24 boktips som lyser upp höstmörkret

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad  kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermi1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

Ojämlikhet hotar vänliga Kanada

Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.

Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och  ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies - fantastiska berättare från Kanada.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.

Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal  i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.

Torontos National Post - snygg kvalitetstidning.

Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.

Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.

Metro i Montreal gör en snygg tidning.

Metro i Montreal – läsvärd tidning.

Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.

Frukostmys i Kanada.

Frukostmys i Kanada.

På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är  hjälpsamheten påfallande.

En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.

Engelskspråkiga Torontoto med stor fransk minoritet.

Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.

Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.

Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar  2014 var, enligt Brå, 28.)

En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”

Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.

Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.

Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer,  visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA  fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig  till grannen.

Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013  mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.

Ekonomiprofessor Luiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)

Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.

Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.

Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna  visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.

”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.

Montreals dystra "pusher street", där missbrukare och tiggare samlades.

Montreals dystra  gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.

Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.

Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.

Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.

De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!

Michael Moore uttrycker sin kärlek till Kanada

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto, Quebec och Montréal

Fakta om Kanada

Resa till och i Kanada

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Se, hör gå i Toronto

Toronto är med sina 2,6 miljoner Kanadas största stad,  Ontarios provisnshuvudstad och landets finansiella centrum., Men också en väldigt trivsam plats att turista på, trots att det byggs och rivs precis överallt. Och det berömda kriget mot cyklisterna verkar vara över. För ett tag i alla fall.

Riktigt snygg skyline! Toronto juni 2015.

Riktigt tittvänlig skyline! Toronto juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

För mycket skyrskrapor ger för mycket skugga och snålblåst. Torontos finanskvarter juni 2015.

Financial Post rapporterar om en växande privat lånemarknad vid sidan om den rätt så reglerade bankmarknaden (som inte får låna ut lika generöst som i Sverige). Trots hamrandet alltså en inbjudande och intressant stad, men lite mindre trevlig i finanskvarteren där alltför många höga hus släpper ner skuggor och snålblåst på fotfolket.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Restaurangägare protesterar mot Torontos rivningspolicy. Juni 2015.

Runtom i stan pågår också protester mot att lägre hus och små restauranger trängs undan av skyskrapor med kontor för ännu fler revisorer och jurister och bostäder för välbeställda.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Väldigt mysigt att strosa längs Waterfront vid Ontariosjön i Toronto.

Strandpromenaden, Waterfront vid Ontariosjön är promendadvänlig och inte särskilt kommersiell. Segelbåtar kan hyras, liksom förstås cyklar på olika platser i stan. Det cyklas mycket och byggs även nya cykelbanor. Torontos cyklister är en del av både av gatulivet och mediediskussionen, inte minst sedan tidigare borgmästaren Rob Ford tvingades avgå efter skandaler med crackrökning och sprit. Han valdes bland annat för att få stopp på strejker i tunnelbanan och sophämtningen och göra det lättare för bilister på cyklisternas bekostnad genom att sänka fordonsskatten och riva upp cykelbanor.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Waterfront i Toronto får cykelbanor. Juni 2015.

Han hann inte så långt, vid Waterfront läggs nu nya cykelbanor och för Torontos cyklister är många stadsgator cykelprio med tydliga cykelfält, medan andra fortfarande är ett livsfarligt äventyr. Kriget mot cyklisterna verkar ha avslutats, men inte diskussionen om hur och på vilka villkor de ska ta plats. Och Malmöbon Fredrik Gerttens film, bikes vs cars som bland annat handlar om Toronto hade premiär (31 juli ) där och i övriga Kanada, och kommer säkert att ge ännu mer bränsle åt diskussionen.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Kriget med cyklisterna är över i Toronto i juni 2015. Vilket inte gör det ofarligt att cykla där.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

Queensgate i Toronto, gammalt möter nytt.

För den som vill strosa är Queensgate, en gata med folkliv, mycket och blandad shopping, en park, ett modernt museum, opera och balett, tygbutiker, möbelbutiker, mode; i ena änden en blandning av låga mer bohemiska kvarter och längre ner höghusdistriktet med klädkedjorna och finanskvarteren. Spårvagn finns om du tröttnar på att gå. Chinatown ska man förstås också kolla in. Här är grönsaker och frukt mycket billigare än i andra butiker. Färdigmatsutbudet är stort. Mat och krogbesök är är inte billigare än hemma, alkohol köps i särskilda butiker med ungefär samma priser som här. Ontariovinerna lyfts fram lite extra (men inte alls i grannprovinsen Quebec). Var beredd på att det läggs på några dollar i extraskatt på allt du köper, vilket inte framgår på prislappen.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Textilbutiker, garnbutiker finns längs delar av Queeensgate i Toronto.

Alla butiker, där som här, vill ha dig som medlem.
I den enorma friluftsbutiken MEC måste du bli medlem och får för 5 dollar ett evighetsmedlemskap och tillstånd att handla tält, ryggsäckar, cyklar och allt annat som hör till supertrendig outdoorstyle.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

Queensgate i Toronto börjar med flowerpower och slutar med finansskrapor.

