Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Liv Beckström

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem är det som mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker. I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

Pensionerade specialsoldaten Even Stubberud ska utbilda viltvårdare på savannen, men hamnar i en våldsam konflikt mellan stormakter.

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)

Den pensionerade specialpolisen Eben Stubberud, som debuterade tillsammans med författaren i hyllade Himlen ska gråta blod, har här blivit frivilligarbetare och gett sig själv uppdraget att skydda Afrikas utrotningshotade djur. Utan att använda vapen i kampen mot tjuvjägarna. Detta som en slags moralisk betalning för de många skott som avlossats i tjänsten.

Att lära ut användbar närkamp till nationalparksvakter i Kenya går dock genast över i en blodig strid, där både människor och elefanter dödas. Vilket också blir starten på en jakt på de brutala tjuvjägarnas uppdragsgivare, som visar sig ha kopplingar till Stubberuds hemland Norge.  Där är en inrikespolitisk kris under uppsegling sedan regeringen gett sig in i ett avtal med Kina om att bygga järnväg i norr. Relationen mellan Eben och hans tidigare chef Elna Husöy, som basar för underrättelsetjänsten når fryspunkten när Stubberud blandar sig i den diplomatiska krisen, som hon gör allt för att underblåsa. 

Författaren ger samtidigt faktaspäckade och brutala fakta om hur djur och växtlighet utrotas för vinnings skull, och hur stormakter drar nytta av länders brist på pengar. En alldeles utmärkt politisk thriller. 

Sally visar att vänskap är guld

Liv Beckström

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna hyllade bok en stilistisk knock out.

Kärlek är lika med besvikelse, men vänskapen glimrar i denna augustbelönade roman.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)

Minnena av kärlek och svek runt relationer som varit viktiga  kommer och går där berättarjaget ligger i feberdrömmar och låter dået blanda sig med nuet.

Detta grupporträtt från berättarjagets förflutna, 152 sidor med generöst typsnitt, kan ses som en enda lång monolog. I Lundströms bokradio berättade författaren att den är skriven och omskriven gång på gång för att hänga ihop hela vägen. Och ansträngningarna har burit frukt. Det är upplagt för att inte lägga ner romanen förrän de fyra kapitlen är slut.  

Det mänskliga livet berättas som en ström av referenser från det förflutna, alla dessa detaljer som bygger identitet och historia.  

Här kommer ungdomens stora kärlek Johanna, den som skulle vara för evigt. Men istället visar sig vara en bitvis kall och självupptagen kvinna, med karriären i blickpunkten.

Studentkompisen Niki, kaosflickan med snabbt uppflammande eld av känslor i bröstet och oförmåga att hålla ordning både innanför och utanför kroppen dyker upp med alla sina inkonsekvenser. Därefter Alejandro, den magnetiska musikern som kom med passionen, omöjlig men fantastisk, klockrent beskriven: »Precis när jag ville att det skulle komma en orkan kom det en orkan. Jag längtade efter att bli bortförd, invirvlad i något, och hade turen att få precis det jag efterfrågade, oturen att få allt det jag trodde att jag ville ha, turen och oturen att få mina böner om stark kärlek hörda.«(s.89) 

Birgitte, skrivarjagets mamma, vars rädsla för livet, efter ett sexuellt övergrepp i ungdomen gör henne helt dysfunktionell som förälder, skildras med distans, blandat med återhållen sorg. 

Klarast lyser kompisen Sally, hon som bara finns där hela tiden, utan komplikationer. Som visar att kärlek är silver och vänskap är guld, i det långa loppet. 

Med henne blir allting så enkelt. »I början av vår vänskap hade vi utforskat möjligheten att vi var kära i varandra, men det hade snabbt lagt sig och gett plats för något mycket uthålligare, ett flera år långt samtal som gick varv på varv, en sannkärlek utan ägande, en stärkande pakt inför varje ny omständighet i respektive liv.« (s.95). 

Berättaren, kvinnan som inte kan bestämma sig för vad hon vill med sitt liv, inte ens huruvida hon ska skriva eller ej får även hon, med hjälp av vardagens många små detaljer, konturer och livsinsikter i allt sitt vankelmod.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Liv Beckström

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt augustpris för bästa ungdsomsbok.

Hur högt pris är okej för att skaffa sig en pojkvän i ett litet samhälle där alla känner alla?

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)

Manda och Malin, där den förstnämnda för pennan, sitter ofta på en övergiven lekplats i snålblåsten och drömmer om hur livet borde vara. De vill vara mystiska, populära och hångla med en spännande kille. Men hur ska det gå till?

