Elly Griffiths

Elva boktips för mys och rys

Liv Beckström

Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras! 

15 deckare för rys och mys

Liv Beckström

Kvinnliga kodknäckare i Stockholm på 1940-talet, polisjakt i Sveriges småstäder på 1950 talet, Bostons raskonflikter på 1970-talet, mord på Oxfords it-girl på 1980-talet, flicka försvunnen i norra England på 1990-talet, mystiska spelavrättningar i London på 2000-talet. 
Deckaren tar dig varsomhelst, närsomhelst – utan risk och bagage. 

Doggerlands Eiken i prima form

I en påhittad ö-värld med alla sorters brott fortsätter inspektör Karen Eiken Friis att hålla formen. 

DECKARE. Maria Adolfsson Nödvändigt ont (Wahlström & Widstrand, pocket) 

För runt 8000 år sedan slukade ett stigande hav övärlden Doggerland, som idag ligger på botten av Nordsjön, mellan Danmark och Storbritannien. Namnet och geografin har Maria Adolfsson framgångsrikt använt i sin berättelse om brott och mördarjakt i den fiktiva nationen med inspektör Karen Eiken Friis som huvudperson. I denna del sex får hon ett udda uppdrag av sin nya chef: Hon ska diskret besöka de anhöriga till en försvunnen konstnär.
Hennes nya chef anses vara en stjärna men beter sig som de riktigt dumma bossarna i varje deckare gör och Karen känner sig både missmodig och ifrågasatt när hon inte tror att konstnären försvunnit frivilligt. Här får också hennes syster Helena, journalist, en mer framträdande roll, som gissningsvis kommer att spilla över i nästa del i serien. Spännande med schvung och spänst i berättandet. Med lilla dottern Selma och numera maken Leo blir Doggerlands mysfaktor stadigt högre.

Att ögruppen faktiskt har en verklig förlaga med samma namn, fast den försvann när havet steg mer än 100 meter, är roliga fakta från boken Mystiska Platser, som spekulerar i att Doggerland kan vara det försvunna Atlantis.

Elegant bygge överfullt av våld 

Överraskningarna duggar tätt när en ledare för ett religiöst samfund hittas stenad till döds och Whasington Poe med team ska lösa gåtan. En elegant uppbyggd thriller som hade vunnit på färre detaljerade grymheter.

DECKARE. M.W Craven Nådastolen, översatt av Gabriel Setterbprg (Modernista)

Whasington Poe, enstöringen som tjurigt gör som han vill, har i denna sjätte del stagat upp livet, med en lycklig kärleksrelation till rättsläkaren Estelle Doyle och inte minst samarbetet den nära medarbetaren och supersmarta dataexperten Tilly Bradshaw. 

Det handlar om upptäckten av en stenad högerkristen ledare och den historia som ligger bakom, där inga makabra detaljer besparas läsaren. 

Delar av händelseförloppet återberättas i en tillbakablick där Poe på arbetsgivarens uppmaning går i analys hos doktor Clara Lang för att tala om de psykiska reaktioner han fått av att konfronteras med ondskan under arbetet med fallet.

Författaren är en mästare på dialog med inslag av svart humor, cynism och bryska sanningar. Och ingen blir besviken på den delen av innehållet.

Elegant uppgyggd tar historien vägar man inte förutsett och bjuder på snygga överraskningar. Men frosseriet i hänsynslöst och makabert våld gör läsningen direkt plågsam långa stycken. Att Poe verkar ha hittat hem i privatlivet är en välbehövlig ljusglimt. 

Skicklig jakt i hotfull spelvärld 

Den sjätte deckaren i serien om Comoran Strike och Robin Ellacott landar på 1221 sidor om mord och hat i spelarvärlden, utan att kännas långrandig.

DECKARE. Robert Galbraith The ink black heart (Sphere)

Anomie, signaturen för spelledaren i ett spel som knyckt en hel del från ett populärt original tål ingen som helst kritik. Ingen vet vem personen är, men de som jobbar med spelet måste lyda blint. 

Den som vågar ifrågasätta utsätts för hatstormar på Twitter, som året när detta utspelas, 2015, ännu inte bytt ägare och namn.

Ett mord begås, och de båda privatdetektiverna Strike och Elacott anlitas för att hitta den mystiska Anomie. 