 

 

Av kulturlivet blev vi förtjusta i AGO, muséet för contemporary art. som lovar något för alla. Och utbudet är imponerande, förutom  Emily Carr, Kanadas stora samtidskonstnär, massor av regional, nationell och samtida konst, allt från Picasso till Kanadas framstående Group of Seven (1920-33).Och även nutida artister som Stephen Andrews, som gör samtidskonst om byggnadsarbetare i en stad som ständigt river och reser hus, om politiska möten, en selfie i jätteformat i höghusmiljö. Allt i en teknik som delvis var inspirerad av den engelske 1800-talskonstnären Turner. Men också nutida konstnärer som Anique J Jordan, vars porträtt av sina tre äldsta släktingar, svarta kvinnor klädda i inbördeskrigets röda unifomer skapar förvirring och nya tankar hos åskådaren.

 

 

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Konstnär i dialog med publiken på Torontomuseet AGO.

Livs levande Torontoartisten Bonnie Dovine, har en egen rymlig monter för sitt projekt. Expanding Boundaries där hon målar vattenvägarna i Kanada under samtal med publiken. Besökarnas favoriter får för övrigt en egen knapp och finns llistade i museet, efter en omröstning som pågått från november-februari. Gott om utrymme och även speciella aktiviteter för barn. Vi tillbringar flera timmar här och enda minus är den dyra och pretentiösa restaurangen och ett litet, felplacerat fik.

Ambassadör Kenneth Mccarthney berättade i sitt sommarprogram att konstnärerna i Group of Seven inspirerats av svenska sekelskiftsmålare som Anders Zorn, för att komma bort från det koloniala hos de engelska och franska föregångarna.)

Vad gäller mat:  Toronto (och de två andra städer vi besökte ) delar frukostvanor med USA: en vanlig hotellfrukost, kör bagels som ska rostas, pannkakor, våfflor och french toast- rätter som ska kryddas med sirap eller ketchup och sköljas ner med svagt kaffe, sylt och mjukost i förpackning.. Turister från närmaste grannen styr.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt - eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

Pannkakor, french toast, våfflor, gärna med sirap, sylt – eller ketchup till frukost. Men det finns alternativ.

 

Helt okej…och med ägg i olika former, färsk frukt, mjölk och müsli kan man undvika de värsta sockerfällorna. Kanadas befolkning ökar i vikt, precis som hela världens, och debattens vågor går höga, där som här, om det är ”husmanskosten” med mycket kolhydrater som är huvudorsak eller snaskandet på sötsaker och söta drycker istället för vatten som ställer till det för folkhälsan. Bokar du hotell via rabattsajter ingår sällan frukost. I övrigt – utbudet av resatauranger är tillräckligt för de felsta. Anpassningen till amerikanska turister har gäller tyvärr även kaffet på samtliga hotell även i franskspråkiga Quebec. (Anglifierade Toronto kör för övrigt som USA, gärna med Fahrenheit istället för Celsius, och på gymmet räknas mile, inte kilometer, vilket kan förvirra.

Ett fint minnesmärke är 100 Workers, som är en del av finanskvarteren. Genom att minnas dessa tragedier i det förflutna  vill konstnärerna sända ett budskap om hopp och skydd för arbetarna i framtiden.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år dött i arbetsplatsolyckor.

Ontario minns genom John Scott och Stewart H Pollock 100 av de arbetare som under några år på 1990-talet  dött i arbetsplatsolyckor.

Operan i Toronto ser småtråkig ut utanpå men är luftig och vacker inuti. Balettkompaniet är känd för Skönheten och Odjuret där dansaren Nurejev gav dem ett internationellt genombrott 1973. Sedan dess har den uppförts närmare 300 gånger och i sommar är det dags igen.

Operan i Toronto -känt för bl a balette Skönheten och odjuret.

Operan i Toronto -känt för bl a baletten Skönheten och odjuret.

Vi såg en annan föreställning, genomarbetad och snygg final för säsongen, tre danser med rysk och fransk inspiration: Sjostakovitz och Sartre. Billigt är det inte, men möjlighet till sistaminutenpriser gör att man kan komma in för halva priset. Under säsong har de gratis konserter vid lunchtid någon gång i veckan, vi köade för sådana en timme och underhölls sen av Canadence Vocal Quartet, en proffsig och uppskattad avslutning på säsongens Free concert series.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

Vacker men tom, Ben McNullys fina boklåda i Toronto.

En besök i en bokhandel i varje stad fick ta tempen på litteraturklimatet. Mitt i finansdistriktet ligger Ben McNullys Books, luftig och vacker men ekande tom. Hans bokhandel finns med på en best-lista,men det hjälper inte: ”Folk läser inte böcker längre”, konstaterar han. Toronto är betydligt mer tunnsått på bokhandlare än Quebecs provinshuvudstad Montreal, 19 träffar kommer upp på nätsök här, I Montreal 530. Det finns säkert fler än så i Toronto, men skillnaden är påfallande. Köper amerikanska Rebecca Solnits uppdaterade Men explain things to me. Ser inte något skyltat med Ontarios stolthet Alice Munro.