De blir ju inte ens bjudna på de där festerna där killarna befinner sig. Om de inte bara cyklar förbi, då kanske vadsomhelst kan hända!

Och det gör det förstås, fast inte blir det fullt så romantiskt som flickorna föreställt sig. Men inte heller så katastrofalt som det kunde slutat i en tidningsartikel.

Det är hög igenkänning för alla som varit unga och frysande försökt dricka en öl så snabbt som möjligt. Och som hoppats på en romans men istället hamnat i en obehaglig situation på gränsen till ett övrgrepp.

Nu är det här inte – tack och lov – en bok om våld, utan en bok om att vara ung och fylld av hopp och brinnande längtan att hitta sig själv. Om vuxna som inte bara är hopplösa, utan också trygga. Om storasystrar som ställer upp när det krisar. Och om en underbar vänskap som står pall även när kampen om att bli sedd av en kille hotar att komma emellan. 

En fristad full av hemligt våld

Liv Beckström

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

Försummade barn och maktspel runt en mystisk Äppelgård blir en blodig cocktail i skogsmiljö.

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista)

En ung och en äldre man som jagar tillsammans hittar resterna av en man i skogen, ett fynd som kommer att avslöja en rad länge begravda hemligheter. I denna fjärde, fristående del av serien blir sanningarna synnerligen obehagliga och smärtsamma för de inblandade, där konstnären och privatspanaren Lo, tidigare sambo med, Conny, motvillig president i ett mc-gäng, visar både empati och genrens sedvanliga dumdristighet. 

Händelserna kommer slag i slag, och de obehagliga inslagen ransoneras inte. Boken sprakar samtidigt av skrivglädje och tro på människans empatiska förmåga mitt i mörker och elände. Det märks att författaren jobbar med språket och jag uppskattar att hon använder alternativa, snudd på utrotningshotade ord och egna metaforer. Även om jag inte alltid tycker att ord och uttryck hamnat på helt rätt plats.

Upplösningen och dess motiv är lite väl över gränsen för min smak, men tråkigt har läsaren inte i Aline Lilja Gladhs sällskap.  

När lagens armar inte räcker till 

Liv Beckström

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

Kamp mot klockan, och lagens otillräckliga räckvidd pressar polisen Karen Eiken Hornby.

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström & Widstrand)

Ett år och tre böcker har passerat sedan en bakfull Karen lämnade ett hotellrum efter några timmar i sängen med helt fel man. En hel del har hänt, även i hennes privatliv. (Mer om hennes tidigare böcker hittar du här.)

Det är åter dags att fira Oistra, med rejäla mängder ostron och lämpliga drycker. Till detta ska öns första prideparad hållas, liksom slutkampanj i valrörelsen. Festkvällen förvandlas till fasa när de första skotten hörs. Någon skjuter rakt in i folkmassan. 

Eiken-Hornby och hennes kolleger jagar en massmördare, men vilka var hans motiv? Karens envishet och ovilja att släppa det som skaver får henne att ringa det där sista samtalet som leder till den som vanligt oväntade sanningen, via en dramatisk final i högsta möjliga tempo. 

För den som vill läsa de tre tidigare böckerna först (alla finns i pocket) ska jag inte säga mer än så om handlingen, som i hög grad utvecklas genom det som inträffat tidigare. Men de moraliska konflikterna när även de laglydiga tar lagen i egna händer ger extra spets åt innehållet. 

Seriens huvudperson, som snart fyller 50, bär på en stor sorg, som gjort henne till en kärv ensamvarg, men flera händelser håller på att få det hårda skalet att spricka. 

Även den doggerska poliskåren tidigare späckad med kvinnofördomar utvecklas tillsammans med Karen. Miljö, personer, oväntade vändningar, intressanta inblickar i privatlivet, med sina många sidohistorier, allt bjuder in till sträckläsning. 

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Liv Beckström

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)

Ännu en tegelsten i formatet från den bästsäljande irländska författaren, som så kompetent blandar romantik, familjegräl, samt missbruksproblem i sina på en gång muntra och seriöst syftande romaner. Jag har följt henne från start och därmed de brokiga och bråkiga systrarna i familjen Walsh i Dublin, som brukar turas om att ha huvudrollen.

Den här gången återvänder författaren till Rachel, som för 20 år sedan fastnade i tablettberoende. Nu är hon beroendeterapeut, skicklig i sitt yrke och helt tillfreds med livet, inklusive sin nya pojkvän. Som det verkar. Men så dyker Luke upp, han som övergav henne så brutalt. Och så rullas allt upp och tillvaron gungar.

Marian Keyes kan konsten att läslockande långsamt avslöja de sorgligaste saker. Och Rachel som inte ger sig förrän de inskrivna missbrukarna gör upp med sina livslögner får en tuff tid med sina egna undangömda hemligheter. Själv nykter alkoholist har författaren förmågan att skildra självbedrägerierna och det höga pris som både missbrukarna och deras anhöriga betalar. Att hon även till fullo behärskar trender, glamour, väskor och klänningar och relevanta delar av populärkulturen gör att tolvstegsprogrammets budskap, som är en central del av berättelsens stomme glider ner lätt som en plätt.

Njutbart om vänskap, kärlek och livets strul

Liv Beckström

Det jag gillar mest med romanen är att den mitt i all nihilism och cynism är hjärtskärande och allvarligt romantisk.

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet egentligen går ut på. Berättelsen utspelas här och nu, på Irland, året innan och under pandemin. Huvudpersonerna och de bästa vännerna Alice och Eileen är runt de 30 och håller kontakten via långa mejl. Alice är en firad romanförfattare, Eileen arbetar på en liten litterär tidskrift. Mellan dem har uppstått en spricka, som är en del av berättelsens tema, tillsammans med den komplicerade konsten att en relation längre än till sex. Vad ska de göra med resten av sina liv?

De existentiella frågorna, de politiska valen, klimatkrisen och de livsavgörande privata besluten ställs och avhandlas med frenesi, djup och elegans, antingen det handlar om konservatism kontra marknadskapitalism, den ouppklarade relationen mellan en känd författare och hennes kända böcker.  Eller tron eller icketron på Jesus. Eller alla känslor som kommer upp när Alice möter lagerarbetaren Felix på Tinder och Eileen åker hem till barndomskärleken Simon.

Sällan har jag följt dialogerna om att längtan att älska och bli älskad och älska, ta hand om och bli omhändertagen, behöva och behövas med ett sånt engagemang. Och faktiskt en klump i halsen. Här finns så många samtal på liv och död, som rör klass, kön, att leva på jorden. Samtidigt som Rooney också skickligt skildrar ömsesidigt njutbara sexuella möten. Det jag gillar mest med romanen är att den mitt i all nihilism och cynism är så hjärtskärande och allvarligt romantisk. Förbindelsen med Leo Tolstojs Anna Karenina svävar vackert genom boken.

Lilla Scilla ger prematura barn en röst

Liv Beckström

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

En fin och glädjefylld barnbok om de 5 500 barn som varje år föds före vecka 39 eller 40.

Cecilia Alstermark Lilla Scilla känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs Förlag)

BARNBOK. Varje år föds 5 500 barn före vecka 39 eller 40 i graviditeten. Av dem föds ungefär 900 barn före vecka 32. 

Ett av dem var författarens egen dotter, lilla Scilla, som här ger oss sin berättelse om att komma in som »den allra finaste bollen«, växa i mammas mage men ha alltför bråttom att komma ut. 

I de båda diktböckerna Pärlemor och Fosterlandet förvandlar författaren barnlängtan och för tidig födsel till poesi. I Lilla Scilla känguru får det prematura barnet en egen röst och berättar även förhistorien om när »längtan lade sig som en skugga mellan mamma och pappa.«

Om att komma ut som »en pytteliten nakenfis», som till och med fick dricka kaffe i en slang i näsan för att inte glömma att andas. 

Och att det bästa var att »få ligga hos mamma och pappa när de satt känguru med mig.« »Hos mamma och pappa mådde jag så bra att jag till och med andades bättre.»

Författaren väjer inte för den dramatik som också finns med när ett barn föds mycket för tidigt. Via samspelet med de kärleksfulla illustrationerna balanseras även oron med en glädjefylld och trygg inramning. För allting slutar ju bra till sist! 

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Liv Beckström

Nina van den Brink ger med Jag har torkat nog många golv (Norstedts) Maja Ekelöf sin rättmätiga plats i historien. Biografin om städerskan som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse av en epok och en synnerligen modig och bevgåvad kvinna.

Välförtjänt belönades Nina van den Brink med 2022 års augustpris för sin biografi.

Nina van den Brink »Jag har torkat nog många golv« En biografi om Maja Ekelöf (Norstedts)

De flesta har idag inte läst Maja Ekelöfs en gång så hyllade extremt uppmärksammade Rapport från en skurhink. År 1970 slog den ner som en litterär bomb i ett Sverige moget för en arbetarförfattare, som var kvar vid sin hink. Och Maja Ekelöf höll fast vid sin städaridentitet, även när hon till slut lämnat yrket och låtit skrivandet ta mer plats.

Ensamstående fembarnsmamma, 52-årig städerska från Karlskoga, medierna visste inte till sig av glädje. Ända tills hon tog omstridd ställning i kontroversiella, politiska frågor, som delade dåtidens kommunister i många, små, explosiva bitar. 

I denna utförliga och nyligen augustprisade biografi om Maja Ekelöf får hon till sist sin rättmätiga plats i historien. Nina van den Brink, själv sprungen ur en släkt av städerskor, och som själv torkat många golv, för samman skrivandets och arbetets villkor till en helhet. Konsten att städa ett kontor är en del av konsten att senare beskriva det för läsare som vanligen inte ens tänkt på den där personen som rullar runt en vagn och försynt försöker komma in under skrivbordet. Fast för det mesta rullas vagnarna och moppas golven på tider när vanliga folket inte är där. 

Maja Ekelöf dyrkade de tidigare arbetarförfattarna, men hade låga tankar om sin egen kapacitet: Samtidigt fanns skrivlusten där, den som fick henne att föra samman och i smyg skriva ut sina anteckningar på arbetsplatsen, kommunkontoret i Karlskoga (hon kunde inte skriva maskin och ägde ingen men smög sig till någon timme här och där) och skicka in sitt manus till Rabén och Sjögren. Hon vann en litterär tävling och blev sin tids sensation. 

Nina van den Brink parallellberättar även sin egen släkts historia, det förbryllar mig, inne som jag är i Majas liv, men när jag fattar greppet ger det också perspektiv på samhällsutvecklingen. 

Majas bakgrund är intressant. Med en pappa som periodvis hade välavlönade arbeten. Under några tidiga år fanns det därför pengar både till böcker i barndomshemmet och utbildning till Majas äldre systrar. Barndomens bibliotek födde kärleken till läsande och böcker, och gav säkert första näringen till hennes stora drivkraft att själv bli författare. 

Men inkomsterna försvann, familjen blev fattig. För Maja blev det att söka jobb som piga redan i 13-årsåldern. 

Biografin ger många olika bilder, tack vare det grundliga sökandet efter tidsdokument, och även medverkan från Majas familj. Inte minst fascinerande är hur huvudpersonen stegvis radikaliseras till den yttersta vänstern, som under de aktuella åren, tidigt 1970-tal, blomstrar i Sverige, men aldrig lyckas hålla sams. Och att hon höll ihop sitt liv med ensamansvar för fem barn och ytterst små inkomster. Biografin ger ett fantastiskt fint porträtt av en epok och en synnerligen stark och begåvad kvinna. 

15 deckare som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

Vi följer deras mördarjakt i Kanadas skogar, i Danmark, i England, på Irland, i Järpen, i norrbottniska Stenträsk, vid Höga Kusten, i sörmländska Säbyholm eller på den fiktiva Ögruppen Doggerland. De ofta lätt sorgsna poliserna och privatspanarna som nästan aldrig tappar tron på att de kan göra samhället lite bättre. 
Här är 15 tips på deckare som håller hög klass, antingen de kallas kriminalromaner, spänningsromaner, thrillers eller Cosy Crime. 

15 suveräna deckare förnöjer i höstmörkret.

Maria Adolfsson Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet (Månpocket)

Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby, snart 50 år som löser grova brott på den fiktiva ögruppen Doggerland i Nordsjön är en ny och ytterst givande bekantskap.

Läsvärd deckartrio om kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby. Foto: Liv Beckström

Att spoila innehållet förstör läsupplevelsen. De tre fristående böckerna läses med fördel i följd. I alla fall för den som vill följa inspektörens privata relationers utveckling. Och de är i högsta grad betydelsefulla. Handlingen utspelas i vår närtid Tempot är högt, det är svårt att inte läsa bara ett kapitel till. 

I den första boken möter vi kriminalinspektören när hon vaknar rejält bakfull på ett hotellrum med absolut fel man.  

Några timmar senare har hon utsetts till spaningsledare i ett mord på chefens före detta hustru, och tvingas till en svår balansgång i en grupp där hon är ifrågasatt. Ledtrådarna går bakåt mot ett kollektiv på 1970-talet, upplösningen blir både oväntad och spännande. 