Comoran Strike, en 40-årig Afhganistanveteran, med benprotes, som han inte sköter som han borde, och Robin Elacott, 30-årig avhoppad student med brinnande intresse för brott, är båda delägare i detektivfirman, som efter några år blivit tämligen framgångsrik. 

Det blir en jakt bland anonyma konton och förklädnader i spelvärlden, en jakt som blir både spännande och svår. 

Precis som tidigare i serien, vars upphovskvinna är Potter-skaparen J.K Rowlings under pseudonym, är miljön London med omnejd, där de bedriver privatspaning, åker tunnelbana, går på pubar och diskuterar fall. Och är hemligt kära i varandra, men utan att avslöja för den andre, i professionalismens namn. 

I ett London med bostadsbrist, blandning av fattiga och överrika och alltid ont om folk till firman så blir inramningen full av atmosfär och lurande fara. Båda jobbar ofta insider och tar stora risker.

Här är det sociala medier som driver en hel del av handlingen framåt. Läsaren måste hänga med i långa trådar, ibland i trippla led på sidorna. Det är lite jobbigt men värt besväret. Men mord och hat tar läsaren och detektiverna ut i verkligheten, till kyrkogårdar, universitet och konstnärskollektiv.

Till slut kommer det fram vem som är den hatfyllda hemliga spelledaren i det kultförklarade dataspelet om döda och magiska figurers gåtfulla samspel på en kyrkogård.

Den som klarar tyngden av mer än tusen sidor har många läsglada timmar framför sig! 

Mordisk återträff med klurig upplösning

Polisinspektör Harbinder Kaur lämnar landsortslivet för London. Första uppdraget att lösa ett giftmord på en återträff i en snobbig skola blir en bladvändare med  överraskande slut. 

DECKARE. Elly Griffiths Blödande hjärtan, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Polisinspektör Harbinder Kaur har till slut – 38 år gammal – flyttat från sin indiska familj i lilla Shoreham till chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Hon har ännu inte kommit ut som lesbisk hemma, men anar att familjen vet utan att säga något. 

Första storstadsuppdraget blir att utreda ett mord begången under en återträff på (ännu en) en snobbig skola, en gärning som även involverar hennes kollega Cassie, klasskamrat med den mördade. 

Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra i det gamla gänget, inklusive Cassie, numera gift och tvåbarnsmamma, som bär på en hemsk hemlighet från deras gemensamma skoltid. Vartefter historien vecklar ut sig framgår det att relationerna mellan de tidigare kompisarna i det så kallade Gänget visar sig vara på en gång hållfasta och trassliga.

Elly Griffiths skriver både spännande och trivsamt, i pusseldeckarens form.  

Läsaren får sig till livs ett antal Londonmiljöer, stadens förvandling, de väl bevarade stora klasskillnaderna, plus historiska händelser, som snyggt skrivs in i berättelsen. När mördaren till slut avslöjas blir jag – liksom de inblandade personerna i boken – verkligt överraskad. 

Och så befriande med en deckare där det inte hela tiden strular till sig maximalt i yrkeslivet för att den som ska lösa brottet är kvinna med annan etnisk bakgrund. Harbinder har läget under kontroll och ger även plats för kärlek i sitt liv.

Mordgåta med snygga vändningar 

Oväntade vändningar, otippat slut, lagom mix av privat och jobbrelaterad spänning i denna tredje del om den skotska spanaren Monica Kennedy. 

DECKARE. G.R Halliday Under kärret, översatt av Gabriel Setterborg. (Modernista)

Monica Kennedy, ensamstående mamma till 5-åriga Lucy och arbetsledande kriminalkommissarie, är en originell och intressant polis, med ett dramatiskt förflutet.  

I denna tredje bok i serien återknyter vi relationerna med både nätverket runt henne, som mamma Angela, men också brottslingar hon varit med att fälla. 

Hon blir kontaktad av Pauline Tosh, en livstidsdömd seriemördare som Kennedy avslöjade för 12 år sedan och som nu tipsar om var en försvunnen flicka kan hittas, Freya Sutherland, som försvann hemifrån 1994. Men varför berättar hon detta nu? 

Miljön är skotska höglandet, vars mörka berg och kyliga klimat bidrar till att bygga upp spänningen, där brinnande kyrkor, försvunna katter och Freyas märkliga vänner kastar misstankarna åt ett antal olika håll. 

Den här gången får även kollegan och hennes underställde kriminalassistent Crawford problem, som försätter henne i en intressekonflikt. Har han sålt sig till undre världen? Och är hon attraherad av den nästan 10 år yngre kollegan? 

Det blir kusligt, men i lagom doser, många vändningar och ett slut med skyldiga som erkänner. En lättnad, såväl för poliskollektivet som läsaren i tider som dessa. 

Lyckad vandring i polisromanens spår

Originella personporträtt, mycket raffel och kul detaljer kring 1950-60-talets polisarbete, med många blinkningar åt deckarstjärnorna Maj Sjöwall och Per Wahlöö i denna välkomponerade debut.

DECKARE. Per Hellgren En instängd man (AB pocket)

Med författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös 10 böcker om kriminalkommissarie Martin Beck  med kolleger, som gavs ut åren 1965 – 1975 inleddes det så kallade svenska deckarundret – med en formlig explosion av efterföljare. 

Per Hellgren återknyter till de båda mästarna med många blinkningar när han tidsmålar oss tillbaks till 1950- och 1960-talet och två mordfall som ger poliserna huvudbry: Ett bestialiskt sexualmord på en äldre kvinna i Västmanland 1958, och ett stängda-rummet-mord på Bergsgatan i Stockholm 1965. 

Här följer vi landsortspoliser i samarbete med storstaden utsända män, enda kvinnan i polisarbete är en rättsläkare. 

Detta utspelas i folkhemmets begynnelse, en tid med tåg som går stup i kvarten mellan ett antal små och levande orter, där även mindre städer är fulla av butiker och listan över hotell i Örebro var flera sidor lång. 

Poliskåren har nyligen lämnat sablarna på hyllan för att med vapen i hand bekämpa buset. 

Några av dem dricker för mycket sprit, andra håller sig till fotboll och familjen. Förvånansvärt många läser tidens arbetarförfattare och kan även citera dem. 

Kollander kommer att tänka på ett citat av författaren Per Rådström, när han ser våren närma sig: »Våren är lika mycket när gatukontoret börjar mönja telefonstolparna, som knoppningen på kyrkogården.« 

(De läsare som inte sett några telefonstolpar med sina små runda, vita porslinshängen får kolla upp gamla bilder.) 

Pensionären Nils Adolf Malmberg tänker på ett citat av favoritförfattaren Harry Martinsson, från boken Midsommardalen när han ser issörjan längs stränderna. »Han hade ofta boken med sig ut till stugan där han kunde läsa i lugn och ro.« (s. 366)

Poliserna är inga extremister, de flesta står till vänster på ett stillsamt sätt. Berg besöker en militärförläggning och reflekterar. »Det var så här den nya världen, den nya tiden såg ut, slog han fast i sitt stilla sinne. Valpar som blev till furirer som blev till fullödiga pennalister. Det var militären i ett nötskal.« (s. 396)

Om militärstaden Strängnäs har han inte mycket gott att säga. »Strängnäs. tänkte Berg och såg sig om. Fy fan vilken skithåla. Bara kyrkliga borgare och en massa militärer. Kunde det bli värre? Han saknade Stockholm redan. Den här hålan hade väl inte ens några hederliga arbetarkvarter där riktiga människor bodde. « (s. 396)

Gemensamt har poliserna sin nyfikenhet och envetenhet, författaren lyckas teckna ett antal trovärdiga och originella porträtt, förutom Kollander, den listige förhörsledaren, Lampell, försupen och otrevlig men ihärdig som en grävling. och Rydin, den stillsamme medelmåttan som visar oanade egenskaper. 

Njutbara är även alla detaljer kring kända krimfall, byggprojekt, orter som idag fallit i glömska eller blivit utanförskapsområden, som förflyttar läsaren i tid och rum. 

Lägg till detta ett antal spännande omkast och riktigt raffel, där varken våldsamma vapenstrider eller biljakter saknas. 

475 sidor tar slut i ett nafs i denna lyckade deckardebut. 

Siri fortsätter charmera 

Carin Hjulströms fjärde del i serien om Säbyholm, fortsätter skapa Midsomer-stämning runt skådespelerskan Siri som startat handelsträdgård med brorsonen Anton, samtidigt som morden avlöser varann.

MYSDECKARE. Carin Hjulström Med döden som gäst (Forum)

Det är sommar i Säbyholm, den lilla lantliga idyllen i Sörmland, Sveriges svar på morden i Midsomer. Å andra sidan har vi många Sveriges svar på Midsomer numera. I verkliga livet.

Hjulströms Säbyholm har både gods och herrgårdar som samsas med den utsatta förorten, hästar och hagar, den glittrande Mälaren, och så plantskolan, som Siri driver tillsammans med sin brorson Anton som är på väg bort från sitt småkriminella förflutna.

Siri grubblar över om hon ska fortsätta den framgångsrika karriär på Dramaten som hon lämnade efter en kärlekskonflikt med stjärnregissören Eskil, som hon varit älskarinna åt i 35 år. Nu är hon lyckligt i relation med lokalpolisen Olle, men ska de bo ihop? Frågorna ställs samtidigt som det inträffar ännu ett mord i idyllen. Den mördade är son till Upplands-Bros förmögnaste familj, som gjort sig impopulär genom att köpa upp ett område tänkt för camping. 

Att Bro, med sitt särskilt utsatta område ligger i närheten bidrar till den ökande förekomsten av narkotika i hela trakten. 

Carin Hjulströms fjärde del i serien lyckas hålla ihop privata konflikter och kriminalarbete på ett skickligt sätt. Utan att ducka för de brott som begås förmedlar hon även förståelse för de omständigheter som producerar dem. Olle och hans kollega Rita är hyggliga, mänskliga poliser, som mitt i jagandet av mördare, utpressare och gäng också tar sig tid att fika, skämta och ta hand om varann. Och den här gången även en liten pojke på glid. 

Återkommande röda trådar, som kärlekstrassel och missförstånd mellan Olle och Siri, sökandet efter Antons försvunna föräldrar, släktbråk med mera tas väl tillvara. Det blir också mycket bok för pengarna, 514 pocketsidor slukas i ett nafs. Att författaren själv bosatte sig i just Säbyholm och deltog i studiecirkeln Säbyholms gröna fingrar bidrar till den suveräna miljöbeskrivningen. 

En mamma på jakt efter hämnd

Den hårdkokta historien om en desperat mamma som söker sanningen om sin försvunna tonårsdotter i ett Boston som kokar av rasmotsättningar är smärtsamt spännande.

DECKARE. Dennis Lehane Small Mercies (Abacus books)

Sommaren 1974 avgörs slutligen den stora skolstriden I Boston. Det ska bli bussning av svarta och vita elever för att bryta segregationen. I den av irländare dominerade stadsdelen Southie kokar det. Liksom inuti Mary Pat Fennesey, ensam mamma till 17-åriga Jules. Skild, änka och van från uppväxten att ta strid för sig själv på liv och död med knytnävarna. 

I Lehanes andlöst spännande skildring är hon en av de många invånarna i ett vitt, av irländska invandrare dominerat område som protesterar mot planerad bussning. Sonen har hon förlorat till knarket, som finns överallt. Gängen som styr området försöker hon hålla sig väl med, tills det inte går längre.

Southie sägs vara en plats där alla tar hand om varandra, men vänder bort blicken inför hot och rasism och där våldet lurar bakom varje hörn. Knarket är en tung del av maktspelet, redan år 1974.

En natt kommer Jules inte hem. Mary Pat ger sig ut på jakt efter sin dotter. Det blir en farlig undersökning, där hon bokstavligen slår sig blodig för sanningen och söker svar om både det samhälle dottern och hennes vänner lever i och deras relationer till den svarta pojken som hittats död samma natt som Jules försvann. Han vars mamma är hennes arbetskamrat på äldreboendet. Den vänligaste av dem alla. 

Det här är en deckare som hanterar fördomar, våld och hämnd i hårdkokt form tillsammans med förtvivlade resonemang om livets mening, om de chanser som aldrig förlorats eftersom de inte funnits. 

Vreden över orättvisorna tränger sig på bakom varje bokstav.

Polisen Bobby som sätts att utreda mordet porträtteras som en man med empati och egna erfarenheter av knark och våldsam död. En ljusglimt, i ett ofta kompakt mörker. 

Lehane skriver inte om enkla konflikter där bara elaka människor begår brott, även om grymheten skildras skoningslöst, utan hur godhet och ondska samsas hos de flesta av oss, om än i olika grad. En del blir bra människor, andra dåliga människor och några omprövar sitt liv och sina värderingar. 
Jag sträckläser, ofta med en klump i halsen.