 

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torontorapparen inspirerades av de som gick förbi som plötsligt var en del av hans mycket medryckande och väl belönade framförande.

Torsdag är AW-dag, då kontorsfolket i finanskvarteren drar ut för att summera veckan. Något suparliv ser vi inte, varken runt studentkvarteren eller vid krogarna. Antalet uteserveringar är få, Cigarettrökning är mindre vanlig här än i Sverige, se fakta. Alkohol säljs på ”systembolag” och priserna är inte låga. Däremot kan man få cannabis i särskilda licensbutiker om man har medicinska behov.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

En installation nära studentkvarteren i Toronto för att visa på bilfria alternativ.

Dagstidningen National Post, som bevakar Ontario är en kvalitetstidning, hög, smal och snygg med en egen sektion bara för folk som jobbar med lagen, vilket inte är så märkligt när man ser de imposanta byggnaderna för revisions- och bankföretagen som tornar upp sig i stan. Summa summarum: Det är trivsamt att turista i Toronto,

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Hockeyn är som bekant stor i Toronto och hela Kanada..

Sevärt, hörvärt gåvärt i  Quebec och Montréal,

Resa dit och där

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Se, hör, gå i Montréal

Montréal ligger på en ö ca 60 mil från New York och är med 1,9 miljoner invånare Kanadas näst största stad, och störst i provinsen Quebec. Stan är en helt egen mix av europeisk och amerikansk känsla, med en rad olika byggstilar och grader av elegans och ruffighet. Men  fransktalande bor för sig och engelsktalande för sig.

Här finns högst andel unga med högskoleutbildning av alla nordamerikanska städer, och stan kan ståta med utmärkelsen World Book Capital, 2005-2006. Det officiella språket är franska, som talas av cirka 60 procent.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Montreals Jobbsökarbuss för unga mellan 15 och 35, hade premiär när vi passerade i början av juni. Här får man hjälp med cv, lediga jobb med mera.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent. Gatan som delar anglofoner och francofoner i Montreal. Trevlig att strosa på.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Boulevard Saint Laurent delar fransk- och engelsktalande i Montréal, men språkgränserna börjar luckras upp.

Men nära 40 procent, talar engelska och i praktiken är staden tvåspråkig. med ett strängt uppdelat boende, där frankofoner (fransktalande) huvudsakligen bor på den östra sidan, medan anglofoner (engelsktalande) bor på den västra, något turisten inte tänker på, men som bidrar till att separatistiska känslor vidmakthålls. ”Det är mycket spänningar”, säger filmaren Sophie, intervjuad i ovan nämnda SVT-serie. Hon talar om stan som en plats med två, eller flera ensamheter, att möten mellan språkgrupper sällan äger rum. Men uppdelningen börjar trots allt luckras upp.

Unga  flyttar allt oftare ”över gränsen”, som går vid en av citygatorna Boulevard Saint Laurent.. Språkrivaliteten märks inte för turisten annat än som nålstick och kulturkamp i medierna, exempelvis kolumner om vilken provinsstad (Toronto eller Montreal) som är coolast och mest attraktiv att bo i. En populär engelskspråklig skådis som vuxit upp i Montréal men nu meddelar sin avsikt att bosätta sig i Toronto ”för att det är enklare” för honom som engelsktalande får lika högljudda och besvikna reaktioner som spelarövergångar mellan två Stockholmslag, eller än värre, eftersom det handlar om att artikulera ett missnöje med en etablerad kultur- och identitetspolitik, som inte gärna ska ifrågasättas .

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

Montréal vs Toronto: Skådespelaren som flyttade väckte starka känslor. Och en triumferande kommentar i engelskspråkiga National Post.

” Vi har inga problem med olika språk Men du måste vara fransktalande för att få ett bra jobb i Montreal”, säger tjejen som arbetar i informationsbutiken i Lachine. Hennes hemspråk är franska ”men min mamma satte mej i engelsk kindergarten för att jag skulle lära mig engelska också” förklarar hon sin lediga växling mellan språken.Den engelska minoriteten är stark i Montreal, där cirka 100 000 barn går i engelskspråkliga skolor – och kräver utökade rättigheter. På bussen sitter skolflickor i uniform med UnionJack på ryggsäcken. Men i engelsktalande Toronto är den franska minoriteten stor och stark, så någorlunda maktbalans råder.

Slottsliknande hotell - det äldsta - i Montréal

Slottsliknande hotell – det äldsta – i Montréal

De flesta som vi pratar med talar båda språken, även om det ofta uppskattas och ibland underlättar att försöka sig på franska. På hotellet exempelvis är det jättetrevligt att i hissen kunna växla några ord om livets allmänna besvärligheter med städerskan. Här verkar all personal ha status och yrkesstolthet, något jag tänker på även när vi ser städare som gör snyggt på gågatedelen av Rue S:t Catherine vid nöjescentrum.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

Yrkesstolta städare gör fint runt papperskorgarna i Montreal.

En kvinna visar sin unga medarbetare hur han ska tömma papperskorgarna och ta hand om återvinningen. Hon återvänder sen till papperskorgarna för att ge dem en sista finish med trasan så att de blänker innan de sätter sig i vagnen och kör mot nästa ställe.

