Tolv tips för mysig sommarläsning

Liv Beckström

Känn blodtrycket sjunka och stressen släppa med tolv tips från läshörnan:
Elsie Johanssons sista bok i Nancytrilogin, Elin Ylvasdotters romandebut om skammen i sin släkt, Nina Wolfs kvinnliga hämnare i Hörby, Silvia Avallones roman om att förlåta.
Dessutom: Ny slukarserie av succétrion om fotbollsflickor, två delar Augustprisad tecknad barnbok, tre delar klassisk Kalle Blomkvist, två pusseldeckare med mördarjakt på slott och herrgårdar, Kristina Appelqvists fyra delar om kommunikationschef Nina Storm, del sex i Viveca Stens serie Åremorden, del tre av Katarina Wennstams deckarserie Sekelskiftsmorden.

Katarina Wennstam, Nina Wolff, Katarina Bivald, Viveca Sten, Silvia Avallone, Fabian Göransson, Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, Frieda mc Faden, Astrid Lindgren, Elsie Johansson, Kristina Appelqvist, Elin Ylvasdotter. (alla ej på bild) Här är tolv tips på romaner, serier och spänning för både yngre och äldre.! Foto: Liv Beckstrom

Barn mot Teknokrater i fin tecknad form

Berättelsen om 10-åriga Klara som rymmer och blir medlem i ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar är en riktigt fartfylld och i god barnbokstradition tecknad berättelse för barn från cirka 8 år där första delen välförtjänt fått Augustpriset

BARN. Fabian Göranson Klara Tvättbjörnarnas stad, Klara Teknokraternas stad (Galago)

Klara är i 10-årsåldern, bor utanför en stad med täta, gamla kvarter, bakgårdar många små och slitna hus, livaktig torghandel och både rika och fattiga. 

Tiden, obestämd dåtid, bilar, gator, klädstil och annat ger känslan av en av engelsk barnbok och en gnutta från Astrid Lindgrens illustratör Ilon Wikland. Här finns inga mobiler, bara telefonautomater. Och diverse otrevliga uppfinningar från Teknokraterna ett gäng vuxna som vill riva allt gammalt som finns i staden och rena alla människor från »dåliga« tankar, dvs allt som går emot deras egna. 

Här är barnen de klarsynta medan de vuxna teknokraterna vill göra om staden till en plats fri från fantasi och egna vrår.

Klara, rödhårig som en klassisk barnbokshjältinna, tvekar inte att slåss när skolkamrater retar henne för att pappan är sjuk. Hon är en ensam tjej och mamman är stressad av att klara försörjningen. Hon tar fasta på storebror Edvins råd om internatskola för Klara som högljutt protesterat mot hans val av fästmö, den elaka Viktoria. 

Klara rymmer och börjar leva med ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar. I stans hotade kvarter finns även andra gäng: Clownerna, Vildkatterna, Kosmonauterna, Tunnelbarnen, Skatorna, Cyklarnas kavalleri…som Klaras gäng strider emot. De smyger på varann, de letar mat i soptunnor och sover i en övergiven buss.

Detta är en riktigt fartfylld och i god barnbokstradition tecknad berättelse för barn från cirka 8 år där första delen välförtjänt fått Augustpriset. Trean ser jag och yngre medläsare fram emot! 

På pricken om fotbollsflickors drömmar 

Madde Dunder och Tindra Blixt blir vänner när de tillsammans drar igång Lilla Varguddens fotbollslag. En riktigt mysig serie om ett lag tjejer i 11-årsåldern som älskar att spela fotboll.  

BARN. Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, illustrationer av Andrea Femerstrand Dunder och fotbollen: Det nya laget, Björnbycupen, De utvalda, del 2, 3 och 4 (Bookmark)

Mycket uppskattad av fotbollsflicka i målgruppsåldern (6-9 år) i min närhet. Serien om Madicken, Madde Dunder som älskar fotboll och hennes nyfunna kompis Tindra Blixt började hon läsa direkt.

Vi följer fotbollslaget, med Madde i centrum, från drömmen om ett eget lag till allt som händer när laget, Lilla Varguddens fotbollslag väl finns på plats. Inget är enkelt i tävlingsidrott, även nybörjarflickor känner av rivalitet, besvikelser, diskriminering av tjejer, grämelse över missade passningar, förutom den stormande glädjen när de börjar göra mål. Att allt inte handlar om att vinna, lär sig laget omgående och det blir såklart bråk, tjafs och besvikelser på vägen. Det är en lika svår konst att lära sig förlora. Att, som det står inledningsvis, lära » sig att hantera besvikelse och bli ännu starkare till nästa gång.»

Nya tjejer som sätter jaget före laget, får lära sig vad som gäller. Och de har en klok tränare i Soraya som själv inte fick spela när hon var barn. 

Böckerna får fint in kulturer som förbjuder flickor att spela fotboll, sociala skillnader mellan hyreslägenheterna, där bland annat Blixt bor med bror och ensamstående mamma och villaområdet där Madde bor med lillebror och sina två pappor. De glada, livfulla illustrationerna bidrar till läslusten. Men i grunden är det snälla, glada böcker, om att lära sig klara motgångar och stå upp för sitt lag. Och framförallt om vänskap. 

Det handlar både om spelet och de relationer som uppstår i laget vid misstag och framgångar; avundsjuka, oro för att inte få höra till, ilska vid missar eller motståndarnas ojusta tacklingar. Allt hanterat med finess av de rutinerade – och fotbollskunniga författarna. Succétrion står även bakom framgångsrika böcker som Sune och Bert och Luna och superkrafterna. 

En femte del är på väg, men där är målgruppsåldern, tråkigt nog, plötsligt 12 år. 

Kalle Blomkvist lika spännande idag 

De tre böckerna om de unga detektiverna i Astrid Lindgrens klassiska serie är svårslagna som pulshöjare och skildringar av en tid när spännande lekar tog plats utanför datavärldens nedsläckta rum. 

BARN/KLASSIKER. Astrid Lindgren. Mästerdetektiven Blomkvist, Mäst.det.Blomkvist lever farligt, Kalle Blomkvist och Rasmus (Rabén & Sjögren).

De tre böckerna om Kalle, Eva-Lotta och Anders – de Vita rosorna, som kämpar emot Sixten, Jonte och Benka i lag Röda Rosen samtidigt som de är med och löser verkliga brott är Astrid Lindgrens suveräna bidrag till den i dag så blomstrande genren barndeckare. Fortfarande står de i en klass för sig. De är spännande på gränsen till rysning, tårframkallande i sista delen. Här kan vuxna vara farliga på riktigt. 

Mästerdetektiv Kalle Blomkvist, Eva-Lotta och Anders är 13 år i första boken, och 14 och 15 år i de följande. De bor i en idyllisk småstad, som barn i barndeckare ofta gör. Kalles pappa är specerihandlare, Eva-Lottas bagare och Anders pappa skomakare, mammorna yrkesarbetar inte med någon titulatur. 

Varje sommar krigar rosorna om ägandeskapet till Stormumriken, en sten vars namn inspirerats av Tove Janssons Snusmumrik. Den ska gömmas och erövras i strid. I vanliga fall är de goda vänner, men som Rosor fiender som tar varann till fånga, stjäl hemliga dokument och slåss, dock medvetna om rådande hedersregler, inspirerade av Englands historia och riddarromanernas ideal. De vita pratar även rorövovarsospopråkoketot, alltså Rövarspråket, användbart som kodspråk mot fienden – och som det visar sig vuxna och farliga brottslingar.

Hjältarna är alltså i sina första tonår, med mycket äventyrlig lek kvar i kropp och sinne. Lek som dagens lekforskare definierar som vidlyftiga, »de rörliga, fantasifulla lekar med inslag av risktagande som lättare uppstår utomhus.« (DN 28 april 26) 

De här barnen har inga smarta klockor som följer deras väg, ingen vuxen ser dem balansera på ruiner och broräcken, eller slåss på nätterna om Stormumriken. Föräldrarna får en lapp på kudden ibland, och någon gång måste de klippa gräset eller göra någon annan nytta. 

I denna skenbart sömniga sommarlovsmiljö hamnar de i vuxen brottslighet, med stöld, mord och kidnappning som de tar sig an med litterära förebilders metoder: Lindgren var beläst och barnen har både folksagor, Bibeln, riddarromaner och klassiska deckare med Sherlock Holmes, Hercule Poirot, lord Peter Wimsey, med flera i kroppen, som litteraturvetaren Cecilia Takle visar i en artikel i tidskriften Barnboken.

Brottslingarna är ofta otäcka och hotfulla. Som i första boken, där Eva-Lottas mammas kusin Einar är boven: 

»- Herr mästerdetektiv, fortsatte farbror Einar, hur skulle du tycka om att tillbringa en eller ska vi säga ett par nätter här i ruinen? Eller kanske rentav alla dina återstående nätter. 

Kalle kände, hur det kröp en liten otäck skräck längs ryggraden. (s. 132)«

Eller i den andra delen, där Eva-Lotta möter en mördare utan att veta det:

»Nej, händelsernas centrum ligger inte alltid mitt där marknadslivet pågår. Händelsernas centrum ligger denna dag någon helt annanstans. 

  Och Eva-Lotta vandrar just nu på bara, bruna ben rakt in i det. (s.65)«

Böckerna kom ut under efterkrigstiden, 1946, 1951, 1953, skrivna av en författare med stort intresse för och ovanliga insikter i Andra världskrigets påverkan på Sverige. Det syns särskilt i den tredje boken om kidnappningen av Rasmus, där det förekommer spioneri för främmande makt. Under några år var Astrid Lindgren anställd för att läsa soldaternas brev och stryka uppgifter som skulle hållas hemliga. Hennes krigsdagbok visar också det stora engagemanget.

Astrid Lindgren skildrar detta lågintensiva hot även mot barnen, varvat med robusta äventyr, som ingen annan: Lättsamt, humoristiskt och samtidigt spänningsstegrande med faran ständigt lurande bakom plank och vindar. 

Mysdeckare med mördande kärlek till böcker 

Att älska böcker och längta efter att skriva dem kan vara förenat med dödlig risk. Serien om Berit Gardner, författare med rätt att spana, är en lagom spännande pusseldeckare med Agatha Christie-vibbar.

DECKARE. Katarina Bivald Morden i Great Diddling,  Döden checkar in (Forum)

Den första i serien har värmt hyllan på landet i flera år. Men historien om sträva och strävsamma författaren Berit Gardner som hamnar mitt i en underlig mordhistoria i en liten, till det yttre idyllisk Morden i Midsumer-by på engelska landsbygden gav mersmak. Jag skaffade snabbt del två där Berit hamnar på en skrivarkurs i Frankrike och även där inträffar det förstås mord. I båda böckerna är blir hon privatspanare, motvilligt accepterad och senare nästan kompis med respektive ansvarig kommissarie. Ian Ahmed i Cromwall och Beatrice Rocher i Lyon. I del ett är vi i Cornwall, nära ett slott, där Berit G köpt sig en skrivarstuga för att få inspiration. I nummer två hjälper hon en väninna med en skrivarkurs i fransk slottsmiljö, där även ett gäng från förlagsvärlden deltar.

I båda är temat passionen för böcker och skrivandet, både magi och risker. Ägendet av dyrbara böcker eller för mycket inlevelse i en berättelse kan leda till riskabla tankar, känslor och idéer. 

Berit Gardner lever ensam, är 50 plus och verkar trivas med livet. Hon skriver inte deckare själv, men attraheras av mysterielösandet. Är ibland dumdristig som det ska vara för spänningen. Hon har också en ung assistent, Sally, vars mamma är Berits agent.

Författaren vrider kompetent på klichéerna och får till en deckartrivsam mix av avund, girighet, fåfänga, hjälpsamhet, värdet av vänskap, 

Förvecklingarna är många, de misstänkta likaså, personskildringarna originella och kul, och det är gott om intressanta karaktärer. Böcker att krypa upp i soffan med närsomhelst!

När gängkriminella kom till Åre

Åre är inte bara fyllt av medelklass med smak på snö av alla de sorter. I dess spår kommer även gängkriminella som lurar barn att medverka. Viveca Sten kopplar greppet även om detta ämne i sin serie. 

DECKARE. Viveca Sten Gränsöverskridaren (Forum) 

Poliserna Hanna Ahlander och Daniel Lindskog får i denna sjätte del i serien Åremorden tampas med ett nytt och oroande fenomen: Mycket unga personer lockas hjälpa gängen smuggla knark. I det här fallet är det 15-åriga Luca som tackar ja när Hassan på sociala medier lockar med pengar om han förvarar en väska åt dem. Även Luca, inser snabbt att väskan knappast innehåller sportkläder. Och Luca hamnar rejält i klistret, på väg att förstöra inte bara sitt liv, utan även sin mammas och lillasysters.  

Hanna, som här bär på ett nytt liv, har bara har några veckor kvar innan hon ska föda, men vägrar vila, trots oroliga frågor från kollegerna. Kvinnliga hjältar i spänningsromaner har sällan barn och här måste Hanna till varje pris demonstrera att hon minsann kan jobba in i kaklet. 

Allt försiggår samtidigt som Åre fylls av åk- och festsugna Stockholmare som njuter av ett oväntat tidigt snöfall, som samtidigt utgör ett dödligt hot för den som inte varit beredd.

Viveca Sten är suverän på att skapa spänning med hjälp av bred research runt sånt som köldskador, narkotikarelaterade dödsfall blandat med samhällets mix av olycksbarn, fattiga och rika. Och lite förbjuden kärlek. Med sitt raka språk och effektiva berättarteknik ger hon lagom plats för både hat och omsorg, kall egoism och förlåtelse. 

Svartsjuka söndrar sekelskiftsgänget

De fyra kvinnorna som löser mord i sekelskiftets Stockholm är i del tre på väg mot mer frihet och egna pengar. Men Fredrikas svartsjuka söndrar gemenskapen samtidigt som en ung kvinna mördas brutalt på Lucianatten.

DECKARE. Katarina Wennstam Lucia är död (Bookmark)

Trean i serien Sekelskiftesmorden är, liksom de tidigare, en bladvändare, som även ger kunskaper om kvinno- och Stockholmshistoria när den berättar om ond, bråd död i Stockholm, närmare bestämt Södermalm, vid förra sekelskiftet. 

Året är 1897 och det är den kallaste vintern i mannaminne när en ung kulla försvinner spårlöst på Lucianatten. Vilket får många att tro att övernaturliga krafter ligger bakom. Som tidigare är de fyra kvinnliga huvudpersonerna med olika ålder och klassbakgrund med och bidrar till lösningen. 

Tidigare tjänsteflickan Edit, som råkade ytterst illa ut i del ett och hade det väldigt jobbigt i del två har börjat arbeta som talangfull retuschös hos en porträttfotograf. 

Hildur, trångbodd med många syskon och en pappa som är portvakt fortsätter som sömmerska men blir även mannekäng hos den berömda och av överklassen anlitade Augusta Lundin. 

Fredrika, som arbetar under täckmantel som privatdetektiv har börjat få fart på firman, och Olga, den välbeställda änkan bjuder in arbetarkvinnor till sin eleganta lägenhet att sy, samtala och höra föredrag. 

Precis som tidigare utspelas det mesta runt Hornsgatan på Södermalm i Stockholm, där de gamla trähusen får ge plats åt nya stenhus, som finns kvar än i dag och ofta förekommer i trendiga inredningsreportage. Även van der Nootska palatset, här en rivningskåk och platsen för både hemlösa och brottslighet, finns kvar i vår tid. 

Mer ska inte ordas om handlingen, den får stå på egna ben, och författaren håller, precis som i de två föregångarna i läsarens intresse med fast och kompetent penna när hon låter synvinkeln växla mellan de fyra kvinnorna och en av dem råkar riktigt illa ut. Anders Zorn, en av tidens största konstnärer har, oförskyllt, en del i misstänkliggörandet.

Kärleksfullt om kampen att förlåta

Emilia har suttit halva livet i fängelse och Bruno har isolerat sig efter hemska händelser i barn- och ungdom. Silvia Avallone skildrar fint och inlevelsefullt deras svåra väg tillbaks till livet.

ROMAN. Silvia Avallone Svart hjärta, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur)

Emilia med efternamnet Innocente och Bruno, en inåtvänd och ensam lärare möts i en liten, avlägsen bergsby i norra Italien. De är i 30-årsåldern, båda skadade av hemska upplevelser i tidig ungdom. Bruno som offer, Emilia som förövare med ett mycket långt fängelsestraff bakom sig. Vad har hon begått för illdåd? De klamrar sig fast vid varann, men utan att berätta om sina respektive bakgrunder blir förhållandet ohållbart. Och såklart kan hon inte förbli hemlig när årliga demonstrationer påminner om vad hon gjort. 

Silvia Avallone, som skrivit starka romaner om utsatta flickors vänskap, tar här itu med något ännu svårare: Går det att älska och förlåta även den som gjort något fruktansvärt? Med Bruno som berättare följer vi den knaggliga vägen till slut. 

Det blir också en inblick i Italiens fängelser för unga, med både hopp och förtvivlan, och många ´helhjärtade insatser från de som anställts för att ta hand om de straffade, i romanen unga flickor. Och en hyllning till konst, kultur och möjligheten till utbildning – den chans som gör det möjligt att gå vidare. Det satsas här på klassiker, restaurangskola, chansen att få verktyg för alla tankar om det som hänt och ska hända. Ytterst få tar den hela vägen, där  Marta, Emilias bästa kompis under fängelseåren blir det klart lysande undantaget. 

Jag tänker på alla de unga människor idag som begått grova brott och sedan ska gå vidare i livet. Hur ska det gå för dem? En sorglig men också upplyftande och kärleksfull roman om att ingenting är omöjligt och att se människan bakom murarna. 

Frihetslängtande Nancy på egna ben

Nämen, är den redan slut, tänker jag när Elsie Johanssons trilogi om den unga Nancy på 1940-talet går i mål. Trilogin om en ung flickas utveckling i Sverige på 1940-talet är njutbar läsning.

ROMAN. Elsie Johansson Nancy (Bonniers)

Mot slutet av denna tredje del om den unga Nancy på 1940-talet tänker jag för varje kapitel: Tur att det inte är lite läsning kvar!
Det är riktigt vemodigt att berättelsen nu är definitivt slut, men för Nancy, huvudpersonen i boken har det bara börjat. När berättelsen slutar är hon 22 år och på väg att ta några viktiga steg i livet och bli mer sams med både sig själv och världen runt henne, Uppsala dit hon flyttat tillsammans med mamma Frida, från det fattiga torpet i Lunda där hon vuxit upp. Pappa, TåPelle kallad har dött. De båda kvinnorna får arbete, Nancy på posten, hennes mamma i baren på Tempo. Andra världskriget pågår fortfarande men närmar sig sitt slut.
De bor i ett litet skruttigt hus med dasset ute på gården, men bådas möjligheter växer, och till Nancys häpnad, är det Frida som sträcker sig längst. I alla fall i början. För Nncy är livet fortfarande fyllt av prestationsrädsla, ska hon studera vidare eller inte? Snobbiga Uppsala avskräcker. Klasskillnaderna likaså. Hon ser dem även på Postverket, de som har en högre examen än hon och som »lägger bort titlarna« när de tycker det är dags. Som går på konserter och teater och talar om konstutställningar. «Vem tittade åt mig? Vem visste att jag satt där full av nyfikenhet och lust att vara med.«

Ljuset i boken är den nya arbetskamraten på Postverket, Solan, som med sin rättframhet och vänfasthet lyser upp Nancys ofta ensamma liv och uppmuntrar henne att ta tag i sig själv. Precis som i de två tidigare böckerna är detta en jag-berättelse där Nancy återger händelserna, ömsom i nutid, ömsom i dåtid, växlingarna ger både direkt närvaro och perspektiv, berättarrösten vet ju allt som hänt. Men Nancy vandrar på allt stadigare ben ut i livet. När boken är slut har hennes historia bara börjat.  

Fostermor tar hämnden i egna händer

Två unga systrar, en fostermamma besatt av att hämnas på onda män och en elak fosterfar är kärnan i denna mörka saga där egna behov får förtur framför lagen.

ROMAN, Lina Wolff Liken vi begravde (AB)

Det här är en våldsam, tragikomisk och välskriven roman om en plats där onda handlingar verkar ha slagit rot, inspirerad av verkliga händelser som det brukar heta. Det handlar om Hörby, även om namnet inte nämns, där författaren Victoria Benedictsson levde ett ganska olyckligt liv. I romanen påstås hos spöka på nätterna. 

Lina Wolffs prisbelönta roman frossar i förolämpningar, män som uttrycker grövsta möjliga förakt för kvinnor. Alla fördomar om inskränkta bybor plockas upp och synas, en del förkastas, men smutsen frodas och de överviktiga, motorintresserade yngre männen håller hov på torget. Mysigt är det inte. Med några undantag. 

Byn sägs vara en plats där det »bor pervon och pedofiler i varenda buske«. »Det har även sagts att den är full av bönder, rasister, lågutbildade, överviktiga, hel- och halvkriminella samt en hel fauna av andra ljusskygga existenser som dragit sig undan för att ostört kunna ägna sig åt sitt.«

Allt utspelas på en nergången gård i Skåne. Undra på att en av systrarna drömmer om att gå på tjocka, vita mattor i ett vackert hus i professorsstaden i Lund. Detta är en roman av samma karaktär som teveserien Den danska kvinnan, där fantasier om våld och hämnd blodigt och bokstavligt levs ut.

Familjen består från början av fostermor och fosterfar och två fosterdöttrar, Peggy och Jolly, bokens berättarjag. Till detta två flyktingar från Latinamerika, Bokens hämnare är fostermor Jennie. Både flickorna och flyktingarna blir hennes motvilliga assistenter, eller i vart fall medberoende.  

Historien låter hämdbegäret härska, moraliska betänkligheter väger lätt. Möjligen med undantag för Peggy, som tydligast vet hur hon vill ha det i livet. Och det är inte det byn kan erbjuda. En bok full av existentiella frågor om vad människan är kapabel till i den egendefinierade rättvisas namn. 

Elin gör upp med skammen 

Hennes farmor, judinnan som blir kär i den tidigare aktiva nazisten är huvudpersoner i Elin Ylvasdotters starka roman om en komplicerad kärlekshistoria, full av hat och hemligheter. 

ROMAN. Elin Ylvasdotter Skammen vi ärvde (Romanus & Selling)

Året är 1942 och Ruth Rosensten ska för första gången ta steget in genom porten till Smålands Nation i Uppsala. Så möts hon och Carl, det tänds gnistor men båda bär på hemligheter. Hon vet vad som händer i världen och genom sin mamma Sonja har hon fått en god dos ångest inympad i kroppen. Tala aldrig om att du är judinna. När som helst kan Hitler ockupera även Sverige. De har sin flykt planerad. Men prata om problemen med andra är det sista Ruth vill.

Första gången i universitetsaulan hör hon en grupp skrockande mansröster bakom sig: »Det är hon som är judinna.«

Elin Ylvasdotter, barnbarnet, återberättar i romanform delar av sin släkts historia, den som handlar om en judisk farmor och en farfar som i ungdomen var aktiv nazist, en ideologi som föräldrarna aldrig övergav. De fortsatte tro på Hitler och förneka Förintelsen. Ruth och Carl i blir mot alla odds kära. Deras historia är romantisk men full av konflikter och hemligheter. Omslaget till romanen, en ansikslös gruppbild där fem personer, tre kvinnor och två män sitter ihopklämda i en soffa bygger på ett förlovningsfotografi sprängfyllt av de oundvikliga spänningar det innebär när en hängiven nazist-familj genom de två ungdomarnas förlovning blir släkt med en judisk familj. 

»Farmor höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. «

Som tonåring bestämmer hon sig för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå, trots råa antisemitiska »skämt« från skolkamrater och ett nattligt mordhot. 

Elin tar beslutet att skriva familjens historia, där hon i romanen finns med som barnbarnet, när hon i sommarstugan där familjen bott i generationer hittar breven från sin farfars förflutna: 

»Hittar man hakkors i sin sommarstuga, brev till Nazityskland, hyllningstexter till Hitler, då är det enklare på ett personligt plan att lägga tillbaka allt i kartongen och plasta om ordentligt. Men det är inte att ta ansvar. /—/ Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«

Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»

Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
Elin Ylvasdotter tar med sin berörande och dramatiska berättelse detta uppdrag vidare med den äran. 

Nej, skräckisar är inte min melodi

Huset som kanske spökar, det unga paret som snöar inne, de mystiska dörrarna och luckorna och lådorna med hemska hemligheter är en genre som passar många, men inte mig.

SPÄNNING. Freida McFadden Psykiatern, översatt av Isabel Valencia (Modernista)

Hon säljer tonvis med böcker, författaren som inte längre enbart är en pseudonym utan i april 2026, efter 23 författarår, blivit känd för sitt riktiga namn Sara Cohen, med yrket läkare. 

I den här boken handlar det om en känd psykiater som även är författare som spårlöst försvunnit från sitt hem. 

Huset ligger nu ute till försäljning och nygifta paret Tricia och Ethan söker skydd där under en snöstorm, men de är också på väg dit för en visning. Ett hus som verkar spöka, men där Ethan inte verkar märka något, och de måste sova över. Tricia däremot hittar en hel del skumma saker i huset. De är ganska nygifta och hans förflutna verkar skumt.

Jag inser snabbt att detta inte är en bok för mig, men de som gillar skräckisar får en fest med lampor som tänds och släcks, ett hemligt rum fullt av inspelade band med mer eller mindre hämndlystna, alternativt fixerade patienter, en mer än lovligt naiv kvinnlig huvudperson (tror vi) som inte ser några fel hos sin make, men som ändå vill smyglyssna på de gömda banden.

Kapitel för kapitel vecklas nya avslöjanden upp, som från början är synnerligen osannolika. För mig är det svårbegripligt att någon väljer Freida McFadden när det finns författare som Louise Penny, men jag är ju som sagt helt fel läsare!


Mordfritt mys med myndighetsintriger

En kommunikationschef på en kulturmyndighet ärver en gammal prästgård i Västergötland. Där samlas vänner och konferensdeltagare och huvudpersonen Nina Storm får hantera en massa mystiska saker, en del rent kriminella, tillsammans med sina vänner. Kul och totalt rensat från mord.

SPÄNNING. Kristina Appelqvist Lögnaren i skafferiet, Vykort från en borttglömd priins, Död man på rymmen (Pirat) 

Serien i fyra delar om Nina Storm, kommunikatör på Myndigheten för kulturstöd och hennes strid med den osympatiska och representationsglada generaldirektören Diana Wikman  handlar alltså inte om mord, utan om bedrägerier i den krets hon själv tillhör. Miljön är Stockholms innerstads tjänstemannakvarter men också en ärvd prästgård i i den lilla avsides kroken Mjöback Västergötland. Där såklart flertalet misstänkta eller brottsutövare hamnar i någon del av berättelsen. 

De fyra böckerna, (som alla finns i pocket) utspelas tätt inpå varann, inom ett år. Det är en glad och lagom spännande mysterieserie, om intriger, brott och vänskap i Myndighetssverige och i prästgården i Mjöback. Nina Storm, 50 plus, skild, med en vuxen dotter bor i Barbro Alvings tidigare lägenhet på Sibyllegatan. Den legendariska journalisten är hennes idol.

Nina Storm gör skäl för efternamnet och hamnar i ett antal märkliga, ofta dråpliga situationer, som tagna ur en lokalrevy med många förvecklingar, där man smyger och spanar på misstänkta och gömmer sig i garderober. 

Hon hämtar kraft hos kompisarna Cattis och Nettan, båda med högstatusjobb i offentligheten men inte främmande för att skoja till det och klä ut sig om det behövs. På myndigheten har hon HR-chefen Robert och rättschefen Irene på sin sida. Den sistnämnda hoppar gärna in som kocka vid en konferens i Mjöback om det behövs. Där hinner hända mycket under det knappa år som utspelas i de fyra böckerna, några exempel:

Nina överraskas av att hennes ungdomskompis Timmy Carlsson, numera kulturminister, har dött. Hon upptäcker att han sparat ett komprometterande foto som hon måste komma över.

En mystisk väska som kommit på avvägar har ett märkligt innehåll kopplat till hennes 90-åriga granne i Mjöback,

Tavlor stjäls på myndigheterna, och det stormar på intranätet om hennes förslag att bjuda på Gustav Adolfsbakelser. .En kollega avlider – men det är något skumt med hans vänner som ärver honom. 

Allt är förbryllande på ett småtrevligt sätt och överraskningarna avlöser varandra. Appelqvist låter dialog och vardagliga detaljer, mat, dryck, middagar och jobbmöten vara ramen runt det som ska avslöjas. Här finns gott om ironiska betraktelser. Påfallande många av de inblandade är anställda i eller har ett förflutet som ledare i Myndighetssverige. Att hon har nära kontakt med en av de tidigare generaldirektörerna bör ha gett bra källmaterial. Ganska många ljuger och inte alla är den de verkar vara. Kul, insiktsfullt, busigt och underhållande. Och, som sagt, befriande fritt från mord.

Tolv tips för vårligt läsmys

Liv Beckström

Förr platsade kvinnors kamp inte i historieböckerna, nu får de huvudroller i deckare, romaner och biografier! Här är tolv finfina tips från läshörnan, där sju utspelar sig under 1900-talets tidiga årtionden.

Katarina Wennstam, Mikael Niemi, Malin Haawind, Denise Rudberg, Ulrica Lagerlöf, Anders Olsson, Pia Svensson och Bo Bernhardsson, Viveca Sten, Elsie Johansson, Anne Berest, Magdalena Andersson och Nalin Baksi har förnöjt i läshörnan de senaste månaderna. Foto: Liv Beckström

Magdalena Andersson visar vad mormor kan betyda

Statsministerkandidaten, studenten, SSU-aren, skattedirektören får alla sin del i Magdalena Anderssons bok, där mormor ger bästa förklaringen till hur hon fick sina drivkrafter.

SJÄLVBIOGRAFI. Magdalena Andersson Helhjärtat Atlas

Magdalena Andersson (S) blev Sveriges första kvinnliga statsminister, hon leder landets största parti, vart vill hon ta Sverige idag? 

»Det här är hennes berättelse om vem hon är, vad vi är för land och vilken väg hon vill gå. Helhjärtat«.

Läsaren följer barnaårens disciplinerade simträning, ungdomens inhopp i hemtjänsten, resor med nuvarande maken Richard som hon blir ihop med på Handelshögskolan. De pluggar på toppuniversitetet Harvard i Boston, innan det är dags för vuxenliv, jobbet som chef på Skatteverket och därefter klivet in i topp-politiken. 

Det är ett ambitiöst upplägg, bitvis lite övermäktigt när även politiska programförklaringar ska få utrymme. 

Bäst gillar jag de personliga minnena och mötena som med förra Nato-ledaren och ungdomskompisen Jens Stoltenberg. Eller med ombuden från IF Metall på Marieborgs folkhögskola. En snabb, träffsäker bild av dåvarande chefen, statsminister Göran Perssons ledarstil när hon var en färsking på Statsrådsberedningen. Hon får beröm »Inte helt obegåvat, Andersson« men också veta att den aktuella frågan inte avgörs av hennes utredning. 

Mamma, Birgitta, läraren visade vikten av ett självständigt yrkesliv, mormor Berta, städerskan förmedlade arbetarkvinnornas kamp för värdighet och rättvisa, morfar Gösta, muraren talade om vikten av facket. Särskilt mormors ord gjorde intryck på den tioåriga Magdalena: »Det ska du veta Magdalena, det är inte roligt att gå och lägga sig hungrig.« Hon skriver:

»Det måste ha att göra med hur hon säger det, för det finns en sårbarhet som går rakt in i mig. Jag förstår att det är sant, att mormor vet hur det känns. Hon har varit med om det. Det fastnar, Jag tänker länge på det då, och jag bär det med mig sedan dess.«

Pappan undervisade på universitetet och delade med sig av kärleken till naturen och skidåkningen. Bland annat. Han gick tidigt bort i alzheimer. 
Barnaminnena förklarar tydligare än det mesta oppositionsledarens drivkrafter. Annars hade det varit svårt att förstå hur hon hittat orättvisorna från sitt skyddade medelklassliv med goda skolresultat, engagerade föräldrar, en tidig och stabil relation, utvald till stipendier och inträdesbiljett till prestigeskolor. 

Som politiker visar Magdalena Andersson att hon är trygg, erfaren och med en vilja att göra något åt viktiga frågor som välfärdsvinster, klimat, allemansrätt, brottslighet. Det jag saknar är lite mer av de skuggor och bekymmer som varje människa måste bära, oavsett hur kapabel hon är. Sårbarheten och självtvivlet.

Tar strid för flickors frihet 

Här hör vi Nalin tala, engagerat, berörande och rakt på sak om det hon gillar och ogillar, om sin egen integration, fajterna i motvind och inte minst om svåra och smärtsamma minnen av våld och även mord.

SJÄLVBIOGRAFI. Nalin Baksi Mina strider (Volante)

Nalin Baksi, tidigare S-riksdagsledamot, numera psykiatrisjuksköterska, är just det som titeln säger: Stridbar. Många är de fajter hon tagit i obekväm motvind och med få supportrar. I alla fall inledningsvis. Hon ropade i flera år tämligen ensam om hot från islamism och förekomst av antisemitism hos invandrade från Mellanöstern, och om hur unga kvinnor och även pojkar i Sverige riskerar tvångsgifte och att avrättas i hederns namn. Hennes kritik avfärdades av många både från höger och vänster och hon blev kallad extremist. 

Men Nalin stod på sig, fler gav henne stöd. Själv troende muslim, som 13-åring kom hon med sin familj som flykting, vägde hennes ord extra tungt. Frågorna fördes framåt i politiken.

När hon nu skriver om sitt liv i Sverige och Kurdistan, är det bitvis med blytung sorg. Att skriva om de båda fastrarna som mördades var det svåraste, liksom om hedersmordet på Fahime Sahindal, där hon var personligt engagerad.

Biografin har tre huvudteman, kvinnors frigörelse, det viktiga med personligt mod och kampen mot den religiösa staten, som vill stifta egna lagar. Hon skriver också om sin egen integration, när hon kände att hon i första hand hörde hemma i Sverige.

I Nalins familj var mormor konservativ i könsfrågor, medan det hos farmor och farfar var mer jämställt mellan pojkar och flickor. Nalin tyckte om att spela fotboll och kunde slåss. Ovanligt förstås, men inte omöjligt. 
Hennes förebild och den som hon tillägnar boken är farfar Mele Zeki Baksi som bland annat tog en livsfarlig strid för ungas rätt att gifta sig med den de älskade och inte den släkten valt. 

Han är den Nalin ser framför sig när hon protesterar, antingen det är en statsminister eller en politiker med dold islamistisk agenda som står framför henne. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ingen här sätter mig i fängelse eller skjuter mig när jag protesterar, sa hon på sin release för boken. Och i den är det som att höra henne tala, engagerat, rakt och utan krusiduller både om det hon gillar och ogillar. Så har hon också sympatisörer och motståndare i alla politiska läger och värnar sina vänner oavsett politisk hemvist. Själv är hon fortfarande socialdemokrat, men fortsätter bekämpa konflikträdsla och ta strid för frihet, även när kritiken gäller partikamrater. Boken är en läsvärd påminnelse om hur viktiga sådana människor är för demokratin. 

Kodknäckande pensionärer med stil och mod

Det är gängets humanism, humor, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör de brittiska böckerna om de seniora privatdeckarna så läsvärda. 

DECKARE. Richard Osman The imposs!ble fortune (Penguin Viking)

De smarta pensionärerna i Torsdagsklubben som löser svårknäckta mord är tillbaks en femte gång. Och de orädda privatdeckarna, bosatta på ett lyxigt boende för äldre i England är välkomna åter.  Gänget är väl medvetet om att återstående tid inte är oändlig, och vill göra det mesta av varje dag. Inte minst lösa brott.

Här ingår:

Joyce, sjuksköterska skriver dagbok som orienterar läsarna. 
Elizabeth, brittisk spion kämpar med sorgen efter maken Stephen som fick alzheimer. Ibrahim psykiater och terapeut åt yrkeskriminella Connie, nyss frigiven.
Ron, tidigare militant gruvarbetarkämpe och morfar till Kendrick 9 år, som tillfälligt flyttat in. 

Till detta några poliser som blivit ”deras”.  

Den här boken startar med ett mystiskt försvinnande, i samband med ett bröllop. 
Elizabeth, med ett förflutet i spionorganisationen M16, blir kontaktad av en av gästerna, som sen försvinner. Han är best man till nyblivne maken till Joyces dotter och därmed blir hela Torsdagsklubben indragen.

Pensionärers trassel med tekniksamhällets avarter mixas med mysterielösning där klassiskt kodknäckande blir avgörande. Plus en god dos av brittisk humor när den är som bäst. Att Richard Osman får hinkvis med lovord från väl renommerade kollegor i brittisk press är högst välförtjänt! 

Det är gängets humanism, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör böckerna så läsvärda. Må hälsan stå dessa 80-plussare bi flera böcker än!

Hemtjänst skapar skräck i Åre 

Detta är första deckaren jag läser av rutinerade storsäljaren Viveca Sten, och den tar grepp om läsaren direkt med sin blandning av hot, familjekrångel och trassliga relationer på jobbet.

DECKARE. Viveca Sten Benådaren (Forum)

När polisen Hanna Ahlander i Åre får samtal från dottern till en nyss avliden man känner hon att något skaver. Allt tyder på en naturlig död – men dottern misstänker mord.

Miljön är Åre med omnejd. Många små byar och många ensamma, hjälplösa gamla i stora hus, där hemtjänst och posten är det enda avbrottet i tillvaron. Det är tacksamt för en deckare. Olåsta dörrar och ett stort antal anställda som snurrar runt i tjänst och har både nycklar och läkemedel. Och så flera plötsliga dödsfall i distriktet där ett privat hemtjänstföretag har ansvaret. Chefen är dessutom syster till en av poliserna i gänget och god vän med Hanna, som har trassel i relationen med tidigare bästa kollegan Daniel Lindskog.
Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra , som det ska vara i en deckare och upplösningen är riktigt spännande.

Förstås puttrar även en kärlekskonflikt med oviss utgång, som tas vidare i nästa fristående del. Det kommer att bli fler böcker om Hanna Ahlander för min del!

Frisk feminism i sekelskifteskrim

En lektion i feminism, snyggt blandad med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör denna serie till en frisk feministisk fläkt, med hög sträckläsarfaktor. 

DECKARE. Katarina Wennstam Döda kvinnor förlåter inte, Död mans kvinna (Bookmark, pocket) 

De är fyra kvinnor från helt olika samhällsklasser som löser mordgåtor i sekelskiftets Stockholm.: Fredrika Nilsdotter, föräldralös sällskapsdam, med omöjlig dröm att bli polis, Hildur Berggren, fattig hemsömmerska med ansvar för fem småsyskon, Olga Laurell, välbeställd änka, mamma till poliskonstapel Oscar, och Edit Tapper, tjänsteflicka.

Katarina Wennstam lyckas få till en både spännande intrig och en lektion i kvinnohistoria i sina numera tre deckare i serien. De två jag läst utspelas åren 1896 och 1897. En tid när korsetten med sin hårda snörning var obligatorisk på alla anständiga kvinnor, när ogifta, gravida flickor dog fosfordöden vid förbjudna aborter, när Besiktningsbyrån tvingade prostituerade att anmäla sig – men lämnade männen i fred och syfilis spreds i befolkningen.
Under ett historiskt paraply där kapitlen växlar mellan de fyra kvinnorna ger författaren läsarna förfärande fakta om hur utsatt kvinnornas situation var i lagen.

Det kvinnopolitiska innehållet, där inget våld är enbart spekulativt, snyggt blandat med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör serien till ett välkommet tillskott i deckarfloran.

Dramatiska nyhetstimmar när Palme mördades

En direktrapport från en helt annan medievärld, med nyhetspulsen kvar och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar ordning och nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolik och mörk historisk natt.

DOKUMENT. Anders Olsson & Pia Svensson, efterord Bo Bernhardsson Palmenatten (Korpen)

Det är 40 år sedan skotten på Sveavägen som mördade Sveriges statsminister Olof Palme. Och lika längesen två studenter redan dagarna efter dådet dokumenterade hur sex nyhetsredaktioner på större och mindre tidningar i Sverige reagerade och arbetade efter den sensationella nyhetsflashen från TT : »Olof Palme är skjuten«. Och lite senare: »Olof Palme är död«.

Det hela var så osannolikt att inte ens garvade nyhetsjournalister trodde på nyheten. Public Service, SVT och Sveriges Radio hade ju inte reagerat alls, teve sände en långfilm och radion spelade helt vanlig musik.
Det är en av de stora skandaler vi påminns om i denna dramatiska minut för minut-skildring av två unga journaliststudenter som år 1986 fick uppdraget av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att kartlägga arbetet på under timmarna efter klockan 23:28 den 28 februari, då en tipsare ringer Expressen om att det pågår skottlossning på Sveavägen-Tunnelgatan och att det eventuellt är statsminister Olof Palme som är skjuten.

Våren 1986 gick de sista terminen på journalisthögskolan i Göteborg och detta blev deras specialarbete. Sammanlagt intervjuades 60 journalister på Arbetet, Borås tidning, Expressen, Hallands nyheter, Kvällsposten och Sydsvenskan under 14 dagar direkt efter mordet.

Det är en rapport som stått sig och oöverträffat skildrar journalisternas, grafikernas och tidningsbudens arbete och kamp att få med nyheten bekräftad och på plats i tidningar som i stort sett redan var klara. Detta under papperstidningarnas storhetstid, digitala utgåvor och snabba uppdateringar existerade inte.

Svensk Mediehistorisk förening ger tillsammans med bokförlaget Korpen ut skildringen av nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna, i bokform, i stort sett oförändrad. Till detta ett efterord av föreningens ordförande och tillika tidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, med aktuella kommentarer från de chefer som hade det publicistiska ansvaret den ödesdigra natten. Tidningen Arbetets journalister Håkan Hermansson och Lars Wennander fick stora journalistpriset för sin artikelserie och bok om Palmehatet, Uppdrag Olof Palme, året efter mordet. 

Sammantaget en unik inblick i en helt annan medievärld, men med nyhetspulsen på topp och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar relevanta nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolikt mörk historisk natt. 

Gripande om en fransk familj före förintelsen

En spännande, berörande roman om identitet, kamp, skuldkänslor och skam. hos en fransk familj åren före Förintelsen och befrielsen i att till sist låta sanningen komma fram.

ROMAN. Anne Berest Vykortet, översatt av Marianne Tufvesson (Brombergs)

Ephraïm, Emma, Noémie och Jacques. Så står det på ett vykort som den 6 januari 2003 dimper ner i brevlådan i Paris hos Léila Berest. Framsidan visar Gernieroperan i Paris, namnen tillhör Léilas morfar, mormor, moster och morbror, alla mördade i Auschwitz 1942. men vem har skrivit kortet? 

Tio år senare vill Léilas dotter Anne veta mer och beslutar sig för att spåra kortets – och sina släktingars historia, som begravts i tystnad när hennes mormor Maryam, den enda överlevande som visste något men inte velat berätta, avled.  Långsamt rullas deras liv fram till Förintelsen upp, från Ryssland till Palestina, till Frankrike och det tilltagande judehatet, kriget, fruktlösa försök att få medborgarskap, kampen i motståndsrörelsen, chocken när sanningen om Förintelsens offer blir offentlighet.

En alldeles fantastisk roman, spännande, grym, smärtsam om en fransk familj åren före Förintelsen, när ingen riktigt trodde på att det som hände kunde hända, och befrielsen för de anhöriga i att låta sanningen komma fram.

Underbar uppväxtroman i krigets skugga

Mosippan är en mycket fin roman om första kärleken, tonårsstormar, klasskillnader och att vilja något mer än att gifta sig tidigt och få barn. 

ROMAN. Elsie Johansson Mosippan (Bonnier Pocket)

På hyllan i Hornstulls bokhandels rum för begagnade böcker stod en liten, anspråkslös pocket, nummer två i Elsie Johanssons (1931-2025) uppväxtskildring, trilogin om Nancy. Den visade sig vara ett riktigt läsfynd!

Huvudpersonen är snart 17-åriga Nancy, som vi följer 1940 – 1941. Hon bor med sina föräldrar i en liten, fallfärdig stuga, som blir fryskall på vintern, och den här i Andra världskrigets skugga är den kallaste i mannaminne. Ska kriget som pågår i Europa komma till Sverige? Pappan, TåPelle kallad, lagar skor, arbetar i skogen, hugger gengasved. Namnet har han fått sen han förfrös fötterna. Bröderna har ryckt in i militärtjänst. Med brist på unga män kan Nancy få jobb som postmottagare och postsorterare och dra hem pengar till hushållet.
Hon läser korrespondenskurser och försöker lära sig språk. Kroppen är full av lust och oro. Hon vill ut. Tror att alla ser ner på henne och familjen.:
»Men allt det där tog ändå inte grundkraften ur mig. Tvärtom. Under det att jag ältade skitpratet, inbillat eller verkligt, brukade effekten i stället bli att jag ilskade opp mig mer och mer. Det började strama i nacken och spänna i tänderna. Jag blev Nancy Victoria den segrande som prästen hade sagt.«
Porträttet av föräldrarna är kärleksfullt, särskilt den ständigt arbetande morsan står ut i en klass för sig. 

Elsie Johansson debuterade 1984 efter ett tidigt äktenskap och barn och ett långt yrkesliv på posten. När Mosippan kom ut, 1998, hade hon fyllt 57 år

Så välförtjänt blev hon en av de mest lästa, prisbelönta och produktiva författarna i Sverige. 

Mästarklass i Sara Lidmans anda

Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

ROMAN. Mikael Niemi Sten i siden (piratförlaget, pocket)

Vi är i Pajala, året är 2017 och under ett grävarbete på myren påträffar maskinförarna mänskliga kvarlevor. 

I ett kontorsrum i Uppsala får samtidigt Siw, lönebidragsanställd med psykiska problem en av många våldsamma föraningar och syner. 
Sen åker vi bakåt till 1920 och 30-talen.

Tornedalen med svält, klasskamp och en brödrafejd, där storerbror Wilhelm dragit vinst- och Eino nitlotten rent materiellt. I kärlek fick Eino Saara, som båda ville ha. Men det är Wilhelm som är ordförande i den vägförening som auktionerar ut vägsträckor som ska byggas, till lägsta pris. Eino är beroende av hans makt och hatar det. 

» Vägmästaren dunkade masurklubban i ekbordet och förklarade vägauktionen för öppnad. Med hög röst läste han på finska: 

– Avsnitt sex kolon fjorton. Vägavsnitt på etthundra meter. I arbetet ingår trädfällning av befintlig skog med tillhörande stubbrytning, grävande av diken, uppbankning av vägkropp samt planing av ytskiktet. Får jag ett bud?«

De förnedrande auktionerna och inkomster som inte håller svälten från dörren bäddar för facklig organisering, händelser med verklighetsbakgrund. En lokalavdelning i Pajala av Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildas. Torparna tar strid. »Om någon trott att såren skulle läkas efter strejkens slut så insåg alla nu verkligheten. Sprickorna i bygden skulle tids nog förvandlas till avgrunder.« Samtidigt tar sig nazisterna in i politiken. 

Einos familj med de tre barnen Algot, Martha och Lasse har det svårt, skulderna växer efter att han blivit blåst på inkomsterna från tjärbränningen av brukspatron. En av Einos söner blir en Rikkurit, en svikare, en svartfot. Martha tar stora risker i drömmen om ett annat liv. 

Berättelsen kliver fram till 1970-talet. Till Siw och hennes pappa David som båda har förmågan ennustaja, att se in i framtiden, när någon ska dö.

Så rör sig romanen fram och tillbaka mellan människor och decennier där allt hänger samman. 

Niemis svindlande berättelse har hyllats med ett antal adjektiv och jag instämmer i alla under sträckläsningen av denna vidunderliga saga med verklighetsbakgrund. 
Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

Kockan Siv mitt i striden om skogen

17-åriga Siv blir 1938 kocka i ett skogsarbetarlag och hamnar i en stor konflikt om vem som har rätt till skogen. Hennes barnbarn Eva är konsult i ett skogsföretag men jobbar åt skogsägarsidan. Miljökonflikter, samvete och passion i fin förening. 

ROMAN. Ulrika Lagerlöf Hjortronmyren (Romanus & Selling, pocket)

Siv växer upp i en skogsarbetarfamilj i Västerbotten med pappa Gustav borta månader i sträck, i »skogen som tar deras far ifrån dem varje år efter jul för att ge honom åter kring påsk, så har det varit hela hennes liv.» Hon drömmer om att bli lärarinna, men när när pappan får ett träd rakt över sig måste hon börja arbeta. Hon är 17 år och får tjänst som kocka i ett skogsarbetarlag med 10 hungriga män. Året är 1938.

Den första tiden beskrivs med en detaljskärpa som gör att jag ser det framför mig; all maten, hur den ska lagas, den trånga stugan, hennes lilla skynke framför sängen och den totala ångesten för ett arbete hon inte vet något om. Men de tio arbetarna är hyggliga män och det går att få rutiner, upptäcker Siv. Som känner självrespekten öka. 

Författarens egen mormor har haft samma yrke på 1940-talet och hon arbetar själv med kommunikations i skogsbranschen, kunskaper hon använt mycket kompetent. 

Sivs tillvaro, männens slit och hur hon drabbas av kärlek till fel man varvas med en nutida berättelse, daterad 2022 där Eva, skickas till en planerad avverkning i Djupsele i Västerbotten för att krishantera. Hon som har rötter i trakten anses mest lämpad av arbetsgivaren, ett Stockholmsbaserat konsultföretag som jobbar åt skogsägare. 

Hon tas inte emot med öppna armar av de aktivister som tagit strid emot avverkningarna. Vad är rätt och fel i skogspolitiken? Eva hamnar i en värderingskrock, kopplat till sitt förflutna, kockan Siv är hennes mormor. 

De trovärdiga karaktärerna och fina miljöskildringarna i kombination med bra dialog och rappt berättande ger läslust och engagemang. Slutet är inte enormt överraskande men vägen dit desto mer intressant. 

Malin och Ellen, en ojämlik vänskap 

En stark roman om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar om att växa som människa i de stora tankarnas närhet, men där hon ständigt påminns om att hon först och främst är hushållerska. 

ROMAN. Malin Haawind Den som följer en stjärna vänder inte om. (Pirat, pocket)

Malin Haawinds prisbelönta roman handlar om Malin Blomsterberg, hushållerska och sällskapsdam åt Ellen Key, legendarisk författare och feminist runt förra sekelskiftet. Hennes bok Missbrukad kvinnokraft från 1896 ansågs som så skandalartad att folk bytte trottoar när hon kom gående, men lästes även av drottning Sofia (1872 -1907). Berättar litteraturvetaren Britt Dahlström i tidningen Parnass #1/26.
Malin, skomakardotter från skånska Eslöv och hembiträde i Malmö läser filosofer och diktare på nätterna och drömmer om ett annat liv. Hon bestämmer sig för att fotvandra till huset vid Vättern och dess berömda ägarinna. Där får omedelbart tjänst som hushållerska, den tidigare hade precis lämnat huset, som inte var vilken villa som helst. Malin blir närmast andlös av beundran.

Ellen Key var berömd långt utanför Sverige. Hennes hus vid Vättern var samlingsplats. Där flockades berömda litteraturpersonligheter, rösträttskämpar, unga arbetarkvinnor, rikemän och kvinnor, till och med målarprprinsen Eugen hälsade på. En ung Astrid Lindgren kom cyklande dit med sina väninnor och fick syn på ett citat av 1700-tals författaren Thomas Thorild på väggen i entrén. Denna dagen ett liv. (Som så småningom blev ett farbror-Melker citat i Saltkråkan) 

Key beundrades var också en matriark som krävde en hel del markservice från Malin Bomsterberg, skomakardottern som troget tjänade henne dag och natt i ett decennium. 

Det finns stunder av fin gemenskap mellan dem. Men också av sträng hierarki. Ellen Key krävde att bli kallad matte av sin hushållerska/sällskapsdam! Det är svårsmält.

Malin Blomsterberg, oerhört kompetent, borde kunna känna stolthet, men förföljdes av dålig självkänsla och rädsla att bli utkastad. Det är sorglig läsning om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar som slås i kras, när hon inser att hon först och främst är hushållerska. Hon översköljs av ständigt självtvivel och allt större ångest. 

Varför hon inte inser sin kapacitet är den stora tragedin i denna komplexa och mycket intressanta roman.  

Lyckad mix av kärlek, krig och kvinnokamp

Den sjätte delen om de kodknäckande kvinnorna i krigets Stockholm håller stilen med hög sträckläsarpotential. 

SPÄNNING. Denise Rudberg Vår sjätte attaché (Norstedts, pocket)

Tio böcker planeras i den spännande serien om kvinnorna som i största hemlighet knäckte koder under andra världskriget. Det här är den sjätte om Signe Jansson, bonddotter, Iris Lepik, estnisk akademiker och flykting och Elisabeth Lagerman, med rötterna i överklassen och kontakter i diplomatin.

Året är 1942 och sanningen om nazisternas fruktansvärda förbrytelser börjar sippra fram. Det är sommar och vi följer de tre kvinnorna och männen i deras närhet under några veckor när ännu ett farligt uppdrag planeras: Elisabeths man har fängslats i Polen och hon måste besöka honom, trots de stora riskerna. Rudbergs serie är rappt berättad med många inslag från vardagen, känslorna passionerna och den politik som så sakta börjar göra det lättare för kvinnorna. Exempelvis ett kollektivhus, efter en idé av Alva Myrdal.
Min enda invändning är att boken, precis som de tidigare är snäppet för kort, och det får väl även anses vara en komplimang. 

Gott & blandat från läshörnan

Liv Beckström

Deckarduo med krånglig relation i London, starkt och självutlämnande om akuta kejsarsnitt, hårda hemkomster för sjuksköterskorna i Vietnam, kvinnokamp i Marocko, Nigeria, Västerås och Stockholm, en flickas frigörelse i Norge, brödrafejd med juridiken som vapen och Muminpappans uppror: Elva bladvändare som gett läsglädje den senaste tiden!

Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Snitt som räddar och skrämmer

Eftervård och själsliga ärr får för lite tid. Den traumatiska upplevelsen av ett akut kejsarsnitt skuggar lyckan av ett barn som räddats till livet, visar tio berörande texter i en ny antologi. 

ANTOLOGI. Cecilia Alstermark, Erica Elfström, Nina Elfström, Gudrun Furumark, Idha Holmlund, Christina Lindenstrand Cuenca, Ulrika Nettelblad, Sofie Olovsson, Agneta Ottosson, Marika Rasmusson
Ärr Berättelser om akuta kejsarsnitt (Atlas)

Graviditeter ska helst sluta med en bebis på magen och en bricka med flagga och fika till de nyblivna föräldrarna. Men var tionde förlossning slutar med ett akut kejsarsnitt, som är något helt annat. När orden »akut kejsarsnitt, 20 minuter från nu« hörs förvandlas födsloarbetet till en bukoperation med allt vad som hör till: Säng som rullas iväg, en operationssal med grönklädd personal, instrument, starkt ljus, narkos. 

Akuta kejsarsnitt räddar liv – men är också en traumatisk upplevelse. Just dessa känslor av lycka, rädsla och sorg beskrivs fantastiskt fint av tio kvinnor i denna antologi.

Planering, förväntningar och förberedelser inför förlossningen, rämnar. Och här kommer smärtor och oro efteråt. Flera kvinnor i antologin berättar om hur de strax efteråt inte vet om barnet överlevt eftersom ingen haft tid att berätta. Ibland inte heller för pappan. 

Kvinnorna skriver om hemkomstens starka rädsla att något ska hända barnet, problem med operationssåret, svåra smärtor, förlossningsdepression. 

En akut operation är inget som medverkande kvinnorna varit beredda på. Oavsett om de räknat med planerat kejsarsnitt istället för vaginal förlossning. Snarare har de ofta presenterats för en berättelse där man kan andas bort sin smärta, som känts som falsk marknadsföring.

Marika Rasmusson:

»Jag känner ingen annan som snittats akut. Ingen frågar om jag vill berätta om min förlossning. Jag håller det inom mig när jag träffar andra. /–/Istället lyssnar jag till andras berättelser om lustgas och krystvärkar, om hur barnen gled ur dem och hur all smärta gick över./–/ 

Jag förblir stum.« 

Cecilia Alstermarks prosadikt handlar om det akuta normala:

/—/

På neonatalintensiven 
är akuta kejsarsnitt 
det normala

Det syns på de nya mammorna 
som dyker upp till frukosten
innan vi går in i olika rum
sträcker in våra händer 

i kuvöser

Mammor 
som rör sig långsamt
med ena benet sträckt
och en hand över såret 

Men även ljuset och glädjen får plats, så småningom.
Ulrika Nettelblad: 

«Kanske finns det sådant som aldrig helt bleknar, kanske finns det områden som alltid kommer att vara domnade, men inte längre ett färskt sår, inte längre lysande rött, inte längre ständigt stramande, inte längre ständiga påminnelser. Ett ärr. Bleknat. I vissa ljus nästan osynligt. 
Och runtomkring det: centimeter efter centimeter efter centimeter av frisk och känslig hud.«

Par i brott  – med krånglig kärlek

Privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott löser kluriga och farliga uppdrag i London, samtidigt som de i hemlighet är förälskade i varandra. Blandningen av kärlek med förhinder och riktigt bra krimgåtor gör även tegelstenstjocka åttan i serien till en bladvändare. 

DECKARE. Robert Galbraith The hallmarked man (Sphere)

Nummer åtta i den mer än tio år långa serien om de båda privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott ärpå 1050 sidor. 

I The Hallmarked man (ungefär den kontrollstämplade mannen) får duon uppdrag från en kvinna som vill få bekräftat att mannen som hittats mördad i en silverbutiks källarvalv är hennes försvunna pojkvän. Spåren pekar åt olika håll och även mot frimurare inom polisen. 

Precis som tidigare tar relationen mellan de två delägarna rejält med plats och är en viktig anledning att jag orkar med den fysiska tyngden. De eviga missförstånden, där traumatiska minnen ofta bidrar, vävs fint in i farliga uppdrag där dimridåer och falska ledtrådar strösslas över handlingen. Författaren mixar suveränt Londonmiljöer och de rikas oftast ytliga nöjen med en sjuk mediekultur, missbruk och en social misär, som inte verkar ha ändrat sig mycket sen Charles Dickens dagar.

Deckarformeln med alla dess förvillelser används med finess.

Galbraith är pseudonym för J.K. Rowling, Harry Potters skapare och  serien om Strike och Ellacott som inleddes 2013 har överösts med lovord i brittisk press. I serien, har nu sju år passerat. Robin har gift sig, skiljt sig och är inne i ett nytt, som läsaren inser, destruktivt förhållande med polisen Ryan. Strike, Afghanistanveteran, med protes där foten suttit, har vuxit upp med en missbrukande mamma, varit gift med en neurotisk och manipulerande kvinna, och är ryktbar för tillfälliga och obetänksamma relationer med kända kvinnor. 

För den som klarar att hålla isär alla misstänkta väntar ett elegant slut. Men en cliffhanger är kvar: Hur ska det gå för Robin och Strike?

Final för brödrarfejden 

Ivar Krügers borttrollade skärgårdsöar och brödrakonflikten i advokatfirman Beck dominerar den tredje och sista delen i HG Axbergers serie Rättvisans gång, men där tidens spektakulära händelser tar för mycket plats från människorna vi ska följa. 

ROMAN. HG Axberger Advokaterna (Natur & Kultur)

Den sista av de tre delarna i romansviten börjar med ett gripande: En uppburen regissör på Dramaten, här kallad K, hämtas till förhör mitt under en repetition år 1976. Är han en simpel skattesmitare eller en martyr? Det enda som är klart är att han hade en svaghet: »Själv kallade han det behov, han behövde äga kvinnor.« 

Den både farsartade och vassa redogörelsen är en av flera spektakulära händelser som får lite väl stor plats i romanen, med en massa initierade detaljer men utan namns nämnande, som mordet på statsministern 1986 och skandalen runt Bofors vapenexport. 

Allt blir en del av bakgrunden till det som händer runt de båda bröderna Beck, Sten och Magnus, där storebror vill förinta lillebror, eller i vart fall ta ifrån honom all makt över advokatfirman. Inga knep är för fula. 

Händelsetrådarna från de båda andra delarna i serien, Domstolen och Arvet löper samman och spektakulära juridiska konflikter fortsätter ge huvudbry. Vem som ska bestämma om jakt och fiskerättigheter i norra Sverige? Ska juridiken ägna sig åt individuella rättigheter eller vara verktyg för staten och alla medborgare? Ett skifte verkar vara på väg med den nya chefen för rättsråden.