Torsdagsklubb i toppform

Den som tror att 80-plussare automatiskt viker ner sig för bedrägeriförsök och hot har inte träffat de fyra i Torsdagsmordsklubben. Roligt, rafflande och rörande. 

DECKARE. Richard Osman The last devil to die (Penguin)

I denna fjärde del hamnar gänget i en smått sanslös kedja av heroinsmuggling och jakt på den som kallblodigt mördat en antikhandlare och vän till Stephen, Elizabeths man. 
Ibrahim, pensionerad psykiater, extraknäcker som analytiker åt en fängslad knarkdrottning, Elizabeth, före detta spion, går aldrig ut utan pistolen i handväskan, Ron före detta militant fackföreningsman är på väg att bli kär och dagboksskrivande Joyce, tidigare sjuksköterska visar sig vara ett ledarämne. De fyra är för ett antal miljoner läsare numera välkända i deckarvärlden under namnet Torsdagsmordsklubben, veckodagen då de samlas i äldreboendets mötesrum, för att lösa kniviga, från början kalla, numera pågående fall.

Torsdagsgänget står dock motståndskraftiga och genomskådar det mesta. Även ljugande utredningsledare.

Förstås är detta inte ett deppigt äldreboende med hasande gamla i grönbelysta korridorer, utan ett privat och exklusivt med hyfsat friska äldre. De fyra är smarta och kapabla, om än med de till åldern hörande fysiska begränsningarna. Den akuta rädslan för döden har ersatts av övertrumfande kärleken till livet.

Demensen skuggar tillvaron, främst för Elizabeth, vars make tynar bort i Alzheimer. Något lyckligt slut finns inte, utan bara svåra beslut och detta skildrar författaren kärleksfullt och känsligt. 

Till detta har The last devil to die en bladvändarspännande handling och en final med många sistaminuten-överraskningar, som en riktigt bra deckare ska ha. 

Hanna Duncker vill rentvå pappan

Att poliser i deckare tar risker och beter sig dumt är mer regel än undantag. Den gravida Hanna Duncker i serien om Ölandsbrotten börjar bli lite väl oförsiktig. 

DECKARE. Johanna Mo Darrgräset (Romanus Selling)

Ölandsbrotten där polisen Hanna Duncker dels gör sitt jobb, dels engagerar sig i att rentvå sin pappa från ett mord han erkänt, är här inne på sin fjärde del. Välskriven och i högt tempo, med många förhör och mycket bilåkande och ett antal måltider på vägen i jakten på den som tagit livet av den ilskne men också charmerande pensionären Vidar.

Vi följer Hanna, numera gravid och lycklig sambo med Isak, hennes kolleger och chefen vid Kalmarpolisen. Den mystiska sjukdomen corona har precis börjat bli bekant. 

I den här boken är det dags för rättegången som ska rentvå pappan, och där hennes bror vittnar om sin olustiga roll. 

Samtidigt fortsätter hoten mot Hanna själv, vilket avslutningsvis också blir en liknande cliffhanger som i den förra delen och boken därmed inte får något riktigt slut den här gången heller. 

Att Hanna, som redan i den tredje boken fick livshotande knivstick i magen, inte är mer försiktig är på gränsen till omdömeslöshet utanför deckarhjältens formel. 

Mästaren Penny håller formen

Kanske är detta en av Louise Pennys kusligaste deckare, med en krypande känsla att mördaren kan vara varsomhelst och ha förklätt sig till vemsomhelst.

DECKARE. Louise Penny A World of Curiosities (Hodder)

Det måste erkännas: För varje gång med en ny Penny, i en allt längre rad, oroar jag mig: Det kanske har kommit till slapp serierutin nu. Men tack och lov – farorna är obefogade även vid läsning av nummer 18. Den är smart, spännande, skruvad och med sedvanlig snabbväxling mellan misstänkta, så att jag som läsare inte kan vara helt säker på hur det hänger ihop förrän i finalen. 
Inledningen är en tillbakablick där Armand Gamache, chef vid polisen i Montreal (jag börjar ge upp om alla titlar och undertitlar i poliskåren) ska utreda ett kvinnomord på en prostituerad kvinna, vars två barn kommer att dyka upp ett par decennier senare, i samband med en examen på den tekniska högskola där ett terrorattentat riktat mot de kvinnliga studenterna ägt rum. 

I en återblick på första mötet med barnen Fiona och Sam dyker också Jean-Guy Beauvoir upp som ung och upprorisk – och får sina första moralfilosofiska lektioner av sin chef.

 I kommissariens hemby, Three Pines upptäcks en hemlighet på en vind ovanför vännen och tidigare psykologen Myrna Launders bokhandel. 

Med dessa ingredienser och ett antal obehagliga hemligheter från det förflutna hålls läsaren i konstant spänning, samtidigt som författaren fortsätter understryka att även om ondskan inte går att undvika finns det nästan alltid en förklaring till varför människor blir onda. Armand Gamaches ankare i tillvaron är hustrun Réne-Marie och hans djupa kärlek till henne är en välbehövlig kontrast till de flesta moderna deckarhjältarnas dysfunktionella relationer. Tack och lov är hon inte utsatt för hot!

Att det i deckarna oupphörligt citeras poesi, som inte sällan skrivits av byns gamla, alkoholiserade och mycket kända Ruth Zardo bidrar till att texten så ofta skimrar och sjunger.  

Farliga förbindelser för kvinnor i polisen 

Spännande poliskrim om Agneta och Karin från 1976 då en skandal med toppolitiker och prostituerade puttrar i medierna, men mörkas ända in i den egna arbetsplatsens topp. 

DECKARE. Denise Rudberg Dancing Queen (Norstedts pocket)

I en härva av hemliga kontakter, tvättade utredningar och brottslighet på högsta nivå, som även hotar deras egen säkerhet rör sig två kvinnliga poliser år 1976: Nyutbildade Agneta Thorén, hörselskadad av en insats då den västtyska ambassaden ockuperades och Karin Johansson, med en lång karriär i kåren. 

Agneta får jobb i arkivet, efter att ha ställts inför ett utköp från arbetet som polis. 

Karin får hoppa in som chef och, förutom att tålmodigt hantera en aldrig sinande ström av mansgrisiga gliringar, mer regel än undantag detta årtionde, går det upp för henne att allt inte står rätt till i den utredning om mord på en prostituerad kvinna som hon håller i. 

Det mörkas och sopas igen, en kvinnlig kollega mördas. 

Någon spionerar på henne. 

Agneta som fått lägenhet i innerstan, genom att lova arbeta där som portvakt, har tagit med sin lilla dotter som tidigare bott hos morföräldrarna. Hon är en omdömeslös mamma som sätter sig själv före dotterns mående. Och pappan är en man som kan utsätta dem för fara. 

Denise Rudberg är skicklig på att skapa spänning och autencitet i historiska miljöer, inte minst i serien om de kvinnliga kodknäckarna under andra världskriget. 

Och även om hon här ägnar sig lite väl mycket åt varumärkesdropping så är huvudhistorien dramatisk så det räcker även till en fortsättning.

Vem tog livet av Oxfords it-girl?


I den här satiriska och humoristiskt berättade detektivhistorien träder det gamla Englands uppblåsta seder och bruk i snobbig universitetsmiljö fram med full kraft, skildrade av en sakkunnig skribent med blick för detaljer och klassmarkörer. 

DECKARE. Plum Sykes Party girls die in pearls (Harper)

Hon hinner knappt packa upp: Plötsligt blir nyss anlända förstaårseleven Ursula Flowerbottom privatdetektiv med uppdrag att i skoltidningen avslöja vem som mördat det anrika universitetets egen It-girl. 

Här är en satiriskt underhållande pusseldeckare i Agatha Christiestil med en ironisk blick på de klassrelaterade, smålöjliga studenttraditioner som fortfarande drar till sig de rikas barn. 

Den storsäljande författaren har själv studerat i Oxfords anrika miljö och delar frikostigt med sig av sina iakttagelser när hennes huvudperson, stjärnögd förstaårsstudent från landsbygden kommer till det prestigefyllda universitetet för att plugga historia, fylld av förhoppningar om roddturer, dater, och baler. Och gärna en karriär på studenttidningen Cherwell, som precis som det mesta andra existerar även i IRL. 

Tillsammans med rika amerikanske utbytesstudenten Nancy Feingold blir hon nästan genast involverad i att försöka lösa mordet på sin omsvärmade och glamorösa klasskompis, samtidigt som alkoholen flödar och de traditionstyngda roddturerna, balerna och festerna avlöser varandra. 

Ursula, föräldralös och fostrad av mormor och farmor lägger mer tid på att skriva om mordet i den prestigefyllda skoltidningen än att läsa historia. Hennes skolkamrater ägnar sig i hög grad åt nöjen och att berusa sig. Och så finns det förstås lärare med faiblesse för fräscha flickor.