Montreal satsar ambitiöst på kultur både fin- och folklig och sommartid är Quartier des spectacles med omnejd full av festivaler, Francofollie-festival med jazz, techno, väggmålning, mat..flera pågick eller var på gång när vi var där, under god stämning och mycket går att ta del av gratis. Stan har, som nämts, ganska många utslagna och tiggare som syns på ett annat sätt än i Toronto, men otrygg känner man sig inte, bara beklämd.Många av de äldre som hamnat på gatan har psykiska problem och har själva ”valt att stanna kvar”, är en åsikt som ofta hörs när man för upp frågan.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Fasadmålningsfestival i Montreal juni 2015.

Klimatet i Montreal, liksom de övriga två städerna, var behagligt de veckor i juni vi var där, det regnar ganska mycket, men sällan någon längre stund. Det finns flera engelskinspirerade parker att koppla av i och du hyr lätt (om du knäcker instruktionen) en cykel och trampar runt tills du tröttnar. Ovan nämnda Boulevard  Saint Laurent är en mysig gata för att kolla fasadmålningar, vintage och bohemiska butiker, liksom genderöverskridande mode. Stan kallas ibland för Queerbec för sin toleranta inställning.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Boulevard Saint Laurent i Toronto har mycket kul vintage.

Rue S:t Catherine går rakt igenom stan och är den stora shopping och även kulturgatan. Däromkring finns museer, upplevelsekvarter, kulturkvarter, konserthus, bibliotek ( där vi hör en den unga symfoniorkestern ,kör,solister och hängiven dirigent framför Brahms Requiem så att himlens portar nästan öppnar sig) stort bibliotek, universitet (som ligger nere i t-banan. På den stora shoppinggatan får den skickliga tjejen som sjunger starkt och klart massor med dollarsedlar i hatten. LIte längre ner sträcker en medelålders kvinna fram sin hand och ber om pengar. Hon är tunn, med svart fläta och en prydlig kofta Och hemlös..Varför, undrar jag. ”Min mamma dog och nu klarar jag det inte längre”, säger hon.

Montreals skickliga gatusångerska, imponerar på Rue S:t Catherine.

Montreals skickliga gatusångerska, här på Rue S:t Catherine.

I i katedral Christ Church på Rue S:t Catherine,, kan besökare mot ett frivilligt bidrag höra högklassiga konserter flera gånger i veckan. Vi hamnar på en kvinnodominerad blåskvintett, L’ensemble de Cors framföra verk för horn, av Wagner och Mahler. Inte insmickrande, inte vad man förväntar sig i en kyrka och med hög musikalisk nivå.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montreal, framförda av blåskvintetten. L'Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

Wagner och Mahler i Cathédrale Christi Churh i Montréal, konsert  av kvinnodominerade blåskvintetten. L’Ensemble de cors/Cortet Horn Ensemble.

En lokal pjäs visar sig vara ett underhållande sätt att bekanta sig med historia och kultur. Duddy Kravitz, en engelskspråkig musikal om Montreals historia, sedd genom en judisk migrants ögon spelas på den lokala teatern The Segel Centre i en närförort. Uppsättningen bygger på en i Montreal välkänd roman med samma namn, av Mordecai Richler, som också är på gång som film. ”Åh, den läste jag i skolan”, utbrister en kvinna som vi frågar om vägen. Pjäsen gav ett stycke av Montreals historia, om klass och religion och den ibland smutsiga vägen till makten. Publiken en makalöst homogen grupp av vita välbeställda i medelåldern och däröver, som alla verkade känna varann, skrattade helhjärtat åt de ibland råa skämten om judiska traditioner från scenen.
.
Utbudet av böcker och tidningar i våra kvarter och hela Montreal är stort. 530 bokhandlare dyker upp vid en sökning på nätet (jämfört med Torontos 19, inte helt rättvisande sökurval men skillnaden är stor) Det är lätt att hitta ett kanonutbud av tidningar, och böcker. Vi kollar in en bokhandel av snabbköpskaraktär på Rue S:t Catherine est, en av flera som vi passerar på väg till hotellet.. Där finns redan serieboken Catharsis, den överlevande tecknaren Luz avsked till uppdraget att rita i Charlie Hebdoe, – som dagen innan har recenserats i den franskspråkiga Montréal-tidningen Le Devoir. Att kulturen, har en framträdande plats i Montreal är uppenbart, liksom att de vårdar sin utmärkelse som världsbokstaden.

Men allt är inte vackert. Exempelvis är den gamla staden delvis sönderskuren av en trafikerad gata och Domen har byggts in i en trafikkarusell med en sotsvart 35 våningar hög skyskrapa som tar ljus och karaktär från platsen. Det hjälper inte med pytteliten minnesplakett på klossen om att det en gång stod en pojkskskola här.

En trafikled och ett 75-vånngarshus funkar inte fint med gamla stans Dom i Montréal.

En trafikled och ett 75-vånngshus funkar inte  med gamla stans Dom i Montréal.