I Stormvarning återvänder hon till sina hemträkter och konfronterar även släktingar som inte lever på lagens rätta sida. I den tredje är en känd sångerska spårlöst borta, och jakten på den våldtäktsman som härjat i alla böckerna intensifieras. 

Med sin blandning av skörhet, stingslighet och driftigt, självsvåldigt mod, påminner hon om 1980-talets privatspanare som Sara Paretskys V.I Warshawski, eller Sue Graftons Kinsey Millhone. Precis som dem är hon ensamstående, risktagande, får och ger hårda smällar i jakten på misstänkta mördare. Och utan hennes produktiva olydnad och regelbrott skulle inga brott bli lösta. Hon bär också på en stor, hemlig sorg, som gör henne än mer intressant. Maria Adolfsson gör den svärande, och ofta fysiskt utsatta Karen precis så sammansatt som behövs för engagemang och den spänning som ger böckerna riktigt hög slukfaktor. 

Doggerlands ögruppp har en blandad befolkningskompott av invandrade skander, bretoner och en obestämd kontinent. Här finns många kul detaljer, som ortsnamn, uttryck, kulturhistoria, och helgdagar. Årets festhelg kallas Oistra, ostronen till ära, trettonhelgen för Trekunga. På Karens stampub Haren och Kråkan pratas det doggerska och betalas med mark och shilling. Misstänksamhet mellan nordsidan och sydspetsen och all sorts kriminalitet ger Karen och hennes underbemannade kolleger övermycket att göra.

Fantasifullt och genomarbetat in i minsta detalj!  

Tove Alsterdal Slukhål (Lind & co)

Polisassistent Eira Sjödin återkommer här i den fristående men också sammankopplade fortsättningen på den ypperliga seriestarten med Rotvälta. 

Uppslukande om Eira Sjödin och jakten på den som spärrar in människor i öde hus.

Båda utspelar sig runt Höga Kusten, Ådalen, där minnena av skotten mot arbetarna  i Lunde 1931 aldrig är långt borta. Eira Sjödin, som är i starten på sin poliskarriär får hoppa in i en utredning där en man hittats död i ett ödehus. Fallet leder till ett liknande i ett övergivet hus i Malmberget i Gällivare. 

Det blir en spännande jakt runt Sundsvall och Kramfors, längs barer och krogar och hotell. Som andra skickliga kriminalförfattare kan Alsterdal väva ihop dramatiskt berättande, effektiv dialog och fina naturbeskrivningar, liksom en hel del kulturhistoria som ger läsaren välbehövliga pauser. Vänskaper, självironi, omtanke mixat med råa skämt ger en fin blandning av svärta och ljusglimtar. Det är lätt att tycka om Eira, singel, 35 år, som (kanske) inte vill ha för mycket närhet, utan hittar »fri kärlek«, hos kollegan som snart ska gifta sig, och hos den gamla pojkvännen från förr.  I slutkapitlet inser läsaren att det finna mycket mer som kan komma att hända runt Eira, utifall det kommer en tredje bok. Och det får vi verkligen hoppas! 

S.A. Cosby Rakblandstårar, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Om talesättet ändamålen helgar medlen ska användas någonstans är det som ledmotiv för denna på en gång fruktansvärda och berörande uppföljare till Asfaltland. 

Rakbladsvass och full av ogråtna tårar.

Storyn är spektakulär: De båda ärrade kåkfararna Ike och Buddy Lee kommer i kontakt med varann när deras båda söner begravs. Ike, som lyckats bygga upp ett nytt liv efter hårda år i fängelse och Buddy som lever i en illa möblerad husvagn enas över rasgränserna i sin längtan efter hämnd. Detta blandas med den gemensamma skammen över att de inte accepterade sina söners homosexualitet medan de levde. Fäderna tvingas nu konfrontera både sina egna fördomar och hantera sitt intensiva hat mot dem som mördade deras barn. 

Precis som i Asfaltland är tempot extremt högt och handlingen späckad med grov misshandel när de båda jagar mördarna över delstaten Virginia. Det är motorcykelgäng, korrupta domare, och samma gängkriminalitet och narkotikahandel som vi lärt oss känna igen här hemma. Kanske bara ännu våldsammare, eftersom vapen i princip kan köpas i närmaste kvartersbutik. Och mitt i allt två män med hjärtan som bultar av sorg över sina misslyckanden som pappor. 

