Toronto är med sina 2,6 miljoner Kanadas största stad, Ontarios provisnshuvudstad och landets finansiella centrum., Men också en väldigt trivsam plats att turista på, trots att det byggs och rivs precis överallt. Och det berömda kriget mot cyklisterna verkar vara över. För ett tag i alla fall.
Financial Post rapporterar om en växande privat lånemarknad vid sidan om den rätt så reglerade bankmarknaden (som inte får låna ut lika generöst som i Sverige). Trots hamrandet alltså en inbjudande och intressant stad, men lite mindre trevlig i finanskvarteren där alltför många höga hus släpper ner skuggor och snålblåst på fotfolket.
Runtom i stan pågår också protester mot att lägre hus och små restauranger trängs undan av skyskrapor med kontor för ännu fler revisorer och jurister och bostäder för välbeställda.
Strandpromenaden, Waterfront vid Ontariosjön är promendadvänlig och inte särskilt kommersiell. Segelbåtar kan hyras, liksom förstås cyklar på olika platser i stan. Det cyklas mycket och byggs även nya cykelbanor. Torontos cyklister är en del av både av gatulivet och mediediskussionen, inte minst sedan tidigare borgmästaren Rob Ford tvingades avgå efter skandaler med crackrökning och sprit. Han valdes bland annat för att få stopp på strejker i tunnelbanan och sophämtningen och göra det lättare för bilister på cyklisternas bekostnad genom att sänka fordonsskatten och riva upp cykelbanor.
Han hann inte så långt, vid Waterfront läggs nu nya cykelbanor och för Torontos cyklister är många stadsgator cykelprio med tydliga cykelfält, medan andra fortfarande är ett livsfarligt äventyr. Kriget mot cyklisterna verkar ha avslutats, men inte diskussionen om hur och på vilka villkor de ska ta plats. Och Malmöbon Fredrik Gerttens film, bikes vs cars som bland annat handlar om Toronto hade premiär (31 juli ) där och i övriga Kanada, och kommer säkert att ge ännu mer bränsle åt diskussionen.
För den som vill strosa är Queensgate, en gata med folkliv, mycket och blandad shopping, en park, ett modernt museum, opera och balett, tygbutiker, möbelbutiker, mode; i ena änden en blandning av låga mer bohemiska kvarter och längre ner höghusdistriktet med klädkedjorna och finanskvarteren. Spårvagn finns om du tröttnar på att gå. Chinatown ska man förstås också kolla in. Här är grönsaker och frukt mycket billigare än i andra butiker. Färdigmatsutbudet är stort. Mat och krogbesök är är inte billigare än hemma, alkohol köps i särskilda butiker med ungefär samma priser som här. Ontariovinerna lyfts fram lite extra (men inte alls i grannprovinsen Quebec). Var beredd på att det läggs på några dollar i extraskatt på allt du köper, vilket inte framgår på prislappen.
Alla butiker, där som här, vill ha dig som medlem.
I den enorma friluftsbutiken MEC måste du bli medlem och får för 5 dollar ett evighetsmedlemskap och tillstånd att handla tält, ryggsäckar, cyklar och allt annat som hör till supertrendig outdoorstyle.
Av kulturlivet blev vi förtjusta i AGO, muséet för contemporary art. som lovar något för alla. Och utbudet är imponerande, förutom Emily Carr, Kanadas stora samtidskonstnär, massor av regional, nationell och samtida konst, allt från Picasso till Kanadas framstående Group of Seven (1920-33).Och även nutida artister som Stephen Andrews, som gör samtidskonst om byggnadsarbetare i en stad som ständigt river och reser hus, om politiska möten, en selfie i jätteformat i höghusmiljö. Allt i en teknik som delvis var inspirerad av den engelske 1800-talskonstnären Turner. Men också nutida konstnärer som Anique J Jordan, vars porträtt av sina tre äldsta släktingar, svarta kvinnor klädda i inbördeskrigets röda unifomer skapar förvirring och nya tankar hos åskådaren.
Livs levande Torontoartisten Bonnie Dovine, har en egen rymlig monter för sitt projekt. Expanding Boundaries där hon målar vattenvägarna i Kanada under samtal med publiken. Besökarnas favoriter får för övrigt en egen knapp och finns llistade i museet, efter en omröstning som pågått från november-februari. Gott om utrymme och även speciella aktiviteter för barn. Vi tillbringar flera timmar här och enda minus är den dyra och pretentiösa restaurangen och ett litet, felplacerat fik.
Ambassadör Kenneth Mccarthney berättade i sitt sommarprogram att konstnärerna i Group of Seven inspirerats av svenska sekelskiftsmålare som Anders Zorn, för att komma bort från det koloniala hos de engelska och franska föregångarna.)
Vad gäller mat: Toronto (och de två andra städer vi besökte ) delar frukostvanor med USA: en vanlig hotellfrukost, kör bagels som ska rostas, pannkakor, våfflor och french toast- rätter som ska kryddas med sirap eller ketchup och sköljas ner med svagt kaffe, sylt och mjukost i förpackning.. Turister från närmaste grannen styr.
Helt okej…och med ägg i olika former, färsk frukt, mjölk och müsli kan man undvika de värsta sockerfällorna. Kanadas befolkning ökar i vikt, precis som hela världens, och debattens vågor går höga, där som här, om det är ”husmanskosten” med mycket kolhydrater som är huvudorsak eller snaskandet på sötsaker och söta drycker istället för vatten som ställer till det för folkhälsan. Bokar du hotell via rabattsajter ingår sällan frukost. I övrigt – utbudet av resatauranger är tillräckligt för de felsta. Anpassningen till amerikanska turister har gäller tyvärr även kaffet på samtliga hotell även i franskspråkiga Quebec. (Anglifierade Toronto kör för övrigt som USA, gärna med Fahrenheit istället för Celsius, och på gymmet räknas mile, inte kilometer, vilket kan förvirra.
Ett fint minnesmärke är 100 Workers, som är en del av finanskvarteren. Genom att minnas dessa tragedier i det förflutna vill konstnärerna sända ett budskap om hopp och skydd för arbetarna i framtiden.
Operan i Toronto ser småtråkig ut utanpå men är luftig och vacker inuti. Balettkompaniet är känd för Skönheten och Odjuret där dansaren Nurejev gav dem ett internationellt genombrott 1973. Sedan dess har den uppförts närmare 300 gånger och i sommar är det dags igen.
Vi såg en annan föreställning, genomarbetad och snygg final för säsongen, tre danser med rysk och fransk inspiration: Sjostakovitz och Sartre. Billigt är det inte, men möjlighet till sistaminutenpriser gör att man kan komma in för halva priset. Under säsong har de gratis konserter vid lunchtid någon gång i veckan, vi köade för sådana en timme och underhölls sen av Canadence Vocal Quartet, en proffsig och uppskattad avslutning på säsongens Free concert series.
En besök i en bokhandel i varje stad fick ta tempen på litteraturklimatet. Mitt i finansdistriktet ligger Ben McNullys Books, luftig och vacker men ekande tom. Hans bokhandel finns med på en best-lista,men det hjälper inte: ”Folk läser inte böcker längre”, konstaterar han. Toronto är betydligt mer tunnsått på bokhandlare än Quebecs provinshuvudstad Montreal, 19 träffar kommer upp på nätsök här, I Montreal 530. Det finns säkert fler än så i Toronto, men skillnaden är påfallande. Köper amerikanska Rebecca Solnits uppdaterade Men explain things to me. Ser inte något skyltat med Ontarios stolthet Alice Munro.
Torsdag är AW-dag, då kontorsfolket i finanskvarteren drar ut för att summera veckan. Något suparliv ser vi inte, varken runt studentkvarteren eller vid krogarna. Antalet uteserveringar är få, Cigarettrökning är mindre vanlig här än i Sverige, se fakta. Alkohol säljs på ”systembolag” och priserna är inte låga. Däremot kan man få cannabis i särskilda licensbutiker om man har medicinska behov.
Dagstidningen National Post, som bevakar Ontario är en kvalitetstidning, hög, smal och snygg med en egen sektion bara för folk som jobbar med lagen, vilket inte är så märkligt när man ser de imposanta byggnaderna för revisions- och bankföretagen som tornar upp sig i stan. Summa summarum: Det är trivsamt att turista i Toronto,