Muséet Château Ramezay ligger i den gamla staden och är en intressant, blandning av saker, möbler, vardagsdetaljer och historiska beskrivningar. En trädgård hör också till och volontärer i tidstypiska dräkter finns på plats.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Château Ramezay, bruksföremål som skor och kläder finns att beskåda.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

Jag sympatiserar med er som tvingas stå ut med att bli filmade och betittade när ni arbetar på biltävlingarna i Grand Prix, skriver en fd anställd i en debattartikel i La Presse Mntréal.

 

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

Från Château Ramezay. Höghjulingen från 1870, den uppfannts av James Starley.

I Montréal pågår samtidigt med VM i fotboll även Grand Prix, motortävlingarna där kvinnorna bara fungerar som smycken och dekorationer, konstaterar en fd anställd i en utmärkt debattartikel  i La Presse Montréal.

 

En polisprotest som får mycket uppmärksamhet inträffar vid begravningen av fd premiärministern Jaques Parizeau mångårig regeringschef i Quebec – frihetskämpen för dem som vill se ett språkdelat Kanada..”Je vous aime, monsieur Parizeau” är rubriken i Le Journal de Montreal, som rapporterar om händelsen på åtta sidor. Men polisen är arg för att deras pensioner ska försämras och vaktar vid begravningen i röda kepsar och färgglada kamouflagebyxor, vilket väcker ett ramaskri. Polisen saknar klass och stil, säger borgmästaren som vill se en lagändring som tvingar polisen att klä sig i mörk uniform. (Vilket de däremot gjorde när en känd hockeyspelare begravdes.

Montreals coola polisuniformer - men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Men när förre premiärministern begravdes i juni 2015 användes de med röd keps, istället för mörk kostym, borgmästaren blev rasande.

Kamouflagebyxor, röda kepsar, shorts, Montreals poliser har coola uniformer.

Kamouflagebyxor, shorts, Montréals poliser har ovanligt avspända uniformer.

Den som vill veta mer om Kanada och Quebec som handelsplats kan ta en tur till Larchine via metro och buss. (ca 45 minuter) Där finns ett pälshandelsmuseum, och ett litet men fint konst- och kulturmuseum som gratis visade lokala konstnärers tolkning av livet vid vattnet, miljöer och vardagsföremål från tiden då handel med bäverskinn var en viktig del av näringen.

 

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montreal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Bruksföremål från nybyggartiden visas på ett litet men innehållsrik kultur- och konstimuseum i Lachine, utanför Montréal. Där finns även ett större pälshandelsmuseum.

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, Quebec

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa dit och där

Fakta om Kanada 

Fakta om Kanada

För stora ekologiska fotavtryck – precis som Sverige, monarki, precis som Sverige, men 22 gånger större och olika på flera andra sätt.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanoter för transport av bäverpälsar via kanalen i Larchine, utanför Montréal. Viktig handel på 1700-talet.

Kanada är en konstitutionell monarki och en förbundsstat med 10 provinser och 3 territorier. Den brittiska drottning Elizabeth II är statsöverhuvud, i landet företrädd av en generalguvernör. På federal nivå styrde den konservativa premiärministern är Stephen Harper från 2006 och fram till oktober 2015. Efter det valet fick liberalen Justin Trodeau majoritet. Som nation är Kanada ung,och fick en egen författning 1 juli 1867 efter flera hundra års strider mellan franska och engelska kolonisatörer och med ursprungsbefolkningen.

22 Sverige får plats i Kanada som till ytan är världens näst största efter Ryssland med 5 tidszoner från öst till väst. (Ryssland har 10 tidszoner). De ca 35 miljonerna invånare har har nära 10 000 miljoner kvadratkilometer land. Kanada har inom sina gränser den magnetiska nordpolen, (däremot tvistar de med Ryssland om rätten till den geografiska nordpolen, som ligger under en bergskedja på havsbotten. Där Ryssland placerat sin flagga med hjälp av en u-båt år 2007. ) Landet är ojämnt bebott. 80 procent bor i städer i en smal remsa längs gränsen till USA dit 75 procent av exporten går.En tredjedel av kanadensarna bor mindre än150 km från USA,
I de 3 nordliga territorierna med en yta som hela Västeuropa bor endast ca 115 000 invånare.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Toronto, finanscentrum i Kanada handlar mer med olja än pälsar.

Kanada är, enligt sin officiella information, ett öppet, tolerant och mångkulturellt land, som varje år välkomnar ca 250 000 nya medborgare. Arbetslösheten bland immigranter är låg. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson S, vill lära av Kanada, som dock har en helt annorlunda migrationspolitik, inte minst när det gäller vilka som får uppehållstillstånd inom kvoten arbetskraftsinvandrare, vilket är de allra flesta av de 250 000. Där väljer Kanada bland sökande och utbildning ger höga poäng och större chans att invandra. Urval sker även efter exempelvis regioners behov av arbetskraft. En del av övriga är anhöriga till arbetskraftsinvandrarna, en liten del är flyktingar.Cirka 10 450 sökte asyl i Kanada 2013, en halvering jämfört med 2012. Som jämförelse sökte 109 600 asyl i Tyskland, i USA 88 400 och Sverige kom på plats 5 med 54 300 asylansökningar. År 2013 invandrade till Sverige 115 645 personer, och 2014 ca 120 000 , enligt SCB, den största folkökningen på nästan 70 år. I Sverige kommer arbetskraftsinvandrare enligt andra regler, och 2012 – 13 var det ca 11 000 utanför EU/EES som fick tillstånd och ca 8 000 inom EU som jobbade i Sverige.
Några gränskonflikter, som exempelvis USA-Mexico har Kanada inte eftersom landet gränsar till USA, och närmaste havsgranne är Grönland.

Kallar sig tvåspråkigt. De flesta talar engelska som första språk, men stora franska minoriteten finns representerade i flertalet provinser och är första språk i Quebec-provinsen. Men det talas fler språk än två i landet.
Engelska (officiellt språk) 58.7 %, Franska (officiellt språk) 22.0 %, Punjabi 1.4 %, Italienska 1.3 %, Spanska 1.3 %, Tyska 1.3 %, Kantonesiska 1.2 %, Tagalog 1.2 %, Arabiska 1.1%, övriga språk 10.5 % även ursprungsbefolkningens Nunavut och Inuktitut har status som officiellt språk. Kanada har tre ursprungsfolk, totalt cirka 1,4 miljoner av invånarna:: Indianer, som kallas Först Nations, Inuiter, med ursprung på Grönland, samt Métis, med indiansk-franska rötter.

Två tredjedelar räknar sig som kristna, katoliker cirka 43 procent, protestanter cirka 23, muslimer cirka 2 procent, och en växande grupp, 24 procent, säger sig sakna religion. Inte helt olikt Sverige. Även i den religiöst aktiva grannen USA, där det ses som suspekt att vara ateist har andelen amerikaner som saknar religiös identitet ökat från 4 procent 1948 – 16 procent 2008.
Härkomst för befolkningen idag ungefärlig uppdelning: Brittiskt ursprung 28 %, franskt ursprung 23 %, övriga européer 15 %, Indianskt ursprung 2 %, Övriga 6 %, blandat ursprung 26 %.

Stora ekologiska fotavtryck: Kanada har gott om energi, som sandolja och vattenkraft. På grund av billig vattenkraftsproducerad el använder kanadensarna mest energi i världen / invånare.
Om alla människor i världen skulle ha samma konsumtionsnivå som en genomsnittlig invånare i Kanada skulle vi behöva 3,7 jordklot, enligt globalis.se För grannen USA är motsvarande siffra 3.8 jordklot – och för Sverige 3.6 jordklot!
Våra tre länder samsas även i toppen när det gäller måttet ekologiskt fotavtryck, människans förbrukning av naturresurser mätt som arealenheter: På plats 1 Australien 8,3 , 2. Förenade Arabemiraten 8,1, plats 3 USA 6.8, plats 4 Kanada 6,6 och plats 5 Sverige 6.5.

Alkoholbruk och rökning: I Kanada dricks snitt ca 13.2 liter ren alkohol per person över 15 år, nykterister borträknade.Män dricker dubbelt så mycket som kvinnor. 18,8 jämfört med 7,4 för kvinnor. I hela vuxna befolkningen är snittet 10,2, en ökning från 9,8 på fem år.
17,3 procent ser sig som vanerökare, varav 19,7 män och 15 % kvinnor.
I Sverige dricks cirka 13,3 liter för motsvarande grupp, varav män står för 17,1 och kvinnor för 8,8 liter. Snittet i hela befolkningen är 9, 2. Som vanerökare klassas 19 procent män och 26 % kvinnor, snittet är 23 %.
Heavy drinkers: Kanada: 31,2 procent män, 14,7 procent kvinnor – snitt 23,1 procent
Heavy drinkers Sverige: 41,2 procent män, 23,2 procent kvinnor – snitt 34,5 procent.

Politiskt system: Liknar Storbritanniens valsystem. Tre partier dominerar, Konservativa , Socialdemokrater och liberaler. Socialdemokratiska NPD leder i skrivande stund (slutet av augusti) opinionsmätningar inför valet i oktober 2015.

Sjukvård påminner om det nordiska systemet med allomfattande skydd för medicinskt nödvändig sjukvård, men liknar mer Holland när det gäller finansieringen. Provinserna ansvarar och staten styr genom att bidra till finansieringen. Cirka 75 procent av vården utförs i privat regi, främst av privata icke vinstdrivande sjukhus. Men allt färre tjänster finansieras av det offentliga, och måste betalas av individen själv eller privata tilläggsförsäkringar. De flesta yrkesverksamma i Kanada har en privat sjukförsäkring för exempelvis tandvård, optiker, receptfri medicin.
Sjukvårdens kostnader som andel av BNP var nästan 12 procent 2010, jämfört med 9 % 2000. Motsvarande siffror för USA: 18 (14) och Sverige knappt 10 (8).

Hotad jämlikhet: Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013 en värsting på ojämlikhet mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) . Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). som fortfarande är bland de bättre länderna. Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, Satsningarna på social välfärd, som andel av BNP i Kanada ligger ungefär som i USA strax under 20 procent, jämfört med Sveriges cirka 30 procent. Landets offentliga inkomster från skatter, ränteinkomster, tullar mm, som andel av BNP ligger strax under 40 procent, Sveriges strax över 50, i USA runt 30.
Läs mer fakta exempelvis på Wikipedia UNHCR, WHO, OECD, Kanadas ambassad.SCB

 

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto,  Quebec och Montreal:

Resa dit och där

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada!

Se, hör, gå i Quebec

Quebec är med drygt 600 000 invånare Kanadas näst äldsta stad, grundad 1608.  Vi gör ett snabbt besök. Stan möter i juni med ett klimat, som ligger som en mjuk kofta över axlarna så att man varken fryser eller svettas, och kan sitta ute och äta både lunch och sen middag.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Den europeiska miljön i Quebec lockar turister från USA, som kan köra dit på några timmar.

Turistreklam visar vilda vattenfall, massor av vit snö som på vintern får stan att se ut som ett vykort och fokus verkar vara, vandringar, skidåkning, kanotpaddling. Den äldsta stadskärnan påminner om kvarteren i tevedramat En liten fransk stad och är full av amerikanska turister.

Gamla staden i Quebec - kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Gamla staden i Quebec – kunde vara inspelningsplats för En liten fransk stad.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec var tidigare Kanadas huvudstad, en roll de turades om med Montreal om att ha innan drottningen 1857 bestämde att det skulle bli Ottawa.

Quebec är provinshuvudstad och genom sin ringmur den enda nordamerikanska staden på UNESCO:s skyddsvärda lista. Under flera decennier turades Toronto och Quebec om att vara regeringshuvudstad(ungefär som Bryssel och Strasbourg för EU-parlamentet) Men 1857 bestämde drottning Viktoria att Ottawa skulle bli Kanadas huvudstad. Det talas huvudsakligen franska här, men de starkaste separatistkänslorna börjar luckras upp, särskilt bland yngre.

 

 

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inga turistfällor. God mat och trevlig atmosfär i Quebecs gamla stadskärna.

Inne i den gamla stadskärnan, bakom en anonym, svart glasentré öppnar sig Musée de L’Amerique Francophone, en renoverad byggnad med munkarnas samlade konst- och kulturskatter, som visas inne i de gamla valven, modernt och ambitiöst, om än lite dystert.

Det kapell som bevarats är vackert med en stor körläktare och fin akustik. Här har vi tur, när vi är där framträder Ensemble Vocal Dal Segne en lokal amatörkör som funnits sen 2009. De ger en innovativ och tekniskt briljant konsert med klassiska koraler i modern form, verk av landets egna kompositörer (varav en av dem, en äldre herre, satt i bänken framför oss). Det var inte gratis, men de tre timmarna tillsammans med dem och publiken, som alla verkade vara bekanta, kändes som att vara inbjuden till en söndagsträff med stans goda kulturbärare.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

En innovativ tolkning av traditionella verk framfördes av Ensemble Vocal Dal Segno i Museékapellet i Quebec.

På cykelavstånd utanför Quebec (20 kilometer) ligger den lilla ön Ile D’Orleans där man kan prova lokalproducerad mat och exempelvis köpa cider. Tipset fick jag via SvT-plays serie om Underlandet Kanada från 2013 som nyss gått i repris.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Quebecs turistkvarter i den gamla staden.

Den bokhandel vi kollar in i Quebec, på huvudstråket in till gamla stan, Librairie Pantoute är väl placerad mitt på gågatan och har öppet till 22 varje dag. ”Är ni från Sverige, jag måste visa er den här författaren Jonasson, känner ni till honom? utropar expediten och rotar i en hög på ett bord intill. Där ligger just sagde Jonas Jonassons senaste roman översatt till franska, och på hyllan står megasuccén om 100-åringen som klev ut… översatt även till engelska. ”Själv har jag bara sett filmen, säger hon och tittar intresserad på den ena av de två pocketböcker jag köpt ”L’empereur C’est moi” av Hugo Horiot, som fått Prix des lecteurs selection 2015. ”Åh den vill jag läsa”, säger hon.(Och den är bra!) Jag köper även den japansk-franska Amelie Nothombs Nostalgie Heureuse och en novellsamling av Alice Munroe, som inte fanns exponerad i Toronto. Här finns ett fint utbud för både frankofoner och anglofoner. Helt klart bättre kulturklimat i denna pigga boklåda.

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

Bokfynd i Quebec. En fransk pojkes egen starka berättelse om att växa upp med bokstavsdiagnos..

