Deckarserier som devalverar sig själva

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren
– där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.

24 lästips för bokliga allätare

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke OlssonBricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise RudbergDet första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.


26 boktips för deckarvänner

Som vanligt är årets deckarhylla sprängfylld med spännande läsning. Här är 26 bladvändare (varav några gamla godingar) som jag läst under året.

Deckare 2021
Årets deckarskörd är ovanligt lyckad. Och utbudet som vanligt enormt. Foto: Liv B

Att hålla sig uppdaterad med deckarutgivningen är i det närmaste omöjligt. Kriminalromaner har blivit en ofattbart framgångsrik genre. Sex av tio lästa böcker är numera en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och tiden som for Sjöwall Wahlöö (pirat). 

Den behandlar fördjupande och lättläst författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös liv och dikt. De båda skrev under åren 1965 tio deckare med ett gäng poliser i centrum, där de mest välkända är Martin Beck och Gunvald Larsson, inte minst genom alla filmer som gjorts fritt efter böckerna. Det handlade om ett nyskapande författarskap som la grunden till det svenska deckarundret. Med samlingsnamnet Roman om ett brott ville de sätta ljuset på sociala förhållanden, samhället satt tillsammans med mördarna på de anklagades bänk. Läs om de tio böckerna här.

Sociala förhållandens samverkan med kriminalitet har varit självklar i deckare under de följande decennierna därefter. Men idag ägnar sig Sjöwall Wahlöös storsäljande efterföljare istället åt inre demoner där mörka familjehemligheter frambringar onda handlingar och en hotfull natur låter dem äga rum.

Personliga problem och gammalt familjetrassel tar alltmer plats i både svenska och utländska deckare på bekostnad av samhällskritik. Men spännande kriminalromaner som håller deckarfanan högt råder det förstås ingen brist på i genrens överflödande utbud. Sociala förhållanden är sällan tydliga drivkrafter till brott. Men undantag finns, och några av dem hittar du här:

Kompetenta deckardebutanter samsas med skickliga veteraner.

Karin AlfredssonEn rysk gentleman (Brombergs)

Den engagerade läkaren Ellen Elg är tillbaks igen, nu som läkare inom hemsjukvården, där hon möter döende patienter istället för nyfödda, som tidigare. Men hon lockas till S:t Petersburg, där ett föredrag om svensk förlossningsvård får ett oväntat och dramatiskt förlopp.

Hemma har hon sina vardagsbekymmer med familjen, där den adopterade dottern utsätts för rasism, hon har för dålig kontakt med sin syster och jobbet tar för mycket kraft. Men det visar sig att våld och kvinnoförtryck i Ryssland hänger ihop med hennes eget liv. 

Ellen Elgs smått tankspridda spaningsteknik är trivsam och den mörka historien tar en ljusare vändning än förväntat. Bara en sån sak. 

Carin Hjulström Bara ett litet mord (Forum)

Under genren cosy crime ryms ofta detektivhistorier där äldre människor är med och löser gåtorna. Så är det även i denna deckare, om underliga händelser runt det sörmländska godset Säbyholm, dit författaren dessutom själv förflyttat sig. 

Huvudpersonen Siri Ehrensvärd är en besviken men framgångsrik aktris på väg mot de 60, som flyr huvudstaden och teatern där hennes svekfulla älskare tagit över ledarskapet. Sent omsider är det dags att återknyta relationen till en 25-årig brorson, som inte alltid levt ett helt hederligt liv. Men han har ärvt ett ruckligt hus med tillhörande växthus och där kan ett samarbete slå rot. 

Parallellt med de mystiska händelserna börjar de båda ett gemensamt odlingsprojekt, samt bekantar sig med varann på riktigt, en spirande och originell vänskap mellan två charmiga karaktärer. Denna lite gammaldags ort, där storstadspulsen känns avlägsen, men hämnd och ond bråd död inte är långt borta blir en blandning av Agatha Christies Miss Marple-historier men i tidsenlig dräkt och kontext. Mordgåtans upplösning är helt i genrens anda. Siri Ehrensvärd är välkommen åter. 

Mick Herron Döda lejon (Modernista) översatt av Gabriel Setterborg

»Millenniets bästa nya kriminalserie« och »Vår generations John Le Carré« lockas det med på omslaget till denna andra bok i serien om de omplacerade och lätt dysfunktionella M-15 i Slough House, med öknamnet slöa hästar. Även om det är svårt att redan nu utkora milleniets kriminalserie är det här en bok med mycket intelligent intrig, rapp och cynisk dialog och ett antal klart intressanta personer. 

Därmed måste jag ändra åsikt från debuten, där jag inte kände någon större längtan att återknyta bekantskapen med de omplacerade agenterna. 
Men i tvåan har karaktärerna fått tydligare drag, det alltför överdrivna i agenternas brister har tonats ner, men de vassa kanterna, samhällskritiken och cynismen finns kvar, uppblandat med ett antal relationer under utveckling, eller avveckling. 

Att gå in på vad som händer låter sig knappast göra. Men i centrum står en rysk oligark som ska beskyddas, ett antal mer eller mindre äkta gamla spioner från kalla krigets dagar, och ett gäng agenter som ska hantera de svårbegripliga hoten. Lika långsamt vindlande som Le Carré tar oss med i spionernas värld, lika hetsigt är berättartempot här, med en upplösning lika innehållsrik som en rysk gumma. Huvudpersonen, den magnifikt osunde Jackson Lamb, som på deckares förunderliga vis lyckas hålla tankeskärpan intakt trots ivrigt klunkande av alkohol, är en knivsudd från karikatyr, men klarar balansen. 

Ragnar Jonasson Aska översatt av Arvid Nordh (Modernista)

I denna sjunde kriminalroman i Jonassons fristående serie från Island förmörkar och dammar ett askregn från ett vulkanutbrott luften och juniljuset i Reykjavik. Den unge polisen Ari Por Arason från Vit Död involveras i utredningen när en man hittats mördad nära sin sommarstuga vid en fjord på norra Island. Fallet väcker även den unga, men rutinerade teve-reportern Isruns intresse.

Inte oväntat visar sig offret, liksom människorna runt honom bära på mörka hemligheter, ofta förknippade med misshandel, alkoholmissbruk, ensamhet. Ragnar Jonassons karaktärer har sällan mycket att hoppas på, formade av det kärva klimat de lever i. 

Upplösningen av dramat bär fröet till kommande tragiska händelser. för gissningsvis fortsätter Jonasson följa sina karaktärer i deras egna dystra spår. Översättningen är av och till fortsatt lite knagglig. »Där skulle jag vila ut mig«,(s.48), är exempelvis ett onödigt slarvfel. 

Anna Kuru Den första frosten, Norrskensnatten, Gryningsjakten (Kirunatrilogin) (Modernista) 

Allis är bilmekaniker, med samiska rötter. Hon blev tidigt föräldralös och har vuxit upp hos farfar (renskötare) sedan föräldrarna omkom i en båtolycka. Hon är betydligt trasigare inuti än vad hon visar i vardagen som bilreparatör i Kiruna. 

Denna unga antihjälte, kan inte som andra kvinnor, vända andra kinden till eller skämta bort när hon utsätts för diskriminering och sextrakasserier. Istället får hon nog och skipar sin egen våldsamma rättvisa. Hennes lösning är inte ord utan handling.

Den här trilogin skildrar inte jakten på en okänd mördare, utan försöker snarare beskriva en djupt störd ung kvinna och de män som skadat och skadar henne. Män som vill kvinnor illa finns överallt runt henne.

Allis har svårt att förstå sig själv och även jag som läsare får finna mig i att varken huvudperson eller handling passar in i mallen för vad en deckare eller kriminalroman ska vara. »En av årets bästa deckare» som första delen i Kirunatrilogin har kallats är det knappast. Men en djuplodande och sorglig psykologisk thriller om en trasig ung kvinna, där mycket av motiv och drivkrafter förblir oklart, även efter den tredje delen. 

Att allt utspelas i eller kring det ständigt mullrande Kiruna, en stad i gruvbrytningens hårda grepp blir en bra miljö för att återge blandningen av storslagen och förbrukad natur, tristess, hämnd och kraschade drömmar. 

Åsa Larsson Till dess din vrede upphör. (Bonnierpocket) 

I denna fjärde kriminalroman om kammaråklagare Rebecka Martinsson öppnar författaren för samtal och möten mellan levande och döda. Den unga flickan Wilma berättar inledningsvis om mordet på sig själv. Först tänker jag att det är en nivå för flummigt, men ändrar mig snabbt.

Åsa Larsson pendlar skickligt mellan den yttre, den inre, och utomkroppsliga världen, när Rebecka Martinsson, tillsammans med polisinspektör Anna-Maria Mella utreder mord på två unga personer med långa trådar bakåt i byarna runt Kiruna. Hon tar oss till de nästan övergivna platserna, där alltfler blir gamla och ensamma, samtidigt som historien får hat och hot att fortsätta fortplanta sig mellan människor. Läsaren möter både ondskans lust att förstöra och den missbrukade människan i en ömsint berättelse som  rymmer så mycket mer än lösningen på en mordgåta. 

Åsa Larsson Fädernas missgärningar (Albert Bonnier)

I den senaste och sista boken tar författaren farväl av sin komplexa kammaråklagare med en mästerlig kriminalroman full av kärlek och karaktärer att fästa sig vid. Kiruna, på väg att slukas i gruvhålet, andas i bakgrunden, men det är fjällen, skogarna, de små nästan övergivna byarna och alla de karaktärer som hon placerar där som får författarens kärlek och böckerna att andas.

Som så många andra hjältar i genren är Rebecka Martinsson (ett namn fött ur författarparet Sjövall-Wahlöös melankoliske kommissarie Martin Beck) en disharmonisk och komplicerad hjälte som ofta bryter mot koderna och försätter sig i svåra situationer. Med rötterna i den norrbottniska Tornedalskuturen avviker hon från många juristers klassbakgrund. Att hon tidigt blivit föräldralös och grubblar över sin barndom är en del av deckarformeln, som Larsson skickligt gör till sin. Riktigt hur det ska gå för Rebecka kan vi inte veta. Men mycket talar för att hon får det bra. 

Jenny Lund Madsen Trettio dagars mörker, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

En bra deckare har tre viktiga element: 

  • En spektakulär och våldsam inledning, gärna ett mord. 
  • Falska spår och falska misstänkta. 
  • Samt överraskningar. 

Den storsäljande författaren Jörn delar inledningsvis med sig av sitt (och genrens) framgångsrecept till den på området oerfarna Hannah, bokens huvudperson. Visserligen är hon en uppburen författare, men av smala böcker med hög status. Dessvärre är hon tämligen alkoholiserad och på väg neråt i hierarkin, 

I uppflammande vrede utmanar hon succéförfattaren på hans hemmaplan: Hon ska att skriva en deckare som är bättre än hans på bara 30 dagar! 
Jenny Lund Madsen leker med klichéerna i genren och följer dessutom Jörns koncept till punkt och pricka när hon låter sin huvudperson fara till karga, glesbefolkade Island för att få inspiration, och genast överraskas av både mord och mörka intriger. 

På nolltid förvandlas den socialt isolerade och folkilskna finförfattaren Hannah till en oförvägen och nyfiken privatspanare, som på deckares vis varken låter sig hindras av förbud eller fysiska skador. Och i likhet med genrens hjältetyp även klarar förvånansvärda mängder alkohol utan att nämnvärt slå av på takten. I själ och hjärta har Hannah därmed återuppväckt och revitaliserat de kvinnliga privatspanarna från 1980- och 90-talet som ständigt fick stryk men alltid reste sig på nio. 

Lustigt nog känns detta helt trovärdigt i den exotiska miljön, som framkallar helt nya drivkrafter för den lättstötta och socialt dysfunktionella Hannah. Den i genren debuterande författaren tar sig an sitt uppdrag med en stor portion humor och humör och förnyar finurligt formeln, utan att göra våld på den. 2020 utsågs den välförtjänt till årets bästa danska kriminalroman. 

Liza Marklund Polcirkeln (pirat)

Det var ett tag sedan jag läste en deckare av Liza Marklund, som jag följt från och till sedan succéstarten 1998, där reportern och privatspanaren Annika Bengtsson kombinerade nyhetsjakten på kvällstidning med att lösa mord och brott. 

Här har storstaden ersatts av den lilla kommunen Stenträsk i Norrbottens inland, där militär från hela världen provspränger under ytterst hemliga former. Här hittas en flicka som varit försvunnen i nästan 40 år, död. De konflikter som pyrt för decennier sedan har fortfarande sprängkraft i en miljö full av ouppklarade relationer. 

Under det växelvisa berättandet från 1980 och 2019 kommer gamla hemligheter upp till ytan. Carina Burstrand, som är en av många illa sedd SD-politiker och kontorist hos polisen får ta emot meddelandet om dödsfallet, som väcker starka känslor även hos henne. 

Carina var den vassaste och mest litteraturkunniga medlemmen i bokcirkeln där den döda Sofia Hellsten ingick. Tjejtjusaren Wiking Stormberg, som flera i bokcirkeln svärmade för, har övertagit jobbet som polischef efter sin far och ska utreda brottet. I denna första del av en trilogi bygger Liza Marklund en briljant intrig med en synnerligen elegant upplösning.

Ett innovativt grepp är att låta de fem sista böckerna som flickorna valde till cirkeln bli en del av gåtan, och även bidra till karaktärsteckningen. Valet av bokcirkelböckerna – där för övrigt Sjöwall – Wahlöös Polismördaren är av de fem – blir en mycket intressant del av skeendet.

Vilken lyckad, smart och spännande kriminalroman detta är!

Peter MayTyst offer (Modernista)

Peter May, en av de mest rutinerade på deckarhimlen, introducerar här en ny karaktär John Mackenzie, utredare, vars lätt uppflammande ilska och totala brist på social kompetens fört honom till ett nytt jobb i Glasgow. Det hjälper inte att han är en superbegåvning som ägnar fritiden åt matte och fysik. 

Tiden är år 2020 och han är i Södra Spanien, utan minsta förekomst av Corona, men desto fler förfallna bostadsområden och övergivna hotell i finanskrisens spår. Märkligt, men May måste ha skrivit året innan, då pandemin var okänd för alla.

Mackenzie lånas ut till kollegorna i Spanien för att transportera hem en psykopatisk knarksmugglare med överklassbakgrund, till skillnad från honom själv. 

May har ett effektivt språk, rappt och bildrikt, med mycket dialog, Till detta karaktärer med intressanta kontraster och spännande miljöer. Men nackdelarna hänger ihop med fördelarna. Drivet skapar ett ibland forcerat tempo, där våldsamheter och blodiga mord avlöser varandra, späckat med makabra detaljer. Hjälten kan få hur många slag som helst i huvud och sparkar i magen men ändå resa sig och springa efter boven. 

De exotiska miljöerna verkar ibland fabricerade ur någon turistsajt. Men kompenseras av sociala skildringar som här en skildring av dövblindas villkor och problemen med spansk sjukvård. De fördjupar texten och lyfter deckaren till helt godtagbar nivå.

Denise Mina De mindre döda (Modernista) översatt av Boel Unnerstad

Ända sedan Garneth Hill-trilogin har jag haft höga förväntningar på varje deckare av Denise Mina, som kallas »en av världens ledande deckarförfattare«. Men tyvärr har jag ofta blivit besviken. Så även denna gång, där huvudpersonen Margo Dunlop, en ung läkare, söker sitt ursprung sedan hennes adoptivmamma dött. Kontakten med en biologisk moster leder till en mardrömslik situation där hon dras in i en sedan länge pågående jakt på den som mördat hennes biologiska mamma, utan att gripas, och som nu förföljer även Margo. Hon är dessutom gravid, har brutit upp från barnets far, samt oroar sig för väninnans relation med en våldsam man. 

Blod och våld saknas inte i denna berättelse där socialt utsatta prostituerade i Glasgow står i centrum, liksom det allomfattande drogmissbruket. Men den psykopatiska mördaren i all sin ondska börjar bli ett schablonartat inslag i deckare och jag får inget riktigt grepp om berättelsen, eller karaktärerna. Därmed det går det inte heller att engagera sig, varken i jakten eller dess upplösning, och det utdragna våldet i slutet  vill jag bara hoppa över. Huvudpersonen har den blandning av dumdristighet och naivitet som krävs för att mördarjakten ska kunna få tillräckligt många felaktiga misstänkta och ledtrådar. Men när den skyldige till slut träder fram överraskar det Margo, men inte mig. 

Louise Penny Det ondas väsen (Modernista), översatt av Carla Wiberg

En gigantisk superkanon tänkt som massförstörelsevapen hittas i skogen runt den lilla kanadensiska byn Three Pines, samtidigt som ett barn dödas. Armand Gamache vid Montreals mordrotel hamnar i en historia med långa trådar bakåt, inte minst till hans eget förflutna. Samtidigt skakas den lilla byn, där han numera själv är bosatt, av upptäckten att en pjäs som är tänkt för teatern visar sig vara skriven av en ökänd massmördare. 

De båda händelserna flätas ihop i en av de märkligaste och skickligast komponerade historierna i Pennys långa serie, vilket inte vill säga lite.  Dessutom med verklighetsbakgrund. Historien har en sedvanlig blandning av mys och gemenskap runt den flammande brasan på bistron eller runt matbordet hemma hos Armand och hustrun René-Marie, där livsavgörande sanningar och hemligheter kopplas till invånarna i den lilla byn.
Upplösningen är så fiffig och  komplicerad att jag överraskades på nytt vid omläsningen.

Louise Penny Summan av alla synder översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Kommissarie Armand Gamache har gått i pension och tackat ja till ett nytt uppdrag: Som rektor på polishögskolan i Montreal ska han rensa bort ruttna värderingar som fått fäste och resulterat att skolan förvandlats till ett »träningsläger för terrorister«. Precis som i andra böcker i serien blir denna 11:e översatta boken i serien inte bara en spännande mordgåta, utan också en roman om gemenskap och samarbete i den lilla bortglömda men ytterst levande byn Three Pines. Även de otrevligaste hälsas välkomna till en kopp varm choklad med vispgrädde och även hem till paret Gamache där doften av alla de böcker som paret samlat på sig under årens lopp bidrar till romanernas hyllning av den läsande människan. 

De värsta brottslingarna, lär oss Penny via Gamache, finns sällan långt från den »rätta vägen«, utan sitter i vanliga människors kök, vid deras bord. 

Godheten och ondskan finns alltid tätt intill varandra, men tron att den förra till slut besegrar den senare är obruten även i denna deckare. Komplimanger till den alltid kompetenta översättningen.  

Leif GW Persson Den som dödar draken (Albert Bonnier)

I den här fräckt underhållande deckaren från 2008 blinkar GW till sina föregångare, paret Sjöwall Wahlöö, (se inledningen) genom omslagets undertitel En roman om ett brott, med tillägget »en ond saga för vuxna barn«.
Det är bara att instämma. Via sin antihjälte den lätt korrupte, mer än lätt försupne, definitivt fördomsfyllde och allmänt sett odrägligt självbelåtne Evert Bäckström har han satt tonen för den ovanligt dråpliga men också spännande – givetvis – historien om det som visar sig vara något helt annat än ett helt vanligt »fyllskallemord« i Solna. Evert Bäckström, som inte så lite påminner om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, tvingas i utredningen samverka med gamla fiender och ett antal nya smarta kvinnliga kolleger. Deras relationer och Bäckströms oförblommerade fördomar och självöverskattning får fritt utlopp i denna ironiska men också dråpliga berättelse om våld, korruption och gängbrottslighet på den tiden papperspengar styrde de kriminellas planer. 

Men Bäckström är förstås inte bara korkad. När han tänker »Det är något som inte stämmer« så är det något som inte stämmer, deckarens klassiska cliffhanger, som här används till fulländning. 

Författarens/berättarens vassa små inpass, ger en precis lagom dos av inblickar i samhällets och poliskollektivets sämre sidor. Och precis som i Sjöwall Wahlöö är det här mer en roman om poliser som löser brott, än om brottet i sig. 

Sofie SarebrantVila i frid, Andra andningen, Visning pågår (Bookmark)

De tre deckarna om kriminalinspektör Emma Sköld har några år på nacken, men ämnena har inte blivit passé. Hemska saker inträffar i tur och ordning på ett populärt japanskt bad, därefter under ett regnigt och kallt Stockholm Marathon. och avslutningsvis i samband med en mäklares husförsäljning. Sofie Sarebrants böcker har sålts i miljonupplagor och hon utnämndes till årets deckarförfattare 2019. Dessa tre är hennes första. 

Hennes rappa berättarstil, där livsstilsbekymmer i medelklassen samspelar med psykiskt instabila och manipulerande mördare mitt i lämna-hämta-egentid-pusslet är mycket effektiv. Böckerna är lättlästa bladvändare, men karaktärerna inte alltid tillräckligt utvecklade. Huvudpersonen Emma Sköld är tillräckligt intressant och sympatisk för att engagera fram till slutet, men, inte heller henne kan jag se framför mig »på riktigt« när jag läser. 

Ellen G. Simensen  Tro mig när jag ljuger, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

Den frånskilde polisen Lars Lukassen i den lilla norska staden Hønefoss försöker klara både karriär och att vara en bra pappa till 8-åriga Annie. När staden drabbas av flera tragiska händelser, samtidigt som en mystisk ung kvinna blir lärarvikarie dras han in i skeendena både professionellt och privat.
Är hans gamla ungdomsfiendes död naturlig? Varför är hans dotter så ledsen när hon ska till skolan? Vem är den kusliga sagoberättaren som tar tag i barn på skolgården och skrämmer dem med otäcka berättelser?  

Allt accelererar som i en Stephen King-thriller. Kapitel från polisarbetet varvas med mystiska inlägg från döda och levande.
Deckardebuten, klassad som en psykologisk thriller har hyllats i Norge. Visst finns förtjänster i både intrig, miljöskildring och val av karaktärer. Men i andra halvan kantrar berättelsen till att på alltför många sidor redogöra för gamla familjerelationer som plötsligt exploderar. Manuset hade förtjänat en vända till med redigeringspennan och ett antal sidor hade kunnat kortas.

Avslutningen är onödigt utdragen och onödigt förbryllande.
Något färre inlägg från offer och förövare, och en mer koncis »slutplädering« av Vem, Varför och Hur hade varit mer i min smak.  

Sara Strömberg Sly (Modernista)

Den ensamme deckarhjälten är i denna kriminalroman från Jämtland en avpollettera och – på genrens typiska vis – tämligen självdestruktiv före detta lokalredaktör i Järpen: Vera Bergström har tagit jobb som lärarassistent när journalistkarriären försvunnit tillsammans med papperstidningsläsarna. Hon har övergivits av sin sambo, passerat de 50, inte hittat någon styrsel i sitt nya liv och är mer deprimerad än vad hon orkar medge ens för sig själv. 

Denna första bok i en planerad serie har många av “Norrland noirs« kännetecken. 

Glesbygden mot storstaden, fastboende mot fritidshusägare, byalaget mot kommunen, småorterna i periferin mot lyxturisternas skidliftsparadis.

Och så förstås jaktlaget, och det väntande vintermörkret, på väg att slå till. 

En samhällskritisk sidoberättelse om skidturismens baksida är en av bokens stora förtjänster, tillsammans med en tillräckligt spännande mördarjakt. 

Även om gåtans lösning nog mest överraskar Vera, och inte denna deckarläsare är det en kompetent debut, med bra intrig och originella och fint gestaltade karaktärer. Inte minst redaktionschefen Strömmer, en genuin nyhetsjägare av den gamla stammen ger mig hög igenkänning från lokalredaktörstiden. Veras kombination av drivkrafter och inre mörker väcker intresse för att följa henne vidare. Nominerad och även prisad i år av svenska Deckarakademin.  

Jo Spain Förlåt oss våra synder, (Modernista) översatt av Hanna Williamsson 

Ännu ett omslag med epitetet Årets bästa deckare samt årets bästa kriminalroman och årets bästa översatta kriminalroman.  Och det här är verkligen en mycket välskriven och smart debut av den tidigare politiska rådgivaren åt irländska regeringen. Här inleder hon en serie om polisarbetet i Dublin med omnejd, som jag ser fram emot att följa.  

Romanen har en skicklig mix av trivsel och tryckande stämning. Författaren lyckas belysa strukturer som stänger in kvinnor utan att det känns undervisande. Att kriminalkommissarie Reynolds dessutom kan sitt lands författare och poeter är trovärdigt i den irländska kontexten. 

Jo Spain Frukta det du begär (Modernista), översatt av Kjell Waltman

Här förflyttas läsaren till Dublin i nutid, det är klimatkris, samtidigt som det skuldsatta landet ska klara ekonomin utan att företagarna, bortskämda med generösa skatterabatter, flyttar. 
Inne i parlamentet sker ett mord, vars motiv verkar klart och tydligt för spaningsledningen. Men är det så enkelt, egentligen? 
Kriminalinspektör Tom Reynolds och hans kolleger får här sin beskärda del av politiska konflikter, svävande alibin och korruption. Det är rappt och initierat berättat, spännande utan att vara otäckt, ondskan är inte övermäktig, snarare alltför vanlig, med de klassiska drivkrafter som styr oss alla. 
Strålkastarljuset är inte enbart på Tom Reynolds, utan här finns en bra mix av personer att följa vidare i kommande delar. Personligen gillar jag denna samtidsdeckare mer än debuten.

Författaren utrustar jämställt både sina manliga och kvinnliga karaktärer med egenskaper som mod, fåfänga, dumdristighet, kärlekslängtan och ambitioner, vilket gör dem mer komplexa och mänskliga än de socialt dysfunktionella misantroper som befolkar många deckare.

Upplösningen är oväntad men inte ologisk. 

Denise RudbergDet första chiffret (Forum), En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

I de tre böckerna i serien Kontrahenterna berättar Denise Rudberg medryckande och rafflande om tre unga kvinnor i Stockholm under andra världskriget. Den upproriska överklassflickan Elisabeth, flyktingen Iris, och bonddottern Signesammanförs via underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Detta är inte deckare i genrens rena mening, men spänningslitteratur med intressant historisk bakgrund.

I en hemlig lokal på Karlaplan 4 arbetade de verkliga så kallade »klisterprinsessorna« som sammanfogade textremsor med nazisternas kodade meddelanden. 

I korta kapitel med ett lättillgängligt språk fokuseras växelvis de tre huvudpersonerna. Den storsäljande författaren har fin fingertoppskänsla för dramaturgi och cliffhangers, Berättartempot och det tillgängliga språket gör dem lika lättlästa och uppslukande som en flickbok. 

Samtidigt berättar Kontrahenterna om Sveriges ytterst svåra balansgång som en nation som skulle vara både neutral och demokratisk och samtidigt underkastad tyska censurkrav och transporter genom landet. Folkförsörjningen skulle tryggas och Sveriges beredskap vara god. 

De tre unga kvinnornas öden och äventyr ger därmed både inblickar i villkoren för unga kvinnor och olika samhällsklasser i 1940-talets Sverige och förhållandena i huvudstaden med omnejd där tyskarna vill sätta agendan. Del tre sätter inte på något sätt punkt för allt spännande som kan komma att hända de tre unga kvinnorna. Jag antar- och hoppas- att fortsättning följer. 

Becks framgångsrecept funkar än

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev med sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck in sig i den svenska deckarhistorien. Den klassiska serien från 1960- och 70-talen funkar förvånansvärt fint som bladvändare även idag. I Boken om Beck berättar Johan Erlandsson om succén, men också om den mörka baksidan i författarnas liv.

Under samlingsrubriken Roman om ett brott skrev Maj Sjöwall och Per Wahlöö 10 banbrytande deckare.

Samhällskritiska kriminalromaner, gärna med mycket svärta, har blivit en ofattbart framgångsrik genre. 6 av 10 lästa böcker i dag är en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (pirat), en berättelse om författarparet och de böcker som startade det svenska deckarundret. Johan, som jag jobbade tillsammans med på Kommunalarbetaren ger här bakgrund och förklaring till den litterära succén. Lättläst och ändå djuplodande beskrivs deras nyskapande författarskap och storsäljande böcker. En guldgruva för en deckarnörd.

Johan Erlandssons bok berättar historien om det framgångsrika författarparet och deras böcker.

På bokomslaget ser vi paret som de ville visa sig för världen: Per Wahlöö mysande med sin arm beskyddande runt småleende skrivpartnern och hustrun Maj Sjöwall. På insidesfliken höjer de armarna i segergest i New York, där de 1971 fick världens då finaste deckarpris, Edgar Award för Den skrattande polisen, den fjärde boken i serien. Böckerna skrev de tillsammans åren 1965-1975, under samlingsnamnet Roman om ett brott. Än idag finns de på topplistan bland de mest översatta i Sverige.

Men bakom den framgångsrika fasaden fanns en mörkare baksida, 

Johan Erlandsson berättar om det skrivande paret, som sov och tog hand om sina barn på dagarna och skrev tillsammans på nätterna (med hjälp av diverse olagliga uppiggande preparat.) Relationen var fylld av bråk och alkohol och en svartsjuk Per Wahlöö som periodvis misshandlade sin partner.

Maj Sjöwalls inställning till detta återkommande våld är märkligt överseende. Kanske tiden skapar distans till svåra minnen? Eller hade allt annat varit omöjligt om författaräktenskapet skulle klara kraven att leverera i det höga tempo som hölls hela vägen i mål? 

När den sista boken Terroristerna skrevs var Wahlöö döende. Maj Sjöwall avled förra året. 

Men böckerna lever vidare, kanske främst genom alla de filmer som producerats, och som egentligen inte har med böckerna att göra. 

Sjöwall-Wahlöö var pionjärer (om än inte först i världen) med att sätta ett kollektiv poliser i centrum, istället för en ensam detektiv. 

Mest känd är den melankoliske Martin Beck. Tillsammans med egensinnige Gunvald Larsson, minnesmästaren Fredrik Melander, ständigt snuvige arbetsmyran Einar Rönn, och den analytiske Lennart Kollberg med flera skapade de ett universum och ett kollektiv som gjorde succé både hos kritiker och läsare. Som Johan slår fast: »Beck skulle aldrig klara sig utan Lennart Kollbergs analysförmåga, utan Fredrik Melanders hästminne eller utan Gunvald Larssons humör.«

När jag nu läser alla tio, flertalet för första gången, förtjänstfullt nyutgivna av samma förlag som ovan, är det en oväntat rolig och spännande läsupplevelse:

  • Berättartempot är oftast oerhört väl disponerat mellan action och lugnare mellanspel. 
  • Beskrivningarna av miljö, sociala villkor och interiörer är väldigt väl faktakollade och ger läsaren en folkbildande resa in i det tidiga välfärdssamhällets framväxt. (Även om det här i huvudsak beskrivs som ett samhälle i sönderfall.)
  • Huvudkaraktärerna är komplexa, intressanta och engagerande. 
  • Kriminalgåtan, ofta två helt olika, som visar sig höra ihop, är smart och ofta överraskande. Även om de skyldiga har många gemensamma drag rakt igenom böckerna.
  • Att varje del i serien fått ett personligt förord av en i dag framgångsrik kriminalförfattare är också ett plus. Där berättar exempelvis Åsa Larsson att hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson fått sitt omfamnande namn efter seriens melankoliske hjälte. 

Läsningen är också en tidsresa genom ett Sverige under åren då kvinnorna tog de första stegen ut på arbetsmarknaden, daghemmen byggdes ut, högertrafiken infördes, liksom du-reformen. Annat är borta ur bilden. De då flitigt förekommande bankrånen finns inte längre på den kontantlösa kartan. Och i Beckböckerna räknas data-teknikerna till avdelningen onödiga påhitt. 

Språkligt är böckerna dessutom en bildningsresa när de återuppväcker ord som luguber (dyster och skrämmande), sinister (dyster och olycksbådande),  hugnades (gladdes)sällsport (sällsynt), syffistant  (självgod, självtillräcklig): »Han blev så upprörd vid blotta tanken på Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig«, nr 5, s. 215, lapidarisk (kortfattad men träffande):  »Efter en timme hade han fått ihop en lapidarisk och mycket ytlig sammanfattning av ett människoliv«. nr 7 s. 60 och så vidare.  Ord som förtjänar och återbrukas och återuppväckas, vad än Språkrådet säger om saken! 

Samhällskritiken, som ofta hyllats har däremot inte klarat tidens tand. Att som Sjöwall Wahlöö konsekvent inta den utsatta människans perspektiv är helt i genrens anda. Båda var hängivna kommunister som inte sparade på det marxistiska krutet och lät sossehatet flöda fritt. Även det är en del av böckernas identitet. 

Men det som snyggt och på rätt plats fogades in i bygget i de tidiga deckarna blir alltmer långrandigt predikande i de senare, ofta i en bitter ton och utan att tillföra något till handlingen. 

Riktigt otidsenlig är synen på kvinnor, särskilt de som klassas som horor eller »nymfomaner«. Detta är böcker om manlig vänskap i ett manligt kollektiv och perspektivet blir därefter. Polisernas blick på kvinnor de föraktar är vanligen hård och kall och dömande, kanske som ett utslag av författarnas strävan efter realism.

Män beskrivs aldrig som direkt fula, vilket kvinnor ofta gör. Och män (förutom sexualbrottslingar) är aldrig lika utelämnade till en ohämmad och otyglad sexualitet som böckernas utsatta kvinnor. Fruar är, med vissa undantag, trista typer som mest gnäller och ringer poliserna och undrar när de kommer hem. 

Men tiderna ändras, grupp 8 bildas, tjejer vill ta plats, jämställdhet blir politik och detta påverkar även böckerna. 

I slutet av serien har Martin Beck i det närmaste blivit feminist, och till och med Gunvald Larsson inser att kvinnliga poliser tillför kåren kvalitet.

Sammanfattningsvis utgör Roman om ett brott ett stycke grundläggande deckarhistoria, med klassiska kvaliteter som fortfarande gör dem till läsvänliga och riktigt spännande bladvändare. Även om allt inte åldrats med behag dokumenterar de dessutom det moderna Sveriges framväxt.

De tio böckerna i korthet:

De tio deckarna skrevs och gavs ut 1965 – 1975.

1.Roseanna – en ung amerikansk kvinna mördas ombord på kanalbåt. Presentation av Beck och hans yrkesbröder. Spännande upplösning, skickligt uppbyggd. 

2.Mannen som gick upp i rök – varför försvann en svensk reporter i Ungern? Beck far å uppdrag till Budapest, trots semester. Snyggt komponerad gåta, men väldigt mycket kvinnoförakt och märkliga schabloner. 

3.Mannen på balkongen – Små flickor mördas i Stockholms parker. En obehaglig och mycket spännande del i serien. 

4. Den skrattande polisen – vem sköt ihjäl ett stort antal människor på en buss i Stockholm. En av de bättre actiondeckarna, med en elegant upplösning. 

5.Brandbilen som försvann – Ett ruffigt hus brinner upp och flera dör. Olycka eller mordbrand? Det tålmodiga utredandet får till slut sin belöning. Malmöpolisen Månsson får en tung roll.

6.Polis, polis potatismos – En förmögen företagare skjuts ihjäl mitt under ett tacktal på Savoy i Malmö. Månsson bistår Beck i en historia som inte stannar i Skåne.

7.Den vedervärdige mannen från Säffle – En polis mördas på ett sjukhus, fler står på tur. känd som filmen Mannen på taket där Gunvald Larsson får en framträdande roll. 

8.Det slutna rummet: En man hittas skjuten i en lägenhet som är låst och reglad inifrån. Självmord eller mord? Samtidigt äger en våg av bankrån rum. Boken kantrar över i farsartade beskrivningar och författarnas egen samhällskritik. 

9.Polismördaren Här hamnar Martin Beck i Skåne, hos den trivsamme polisen Gottfrid Nöjd i Anderslöv. En kvinna hittas mördad och misstankarna faller på en tidigare dömd sexbrottsling. Parallellt jagas misstänkta polismördare, och som vanligt vävs vissa ledtrådar samman till ett mönster. 

10. Terroristerna i den avslutande delen planerar poliserna att hindra ett gäng blodtörstiga yrkesmördare från att mörda en impopulär senator som ska gästa Stockholm. Känns fortfarande aktuell. Liksom i föregående bok äger en händelse rum som långt senare kommer att inträffa i verkligheten. 

Nu drar deckarna till sagoskogen

Storstadsdjungeln med barer, skumma höghuskvarter och maffia har övergivits av dagens deckarförfattare. Istället dras de till sagoskogens med sina ödehus och udda existenser. Den hårdkokta privatdetektiven har blivit den omtänksamma polisen med relationsproblem. 

Dagens deckare har dragit från storstadsdjungel och höghus till glesbygd och ödehus.

De ensamstående, orädda kvinnliga privatdetektiver som under 1980 – och 1990-talen slogs mot kriminella i de hårda storstadskvarteren har inte många efterföljare i dagens deckarutgivning.  

Döden i vår tids deckare orsakas sällan av ligors skumraskaffärer, korrupta företagare, eller uppgörelser i undre världen, utan handlar oftare om personliga relationer, gamla konflikter och hemligheter. Poliser, såväl kvinnor som män, brottas mer med egna eller anhörigas trauman, än med bovar av kött och blod. 

Sara Paretskys privatdetektiv Vic Warshawski och Sue Graftons motsvarighet Kinsey Millhone har ersatts av mer introverta kolleger, som oftare jagas av sitt förflutna än av farliga gäng.

Hårdkokta kvinnor utan plats i dagens deckarutgivning.

Men precis som föregångarna har nutidens spanare förstås också de elementära egenskaper som ingen framgångsrik deckare klarar sig utan: Skarpsinnighet, observations- och slutledningsförmåga. Plus den blandning av olydnad, mod och dumdristighet som är avgörande när det gäller.

Här är tolv favoriter från de senaste månaderna. 

Ödesmark Stina Jackson (AB pocket)

Stina Jackson, bosatt i USA med rötterna i norra Sverige debuterade 2018 med Silvervägen,  utnämnd till det årets bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin.

Handlingen i uppföljaren utspelar sig även här i de glesbefolkade och skogrika trakterna av lappländska Arvidsjaur. Här det finns gott om övergivna hus och enstöringar och etablerad medelklass lyser med sin frånvaro. Den tålmodige polisen Hassan, fortsätter med sina oannonserade hembesök och mer än en av invånarna är på väg mot ett nervsammanbrott.

Berättarperspektivet i Ödesmark ligger inte hos polisen utan hos hemmadottern Liv, som jobbar på bensinmacken, och ibland smiter iväg till en hemlig älskare i en stuga i skogen. Tillsammans med halvvuxne sonen Simon bor hon kvar hos pappan, den superkontrollerande, folkilskne Vidar. När han hittas mördad i skogen finns det många att rikta misstankarna mot. De hoptvinnade relationerna och kopplingarna bakåt bygger upp spänningen runt brottet. Det är berörande och skickligt skrivet, och dessutom med en glimt av hopp.

Jackson för in lite amerikansk, blues i det svenska vemodet med sitt poetiska, bildrika språk där natur, djur och människa flyter ihop.

Tove Alsterdal Rotvälta (Lind & co) 

Rotvälta har 32-åriga polisen Eira Sjödin återvänt till Kramfors, och trakterna runt Höga kusten för att kunna ta hand om sin dementa mamma. Här får läsaren  följa med till de skogiga trakterna i Ångermanland där de dödande skotten mot hungriga arbetare i Ådalen aldrig glöms bort. Även om träpatronerna ersatts av arbetslösa ungdomar och fattiga pensionärer. 

Knivmordet på en gammal man visar sig ha kopplingar till hemska händelser under hennes egen uppväxt. Trots uppmaningar att låta bli, följer Eira spåren mot en sanning som ingen riktigt vill veta av.

Alsterdal är både historiskt kunnig och samtidsskarp och hennes penna missar inte att relevant föra in politiken som format villkoren för dem som blev kvar.
Förra året var det Rotvälta som välförtjänt belönades med Svenska Deckarakademins pris för bästa svenska kriminalroman

Kingdom of the blind, Louise Penny (sphere) A better man: Louise Penny (sphere), 

Efter makens död i alzheimer hade den prisbelönta Louise Penny tänkt avsluta sin megapopulära serie om kriminalkommissarie Armand Gamache vid Montreal-polisen, men turligt nog kom hon på andra tankar. 

Nu finns de senaste Penny-böckerna, nummer 15 och 16 i serien, även på hyllorna i svenska boklådor. Dock inte översatta än.

Den kanadensiska författaren har sitt deckaruniversum i den skogrika och fransktalande provinsen Quebec, där kommissarien och hans kolleger delar tiden mellan Montreal och den lilla ensligt belägna byn Three Pines, där Gamache själv har flyttat in. 

Kingdom of the blind är den 58-årige kommissarien suspenderad efter beslut han tog i samband med en våldsam uppgörelse med en narkotikaliga. Konsekvenserna följer med i denna berättelse, tillsammans med en egendomlig arvsprocess och ett mord i ett ödehus. Som vanligt mixar Penny skickligt mördarjakt, livsfarligt polisarbete och personliga relationer med en hel del medmänsklighet. Upplösningen överraskar även den som trott sig vara på rätt spår från början.

A better man ska Gamache börja arbeta som polis i Montreal igen efter suspenderingen. Han är ifrågasatt och i sociala medier sprids rykten om hans inkompetens. En försvunnen ung kvinna som misshandlats av sin man, en översvämning som hotar hela provinsen och privata bekymmer hemma i den lilla idylliska skogsbyn Three Pines hålls ihop med säker hand. Spänningen bibehålls, utan att släppa visionen om att människan alltid kan göra bättre. 

Dervla Mc Tiernan: Dödens flod (Modernista) översättning Ylva Stålmarack 

Kommissarie Cormac Reilly har omplacerats till en liten by på Irland, där han började sin bana som ung polis 20 år tidigare. Precis som i andra här nämnda deckare kommer mycket gammalt upp i ljuset när Reilly får i uppgift att gräva i sitt första egna fall, som kan ha beröringspunkter med en aktuell utredning av ett mystiskt självmord.

Den irländskfödda författaren debuterar med denna första del i en planerad serie, där fattigdom, övergivna barn, aborträtt, missbruk och utnyttjande är ingredienser. 

Irländska byar är aldrig så fuktiga, ovänliga och obehagliga som i de brutalt socialrealistiska kriminalromaner som ofta formas i dessa miljöer. 

Det är rappt berättat, med ett driv i texten som gör att läsaren verkligen vill veta hur det slutar. Tempot är högt in i det sista, även om finalen hade mått väl av något färre händelser och förklaringar.  

Elly Griffiths Mordkonsulten (Modernista) översättning Ylva Spångerg

I denna andra deckare om polisinspektör Harbinder Kaur hittas nittioåriga Peggy Smith död i sitt hem, i en liten engelsk kuststad. Hennes hemsköterska Natalka misstänker att hon mördats och Kaur kopplas in, assisterad av hemsköterskan, 80-åriga grannen Edwin, samt caféägaren och tidigare munken Bendecict. 

Det udda gänget börjar nysta i en härva av mystiska kort, gåtfulla brev, egendomliga hot och stölder med beröringspunkter till ett antal andra deckarförfattare.

En deckare om detektivromaner är ett kul grepp som tillåter ironi, skildringar av förlagsvärldens bryderier och även lite feelgood. Trots den lätta tonen är det en välkomponerad intrig som ger läsaren tillräckligt med förvecklingar innan upplösningen. 
Harbinder Kaur som privat har svårigheter att komma ut som lesbisk i en överbeskyddande indisk familj, är en uppfriskande bekantskap. 

Med sin blandning av action och mysdeckare, en liten dutt spionroman och en befriande humoristisk, lagom ironisk ton lyckas Elly Griffiths tillföra något helt eget till genren.

Kim Faber och Janni Pederson Vinterland (Modernista) översatt av Svante Skoglund

Signe Kristiansen utredningschef på mordroteln i Köpenhamn får leda undersökningen när Danmark skakas av en terroristattack vid en julmarknad i Köpenhamn. Spåren leder till en liten sömning stad dit hennes kollega den 58-årige kriminalkommissarien Martin Juncker nyligen omplacerats. Där gör han fruktlösa försök att hjälpa sin dementa pappa, som inte får plats på äldreboende, och blir nu även indragen i terroristjakten.

Med en lika elegant som rafflande intrig kombineras gängkriminalitet, migrationsdebatt, och olika sorters extremism med samarbetsproblem och misstänkta infiltratörer inom polisen. Samhällsanalysen är brutalt träffsäker, inte minst i skildringarna av den välvilligt empatiska medelklassen, förskonad från det kämpiga livet för låginkomsttagarna på landsbygden, 

Porträttet av Juncker med sitt tilltufsade privatliv känns mer helgjutet än det av spaningsledaren Signe, som älskar sitt polisarbete men, precis som sin f d chef inte klarar att balansera jobbet mot familjelivets behov.

Väl förtjänt vann författarduon Danska Kriminalakdemins debutantpris 2020.  

Ragnar Jónasson Vit död, Ön, Snöblind alla tre översatta av Arvid Nordh (Modernista) 

Jónasson har med sin deckarserie från Island hyllats internationellt som en mästare i så kallad Nordic noir. Med en miljö som skapad för svarta sagor berättar han om samhällen fulla av ensamhet och giftiga konflikter, där offer och mördare alltid känner varandra, även om sanningen kan döljas i decennier. Poliserna är ofta lika problemtyngda som de brottslingar de jagar. Den målmedvetna men inbundna kriminalinspektören Hulda Hermansdóttier har varit en av följeslagarna i denna serie, som för närvarande saknar en tydlig spanarkaraktär, sedan Hulda förpassats ut i kulisserna. (Förhoppningsvis i väntan på en ny entré). Till skillnad från Pennys kommissarie Gamache, som blir mer attraktiv som spanare ju mer erfarenhet han får stoppas Huldas ambitioner av glastaket. 

Ön är hon 50 år och alltjämt en hårt arbetande utredare som elegant lyckas lösa både en tidigare och aktuell mordgåta, som visar sig hänga samman. Detta »samtidigt som hon hemsöks av händelser i sitt eget förflutna«, som det står i baksidestexten. 

Vit död är hon på väg att gå i pension, Nya chefen har bråttom att få iväg henne och hon sopas ut ur handlingen snopet abrupt. Jobbet tas över av den unge, nyanställde polisen och kriminologistuderande Helgi Reykdal som ska lösa märkliga knivmord på ett gammalt sjukhus på norra Island. Samtidigt har han svårartade relationsproblemen med sambon. En överraskande upplösning väntar läsaren.

I den senaste, sjätte boken, Snöblind  är det Ari Thór, också han ny polis med problem i relationerna, som snabbt får ett antal mord på halsen, på första uppdraget, i en isolerad fiskeby på norra Island.

Trots den bitvis lite knaggliga översättningen och den rakt igenom tunga stämningen är de tre deckarna både lättlästa och läsvärda, Jónasson lyckas ge sina tilltufsade själar både karaktär och kropp. Om än inte särskilt mycket hopp. 

Maria Grund, Dödssynden, Modernista pocket

Maria Grund vann pris för årets svenska debut 2020 med denna dystopiska mordgåta, som utspelas på en ö, snarlik Gotland, men i en mörkare, hårdare version. 

Handlingen verkar äga rum i en obestämd nära framtid, befolkad av utslagna, psykiskt skadade och våldsbenägna människor och ett gäng överarbetade poliser, som nästan gett upp.

Kriminalkommissarie Sanna Berling upptäcker samband mellan en ung flickas självmord och det brutala mordet på en förmögen bokhandlare, ett dåd som snart följs av flera.
Själv är hon djupt traumatiserad efter att hennes man och son omkom i en misstänkt mordbrand för tio år sedan. Hon sover i ett garage och dövar smärtan med tabletter och vodka, med råttorna krafsande i väggarna.
Hennes nya kollega Eir Pedersen, snabb att ta till våld, är förvisad från Noa, och bor tillsammans med sin missbrukande syster. De båda bildar ett intressant, disharmoniskt par. 

Det är en väl komponerad deckare, med aktion in i det sista. Men handlingen är överfull av plötsligt våld, obehagliga detaljer, hämnd och ondska. Den totala frånvaron av trygga platser skapar olust även hos en garvad deckarläsare. 

Johanna Mo, Nattsångaren (Romanus & Selling) 

När polisen Hanna Duncker efter 16 år i Stockholm återvänder till barndomens ö och ett jobb på polisen i Kalmar möts hon inte enbart av öppna armar. När hon som första fall får utreda mordet på bästa väninnans son tvingas hon även konfrontera sitt förflutna som en dömd mordbrännares dotter, liksom de fördomar och vrede hon möter. 

Sökandet efter mördaren blandas med Hannas privata våndor på ett intresseväckande sätt och gör upptakten i denna start på serien om Ölandsbrotten synnerligen lovande. Författaren har hittat rätt mix av sårbarhet och proffsighet för sin nya hjälte. 

PS Att boken börjar nästan likadant som Dödssynden och att båda utspelar sig på öar med trasiga kvinnor som spanare och sårbara pojkar som offer är intressanta likheter. Men skillnaderna är större. I Nattsångaren är livet inte bara hårt, ödsligt och omöjligt, det finns förlåtelse och hopp även när det ser som mörkast ut. 

Gott och blandat från läshörnan 2020


Året med pandemin har gett mer tid än vanligt att försjunka i goda böcker. Här är några tips på barnböcker, biografier, deckare, feelgood, historia, tecknat och romaner som (nästan alla) lyst upp läshörnan detta annars så mörka 2020. 

Biografier, barn, feelgood, deckare, historia. Gott och blandat från 2020

BARN/UNGDOMMitt storslagna liv Jenny Jägerfeld (Raben&Sjögren)

Sigge, har varit mobbad och hoppas kunna göra om sig själv till en som är tillräckligt cool för att få kompisar. En chans uppenbarar sig när mormor Charlotta öppnar sitt hotell i Skärblacka att bo i när mamma blivit arbetslös. 

Ämnet kan verka sorgligt, men boken är allt annat än dyster. Här finns en blandning av humor och hopp, spänning och allvar som engagerar även läsare utanför målgruppen. Författaren är fin på att med fingertoppskänsla skildra kompisjakten, och göra varje karaktär speciell, mer extra allt än försök att passa in och vara lagom. Hon är för övrigt även psykolog, och Augustpristagare. Bland annat.

BIOGRAFI. Ett jävla solsken Fatima Bremmer (Månpocket)

Ett välförtjänt Augustpris fick även författaren till denna strålande levnadsteckning av Sveriges första undersökande reporter, mest känd för att hon under falsk identitet tog jobb som piga och skildrade villkoren i ett reportage. Detta innan kvinnor i Sverige ens fått rösträtt.

Med en extra energimotor i kroppen drogs Ester Blenda Nordström till farliga och annorlunda projekt, exempelvis ett halvår med samer i Lappland, livsfarliga hjälpresor till svältande i finska inbördeskriget, flera år i ett vulkanområde i Sibirien. Hennes drivkrafter blev också en del av hennes alltmer destruktiva livsstil. Allt skildrat med varsam och hänsynsfull klarhet.  

DECKARESilvervägen Stina Jackson (Månpocket)

Årets bästa kriminalroman lyder Svenska Deckarakademins omdöme om denna debut, som är en stilistisk fullträff och med ett lika självständigt som säkert grepp om sina karaktärer, sin intrig och sin miljö; de karga och skogbeklädda platser som finns runt den väg som huvudpersonen Lelle tillryggalägger dag och natt, desperat sökande sin försvunna dotter Lina.  

Med ett mjukt poetiskt språk som utforskar de psykologiska drivkrafterna till både svek och kärlek, kombinerat med hög nivå på spänningen tar hon läsaren i ett stadigt grepp från start till mål.  

DECKARE Döden i Gaillac, En kamp mot klockan. Lockdown Peter May (Modernista) 

Peter Mays karaktär Enzo Macleod har en mix av gammaldags machoman som sneglar på kvinnors bröst och en relationsorienterad singelpappa till två vuxna döttrar. Dessa blandas in i hans fall, som i den här serien hänger ihop med jakten på en mördare som hittills lyckats komma undan.

Som bosatt i Frankrike har han oerhört detaljerade miljöbeskrivningar, ibland så att det slår över i turistbroschyrsvarning. I den förstnämnda befinner sig Enzo på en vingård i Frankrike, i den andra jagas mördaren även i Bryssel med omnejd. I den enorma konkurrensen på deckarfältet står sig May fortfarande väl, och jag är nyfiken på gåtans upplösning. 

Lockdown refuserades för flera år sedan då historien om en pandemi i London ansågs för orealistisk, men så icke nu. Dystopisk, obehaglig och med alla de rätta  skräckisarna, som vi även får i stora doser via verklighetens medier, har den inget som lockar mig i nuvarande läge. 

DECKARE. En ljusets lek, Det vackra mysteriet, Hur ljuset tar sig in. Den långa vägen hem, översättning Carla Wiberg Louise Penny (Modernista)

Nummer 7, 8, 9 och 10 är nu översatta i den kanadensiska mångfaldigt prisbelönade deckardrottningens serie om kommissarie Armand Gamache och hans medarbetare vid mordroteln i Montreal. (På engelska har ytterligare tre hunnit komma ut.)

 I den förstnämnda förläggs handlingen till ett munkkloster i Quebecs djupa skogar, i den andra hittas en kvinna död i en trädgård i den lilla byn Three Pines, dit nätverken inte når. I nummer tre försvinner en gammal kvinna spårlöst. Och i den sistnämnda beger sig kommissarien in i provinsens allra ödsligaste trakter på jakt efter en försvunnen konstnär och äkta man. 

Pennys kriminalromaner som ständigt pendlar mellan ljus och mörker är så mycket mer än mord. Det är hjärtskärande relationer, det är konst, kultur, mänskliga drivkrafter och förvandlingar som gör även en omläsning njutbar. Här finns mycket sorg, men enkel ondska är sällsynt. En typisk mening kan lyda: 

»Hur ofta hade han inte förhört en mördare och väntat sig att finna stelnade känslor, en surnad själ. Och i stället fått se godhet som gått vilse?« (Den långa vägen hem s. 9)

Om några deckare styrs av empati snarare än längtan efter blod och våld är det denna långa serie, den absoluta favoriten i min deckarhylla. Jag gratulerar alla som har denna läsupplevelse framför sig.

DECKARE / SPIONERISlöa hästarMick Herron, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Ett gäng misslyckade spioner har förvisats till ett eget hus en bit från kollegerna i M-15 i London, där de vänder papper under öknamnet slöa hästar. Alla hoppas på revansch och tror sig få den när en pojke kidnappas och förövarna hotar att ta livet av honom i en filmad sändning. Här jagas både gärningsmän och interna bedragare i en hisnande karusell, där ingen går att lita på.

Men varken titulaturen»Storbritanniens nya thrillermästare« eller »Millenniets bästa nya kriminalserie« får mig att tycka mer om boken, eller längta efter att möta de slöa hästarna igen. 

DECKARE / SPIONROMAN FörrädareManda Scott, översatt av Kjell Waltman (Modernista)

Från Paris i juni 1942 till Orleans i mars 2018  är det bara några sidor i denna blixtrande intelligenta spionroman om hur hämndens långa trådar löper från franska motståndsrörelsen, den tyska ockupationen  under andra världskriget till vår tid.

Författaren har gjort imponerande research och ger läsaren en rejäl historielektion samtidigt med den spännande och komplicerade handlingen full av dubbelagenter, hemliga historier, förräderi och förbjudna relationer. En veritabel blandvändare. 

DECKARE. Strandsittaren. Morden på SmögenAnna Ihrén (MiMa förlag pocket)

Med Bohuslänska Sotenäs och Smögen som fond dras den tjänstledige polisen Dennis Wilhelmsson in i en mordutredning som knyter an till hans eget förflutna.

En klassiker i deckargenren med andra ord, som författaren hanterar kompetent, både som berättare och beskrivare i denna inledande och fristående del av en serie. 

FEELGOODHundra omistliga tingLucy Dillon Översatt av Ann Björkhem (Bonnierpocket)

Med sorgen nafsande i hälarna och en förhöjd medvetenhet om att det är här och nu som gäller rensar Gina Bellamy ut det som inte behövs när hon startar om sitt liv efter separation och operation. I takt med att ett berg av saker slängs eller återvinns får hon nya insikter om livet och lyckan.

Stil och tema påminner om nedanstående Jojo Moyes trilogi om kärlek i dödens skugga. Feelgood med både djup och finess. 

FEELGOOD. En andra chansJojo Moyes översatt av Helen LJungmark (Printz pocket)

Louisa Clark, som i Livet efter dig och Arvet efter dig bearbetat sorgen efter Will, den svårt handikappade man hon arbetade åt – och hittat en ny kärlek i ambulansföraren Sam – har här tagit arbete som personlig assistent åt en ung, lynnig kvinna i New York, gift med en av stadens rikaste män.

Konflikterna mellan världarna får henne att se vad som betyder något på riktigt. Verklighetsflykt utan flykt från verkliga känslor och med en god portion humor. 

FEELGOOD. Vara vuxen Marian Keyes (Norstedts)

I Marian Keyes tegelstenstjocka berättelser finns alltid ett underliggande problem hos en av huvudkaraktärerna som driver historien framåt och mot de oundvikliga konflikterna. Familjen Walsh bidrar som vanligt med såväl karaktärer som konfliktytor. Här handlar det om ätstörning, och ett antal andra relationshinder i en stor och bitvis dysfunktionell familj i Dublin.

Det är charmigt, det är lättläst, det är allvar och lagom mycket happy end. Inte den vassaste eller mest engagerande Keyes jag läst, men ett helt godkänt tidsfördriv.

FLICKHISTORIA Nya tiderSolveig Olsson-Hultgren (Opal pocket)

15-åriga Rebecka är i Växjö för att utbilda sig till småskollärarinna. Året är 1921 – första året kvinnor får rösta. I den småländska residensstaden är en fattig flicka, som dessutom benämns »oäkta« sedd över axeln av det borgerskap som vandrar runt i päls och finkläder och känner sig förmer. Men Rebecka ger inte upp.

Denna lättlästa berättelse, tänkt för de yngre, ger inblick i de tuffa villkoren för de unga kvinnor som måste vända på varje öre men som här, via facklig och politisk kamp såg möjligheterna till ett bättre liv.

Flera starka kvinnoöden ger historien glöd i denna fjärde av tolv böcker där Smålands 1900-talsflickor får kropp och röst.

HISTORIA. Frihet, Jämlikhet, Broderskap. Hilary Mantel, översatt av Marianne Matsson & Jens Ahlberg (Weyler Pocket)

Superlativen haglar i recensionerna av denna författares supberba förmåga att göra historiens aktörer till trovärdiga karaktärer. I denna trilogi ger hon ger plats på scenen för de tre unga män som leder den franska revolutionen, deras karriärer, familjeliv och drivkrafter, från upplysningens ljusa förhoppning till terrorns mörka skräck. Att slutet är känt gör inte läsupplevelsen mindre dramatisk – med oroande mycket igenkänning från vår egen tid.

HISTORIA.  Wolf Hall, För in de döda, Spegeln och ljusetHilary Mantel, översatt av Jesper Högström (Weyler)

Ett persongalleri på flera sidor med släkter och kungligheter, politiker och prästerskap, hovmän och aristokrater inleder varje del av denna historiska roman i tre delar.

De mer än tusen sidorna om hur Thomas Cromwell, gjutarsonen från Putney blev Henrik VIII:s mäktigaste rådgivare och ansvarig för allt från kyrkofrågor till statsfinanser är makalöst skickligt skrivna.

Romansviten inleds år 1527 och avslutas 1540. Det handlar om oförsonlig maktkamp mellan Henriks hus, Tudor, och det rivaliserande huset York. Men också om strider mellan katoliker, protestanter, påvedömet, och omgivande länder. Och inte minst om hur en lynnig och farlig kung med sina många äktenskap föder och göder intriger och konflikter. En storartad berättelse som håller läsaren i ett järngrepp.

ROMANDEBUT. Samlade Verk Lydia Sandgren (Albert Bonniers förlag)

Lydia Sandgrens berättelse om vännerna Martin och Gustav – och den gåtfullt försvunna Cecilia är en släktsaga och samtidshistoria som rättmätigt hyllats och belönats med årets Augustpris. Vasst och träffsäkert skildras relationerna, neuroserna och ambitionerna under närmare tre decennier med Göteborgs skiftande kulturvärld som fond. Oförväget tar hon greppet om såväl filosofin, konsten, karriärångesten och klassresorna.

Stor berättarglädje och höga språkliga ambitioner gör att några regniga juldagar försvann lika snabbt som de 690 sidorna i denna imponerande debut.

ROMANBomullsängelnSusanna Alakoski (Natur & Kultur)

Med berättelsen om Hildas slit på bomullsfabriken inleder Susanna Alakoski en romansvit om fyra generationer kvinnor, som alla lämnat sin hembygd Österbotten, en del av Finland som då lydde under Sverige. Hilda blir bondpiga, och senare bomullsängel på fabriken i Vasa, samtidigt som ett blodigt inbördeskrig och världskrig pågår. Arbetets tyngd, våldets fasor och kampen för kärlek, barnen och ett bättre liv skildras med ömsinthet och realism. Kvinnokamp, klasskamp och industrihistoria allt med våldet svindlande nära. 

ROMANTRILOGIJag for ner till bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem Karin Smirnoff (Polaris pocket) 

I den här trilogin tar författaren till ett helt eget språk för att berätta sin suggestiva saga med socialrealistiska inslag om en slitsam, våldsam, uppväxt och en nödvändig resa bakåt för att komma framåt och hem. Det handlar om Jana, som jobbar i hemtjänsten men också gör skulpturer, hennes tvillingbror Bror och deras grymma uppväxt med fadren och modren i Smalånger. De tre böckerna är välförtjänt prisbelönta och drar tag i läsaren direkt.

ROMANDe vuxnas lögnaktiga liv Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg, (Norstedts)

Giovanna, medelklassflicka som bor på Neapels höjder i en samhällsmedveten akademiskt utbildad familj ramlar rakt ner när hon råkar höra att hon liknar sin fula faster, som dessutom bor längst där nere i stadens slum. 

En tät och uppslukande skildring om klass, uppväxt, religon och livsbedrägerier sedda genom flickans genomskådande ögon, precis som i hennes succétrilogi.

ROMANGun love Jennifer Clement Översatt av Niclas Hval, (Albert Bonniers förlag)

Berättaren Pearl är 14 år och bor med sin mamma, som städar på veteransjukhuset »mitt i ingenstans« i en bil i en trailerpark i Floridas träskmarker.

En uppväxt präglad av mammans svaghet för Stora stygga mannen, och ett flitigt användande av vapen, dominerar berättelsen. Vapnen är de egentliga huvudpersonerna i denna starka och sorgliga berättelse om att försöka leva sitt liv i en miljö där alla pengar tjänas på att någon annan ska dö.  

ROMANKLASSIKER. Norrtullsligan  (1908) Pennskaftet (1910), Elin Wägner (Podium och Atlantis förlag)

Elin Wägners två tidigaste böcker är också de absolut rappaste och roligaste av hennes verk. I den förstnämnda möter vi fyra unga kvinnor som måste tjäna sitt bröd som kontorister och hyr rum i en lägenhet på Norrtullsgatan. I den andra är huvudpersonen en ung journalist som dras med i rösträttskampen, precis som författaren själv.

De många självförsörjande kvinnorna hade det inte lätt i en värld där kvinnokampen ofta började med att försöka hindra chefens ständiga tafsande. Den rappa dialogen om hur livet ska kunna levas mer jämställt klarar balansen mellan tyngden i ämnet och de ljusa förhoppningarnas kraft att lyfta det.

Båda böckerna känns förunderligt fräscha och allmängiltiga, inte minst i #metoo-tider. Pennskaftet är en del av kvinnliga journalisters historia och har fått en välförtjänst plats på Språktidningens aktuella listning av de 100 största språkhändelserna i Sverige.

MINNENAnteckningar Joan Didion (Atlas)

Det är 1970-tal och den då inte lika berömda författaren Joan Didion bor i Los Angeles. Med sin man John besöker hon Södern, med startpunkt New Orleans, och sedan de småorter som dyker upp längs bilfärden.

Ett flanörreportage i hög klass, där mötena med människorna också blir ett socialt porträtt, av en plats där hon främst minns »den extrema besattheten, den svindlande upptagenheten av ras, klass, arv, stil och bristen på stil.« Inte så olikt dagens läge med andra ord. De 117 sidornas noteringar är njutbara hela vägen. 

TECKNAT Återvinningscentralen Ulrika Linder (Galago). 

Kunden har alltid fel i denna humoristiska uppgörelse med Prylsveriges fromma förhoppning att vadsomhelst ska kunna platsa i en behållare på återvinningscentralen.

Varför kan inte alla källsortera när sopsorteringsreglerna funnits sen 1995? Frågar Ulrika som jobbat på ÅVC sedan 2014 och delar med sig av kunskaperna vi borde fått i skolan i  suveränt humoristiska och träffsäkra strips. Folkuppfostran med humor

SJÄLVBIOGRAFISamtycket Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson (Albert Bonniers förlag)

En starkt berörande jagberättelse där författaren, återhållsamt, nyanserat men också med stark förtvivlan berättar om hur hon som 14-åring och några år framåt utnyttjades av en uppburen författare, en 50-årig kulturprofil, med pedofila böjelser som öppet skrev om sina sexuella relationer med minderåriga flickor och ännu yngre pojkar.

Det är både en redogörelse för det som hände den unga flickan och en analys av vad det gjort med den vuxna människa som på det här viset, genom att fånga jägaren i hans egen fälla,  tagit tillbaka sitt liv och sin berättelse. En utomordentligt stark och välskriven roman, utan ett överflödigt ord.

SJÄLVBIOGRAFI. Ett förlovat land Barack Obama (Albert Bonniers förlag) 

Självrannsakande, detaljrikt och med ett imponerande driv skildrar USA:s första afroamerikanska president de drivkrafter som åstadkom hans starka politiska genombrott, hans triumfartade väg till Vita Huset och de fyra extremt slitsamma år som följde. De 839 sidorna är bara första delen, full av vassa personporträtt och dramatiska politiska skeenden. Närmare Ovala rummet och presidentmakten kommer man knappast.

Har man dessutom även tagit del av Michelle Obamas lika uppriktiga och engagerade minnen blir läsupplevelsen ännu roligare. 

Tio krimtips som förnöjer i mörkret

Som periodare har jag efter en längre tids avhållsamhet hämningslöst glufsat i mig ett antal mörka krimskildringar från årets utgivning, Här är tio bladvändare utan inbördes rangordning.

HANNE VIBEKE HOLST: SOM PESTEN. Översatt av Elsa Thulin.

En politisk thriller som inte gör författarens fans besvikna när hon nu återkommer efter några års tystnad. Brist på vaccin, giriga läkemedelsbolag, maktkamp i Genèves internationella organisationer, kärlek, föräldraskap och droger; allt samlas hos huvudpersonen, den ambitiösa läkaren Karoline Branner, som hamnar mitt i en eskalerande pandemi, och samtidigt har äktenskapliga problem. De 844 sidorna glider ner lätt som en plätt, såsom det är när en skicklig berättare står för hantverket.

 

ALAN PARKS: BLODIG JANUARI. Översatt av Gabriel Setterborg.

Som sina föregångare utnyttjar Alan Parks de stora klasskillnaderna och det utbredda drogberoendet och de kriminella nätverken i den skotska storstaden Glasgow och förlägger miljön i sin föregångare Ian Rankins epok, 1970-talet, men med nutidens blick på företeelserna. Den psykiskt och fysiskt utslitne kommissarien Harry Mc Coy är dock en tidlöst utanförstående hjälte, med sin dystopiska samhällssyn och självdestruktiva livsstil. Intrigen och karaktärerna ger honom ingen anledning till omprövning, ändå fortsätter han oförväget sin strid mot de mörka krafterna, där rikedom och hemliga sällskap formar en obehaglig cocktail.

 

PETER MAY: HARRIS TWEED. Översatt av Jessica Hallén.

Peter May är mästare på att hitta exotiska och karga platser för att skapa den instängda och genomblåsta miljö som passar så bra för kriminalromaner, där ett antal misstänkta gärna får finnas nära varandra. Här börjat dramat i Paris och handlar om intriger och svartsjuka i modevärlden, som den franska kriminalaren Sylvie Braque får ta sig an med en resa till den avlägsna och isolerade plats på Yttre Hebriderna där allt tog sin början. Upplösningen har tillräckligt många överraskningsmoment för att fånga läsaren, men bryter delvis mot deckarens formel och löfte till läsaren.

 

GILLY MACMILLAN: UNDER YTAN. Översatt av Åsa Brolin.

Författaren blev känd för svenska läsare genom Bränd Himmel om ett barn som försvinner.I den här kriminalromanen möts flyktingar från Somalia och en cancersjuk pojkes förtvivlade familj, när deras son hittas drunknad och den andres son blir misstänkt. Här borras i orsaker och motiv och kriminalkommissarien Jim Clemo (som i den tidigare boken kallades James Clemo) får återigen möta sin egen ångest inför drabbades lidanden. Aktuella konflikter runt migration, rasism och integration skapar en känslomässigt stark och intresseväckande, om än inte rafflande, deckare.

 

CANDICE FOX. CRIMSON LAKE, översatt av Hanna Axén.

Åtalad men inte dömd för mordet på en 13-årig flicka har polisen Ted Conkaffey slagit sig ned i en liten håla vid Crimson Lake i Australien, där krokodilträsken bäddar för ett ensligt liv, men där hans förflutna snart hinner ikapp honom. Som deckarhjälte har han alltså allt som krävs och mer därtill. Och när han anlitas för att hjälpa en privatdeckare, en ung kvinna dömd för mord, blir utanförskapet dubbelt och läsaren nästan mer intresserad av de båda undersökarna än deras uppdrag. Riktigt välskriven och originell berättelse om intolerans och sanningar som till slut kommer upp i ljuset.

 

NIKLAS NATT OCH DAG: 1793

Denna formidabla succé, som finns i varje boklåda, är en klipsk och elegant debut om mord och maktkamp i ett oroligt Stockholm två år efter att Gustav III skjutits. I detta vacuum får den dödssjuke tidigare framgångsrike juristen Cecil Winge uppdraget att hjälpa Stockholms poliskammare att lösa vad som hänt med ett  stympat lik som fiskats upp från Fatburen. Lika observant som sir Arthur Conan Doyles spanare Sherlock Holmes och ännu slitnare drar den lungsjuke Winge med läsaren i det historiska Stockholm på jakt efter den skyldige. Miljön är fenomenal, karaktärsteckningarna likaså, och huruvida omsorgen om en drunknad verkligen skulle varit så noggrann i kaoset efter kungamordet låter vi vara osagt. Det förtar hursomhelst inte läsupplevelsen.

 

SABINE DURRANT: EN OSKYLDIG LÖGN. Översatt av Ing-Britt Björklund.

Paul Morris har inget att förlora när han bjuds in till sin skolkamrat på middag. Trodde han. Som misslyckad författare utan inkomster är han van att hanka sig fram med små och stora nödlögner. Men när han fixar sin gratissemester i Grekland ställs allt på sin spets. Här finns inga hjältar och fler förlorare än vinnare, när inget är vad det först verkar vara. Riktigt bra upplösning av en originell kriminalhistoria om vådan av vårt behov av livslögner och fina fasader.

 

SHARON BOLTON: DÖDSDÖMD. Översatt av Lilian Fredriksson.

När Sharon Bolton släpper lös sin fantasi blir effekten ofta en vuxensaga med stor spänning och många skavande relationer. Här blir förväxlingar och flykt undan både sanning och rättvisa till en verkligt originell thriller, som startar med en kraschad luftballong i bergen nära Skottland, där en ung kvinna mördas och en annan kvinna har sett mördarens ansikte. Författaren verkar dock inte tro tillräckligt på psykologin i sitt material, utan kryddar med lite väl mycket blod för min smak.

 

KATI HIEKKAPELTO. KOLIBRI. Översatt av Marjut Hökfelt.

KATI HIEKKAPELTO: DE FÖRSVARSLÖSA. Översatt av Marjut Hökfelt.

Min absoluta favorit i årets deckarhög är dessa två deckare, som utspelar sig i en nordlig finsk kuststad, dit det mesta av samtidens brottslighet når. Huvudpersonen, kriminalpolis Anna Fekete flydde till Finland från krigets Jugoslavien. I första boken har hon fått jobb som brottsutredare i sin finska hemstad och ska ta sig an såväl sin otrevliga och fördomsfulla kollega Esko som brutala mord i de joggingspår hon själv brukar använda.  Och hålla koll på en hedersutsatt flicka. I den andra boken leder en påkörning av en äldre man vidare till en härva av droghandel, gömda invandrare och kriminella nätverk, där deckargenrens möjlighet att sätta ljuset på samhällets utkanter hanteras med en vass penna och stor skicklighet. Anna Fekete har just den där mixen av sårbarhet och trotsig respektlöshet som skapar en strålande spanare och en intressant karaktär.

FOTNOT: Alla försök att krydda det klassiska konceptet med onödiga inslag av ockultism har sorterats bort.

Deckartips för mörka och ljusa kvällar

Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:

Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.

Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.

Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.

Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.

Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.

Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.

Deckare har både manliga och kvinnliga läsare, och författarens kön har ingen betydelse.

I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.

Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga)  thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när  han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.

Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus  medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i  ovan nämnda kvinnan på tåget.)

Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.

Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.

John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.

Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.

Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.

Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.

Kvinnor som deckarförfattare blir lästa även av män.

Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.

Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.

De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?

Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten.  Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.

Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison  är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren  Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.

Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.

 I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit. Continue reading

Snabbguide till mina deckarval

Här är sju aktuella deckarhjältar som sticker ut. 

Med Armand Gamache har deckarvärlden fått en människovän och gentleman som hjälte.Armand Gamache

  1. Armand Gamache

Författare. kanadensiska Louise Penny,

Titel: Ett ohyggligt avslöjande, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte: Armand Gamache, erfaren och kulturintresserad kommissarie vid säkerhetspolisen, la Sûrete i Montréal.

Medhjälpare: Framförallt spanarna Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste. Samt hustrun Reine-Marie.

Uppdrag: I denna femte, fristående del hittas en okänd man mördad i det idylliska värdshuset i den lilla byn Three Pines. Vem är han?

Hinder: Vänskapsband och många mörka hemligheter.

Kännetecken: Sök motivet, ingen människa är enbart god eller ond.

Specialkrydda: Mängder med delikat mat, konst och filosofiska samtal.

Droger: Alkohol för njutning är mer frekvent än missbruk.

Kulturmarkörer: Rikligt med hänvisningar till Kanadas kultur, språkstrider och historia.

Teknikmarkörer: I Three Pines är uppkopplingen en ständig kamp, samtalen på bistron är viktigare.

Fördel: Långsamt berättande, intressanta personligheter, tron på kärleken och livet.

Nackdel: Inget för den som vill ha tevetempo.

Citatet: »Det fanns en misstänksam glimt i pilotens mörkbruna ögon och det var fullt förståeligt, tänkte Gamache. Det bådade aldrig tott när det dök upp ännu en medelålders vit man i kostym. Det behövde man inte vara haida för att känna till.«(s. 370).

Fler titlar, tips: Ett förbud mot mord, Den Grymmaste månaden, Mörkt motiv, Begrav dina döda = den senast översatta, totalt fem översatta titlar (Modernista). På engelska finns 12 titlar, som går att hitta i rätt ordning via författarens hemsida. Den senasteA great reckoning, utkom i år.

Comoran Strike och Robin Ellacott löser mord i London.

2. Comoran Strike

Författare Robert Galbraith (pseudonym för J.K Rawlings)

Titel: Karriär i ondskaCareer of Evil, (W & W) översatt av Charlotte Hjulström

Hjälte Cormoran Strike, f d militärpolis från Afghanistan, nu privatdetektiv i London

Medhjälpare Robin Ellacott, avhoppad student.

Uppdrag: Vem skickar avhuggna kroppsdelar och varför?

Hinder: Brist på pengar, missförstånd, känslor.

Kännetecken: Strike försummar att sköta om sitt amputerade ben, Robin försummar sin fästman Matthew.

Specialkrydda: Relationen mellan Robin och Cormoran. Ska de bli kära på riktigt?

Droger. Cormoran har inget emot några öl för mycket.

Kulturmarkörer. London City och dess mix av professionella, fattiga, kriminella invånare, och det tunnelbanenät som förbinder dem.

Teknikmarkörer. Vi befinner oss runt 2011, nätet är ständigt närvarande.

Särskild fördel: Högt tempo, hög spänning, oförutsägbar utgång. Mycket Londonkänsla.

Nackdel: Lite väl mycket explicit och grymt våld.

Citatet: »Om du ska behandla mig som någon sorts finporslin som får komma ut när du tror att det inte är farligt, då är vi – då är vi körda.« (s. 353)

Fler titlar, Översatta är även de övriga två: Gökens rop (The Cuckoo’s calling) och Silkesmasken. (The silk worm). Fördel att börja i ordning.

Ensamma hjältar som gör långa resor kännetecknar Peter Mays deckare.

3. Sime Mckenzie

Författare: Peter May, skotsk prisbelönt romanförfattare bosatt i Frankrike.

Titel: Entry Island, översatt av Charlotte Hjulström.

Hjälte Sime Mackenzie, nyseparerad kriminalpolis i Montreal

Medhjälpare: Ett antal mer eller mindre motvilliga poliskollegor.

Uppdrag: Lösa mordfall i isolerat ösamhälle

Hinder svåra sömnstörningar, samarbetsproblem i kåren, före detta sambon även kollega.

Kännetecken: Paralellberättelse där det förflutna vävs ihop med mordgåtan. Här fattiga skotska utvandrares (och Simes egen) släkthistoria.

Specialkrydda: Utvandring och uppror, och kanadensiska språkkonflikter. Sömnstörningens psykologi.

Droger: En hel del whisky dricks i samband med sänggående.

Kulturmarkörer: Obestämd nutid, väder, vind, färjor, geografiska fakta och historiska detaljer dominerar.

Teknikmarkörer: Fjärrkontroll till teven.

Fördel: Den exotiska kanadensiska miljön, historiska detaljer, håller i mordgåtan.

Nackdel. Något pratig och utdragen..

Citatet: »Sime såg på honom med ilska och avsky: »Dra åt helvete«, sa han lågt. »Ni kan dra åt helvete allihop«. Och med det vände hans om och fortsatte ut i mörkret.«(s.230)

Fler titlar, tips: prisade Lewis-trilogin, som startar med Svarthuset..

Lydia La Plante skriver sig bakåt till Jane Tennisons första år som polis.

4. Jane Tennison, d.y.

Författare: Lynda La Plante, upphovskvinna till populära teveserien om den äldre erfarna Tennison (I mördarens spår).

Titel: Tennison, översatt av Carla Wiberg.

Hjälte Jane Tennison, 24-årig (?) aspirant vid Londons Metropolitanpolis

Medhjälpare: Stöttande konstapeln Kath Morgan ung kollega kapabel att fajtas med machomännen.

Uppdrag: Aspirant Tennison ska klara utbildningen, lösa bland annat ett kvinnomord, navigera i en manlig värld full av fällor och faror.

Hinder: Den mansgrisiga poliskåren 1973. Familjens förväntningar på traditionella val.

Kännetecken: Klädvård, jargong och fördomar, många historierelevanta fakta.

Specialkrydda: Mötet med poliskåren och kulturen i London 1973.

Droger: Whisky och öl i mängder rinner ner i polisernas törstiga strupar, dock sällan i Janes.

Kulturmarkörer: En rad 70-talsikoner som Janis Joplin med Peace of my heartMr Fish, modedesigner, »till elitkunder som Mick Jagger och David Bowie«, platåskor, hippies,

Teknikmarkörer Bärbar radio med lurar i bussen. Pappersdokument som samlas in.

Citatet: »Edmond Locard, 1877-1966, fransk kriminolog o kriminalteknisk expert. KONTAKT = SPÅR.« (Tennison s. 121, Jane på föreläsning.)

Skickliga samhälssskildringar om manipulativa människor.

5. Camille Preaker

Författare: Gillian Flynn

Titel Vassa föremål Modernista översatt av Rebecca Alsberg., nyutgiven.

Hjälte: Camille Preaker, 31-årig inte så lyckad Chicagojournalist

Medhjälpare: Viss hjälp från inlånade polisen Richard Willis.

Uppdrag: återvända (efter 8 år) till hemstaden Wind Gap, med 2000 invånare i Missouri för att rapportera om försvunna och mördade småflickor.

Hinder: Misstänksam poliskår, gamla kompisar, kontrollerande mamma, konstig lillasyster, egna psykiska tillkortakommanden, en allmänt obehaglig stämning.

Kännetecken: Camille har ett självskadebeteende som knappast var lika känt i bokens tid (1990-talet), som i skrivandets tid 2007.

Specialkrydda, inslag av skräckromantik, i Stephen Kings anda i hårdkokt berättarstil.

Droger: Enorma mängder, inte minst Camille använder, och intar i synnerhet bourbon i stora klunkar. Kör därefter bil. Mat: Syltmunk, banan.

Kulturmarkörer : Camille jobbar på Daily Post, ”fjärde största dagstidning i Chicago”. Mediekrisen långt borta.

Teknikmarkörer: En telefonautomat.

Citatet: »Jag klev ur. Fler handdukar fanns inte så jag skyndade över till sängen och sög upp fukten med den billiga svampiga filten. Sedan drack jag ljummen bourbon och förbannade ismaskrinen.« ( s 12)

Fördelar: En udda och sårbar deckarhjältinna precis på gränsen till ett nervsammanbrott.

Nackdelar: Lite väl många utflippade flickor.

Andra titlar: Flynns mest kända titel är megasuccén Gone Girl som är en smart skriven och obehaglig psykologisk thriller, med tämligen mörk människosyn.

Bltons hjälte Lacey Flint, flodpolis håller spänningen uppe.

6. Lacey Flint

Författare: Sharon Bolton

Hjälte: Lacey Flint (ingår i serie) Londonpolis som tagit jobb hos flodpolisen, för att komma

Titel: En mörk och förvriden flod.. översatt av Lilian & Karl G Fredriksson, nyutgiven.

Medhjälpare: Diverse motsträviga kollegor.

Uppdrag: Vem slänger kvinnolik i Themsen och varför?

Hinder: Kollegor som anser att det inte är hennes fall. En mystisk simmare som smyger på henne.

Kännetecken: Husbåtar, dykningar, tunnlar, patrullbåtar. Hög spänning.

Specialkrydda: En hemlig agent och förbjuden kärlek. Flera feministiska karaktärer och intressanta sidohistorier. Laceys förflutna är mystiskt.

Droger: Inte  särskilt mycket för njutning.

Kulturmarkörer: Trafficing

Teknikmarkörer Dykutrustning

Citatet: »Ray suckade: Jösses Lacey hur bär du dig åt?« ( s. 28)

Fördel: En klart feministisk uppsättning karaktärer, vars relationer skapar intresse. Listig intrig.

Nackdel: Upplösningen innehåller väl många omtag.

Kvinnan på tåget, lever genom filmen och ständigt nya läsare.

7. Rachel Watson

Författare: Paula Hawkins

Hjälte Rachel Watson, avskedad, arbetslös, alkoholist

Titel: Kvinnan på tåget, The Girl on the Train, (Massolit) översatt av Jessica Hallen, 

Medhjälpare: Ganska så övergiven.

Uppdrag: Söka sanningen om det hon såg från tågfönstret på väg till London.

Hinder: Alkohol, egna missbedömningar, andras misstankar.

Kännetecken: Minnesluckor som blir en del av intrigens röda tråd.

Specialkrydda: Pilates och psykoanalys

Droger: Många färdigblandade gindrinkar på burk

Kulturmarkörer: Se specialkrydda och droger.

Teknikmarkörer: De sedvanliga för 2000-talet, Inklusive dåligt underhållna tågspår.

Fördel: Hög spänning, intresseväckande förnyelse av Agatha Christies grundstory. Smart sammansatt historia, berättad ur tre kvinnors synvinklar.

Nackdel: Inte helt psykologiskt trovärdig i alla delar. Något utdragen.

Citatet: »Megan, jag kan inte vara din terapeut längre (s.208)

Andra titlar, tips: Kvinnan på tåget är hennes megasuccé, Ond skörd, finns som pocket, Små svarta lögner, originell thriller med Falklandsöarna som bas.

Ian Rankins polis John Rebus är en av de intressantaste deckarhjältarna.

6. John Rebus

Författare Ian Rankin

Hjälte John Rebus, kriminalkommisarie i Edinburgh

Titel: Strip Jack , översatt av Nils Larsson

Medhjälpare: Brian Holmes, konstapel med ambitioner

Uppdrag: Avslöja sanningen om bordellbesökande toppolitiker

Hinder: Det nätverk av maffialiknande relationer som ryms i staden.

Kännetecken: Rebus försummar sitt hem, sina relationer, sig själv för Spaningen.

Specialkrydda. En rad musiker och idoler från 1980-och 1990-talen. Journalister avslöjar inte samhällets avarter utan bidrar till dem.

Droger: Alkoholen flödar och många knarkmissbrukare befolkar gatorna.

Kulturmarkörer: Ymniga hänvisningar till både fin- och populärkultur.

Teknikmarkörer: Saab 9000 är statusbil, mobiltelefoner finns enbart i bilarna,

Fördel: En äkta hårdkokt deckarpersonlighet, med välskrivna, lagom bittra one-liners.

Nackdel. Tendens till upprepning, och viss urvattning av Rebus personlighet under seriens gång.

Citatet»Det här behovet av att få spänna musklerna lite hade kanske med mannens klimakterieperiod att göra.« (s. 11)

Fler titlar, tips: Serien börjar med Knutar och kors, därefter Katt och råtta, samt Näbbar och klor. De första titlarna har mer spänst och spänning än den senaste.

Alex Morrow i Glasgow är en av Minas deckarhjltar.

7. Alex Morrow

Författare: Denise Mina

Titel:Blood Salt Water

Hjälte: DI Alex Morrow, med bas i Glasgow

Medhjälpare. Varierar

Uppdrag: Dras in i mord på ung kvinna i idylliska grannstaden Helensburgh

Hinder: Ofta hindrad av att brodern är en känd maffialedare

Kännetecken: Nätverk av makthavare och brottslingar, arbetarklassperspektiv

Specialkrydda Morrow är också lycklig småbarnsmamma

Droger: viktig orsak till brottsligheten

Kulturmarkörer, Medelklasskitch och symboler.

Teknikmarkörer: Inte framträdande.

Fördel. Mina skildrar de socialt utsattas hårda liv med osentimental medkänsla.

Nackdel: Boken känns inte helt sammanhållen och något utdragen.

Citatet: »She shouldn’t lie about Danny: She wasn’t sad. She was crying with relief (s.277)

Fler titlar, tips: Garnethhill-trilogin är det bästa hon skrivit., finns i pocket (Modernista), översatt av Boel Unnerstad.

Läs mer om deckarhjältarna här:

Fyra bra brittiska deckare

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.