Axberg är en skicklig stilist som lyckas förvandla paragrafer till skönlitteratur. Han är suverän på att initierat skildra sociala miljöer de flesta av oss inte har tillträde till.  Det tema som håller ihop böckerna är juridikens makt över politiken och dess motor för mänskligt handlande. Och där är han på hemmaplan.  

Men det är problematiskt med så kallad autofiktion, när det rör sig om historiska, i vissa fall levande personer, som utrustas med egenskaper och tankar som fötts hos författaren. 
Advokaterna kritiserar subversivt hur juridiken ger utrymme för finter som urholkar det offentligas makt, och gynnar den nya kapitalismens trixande. Som de tre kompisarna från Handelshögskolan som blev rika lånehajar, men vill kallas bankmän.  
Det blir till sist ett både värdigt och finurligt slut på en högst läsvärd släktsaga.

Starkt om sjuksköterskor i Vietnam

De unga kvinnor som tog värvning som sjuksköterskor i början av Vietnamkriget upplevde mer av blod, bomber och tårar än ära. Med en av dem i centrum får vi en roman om krigets fasor, kärlek, sorg och psykiska sår som inte erkänns.  

ROMAN. Kristin Hannah Kvinnorna översatt av Camilla Jacobsson (AB)

Den långa topplaceringen på bokhandelns pocketvägg är välförtjänt. Kristin Hannahs bok om de amerikanska unga kvinnor som frivilligt tog värvning som sjuksköterskor i Vietnamkriget. är även etta på New York Times bästsäljarlista. 

Huvudpersonen 21-åriga Frankie (Frances) Mc Grath, vill följa sin storebror Finley till det som hon tror är ett ärofullt patriotiskt uppdrag. Hennes impulsiva beslut handlar mer om att visa sin pappa att hon också kan göra något för landet, men vad detta innebär har hon inga insikter om. Men snabbt inser hon att Vietnamkriget är mer av blod, smärta, bomber och tårar än ära. Innan Frankie ens hinner fram har brodern omkommit.

Tiden i boken omspänner åren mellan 1966 och 1982, året då monumentet över de stupade soldaterna till slut invigs i Washington. Och där får till sist också de sjuksköterskor som dog i kriget plats. 

Som krigssjuksköterska uthärdar hon oerhörda påfrestningar. Det känns som man står bakom Frankie i de primitiva operationsrum i Vietnam där hon lär sig arbeta under anfall, mörkläggning, med brist på allt utom svårt skadade. Men när hon kommer hem översköljs hon av det vi i dag kallar posttraumatisk stress. Frankie brottats med sin vrede och ångestattacker i ett USA som varken erkänner kvinnornas insatser eller behov av hjälp.

Hon försöker glömma utan att lyckas. Katastrofen är nära, när hon obönhörligt närmar sig botten. Men ljuset återvänder, om än väldigt sakta. Författaren har lagt ner mycket arbete på research och resultatet är strålande. 

Svindlande kärleksfull flickskildring

Rutiner och magiskt tänkande hjälper tioåriga Paula genom de stormande åren in i puberteten. Plötsligt handlar allt om att inte bli likadan som föräldrarna. En strålande skildring om att vara ung och kämpa för att leva helt och fullt. 

ROMAN. Vigdis Hjort Femton år Den revolutionära våren, översatt av Jens Hjälte (Natur & Kultur)

Rutinerna gör Paula trygg. I alla fall när hon är tio år. Vardagar och helger är lika förutsägbara. Mamman sätter fram frukost, tar hand om lillebror bakar, städar, tvättar. Pappa och storasyster Elisabet kör till stan där hon går på Kristeligt gymnasium och pappa hunsas av chefen och klagar vid middagsbordet på att han inte få löneförhöjning. 

Paula går till bästisen Karen efter skolan. farmor och farfar kommer på besök varannan söndag. Annars gå på tur med matsäck. 
Det som kändes bra var att det inte förändrades. Hon ber till Gud att allt ska vara som det brukar. 

Men sen vill hon inte det längre. Hon tror inte på Gud, och hon tror att hennes föräldrar låtsas tro på Gud bara för sina föräldrars skull.
Något skaver. Hon hittar sin mammas brev till mormor, fyllda av små och större lögner om familjens liv.

Det är den revolutionära våren när Paula fyller femton år som allt ställs på ända. Hon känner en våldsam lust och glädje över att leva, samtidigt som hon ifrågasätter allt hennes familj står för. Det blir en ensam, inre strid för att inte bli lika instängd som föräldrarna i outsagda förväntningar om att hålla en fin fasad. Puberteten stormar så hon knappt kan stå upprätt.

Hon söker ett språk för allt hon känner, för lyckan att vara i världen.  

»Det hon hoppades, för hon hoppades ju, var att oftare få uppleva den innerliga känslan av att vara närvarande, av närvaro och någon som kom när hon lyckades spränga ögonblicket, så att det blev djupt, när ögonblicket öppnades och bredde ut sig, den känslan av att leva, av att vara levande som kom då.«

Kan hon gå sin väg utan att knäcka sina föräldrar, få deras förståelse och förlåtelse? Konfirmationen blir en genomgångsrit, som läsaren får följa in i minsta andetag. 

En mycket, mycket fin och kärleksfull flickskildring!

Storkapitalet fick Krögaränkan på fall 

En dådkraftig krögaränka gav Västerås centrum ett helt kvarter med hus värda att bevara. Men själv fick hon betala ett högt pris när stadens manliga styre fick nog. 

ROMAN. Lena Hörngren Krögaränkan (Ekström & Garay)

Det handlar om Västerås vid 1800-talets mitt, och om krogen Klippan där vägarna möttes. Men framförallt om en osedvanligt driftig kvinna, Anna Christina Malmqvist som tog strid mot manlig dominans när hon byggde sitt krogimperium. 

»En berättelse om en kvinna, en stad och en tid« står det på försättsbladet. Men i hög grad handlar det också om manlig makt, de som ägde jord och hus – tidens storkapital. Kvinnan kunde bli myndig som änka, annars inte, och den man som hade stora egendomar kunde ensam få röstmajoritet i en kommun. Detta utmanar Anna Christina med sitt byggande och till slut fick hon betala priset. Något nätverk var inte att räkna med för henne. 

Boken börjar 1847, en kväll i maj när 57-årige krögaren Johan Fredrik Malmqvist avlider och 35-åriga trebarnsmamman, Anna Christina, 35, blir krögaränka med egen rådighet över pengar och beslut på krogen där hon började som piga. 

Anna Christina har inte slarvat med skolan, trots sin fattiga uppväxt. Hon kan läsa och skriva. Hon har framtidsplaner. Nu är hon kvinna i sitt eget hus, med egen rådighet över inkomster och utgifter. Men utgifterna hon ärvt är fler än riksdalerna i börsen. Och sen startar en lånekarusell där hon blir fartblind av lyckan att få bygga ut och göra bättre. 
Stadens styre börjar tycka att hon tar för stor plats. Och hon får erfara de brutala konsekvenserna av tidigare statsminister Göran Perssons (S) visdomsord: Den som är satt i skuld är icke fri.

Anna Christina har funnits, men som huvudperson i en bok är det författaren som, med den äran, gett henne kropp och karaktär, med hjälp av böcker, offentliga dokument, och tidningsartiklar från Västerås vid 1800-talets mitt. Visst, en fiktiv berättelse, inte sann men sannolik. Och genom författaren – som jag känner sen flera år tillbaka – ser jag verkligen framför mig den arbetsamma krögaränkan i tidens mörka lokaler torka bord och småprata med gästerna. Och dra upp storslagna planer för framtiden. Hon lämnar ju också ett påtagligt och imponerande arv efter sig – i form av ett antal hus hon lät bygga som fortfarande är en del av Västerås centrum, under namnet Klippankvarteren. Krogen fanns kvar ända till 2016. Och för de gamla kvarteren finns det numera hopp om en framtid. 

Vi får tacka kyrkoböckerna för att detta är känt. Och Lena för att det blivit en så levande och rik berättelse! 

När muminpappan gör revolt

Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Det är en underfundig, ömsint berättelse om att försöka dominera sig till kontroll men mogna och släppa taget. 

ROMAN. Tove Jansson Pappan och havet (Förlaget)

Till en pappa, står det på försättsbladet till denna bok från 1965, nyutgiven förra året, på 110-årsdagen av hennes födelse. Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Här bryter familjen upp från Mumindalen till en ö långt ut i havsbandet med dansande sjöhästar och ständiga besök av den skrämmande Mårran. Även ön blir ett levande väsen, omgiven av det lynniga, vilda, ombytliga havet. Allt börjar med att pappan vill ha en plats där han känner att han behövs. Han tror från början att ledarskap är ett ensamarbete, där mamman inte får vara med. (Fast hon vet bättre anpassar hon sig.) Han vill tänka stora tankar och komma fram till något betydande. Exempelvis om havets väsen. Mumintrollet, samt lilla My reagerar olika på farorna på den nya platsen, men låter pappan hålla på. Mamman, alltid lika vidsynt, försöker tycka om ön, trots dess vresiga, vilda humör. 

Det är en bok om samspelet i en familj, med en pappa som tycker sig ha tappat sitt värde. Hans förvirring och frustration skildras med ömsinthet, liksom det toleranta bemötandet från familjen, inklusive den osentimentala retsamheten från lilla My. Alla lär sig något av den omöjliga kampen mot havet. Inte minst Mumin, som gradvis ökar på sitt mod att möta den otäcka Mårran, hon som tjuter och får allt att frysa till is men som ändå får honom att gå ner till vattnet med stormlyktan varje kväll.

Mamman kliver upp, tar fram penslarna och visar sin hemlängtan på fyrens väggar, som hon ibland lyckas försvinna in i. 

Det är en finurlig och filosofisk berättelse, full av äventyr, ömhet, tolerans och spänning, där muminpappan lär sig vad verkligt ledarskap är. 

Utrensad kvinnokamp håller än 

Den våghalsiga Catrin Ambrosia är en av författaren Alice Lyttkens många historiska kvinnokämpar i populärlitteraturens form. Hennes strid för att slippa sysslolöshet i 1700-talets Stockholm ger läsarnöje även i dag. 

ROMAN. Alice Lyttkens Vårens tid är inne (AB)

1968 är den skriven, den sjätte och sista delen om Catrin Ambrosia, en av Alice Lyttkens historiska huvudpersoner som vågar ta strid för sig själv och kvinnors rättigheter, i det här fallet under slutet av 1700-talet, då Gustav IIIregerade. Hon har levt ett minst sagt våghalsigt liv fram till dess att hon flyttar in hos sin välbeställda farbror, kommerserådet i hans Stockholmspalats, där hon går runt och känner sig onyttig.

Jag slukade Lyttkens romanserier i tidig ungdom och blev nyfiken när den här stod i en byta-bokhylla i Öckerö hamn. Jag läser med nöje, om än inte lika indragen som förr. 

Alice Lyttkens blev känd för historiska kärleksromaner, men också för faktaböcker om kvinnans historia. Hon gjorde noggranna efterforskningar av det sociala livet bland de bättre bemedlade borgarna i huvudstaden, av de fattigas villkor, intrigerna runt kungahuset. Inte konstigt att hon en gång i tiden var Sveriges mest utlånade författare. Läsarna hade heller inga problem med hennes faiblesse för att använda gamla, svenska ord och ålderdomlig meningsbyggnad. Börja blir följaktligen begynte, även om blir änskönt, dessutom blir desslikes, fortfarande blir alltfort, en sådan är slik en, och så vidare. 

Såhär kan det låta: 

»Huruledes hade hon inte gripits av ett slags svindel, när han hos överståthållaren baron Sparre hade erbjudit henne kvarter i sitt hus. Hon kunde helt simpelt inte komma sig för att tro honom.«

Så mycket roligare än idag när det är anglicismer som överfyller språket. 

Alice Lyttkens har råkat ut för utrensning på många svenska bibliotek. Men den finns fortfarande att beställa. Det är bara att passa på och förnöja sig!

En hyllning till kvinnors vänskap

De har pengar, självförtroende och drömmar, men inget blir som de tänkt, och kärleken flyr alltid sin kos för de fyra kvinnorna i romanen. Deras vänskap är fylld av beska piller, humor och obrottslig lojalitet. 

ROMAN. Chimanda Ngozi Adihche Drömräkning, översatt av Niclas Nilsson (Albert Bonniers) 

Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. Fyra kvinnor som ser på varann och sig själva med ömsom kritiska, ömsom vänskapsfyllda blickar. Vänner i vått och torrt men sällan på samma plats. Och tvärsemot mångas schablonbild av kvinnor från Afrika. 

Chiamaka och Zikora har storstäder i USA som bas, rötterna i Nigeria, där Omeglor bor, efter en misslyckad period som doktorand i Deras samtal är fyllda av beska sanningar och rannsakanden. Och skratt.

Chiamaka kommer från en rik nigeriansk familj, kan resa runt i världen och skriva frilansreportage om resor på spekulation, utan någon oro från sin försörjning. Relationerna med män hon förälskar sig i är ofta kortvariga och därmed ganska många och har gått upp i rök. Därav titeln. Zikora är en framgångsrik advokat med ett krossat hjärta, precis som Chiamaka tillhör hon Igbofolket, en kristen minoritet i Nigeria. Kadiatou är Chiamakas hushållerska, som får hjälp att ge dottern bra skola och pianolektioner. Hon är från Guinea, och i USA som flykting. Hon städar även ett lyxhotell, med diplom från arbetsgivaren, men kommer att råka mycket illa ut. Ett fall delvis hämtat ur verkligheten.

Omelogor är Chiamakas kusin, mycket framgångsrik i den Nigerianska finansvärlden och ekonomiskt oberoende. Hon har startat en blogg för att uppfostra män och har bakom sig en misslyckad period som doktorand vid ett amerikanskt universitet. Hon stöter på en ny sorts rasism och häpnar: »Amerika är begripligare på avstånd. De vill att ens liv ska passa ihop med deras slappa halvsmälta teorier och när det inte gör det kommer de störtande med sin provinsiella tvärsäkerhet.« 

Ingen har någon fast relation, Kadiatou den enda som har barn. I den skildrade tiden varvas tillbakablickar med under och efter pandemin. Det här är en roman om relationer, hur de svänger upp och ner över tid, och hur de kan te sig i de verkligt rika människornas värld.
Vi möter ett annat Nigeria än i medierna, om än med samma problem med korruption och fiender mellan folkgrupper. Jag läser med nöje! 

”Olämplig” roman blev kvinnoklassiker

Den otäcka Ulrik överger fabriksarbetaren Gerda när han lurat av henne allt och gjort henne gravid. Gerda reser sig mot alla odds, och hennes kamp för att behålla sin värdighet trots stor fattigdom i det tidiga 1900-talets Sverige är en läsupplevelse. 

ROMAN. Maria Sandel Droppar i folkhavet (Murbruk förlag) 

Arbetarförfattaren Maria Sandel (1870 – 1927) har fortfarande en livaktig vänförening, ett litterärt sällskap som förvaltar hennes minne. Romanen om den unga fabriksarbetaren Gerda Spant som blir skändligen bedragen av en samvetslös sol-och-vårare till fästman kom ut 1924.  Då har hon så smått fått en etablerad sits, och kan leva på de arvoden hon får för artiklar och kåserier i arbetarpress, efter år som hemindustriarbetare och även hembiträde i USA.

Den recenserades i Biblioteksbladet samma år med följande slutkläm: »För omdömesgilla läsare en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och ner. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.«

Handlingen är definitivt brutal: 

Bedragaren Ulrik Isberg saknar totalt samvete och lämnar den godtrogna Gerda efter att ha lurat av henne allt sparkapital, samt gjort henne gravid. Gerda visar en imponerande mental styrka när hon helt barskrapad reser sig ur förnedringen. Hon får hyra in sig hos en äldre änka, Morsan, som hon kallas i kvarteret och som sliter hårt med städning. Morsans stora sorg är att den hemmavarande sonen Ansgar är lungsjuk och alkoholiserad. Vi följer den lilla familjens slit och strävan i ett av Stockholms slumområden. Det är misär och elände men även kärv ömhet, skämt och solidaritet mellan människor, först och främst kvinnor, även de som balanserar på utkanten.

Sandel skildrar här – troligen först av svenska författare – lesbisk kärlek mellan kvinnor, två prostituerade, som Gerda kommer i kontakt med som hemsömmerska. 
Men starkaste temat är att kvinnan skyddas bäst av att inte leva med en man, även om kroppen har begär, vilket i hög grad gäller Gerda själv. 

Sandel är oförblommerad i sin avsky för alkoholen, som förstör så mycket i de fattiga hemmen. 
Men det stränga budskapet om skötsamhet blandas med rappa och roliga samtal mellan människorna runt Gerda. Slutet är drastiskt.

Maria Sandel var när hon skrev denna femte roman svårt handikappad och drabbad av både dövhet och synnedsättning. Hon hade gått några få år i skolan, bodde i en enrumslägenhet med kakelugnsspis på Mariebergsgatan, i utkanten av Kungsholmen i Stockholm. tillsammans med sin mor och försörjde sig på hemindustriellt arbete. 
Som 17-åring reste hon till Amerika och arbetade som hembiträde och efter hemkomsten kom hon i kontakt med organiserade S-kvinnor och började skriva i tidningar som S-kvinnornas Morgonbris. Hon såg hur kön och klass satte gränserna i livet och hennes texter lever än.  

Fullträff om frigörelse och längtan 

Den borde ha en självklar plats på årets bästa-bok-listor den här fulländade avslutningen på Marockotrilogin, med en familj, men framförallt tre generationer kvinnor i centrum.

ROMAN. Leïla Slimani Jag tar med mig elden (Natur & Kultur)

Fransyskan Mathilde, som blir förälskad i Amine Belhaj och på 1940-talet flyttar med honom för att anlägga fruktodling i Meknès i Marocko, inleder trilogin. Hennes svägerska Selma, dottern Aïcha, och hennes bror Selim tar stor plats i del två. I denna del är det döttrarna Mias och Inès tur. För dem hägrar Paris, som en plats där de ska vara fria. Vi följer dem från 1980 och fram till 2022.
Familjen bor i Rabats finare kvarter, Aïcha är gynekolog och hennes man Mehdi Daoud, hårt arbetande, omutlig ordförande i en statlig kreditbank i Casablanca, där han ständigt utsätts för påtryckningar. Ett antal synliga och osynliga förbud ligger som en filt över familjen, som försöker kryssa och hyscha så gott det går.

Det här är en berättelse om att våga vara sann mot sig själv, om att kunna säga nej och hejdå. Som Mia, med elden inom sig, och med i hemlandet förbjuden kärlek till kvinnor. Ett övergripande tema den konfliktfyllda kärleken till landet de lever i, som utövar ett både synligt och osynligt förtryck. Den centrala frågan, ställd av Selim är: 

»Kan man älska ett land som inte älskar en? Kan man vara härifrån och därifrån på en och samma gång?« 

Författaren, född i Marocko, bosatt i Paris, växlar perspektiv mellan yngre och äldre, män och kvinnor i romanen. De skarpa kanter och brutalitet som fanns i relationerna i de första böckerna har mjuknat. De vet att de hör ihop även om oförståelsens murar reser sig, inte minst mellan flickorna och deras pappa. Mehdi får tillfälle att rannsaka sig själv, »sin egen falskhet och sina fåfänga val.« 

Amines syster Selma, alltid på gränsen, symboliserar med sina oförutsägbara handlingar och ständiga motstånd denna splittring. 
Slimani fångar flickornas frihetslängtan, tillkortakommanden och segrar med många, små detaljer från vardagen, varvat med tankar om samhället, politiken, livets mening. 

Kort och gott är det underbar läsning!

Elva boktips för mys och rys

Liv Beckström

Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras! 

Sju mirakelböcker för små och stora  

Liv Beckström
  • Cecilia Alstermark och Mikaela Nordlund berättar om Mamman och havsvärken – en feministisk sjöjungfrusaga.
  • Maria och Harald Gripes Pappa Pellerins dotter – om Loella, flickan i skogen som ensam tar hand om två, små syskon.
    Tordyveln flyger i skymningen: Om tre ungdomars magiska äventyr runt en gammal herrgård i Småland. 
  • Astrid Lindgren och Hans Arnolds Allrakäraste syster om kärlek, sorg och en hemlig tvillingsyster bakom rosenbusken.
  • Frances Hodgson Burnetts klassiker Den lilla prinsessan om Sara Crewe, som vill uppföra sig som en prinsessa även när hon blivit utfattig. 
  • Och Tove Jansson som ritar och berättar även om de svåraste känslorna i Muminfamiljens lugnande värld.
    Sju barnböcker för alla åldrar att läsa om och om igen!
Boktips som håller för läsning om och om igen. Foto: Liv Beckström

Syskonsorg som skimrande saga 

Sjuåringen ligger på magen och läser Allrakäraste syster om och om igen. Kan den få bättre betyg?

BARN. Astrid Lindgren Hans Arnold Allrakäraste syster (Rabén & Sjögren)

Sagan om Barbro, flickan med den hemliga tvillingsystern, Ylva-li som bor i en underjordisk värld vid den stora rosenbusken, är en av Astrid Lindgrens finaste sagor om döden. Systern sprang dit strax efter födseln och bara Barbro vet var hon finns, och att hon finns. Mamma verkar mest bry sig om lillebror.

Illustratören Hans Arnold, för vuxna kanske mer känd som skräckens mästare, visar de två systrarnas kärlek till varandra och deras äventyr i den magiska underjorden med detaljrika, gulliga, oftast glada och färgstarka bilder, som en kontrast till svärtan som också finns. Det blir till en berättelse om glädjen i fantasilek, om sorg och tröst och att kunna gå vidare i livet. Så som bara Astrid Lindgren kan få till det.

En sjuåring i min närhet, som nyss knäckt läskoden bad först sin pappa läsa den högt gång på gång. Nu läser hon den själv, om och om igen.

En sjöjungfrusaga med lyckligt slut

En drömsk och rörande saga om mamman som längtar till havet, sedd med barnets kärleksfulla blick. Med underbara bilder fyllda av det som bär fantasin, utan att bli sagt. 

BARN. Cecilia Alstermark Mikaela Nordlund Mamma & havsvärken (Beta Pedagog)

I ett vackert och bilderboksvänligt format möter vi barnet, pappan och mamman. Och i utkanten några sjöjungfrur. 

Flickan och pappan har ett eget förbund, vardag, rutiner, stabilitet. Han är väl förankrad i verkligheten där han står framför diskbänken och gör frukost. Där har magin väldigt lite plats. »Pappa fattar inte sånt här.«

Mamman har en egen, hemlig värld och ibland en sjöjungfrustjärt, ibland är hon under vattnet med andra kvinnor, systrar.

Runt barnet, flyger sjöhästar, fiskar och delfiner. De simmar under köksbordet där hon sitter och äter tonfiskpasta. 

Mamman längtar ibland till vattenvärlden så att hon tappar färgen i ansiktet och gör tokiga saker som att hälla salt i chokladen när den fattas henne. Bilderna visar en mycket ledsen mamma. 

Den lilla berättaren blir inte rädd, utan förstår. Av mognaden i språket att döma är hen någonstans från fem år och uppåt. Barn förstår mer än man tror i den åldern.

Mamman har havsvärk, konstaterar barnet. Ett finurligt ord för tillståndet som kan tolkas vuxet, eller som sagans magiska värld där en mamma mycket väl kan ha ett vidsidanomliv under vattnet. Är mamman egentligen en sjöjungfru som steg upp ur vattnet när hon mötte kärleken? 

Här får vi en lyckligare variant på HC Andersens sjöjungfrutema.

För HC Andersons lilla sjöjungfru slutade allt mycket illa när hon offrade sig själv för kärleken. I den här boken ser barnet till att mamman inte behöver ge upp. 

Mamman med havsvärken behöver varken offra friheten eller kärleken. Barnet ser att det kan räcka med ett härligt bad i badkaret för att mamma ska må bra. 

Romantik och mystik med många bottnar

En skickligt och fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, vara bladvändare att försjunka i många decennier till.

BARN. Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen (Bonnier Carlsen) jubileumsupplaga från 2023

En tordyvel flyger i skymningen, på perrongen i Alvesta, rakt in i ögat på en truckförare så att tåget försenas. Detta sätter igång händelsekedjan.
Den här boken om äventyr i och kring en fiktiv småländsk by med en försvunnen egyptisk staty, gamla, gömda brev olycklig kärlek och röster från andra sidan, utgavs första gången 1974. 
Jag tillhör knappast huvudmålgruppen, men dras direkt in i den spännande handlingen, som utspelas några sommarveckor i en fiktiv småländsk by. 

Jonas Berglund 13, hans storasyster Annika 15 år och David Stenfäldt, 16 är denna sena junikväll, på Jonas födelsedag, ute vid banvallen för att testa hans present, en kassettbandspelare. Tåghjulens dunkande mot skenskarvarna ska fångas på band. 

Tåget blir, genom tordyveln några minuter försenat, och de tre ungdomarna får in helt andra, märkliga ljud i bandspelaren. Mystiska röster som säger? 

På så vis »kom nu vissa för längesedan gömda och glömda förhållanden i byn Ringaryd i Småland att rullas upp och slutligen bli avslöjade.« 

Berättelsen inleds med ett resonemang om hur händelser styrs. 

Tillfälligheter, eller slump? Kanske delar av ett öde som inte kan undvikas? Eller »bestämda av en försyn som ingen känner«?

Vi kan bara gissa, vi får inte veta, slås fast i upptakten som blir inledningen till veckor med mystiska sammanträffanden, fynd av gamla, gömda brev, röster och historier från det förflutna, jakt på en försvunnen egyptisk staty. Och en märklig blomma som reagerar på människorna i sin omgivning. 

Det historiska kärleksparet har en naturromantisk tro på att »allt levande hörer samman«, blommor, djur, natur och människor är förenade i en gemensam själ.

Själv hittade jag Gripes kända ungdomsbok i skåpet för sommarläsning, där den legat sen 2023. Då gavs den ut som jubileumsutgåva för att det var 100 år sedan Maria Gripe föddes och jag spontanköpte den. Första gången kom den ut 1974, efter att ha gjort succé som radioföljetong i samarbete med Kay Pollack.

Att jag började läsa nu, två år senare är en tillfällighet. Liksom att jag senare såg att SVT puffar för boken som teveserie denna sommar…

I förordet berättar poddaren Kalle Lind om hur han kom i kontakt med boken via Läseklubben för barn. Den blev även klassens högläsningsbok och alla blev lika förtrollade som han av blandningen av Enid Blytonskt koncept för en Fembok med mysterielösande barn och den klassiska sagans kontakt med andra världar. 

En härligt fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, försjunka i många decennier till.

En stark tjej går sin egen väg

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

BARN. Maria Gripe Pappa Pellerins dotter (Albert Bonnier)

Pappa Pellerins dotter Loella med det långa svarta håret, den gröna mamma-koftan och det röda halsbandet är en stark och modig hjältinna som inte behöver omvärldens bekräftelse. 
Kan en berättelse från 1963 om en 12-årig flicka som bor i ett hus i skogen, ensam tar hand om sina två små tvillingbröder fungera även för dagens läsande barn? Absolut!

Ändå är Loella egentligen raka motsatsen till ideal många barn numera alltför tidigt pådyvlas. Hon trivs bäst i naturen, i den lilla byn, hon vill stå på egna ben och har en stark integritet och självkänsla, trots att hon egentligen har det eländigt. 

Idag skulle Loella kanhända kallas hemmasittare eftersom hon vägrar skolan (men hon kan både läsa, skriva och räkna), eller utsatt barn, eftersom hon saknar omhändertagande föräldrar. Pappan har aldrig funnits där, mamman städar båtar till sjöss månader i sträck och nöjer sig med hejiga brev. Nedanför i skogsbacken vakar Pappa Pellerin, en människoskrämma som Loella byggt och klätt i slokhatt och regnkappa. Det närmaste hon kommit en pappa hittills. Men han vaktar deras hus.

Loellas pappa har aldrig synts till, att längta och hoppas på att han ska komma är en viktig del av boken. 

Den 12-åriga flickan, så fint tecknad av Harald Gripe är psykiskt stark mitt i all bedrövelse. I henne bor kraft, självkänsla och kampanda, precis som hos generationskamraten Pippi. 

Men i övrigt är de inte lika alls. Loella har ingen kappsäck med guld som Pippi, utan letar överbliven mat i konditoriets och butikens soptunnor och plockar ved i skogen.

Hon kan inte stoppa vuxna som vill sätta henne på barnhem. 

Som tur är har hon sina hjälpare. Utan tant Adina och 90-åriga Fredrik Olsson i skogstorpet på höjden hade de tre barnen både svultit och frusit. Och då hade det inte varit en saga för barn

När Loella tvingas flytta till staden och ett barnhem får hon en känslomässig chock, hon blir som bedövad av allt det »stassiga«:

»Hon känner inte igen sig själv. Hon tänker ofta att om hon hemma i skogen skulle ha träffat en flicka lik den hon själv blivit nu, så skulle och aldrig ha stått ut med henne. 

 Det är stadsvärlden som har förändrat henne, tänker hon. /—/

  I staden känns allting oklart och svävande. Man går som på lina mitt emellan skratt och gråt och är varken lycklig eller olycklig. På landet skrattar man och gråter, och man vet varför.«

Men hon lär sig på barnhemmet att det finns andra flickor, med en tuff attityd som längtar och gråter på natten för att de känner sig övergivna av föräldrarna, Skolfröken är både vacker, bestämd och snäll. Allt är inte elände.

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

Muminlivet som teater

I hyllan i bokhandeln står den kategoriserad för 6 – 9 år. Men detta äventyr i midsommartider när Muminvärlden faller samman är en allåldersberättelse att läsa och avnjuta utifrån livserfarenhet. 

MUMIN. Tove Jansson Farlig Midsommar (Förlaget)

Mumintrollets mamma har på vippen blivit klar med sin vackraste barkbåt när hela Muminvärlden faller samman. Berget börjar spruta eld och den stora flodvågen sköljer över dalen och dränker allt i sin väg. 

Ursprungligen är sagan om när Mumindalen överraskades av ett eldsprutande berg och en enorm flodvåg utgiven 1954. Alltså en av Tove Jansons tidigare berättelser (den sjätte i ordningen från 1945) om Mumintrollet och hans familj och vänner. Omtryckt gång på gång, senast förra året i ett format som inbjuder till läsning och med illustrationerna precis där de ska vara. Även en riktig karta över Granviken, platsen för äventyret, i inledningen.