 

Kvällen: Vi är bara en natt i Quebec och äter middag på en gård, en bakficka till en glammig restaurang, där det pågår en glad och högludd tävling med lag i olika tröjor och en visselpipsförsedd lekledare.Ung publik som dricker öl och cider. hyfsade priser, Råkar beställa in en stor skål med chips till en lika stor skål med majschips och guakamole. Samt en mycket salt löksoppa. Men det är turistens särskilda menymisstag, och chipsen är hemgjorda och goda,

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, och Montréal

Resa till och i Kanada

Fakta om Kanada

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa till och i Kanada

Det är inte billigt att åka till Kanada, inte heller är det ett lågprisland, men bl a oljeöverskott på marknaden har försvagat kanadadollarn.Det gör att  resenärern för närvarande får betydligt mer för kronan. Kanadollarn kostar när detta skrivs 6,59 och hela 2 kr mindre  än USA-dollarn,8,59 efter att det tidigare brukat ligga ungefär på samma värde.

”Nu får vi den finanskris vi slapp 2008″, sa en expedit i ett varuhus i Toronto lite dystert  när vi var där i juni 2015 och finansanalytiker i kanadensiska media tror inte att valutan stärks inom den närmaste tiden. Den som bara ser allt byggande i Toronto märker dock inte av någon ögonblicklig kris. (valutan verkar inte stärkas, som det ser ut i septbember.)

Ordning och reda i redan iavgångshallen i Toronto station.

Ordning och reda i redan iavgångshallen i Toronto station.

Tåget är som flyget, biljetten ett boardingpass och du köar vid "gaten" i avgångshallen varifrån du leds till tåget.

Tåget är som flyget, biljetten ett boardingpass och du köar vid ”gaten” i avgångshallen varifrån du leds till tåget.

Vi turistade med flyg till Toronto, tåg till Quebec och Montreal, varifrån hemresan bokades. Inte helt optimalt visade det sig, eftersom SAS  lösning på den rutten var att flyga ”baklänges” med byte i Chicago, vilket la ytterligare en jetlegstimme till de andra sex. Vår variant var inte billigast, och vi ville inte flyga med bolag utan kollektivavtal. De lågprisbiljetter jag hittat  efteråt vid en snabb sökning efteråt ligger runt 7 300 – 8 500 kr t.o r med ett byte. Resan tar olika lång tid beroende på pris och byten – från 10 – 30 timmar! Jag har inte skaffat en fullständig överblick. Obs att en mellanlandning i USA kräver ett inresevisum, och sök det via flygbolagen, inte via nätet. Det finns en del bedrägerisajter som är väldigt lika originalet.

Tågresorna bokades via nätet och fungerade fint. Väl på stationen råder ordning som saknas i Sverige; man checkar in vid en ”gate”, i avgångshallen, biljetten är ett boardingpass, och du leds till rätt plattform som vid flyget, stora bagage vägs och rödmarkeras, det får inte tas med till bagagehyllan vid platsen, som har stängbara skåp med gott om utrymme för små resväskor och övrigt handbagage. Praktiska små bord i handtagen till stolarna fälls ut vid behov.. Konduktören ber i högtalaren alla att ha ringsignalen på mobilen avstängd och att man inte får stå upp när tåget kör fort.. Alla vagnar är tysta vagnar. Vagnen intill är en klass högre, liksom ryggstöden, färgen på sätena mörkare grön (vi har röda) och den vagn som dras runt där innehåller inte mackor, läsk och kaffe utan vin, färska jordgubbar och varmrätter. Och om inte en vagn faller över spåret (som hände oss) och det inte kommer alltför många långa godståg som har förtur så anländer de även i tid.

Från tågfönstret, på väg från Quebec till Montréal.

Från tågfönstret, på väg från Quebec till Montréal.

Torontos järnvägsstation förvånar genom att helt sakna kommersiella butiker i avgångshallen Särskilt dyrt är det inte, och det är avsevärt bättre än SJ  – dock inte maten i andra klass, som säljs från ambullerande vagn.. De resrutter mellan storstäder som vi bokade via den privatiserade järnvägsjätten Rail Canada var inte överdrivet vackra, ungefär som mellan Stockholm och Linköping, eller Malmö-Hässleholm. Kanada är ju enormt och för den som vill se mer hänförande delar av landet finns det särskilda utsiktsvagnar att boka på sådana rutter, något exempelvis Alice Munroe gärna återkommer till i sina noveller. Den som söker något svindlande ska exempelvis testa Pacific Railways på sträckan Montreal – Vancouver. Inte heller hamnade vi i Munroskt intressanta samtal med medpassagerare, som inte var särskilt sociala. Men det var bekväm, tryggt och tillräckligt trivsamt.

Hamnstaden Montréal från tågfönstret.

Hamnstaden Montréal från tågfönstret.

Priset med Rail Canada för en resa tur och retur de 543 kilometerna Toronto – Montreal i andra klass är cirka 88 kanadadollar ( en dollar för närvarande ca 6,59  kronor) En bussresa motsvarande sträcka kostar ungefär lika mycket.

Särskilt imponerande är tågpersonalen, där det är snudd på omöjligt att höra vilket som egentligen är deras modersmål, franska eller engelska.  I städerna åkte vi bara tunnelbana i Montréal som funkade utmärkt. Cyklar hyrs ut och kan tas med i första vagnen.

I Montreal kan cyklarna tas med i tunnelbanans första vagn.

I Montreal kan cyklarna tas med i tunnelbanans första vagn.

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto,  Quebec, Montreal

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Fakta om Kanada