Dialogen mellan dem, och människorna de möter på sin våldsdränkta roadtrip är extremt välskriven, rolig, vass, initierad. Kontrasten hårda nävar och ett sårbart inre förvandlas till lysande läsning. Liksom de illustrativa exemplen på den homofoba manlighetens tillkortakommanden. Buddy Lee lär sig en del om vad Ike som svart behöver utstå, Ike ser sig själv och sina fördomar med nya ögon. Kanske landar insikterna väl tydligt hos de båda i slutet, men läsaren behöver de ljusglimtar som står till buds. 

M.W Craven Råttjakten, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Varför står det en keramikråtta i ett tomt fack i ett väl bevakat bankvalv? Och varför sköt en av rånarna sin kumpan medan bevakningskamerorna filmade? 

Poe och Tilly, en deckarduo som jobbar mer med att tänka än att slåss.

Ett gammalt, kallt fall blir superhett när kriminalinspektör Whasington Poe och hans vapendragare, datasnillet Tilly Bradshaw  utreder ett helt annat mord i samband med ett kommande toppmöte i norra England. 

Detta är fjärde boken om de båda brottsbekämparna, de tre övriga i serien Brännaren, Svart sommar och Regissören kan läsas fristående. 

Här möter läsaren en deckarduo med hög kompetens och även trivselfaktor. Poe är både smart, jämställd orädd och schysst, samt förstås i ständig opposition mot all överhet, antingen de tillhör brittiska säkerhetsagenter i M15 eller amerikanska motsvarigheter. Hans närmaste vänner och chefer är kvinnor. Som så många sympatiska polishjältar bär han på ett tungt förflutet, är själv ett barn som är resultat av en våldtäkt. Trots sitt inre mörker har han ett genuint samhällsengagemang och markerar ofta sin humanistiska livssyn. Kollegan Tilly, med sin enorma kapacitet att hitta in i cyberlandskapets irrgångar har även sociala begränsningar, som gör henne till en oförblommerad sanningssägare. Men det hon inte klarar av framför tangenterna klarar ingen annan heller. 

Råttjakten är enligt författarens efterord hans favorit. Och det är inte svårt att förstå varför. Den både komplicerade och spännande intrigen handlar i hög grad om att dra smarta slutledningar av det man ser och hör, att använda hjärnan som vapen istället för våld. Detta i kombination med den ytterst effektiva berättarstilen, med korta kapitel, smarta dialoger, en miljöbeskrivning som ramar in och förankrar i vår post Brexittid, tillsammans med ett stort antal cliffhangers gör Råttjakten oemotståndlig.

Kim Faber & Janni Pedersen Satans sommar översatt av Svante Skoglund (Modernista pocket )

Med prisbelönta debuten Vinterland etablerade sig duon Faber & Pedersen som skickliga skildrare av brottslighet och korruption inom det danska polisväsendet.

Dansk deckare med hög aktualitet.

I del två om kriminalkommisarie Martin Juncker blandas mördarjakten i den lilla byn Sandsted, som också är hans uppväxtort, med hans komplicerade relationer till hustrun Charlotte, före detta kollegan Signe, de två vuxna barnen, närmaste kollegan Nabiha och inte minst pappan. 

Juncker småljuger för chefen, har problem med prostatan, dricker för mycket rödvin, äter skräpmat, jobbar olämpligt mycket och är på så vis en helt vanlig hjältetyp i den moderna kriminalromanen.

Men framförallt fortsätter här historien om terrorbrottet i Köpenhamn sex månader tidigare. Någon försöker sopa sanningen under mattan, och både Signe och exet Charlotte, som numera är grävande journalist, blir indragna. Vägen fram till upplösningen är elegant, rafflande och mycket spännande.  Och helt i vår tid. 

Carin Hjulström Knappt en droppe blod (Forum pocket)

I denna andra del om avhoppade, eller time-outande, Dramatentstjärnan Siri Ehrensvärd, hennes brorson Anton och deras projekt med handelsträdgården Säbyholms gröna fingrar avlöser små och större brott varandra.

Deckarmys i sörmländsk herrgårdsmiljö.

Inte bara mördas en åldring på kyrkogården, här upptäcks även knark och sprithandel, dödligt farlig rivalitet i en kör, otillbörliga närmanden i teaterkretsar och Antons fortsatta problematiska lojalitet till gamla kompisar med bristande vandel, för att använda ett aktualiserat uttryck. 

Lokalsamhället runt Säbyholm med dess gods, gårdar och köpcentrum är även författarens hemvist, vilket bidrar till kvaliteten. I den så kallade cosycrime-genren måste balansgången mellan blod, våld och trivsel hållas, och Hjulström klarar det med finess. Snart 60-åriga Siri, med en fot i varje samhällsklass, hyllad skådespelerska med våning i fina kvarter, och dotter till en tidigare anställd på traktens herrgård har en viss Kulla Gulla-potential, som ger cosy närapå övertag över crime. Men jag köper det och fortsätter med nöje följa Siris utveckling från firad primadonna med rätt svag självkänsla till rustik odlare med med betydligt mera råg i ryggen.

Liza Marklund Kallmyren (Pirat)

Fortsättningen på hyllade Polcirkeln tar ut svängarna rejält, med spänning och en hisnande handling runt polischef Wiking Stormberg i norrbottniska Stenträsk. 

Polischef Wiking Stormberg jagar mördare och det förflutnas spöken i denna spännande deckare.

Vi befinner oss i pandemins första år. Wiking, med pensionsåldern fyra år bort, inser att livet är ändligt och kräver något mer av honom än att bara hamna i saker och låta det bli som det blir. Den SD-aktiva adminstratören Carina Burstrand, så central i första boken, har här förpassats ut i kulisserna, liksom flertalet av de övriga. Nu handlar det om Wiking och hans historia. 

Sonen Markus, anställd på Robotbasen har fått ett hotfullt anonymt brev – handstilen liknar Helenas, barnens mamma som försvann spårlöst på Kallmyren 30 år tidigare. Vem har skrivit brevet och varför? Liza Marklund vet när hon ska dra på och när det är dags att pausa. Hennes miljöbeskrivningar som rör sig både innanför och utanför landets gränser håller hög klass. Tidsmarkörerna är korta, effektiva och intresseväckande. 

Den melankoliska polischefen, vars liv rullas upp är med sin skarpa hjärna, sin idoghet och sin spårinstinkt en klassisk hjältetyp och en person att tycka om. Med tillbakablickar, en rapp berättarstil och utomordentlig research breder historien ut sig och knyts ihop imponerande kompetent. De 370 sidorna försvinner i ett nafs. 

Peter May, Stjärnkocken, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, den skotsk-italienske detektiven, bosatt i Frankrike, fortsätter här sin jakt på att vinna ett vad genom att lösa sju kalla mordfall, varav det sju år gamla mordet på den populäre stjärnkocken Marc Fraysse är nummer sex. 

God mat och kalla mordfall, kompetent hanterat av Peter May.

Förutom att läsaren som vanligt får rejäla doser av det aktuella områdets geografi och historia får vi detaljerade och frestande beskrivningar av diverse läckra maträtter. Och en del trassligt privatliv för Enzo, vars vuxna döttrar involveras i det som sker. 

Lite romantik och erotik får alltid utrymme, samt att Enzo, precis som alla andra deckare, aldrig lär sig hur det slutar när han beger sig till en mörk plats för hemliga möten. Hursomhelst, väl ihopkommet med hög sträckläsarfaktor.

Richard Osman Mannen som dog två gånger , översatt av Ing-Britt Björklund (pocket AB)

Med Osmans succédebut med Torsdagsmordsklubben fick mysdeckaren ett uppdaterat, brittiskt, både roligt och rafflande koncept. Tvåan är ännu bättre.

Kul och kompetent om smarta privatdeckare på äldreboende i England.

Ett gäng smarta 70-plussare förhöjer vardagen på seniorboendet genom att lösa tidigare olösta mordgåtor, samtidigt som var och en av dem har ett antal oupptäckta hemligheter i bagaget. Och tvåan lever mer än väl upp till förväntningarna, genom att skickligt komponera ihop ett vardagligt och brutalt rån på en av torsdagsklubbens medlemmar med den internationella maffian, engelsk underrättelsetjänst och den lokala kokainhandeln. 

De smarta privatdetektiverna, sjuksköterskan, underrättelseagenten, psykiatern, fackföreningskämpen, är njutbart befriade från spärrar och handlingen så rappt och kompetent berättad, personbeskrivningarna så träffsäkra och originella, att det verkligen är spännande och ovisst från start till mål, trots feelgoodinramningen. 

Samtidigt som Osman aldrig släpper sin humoristiska och osentimentalt respektfulla blick på livet efter 70. 

Louise Penny Hus av glas, översatt av Carla Wiberg  (Modernista)

Louise Penny tar med sin senast översatta och trettonde bok i serien om den kanadensiske kommissarien Armand Gamache greppet om läsaren direkt när Gamache, nybliven högste chef för regionens polisstyrka, sitter i vittnesbåset i en mordrättegång.

Ännu en fullträff om händelserna runt Montreals polischef, kommisarie Armand Gamache.

Åklagaren är fientlig, hettan pressande. Något är fel, men vad? Stegvis tas vi tillbaks till senhösten året innan då en mystisk svartklädd och maskerad figur, dyker upp på allmänningen i den lilla halvt bortglömda byn Three Pines, sedan ett tag även boplats för Gamache och hans hustru Reine-Marie. Mitt i hemtrevnaden med sprakande brasor och samling på bistron infinner sig en otäck stämning. Och så småningom begås ett mord. Dessutom pågår i det fördolda en kamp mot knarket, heroin fentanyl, kokain, liksom mot de receptbelagda vanebildande opiaterna  som hotar översvämma hela provinsen.

Penny är suverän på att skapa en undergångsstämning som ändå bryts med glimtar av motstånd och hopp, Kulturhistoria blir ofta en del av intrigen, som elegant kopplas till motivet för mord och hämnd. De moralfilosofiska diskussionerna mellan poliserna och byns invånare lyfter deckaren från en vanlig spänningsnivå. 

Även Gamache, beslutsam, erfaren, behärskad tar risker och gör val som kan ifrågasättas. Hans sårbarhet finns där i de små detaljerna, som den svaga darrningen på ena handen. Som läsare är jag aldrig säker varken på hur det ska gå, eller om alla mina favoritpoliser och byns karaktärsstarka invånare ska klara sig. Det är skickligt gjort! 

Jo Spain Av jord är du kommen, översatt av Hanna Williamsson (Modernista) 

Unga kvinnor försvinner från små byar. Runt dem florerar ofta rykten om »lössäppthet« och hårt drickande. Jo Spain fortsätter belysa kvinnohat på Irland.

Övergrepp på unga irländska kvinnor leder till obehagliga upptäckter.

När dottern till en rik företagare försvinner gör kommissarie Tom Reynolds och hans arbetsgrupp en obehaglig upptäckt. 

Precis som i tidigare böcker vävs sökandet efter den skyldige samman med de inblandade polisernas egna relationer. Och i bakgrunden trampar, som i stort sett alla romaner där poliser är huvudpersoner, en olämplig och otålig chef. 

Jo Spain har många likheter med Louise Penny i sitt sätt att beskriva. Huvudpersonen Tom Reynolds och hans livskloka hustru Louise (kanske en blinkning) är ett sådant exempel. Men den irländska författaren är mer rakt på sak om det brutala våldet mot främst kvinnor. 

En gripande och spännande detektivroman med lyckat samspel av trovärdiga intressanta poliser och deras sociala och samhällsrelevanta miljöer. 

Sara Strömberg Skred (Modernista)

Vera Bergström är ensam lokalredaktör i Järpen på Jämtlandsposten, en vass iakttagare av skidmagneten och hemorten Åres överexploatering, på naturens och de inte så välbeställda fastboendes bekostnad.

Journalisten och privatspanaren Vera Bergström i en utmärkt uppföljare.

Titeln på boken signalerar vad som inträffar. Efter en tids arbetslöshet har ett mediestöd lett till att lokalredaktionen i Järpen återöppnat och hon är inte längre arbetslös.

Vera är singel och sin arbetsgivares  – det numera dominerande medieföretaget även i lokalpressen – klickmagnet. 

Tipset om en försvunnen man väcker hennes nyfikenhet, vad hände egentligen när Jonte Andersson försvann? Hon drar igång en egen undersökning, parallellt med de vanliga nyheterna, och grävandet leder till obehagliga upptäckter och avslöjanden. 

Med första boken i serien Sly (finns som pocket) fick Sara Strömberg, som även är kulturredaktör på jämtländska ÖP, välförtjänt utmärkelsen Årets debut. En utnämning som hon förvaltar väl i denna andra del, inte minst genom ett språk som tar vara på romanens lyckosamma blandning kärlekstörst och hämdbegär. Små satiriska samhälls- och mediekritiska nålstick via den bistra, bitvis desillusionerade iakttagaren Vera förhöjer läsarnöjet. Den 58-åriga redaktören är – i genrens anda – separerad, barnlös, försummar sin kropp, försummar sitt hem, och har en och annan misslyckad träff med det motsatta könet. Men det finns hopp, och de ljusa stråken i boken ger en fin kontrast till den mörka bakgrunden till de brott som grävs upp.