittaren. Morden på SmögenAnna Ihrén (MiMa förlag pocket)

Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.

En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie. 

FEELGOODHundra omistliga tingLucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)

Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.

Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess. 

FEELGOOD. En andra chansJojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)

Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.

Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor. 

FEELGOOD. Vara vuxen Marian Keyes (Norstedts)

I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.

Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.

FLICKHISTORIA Nya tiderSolveig Olsson-Hultgren (Opal pocket)

15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.

Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.

Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.

HISTORIA. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Hilary Mantel, översatt av Marianne Matsson & Jens Ahlberg (Weyler Pocket)

Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.

HISTORIA.  Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljusetHilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)

Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.

De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.

Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

ROMANDEBUT. Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)

Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.

Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.

ROMANBomullsängelnSusanna Alakoski (Natur & Kultur)

Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära. 

ROMANTRILOGIJag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem Karin Smirnoff (Polaris pocket) 

I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.

ROMANDe vuxnas lögnaktiga liv Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)

Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum. 

En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.

ROMANGun love Jennifer Clement Översatt av Niclas Hval, (Albert Bonniers förlag)

Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.

En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.  

ROMANKLASSIKER. Norrtullsligan  (1908) Pennskaftet (1910), Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)

Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.

De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.

Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.

MINNENAnteckningar Joan Didion (Atlas)

Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.

Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen. 

TECKNAT Återvinningscentralen Ulrika Linder (Galago). 

Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.

Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i  suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor

SJÄLVBIOGRAFISamtycket Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)

En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.

Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla,  tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.

SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat land Barack Obama (Albert Bonniers förlag) 

Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.

Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare.