Ordfront förlag

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag. 

Tio bladvändare från läshörnan 

Liv Beckström

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner!«

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, Analfabeten, Gårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

Marys silverjakt fascinerar och förundrar

Liv Beckström

FAKTABIOGRAFI. Katarina Bjärvall Lutad mot ett spjut l Mary Wollstonecrafts resa i Skandinavien 1795 (Ordfront)

Den här boken skildrar ett mycket märkligt uppdrag för en kvinna: Året är 1795 och den engelska författaren Mary Wollstonecraft gör en resa i Skandinavien, på jakt efter en förlorad skeppslast med silver, som hennes före detta sambo påstår att han lurats på under sin tämligen ljusskygga handel i franska revolutionens skugga.

Hon är en synnerligen ovanlig kvinna både för sin och vår tid, en kämpande debattör i perioden mellan upplysning och romantik, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok till försvar för kvinnans rättigheter. Dessutom ensamstående mamma, sedan barnets pappa hittat nya jaktmarker, och som mestadels ignorerar hennes glödande brev, trots att en viktig drivkraft till resan är för att göra honom nöjd.

Denna sommar far hon alltså runt i Sverige, Norge och Danmark och avslutningsvis norra Tyskland med sin ettåriga dotter Fanny och barnsköterskan Marguerite som följeslagare.
Idag hade vi kanske kallat henne bipolär, för hennes svängande humör, och enorma dådkraft varvat med flera självmordsförsök. Det blir dock en svår och utdragen förlossning som några år senare tar hennes liv. 
Hennes yngsta dotter med samma namn som sin mamma ska för övrigt komma att skriva den banbrytande romanen om Frankenstein. 

Katarina Bjärvall har gjort imponerande grundlig research, kompletterad med egna resor i Marys spår för att hitta historiska anknytningar till denna säregna skandinaviska resa. Mary W tar sig runt kusterna, möter handlare, svindlare och till och med kungligheter i jakten på den förlorade skatten.

Marys egna nedtecknade reseminnen berättar om en ung kvinna, frihetssökande och med en klarsynt, kritisk blick på omvärldens förljugenhet och överklassens ignorans inför samhällsklyftorna. Hon har en syn på samhällets orättvisor och miljöförstöring som känns häpnadsväckande aktuell. 

Ändå lever hon under en epok när huvuden rullar i revolutionens namn och människor kan kedjas och fängslas i åratal om de protesterar mot överhetens påbud, exempelvis sågverkskarteller i det av Danmark kontrollerade Norge.

Katarina Bjärvalls egen nyfikenhet på ämnet och personliga tilltal gör berättelsen om Mary Wollstonecraft och hennes resa till ett viktigt bidrag för att ge en ovanlig och kämpande kvinna sin rättmätiga plats i historien.