Handlingen är förlagd till år 1985, en period vars trender, teveserier och populärkultur pricksäkert ger färg åt handlingen. Och har fördelen att helt sakna mobilkulturen. 

Upplösningen är godkänd, i en miljö där misstankarna, enligt sed, kastas på än den ena än den andra.

PS: Återigen ett fynd från byta-bokhyllan i servicehuset i Öckerö hamn. Så smart sätt att dela med sig! Boken kom ut 2017, men går att beställa. 

Straffad deckare ger hemlösa värdighet 

Krigsveteranen Jimmy som själv varit både straffad och hemlös ska i denna tredje del rentvå en kompis som anklagas för mord. Läsaren får de tilltufsades perspektiv på tillvaron, en nyttig perspektivförskjutning. 

DECKARE.Trevor Wood Vid vägs ände översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Vilka är de anonyma »ordningsmän« som lägger upp bilder på hemlösa i en Facebookgrupp och hävdar att de fejkar sitt elände? Krigsveteranen Jimmy Mullen riskerar sin villkorliga frigivning om han fortsätter sina privatspaningar. Men när nära vännen Gadge anklagas för mord tar han sig in i staden Newcastles undre värld för att hitta den skyldige. Med tillbakablickar presenteras både Gadges och Jimmys liv, vilket ökar förståelsen för orsaken till att de fått börja om på botten. 

Tredje boken i den hyllade serien håller samma höga standard som de andra när den tar med läsaren till de bostadslösa och tilltufsades värld, och de som utnyttjar dem. Det är blodigt, hänsynslöst och hårdhänt. Men också en vardag där hemlösa erbjuds en tallrik mat, en kopp te, en säng att sova i, medmänsklighet helt enkelt. 

Mordet får en ovanlig upplösning där de inblandades tolerans för ett inte alltid hundra procent lagligt beteende mjukar upp de hårda gränserna mellan vi och dem, skyldig och utan skuld. 

Hoten hopar sig runt kodknäckarna

De tre väninnorna fortsätter sitt hemliga arbete med att knäcka tyskarnas koder. Men det blir också regelrätta underrättelseoperationer, och en rad privata relationsproblem.  

SPÄNNING. Denise Rudberg Femte Kollusionen (Norstedts)

Året är 1942, januari med rekordkyla och de tre vännerna Signe, Elisabeth och Iris fortsätter arbetet, det hemliga kodknäckandet på Försvarsstabens kryptoavdelning. Alla tre har dessutom privata bekymmer som kräver handling. För Signe handlar det om tryggheten för hennes systerson Erik, som hon fått vårdnaden om, Elisabeth sänds ut på ett farligt uppdrag nära norska gränsen och Iris ställs inför att avslöja sanningen om sönernas olika fäder. 
Femte boken i serien håller hög standard, med hjälp av fin research och många historiska detaljer, inte minst om vardagslivet under ransonering och krig i omvärlden. 

Men, seriebokens dilemma är att hitta balansen mellan fortsättning följer och en bok i sin egen rätt. Denise Rudberg gör möjligen sin plånbok en tjänst men läsaren en otjänst när det känns som för lite händer. Jag tycker att både fyran och femman borde unnat sig några sidor vardera till, vilket borde vara en hederssak för en hantverksskicklig författare. 

Fotnot: kollusion: hemligt samförstånd, hemligt samarbete

Nu drar deckarna till sagoskogen

Liv Beckström

Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem. 

Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.

De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.  

Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod. 

Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.

Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.

Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.

Här är tolv favoriter från de senaste månaderna. 

Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)

Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen,  utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.

Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.

Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.

Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co) 

I Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren  följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer. 

Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.

Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar.
Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman

Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere), 

Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar. 

Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.

Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in. 

I Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.

I A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre. 

Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack 

Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.

Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser. 

Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer. 

Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.  

Elly Griffiths Mordkonsulten (Modernista) översättning Ylva Spångerg

I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict. 

Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.

En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. 
Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap. 

Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.

Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund

Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.

Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden, 

Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.

Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.  

Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista) 

Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket. 

I Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten. 

I Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.

I den senaste, sjätte boken, Snöblind  är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.

Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp. 

Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket

Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version. 

Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.

Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera.
Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna.
Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par. 

Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare. 

Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling) 

När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter. 

Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte. 

PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut.