Förr platsade kvinnors kamp inte i historieböckerna, nu får de huvudroller i deckare, romaner och biografier! Här är tolv finfina tips från läshörnan, där sju utspelar sig under 1900-talets tidiga årtionden.
Katarina Wennstam, Mikael Niemi, Malin Haawind, Denise Rudberg, Ulrica Lagerlöf, Anders Olsson, Pia Svensson och Bo Bernhardsson, Viveca Sten, Elsie Johansson, Anne Berest, Magdalena Andersson och Nalin Baksi har förnöjt i läshörnan de senaste månaderna. Foto: Liv Beckström
Magdalena Andersson visar vad mormor kan betyda
Statsministerkandidaten, studenten, SSU-aren, skattedirektören får alla sin del i Magdalena Anderssons bok, där mormor ger bästa förklaringen till hur hon fick sina drivkrafter.
SJÄLVBIOGRAFI. Magdalena Andersson Helhjärtat Atlas
Magdalena Andersson (S) blev Sveriges första kvinnliga statsminister, hon leder landets största parti, vart vill hon ta Sverige idag?
»Det här är hennes berättelse om vem hon är, vad vi är för land och vilken väg hon vill gå. Helhjärtat«.
Läsaren följer barnaårens disciplinerade simträning, ungdomens inhopp i hemtjänsten, resor med nuvarande maken Richard som hon blir ihop med på Handelshögskolan. De pluggar på toppuniversitetet Harvard i Boston, innan det är dags för vuxenliv, jobbet som chef på Skatteverket och därefter klivet in i topp-politiken.
Det är ett ambitiöst upplägg, bitvis lite övermäktigt när även politiska programförklaringar ska få utrymme.
Bäst gillar jag de personliga minnena och mötena som med förra Nato-ledaren och ungdomskompisen Jens Stoltenberg. Eller med ombuden från IF Metall på Marieborgs folkhögskola. En snabb, träffsäker bild av dåvarande chefen, statsminister Göran Perssons ledarstil när hon var en färsking på Statsrådsberedningen. Hon får beröm »Inte helt obegåvat, Andersson« men också veta att den aktuella frågan inte avgörs av hennes utredning.
Mamma, Birgitta, läraren visade vikten av ett självständigt yrkesliv, mormor Berta, städerskan förmedlade arbetarkvinnornas kamp för värdighet och rättvisa, morfar Gösta, muraren talade om vikten av facket. Särskilt mormors ord gjorde intryck på den tioåriga Magdalena: »Det ska du veta Magdalena, det är inte roligt att gå och lägga sig hungrig.« Hon skriver:
»Det måste ha att göra med hur hon säger det, för det finns en sårbarhet som går rakt in i mig. Jag förstår att det är sant, att mormor vet hur det känns. Hon har varit med om det. Det fastnar, Jag tänker länge på det då, och jag bär det med mig sedan dess.«
Pappan undervisade på universitetet och delade med sig av kärleken till naturen och skidåkningen. Bland annat. Han gick tidigt bort i alzheimer.
Barnaminnena förklarar tydligare än det mesta oppositionsledarens drivkrafter. Annars hade det varit svårt att förstå hur hon hittat orättvisorna från sitt skyddade medelklassliv med goda skolresultat, engagerade föräldrar, en tidig och stabil relation, utvald till stipendier och inträdesbiljett till prestigeskolor.
Som politiker visar Magdalena Andersson att hon är trygg, erfaren och med en vilja att göra något åt viktiga frågor som välfärdsvinster, klimat, allemansrätt, brottslighet. Det jag saknar är lite mer av de skuggor och bekymmer som varje människa måste bära, oavsett hur kapabel hon är. Sårbarheten och självtvivlet.
Tar strid för flickors frihet
Här hör vi Nalin tala, engagerat, berörande och rakt på sak om det hon gillar och ogillar, om sin egen integration, fajterna i motvind och inte minst om svåra och smärtsamma minnen av våld och även mord.
SJÄLVBIOGRAFI. Nalin Baksi Mina strider (Volante)
Nalin Baksi, tidigare S-riksdagsledamot, numera psykiatrisjuksköterska, är just det som titeln säger: Stridbar. Många är de fajter hon tagit i obekväm motvind och med få supportrar. I alla fall inledningsvis. Hon ropade i flera år tämligen ensam om hot från islamism och förekomst av antisemitism hos invandrade från Mellanöstern, och om hur unga kvinnor och även pojkar i Sverige riskerar tvångsgifte och att avrättas i hederns namn. Hennes kritik avfärdades av många både från höger och vänster och hon blev kallad extremist.
Men Nalin stod på sig, fler gav henne stöd. Själv troende muslim, som 13-åring kom hon med sin familj som flykting, vägde hennes ord extra tungt. Frågorna fördes framåt i politiken.
När hon nu skriver om sitt liv i Sverige och Kurdistan, är det bitvis med blytung sorg. Att skriva om de båda fastrarna som mördades var det svåraste, liksom om hedersmordet på Fahime Sahindal, där hon var personligt engagerad.
Biografin har tre huvudteman, kvinnors frigörelse, det viktiga med personligt mod och kampen mot den religiösa staten, som vill stifta egna lagar. Hon skriver också om sin egen integration, när hon kände att hon i första hand hörde hemma i Sverige.
I Nalins familj var mormor konservativ i könsfrågor, medan det hos farmor och farfar var mer jämställt mellan pojkar och flickor. Nalin tyckte om att spela fotboll och kunde slåss. Ovanligt förstås, men inte omöjligt.
Hennes förebild och den som hon tillägnar boken är farfar Mele Zeki Baksi som bland annat tog en livsfarlig strid för ungas rätt att gifta sig med den de älskade och inte den släkten valt.
Han är den Nalin ser framför sig när hon protesterar, antingen det är en statsminister eller en politiker med dold islamistisk agenda som står framför henne. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ingen här sätter mig i fängelse eller skjuter mig när jag protesterar, sa hon på sin release för boken. Och i den är det som att höra henne tala, engagerat, rakt och utan krusiduller både om det hon gillar och ogillar. Så har hon också sympatisörer och motståndare i alla politiska läger och värnar sina vänner oavsett politisk hemvist. Själv är hon fortfarande socialdemokrat, men fortsätter bekämpa konflikträdsla och ta strid för frihet, även när kritiken gäller partikamrater. Boken är en läsvärd påminnelse om hur viktiga sådana människor är för demokratin.
Kodknäckande pensionärer med stil och mod
Det är gängets humanism, humor, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör de brittiska böckerna om de seniora privatdeckarna så läsvärda.
DECKARE. Richard Osman The imposs!ble fortune (Penguin Viking)
De smarta pensionärerna i Torsdagsklubben som löser svårknäckta mord är tillbaks en femte gång. Och de orädda privatdeckarna, bosatta på ett lyxigt boende för äldre i England är välkomna åter. Gänget är väl medvetet om att återstående tid inte är oändlig, och vill göra det mesta av varje dag. Inte minst lösa brott.
Här ingår:
Joyce, sjuksköterska skriver dagbok som orienterar läsarna.
Elizabeth, brittisk spion kämpar med sorgen efter maken Stephen som fick alzheimer. Ibrahim psykiater och terapeut åt yrkeskriminella Connie, nyss frigiven.
Ron, tidigare militant gruvarbetarkämpe och morfar till Kendrick 9 år, som tillfälligt flyttat in.
Till detta några poliser som blivit ”deras”.
Den här boken startar med ett mystiskt försvinnande, i samband med ett bröllop.
Elizabeth, med ett förflutet i spionorganisationen M16, blir kontaktad av en av gästerna, som sen försvinner. Han är best man till nyblivne maken till Joyces dotter och därmed blir hela Torsdagsklubben indragen.
Pensionärers trassel med tekniksamhällets avarter mixas med mysterielösning där klassiskt kodknäckande blir avgörande. Plus en god dos av brittisk humor när den är som bäst. Att Richard Osman får hinkvis med lovord från väl renommerade kollegor i brittisk press är högst välförtjänt!
Det är gängets humanism, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör böckerna så läsvärda. Må hälsan stå dessa 80-plussare bi flera böcker än!
Hemtjänst skapar skräck i Åre
Detta är första deckaren jag läser av rutinerade storsäljaren Viveca Sten, och den tar grepp om läsaren direkt med sin blandning av hot, familjekrångel och trassliga relationer på jobbet.
DECKARE. Viveca Sten Benådaren (Forum)
När polisen Hanna Ahlander i Åre får samtal från dottern till en nyss avliden man känner hon att något skaver. Allt tyder på en naturlig död – men dottern misstänker mord.
Miljön är Åre med omnejd. Många små byar och många ensamma, hjälplösa gamla i stora hus, där hemtjänst och posten är det enda avbrottet i tillvaron. Det är tacksamt för en deckare. Olåsta dörrar och ett stort antal anställda som snurrar runt i tjänst och har både nycklar och läkemedel. Och så flera plötsliga dödsfall i distriktet där ett privat hemtjänstföretag har ansvaret. Chefen är dessutom syster till en av poliserna i gänget och god vän med Hanna, som har trassel i relationen med tidigare bästa kollegan Daniel Lindskog.
Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra , som det ska vara i en deckare och upplösningen är riktigt spännande.
Förstås puttrar även en kärlekskonflikt med oviss utgång, som tas vidare i nästa fristående del. Det kommer att bli fler böcker om Hanna Ahlander för min del!
Frisk feminism i sekelskifteskrim
En lektion i feminism, snyggt blandad med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör denna serie till en frisk feministisk fläkt, med hög sträckläsarfaktor.
DECKARE. Katarina Wennstam Döda kvinnor förlåter inte, Död mans kvinna (Bookmark, pocket)
De är fyra kvinnor från helt olika samhällsklasser som löser mordgåtor i sekelskiftets Stockholm.: Fredrika Nilsdotter, föräldralös sällskapsdam, med omöjlig dröm att bli polis, Hildur Berggren, fattig hemsömmerska med ansvar för fem småsyskon, Olga Laurell, välbeställd änka, mamma till poliskonstapel Oscar, och Edit Tapper, tjänsteflicka.
Katarina Wennstam lyckas få till en både spännande intrig och en lektion i kvinnohistoria i sina numera tre deckare i serien. De två jag läst utspelas åren 1896 och 1897. En tid när korsetten med sin hårda snörning var obligatorisk på alla anständiga kvinnor, när ogifta, gravida flickor dog fosfordöden vid förbjudna aborter, när Besiktningsbyrån tvingade prostituerade att anmäla sig – men lämnade männen i fred och syfilis spreds i befolkningen.
Under ett historiskt paraply där kapitlen växlar mellan de fyra kvinnorna ger författaren läsarna förfärande fakta om hur utsatt kvinnornas situation var i lagen.
Det kvinnopolitiska innehållet, där inget våld är enbart spekulativt, snyggt blandat med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör serien till ett välkommet tillskott i deckarfloran.
Dramatiska nyhetstimmar när Palme mördades
En direktrapport från en helt annan medievärld, med nyhetspulsen kvar och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar ordning och nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolik och mörk historisk natt.
DOKUMENT. Anders Olsson & Pia Svensson, efterord Bo Bernhardsson Palmenatten (Korpen)
Det är 40 år sedan skotten på Sveavägen som mördade Sveriges statsminister Olof Palme. Och lika längesen två studenter redan dagarna efter dådet dokumenterade hur sex nyhetsredaktioner på större och mindre tidningar i Sverige reagerade och arbetade efter den sensationella nyhetsflashen från TT : »Olof Palme är skjuten«. Och lite senare: »Olof Palme är död«.
Det hela var så osannolikt att inte ens garvade nyhetsjournalister trodde på nyheten. Public Service, SVT och Sveriges Radio hade ju inte reagerat alls, teve sände en långfilm och radion spelade helt vanlig musik.
Det är en av de stora skandaler vi påminns om i denna dramatiska minut för minut-skildring av två unga journaliststudenter som år 1986 fick uppdraget av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att kartlägga arbetet på under timmarna efter klockan 23:28 den 28 februari, då en tipsare ringer Expressen om att det pågår skottlossning på Sveavägen-Tunnelgatan och att det eventuellt är statsminister Olof Palme som är skjuten.
Våren 1986 gick de sista terminen på journalisthögskolan i Göteborg och detta blev deras specialarbete. Sammanlagt intervjuades 60 journalister på Arbetet, Borås tidning, Expressen, Hallands nyheter, Kvällsposten och Sydsvenskan under 14 dagar direkt efter mordet.
Det är en rapport som stått sig och oöverträffat skildrar journalisternas, grafikernas och tidningsbudens arbete och kamp att få med nyheten bekräftad och på plats i tidningar som i stort sett redan var klara. Detta under papperstidningarnas storhetstid, digitala utgåvor och snabba uppdateringar existerade inte.
Svensk Mediehistorisk förening ger tillsammans med bokförlaget Korpen ut skildringen av nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna, i bokform, i stort sett oförändrad. Till detta ett efterord av föreningens ordförande och tillika tidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, med aktuella kommentarer från de chefer som hade det publicistiska ansvaret den ödesdigra natten. Tidningen Arbetets journalister Håkan Hermansson och Lars Wennander fick stora journalistpriset för sin artikelserie och bok om Palmehatet, Uppdrag Olof Palme, året efter mordet.
Sammantaget en unik inblick i en helt annan medievärld, men med nyhetspulsen på topp och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar relevanta nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolikt mörk historisk natt.
Gripande om en fransk familj före förintelsen
En spännande, berörande roman om identitet, kamp, skuldkänslor och skam. hos en fransk familj åren före Förintelsen och befrielsen i att till sist låta sanningen komma fram.
ROMAN. Anne Berest Vykortet, översatt av Marianne Tufvesson (Brombergs)
Ephraïm, Emma, Noémie och Jacques. Så står det på ett vykort som den 6 januari 2003 dimper ner i brevlådan i Paris hos Léila Berest. Framsidan visar Gernieroperan i Paris, namnen tillhör Léilas morfar, mormor, moster och morbror, alla mördade i Auschwitz 1942. men vem har skrivit kortet?
Tio år senare vill Léilas dotter Anne veta mer och beslutar sig för att spåra kortets – och sina släktingars historia, som begravts i tystnad när hennes mormor Maryam, den enda överlevande som visste något men inte velat berätta, avled. Långsamt rullas deras liv fram till Förintelsen upp, från Ryssland till Palestina, till Frankrike och det tilltagande judehatet, kriget, fruktlösa försök att få medborgarskap, kampen i motståndsrörelsen, chocken när sanningen om Förintelsens offer blir offentlighet.
En alldeles fantastisk roman, spännande, grym, smärtsam om en fransk familj åren före Förintelsen, när ingen riktigt trodde på att det som hände kunde hända, och befrielsen för de anhöriga i att låta sanningen komma fram.
Underbar uppväxtroman i krigets skugga
Mosippan är en mycket fin roman om första kärleken, tonårsstormar, klasskillnader och att vilja något mer än att gifta sig tidigt och få barn.
ROMAN. Elsie Johansson Mosippan (Bonnier Pocket)
På hyllan i Hornstulls bokhandels rum för begagnade böcker stod en liten, anspråkslös pocket, nummer två i Elsie Johanssons (1931-2025) uppväxtskildring, trilogin om Nancy. Den visade sig vara ett riktigt läsfynd!
Huvudpersonen är snart 17-åriga Nancy, som vi följer 1940 – 1941. Hon bor med sina föräldrar i en liten, fallfärdig stuga, som blir fryskall på vintern, och den här i Andra världskrigets skugga är den kallaste i mannaminne. Ska kriget som pågår i Europa komma till Sverige? Pappan, TåPelle kallad, lagar skor, arbetar i skogen, hugger gengasved. Namnet har han fått sen han förfrös fötterna. Bröderna har ryckt in i militärtjänst. Med brist på unga män kan Nancy få jobb som postmottagare och postsorterare och dra hem pengar till hushållet.
Hon läser korrespondenskurser och försöker lära sig språk. Kroppen är full av lust och oro. Hon vill ut. Tror att alla ser ner på henne och familjen.:
»Men allt det där tog ändå inte grundkraften ur mig. Tvärtom. Under det att jag ältade skitpratet, inbillat eller verkligt, brukade effekten i stället bli att jag ilskade opp mig mer och mer. Det började strama i nacken och spänna i tänderna. Jag blev Nancy Victoria den segrande som prästen hade sagt.«
Porträttet av föräldrarna är kärleksfullt, särskilt den ständigt arbetande morsan står ut i en klass för sig.
Elsie Johansson debuterade 1984 efter ett tidigt äktenskap och barn och ett långt yrkesliv på posten. När Mosippan kom ut, 1998, hade hon fyllt 57 år
Så välförtjänt blev hon en av de mest lästa, prisbelönta och produktiva författarna i Sverige.
Mästarklass i Sara Lidmans anda
Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda!
ROMAN. Mikael Niemi Sten i siden (piratförlaget, pocket)
Vi är i Pajala, året är 2017 och under ett grävarbete på myren påträffar maskinförarna mänskliga kvarlevor.
I ett kontorsrum i Uppsala får samtidigt Siw, lönebidragsanställd med psykiska problem en av många våldsamma föraningar och syner.
Sen åker vi bakåt till 1920 och 30-talen.
Tornedalen med svält, klasskamp och en brödrafejd, där storerbror Wilhelm dragit vinst- och Eino nitlotten rent materiellt. I kärlek fick Eino Saara, som båda ville ha. Men det är Wilhelm som är ordförande i den vägförening som auktionerar ut vägsträckor som ska byggas, till lägsta pris. Eino är beroende av hans makt och hatar det.
» Vägmästaren dunkade masurklubban i ekbordet och förklarade vägauktionen för öppnad. Med hög röst läste han på finska:
– Avsnitt sex kolon fjorton. Vägavsnitt på etthundra meter. I arbetet ingår trädfällning av befintlig skog med tillhörande stubbrytning, grävande av diken, uppbankning av vägkropp samt planing av ytskiktet. Får jag ett bud?«
De förnedrande auktionerna och inkomster som inte håller svälten från dörren bäddar för facklig organisering, händelser med verklighetsbakgrund. En lokalavdelning i Pajala av Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildas. Torparna tar strid. »Om någon trott att såren skulle läkas efter strejkens slut så insåg alla nu verkligheten. Sprickorna i bygden skulle tids nog förvandlas till avgrunder.« Samtidigt tar sig nazisterna in i politiken.
Einos familj med de tre barnen Algot, Martha och Lasse har det svårt, skulderna växer efter att han blivit blåst på inkomsterna från tjärbränningen av brukspatron. En av Einos söner blir en Rikkurit, en svikare, en svartfot. Martha tar stora risker i drömmen om ett annat liv.
Berättelsen kliver fram till 1970-talet. Till Siw och hennes pappa David som båda har förmågan ennustaja, att se in i framtiden, när någon ska dö.
Så rör sig romanen fram och tillbaka mellan människor och decennier där allt hänger samman.
Niemis svindlande berättelse har hyllats med ett antal adjektiv och jag instämmer i alla under sträckläsningen av denna vidunderliga saga med verklighetsbakgrund.
Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda!
Kockan Siv mitt i striden om skogen
17-åriga Siv blir 1938 kocka i ett skogsarbetarlag och hamnar i en stor konflikt om vem som har rätt till skogen. Hennes barnbarn Eva är konsult i ett skogsföretag men jobbar åt skogsägarsidan. Miljökonflikter, samvete och passion i fin förening.
ROMAN. Ulrika Lagerlöf Hjortronmyren (Romanus & Selling, pocket)
Siv växer upp i en skogsarbetarfamilj i Västerbotten med pappa Gustav borta månader i sträck, i »skogen som tar deras far ifrån dem varje år efter jul för att ge honom åter kring påsk, så har det varit hela hennes liv.» Hon drömmer om att bli lärarinna, men när när pappan får ett träd rakt över sig måste hon börja arbeta. Hon är 17 år och får tjänst som kocka i ett skogsarbetarlag med 10 hungriga män. Året är 1938.
Den första tiden beskrivs med en detaljskärpa som gör att jag ser det framför mig; all maten, hur den ska lagas, den trånga stugan, hennes lilla skynke framför sängen och den totala ångesten för ett arbete hon inte vet något om. Men de tio arbetarna är hyggliga män och det går att få rutiner, upptäcker Siv. Som känner självrespekten öka.
Författarens egen mormor har haft samma yrke på 1940-talet och hon arbetar själv med kommunikations i skogsbranschen, kunskaper hon använt mycket kompetent.
Sivs tillvaro, männens slit och hur hon drabbas av kärlek till fel man varvas med en nutida berättelse, daterad 2022 där Eva, skickas till en planerad avverkning i Djupsele i Västerbotten för att krishantera. Hon som har rötter i trakten anses mest lämpad av arbetsgivaren, ett Stockholmsbaserat konsultföretag som jobbar åt skogsägare.
Hon tas inte emot med öppna armar av de aktivister som tagit strid emot avverkningarna. Vad är rätt och fel i skogspolitiken? Eva hamnar i en värderingskrock, kopplat till sitt förflutna, kockan Siv är hennes mormor.
De trovärdiga karaktärerna och fina miljöskildringarna i kombination med bra dialog och rappt berättande ger läslust och engagemang. Slutet är inte enormt överraskande men vägen dit desto mer intressant.
Malin och Ellen, en ojämlik vänskap
En stark roman om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar om att växa som människa i de stora tankarnas närhet, men där hon ständigt påminns om att hon först och främst är hushållerska.
ROMAN. Malin Haawind Den som följer en stjärna vänder inte om. (Pirat, pocket)
Malin Haawinds prisbelönta roman handlar om Malin Blomsterberg, hushållerska och sällskapsdam åt Ellen Key, legendarisk författare och feminist runt förra sekelskiftet. Hennes bok Missbrukad kvinnokraft från 1896 ansågs som så skandalartad att folk bytte trottoar när hon kom gående, men lästes även av drottning Sofia (1872 -1907). Berättar litteraturvetaren Britt Dahlström i tidningen Parnass #1/26.
Malin, skomakardotter från skånska Eslöv och hembiträde i Malmö läser filosofer och diktare på nätterna och drömmer om ett annat liv. Hon bestämmer sig för att fotvandra till huset vid Vättern och dess berömda ägarinna. Där får omedelbart tjänst som hushållerska, den tidigare hade precis lämnat huset, som inte var vilken villa som helst. Malin blir närmast andlös av beundran.
Ellen Key var berömd långt utanför Sverige. Hennes hus vid Vättern var samlingsplats. Där flockades berömda litteraturpersonligheter, rösträttskämpar, unga arbetarkvinnor, rikemän och kvinnor, till och med målarprprinsen Eugen hälsade på. En ung Astrid Lindgren kom cyklande dit med sina väninnor och fick syn på ett citat av 1700-tals författaren Thomas Thorild på väggen i entrén. Denna dagen ett liv. (Som så småningom blev ett farbror-Melker citat i Saltkråkan)
Key beundrades var också en matriark som krävde en hel del markservice från Malin Bomsterberg, skomakardottern som troget tjänade henne dag och natt i ett decennium.
Det finns stunder av fin gemenskap mellan dem. Men också av sträng hierarki. Ellen Key krävde att bli kallad matte av sin hushållerska/sällskapsdam! Det är svårsmält.
Malin Blomsterberg, oerhört kompetent, borde kunna känna stolthet, men förföljdes av dålig självkänsla och rädsla att bli utkastad. Det är sorglig läsning om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar som slås i kras, när hon inser att hon först och främst är hushållerska. Hon översköljs av ständigt självtvivel och allt större ångest.
Varför hon inte inser sin kapacitet är den stora tragedin i denna komplexa och mycket intressanta roman.
Lyckad mix av kärlek, krig och kvinnokamp
Den sjätte delen om de kodknäckande kvinnorna i krigets Stockholm håller stilen med hög sträckläsarpotential.
SPÄNNING. Denise Rudberg Vår sjätte attaché (Norstedts, pocket)
Tio böcker planeras i den spännande serien om kvinnorna som i största hemlighet knäckte koder under andra världskriget. Det här är den sjätte om Signe Jansson, bonddotter, Iris Lepik, estnisk akademiker och flykting och Elisabeth Lagerman, med rötterna i överklassen och kontakter i diplomatin.
Året är 1942 och sanningen om nazisternas fruktansvärda förbrytelser börjar sippra fram. Det är sommar och vi följer de tre kvinnorna och männen i deras närhet under några veckor när ännu ett farligt uppdrag planeras: Elisabeths man har fängslats i Polen och hon måste besöka honom, trots de stora riskerna. Rudbergs serie är rappt berättad med många inslag från vardagen, känslorna passionerna och den politik som så sakta börjar göra det lättare för kvinnorna. Exempelvis ett kollektivhus, efter en idé av Alva Myrdal.
Min enda invändning är att boken, precis som de tidigare är snäppet för kort, och det får väl även anses vara en komplimang.