Trots familjens filosofiska syn på de hotfulla händelserna, där de sitter på taket till sitt hus och kokar kaffe med ved från gamla möbler, så måste de därifrån. De greppar tag i en konstig byggnad som kommer flytande. 

De förstår inte alls varför familjen som bott där har en massa väggmålningar som ska hissas ner, hundratals dräkter som bara hänger i ett rum, de undrar vem herr eller fru Rekvisita är, och vart luckan i golvet är till för? Ja, läsaren förstår till en början mer än familjen och ett antal oväntade händelser inträffar när Hemuler, homsor och andra varelser kommer med i handlingen. Snusmumriken dyker upp för att ta ut hämnd på en förbudsinriktad parkvakt. 

Hur ska man se på katastrofer, vad är ett hem, och hur kan Misan hitta meningen med livet? 

 Teatern blir perfekt att utforska detta på under tiden som midsommarnatten full av trolldom och den magiska månaden juni pågår.   

Förtjusande om små och svåra tings betydelse

Det osynliga barnet är en av nio filosofiska Muminberättelser om jobbiga känslor för alla åldrar.

ALLÅLDER. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas även denna som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om Muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, den underbara historien om granen och förstås den fantastiska titelsagan. 

Alla så underfundiga, spännande och filosofiska så att de intuitivt omfamnas av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans ängslighet, allt är igenkännbart och skildras så underbart. 

En liten prinsessa som aldrig dör

En liten prinsessa var en av mina mest lästa böcker som barn, som vid omläsning som vuxen berör precis som då.  Den nya utgåvan tar vara på varenda millimeter av det som gjort boken älskad genom åren. 

Redan i slutet av 1800-talet kom första versionen av sagan om Sara Crewe som förlorade allt utom sin värdighet. Foto: Liv Beckström

KLASSIKER/BARN. Frances Hodgson Burnett Den lilla prinsessan, översatt Katarina Backman av (Modernista)

Sara Crewe är 7-år när hon lämnar Indien i sällskap med sin pappa som ska ta henne till en privat internatskola i London. När hon fyller 11 kullkastas hennes liv fullständigt.

En liten flicka, tunn, tankfull, svart hår och grågröna ögon. Hon sitter med pappan på väg till en skola i London, där hon ska bo ensam i flera år. Hon har vuxit upp i Indien men klimatet anses ohälsosamt för barn. Nu ska hon inackorderas hos Miss Maria Minchin som driver en privatskola för välbeställda flickor.

Men åren på flickskolan kommer att förvandlas från överflöd och fjäsk till renaste fattigdom och hårda ord från nästan alla.

Hon mister allt, får kämpa och lida, men får så småningom sin revansch. 

Sara Crewe är en oemotståndlig hjältinna som fascinerat flickor i mer än hundra år, och som fortfarande berör. Berättelsen struntar i all akademisk och vuxen distans.

Den lilla prinsessan, som kommit ut med flera varianter på prinsesstiteln sedan slutet av 1800-talet, handlar om en liten flicka med stort civilkurage. En flicka som älskar att läsa och berätta sagor, som vågar stå upp för dem som inte kan, även när hon själv blivit utfattig. 

Hon är snäll mot de hunsade och hennes vänner på flickskolan är köksflickan Betty och Emergarde som har så svårt att lära sig saker. 

Sagan om Sara utspelas i London på 1800-talet, när Indien var en brittisk koloni och barn dog av svält och tvingades tigga på gatorna. 

Bokens tidigaste version Pensionsflickan, en novell kom i slutet av 1800-talet och har i svensk översättning omväxlande hetat, lilla prinsessan, En liten prinsessa och nu senast Den lilla prinsessan. 

Den första versionen saknar många av de händelser och relationer som gjort berättelsen populär, men senaste utgåvan följer troget den längre versionen.

Lite förvånande är det att de bokomslag jag sett ignorerar att Sara beskrivs ha en något mörkare hudfärg, kanske är mamman av indiskt ursprung?

Själv beskriver hon sig såhär: »Jag har kort, svart hår och gröna ögon, och smal och spinkig är jag också. Jag är ett av de fulaste barn jag någonsin sett.« (Vilket förstås inte stämmer.)

Skolan har lite olika namn nu senast  fröken Minchin Exklusiva skola för unga damer.

I övrigt är skillnaderna små. Den fjäskiga ägaren Miss Minchin är lika intresserad av föräldrarnas pengar och ointresserad av flickornas välbefinnande i alla utgåvor. 

Oavsett vilken version är Frances Hogdson Burnetts penna både vass och kärleksfull, berättar inlevelsefullt om både nöd och elände och det goda livet i välbeställda hem. Hon ser samhället sådant det är i slutet av 1800-talet, med klassklyftor, tiggande barn, och de mycket rika som sätter näsan i vädret och ofta bara vill bli ännu rikare. Saras själsliga styrka och karaktär imponerade på mig som barnläsare och fortsätter göra det idag.

Åtta sommartips från läshörnan

Liv Beckström

Kärlek, svek och strid för kvinnors självbestämmande i 1800-talets England och 1900-talets första Medieamazoner. Passion och uppror i och kring en fransk-arabisk familj i Marocko. En ung mans kamp mot Bygdedjuret. Psykisk press för författarbarnen. Hur slutar det för hembiträdet Betty? Och vad kan Muminfamiljen lära oss om livets stora och små förtretligheter? 
Här är åtta finfina bladvändare!

Åtta tips från läshörnan: Fatima Bremmer, Åsa Beckman, Jane Austen, Sven Olov Karlsson, Leïla Slimani, Tove Jansson och Katarina Widholm. Foto: Liv Beckström

Mediesystrar till liv i Ligan

Med lojalitet och trofasthet lyfte och stöttade »blodssystrarna« varann i uppförsbackar och motvind. Och delade glädjen i medvind. Från tidiga 1900-talets rösträttskamp, genom två världskrig följer vi Ligan, de dådkraftiga kvinnor som blev pionjärer på tidningsredaktionerna. 

BIOGRAFI. Fatima Bremmer Ligan Klarakvarterens blodsystrar (Forum)

Deras karriärer som unga journalistaspiranter kom igång för mer än 100 år sedan – och födde ett gäng orädda, smarta och solidariska yrkeskvinnor, som fick ta strid mot hån, sextrakasserier, nedlåtande behandling och usla arbetsvillkor. 

Fatima Bremmer har gjort ett fantastiskt arbete med att kartlägga och levandegöra den så kallade Ligan, varav de tio mest tongivande utgör denna kollektivbiografi om »en märklig explosion av kvinnlig intelligens«, som det heter på den blodröda framsidan. Det blir nästan 400 sidor där hon med faktabaserad inlevelse även går in i kvinnornas tankar och känslor, till gagn för läsningen. De vill respekteras för sitt kunnande, publiceras, resa ut i världen, ha frihet. Och de får mycket, men inte gratis. Det är slit och kamp, det är brist på pengar, svek, kärlekssorg. Men genom alla år finns Ligan där, en eller flera när det krisar.   

Boken börjar och avslutas med Célie Brunius, som blir 98 år. Som förutom effektiv yrkeskvinna och så småningom heltidsarbetande sexbarnsmor även är duktig fäktare. I bokens start följer vi hennes morgonpromenad till Riddarholmen, där hon granskar manus på bokförlaget P.A.Norstedt & Söner. För att klockan 17 lämna arbetsplatsen, ta sig till »stadskroppens bultande hjärta«, Klarakvarteren och stämpla in på Svenska Dagbladet, där hon skriver notiser. 
Året är 1907 och dagspressen på frammarsch. 

Tidningsägarna börjar se värdet av artiklar riktade till kvinnor, av kvinnor. Och på den vågen surfar Ligans medlemmar med en gemensam längtan att ta plats och erkännas. Att få ta på sig de vita handskar som är ett tecken på att du blivit en riktig journalist på uppdrag. 

De legendariska tidningskvarteren är sedan länge jämnade med marken och ersatta av modernismens kanske främsta exempel på livlös stadsarkitektur. På Célies tid låg tidningsredaktionerna »vägg vid vägg« i nedre delen av Klara tillsammans med verkstäder, ateteljéer, diverse affärer, fattiga barn, ölstugor, fuktiga källare. Slum blandad med flärd. Célies plats är i trälhavet, allmänna redaktionen, där hon skriver c-notiser, redaktionens lågstatusjobb. Men hon är bra, noggrann med känsla för både nyheter och kvalitet. Med svårbegriplig effektivitet fortsätter hon idogt yrkesarbetet även efter sitt giftermål – som fram till 1921 gör henne omyndig. 

Vi följer Ligan även genom år av kris och krig, där flera är med och försöker lindra barnens svält och fattigdom. Deras engagemang bidrar till grundandet av Rädda Barnen, och en av dem, Gerda Marcus, gör ensam nästan oerhörda ansträngningar för att få in dödshotade judar i ett ovilligt Sverige. 

Och jag instämmer helhjärtat med författaren: Gerda Marcus hjältedåd bör lyftas fram ur glömskan. Varför inte i en dramadokumentär med denna förträffliga bok som bas!

Om pappa mår bra mår familjen bra? 

Åsa Beckmans ger både en klarsynt analys av hur hon påverkats av det upphöjda pappaegot i sin familj och visar på likheterna med andra kulturbarns situation. 

ESSÄ. Åsa Beckman Kulturbarn, att växa upp i skuggan av en författare (Norstedts) 

Den här måste ni läsa, säger grannen som berörts av Åsa Beckmans berättelse om uppväxten i skuggan av pappan, Erik Beckman (1935 – 1995). Inte längre så känd, aldrig folkkär, men för några decennier sedan poet, dramatiker och författare, högt rankad i en liten, men viktig krets.

Jag erkänner att jag fnyst åt intervjuerna med författaren om boken. Åsa Beckman är ändå biträdande kulturchef och krönikör på stora morgontidningen DN, där pappan tidigare var kritiker. Hennes syster är chef på SVT, det har uppenbart funnits en hel del ljus också på de här barnen. Men jag tar tillbaka. Beckmans klarsynta och ömsinta analys av hur hon själv påverkats av det upphöjda pappaegot som familjen ständigt måste ta hänsyn till, visar intressanta och gemensamma nämnare i familjerna hos en rad välkända författare, vars barn fått känna på den psykiska påfrestning föräldrars, främst fäders, skrivande innebär. Om alkohol eller andra droger tillkommer (vanligast är alkoholen) accelererar problemen. Som för Erik Beckman.

Numera skriver även kulturbarnen i egen sak om uppväxten med dessa kända föräldrar. Åsa Beckman tar kulturbarnssituationen en nivå upp, med utgångspunkt från privata erfarenheter och hittar mycket som är lika. 

Det mest spektakulära exemplet i hennes essä är författarfamiljen Mann med Thomas, (1875 – 1955), hustrun Katia och deras sex barn. De låter allt ljus skina på patriarken, han som inte får störas, som beundras, beröms och ursäktas för alla utbrott och konstigheter. Och som skapar en märklig stämning av att hela familjen flyter ovanpå. 

Eller som Tove Janson formulerar det i Farlig midsommar från 1954 när Mumintrollets pappa har skrivit en pjäs som får kritik från Homsan: 

»Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.

  Älskling, sa Mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?

  Jodå, sa allesammans.

  Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand. Jag ska se till att ingen stör dig och du ska få ha hela karamellskålen bredvid dig när du arbetar!

 Nåja, sa Muminpappan. Men lejonet ska med!

 Naturligtvis ska lejonet med, sa mamman. 

Muminpappan arbetade och arbetade. Ingen talade eller rörde sig.«

Om en mamma finns med står hon i frontlinjen som sjuksköterska, cheerleader och terapeut. Åsa Beckmans mamma axlar självklart den rollen, hon är en stabil tandsköterska och familjens stöttepelare. Det är ett mycket fint och kärleksfullt porträtt. 

De kvinnliga författaregona är färre, men kanske ännu svårare att hantera för barnen, eftersom det inte verkar finnas stöttande fäder i bakgrunden på samma sätt. De möter inte heller samma högaktning som fäderna i familjekretsen. Men är i lika hög grad vända mer mot sitt skrivande än mot sina barns behov av omsorg. Det är rätt beklämmande bilder som framträder, av såväl pappor som mammor, när barnen själva får berätta.

Kanske är det annorlunda i dag, kanske är författaren inte längre en upphöjd person som sitter i sitt skrivrum och inte får störas, utan som lugnt randar sina tankar med hörlurar medan barnen hålls med sina skärmar? 

Beckmans välskrivna text tar oss i vilket fall med på en ganska sorglig resa ur ett barnperspektiv som är viktigt att beakta. 

Kärleksromanen som alltid är aktuell

Med det klassiska första stycket: »Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru«, slår Jane Austen klockrent an denna odödliga relationsromans ironiska och romantiska tema.

ROMAN. Jane Austen Stolthet och fördom, översatt av Gun-Britt Sundström (AB)

Romanernas roman är nyutgiven i läsvänlig och snygg pocketupplaga, där bokstäverna inte trängs med varann och därtill med personligt förord av Agnes Lidbeck, en finfin översättning av Gun-Britt Sundström samt en bra förklaringslista av tidens begrepp i slutet. 

Men det är förstås Austen själv och hennes glimrande debut från 1813 (hon började skriva på berättelsen långt tidigare) som fascinerar. Hon fortsätter locka läsare och ligga på topplistor över de bästa romanerna århundrade efter århundrade. 

Kanske för att frågan om att hitta den rätte är ständigt aktuell och bara verkar bli svårare för varje generation? Plus att ett redigt arv återigen ses som fördel vid giftermål, vilket tidningen The Economist belyste med hårda siffror i ett temanummer för en tid sedan (mars 2025)? Men framförallt för att den är så bra!Boken behandlar äktenskapet som affärstransaktion och att våga – och kunna göra uppror mot hela tanken – och just därför bli vinnare i kärlekslotteriet. Vilket händer huvudpersonen Elizabeth som efter ett antal konflikter och missförstånd får sin mr Darcy.

Jane Austen återger kärlekstrasslet runt familjen Bennet med en lätt och svalt ironisk stil, omväxlande med djup romantik som känns så i tiden. Hennes kvinnoporträtt, hur hon återger relationer och samtal har ovanlig lyskraft även i våra dagar.

I boken följer vi turerna runt de två äldsta döttrarna, Jane och Elizabeth när den gladlynte och välbeställde mr Bingley dyker upp i trakten tillsammans med sin snobbige vän.  

Mamman mrs B, som hon framställs av Jane Austens muntra och vassa penna är »en kvinna med klent förstånd, föga kunskap och ständigt växlande humör.« Medan pappan mr Bennet var »en säregen blandning av intelligens, ironisk humor, tystlåtenhet och plötsliga infall«. Helt klart är Austen på pappans sida, men inte utan kritik.

Stolthet och fördom har visats i flera versioner på film och jag har ett tummat ex i hyllan. Men en omläsning är uppfriskande, de fyndiga dialogerna, de elaka och roliga porträtten av familjens vänner och släktingar, och dem som anser sig vara förmer. 

Den skarpögda, humoristiska Elizabeth är befriad från den sortens stolthet som reser murar. Hon ser igenom hyckleri och tvekar inte att tala om det. Hon tror inte, som systern, att alla människor är aktningsvärda, och blir djupt chockad när hennes bästa väninna Charlotte gifter sig med Mr Collins, familjens löjliga släkting – som dock är den som ska ärva Mr Bennets titel och egendom. »Det är obegripligt! Det är i alla avseenden obegripligt!«
Men det är det förstås inte! 

Löftet Elizabeths öde ger läsarna är att det finns en väg ut som stavas ömsesidig respekt och äkta kärlek, dessutom tillsammans med en massa pengar, bara man är sig själv. Betydligt mindre realistiskt än Charlottes krassa val, men med ett budskap om tro, hopp och kärlek som ingen tröttnar på. 

Sven Olovs egobrottning imponerar

Om arbetsmoral och uthållighet ska definieras med en person är Sven Olov Karlsson självskriven kandidat. Och ett sånt slitgöra det varit att ta hans strider! 

ROMAN. Sven Olov Karlsson Bygdedjuret (Natur & Kultur)

En ung och pratsam praktikant underhöll oss vid fikabordet på Kommunalarbetaren för ett antal år sedan. Han var deltidsbonde, utbildad undersköterska och svetsare och berättade skrönor som ingen annan om livet i hembygdens Västmanland.

Med Bygdedjuret får jag förhistorien och fortsättningen på hans kringelikrokväg till framgång, efter många år av motgång. En roman som också är en biografi.

Det här är en solskensberättelse, deklareras inledningsvis. Det dröjer dock bra länge, ett antal decennier, innan de där strålarna lyser upp livet på allvar. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen med att berätta »hur det går«, med vägen är kantad av hinder och återvändsgränder.

Sven Olov Karlsson sparar inte på detaljerna om skolmobbning, usel arbetsmiljö, elaka eller fåniga chefer, mamman som aldrig vill bekräfta honom, brorsan som bara ligger på sängen eller äter, den ständiga värken i en tidigt sliten kropp. 

Skrivandet romantiseras inte. Från kravlös flykt, till enda chansen bort, blir det ett arbete som vilket som helst, en evig stress och rutin för att få pengar.

Karlssons dråpliga, sorglustiga berättelse från journalistsvängen, exempelvis reportaget om Speedwaysupportrarnas starkölsfyllda bussresa som lokalredaktör för tidningen Sala-Örnen blinkar åt Ivar Lo Johansson som i en del av sin uppväxtskildring Journalisten skriver om tiden som lokalredaktör på Sörmlandsörnen för ungefär 100 år sedan. Förbluffande mycket är sig likt!  
Sven Olov Karlsson fick för övrigt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2019.

Titeln Bygdedjuret är hämtat från den norske författaren Tor Jonssons novell Liket från 1949, och står, enligt Tor Jonsson-sällskapets Håvard Teigen för ungefär samma sak som kollegan Axel Sandemoses Jantelagen; misstro och ovilja mot människor som är annorlunda, gärna den som flyttat in, eller som har ambitioner utöver det gängse. 

En annan tråd är återkommande upplevelser av mental frånvaro samt evig sömnbrist, samtidigt som gården, jobbet, familjen ska ha sin del. 

Men i ryggen har han också en snäll pappa som lät honom prata på och samtidigt visade hur man lagar bilar, ett hem utan alkohol och inga gräl mellan föräldrarna. 

Det är 480 sidor berättarglädje om hatkärlek, äkta kärlek, tålamod, enorm arbetsförmåga. Och en massa arbete. Boken sitter kvar i tankarna länge. Ett sånt slit det har varit att leva Sven Olov Karlssons liv och ta hans strider! 

Kärlekskrockar i de andras land

Berättelsen om Mathilde från Frankrike och hennes äktenskap med Amine från Marocko är bitvis brutal, våldsam och mörk, men också med överraskande vändpunkter av kärlek och värme och människor som förändras. 

ROMAN. Leïla Slimani De andras land, översatt av Maria Björkman, Dansa med mig, översättning Lotta Riad (Natur & Kultur) (del 1 och 2 av planerad trilogi)

Mathilde, ung kvinna från franska Alsace blir blixtförälskad i Amine, från Marocko. De möts när han strider för Frankrike under Andra Världskriget. Mathilde ska klara en kultur där fransmän är kolonisatörer, kvinnor stängs in och de europeiska invånarna ser på förhållandet mellan dem med förakt. 

Hon är huvudet högre än sin blivande make och full av drömmar om ett spännande liv, borta från den tråkiga vardagen. När boken börjar är året 1947 och Amine ska försöka få den torra jorden i Mèknes att blomstra. De får två barn, Aïcha och Selim, som vi följer från barnaåren i del ett till ett vuxenliv i del två. Del tre i denna Marockotrilogi är på ingång och jag ser fram emot att följa vad som händer. För det är mycket konflikter, uppror, passion och våld i berättelsen som även skildrar Marockos politiska historia, där Amine ska klara omställningen efter åren i armén, bli modern jordbrukare och samtidigt behålla kontrollen över familjen. 

För båda är Marocko de andras land med ständiga krockar mellan kulturerna och förväntningarna, samtidigt som konfliktnivån i landet byggs upp, nationalisternas mot fransmännen, våldet kommer allt närmare. Allt lyckas författaren väva in i ett mångfacetterat porträtt. Bitvis brutalt, våldsamt och mörkt, men också med plötsliga vändpunkter av kärlek, värme och alla de nyanser som formar en människa. 

Personerna överraskar ofta genom att agera oförutsägbart, när de plötsligt får nya insikter. Det är underbar läsning! I synnerhet Mathilde utvecklas under bokens cirka tio år till en kvinna med oväntade krafter. Hennes utveckling, liksom Aïchas är en del av ljuset – och mörkret i boken. 

Bettys sista steg mot frihet

Ensamstående mamman och bokhandelsägaren Betty får i den sista delen tampas med både ekonomiska problem och oro för barnen. När ska hon berätta sanningen om pappan för sin äldsta dotter? Här får vi veta hur det går.

ROMAN. Katarina Widholm Älskade Betty (Historiska media)

I denna fjärde del avslutas berättelsen om det tidigare hembiträdet Betty. Hon som fick plats hos en familj med nazistsympatier i Stockholm 1937 är nu 35 år och en massa har hänt henne på vägen. (För den som vill läsa serien, som finns i pocket låter jag bli att berätta vad.)  

Året är 1955, Betty är ensamförsörjare med tonårig dotter som vill bli sångerska och en 10-årig son som mobbas i skolan. 

Bettys värld befolkas av väninnor, arbetskamrater, släktingar som vi lärt känna genom de tidigare böckerna. Hon är inte längre hembiträde, utan egenföretagare, men fejande och städandet fortsätter. Oavsett hur sent på kvällen är det hon som röjer efter barnen, plockar undan och diskar. Hon tampas med både vardagliga och existentiella problem. Hur ska det bli med den stora kärleken som finns i bakgrunden och när ska hon berätta sanningen om pappan för dottern? Hon funderar fram och tillbaka, har inte alltid rätt lösning, är både svag och stark, och ändrar dessutom uppfattning ibland när livet visar nya sidor. Jag gillar författarens sätt att visa, inte förklara allting. Mycket feelgood, en del lite väl osannolik, men även mänsklig klokskap i denna avslutande del om Betty. 

Ett stycke kvinnohistoria med ett hembiträde i centrum och med många fina tidsmarkörer längs vägen. 

Underbart för alla åldrar

Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för svår att ta upp. 

MUMIN. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas den som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på  baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, och, förutom den underbara titelnovellen, den värmande historien om Granen.

Allt så underfundigt, spännande och kärleksfullt filosofiskt så att de intuitivt omfamnas av var och en av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor eller liten för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans sociala stress är igenkännbart och skildras med den Janssonska mixen av vidsynthet, värme, en dos svalkande överseende och förstås Muminmammans kärleksfulla lugn. 

 Sex boktips för rys och mys 

Liv Beckström

Privatspanande veteraner i Sörmland och Oslo, det erfarna gänget från Steve Carellas och New Yorks 87:e polisdistrikt, en besatt konstkännare i Skottland, en städerska med diagnos, och en ung australiensisk polis: Fem aktuella deckare plus en gammal goding från sommarens läshörna.

Ponti & Hamilton håller stilen 

Med Aftonsången markerar Jan Guillou att hans 80-åriga alter ego Erik Ponti inte har evig ork att jaga bovar. Men när en svensk terrorgrupp planerar att döda vänsterkvinnor – och även honom själv hamnar han mitt i hetluften tillsammans med Carl Hamilton, vapendragaren från förr. 

DECKARE. Jan Guillou. Anteckningar från Aftonsången (pirat)

En död råtta läggs på journalistens och amatördeckarens trappa hemma på gården i Sörmland. Tillsammans med kommentaren till råttans placering tas hotet på allvar av vännen och underrättelseofficeren Carl Hamilton. 

Jakten kan börja. 

Erik Ponti, författarens alter ego, har de senaste åren löst brott tillsammans med Hamilton. Han har en halvtidstjänst som lärare på marinens specialistutbildning för blivande operatörer på fältet och använder ett hus på Guillous ägor som utbildningslokal. Två jobbonärer med andra ord. Även om Ponti, arbetar mest hemifrån som krönikör i Aftonbladet och författare till en kommande teveserie om svenska flottans seger mot Ryssland på Gustav III:es tid drar han sig inte för att fånga råttor på Karlaplan nattetid och sitta timmar i bil i jakt på en högerextrem terrorgrupp. Trots misslyckad ryggoperation och stort behov av daglig rehab. Även om priset är en stel, värkande kropp är de mentala vinsterna så mycket högre. 

Pontis oförblommerade åsikter om SD och högergrupper i Sverige, liksom synen på konflikterna i Mellanöstern gör honom till måltavla, även på väg mot 80-årsdagen, i sällskap med ett antal vänsterkvinnor, inspirerade av nu levande profiler i media. 

Det är svårt att inte dras med i och underhållas av Guillous flödande mix av rappa, ofta sympatiskt självironiska kommentarer till in- och utrikespolitik, som blandas med aktion. Här avhandlas vänner och motståndare, ålderism och hälsorapporter, gamla oförrätter ältas flitigt tillsammans med upplevt orättvis behandling i media genom åren. Tillsammans med lagande av god mat med tillhörande drycker, ett ansvar han tagit eftersom frun, förläggaren jobbar i stan i veckorna. Han missar heller inte att, trots käpp och ryggvärk plocka fredagsbukettens vårblommor till sin fru. 

Kul läsning med en stort allvar och starkt engagemang under ytan. Läsaren måste inte instämma i Pontis tvärsäkra politiska påståenden, som vinklas stadigt åt vänster, för att underhållas av hans bravader. 

Ondskan lurar i australisk idyll 

Varför försvann nyblivna mamman Kim och lämnade sitt spädbarn i en vagn på årets festival i det lilla samhället där alla känner alla? Blandningen av gemenskap och hemligheter gör boken till en bladvändare. 

DECKARE. Jane Harper Flykten översatt av Maria Lundgren (Modernista)

En ny deckarbekantskap för mig, men den australiensiska författaren är bästsäljare världen över bland annat för denna serie om Aaron Falk, utredare av ekonomiska brott i Melbourne.

Här återvänder han till den lilla staden Marralee för att vara gudfar åt bäste vännens son ett år efter ett ouppklarat försvinnande: Kim, en nybliven mamma som under den årliga festivalen, lämnade barnvagnen med sin sex veckor gamla dotter på en parkering. 

Aaron Falk, singel och nybliven chef, blir engagerad och indragen i försvinnandet. Samt förälskad.

Med mycket småprat, ljumma kvällar på terasser och många vänliga mate tas vi fram till upplösningen.  

Jane Harper bygger en berättelse där äkta omtanke och människokärlek ryms sida vid sida med feghet, egoism och känslokyla. En sorts australiensisk Louise Penny. Vem bedrar och vem är ärlig? Frånvaron av uttalat våld gör inte intensiteten mindre. Det går inte att sluta läsa. 

Berättartekniken där många minnesbilder och detaljer fogas samman så att det som förtigits avslöjas sakta men säkert, med hjälp av det där klassiska men alltid fungerande greppet att »det är något i minnet som skaver« är effektiv. Vad är det Falk sett eller hört men inte förstått?

Sen är det omväxlande att allt utspelar sig i södra Australien och inte på en blåsig hed eller en otillgänglig, stormpinad kust i England. Australien är långt borta, samtidigt som de sociala problemen är nära.

I den här miljön skapar tajt gemenskap och social kontroll en skenbar idyll. Och en hel del överkonsumtion av lokalproducerat vin.

Oförklarliga graviditeter och personlig krasch

Hanne Wilhelmsen håller på att krascha när hennes kärlek lämnar hemmet. Men ett antal oförklarliga graviditeter och en nära väns död engagerar henne som privatspanare igen. Originell deckargåta och dito personer håller läsarintresset på topp.   

DECKARE. Anne Holt Tolv Otämjda hästar, översatt av Barbro Lagergren (pirat) 

Den tidigare polisen, numera privatdeckaren Hanne Wilhelmsen har fyllt 62 och trivs inte med sig själv. Sedan många år sitter hon i rullstol efter att ha skjutits i jobbet som polis och ägnar sig åt privatspanande, med hemlig hjälp från en kollega. 

Hennes rigida regler och dåliga humör blir allt mer påfrestande för de fåtaliga vännerna, liksom för familjen. Och kollegan, som så gärna vill vara hennes vän, behandlas som en disktrasa.

Hanne Wilhelmsens skada har varken gjort henne vis eller god. Det som en gång gjorde henne till en suverän polis har länge varit hennes räddning undan allt destruktivt i hennes personlighet. Men nu har den självupptagenhet som gör andra illa slagit tillbaka mot henne själv med full kraft och priset blir oerhört högt.

Boken startar med en krasch där frun Nefsi och dottern Ida lämnar hemmet och Hanne, efter att hon varit oförskämd vid en middag en gång för mycket.  

Hennes nära vänner polisen Henrik Holme och bokförläggaren Ebba Braut möter ironier och elakheter istället för stöd och bekräftelse.

Ensamhet och meningslöshet hotar Hanne W i hennes väldesignade villa i Oslo. I den nyanställde utredaren Marius Blaaberg och veteranen Odin Gammelgård (!) hoppas hon ändå få en ingång i den aktuella utredningen, som visar sig röra både Ebba och Henrik. 

Det här är en spännande, proffsig kriminalgåta, som kretsar runt ett antal oförklarliga graviditeter och samtidigt handlar om hur vi människor är mot varandra och vad som är viktigt i livet. 

Mästaren Mc Bain håller stilen 

En ung kvinna hotas till livet, och poliserna i 87:e jagar mannen som två gånger försökt mörda henne. Men finns det fler gärningsmän? Nummer 45 i den långa raden från polisromanernas mästare har 33 år på nacken men är välskriven och oväntat aktuell.

DECKARE. EdMcbain Kiss (William Morrow and Company Inc NewYork)

År 1956 inledde författaren Ed McBain sin serie om poliserna i det 87:e distriktet i New York. Han hade då fyllt 30 år. Den avslutades 2005 – då nummer 56 i ordningen kom ut (!), samma år som han avled, 79 år gammal. 

I Kiss, som är nummer 45, om jag räknat rätt, utsätts en ung, välbärgad kvinna för ett antal mordförsök, som förbryllar polisen. Parallellt pågår en rättegång mot mannen som misstänks ha skjutit ihjäl Steve Carellas pappa, familjen finns på plats som åhörare. Läsaren följer de båda handlingslinjerna i parallella kapitel, med skiftande synviklar. Aktion blandas med rättegångsdialoger, samtidigt som vinterkylan får hela New York att frysa till is. 

Ed Mc Bain var oerhört produktiv, de första åren kom ofta tre böcker per år. Jag har ett antal pocket kvar i bokhyllan men det är åtskilliga år sen jag läste om Steve Carella, Meyer Meyer, Bert Kling, Arthur Brown, Cotton Hawes och de andra männen (varav några öppet korrupta och rasistiska ) som ska upprätthålla lag och ordning i det brottsdrabbade distriktet. 

Jag får överta ett ex, snyggt och i storpocket, från 1992, alltså 33 år gammalt och tänker att bäst före datum nog gått ut. Men icke!

Istället häpnar jag över hur aktuell den känns i resonemangen: Det handlar om rasism, om knarket som tagit över gatorna, om identitetspolitik, jurysystemets brottningsmatch med lagen, kårandans krock med medborgarnas krav på jämlikt bemötande, med mera. 

Mc Bain går i de hårdkokta föregångarnas fotspår, men många av de grepp han lagt till – kärleksrelationer, dokumentation av polisrutiner, rättssystemet, politikens roll, har tagits vidare av ett antal aktuella författare. Hans jargong är ofta brutal, inte alltid politiskt korrekt, men realistisk. 

Och flertalet poliser i 87:ans gäng står på demokratin och rättvisans sida. 

Ed Mc Bain har ett manligt öga på de kvinnor han beskriver, ofta med detaljer om deras kläder och utseende. Carellas hustru Teddy med vilken han lever i ett lyckligt äktenskap sedan många år, är dövstum och hemmafru och får finna sig att vänta hemma, som så många andra deckarhustrur.  

Denna värld är fortfarande männens. Men även kvinnorna i Kiss har makt 1992, exempelvis som åklagare. 

Upplösningen är oväntad och visar en författare i mästarklass. Kommer ni över en Ed McBain i någon låda i sommar så passa på att fynda! 

Färdigmyst med Molly

I den tredje mysdeckaren om städerskan Molly blir det inte mycket städning och mera mys än rys. Nu är det dags att sätta punkt!

DECKARE. (Actionmys) Nita Prose Städerskans nyckel översatt av Nanne Svensson (Albert Bonniers)

Den första deckaren om städerskan Molly som oskyldigt anklagades för mord på lyxhotellet där hon arbetade, var en fullträff, såväl i val av huvudperson som i det fyndiga pusselupplägget. Vi var många läsare som gjorde tummen upp. Mysdeckaren som genre, eller spänning med feelgood, eller vad det ska kallas är en fin balansgång mellan hjärtevärme och onda uppsåt. 

När det nu är dags för nummer tre har författaren lagt mer energi på värme och kryddor än själva huvudrätten, det vill säga ett mysterium att bli nyfiken på. Mollys diagnos, som bidrog till charmen med ettan, har tonats ner så att den nästan inte finns kvar, hon är alltför överlycklig med sin fantastiska fästman Juan,är älskad av alla på hotellet där hon jobbar och till råga på allt visar det sig att hon är ägarinna till ett superdyrt och supersällsynt Fabèrgeägg, som ska göra henne rik – och som snabbt gör henne berömd när två populära teve-personligheter (typ Antikrundan) erbjuder sig att auktionera ut den i direktsändning. 

Via den döda mormorns dagbok rullas äggets – och Mollys mormors historia upp. Och nu närmar vi oss sagoberättande om familjefejder, gods, gårdar härsklystna onda män och giriga självupptagna föräldrar. Mormor berättar i tidigare hemlig dagbok om sina missar med tydlig sens moral. 

Uppbyggligt, ibland trivsamt, men spännande? Nej, aldrig! Med för mycket socker kan den bästa rätt bli kvalmig. Har svårt att se hur författaren ska kunna klämma ut mer ur det här konceptet. 

Rysliga händelser mellan ebb och flod

Varför har den omskrivna konstnären testamenterat alla sina tillgångar till den person hon haft en långdragen konflikt med? Förklaringen kommer efter många och långa irrgångar i människans snåriga inre. 

DECKARE (Thriller). Paula Hawkins Den blå timmen, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

En mytomspunnen konstnär, Vanessa Chapman, dör och testamenterar oväntat alla sina tillgångar till den konstsamlare och utställare hon haft en långdragen konflikt med. När en av hennes skulpturer misstänks innehålla ett människoben dras en utredning igång.

Konstsamlingens stiftelsechef skickar ansvarige James Becker till konstnärens hem, på den avlägsna skotska ö där numera hennes nära vän läkaren Grace bor. Kan det finnas svar på skulpturens historia i hennes kvarlämnade brev och anteckningar?

Så långt ett intresseväckande upplägg, om än med lite väl många detaljer om den omskrivna konstnären och hennes folkskygga vän. Anrättningen kryddas med ytterligare ett antal relationsbaserade konflikter, som att James är ihop med stiftelsens ordförandes tidigare fästmö, samtidigt som alla, av obegripliga skäl bor tillsammans i ett hus, mitt i konflikthärden. Det förklaras med att James är besatt av den försvunna konstnären och beredd att uthärda även oförskämdheter från familjen och ständig oro för att hans fru bedrar honom med sitt ex. 

Är det pengarna, makten, eller passionen som styr? Ett antal motsägelsefulla fakta finns i breven och anteckningarna som hittas på ön. 

Så småningom, efter ett antal väl långrandiga resonemang och tillbakablickar, kommer sanningen fram, priset är högt och mycket tidvatten har stigit och sjunkit undan på vägen till den lilla ön, som bara kan nås när det är ebb. 

Kvar efter slutet blir ett obestämt obehag, inte det aha som följde på den eleganta föregångaren Kvinnan från tåget. Deckarens löfte om att ordningen ska återställas infrias inte lika givet när prefixet är thriller. Och det är nog vad jag saknar mest i den kategorin, oavsett hur skickligt ryset är komponerat. 

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag. 

Åtta deckare med stil 

Liv Beckström

Åtta läsvärda deckare som tar oss till fantasins Doggerland och jakt på mutade poliser, nutidens Bagarmossen där gängen även äter sig in i polisleden , Tre försvunna flickor i 1950- och 60-talets Sverige, actionmys med polispensionär och hans svärdotter i dagens England och kvinnliga poliser i 1970-talets Sverige där farliga hemligheter göms i politikens högsta topp.

Pausvila inget för Doggerlands deckare 

Från fantasins (eller historiens) Doggerland beger sig kriminalinspektör Karen Eiken-Friis och hennes syster till Stockholm på jakt efter kriminella makthavare. Högt tempo och snyggt berättat, om en kvinnlig polis som tål det mesta.

DECKARE. Maria Adolfsson, Tiga som muren (pocket Wahlström & Widstrand)

Kriminalinspektör Karen Eiken-Friis ska i denna sjunde del om brott och straff på ögruppen Doggerland både lösa ett mord i hemtrakterna och hitta bevis för korruption högt uppe i hennes egna led. Doggerland, som egentligen sjönk ner i havet för sisådär åttatusen år sen, är i Maria Adolfssons version som en blandning av Gotland och Shetlandsöarna.

Här finns, förutom ett eget språk, egen valuta och egna seder all sorts brottslighet. Och den skiljer sig inte från andra länders. Eiken-Friis är en ovanlig kvinna och därmed typisk deckarhjälte. Smygröker och dricker öl, har blivit småbarnsmamma av misstag strax innan hon fyllde 50. Gift sig med Leo, rehabiliterad musiker. Jobbar såklart mer än hälsosamt. Återfunna systern Helena är journalist, som börjat gräva i en historia med korruption och brott som förgrenar sig ända upp i polishusets topp. Hon tar med systern för att söka bevis i svenska huvudstaden. 

Den Doggerska blicken på Stockholms mix av vykortsvy och extremt fula platser är rolig och vass. Och äventyren avlöser varann för de båda i ett rasande tempo. 

Det är nästan så man tycker hon ska ta det lite lugnare, Karen Eiken-Friis. Läsaren håller andan åt henne. Men bra ös, vasst skrivet och spännande från start till mål!

Brutala bladvändare från Bagarmossen

Lina Kruse, ung och ambitiös polis, som curlar sin själviska mamma och hennes karaktärssvage kollega Jack är två av karaktärerna som håller läsarintresset på topp i de fyra deckarna från Bagarmossen.  

DECKARSVIT. Lisa Bjerre & Susan Casserfelt Linje 17 Ensamt vittne, Eko av ett skott, Okänd avsändare, Sprängdåd (pirat)

Bagarmossen är förorten som innehåller både rikemansvillor,  miljömedveten, vänsterlutande medelklass och hyreshus. I de sistnämnda är inkomsterna väsentligt lägre, gängfrekvensen högre och kampen om knarkreviren betydligt närmare de boende. 

Författarna fångar tidens stämningar och brott väl i sina fyra rappt skrivna socialrealistiska bladvändare om den karaktärssvage men ihärdige polisen Jack, den engagerade Lina Kruse, kollegorna Ronaldo, Lasse, Fredrik, Sophia, chefen Pia Svenlin och de andra som löser en strid ström grova brott i söderförorterna. 

I del ett blir 13-årige Eddie vittne till ett mord i sitt eget vardagsrum, i del två blir Lina Kruse utsatt för en hatmobb, efter en skjutning som slutade illa. 

I trean handlar det bland annat om bedrägerier mot äldre i Bagarmossen. Och nyhetsjournalisten Malle, med ett farligt beroende av det vita pulvret bevittnar hur hennes gamla kollega skjuts. 

I fyran har bomb-och sprängdåden nått Bagarmossen. 

Det är en hård miljö där flera av de inblandade kämpar med svåra personliga problem och trasslar till det för sig på olika sätt. Korta lättlästa kapitel med växlande huvudpersoner gör det oemotståndligt att bara läsa lite till – och vips är boken slut! 

Listig deckarfläta runt tre försvunna flickor

Med uppföljaren till den lyckade debuten En instängd man mutar Per Hellgren med sitt poliskollektiv från 1950 och 1960-talet in en helt egen nisch och ton i Deckarsverige.

DECKARE. Per Hellgren Tre flickor (AB)

Tre flickor som försvinner 1959, 1961 och 1965 och polisens enormt omfattande sökarbete efter dem är den röda tråden i denna lågintensivt spännande roman. Den flyter fram så långsamt, förhör läggs till förhör, åren går, men plötsligt blir det forsränning, en chef tar kommandot och kräver resultat om fem dagar. Ett pussel läggs, en bild börjar framträda. 

Tidsram och ett antal personer är gemensamma med debuten som poliserna Rydin, Kollander och Berg. Några har tillkommit, däribland Granström, enda kvinnan i gruppen, som biter ifrån snyggt när gubbgliringarna kommer. 

Nersupna murveln, Schyttberg, återkommer också, utsläppt från Långholmen efter två månader för olaga intrång. Att han är en framgångsrik författare och driven nyhetsreporter är svårt att få ihop med hans måttlösa alkoholintag. Här blinkar Hellgren åt sin inspiratör Per Wahlöö – som även dyker upp i eget namn. Kanske för att mildra den brutala skildringen av Schyttberg. 

Precis som i föregångaren En instängd man är poliserna bevandrade i konst och kultur. Deras kanon är imponerande med koll på både mästare och populärförfattare, Harry Martinsson, Balzac, D.H Lawrence, Raymond Chandler, Vic Suneson, Stig Dagerman Per-Olov Sundman, med flera. 

Kriminalassistent Imberg tänker på målaren Ivar Arosenius när han sitter i vänthallen i Åkers styckebruk. I diskussionen med handlaren om förvunna postkassörskan Vanda Erikssons depressioner är det dags att plocka upp van Gogh, medan handlaren åberopar Strindberg.

Här och där dyker det upp ovanliga, gammaldags ord som sordinerat, lakuner, luguber.

Inga ordlistor och inget personregister, tack och lov. 

Naturskildringarna följer bokens ton, antingen är det kvävande hett, eller isande kyla som tränger innanför kläderna på de huttrande poliserna. En sjö kan vara »en grå gardin av klibbal och pil vid sjöns ände, bråtig och tät sly.« Glittrar den är det hotfullt. 

Sumpan är ren tristess:

»Rydin försökte föreställa sig hur platsen såg ut om sommaren. Nu var där bara gråvitt och deprimerande, med Storskogens höghus, värmeverkets monolitiska skorsten och de skelettartade kraftledningsstoplarna i fonden.«

Vi befinner oss i skärningspunkten där kommunpolis blir statspolis, sablar ersätts av batonger, polisassistenter och riksmordskommissionen samsas med landsfiskaler och landsfogdar. En ny tid med mer byråkrati, fler poliser och fler brott.

De båda skaparna av deckarundret, Maj Sjöwall-Per Wahlöö har förvisso lagt grunden till berättarstilen och miljön. 

Men detta blir en deckare i sin egen rätt, med en helt egen ton. Poliserna är inte lika vänstervridna som hos Sjöwall-Wahlöö, även om tidens jargong och demonstrationer tar sig in i arbetsvardagen. De skyller inte allt på Sosseregeringen. Inte heller på demonstranterna. Däremot ser de på varann som klassmedvetna, eller borgarbrackor, beroende på uppväxt. Alla gillar fotboll, även om Nacka i Hammarby är på dekis. Framförallt utförs praktiskt polisarbete i ur och skur, vardag som helg. Och det är här, i jakten på bilar som en gul Studebaker, en svart Morris minor, små fynd bland alla kilon förhörsprotokoll (30 lådor enbart om Ebba Julin, en av de försvunna) som spåren av en mördare långsamt blir synligt. Hur, vem och varför ska jag inte spoila. Men oavbrutet intressant är det hela, långa vägen. Slutet känns lite som taget ur en annan sorts bok, men det kan jag leva med.

Pensionerad polis i actionmys 

Blandningen av pensionärsmys, action och brittisk ironi i Osmans nya deckarserie är osannolik och trivsam. Flirten med feelgood tar udden av det råa våldet, och här kan nästan alla bovar även göra gott och rätt.

DECKARE. Richard Osman, We solve murders (Penguin Viking)

Den hyllade författaren till serien om mordintresserade pensionärer i Torsdagsklubben inleder här en ny serie. En pensionerad polis och änkeman, Steve Wheeler lämnar quiz och katt i sin fridfulla by för att lösa mord och bedrägerier tillsammans med svärdottern Amy Wheeler, som försörjer sig som bodyguard på ett Jamesbondaktigt sätt. 

I denna första del (tryckt i enormt stor stil lämplig för synskadade) handlar det om varför okända influerare med få följare avrättas. Varför har Amy varit i närheten vid varje mord?  Nu hotas även hon till livet, men förstår inte varför.  

Tillsammans med sin svärfar samt en berömd och populär bestsellerförfattare som hon har uppdrag att vakta försöker hon hitta mördaren.

Action och mys varvas snyggt.  Osmans humor och milt ironiska blick gör storyn underhållande, vänlig och ganska spännande. 

Osman besitter sakkunskap om samhällets avarter – och släpper inte myskrimmens tro på det goda i människan, även hos den som begått ett brott. Men Torsdagsklubben slår starten på den nya serien inte.

Farliga hemligheter i polisens topp

Sex, samhällstoppar och skyddande av brottsling är ingredienserna i Rudbergs andra del om ett gäng poliser i 1970-talets Stockholm. En rappt berättad historia som fritt och trovärdigt använder de historiska politiska skandalerna.  

DECKARE. Denise Rudberg Killer Queen (Norstedts)

Karin Kaiser Johansson, kriminalinspektör vid Våldsroteln är tillbaks efter den ohyggliga upplevelsen av en kollegas självmord. 
I denna del inser Karin Johansson att ett aktuellt fall har kopplingar och förgreningar som hotar hennes och andra polisers liv när män med makt håller varann om ryggen.

Agneta Thorén som omplacerades till arkivet efter skjutningarna vid Västtyska ambassaden. kämpar med alkoholproblem och usel ekonomi. Föräldrarna har tagit över vårdnaden av dottern. Hon planerar hämnd mot en hög jurist – pappan till hennes dotter –  som misshandlat henne grovt. 

Hennes chef i arkivet söker sanningen om terroristerna, där han orättvist fick bära hundhuvudet. 

Berättartiden är 1970-tal och Kungens bröllop med Silvia står i faggorna. Karin Johansson, vars man är allvarligt sjuk begraver sig i arbete. Hon befinner sig i en tid med enbart ett fåtal kvinnor i polisyrket, som fick finna sig i grova gliringar och sexskämt. Poliskvinnorna märktes också ut genom att kallas vid förnamn, medan alla män tilltalade varann med efternamn, visar Rudbergs research. Karin, med smeknamnet Kaiser klarar dock sitt chefskap galant, nästan hela tiden, och är tillräckligt mogen för att parera dåliga skämt.

Författaren berättar rappt och spännande med riktigt bra intrig och en snygg upplösning, där hon fritt använt sig av tidens stora sexskandaler. Kanske inte »discopulserande«, som baksidestexten utlovar, men med många trovärdiga – om än lite väl ymnigt flödande  – tidsmärken. 

Ett antal trådar behöver fortfarande knytas ihop, så gissningsvis fortsätter Kaiser och kollegorna sitt riskabla grävande i kommande delar.  

Tio bladvändare från läshörnan 

Liv Beckström

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner!«

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, Analfabeten, Gårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

Sex böcker som håller läslusten på topp

Liv Beckström

Foto Liv Beckström.

Ivar Lo-Johansson som Journalisten och Socialisten, Stefan Löfvens minnen, Ylva Mårtens romandebut om en destruktiv kulturman, Karolina Ramqvist om när kärleken måste ta slut och Helene Rådberg om mamman som inte ville leva.
Sex sinsemellan olika böcker som hållit läslusten på topp den senaste tiden.

En berättare i mästarklass

Han vill frälsa Sörmlänningarna som journalist, och tar senare oavlönad anställning som lantarbetarnas författare. När Ivar Lo-Johansson skriver om sitt arbetsliv har läsaren inte en tråkig minut. 

BIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Journalisten, Socialisten (Bonniers)

Ett besök på Ivar Lo-museet på Bastugatan 21, på Söder i Stockholm tar oss rakt in i Ivar Lo-Johanssons författarvardag från 1930-talet och mer än 50 år framåt. På skrivbordet står skrivmaskinen med ett manus kvar i valsen, baskern och rocken hänger i hallen, och böckerna står tätt i hyllorna bakom arbetsplatsen. Själv skrev han ett 50-tal under de 60 år han var verksam. Han föddes 1901 och dog 1990 och för honom var skrivandet lika viktigt som att andas, skriver han i boken Författaren, en av de åtta i hans självbiografiska svit. 

Jag började med Journalisten från 1956 och Socialisten från 1958. 

Det här är underbar läsning. För han skriver så bra, roligt, vasst, självkritiskt och framförallt kan han berätta så levande att de många årens tidsskillnad upphör.  

I Journalisten är Ivar Lo-Johansson i tidiga 20-årsåldern och vill frälsa om inte världen så åtminstone Sörmlands lokaltidningsläsare med en blandning av sina dikter och stora avslöjanden. Det går sådär, eller snarare inte alls. Ägaren av den nystartade tidningen Sörmlandsörnen är stenhård: Här betalas per rad och får han inte in prenumeranter och annonser så är det ajöss med både tidningen och den ambitiöse reportern. 

Inte heller bygdens befolkning förstår sig på honom eller på journalister överhuvudtaget. De ställer bara till elände, är den allmänna meningen. Och hans föräldrar, numera skuldsatta egnahemmare, efter många år som statare och sedan torpare, ser med förskräckelse på yrkesvalet. Vad ska det tjäna till?

Boken om hans korta karriär som journalist är en både munter och ironisk betraktelse över yrkets vedermödor för den unge berättaren, som förutom statarlivet provat på att jobba som gårdfarihandlare (resande försäljare på landsbygden). 

Trots att händelserna ligger ett sekel bakåt i tiden, känner man igen vissa drag av det sämsta i yrket. Exempelvis det hårda utnyttjandet av den oskyldigt dömda August, som inte vill figurera i tidningen, men hängs ut av konkurrentens reporter, som redan skrivit både frågor och svar i artikeln. 

Socialisten handlar om åren 1936 till 1945 då Ivar Lo-Johansson frivilligt och oavlönat är författande ombudsman i lantarbetarnas tjänst. 

Lantarbetarförbundet är ett av de uppåtstigande fackförbunden i »de socialistiska kvarteren« runt Norra Bantorget i Stockholm och författaren byter spår från ensamliv till kollektivet eftersom han har »blivit tom efter fem års nästan obrutet umgänge med författare, med estetiserande, med alkohol, självöverskattning, självynk, och en infantil dyrkan av genierna«,

När boken så småningom avslutas har en viktig förändring inträffat:

Den 31 oktober 1945 är Dagen S för det sista flyttlasset med statare. Systemet har avskaffats i en demokratisk förhandling mellan fackförbund och arbetstgivare.

Han får veta genom ett nattligt samtal:

»12 oktober 1944. Sent om natten ringde det.

– Jag kan meddela dig att statsystemet avskaffats nu i natt. 

  I telefonen där så många samtal om och med enskilda statare förts under de tolv åren, hörde jag fackförbundsordförandens röst. «

Fackordföranden, i boken kallad GS, beskrivs som en ung hårdför före detta trädgårdsarbetare som gjort raketkarriär och som »tillhörde det slags mänskor, kring vilka framgångens corona alltid lyste,«. 

»GS hade kort hals, men nacke som en dopping. Ur ett kubiskt ansikte blickade fram ett par kloka, trygga, självmedvetna ögon. Blicken träffade som en hävstång, och det var som om han för var gång brutit upp någonting med den.« 

Det visar sig vara Gunnar Sträng, som tio år senare blir Sveriges finansminister i en Socialdemokratisk regering.

Socialisten är en kärleksförklaring till kollektivet, till jordproletärerna, men också till deras ombudsmän, som ofta slängts ut från sina arbetsplatser där de agiterat för facklig anslutning. 

Som författarombudsman reser han ut tillsammans med framförallt »den unge ombudsmannen med svallhåret« cykelreparatören och tidigare landsortsjournalisten GN, Det är Gösta Netzén som senare blir jordbruksminister i samma S-regering som Sträng. 

Det betyder inte att han är uddlös och undergiven. När det gäller förbundets och ombudsmännens avoga inställning till kultur, är Lo-Johansson vass och skriver även på ledarplats i tidningen. Med benäget godkännande från dåvarande redaktören Gösta Netzén.

Åren som kommer blir ett segertåg. Antalet medlemmar mer än fördubblas, strejkbrytare gör avbön i tidningen för att få komma med i gemenskapen igen. Och Ivar Lo skriver och skriver. Och reser med den svallhårige. 

Mellan honom och GN tar samtalen och de politiska diskussionerna aldrig slut. Ivar Lo som visionären och kollektivisten, hans kollega som den demokratiske, pragmatiske socialdemokraten som tror mer på egnahem än jordbrukskollektiv. Kapitlet om Marx på stallbacken är en ren fröjd. 

Det är en manlig värld han rör sig i. Såväl på förbundskontoret som i medlemsleden. Statsystemet anställde mannen, hustrun var en del av kontraktet, som mjölkerska. 

Den första kvinnan på Lantarbetarens omslag dök upp i slutet av perioden, och då var det en lantarbetarhustru som räddat maken från en folkilsken tjur. 

Boken berättar om en facklig framgångsvåg. Förbundet ökar från 18 000 till 40 000 medlemmar på några år, arbetsgivarna börjar inse fördelarna med avtal. 

Såklart att tankarna går till dagens bakåtsträvande arbetsgivarna på Tesla och Spotify när man läser följande: 

»De började på flera håll betrakta arbetarorganisationen som en fördel för dem själva. De byggde ut sin egen organisation efter arbetarnas mönster. Allt fler och fler ville anställa endast organiserade arbetare, med vilka de kunde träffa avtal med organisationen, istället för att som förr förhandla i en obanad, individuell vildmark.«

Den 31 oktober 1945, dagen S för det sista flyttlasset telefonerar Ivar Lo till Svensk Filmindustri och föreslår att några av veckans journalbilder skulle ägnas åt detta. 

Men även i dåtidens medievärld var intresset för fackets samhällsroll svalt:

» – Statarflyttlass? frågade man där. Är det mödan värt att fotografera?« 

»- Det är fråga om historiens sista statarflyttlass, sa jag. Statarklassen ska just nu gå in i tidens natt.

– Vi får se. Vi har en landskamp i boxning att bevaka. Vi kommer, om vi kan.

Fotografen och jag väntade i det längsta på dem. De kom inte.«

Vilken författare! Jag gläds åt de sex böcker jag har kvar i läshögen!

Hos Löfven tar uppdraget största platsen 

Många har bett honom skriva, barnhemsbarnet och svetsaren som blev statsminister. Det saknas sannerligen inte facklig och politisk dramatik under hans år vid makten. Men det lågmälda tonfallet dominerar när Stefan Löfven berättar om sitt händelserika liv. 

BIOGRAFI. Stefan Löfven, i samarbete med Ulrika Knutson Svetsare och statsminister (Atlas). 

För mig som i jobbet följt Stefan Löfven under hans tid som ordförande i IFMetall, därefter som partiordförande i Socialdemokraterna samt nästan två mandatperioder som statsminister i minoritetsregeringar är det högintressant att få huvudpersonens eget perspektiv på allt som hände dessa år av kriser, konflikter och förhandlingar. Det har varken saknats bråk eller tårar. Eller för den delen förbjuden kärlek. 

Stefan Löfven är en återhållsam berättare, vilket är både en fördel och en begränsning eftersom han ofta redogör för mycket dramatiska händelser under sin fackliga och politiska tid.

Hans politiska bana startar med ”dansmedlemskap” i Centerpartiet, (de hade roligast fester) och därefter SSU-engagemang mer på riktigt. 

Så småningom väntar yrkesliv, bland annat två somrar som timmerflottare, följt av lumpen. »Efter lumpen var jag en vilsen ung man«, konstaterar han och söker sig till Socialhögskolan i Umeå.  Men kände att de olyckor och den misär som en socionom tvingas hantera var något han inte passade för. 

Med en AMU-utbildning till svetsare i bagaget fick han jobb på Hägglunds i Örnsköldsvik, där även hans fackliga bana inleddes. Då börjar det bli intressant! 

Som han konstaterar: »Det mesta i livet handlar om förhandling.«

Sidorna om som hans fackliga uppdrag gillar jag mest, här finns det självklara engagemanget och tron på det bästa systemet att ge arbetare inflytande över det de producerar.

Som förtroendevald, senare ombudsman och till sist ordförande för hela IF Metall är Stefan Löfven på mammas gata. Här förstår han logiken, och reglerna.

Även i facket hamnade han i blåsväder i form av IF Metalls unika krisavtal år 2008 med kortad arbetstid och därmed sänkt inkomst, i samband med finanskrisen. Detta sedan regeringen Reinfeldt inte visat minsta intresse för att stötta industrin. Ett avtal som jobbades fram i hemlighet och som fick det att storma i LO-förbunden. Men Löfven red ut stormen. Det är när Stefan Löfven delar med sig av förhandlandets konst som han känns som mest hemma. 

»Man måste forma en insikt om att det handlar om en bytesaffär.« 

Konsten att klara av fackliga förhandlingar är dock inte lika med konsten att klara av politiska förhandlingar, inser han den hårda vägen via december- och januariavtal med de borgerliga partierna. Som det visar sig är avtal här inte detsamma som en överenskommelse som håller. 

Det var insikten om att det inte går att nå samma resultat eller lita på samma hedersregler i det politiska spelet som i det fackliga systemet som till sist fick honom att tröttna.

Här hade Löfven ändå kunnat vara något mer självkritisk, för utrymme för S-politik blev det knappast, trots en S-ledd regering och ett antal riksdagsförslag, som de borgerliga ofta röstade ner.

Stefan Löfven är grundtrygg, efter en harmonisk uppväxt i Ådalen hos Iris och Ture och fostersyskonen. 

Kanske gör detta att även hans barn- och ungdomsminnen nästan enbart är goda?

Tryggheten är i vilket fall ett av hans starka kort som statsminister. Under såväl Coronapandemin som den plötsliga attacken på Drottninggatan har han det lugn och den närvaro som krävs i mötet med medborgarna. Däremot saknar jag lite mer av den oro och det tvivel han rimligen borde känt när smittspridning och död spreds okontrollerat på äldreboenden.

Att han älskar sin fru Ulla är inget han hymlar med, men det har vi hört förut.

Däremot inte om hans sista möte med fostermamman Iris under pandemin, som är både rörande och fint i sin återhållsamhet. 

Han gråter efter mötet med offren för terrordådet på Drottninggatan. I övrigt är det sparsamt med redovisade känslor, men gott om namn. 

Personligen föredrar jag Löfvens återhållna stil framför exploderande känslor, men saknar ändå mer av inre oro och grubbel, inte mins efter det märkliga januariavtalet med L och MP och C. Att det inte gav utrymme åt mycket S-politik stod ju snabbt väldigt klart. 

Att varenda minister och sakkunnig han haft i sin närhet har gjort allt fantastiskt bra känns ju också något osannolikt. 

Sanningen säger han säkert, men det känns ofta som om hans kompetenta medförfattare fått dra orden ur honom. Det är såklart en balansgång mellan att vara lojal med sitt uppdrag och medarbetare som slitit för honom – och att ge detaljer även om sånt som inte kommit fram i tidningsartiklar och intervjuer. 

Men kanske är han för nära i historien för att kunna riva av alla plåster. 

Skarpa ord reserveras för några få, SD, KD:s ordförande och Vänsterpartiets ordförande som röstade bort S-regeringen tillsammans med Tidö-partierna. 

Han erkänner att han (med all rätt) irriterades av det han såg som klassförakt när folk häpnade att över att han pratar så bra engelska. Och berättelsen om den omsydda Nobelkostymen är kul.

Spelet runt valet av ny ordförande för Socialdemokraterna är riktigt spännande, även om alla vet hur det slutade. Här finns också de roliga detaljerna, där Löfven konstaterar att oron främst gäller huruvida han »skulle gå igenom rutan« och klara debatterna? 

»Mina tre föregångare Göran, Mona och Håkan hade ju ett gemensamt: de var sagolikt slängda i käften. I Jämförelse med den trion kunde jag bara framstå på ett sätt – som oändligt tråkig!« Men som han sen konstaterar: »Samtidigt fanns det kanske en och annan som vid det laget längtade efter just lite svalkande tråkighet.«

Den tidigare statsministern ägnar sig numera åt politiken i internationella organisationer, bland annat som ordförande i de europeiska Socialdemokraterna PES (som skakades av en allvarlig korruptionsskandal i samband med fotbolls-VM i Quatar.) 

Att Löfven även sedan 2023 har ett uppdrag som lobbyist som konsult på PR-firman Rud Pedersen nämner han dessvärre inte i boken. 

Det är ändå intressant att hänga med Stefan Löfven. Det är en sympatisk, behärskad, flitig, och uppgiftsorienterad person som framträder, absolut inte utan känslor och engagemang, men i grunden reserverad. Det är så gott som alltid representanten som talar, den fackliga, ordföranden, S-ledaren, statsministern. Människan därbakom får mindre plats. 

Sjömansflickan söker en hamn

Ylva Mårtens skönlitterära debutroman är ett avslöjande porträtt av en tärande – och stärkande relation med en fulländad kanske-man. Som gjord att diskutera i en bokcirkel!

ROMAN. Ylva Mårtens 
Sjömansflickan (Kaunitz-Olsson)

Åsa Sträng tar tåget till ett italienskt kloster, i sällskap med anteckningsböcker och minneslappar. Hon är journalist, men nu ska hon skriva om sin långa och tärande relation med den drygt 10 år äldre Sten Dahl, som i telefonkatalogen när förhållandet startar, titulerar sig videoartist. Och har fem barn med fem olika kvinnor. Det ska bli ytterligare barn: Med Åsa – och i ungefär samma veva även med en gammal flamma som han passar på att hälsa på när Åsa inte är tillgänglig några veckor. 

Boktiteln är först lite förbryllande, men handlar om hennes magiska tänkande runt kläder. Att de där röda högklackade skorna med slejf och den marinblå sjömansklänningen ger tur. Med dem och rött läppstift är hon rustad för relationskampen. Och den blir ovanligt lång och svår, något Ylva Mårtens skildrar med absurda och träffsäkra minnen från vardag, arbetsliv och samtal under åren i en av och på-relation med med Sten. Tonen är behärskad, ibland nästan torr. Detaljerna får berättelsen att leva och läsaren att undra hur detta ska sluta. Eller snarare varför det inte tagit slut för längesen. Men för Sten är det enkelt, inget behöver ta slut som inte börjat!

Varför föll hon för en sådan hopplös typ?

»Han var snygg. Hans röst var vacker. Hon ville träffa någon.«

Konstigare än så är det inte när Åsa inleder ett från hennes sida seriöst förhållande med denna kulturman, snart 50. De blir ett par, men har de en relation på riktigt? Nej, nej!  Sten vill gärna träffas, periodvis ofta, bara det inte klassas som stadigt. Inte ens när de får gemensamt barn. Planering ligger inte i hans natur. Eller trohet. 

Ändå förväntar han sig sexuell tillgänglighet och har inget emot markservice när han får lust att ses. Förvånansvärt ofta hamnar hon i köket, fixar, städar, lagar mat. Revisionen är obönhörlig om de många små tingens förbannelse och förtryck. 

Boken Åsa bestämmer sig för att skriva, för att komma till klarhet, blir som ett samtal med en väninna, ömsom rakt och sakligt, ömsom ältande, grubblande; vad gjorde hon för fel,? kunde hon agerat annorlunda? Sådär som kvinnor skuldbelägger sig i relationer sen tidernas begynnelse. Men stormarna finns huvudsakligen inuti henne, de båda har en anmärkningsvärt artig ton även i känslostarka gräl, något Åsa förklarar med deras uppväxt i överklassen. Åsas föräldrar och deras relation är också en intressant spegel och del av en möjlig förklaring.

Vad Sten tänker manifesteras i hans obekymrade handlingar, renons på konsekvenstänk. Han ser manlig sexualitet som något speciellt. »En månad är en lång tid för en man att vänta. Då skulle jag träffa nån annan. Jag har ett slags sensibilitet, ett uttrycksbehov, men samtidigt är jag väldigt hämmad. Mitt temperament är en blandning av blyghet och ambivalens.«

Under hemfärd efter en fest säger han:

»På måndag om två veckor ska den där tjejen på galleriet och jag träffas och prata om min utställning. Jag skulle vilja ligga med henne.«

Hon svarar inte, håller bara lite hårdare i ratten. 
För honom är allt så självklart, det är bara hon som inte vill förstå hur han fungerar.

Det både Åsa och läsaren vill fatta är: Varför håller hon så länge fast vid en man som var så dålig för henne? Och det gör boken perfekt att diskutera i en läsecirkel!

Sista resan från kärleken

I ett litet rum på Jamaica tar en kvinna farväl efter en sjuårig relation. Den omöjliga men samtidigt den enda möjliga. Karolina Ramqvists Augustprisnominerade roman är en utforskande och svidande kärlekshistoria. 

ROMAN. Karolina Ramqvist Den första boken (Albert Bonnier)

Hon är bara 16 år när kärleken till drabbar henne under en ensam resa till Jamaica. Nu är det 2002. Sju år har gått- Hon är 23, han 27. Det är deras förmiddag tillsammans, innan planet går till Sverige. Att hon inte tänker återvända sägs inte rent ut, men blir ändå klart eftersom berättaren har framtidens kunskap om det som hände för länge sen. 

Paret befinner sig i sängen, i det lilla, varma rummet, utanför är den soldränkta gården, hans släktingar, havet. Det är hett, men kylan smyger sig in i henne när avskedet närmar sig. 

Under denna sista förmiddag tillsammans rekapitulerar hon deras relation, förhoppningarna, hindren, den ojämna maktbalansen, men framförallt den starka kärleken, bortom alla barriärer. 

Han heter Paul. Hon är namnlös, väldigt lite sägs om hennes bakgrund, men man anar medelklass. Medan hon kliar sina insektsbett, hör ljuden från gården, han sover och vaknar, rekapitulerar hon förhållandet. Som det är, som det var men också med perspektivet från den som många år senare vet hur det blev. Det är elegant. 

På vissa sätt ger denna sovrumsskildring samma stämning som i Marguerite Duras l’Amant, älskaren. En ung kvinnas utforskande av en manskropp, sakligt och med begär. 

Karolina Ramqvists huvudperson har även sin starka drift att bli någon genom skrivandet, vilket tvingar henne att vara mer modig och nyfiken än hon egentligen är. Göra saker som att besöka Jamaica ensam. Denna sista gång, då hon återvänt, efter nästan två års frånvaro är allt annorlunda, en stillhet som kanske kommer av »att båda två var på väg att ge upp eller redan hade gjort det.« Hon vet att det är slut. Men önskar att hon inte visste det. 

Hon har inga pengar, som andra kvinnor som besöker ön – och ibland honom.

Istället bygger hon kulturellt kapital via sitt skrivande. Medan hennes dörrar vidgas stängs hans, Han är beroende av resenärernas resurser och av att tjäna pengar på sätt som hon inte vill veta något om. Han sjunker neråt och hon stiger uppåt. 

Även hennes bleka hud provocerar, skiljer ut henne, är ett latent hot. 

Texten vibrerar av den drabbande kärleken, den som lever vidare, trots olikheterna, trots kulturgapet, trots relationer med andra, trots att hon är en vit, »född av buckrafolk«, 

Deras förälskelse river i början alla hinder. Och han är fortfarande den som ser henne precis som den hon är.

»Att han begrep henne bättre än hon själv gjorde var inte särskilt konstigt eftersom han tycktes kunna se allt som hon ville blunda för, alla hennes begränsningar och hur de gjorde henne svag och svekfull och omöjlig för någon av dem att lita på, vad hon än sade.«

I berättelsen lurar också våldet, som finns utanför deras bubbla. Inte bara på Jamaica. 

Karolina Ramqvists roman är en vacker, välskriven och vemodig tidsresa i en historia om kärlek, makt, underordning och förlust. 

Varför vill mamman inte leva?

En mamma tar sitt liv, hennes vuxna dotter försöker förstå genom att läsa hennes journaler. En stark roman om den vackra mamman med alla tabletterna och flickan som bara ville bli älskad. 

ROMAN. Helene Rådberg Mammajournalerna (Ordfront)

»Flickan fortsätter leva i mig. Jag är hon och samtidigt vuxen.«

Raderna sammanfattar Helene Rådbergs berättarjag, i den här berörande berättelsen om en flickas mammalängtan. Den vuxna dotterns oro när mamman som gör upprepade suicidförsök med hjälp av sparade tabletter, sätts ihop med kärlekstörsten hos den lilla flickan hon var. Det är en sorglig berättelse, så olik hennes uppföljande bok Kvinnorörelse, om frälsningssoldaten Hilda Ringqvist, som blir en av Frälsningsarméns officerare i Sverige, och senare är med och startar Gefle Socialdemokratiska kvinnoklubb. Och som är mormor till mamman. Av de sju barn som Hilda födde är Barbros mamma Tyra det fjärde. Men hon dör tidigt och Barbro är mammalös när hon tidigt får två barn med en man som snabbt lämnar henne..

Via minnesanteckningar, journaler, egna tankar under terapi följer författaren mammans och sin egen historia, Från att hon ett och ett halvt år gammal klappar hejdå till sin lillebror, som fem veckor gammal ska adopteras bort, fram till vuxna Helen, som också hon söker akutvård för ångest.

Mamman, Barbro, är vacker, ung, längtar ut, lämnar ibland sin lilla dotter ensam i spjälsängen på kvällen. Pappan försvann när lillebror föddes. 

Men det finns ofta personer i närheten som ser och hör och hjälper till. Farmor och farfar är två sådana underbart trygga gestalter. Till deras hem med sagoläsning, bärplockning, julklappar och kärlek flyttar Helen och hennes lillasyster fram och tillbaks. 

Även om mamman har glada perioder då hon syr fina kläder, bakar kakor, umgås med andra hemmafruar finns det ett ständigt mörker i henne. 

Barbro är begåvad, men hoppar av realskolan, pengar till utbildning finns inte. Hon är samhällsintresserad, men måste anpassa sig till tidens krav på kvinnor. Tabletter och psykiatri blir hennes flykt, och gör de båda döttrarna till ångestfyllda medberoende, som ständigt måste vara beredda att hämta på akuten, eller på nattliga samtal.

Helens egna terapisamtal, återges som osammanhängande fragment, minnen av att vara barnet som blir mamman fast hon bara längtar efter att vara barnet som blir upplyft, kramad och älskad av sin mamma.   

Mammajournalerna med sin medicinstinna behandling, där ett antal läkare samtidigt kan skriva ut stora mängder av olika sorters lugnande preparat, ger kanske bilden av en föråldrad psykiatri, men även i dag är behandlingen i stort inriktad på psykofarmaka. 

Samtidigt är det oerhört svårt att ge det enkla svaret till varför Barbro inte ville leva längre, men Helene Rådberg, 2024 års Ivar Lo-pristagare, gör ett djuplodande och verkligt läsvärt försök att förstå.

15 deckare för rys och mys

Liv Beckström

Kvinnliga kodknäckare i Stockholm på 1940-talet, polisjakt i Sveriges småstäder på 1950 talet, Bostons raskonflikter på 1970-talet, mord på Oxfords it-girl på 1980-talet, flicka försvunnen i norra England på 1990-talet, mystiska spelavrättningar i London på 2000-talet. 
Deckaren tar dig varsomhelst, närsomhelst – utan risk och bagage. 

Doggerlands Eiken i prima form

I en påhittad ö-värld med alla sorters brott fortsätter inspektör Karen Eiken Friis att hålla formen. 

DECKARE. Maria Adolfsson Nödvändigt ont (Wahlström & Widstrand, pocket) 

För runt 8000 år sedan slukade ett stigande hav övärlden Doggerland, som idag ligger på botten av Nordsjön, mellan Danmark och Storbritannien. Namnet och geografin har Maria Adolfsson framgångsrikt använt i sin berättelse om brott och mördarjakt i den fiktiva nationen med inspektör Karen Eiken Friis som huvudperson. I denna del sex får hon ett udda uppdrag av sin nya chef: Hon ska diskret besöka de anhöriga till en försvunnen konstnär.
Hennes nya chef anses vara en stjärna men beter sig som de riktigt dumma bossarna i varje deckare gör och Karen känner sig både missmodig och ifrågasatt när hon inte tror att konstnären försvunnit frivilligt. Här får också hennes syster Helena, journalist, en mer framträdande roll, som gissningsvis kommer att spilla över i nästa del i serien. Spännande med schvung och spänst i berättandet. Med lilla dottern Selma och numera maken Leo blir Doggerlands mysfaktor stadigt högre.

Att ögruppen faktiskt har en verklig förlaga med samma namn, fast den försvann när havet steg mer än 100 meter, är roliga fakta från boken Mystiska Platser, som spekulerar i att Doggerland kan vara det försvunna Atlantis.

Elegant bygge överfullt av våld 

Överraskningarna duggar tätt när en ledare för ett religiöst samfund hittas stenad till döds och Whasington Poe med team ska lösa gåtan. En elegant uppbyggd thriller som hade vunnit på färre detaljerade grymheter.

DECKARE. M.W Craven Nådastolen, översatt av Gabriel Setterbprg (Modernista)

Whasington Poe, enstöringen som tjurigt gör som han vill, har i denna sjätte del stagat upp livet, med en lycklig kärleksrelation till rättsläkaren Estelle Doyle och inte minst samarbetet den nära medarbetaren och supersmarta dataexperten Tilly Bradshaw. 

Det handlar om upptäckten av en stenad högerkristen ledare och den historia som ligger bakom, där inga makabra detaljer besparas läsaren. 

Delar av händelseförloppet återberättas i en tillbakablick där Poe på arbetsgivarens uppmaning går i analys hos doktor Clara Lang för att tala om de psykiska reaktioner han fått av att konfronteras med ondskan under arbetet med fallet.

Författaren är en mästare på dialog med inslag av svart humor, cynism och bryska sanningar. Och ingen blir besviken på den delen av innehållet.

Elegant uppgyggd tar historien vägar man inte förutsett och bjuder på snygga överraskningar. Men frosseriet i hänsynslöst och makabert våld gör läsningen direkt plågsam långa stycken. Att Poe verkar ha hittat hem i privatlivet är en välbehövlig ljusglimt. 

Skicklig jakt i hotfull spelvärld 

Den sjätte deckaren i serien om Comoran Strike och Robin Ellacott landar på 1221 sidor om mord och hat i spelarvärlden, utan att kännas långrandig.

DECKARE. Robert Galbraith The ink black heart (Sphere)

Anomie, signaturen för spelledaren i ett spel som knyckt en hel del från ett populärt original tål ingen som helst kritik. Ingen vet vem personen är, men de som jobbar med spelet måste lyda blint. 

Den som vågar ifrågasätta utsätts för hatstormar på Twitter, som året när detta utspelas, 2015, ännu inte bytt ägare och namn.

Ett mord begås, och de båda privatdetektiverna Strike och Elacott anlitas för att hitta den mystiska Anomie. 

Comoran Strike, en 40-årig Afhganistanveteran, med benprotes, som han inte sköter som han borde, och Robin Elacott, 30-årig avhoppad student med brinnande intresse för brott, är båda delägare i detektivfirman, som efter några år blivit tämligen framgångsrik. 

Det blir en jakt bland anonyma konton och förklädnader i spelvärlden, en jakt som blir både spännande och svår. 

Precis som tidigare i serien, vars upphovskvinna är Potter-skaparen J.K Rowlings under pseudonym, är miljön London med omnejd, där de bedriver privatspaning, åker tunnelbana, går på pubar och diskuterar fall. Och är hemligt kära i varandra, men utan att avslöja för den andre, i professionalismens namn. 

I ett London med bostadsbrist, blandning av fattiga och överrika och alltid ont om folk till firman så blir inramningen full av atmosfär och lurande fara. Båda jobbar ofta insider och tar stora risker.

Här är det sociala medier som driver en hel del av handlingen framåt. Läsaren måste hänga med i långa trådar, ibland i trippla led på sidorna. Det är lite jobbigt men värt besväret. Men mord och hat tar läsaren och detektiverna ut i verkligheten, till kyrkogårdar, universitet och konstnärskollektiv.

Till slut kommer det fram vem som är den hatfyllda hemliga spelledaren i det kultförklarade dataspelet om döda och magiska figurers gåtfulla samspel på en kyrkogård.

Den som klarar tyngden av mer än tusen sidor har många läsglada timmar framför sig! 

Mordisk återträff med klurig upplösning

Polisinspektör Harbinder Kaur lämnar landsortslivet för London. Första uppdraget att lösa ett giftmord på en återträff i en snobbig skola blir en bladvändare med  överraskande slut. 

DECKARE. Elly Griffiths Blödande hjärtan, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Polisinspektör Harbinder Kaur har till slut – 38 år gammal – flyttat från sin indiska familj i lilla Shoreham till chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Hon har ännu inte kommit ut som lesbisk hemma, men anar att familjen vet utan att säga något. 

Första storstadsuppdraget blir att utreda ett mord begången under en återträff på (ännu en) en snobbig skola, en gärning som även involverar hennes kollega Cassie, klasskamrat med den mördade. 

Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra i det gamla gänget, inklusive Cassie, numera gift och tvåbarnsmamma, som bär på en hemsk hemlighet från deras gemensamma skoltid. Vartefter historien vecklar ut sig framgår det att relationerna mellan de tidigare kompisarna i det så kallade Gänget visar sig vara på en gång hållfasta och trassliga.

Elly Griffiths skriver både spännande och trivsamt, i pusseldeckarens form.  

Läsaren får sig till livs ett antal Londonmiljöer, stadens förvandling, de väl bevarade stora klasskillnaderna, plus historiska händelser, som snyggt skrivs in i berättelsen. När mördaren till slut avslöjas blir jag – liksom de inblandade personerna i boken – verkligt överraskad. 

Och så befriande med en deckare där det inte hela tiden strular till sig maximalt i yrkeslivet för att den som ska lösa brottet är kvinna med annan etnisk bakgrund. Harbinder har läget under kontroll och ger även plats för kärlek i sitt liv.

Mordgåta med snygga vändningar 

Oväntade vändningar, otippat slut, lagom mix av privat och jobbrelaterad spänning i denna tredje del om den skotska spanaren Monica Kennedy. 

DECKARE. G.R Halliday Under kärret, översatt av Gabriel Setterborg. (Modernista)

Monica Kennedy, ensamstående mamma till 5-åriga Lucy och arbetsledande kriminalkommissarie, är en originell och intressant polis, med ett dramatiskt förflutet.  

I denna tredje bok i serien återknyter vi relationerna med både nätverket runt henne, som mamma Angela, men också brottslingar hon varit med att fälla. 

Hon blir kontaktad av Pauline Tosh, en livstidsdömd seriemördare som Kennedy avslöjade för 12 år sedan och som nu tipsar om var en försvunnen flicka kan hittas, Freya Sutherland, som försvann hemifrån 1994. Men varför berättar hon detta nu? 

Miljön är skotska höglandet, vars mörka berg och kyliga klimat bidrar till att bygga upp spänningen, där brinnande kyrkor, försvunna katter och Freyas märkliga vänner kastar misstankarna åt ett antal olika håll. 

Den här gången får även kollegan och hennes underställde kriminalassistent Crawford problem, som försätter henne i en intressekonflikt. Har han sålt sig till undre världen? Och är hon attraherad av den nästan 10 år yngre kollegan? 

Det blir kusligt, men i lagom doser, många vändningar och ett slut med skyldiga som erkänner. En lättnad, såväl för poliskollektivet som läsaren i tider som dessa. 

Lyckad vandring i polisromanens spår

Originella personporträtt, mycket raffel och kul detaljer kring 1950-60-talets polisarbete, med många blinkningar åt deckarstjärnorna Maj Sjöwall och Per Wahlöö i denna välkomponerade debut.

DECKARE. Per Hellgren En instängd man (AB pocket)

Med författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös 10 böcker om kriminalkommissarie Martin Beck  med kolleger, som gavs ut åren 1965 – 1975 inleddes det så kallade svenska deckarundret – med en formlig explosion av efterföljare. 

Per Hellgren återknyter till de båda mästarna med många blinkningar när han tidsmålar oss tillbaks till 1950- och 1960-talet och två mordfall som ger poliserna huvudbry: Ett bestialiskt sexualmord på en äldre kvinna i Västmanland 1958, och ett stängda-rummet-mord på Bergsgatan i Stockholm 1965. 

Här följer vi landsortspoliser i samarbete med storstaden utsända män, enda kvinnan i polisarbete är en rättsläkare. 

Detta utspelas i folkhemmets begynnelse, en tid med tåg som går stup i kvarten mellan ett antal små och levande orter, där även mindre städer är fulla av butiker och listan över hotell i Örebro var flera sidor lång. 

Poliskåren har nyligen lämnat sablarna på hyllan för att med vapen i hand bekämpa buset. 

Några av dem dricker för mycket sprit, andra håller sig till fotboll och familjen. Förvånansvärt många läser tidens arbetarförfattare och kan även citera dem. 

Kollander kommer att tänka på ett citat av författaren Per Rådström, när han ser våren närma sig: »Våren är lika mycket när gatukontoret börjar mönja telefonstolparna, som knoppningen på kyrkogården.« 

(De läsare som inte sett några telefonstolpar med sina små runda, vita porslinshängen får kolla upp gamla bilder.) 

Pensionären Nils Adolf Malmberg tänker på ett citat av favoritförfattaren Harry Martinsson, från boken Midsommardalen när han ser issörjan längs stränderna. »Han hade ofta boken med sig ut till stugan där han kunde läsa i lugn och ro.« (s. 366)

Poliserna är inga extremister, de flesta står till vänster på ett stillsamt sätt. Berg besöker en militärförläggning och reflekterar. »Det var så här den nya världen, den nya tiden såg ut, slog han fast i sitt stilla sinne. Valpar som blev till furirer som blev till fullödiga pennalister. Det var militären i ett nötskal.« (s. 396)

Om militärstaden Strängnäs har han inte mycket gott att säga. »Strängnäs. tänkte Berg och såg sig om. Fy fan vilken skithåla. Bara kyrkliga borgare och en massa militärer. Kunde det bli värre? Han saknade Stockholm redan. Den här hålan hade väl inte ens några hederliga arbetarkvarter där riktiga människor bodde. « (s. 396)

Gemensamt har poliserna sin nyfikenhet och envetenhet, författaren lyckas teckna ett antal trovärdiga och originella porträtt, förutom Kollander, den listige förhörsledaren, Lampell, försupen och otrevlig men ihärdig som en grävling. och Rydin, den stillsamme medelmåttan som visar oanade egenskaper. 

Njutbara är även alla detaljer kring kända krimfall, byggprojekt, orter som idag fallit i glömska eller blivit utanförskapsområden, som förflyttar läsaren i tid och rum. 

Lägg till detta ett antal spännande omkast och riktigt raffel, där varken våldsamma vapenstrider eller biljakter saknas. 

475 sidor tar slut i ett nafs i denna lyckade deckardebut. 

Siri fortsätter charmera 

Carin Hjulströms fjärde del i serien om Säbyholm, fortsätter skapa Midsomer-stämning runt skådespelerskan Siri som startat handelsträdgård med brorsonen Anton, samtidigt som morden avlöser varann.

MYSDECKARE. Carin Hjulström Med döden som gäst (Forum)

Det är sommar i Säbyholm, den lilla lantliga idyllen i Sörmland, Sveriges svar på morden i Midsomer. Å andra sidan har vi många Sveriges svar på Midsomer numera. I verkliga livet.

Hjulströms Säbyholm har både gods och herrgårdar som samsas med den utsatta förorten, hästar och hagar, den glittrande Mälaren, och så plantskolan, som Siri driver tillsammans med sin brorson Anton som är på väg bort från sitt småkriminella förflutna.

Siri grubblar över om hon ska fortsätta den framgångsrika karriär på Dramaten som hon lämnade efter en kärlekskonflikt med stjärnregissören Eskil, som hon varit älskarinna åt i 35 år. Nu är hon lyckligt i relation med lokalpolisen Olle, men ska de bo ihop? Frågorna ställs samtidigt som det inträffar ännu ett mord i idyllen. Den mördade är son till Upplands-Bros förmögnaste familj, som gjort sig impopulär genom att köpa upp ett område tänkt för camping. 

Att Bro, med sitt särskilt utsatta område ligger i närheten bidrar till den ökande förekomsten av narkotika i hela trakten. 

Carin Hjulströms fjärde del i serien lyckas hålla ihop privata konflikter och kriminalarbete på ett skickligt sätt. Utan att ducka för de brott som begås förmedlar hon även förståelse för de omständigheter som producerar dem. Olle och hans kollega Rita är hyggliga, mänskliga poliser, som mitt i jagandet av mördare, utpressare och gäng också tar sig tid att fika, skämta och ta hand om varann. Och den här gången även en liten pojke på glid. 

Återkommande röda trådar, som kärlekstrassel och missförstånd mellan Olle och Siri, sökandet efter Antons försvunna föräldrar, släktbråk med mera tas väl tillvara. Det blir också mycket bok för pengarna, 514 pocketsidor slukas i ett nafs. Att författaren själv bosatte sig i just Säbyholm och deltog i studiecirkeln Säbyholms gröna fingrar bidrar till den suveräna miljöbeskrivningen. 

En mamma på jakt efter hämnd

Den hårdkokta historien om en desperat mamma som söker sanningen om sin försvunna tonårsdotter i ett Boston som kokar av rasmotsättningar är smärtsamt spännande.

DECKARE. Dennis Lehane Small Mercies (Abacus books)

Sommaren 1974 avgörs slutligen den stora skolstriden I Boston. Det ska bli bussning av svarta och vita elever för att bryta segregationen. I den av irländare dominerade stadsdelen Southie kokar det. Liksom inuti Mary Pat Fennesey, ensam mamma till 17-åriga Jules. Skild, änka och van från uppväxten att ta strid för sig själv på liv och död med knytnävarna. 

I Lehanes andlöst spännande skildring är hon en av de många invånarna i ett vitt, av irländska invandrare dominerat område som protesterar mot planerad bussning. Sonen har hon förlorat till knarket, som finns överallt. Gängen som styr området försöker hon hålla sig väl med, tills det inte går längre.

Southie sägs vara en plats där alla tar hand om varandra, men vänder bort blicken inför hot och rasism och där våldet lurar bakom varje hörn. Knarket är en tung del av maktspelet, redan år 1974.

En natt kommer Jules inte hem. Mary Pat ger sig ut på jakt efter sin dotter. Det blir en farlig undersökning, där hon bokstavligen slår sig blodig för sanningen och söker svar om både det samhälle dottern och hennes vänner lever i och deras relationer till den svarta pojken som hittats död samma natt som Jules försvann. Han vars mamma är hennes arbetskamrat på äldreboendet. Den vänligaste av dem alla. 

Det här är en deckare som hanterar fördomar, våld och hämnd i hårdkokt form tillsammans med förtvivlade resonemang om livets mening, om de chanser som aldrig förlorats eftersom de inte funnits. 

Vreden över orättvisorna tränger sig på bakom varje bokstav.

Polisen Bobby som sätts att utreda mordet porträtteras som en man med empati och egna erfarenheter av knark och våldsam död. En ljusglimt, i ett ofta kompakt mörker. 

Lehane skriver inte om enkla konflikter där bara elaka människor begår brott, även om grymheten skildras skoningslöst, utan hur godhet och ondska samsas hos de flesta av oss, om än i olika grad. En del blir bra människor, andra dåliga människor och några omprövar sitt liv och sina värderingar. 
Jag sträckläser, ofta med en klump i halsen.

Torsdagsklubb i toppform

Den som tror att 80-plussare automatiskt viker ner sig för bedrägeriförsök och hot har inte träffat de fyra i Torsdagsmordsklubben. Roligt, rafflande och rörande. 

DECKARE. Richard Osman The last devil to die (Penguin)

I denna fjärde del hamnar gänget i en smått sanslös kedja av heroinsmuggling och jakt på den som kallblodigt mördat en antikhandlare och vän till Stephen, Elizabeths man. 
Ibrahim, pensionerad psykiater, extraknäcker som analytiker åt en fängslad knarkdrottning, Elizabeth, före detta spion, går aldrig ut utan pistolen i handväskan, Ron före detta militant fackföreningsman är på väg att bli kär och dagboksskrivande Joyce, tidigare sjuksköterska visar sig vara ett ledarämne. De fyra är för ett antal miljoner läsare numera välkända i deckarvärlden under namnet Torsdagsmordsklubben, veckodagen då de samlas i äldreboendets mötesrum, för att lösa kniviga, från början kalla, numera pågående fall.

Torsdagsgänget står dock motståndskraftiga och genomskådar det mesta. Även ljugande utredningsledare.

Förstås är detta inte ett deppigt äldreboende med hasande gamla i grönbelysta korridorer, utan ett privat och exklusivt med hyfsat friska äldre. De fyra är smarta och kapabla, om än med de till åldern hörande fysiska begränsningarna. Den akuta rädslan för döden har ersatts av övertrumfande kärleken till livet.

Demensen skuggar tillvaron, främst för Elizabeth, vars make tynar bort i Alzheimer. Något lyckligt slut finns inte, utan bara svåra beslut och detta skildrar författaren kärleksfullt och känsligt. 

Till detta har The last devil to die en bladvändarspännande handling och en final med många sistaminuten-överraskningar, som en riktigt bra deckare ska ha. 

Hanna Duncker vill rentvå pappan

Att poliser i deckare tar risker och beter sig dumt är mer regel än undantag. Den gravida Hanna Duncker i serien om Ölandsbrotten börjar bli lite väl oförsiktig. 

DECKARE. Johanna Mo Darrgräset (Romanus Selling)

Ölandsbrotten där polisen Hanna Duncker dels gör sitt jobb, dels engagerar sig i att rentvå sin pappa från ett mord han erkänt, är här inne på sin fjärde del. Välskriven och i högt tempo, med många förhör och mycket bilåkande och ett antal måltider på vägen i jakten på den som tagit livet av den ilskne men också charmerande pensionären Vidar.

Vi följer Hanna, numera gravid och lycklig sambo med Isak, hennes kolleger och chefen vid Kalmarpolisen. Den mystiska sjukdomen corona har precis börjat bli bekant. 

I den här boken är det dags för rättegången som ska rentvå pappan, och där hennes bror vittnar om sin olustiga roll. 

Samtidigt fortsätter hoten mot Hanna själv, vilket avslutningsvis också blir en liknande cliffhanger som i den förra delen och boken därmed inte får något riktigt slut den här gången heller. 

Att Hanna, som redan i den tredje boken fick livshotande knivstick i magen, inte är mer försiktig är på gränsen till omdömeslöshet utanför deckarhjältens formel. 

Mästaren Penny håller formen

Kanske är detta en av Louise Pennys kusligaste deckare, med en krypande känsla att mördaren kan vara varsomhelst och ha förklätt sig till vemsomhelst.

DECKARE. Louise Penny A World of Curiosities (Hodder)

Det måste erkännas: För varje gång med en ny Penny, i en allt längre rad, oroar jag mig: Det kanske har kommit till slapp serierutin nu. Men tack och lov – farorna är obefogade även vid läsning av nummer 18. Den är smart, spännande, skruvad och med sedvanlig snabbväxling mellan misstänkta, så att jag som läsare inte kan vara helt säker på hur det hänger ihop förrän i finalen. 
Inledningen är en tillbakablick där Armand Gamache, chef vid polisen i Montreal (jag börjar ge upp om alla titlar och undertitlar i poliskåren) ska utreda ett kvinnomord på en prostituerad kvinna, vars två barn kommer att dyka upp ett par decennier senare, i samband med en examen på den tekniska högskola där ett terrorattentat riktat mot de kvinnliga studenterna ägt rum. 

I en återblick på första mötet med barnen Fiona och Sam dyker också Jean-Guy Beauvoir upp som ung och upprorisk – och får sina första moralfilosofiska lektioner av sin chef.

 I kommissariens hemby, Three Pines upptäcks en hemlighet på en vind ovanför vännen och tidigare psykologen Myrna Launders bokhandel. 

Med dessa ingredienser och ett antal obehagliga hemligheter från det förflutna hålls läsaren i konstant spänning, samtidigt som författaren fortsätter understryka att även om ondskan inte går att undvika finns det nästan alltid en förklaring till varför människor blir onda. Armand Gamaches ankare i tillvaron är hustrun Réne-Marie och hans djupa kärlek till henne är en välbehövlig kontrast till de flesta moderna deckarhjältarnas dysfunktionella relationer. Tack och lov är hon inte utsatt för hot!

Att det i deckarna oupphörligt citeras poesi, som inte sällan skrivits av byns gamla, alkoholiserade och mycket kända Ruth Zardo bidrar till att texten så ofta skimrar och sjunger.  

Farliga förbindelser för kvinnor i polisen 

Spännande poliskrim om Agneta och Karin från 1976 då en skandal med toppolitiker och prostituerade puttrar i medierna, men mörkas ända in i den egna arbetsplatsens topp. 

DECKARE. Denise Rudberg Dancing Queen (Norstedts pocket)

I en härva av hemliga kontakter, tvättade utredningar och brottslighet på högsta nivå, som även hotar deras egen säkerhet rör sig två kvinnliga poliser år 1976: Nyutbildade Agneta Thorén, hörselskadad av en insats då den västtyska ambassaden ockuperades och Karin Johansson, med en lång karriär i kåren. 

Agneta får jobb i arkivet, efter att ha ställts inför ett utköp från arbetet som polis. 

Karin får hoppa in som chef och, förutom att tålmodigt hantera en aldrig sinande ström av mansgrisiga gliringar, mer regel än undantag detta årtionde, går det upp för henne att allt inte står rätt till i den utredning om mord på en prostituerad kvinna som hon håller i. 

Det mörkas och sopas igen, en kvinnlig kollega mördas. 

Någon spionerar på henne. 

Agneta som fått lägenhet i innerstan, genom att lova arbeta där som portvakt, har tagit med sin lilla dotter som tidigare bott hos morföräldrarna. Hon är en omdömeslös mamma som sätter sig själv före dotterns mående. Och pappan är en man som kan utsätta dem för fara. 

Denise Rudberg är skicklig på att skapa spänning och autencitet i historiska miljöer, inte minst i serien om de kvinnliga kodknäckarna under andra världskriget. 

Och även om hon här ägnar sig lite väl mycket åt varumärkesdropping så är huvudhistorien dramatisk så det räcker även till en fortsättning.

Vem tog livet av Oxfords it-girl?


I den här satiriska och humoristiskt berättade detektivhistorien träder det gamla Englands uppblåsta seder och bruk i snobbig universitetsmiljö fram med full kraft, skildrade av en sakkunnig skribent med blick för detaljer och klassmarkörer. 

DECKARE. Plum Sykes Party girls die in pearls (Harper)

Hon hinner knappt packa upp: Plötsligt blir nyss anlända förstaårseleven Ursula Flowerbottom privatdetektiv med uppdrag att i skoltidningen avslöja vem som mördat det anrika universitetets egen It-girl. 

Här är en satiriskt underhållande pusseldeckare i Agatha Christiestil med en ironisk blick på de klassrelaterade, smålöjliga studenttraditioner som fortfarande drar till sig de rikas barn. 

Den storsäljande författaren har själv studerat i Oxfords anrika miljö och delar frikostigt med sig av sina iakttagelser när hennes huvudperson, stjärnögd förstaårsstudent från landsbygden kommer till det prestigefyllda universitetet för att plugga historia, fylld av förhoppningar om roddturer, dater, och baler. Och gärna en karriär på studenttidningen Cherwell, som precis som det mesta andra existerar även i IRL. 

Tillsammans med rika amerikanske utbytesstudenten Nancy Feingold blir hon nästan genast involverad i att försöka lösa mordet på sin omsvärmade och glamorösa klasskompis, samtidigt som alkoholen flödar och de traditionstyngda roddturerna, balerna och festerna avlöser varandra. 

Ursula, föräldralös och fostrad av mormor och farmor lägger mer tid på att skriva om mordet i den prestigefyllda skoltidningen än att läsa historia. Hennes skolkamrater ägnar sig i hög grad åt nöjen och att berusa sig. Och så finns det förstås lärare med faiblesse för fräscha flickor.

Handlingen är förlagd till år 1985, en period vars trender, teveserier och populärkultur pricksäkert ger färg åt handlingen. Och har fördelen att helt sakna mobilkulturen. 

Upplösningen är godkänd, i en miljö där misstankarna, enligt sed, kastas på än den ena än den andra.

PS: Återigen ett fynd från byta-bokhyllan i servicehuset i Öckerö hamn. Så smart sätt att dela med sig! Boken kom ut 2017, men går att beställa. 

Straffad deckare ger hemlösa värdighet 

Krigsveteranen Jimmy som själv varit både straffad och hemlös ska i denna tredje del rentvå en kompis som anklagas för mord. Läsaren får de tilltufsades perspektiv på tillvaron, en nyttig perspektivförskjutning. 

DECKARE.Trevor Wood Vid vägs ände översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Vilka är de anonyma »ordningsmän« som lägger upp bilder på hemlösa i en Facebookgrupp och hävdar att de fejkar sitt elände? Krigsveteranen Jimmy Mullen riskerar sin villkorliga frigivning om han fortsätter sina privatspaningar. Men när nära vännen Gadge anklagas för mord tar han sig in i staden Newcastles undre värld för att hitta den skyldige. Med tillbakablickar presenteras både Gadges och Jimmys liv, vilket ökar förståelsen för orsaken till att de fått börja om på botten. 

Tredje boken i den hyllade serien håller samma höga standard som de andra när den tar med läsaren till de bostadslösa och tilltufsades värld, och de som utnyttjar dem. Det är blodigt, hänsynslöst och hårdhänt. Men också en vardag där hemlösa erbjuds en tallrik mat, en kopp te, en säng att sova i, medmänsklighet helt enkelt. 

Mordet får en ovanlig upplösning där de inblandades tolerans för ett inte alltid hundra procent lagligt beteende mjukar upp de hårda gränserna mellan vi och dem, skyldig och utan skuld. 

Hoten hopar sig runt kodknäckarna

De tre väninnorna fortsätter sitt hemliga arbete med att knäcka tyskarnas koder. Men det blir också regelrätta underrättelseoperationer, och en rad privata relationsproblem.  

SPÄNNING. Denise Rudberg Femte Kollusionen (Norstedts)

Året är 1942, januari med rekordkyla och de tre vännerna Signe, Elisabeth och Iris fortsätter arbetet, det hemliga kodknäckandet på Försvarsstabens kryptoavdelning. Alla tre har dessutom privata bekymmer som kräver handling. För Signe handlar det om tryggheten för hennes systerson Erik, som hon fått vårdnaden om, Elisabeth sänds ut på ett farligt uppdrag nära norska gränsen och Iris ställs inför att avslöja sanningen om sönernas olika fäder. 
Femte boken i serien håller hög standard, med hjälp av fin research och många historiska detaljer, inte minst om vardagslivet under ransonering och krig i omvärlden. 

Men, seriebokens dilemma är att hitta balansen mellan fortsättning följer och en bok i sin egen rätt. Denise Rudberg gör möjligen sin plånbok en tjänst men läsaren en otjänst när det känns som för lite händer. Jag tycker att både fyran och femman borde unnat sig några sidor vardera till, vilket borde vara en hederssak för en hantverksskicklig författare. 

Fotnot: kollusion: hemligt samförstånd, hemligt samarbete

Fenomenala bladvändare för bokslukare

Liv Beckström

Såklart handlar det om kärlek, lycklig, olycklig, omöjlig, förbjuden… Men också om att kämpa för rätten till sin kropp, en inkomst, ett liv med självbestämmande.  Här är 15 finfina tips för bokslukare från läshörnan 2024. Från 1800-talets romantiska förvecklingar till tjejkamp i våra dagar.

Romantik och politik i 1800-talets England, kvinnorörelsens rösträttskamp, rörande uppväxtskildringar och flickor som kämpar. 15 bladvändare för bokslukare!

Yrkesresenärer som inspirerar

Det går att börja om och få ett nytt arbetsliv i Sverige! Charlotta Kåks Röshammars tio yrkesresenärer inspirerar på ett inbjudande och begripligt språk.

INTEGRATION. Charlotta Kåks Röshammar Att jobba i Sverige ( Lättläst)

På omslaget ser vi Najma Abubakr innanför en öppen dörr. I blåkläder och med svetsglasögonen hängande framtill. Najma älskar att svetsa och vet att hon är bra på det hon gör. Hon ser – med all rätt – stolt och nöjd ut, som en av de tio personer, sex kvinnor och fyra män med bakgrund i ett annat land som berättar om hur de hittat nytt jobb i Sverige.

Uppvuxen i Somalia har resan till lärare för blivande svetsare på yrkesakademin i Borlänge varit lång och inte utan hinder. För den har krävt mod och uthållighet – och en arbetsförmedlare som vågade tänka nytt och uppmuntra henne att ta en otraditionell yrkesväg. Såna behövs det fler av, inte färre som nu.

Barat från Eritrea jobbar på förskola, Mostafa från Libanon är rektor, Asgar från Afghnistan/Iran jobbar i hemtjänsten, Rafal från Irak är läkare, Sergej från Ukraina är snickare, Zina från Syrien är chef på en krämfabrik: Alla är berättelser man blir glad av. 

Charlotta följer upp flera av människorna hon berättade om i boken Ett helt nytt liv (Konsai), där hon presenterade tolv kvinnor från hela världen som lyckats starta om i Sverige. Det har krävts tålamod, kamp och mycket pluggande, men till sist har det gått. Språket i boken, inbjudande, koncentrerat och lättläst, gör att den kan nå många som kanske inte tror att det är möjligt att få ett jobb – och att det finns flera vägar dit. 

Hembiträdet Bettys liv och tårar

De tre delarna om Bettys liv 1937 till 1951 ger hembiträdet och kvinnors hushållsarbete plats i litteraturen, tillsammans med passion, politik och stor kärlek till böcker.  

ROMAN. Katarina Widholm Räkna hjärtslag, Värma händer, Käraste vänner (Historiska media)

Betty är 17 år när hon tar tåget från Hudiksvall för att bli hembiträde hos familjen Molander i Stockholm. I tre böcker följer vi hennes liv i arbete, kärlek, bekymmer och sorger under åren 1937 till 1951. En period med dramatik och oro både i omvärlden och i Bettys liv och vardag, full av hushållsarbete och omsorg, men också av hemlig kärlek. Hembiträdets många sysslor lyfts och får sin berättigade plats i litteraturen, när hon strävar från arla till särla hemma hos doktorsfamiljen, men även får vänner och insikt om samhällsklyftorna.  

Betty är i början omedveten om det mesta. Hon har ingen aning om att hon fått plats hos en familj där mannen, doktorn är organiserad nazist. 

Men hon älskar att läsa, vilket redan på de första sidorna sammanför henne med den stora passionen i livet, Martin, han som ger mer sorg och tårar än lycka.  

Roligast är att själv följa allt som händer Betty och läsa i ordning, utan att snegla på baksidestexterna. Jag nöjer mig med att berätta att de tre böckerna är riktiga bladvändare om en ung och kunskapslängtande flickas kamp för respekt och oberoende och en folkbildande berättelse om en tid när hembiträden, som vid förra sekelskiftet, var landets största kvinnliga yrkesgrupp. 

Hembiträdenas villkor förbättras, Betty tar sig både framåt och uppåt, men i botten finns hela tiden grundansvaret, det kvinnliga. Hon tar ansvar för allt och alla och vill så gärna hjälpa till och planera och organisera så att andra ska ha det bra, hon unnar sig sällan vila. För henne är det livspussel föräldrar idag pratar om en ouppnåelig dröm. 

Fantastisk bok om soldaten Hildas kamp 

Med korta, poetiska kapitel får vi den fascinerande berättelsen om Hilda Ringqvist, som blev frälsningssoldat vid 17 års ålder år 1884 och hennes liv fram till 1909 när storstrejker och rösträttskamp skakar om Sverige. En underbart levande roman i Moa Martinsons anda.  

ROMAN. Helene Rådberg Kvinnorörelse (Ordfront)

Kvinnor kan och får tala! Orden väckte Hilda Ringqvist som blev en av Frälsningsarméns första officerare i Sverige och så småningom en aktiv i rösträttskampen inom arbetarrörelsen i Gävle. 

På omslaget möter fem allvarliga unga kvinnor läsarens blick. På huvudet 1800-talets bahytter, knutna under hakan, på bröstet budskap om Jesus ankomst. 

En av flickorna, Hilda Ringqvist, är författarens mormorsmor och bokens huvudperson. Som 17-åring dras hon in i Frälsningsarméns nya väckelserörelse i Norrköping, en plats där kvinnor kan, får och förväntas tala, inte tiga i församlingen.

Hon får, som en av de första, utbilda sig till officer på Krigsskolan i Stockholm, och som kapten reser hon land och rike runt och öppnar nya kårer. 

Så småningom tar hennes liv en annan vändning, via kärleken. Hon föder sju barn, får för första gången höra och fundera över innebörden i det nya ordet feminism, och rättvisa.

Gävle är en stad med stora klyftor och starka klasskonflikter, där polisen inte drar sig för att hota, fängsla och registrera även dem som protesterar fredligt. 

Genom Hilda följer vi tidens svåra fattigdom, de stora strejkerna som ofta resulterar i att de som kämpar svartlistas och får sparken, de många barnen »som bara kommer«, de trånga bostäderna och kroppar som slits ut. 

Under åren i Frälsningsarmén har hon haft uppdraget att tala. Det vill hon fortsätta göra och säger till en av de män, Fabian Månsson, som lämnat rörelsen för att den drog bort människorna från klasskampen: »Men kvinnornas plats. Vilken plats har kvinnorna? Jag var myndig som kapten och blev omyndig så fort jag gifte mig.«

Men steg för steg vinner arbetarrörelsen och Socialdemokraterna politisk makt, i allians med fackföreningarna, som medgrundare av partiet. 

Hilda går med i S-kvinnor. Kampen för hon tillsammans med sina döttrar. 

Helene Rådberg, som gjort en imponerande research, fick i år välförtjänt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för sitt författarskap. 

Bättre än så här blir det inte!

Kärlek, förhoppningar, förväntningar och förvecklingar i den lilla avkroken Middlemarch i England, åren 1829-1832, när förändringens vindar är på väg in i samhället är fantastiskt underhållande läsning. 

ROMAN. George Eliot Middlemarch, strålande nyöversatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Romanen Middlemarch beskrivs som »en studie i lantligt småstadsliv«, och utspelas i en liten engelsk avkrok 1829-1832, dit nya politiska idéer är på väg, liksom planerna på järnväg. Men den skildrar också fyra bröllop och en begravning, med kärlek, ambitioner, förhoppningar, besvikelser och förvecklingar i högsta Jane Austen-klass. 970 sidor i en sprudlande och elegant nyöversättning av en av landets främsta översättare är njutbar och underhållande läsning, på en nivå som är sällsynt i dag. 

I centrum står de två föräldralösa, men långtifrån fattiga, unga systrarna Dorothea och Celia Brooke, deras relationer och livsval. Dorothea vill uträtta något, vara till nytta, inte bara vara ett äktenskapligt smycke. Hennes val av make förvånar fler än hennes lillasyster. 

George Eliot (pseudonym för Marian/ Mary-Ann Evans) har förmågan att elegant, vasst och samtidigt medkännande skildra framgångar och tillkortakommandet, i ett litet samhälle, som precis som idag, hellre tror på rykten än fakta, som läser tidningar, diskuterar politik och hånar politiker ungefär som idag och där äktenskap är lika mycket en ekonomisk som en känslomässig förening.

Romanen är späckad med pricksäkra psykologiska porträtt av det engelska samhällets klassklyftor, kvinnors underordning och strategier för inflytande.  

Dialogerna och författarens omväxlande ömsinta, roade och elegant ironiska kommentarer är en läsfest med, för min del, många invikta hörn för att kunna återvända till godbitarna. 

Boken publicerades i åtta delar 1871-72, men fick då inte odelat positiv kritik. Genombrottet kom inte förrän 1948. Men sedan dess har den haft en topplacering i brittisk kanon. 

BBC placerade år 2015 Middlemarch på första plats av de hundra främsta brittiska romanerna någonsin. Och det är bara att hålla med! 

Tar det slut mellan Vajlet och Rut?

Passionen sätts på sparlåga i den tredje delen om lärarinnan Vajletts inre kamp med sin längtan efter postfröken Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna och vem vinner striden mellan de frälsta och tvivlarna?

ROMAN.  Karin Alfredsson. Valentin och Ketty (Brombergs)

1950-tal i västerbottniska Granträskåsen. Här arbetar småskollärararinnan Vajlett som har bestämt att hon inte kan fortsätta kärleksmötena med postfröken Rut. Det riskerar för mycket i den djupt frireligiösa bygden, där tolerans för det avvikande är sällsynt.  Frälsningsivern i Granträskåsen förstärks när syskonen Valentin och Ketty anländer.

I denna tredje del fortsätter berättelsen om de olika, brokiga, ofta tilltufsade människorna i byn, deras livsöden förstärkta av protokoll från församling, husmorsmöten och andra bygemenskaper. Här får barn fortfarande mässlingen, avverkning och transport av skogen ger fortfarande välbehövliga inkomster till arbetslösa, Fattigdom är mer regel än undantag, fortfarande kan kylan döda den som inte har råd med varma kläder. Jag sugs in i berättelsen och striden mellan de frälsta och mindre troende. Och Vajletts inre kamp med sin längtan efter Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna?

Fenomenala fruntimmer imponerar

Ruth Kvarnström-Jones har med hjälp av gamla styrelseprotokoll, arkiv och anekdoter, åstadkommit en härlig roman om de flitiga, modiga och smarta fruntimmer som bar upp anrika Grand Hôtel i Stockholm vid 1900-talets början. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel, översatt av Mats Foerster(Prinz)

Historien om det ståtliga hotellpalatset med anor från 1874, ständigt och alla människor som arbetade där, är en historia för bra att glömmas bort. Men utan Ruth Kvarnström-Jones forskning hade det knappast blivit en så underhållande och samtidigt folkbildande roman om främst de kvinnor som var med och gjorde Grand Hôtel till en succé, inte bara hos kungligheter och högre ståndsfolk. 

Vi introduceras till hotellets bekymmersamma situation år 1901 när styrelsen återigen diskuterar det prekära ekonomiska läget, men nu med en möjlig lösning: Anställ den driftiga Wilhelmina Skogh! Hon vet hur ett hotell ska skötas och äger redan tre välskötta och lönsamma hotell längs järnvägen. Dessutom gift med en välrenommerad vinhandlare. 

Förvisso är kvinnans plats i hemmet, men vad är ett hotell om inte ett hem, argumenterar hennes förespråkare i styrelsen. 

Argumentet, tillsammans med omdömen som erfaren, kreativ, driftig med mera tar skruv. Visserligen lär hon vara »ett rivjärn«, men som en fritänkande styrelseledamot konstaterar, så säger man ju om alla kvinnor som varken tål tokerier eller trots. Fru Skogh erbjuds jobbet som hotellchef – men hon kommer inte utan villkor, som inte är förhandlingsbara!

Redan från start i denna skildring av kvinnokraft och systerskap står det klart att Wilhelmina inte backar från tuffa beslut, och talar klarspråk. Men inte utan hjärta, »hon utdelar en örfil med samma hand som hon hjälper en människa i nöd.« 

Hennes egen karriär började, som för flertalet andra, i disken, hon har jobbat sig upp. 
Att Wilhelmina inte gillar fackföreningar framgår tydligt, men hon kommer till insikt om att de enorma orättvisorna som delar Stockholm i ett mindre antal rika och en stor grupp mycket fattiga varken är bra för hennes verksamhet eller samhället. 
Och hon ser kvinnornas maktlöshet, och utsatthet, och hjälper när hon kan. 

Författarens nyfikenhet på hotellets historia väcktes under ett sommarjobb på hotellet på 1980-talet och hon har fått tillgång till unikt material, som hon förvandlat till en bildande och spännande roman i Alice Lyttkens anda. Det vill säga båda känsla och förnuft, både romantik och realism, allt invävt i klarsynt kvinnokamp, som nu hittat massor av läsare, utan någon särskild medieuppmärksamhet och hamnat på bokhandelns bestsellerhylla.

Mot slutet av romanen får Sverige även världens första kvinnliga nobelpristagare Selma Lagerlöf. Givetvis ska hon hyllas, av rösträttskvinnorna på Grand Hôtel!

Förutom att detta är en riktig bokslukarbok som man dessutom blir glad av har den teveseriepotential. Hoppas att någon nappar!

Kvinnor förenade i ett broderi

Läraren Paula har problem som hon inte vågat berätta för nya kärleken. Hon flyr till en kurs i broderi på en folkhögskola och vidgar sina vyer genom andra kvinnors historia. 

ROMAN./FEELGOOD Sara Paborn Svartstick (Albert Bonnier)

Den finns på bestsellerhyllan som pocket, berättelsen om den missmodiga och nerviga läraren Paula, som bara kan få lugn i själen av – för henne – totalt meningslösa hantverkskurser på folkhögskola. Här möter Paula den trygghetssökande Gunni, som jobbar och sköter service samtidigt som hon drömmer om förälskelsen Angela hon inte träffat på 20 år. 

I en upphittad dagbok på skolan får kvinnorna del av bekännelserna från den unga Anita från 1950-talet, som blivit blixtkär i helt fel man. 

Den svarta silkestråden för broderier som ska användas på kursen förenar tre kvinnornas historia. 

Boken håller ihop med lagom doser kvinnofrigörelse, spänning, svek och romantik. 

Dramatik, kärlek och kvinnohistoria

De 628 sidorna om en ung kvinnas sökande efter släktens gömda hemligheter och märkliga dödsfall blir med sina oväntade vändningar en bladvändare av klass.

ROMAN. Kate Morton Homecoming (PAN)

I hyllan med engelskspråkig litteratur står idel bästsäljare, med likartade baksidestexter. Jag chansar på löftet på framsidan om att boken är en »fantastisk gåva«. Och blir inte besviken. 

Berättelsen tar avstamp i södra Australien, julafton 1959. I centrum är en familj, mamma och fyra barn, som ska ha en picknick. 

Det hemska som händer varvas med den andra huvuddelen av romanen, med upprinnelse i London i början av december 2018. Joan, snart 40-årig journalist som både blivit av med pojkvän och stora delar av sina inkomster i mediekrisens spår beslutar sig för att återvända hem till Sydney när hennes mormor Nora hamnat på sjukhus. Hon inser att mormodern har hemligheter från sitt förflutna och beslutar sig för att ta reda på vad som hänt. 

Det här är en bok som mår bäst av att inte spoilas, så att läsaren själv överraskas av allt som händer – och hände – i romanens två parallella tider, som så småningom löper samman. Det handlar om försvunna barn, oförklarade dödsfall, ett antal livslögner med stora konsekvenser och är både sorgligt, kärleksfullt, känslostarkt och överraskande mer än en gång, när sanningen långsamt rullas upp. Morton lyckas hålla ihop romanens alla inblandade på ett synnerligen skickligt sätt. 

Vart vill Kathrine gå?

Hildas dotterdotter Kathrine vill varken bli som mormor, eller mamma Greta. Hon vill inte arbeta på fabrik, inte vara arbetarklass och absolut inte ha med textil och fabriksarbete att göra. Alakoskis tredje del om åren 1975 – 1995 låter frihet och förtryck brottas om utrymmet i en ung kvinnas kropp.

ROMAN. Susanna Alakoski Dotterdottern (Natur & Kultur) 

Hilda, växer upp under ständiga krig i Finland, och fick som ung flicka jobb med egen inkomst på Bomullen, Wasa Bomull Manufaktur. Hennes dotter Greta, flyttar till Sverige, och jobbar som sömmerska på Algots. Båda har fått varsin tidigare bok.

I denna tredje del (av planerade fyra) är dotterdottern Kathrine huvudperson. 

Vi följer henne under 20 år, 1975 – 1995. Från tonåring till vuxen kvinna. Hon stänger öronen för mammas prat om kamp och solidaritet, där hon tillsammans med kompisen Viveka, pressar sig i löparrundor uppför backarna i Skellefteå ända tills intresset för killar och fester tar över. I Kathrine bor längtan bort, men oklart vart. Hon vill inte bli som mamma eller mormor, men hur vill hon vara?

Pappa Arvos misstänkta självmord gnager henne, men går inte att prata om hemma. 

Ung tjej i 1970-talets Skellefteå är en prövotid, med mix av förväntad frigjordhet (dvs inte protestera även om man inte vill ligga med okända killar) och traditionella kvinnofällor som risken att bli med barn. 

Med textilindustrins kris, kvinnorörelsens uppvaknande, den politiska teatern, vilda strejker, ockuperade hus, förankras vi i tiden när politik ofta var detsamma som vänster. Ibland så spetsad att inte ens sömmerskorna själva kände igen sig i pjäsen om deras uppror. 

Kathrine drar från Skellefteå, liftar och flyttar ihop och isär. Hon vill göra sig av med allt som klingar finskt. Vill leva på riktigt, men hur? 

Finast i boken är den djupnande relationen till mamma Greta, hon som outtröttligt kämpar för jämställdhet och oftast talar för döva flicköron om vikten av utbildning som en väg till frihet. 

»…Ack, ni unga förstår så lite, så lite. Ni har väl helt missat att kvinnor för första gången får vara med i det där Vasaloppet också. Och har ni ens noterat att Norge fått en kvinnlig statsminister? Den som sover bort sin medvind måste sedan ro fram i motvind, muttrade hon vidare och skruvade upp radion.«

Insikterna spirar med växande ålder. Som hos de flesta av oss. Kathrine ser på sin mamma och ser »en människa som var oändligt törstig på ett liv hon inte fått leva fullt ut.«

Plats för både tårar och kärlek 

Det här är en bok med driv och dramatik på varje sida. Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få kämpa.

ROMAN. Majgull Axelsson Svalors flykt (Norstedts pocket)

Elake herr P, så kallar psykologen Christel sjukdomen som flyttat in i kroppen och som hon försöker ignorera. Hon har passerat pensionsstrecket men fortsätter ta emot patienter. Och en av dem vänder upp och ner på hennes numera stillsamma tillvaro. 

Flickan Molly Andersson, vill kallas Zadie Moonbeam och har mot alla odds klarat sig från missbruk och kriminalitet, trots sin våldsamma, otrygga uppväxt. Nu hoppas hon på en egen lägenhet efter år som jo-jo mellan fosterhem och korta perioder hos de biologiska föräldrarna.

Genom att låta perspektiven skifta mellan flickan och den erfarna Psykologen på väg att tappa kontrollen över sin kropp växer handlingen fram, samtidigt som deras relation tar oväntade vändningar. 

Genom olika omständigheter kommer delar av deras liv flätas samman, dock inte på ett lyckligt sätt. Axelsson väjer varken för sorg eller brutalt våld. Eller för den delen ondskan, oavsett var förklaringen finns. Det här är en bok man sträckläser med driv och dramatik på varje sida. Få av oss har undgått Esmeralda, lilla Hjärtat, som mot alla instansers vilja av Kammarrätten dömdes att återförenas med sina missbrukande föräldrar och vanvårdas till döds. I den här möter Mio, samma öde. Majgull Axelsson värjer inte för grymheter, hon lyfter social tragedi till litteratur.

Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få det jobbigt, eftersom utsatta barn är en bärande del av handlingen. Utsatta är förresten ett alldeles för klent ord! Här handlar det om barn som sett, hört och upplevt outhärdligt för mycket och där föräldrarna istället för att vara bäst för barnen är värsta tänkbara för barnen. 

Porträttet av Christel, som tvingas möta både svaghet och beroende är både osentimentalt och ömsint. Hennes relation med Zadie gör läsaren glad. 

Bladvändare för flickors frihet 

Det finns en stor och mörk hemlighet i 17-åriga Skys liv, som gradvis vecklas upp. Colleen Hoover är mästerlig på att i feelgoodform värna flickors rätt till integritet och frihet.  

ROMANTIK. Colleen Hoover Hopplös, översatt av Ida Ingman (Modernista)

Antalet ungdomsböcker av svenska författare går ner rejält. Det är på många sätt en tråkig utveckling, men den här, en i raden av författarens bästsäljare, är välskriven, spännande och har alla de romantiska ingredienser som drar in en ung tjej i läsande. Och är mycket fint översatt.

I det här fallet i relationen mellan den 17-åriga Sky Davis som går sista året på high school och den attraktiva och mystiska Dean som beter sig så märkligt. 

Det handlar, som i flera av författarens böcker, om tuffa uppväxtvillkor för fattiga flickor, 

vänskap, skolstrul med mobbning och kärlek med förhinder.

Framförallt handlar det om att värna deras rätt till frihet från övergrepp och förtryck. Alltså samma ämnen som tidigare Almapristagaren Lauri Halse Anderson lyfter i sina ungdomsböcker (som föräldraföreningar förbjudit läsning av i flera delstaters skolor!). Colleen Hoover ger läsarna en något högre dos av romantik, förvecklingar och skildringar av åtrå och ömsesidig sex.

Det finns en stor och mörk hemlighet i både Skys och Deans liv, som gradvis vecklas upp. Läsaren får en massa känslor, vänskap, humor och sorg på vägen.

Strålande Stockholmsroman

Lysande om Stockholmslivet på 1990-talet när en tonårsstjej söker efter sig själv genom att gå på klubbar, barer, fester och hoppas att något ska hända. 

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Alltings början (Norstedts pocket).

Att vara tonårstjej, på väg någonstans, men inte riktigt veta vart, att rastlöst vandra mellan ställen där man hoppas Han ska vara eller något ska hända. Och där även dålig sex på mäns och pojkars villkor anses vara ett steg mot erfarenhet och en pinne i anteckningsboken: 

Karolina Ramqvist roman om Saga, hennes bästis Pauline och den obegripliga besattheten i sociopaten och festfixaren Victor Schantz, allt under några år på 1990-talet känns både långt borta och nära. 

Den kom ut 2012, och ges ut på nytt i serien Stockholm läser. Ett lyckat initiativ, för boken  är både en lysande berättelse om att växa upp och en strålande Stockholmsskildring, om livet som utspelades på fik, barer och klubbar i innerstan, åren när datingappar, matbud, gängskjutningar och mobiltelefoner inte var centrum i människors liv. Men det saknas varken droger, fylla eller våld mot kvinnor. 

Saga är 15 år när romanen drar igång. Hon har precis kommit in på ett populärt gymnasium på Södermalm. Mot slutet av boken ska hon fylla 20 och har hunnit vandra många varv på huvudstadens krogar och klubbar och fyllt sin lilla bok med namn på sexuella erfarenheter, som männen tar initiativ till. Saga ser rätt osentimentalt på det hela och håller koll i sitt protokoll. 

Vi är inte flickvänstyperna, säger kompisen Pauline. 

Vi är så fria, säger de båda tjejkompisarna till varandra när de talar om de andra kvinnorna, de som skändas och våldtas. Men i undertexten lurar tvivlet. 

Hennes mamma, en feministisk konstnär är sällan hemma. Pappan en fransman som hon nästan aldrig träffat. Saga lämnas åt sig själv. Hon bjuds på rysk kaviar och fint vitt vin på 16-årsdagen, mammans vänsterkompisar tycker det är näpet med en söt och smart tjej vid bordet. 
Vem hade Saga varit år 2024? En framgångsrik influerare? Det finns mycket att fundera på under läsningen av denna bladvändare om besatthet, längtan och vuxenblivande. 

Akademisk succé läker inte barndomssår

Istället för en succéberättelse om sin enastående klassresa, berättar Rob Henderson osentimentalt och starkt om hur känslan att inte vara värd att älska gnager sönder en liten pojke inifrån och skapar en oro som måste få komma ut.

UPPVÄXT. Rob Henderson Troubled A memoir of foster care, family and social class (Forum)

På baksidesfliken star författaren lutad mot en bro i universitetsområdet i Cambridge, välklädd i kostym och vit skjorta. En bild av en framgångsrik ung forskare på ett spetsuniversitet, men boken han skrivit är skoningslös skildring av hur rotlöshet och oförutsägbara familjevillkor skadar ett barn. 

Hans akademiska karriär är uppseendeväckande, närmast omöjlig att uppnå, efter en uppväxt där risken att hamna i fängelse är många gånger större än chansen att klara en utbildning. 

Oförblommerat återger och reflekterar Rob Henderson över sitt liv från minnenas och de sociala protokollens arkiv.  

Mamman som spände fast babyn i en stol så att hon skulle kunna injicera knark och ta emot sina pojkvänner. 

De tio placeringarna i olika fosterhem fram till adoptionen i tidig skolålder.

De varierande graderna av känslomässig och materiell vanvård, där socialassistenten blir den enda fasta punkten, som han klamrar sig fast vid.

Adoptivpappan som svek honom i en vårdnadstvist.

Efter några år av snabba separationer från det ena fosterhemmet efter det andra stänger han in känslorna. De kommer ut som små och större revolter, ofta tillsammans med pojkar som lever under liknande omständigheter. 

Men den här pojken lyckades alltså, mot alla odds. En framgång han hellre bytt mot en annan och mer harmonisk barndom, med två kärleksfulla föräldrar. 

»Given the choice, I would swap my position on the top 1 percent of educational attainment to have never been in the top 1 percent of childhood instalblity. Much of my own life has been an unsuccessful flight from my childhood.«

Rob skyller inte på skolan, den var mestadels inte dålig med ett antal engagerade lärare, som gjorde sitt bästa.

Första steget mot ett annat liv tar han just genom skolan läsprojekt. Koden knäcks, läsfarten ökar Genom skolbiblioteket lånar han böcker, han fyller ryggsäcken, hemma finns inga. Han slukar böcker även när han struntar i skolan.

Henderson visar statistik om hur splittrade hem där pojkar fostrade av en ensamstående mamma, eller av någon som inte är biologisk förälder, har fem gånger högre risk att hamna i fängelse än pojkar som vuxit upp med båda sina föräldrar. 

60 procent av pojkar med fosterhemsplacering hamnar i fängelse under livet, bara 3 procent tar en college-examen!

Hans egen räddning blev att ta  värvning direkt efter grundskolan. Åren i det militära gav stabilitet, struktur, förutsägbarhet och även stöd när han sökte och kom in på toppuniversitetet Yale. 

Många vassa kommentarer i boken ägnas åt de rika och skyddade så kallade elitstudenternas värderingar exempelvis om droger och polisnärvaro som han kallar lyxåsikter, som inte kostar dem något men istället skadar de mest sårbara. 

Hendersons förhoppning är att boken ska stärka och ge hopp åt någon liten pojke, som andra böcker hjälpte honom. Om små pojkar fortfarande läser böcker är den en fantastisk och stark berättelse.  

Tung uppväxt för talangfull flicka 

Faysas berättelse om sin uppväxt i Tensta, där kompisarna från barndomen börjar skjuta ihjäl varann är brutal och sorglig. Att hon börjar skriva och gå sin egen väg är modigt och hoppfullt.

UPPVÄXT. Faysa Idle med Daniel Fridell och Theodor Lundgren Ett ord för blod (Lind &co)

Hon växer upp i Tensta, där även små flickor kallar varann för bror när de ska vara coola. Faysa har en obändig energi och kraft, som gradvis används för allt mer avancerat bus, så småningom även inbrott. 

En period på religiös skola i Kenya blir den oftast frånvarande pappans reaktion, men så småningom lyckas hon övertala honom att få komma hem. 

Och allt fortsätter, fast runt henne hårdnar omgivningen rejält. Gäng som skjuter ihjäl varann börjar formas. Forna bröder blir dödsfiender när knarket kommer in. 

Hon är som liten nära kompis med ett antal små pojkar som så småningom kommer att bli delar av det växande gangsterkriget, där vänner och syskon drabbas. Hon dövar allt oftare sin ångest med cannabis, drogen verkar vara lika vanlig som läsk i hennes hemtrakter. 

Men hon tycker också om att läsa och formulera sig i skrift, hon gör poesi, ställer upp i en tävling som blir en del av vägen ut ur mörkret i en miljö där ingen kan känna sig trygg. 

Barnen lär sig heja på olika gäng som tidigare generationer hejade på fotbollslag. 

Mamman, som sliter och släpar på jobb ser maktlös flera av sina barn ta fel vägar. Faysa ger läsarna en unik inblick i den otrygga miljö som blir grogund för en dödlig gängkultur. Skolan fungerar mest som en social mötesplats, lärarna nämns inte alls, och verkar inte ha någon roll som trygghetsskapare i Faysas liv. Deppigt!

Faysas berättelse är brutalt ärlig. Att våga stå upp och gå sin egen väg är ett oerhört modigt och hoppfullt steg.

15 boktips för fina lässtunder

Liv Beckström

Agneta Pleijels lysande osentimentala självbiografi, Lena Anderssons vassa fallstudier, Joanna Rubin Drangers gripande seriebok, Karolina Ramqvists hjärtskärande Bröd och mjölk, Louise Pennys eleganta De blindas rike: Fem av de 15 böcker som lyst upp lässtunderna sista tiden och som jag skriver om här.

Deckardrottningen Louise Penny i sedvanlig storform, Claire Keegans fantastiska noveller, indisk feminism, Karolina Ramqvist om ensam flickas matmissbruk och elva andra läsupplevelser. Foto: Liv Beckström.

Svart sheriff i svår balansgång

DECKARE. J.S Cosby Alla Syndare ska blöda översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

En spännande och bitvis obehaglig djupdykning i rasmotsättningar och hämnd i Söderns  USA. 

Titus Crown, sheriff i Charon county. är stolt över sin stjärna. Han vill vara rättrådig, hålla sig till etik och regelbok, inte minst för att gottgöra ett övertramp under sin tid i FBI.

»När de hade diskuterat möjligheten att Titus skulle ställa upp i valet hade han gjort sig stort besvär för att försäkra sig om att Jamal förstod att han skulle bli en sheriff som var svart, inte den svarta folkgruppens sheriff.«

För färg spelar roll i denna välkomponerade, täta, deckare om hur rasrelaterad fientlighet kommer till uttryck i det lilla sydstadssamhället. Charon Countys vita befolkning värnar sitt förflutna, som att behålla en staty från inbördeskriget mellan nord och syd. De svarta vill välta den över ända. Varje begånget brott tolkas utifrån rastillhörighet. 

Att Titus är svart, liksom 60 procent av invånarna varken tillåts eller vill han glömma. 

»Det bor 14 287 människor i Charon County. Sextio procent av de människorna är svarta. Folk som aldrig trodde att de skulle få en chans att rösta på en sheriff som inte skulle stoppa deras bilar och tafsa på deras fruar och döttrar eller nästan slå ihjäl deras söner eller äkta män.«

Han är dessutom antireligiös i ett samhälle med 21 kyrkor och tror varken på Guds straff eller djävulen. Det onda finns inom oss själva. 

Sheriffens etos sätts på hårda prov när han dras in i jakten på en sociopatisk gärningsman, som fört bort och mördat barn under grymmast möjliga omständigheter. Alla barnen är svarta. Men upplösningen är inte som någon trott.

Hela boken talar med en ton blandad av osläckt vrede och pågående sorg. Men samtidigt finns kärleken till familj och medmänniskor där, som välbehövlig motvikt. 
J.S Cosby är en utomordentligt driven författare som håller liv i spänning och relationer hela vägen.
Men ett antal grymma skildringar av våld och tortyr hade kunnat vara betydligt färre utan att budskapet gått förlorat. 

Dödade miljöterrorister  ministerns son?

DECKARE. Kim Faber & Janni Pedersen Skuggriket , översatt av Svante Skoglund (Modernista)

Välskrivet med mycket familjetrassel när danska brottsutredare misstänker miljöterrorism.  

I denna fjärde del i serien om mordspanaren Martin Juncker och hans kolleger inträffar en explosion på ett kolkraftverk samtidigt med ett spektakulärt mord på sonen till en hatad klimatminister. Handlar det om miljöterrorism?

Den som följt serien om poliserna i Köpenhamn med omnejd återknyter här bekantskapen med de flesta av utredarna. Den ärrade Martin Juncker med sin arbetsnarkomani, halvdåliga hälsa, försummade barn, och två kvinnor som väntar på att han ska ha tid med dem en liten stund mellan alla mord är en rätt typisk hjälte i genren. 

Denna gång måste Juncker se sin brist på engagemang i vuxne sonens liv i vitögat på allvar. Skarpt läge uppstår. 

I korta, actionspäckade kapitel följer vi jakten på de skyldiga. Men allt klaras inte upp. Exempelvis ett misstänkt massmord på ett äldreboende, som berör Juncker på flera sätt.

Även för kollegan Signe Kristiansen som brutit mot reglerna i ett tidigare fall för att sätta dit en våldtäktsman oroar sig: Har mannen en hållhake på henne? Fortsättning lär följa. 

Kvinnorna och männen runt Juncker är en väl avvägd blandning, men dragningen till risktagande och för många arbetstimmar har de gemensamt. 

Som tidigare lyckas de båda författarna få till en bladvändare med bra blandning av hårdkokt handling och medmänskliga dilemman. 

Försvunnet knark plågar Gamache 

DECKARE. Louise Penny De blindas rike, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

En sedvanligt elegant blandning av filosofiska samtal och spaning på liv och död.

Kommissarie Armand Gamache är avstängd från sin chefstjänst vid polisen i kanandensiska Montreal, i avvaktan på resultatet av en internutredning om ansvaret för ett stort ingripande mot knarksmugglare sex månader tidigare. 

Smugglarna greps, men en stor del av knarket är fortfarande borta.

Han har tid att ta sig an det egendomliga uppdraget som testamentexekutor åt en städerska, som kallar sig baronessa. Till uppdraget utses även hans vän och granne i den lilla byn Three Pines, bokhandlaren Myrna Landers, samt en för dem helt okänd ung man. På snåriga vägar knyts berättelserna ihop.

Ganska snabbt inträffar ett nytt mord. Samtidigt som snön nästan lamslår trakten samlas de berörda hemma hos Gamache och hans Reine- Marie. Vid deras stora bord finns alltid plats för en tallrik till, och huset rymmer sängplats för vilsekomna, misstänkta eller ej.

Byn Three Pines inne i provinsen Québecs djupa skogar är ett mikrokosmos där både hemligheter, svek och ondska kan uppenbara sig, men där gemenskap, tillit och vänskap ändå står pall. 

Gamache och hans svärson och kollega Jean Guy Beauvoir tar sig an fallet, tillsammans med sjukskrivna polischefen Isabel Lacoste.

Samtidigt följer Gamache narkomanernas jakt på den nya drogen, genom polisaspiranten Ameilia Choquet,som stängts av från skolan. Ska hon falla ner i det knarkträsk där hon tidigare befunnit sig? Miljöerna är skoningslös misär, och den sorgliga gatan Rue st Catherine som skildras såg jag i allt sitt elände under ett besök i Montreal för några år sedan. 

I den sedvanliga Pennyska blandningen av varm choklad, frasiga croissanter, filosofiska samtal på bistron samtidigt med spaning och stenhård mördarjakt uppstår läsarmagi. 

Att jag läste den på engelska för några år sedan spelar ingen roll. Det är få deckare som klarar både en och två omläsningar, som Louise Penny! 

Olöst yxmord utmanar Vera 

DECKARE. Sara Strömberg Skinn (Modernista)

Vera Bergström, privatspanande lokalredaktör i Järpen är välkommen åter! 

Det är februari, nyhetstorka och lokalredaktör Vera Bergström får uppdraget att granska ett flera decennier år gammalt olöst yxmord i Storlien. Far och två små barn dödades, mamman är spårlöst försvunnen. 

Vera dras in i fallet med sedvanlig blandning av journalistisk energi och arbetsnarkomani. Ensamstående, 50 plus, lite sliten i höften, totalt negligerande behov av nyttig mat och sömn är hon en del av en klassisk, men förnyad privatspanartyp. 

Men att hon fortfarande sätter sig och kör upp i fjälltrakterna med dåliga däck, trots vädervarningar om snöstorm är nästan över gränsen till hur dumdristig deckaren/ den hängivna murveln får vara! 

Dock, i den här fjärde boken i serien tar kärleken ett litet skutt framåt, just för att Vera blir fast i snön.  

Själva mordgåtan är osedvanligt obehaglig, och en del av skildringarna där barn inkluderas är svårt att orka läsa. En dos gängkriminalitet i Stockholm stuvas också in, av oklar anledning, 

Det jag gillar bäst med serien är skildringen av det journalistiska hantverket och samarbetet mellan Vera och hennes chef.

Att läsa om redaktörslivet i Jämtland, där lokaltidningarna numera alla ägs av Bonniers, är både underhållande och allmänbildande. 

Det är bara att hoppas att det även fortsättningsvis i verkliga livet finns plats för erfarna murvlar som redaktionsbossen Strömmen och passionerade nyhetsjägare som Vera.  Men hennes framtid hotas nog mer av den galopperande tidningsdöden än av bovar i närheten.

En mammas frigörelse

ESSÄ. Èduard Louis En kvinna i frigörelse, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Efter att ha skrivit om sin pappa ger den franska författaren plats för sin mammas liv och längtan bort.

Vad innebär det att förändras? Frågan har sysselsatt sociologen och författare Èduard Louis genom alla hans böcker, inte minst den senaste Att förändras, en metod. 
Den här handlar om hans mamma. På 109 sidor berättar han om hennes hårda liv och förvandling. Efter decennier som nertryckt, fattig, lågutbildad kvinna, mor till fem barn, gör hon som 45-åring ett oväntat uppbrott. Hon slänger ut Éduards far och börjar bygga ett eget, självständigt liv. 

Deras relation var dålig. Èduard bröt kontakten när hans egen frigörelse och förvandling pågick, och under gymnasieåren lever han som om hon inte fanns. 

»De flesta som berättar om resan från en samhällsklass till en annan berättar om våldet de har upplevt . för att de inte passat in, inte behärskat koderna i den värld de trädde in i. Själv minns jag mest våldet jag tillfogade andra. Jag ville använda mitt nya liv till att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var den son ni hade önskat er. 
Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan hade upplevt. « 

Trots detta kan boken ses som en kärleksförklaring till mamman som på riktigt sökte jobb som städerska hos sin egen son! 

Avståndet till barndomshemmet gör att han så småningom kommer närmare henne igen, han ser våldet, han uppmuntrar henne att agera. 

Det blir uppbrott, det blir frigörelse från skurhink och fattigdom, om än inte total. 

Inte bara hon mår bra av det, även yngste sonen, Éduards lillebror, som tvingas flytta hemifrån och göra något mer än att spela dataspel är tacksam.  

Hon köper böcker, hon slutar titta på teve, precis som sin son byter hon ut sitt efternamn. Och »för första gången talar hon om sitt liv i futurum«.

Sorglustigt om fängslande tankemönster

FALLSTUDIER. Lena Andersson Studie i mänskligt beteende (Polaris)

Vasst och pricksäkert om människors fantastiska förmåga att missförstå varann genom språket. 

Fallstudier, eller moraliteter kallar hon dem, historierna om 14 kvinnorna i boken.

De har fasta eller tunna band till varann och möts i korta avsnitt där det sällan uppstår harmoni. Istället får vi samtal fulla av tankefällor, falska och äkta lojaliteter, självupptagenhet, rädsla för att stå upp mot majoriteten och ren illvilja. 

Lena Andersson fångar pricksäkert konsten att kontrollera genom att kommunicera, liksom förmågan att medvetet missförstå, feltolka, trassla till det för sig och såra andra. 

Det är tvärtomkvinnorna, de som inte utsatts för sexuella trakasserier, som inte känner sig hemma bland rådande normer, som har författarens – och därmed läsarens sympati. 

Ett lysande exempel är lunchen där manipulativa Liselotte öser elakheter över väninnan Matilda under skenet av att de är välbehövliga sanningar. Matildas fåtaliga relevanta motargument tas emot som förolämpningar.
Eller när de båda väninnorna Malin och Eva verbalt hoppar på butikskontrollanten Jenny som berättar att hon inte polisanmälde en ätstörd pojke som snattat godis. 

Den unga Amanda, fnyser åt sin mamma Märtas slitstarka äktenskap, och anser att hon offrat sin frihet genom att hoppa av studier i USA och gifta sig. Trots att  gett henne ett lyckligt äktenskap, medan Amanda gått in i en självupptagen bubbla och sabbar sin relation.

Anderssons syrliga samhällskritik, gnistrar till som små tomtebloss av ironi, som när Eva, kommuntjänsteman har uppdraget att omvandla Stockholms innerstad till en trädgård, något som författaren i krönikor upprest sig emot. 

Den som ibland längtar efter en kritisk röst när enigheten i en grupp blir för stor har en nöjsam lässtund framför sig. 
Mitt i alla missförstånd, medvetna eller ej, finns tack och lov även plats för uppriktighet, uppror mot dumheten och spirande vänskap.  

Smart feelgood med oväntad upplösning

FEELGOOD. Colleen Hoover Glashjärtan översatt av Ida Ingman (Modernista)

Hon har sålt ofattbart många böcker och visar här att hon vet hur man ska berätta en historia.

Beya bor i en villavagn i Kentucky, är så fattig att hon ibland letat i soporna efter mat, men har klarat skolan så bra att hon fått ett volleybollstipendium till universitetet i Pennsylvania. Mammans missbruk och hennes plötsliga död tvingar Beyah att söka upp pappan hon inte haft kontakt med på åratal och tillbringa sommaren med hans nya familj i deras sommarhus i Texas. Hon berättar inte att mamman dött av en överdos i den husvagn de bott i.

Colleen Hoover blandar skickligt ren misär, missbruk, svek och hårda villkor med mjukaste romantik och erotik.  Beyahs möte med välmående medelklass och en pappa som svikit skapar en intressant konflikt, tillsammans med glimtar av systerskap i nya familjen och växande attraktion mellan henne och Samson, som tillhör det rika vackra gänget, men ändå känns likadan som hon. Handlingen tar en överraskande vändning. 

Berättelsen om Beyah Grim, och hennes väg ut ur eländet är välskriven, lättläst och även gripande. Att läsaren, trots genren, inte kan vara säker på hur det slutar är en fördel. 

Befriande nyktert om arbetslust och kärlekslidande 

MINNEN. Agneta Pleijel Sniglar och snö (Norstedts)
En underbar utforskning av kvinno- och författarlivet som det blev.

»Vad det är jag sysslar med nu vet jag inte riktigt. Driften att skriva tycks outrotlig. Mitt liv är inte märkvärdigt. Jag har varit upptagen av att försöka förstå det som omger mig. Och vad som händer i det inre.«

Författaren har fyllt 82 när hon sätter punkt för denna tredje del om sitt liv. Här följer vi henne från de tidigaste ihågkomsterna genom åren som mamma, journalist, författare, hustru, syster, väninna. 

Hon får ett framgångsrikt yrkesliv, och blir den första kvinnan på kulturchefsstolen på Aftonbladet. Hon skriver poesi, romaner, dramatik, ofta prisad och mycket läst. 

Ändå ser hon kritiskt på sig själv och det dröjer år innan hon accepterar sig själv som en »riktig författare«. Trots stor flit och stark inre motor. 

Det är fascinerande att följa hennes skrivande, hur en del texter tycks komma till henne som en befallning, inte olikt den process som senaste nobelpristagaren Jon Fosse talar om. Det är minnen, varvat med existentiella reflektioner runt människoartens unika medvetande, vad gör det med oss? 

Som skild får hon långa dagar med sena hämtningar. Hon har ett taggigt förhållande till dottern i många år och sörjer detta. 

Med sitt omvända kikarsikte gör hon närstudium av den unga kvinnan som åldras och försöker förstå henne, istället för att förklara och ursäkta. Hon är befriande ärlig, utan att för den skull ikläda sig martyrskap. I arbetslivet tar hon eget ansvar när något inte går bra, vågar lämna när det inte funkar.

Det är befriande hur nyktert hon genomgående betraktar sig själv och sina kriser, osentimental även när hon är som mest drabbad av sorg, ofta kärlekssorg, när den älskade M överger henne för andra kärlekar. Vad gör mest ont, att acceptera och nöja sig med det hon kan få, eller att klippa helt?

Hon sliter med frågan under många år. Själv är jag tacksam för mötet med henne, och för att jag har de två tidigare delarna om flickan och den unga kvinnan olästa. 

Skimrande om små ting som gör skillnad

NOVELLER Claire Keegan Det tredje ljuset Små ting som dessa, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Två sorgsna och skimrande upplyftande berättelser från den irländska landsbygden. Om de små ting som utgör livet och de val som gör skillnad, som gör att man kan se sig själv i spegeln. 

I båda berättelserna möter utsatta flickor vuxna som förstår och bryr sig, ser försummelserna mot dem och blir medmänniskor. 

Det tredje ljuset (som även blivit film) handlar om en 6-årig flickas sommar med vuxna, äldre släktingar till hennes mamma, som vill henne väl. Hon möter ömhet och omtanke som hon tidigare aldrig upplevt. 

I Små ting som dessa är det Furlong, pappa till fem flickor, samt son till ensamstående mamma, som tar ett livsavgörande beslut i en miljö präglad av synd och skam och att flickor som råkar illa ut får skylla sig själva. Allt beskrivet enkelt, återhållet och vackert. 

Den som ännu inte läst Claire Keegan har en värld av irländskt vemod, ljus och kärlek framför sig. 

Kärlekskontroll i murens skugga 

ROMAN. Jenny Erpenbeck Kairos. översatt av Ulrika Wallenström (Alfred Bonnier)

Välskrivet om en destruktiv relation i ett DDR-Berlin på väg att falla sönder.

Katharina är 19, Hans är 53, radiojournalist och gift, han är tio år äldre än hennes pappa. Gammal nog att ha ett förflutet i Hitlerjugend. De träffas av en slump på Alexanderplats en fredag i juli i mitten av 1980-talet, i det Berlin som tillhörde dåvarande Östtyskland. Förälskelsen slår ner i dem när blickarna möts på en buss.
Romanens Kairos, det lyckliga ögonblickets gud är nådig mot dem. I alla fall från början. Men att hålla fast guden är svårare och de lyckliga ögonblicken blir allt färre. 

För det är ingen vacker kärlek som skildras här, utan en besatthet, som från Hans sida övergår i allt mer kontrollerande och våldsamt beteende, som Katharina fogar sig efter. 

Exempelvis att lyssna i timmar på hans inspelade band med förebråelser och förolämpningar och svara skriftligt på dem alla. Hon binds och piskas och måste klä ut sig till skolflicka enligt hans peferenser.

Endast hennes ungdom och längtan efter kärlek gör det begripligt. Han fortsätter dessutom att vara gift. 

Samtidigt som deras relation långsamt spricker går Hoeneckers samhälle mot sin undergång, muren öppnas och rivs. Utan att Katharina och Hans direkt omfamnar den nya verkligheten, där varorna ändrar pris hela tiden och alla som jobbar i Östra Tyskland får sparken. Det förakt som präglar föreningen, från den västra sidan kommer fram i många pregnanta tidsmarkörer.  

Författaren är född och uppvuxen i Östberlin, och ger med sina detaljer en stämning av en sorts lugn och trivsel, trots varubrist och brist på intellektuell frihet.  Västra sidans tiggare och porr är inte något som attraherar Katharina, när hon får visum för att besöka sin mormor. *
Det tar lång tid innan Katharina ser klart på sin egen roll i den destruktiva relationen. Hennes starka vilja att få ett eget liv och överleva lyser upp romanen när Kairos för länge sedan lämnat berättelsen.

Mormor med superkrafter i krigens Vietnam

ROMAN. Nguyễn Phan Quế Mai The Mountains Sing (One World)

En rörande, kärleksfull och bitvis grym berättelsen om en modig mormor och hennes familj under några decennier av Vietnams blodiga historia.

I denna välskrivna och spännande berättelse får vi Vietnams blodiga historia under de decennier Frankrike, Japan, USA, velat dominera och ockupera landet, samtidigt som inbördeskriget mellan Nord och Syd härjar och ställer bror mot syster. Till detta USA-bombningarna med napalm och gifter som ger svåra fosterskador.

I boken följer vi en familj, genom två berättare. En mormor och hennes dotterdotter, som växelvis tar oss från ett välmående, lyckligt bondeliv till inbördeskrigets grymheter.  

Berättelsen inleds i Hanoi 1972, när 12-åriga Huong och hennes mormor flyr undan de amerikanska bomberna. Så småningom tar kriget slut och den långa väntan på den skingrade familjen börjar. 

Ingen överlever år av krig i djungeln utan sår i själen eller på kroppen. Efter bomberna ska landet byggas upp igen och såren mellan människor läkas. Det blir en svår tid där Huong tvingas till svåra möten med nära och kära som förändrats. Men hon blir också bärare av framtidshopp.

När man ser de inledande sidornas översvallande recensioner, och tar del av prislistan för denna internationella bestseller så är det helt klart att det är mycket vi går miste om av intressant utgivning på engelska. 

Lakhsimi tar strid mot Indiens överklass

ROMAN. Alka Joshi The Henna Artist (Mirabooks)

Historien om Lakhsimi, som rymmer och kämpar sig till frihet är fascinerande och ger ett stort stycke indisk kvinnoverklighet. 

Lakshimi är runt 30 år, försörjer sig på hennamålkningar hos de rika kvinnorna i staden. I djupaste hemlighet gör hon också örtdrycker och teblandningar mot oönskade graviditeter. Men plötsligt dyker en för henne helt okänd lillasyster upp, tillsammans med hennes tidigare man (som hon inte är skild från) och ställer till en rad problem i hennes tämligen trygga liv. Allt utspekar sig i Jaipur i Indien, några månader under mitten av 1950-talet. 

Att unga kvinnor i Indien löper stora risker att få sina rykten förstörda klargör författaren tydligt med målande beskrivningar av såväl misär och utnyttjande. Religion, kast och folkgruppstillhörighet delar upp i skilda världar. 

Boken är lättläst, med originella personteckningar och miljöbeskrivningar. En ordlista för alla de indiska uttrycken och maträtterna hjälper läsaren ytterligare att följa med in i Lakshimis värld. Kvinnors och flickors akuta brist på frihet. Det gäller inte bara Indien på 1950-talet, utan är alltför ofta ett faktum än i dag. 

Romanen har inspirerats av författarens mamma. Inte för att hon levde ett sådant liv, utan för att hon gjorde det möjligt för sin dotter att leva självständigt, skaffa sig utbildning och en egen lön. Om än inte i Indien, utan i USA.

Lyfter de försvunna ur glömskans hav

SERIEROMAN. Joanna Rubin Dranger Ihågkom oss till liv (Albert Bonnier)

En fantastisk och berörande dokumentärroman där författaren tecknar, målar och söker sanningen om sina försvunna släktingar för att lyfta dem ur glömskan.

Det här är en tung bok i flera bemärkelser: 

  • Tung att ha i knäet med sitt generösa format och mer än 400 sidor. 
  • Tung för sin genomlysning och dokumentation av en släkt som försvann och  skingrades över tre kontinenter, under andra världskriget under nazisternas massutrotning av judar. Samtidigt som de flesta gränser stängdes för dem. 
  • Tung för att det är en historia med förtvivlan inskriven på varje sida. 

Grymheterna går bortom ord, samtidigt som mörkret blir möjligt att ta till sig via hennes penna. Ett mörker som riskerar att sluka den som öppnar dörren och går in, men som blir uthärdligt för läsaren.

Som liten hörde hon ingen berätta. Men hennes moster Susanne, som hon identifierat sig med, tog plötsligt sitt liv. 
Hon får stegvis upp ögonen för tystnaden, förtigandet av försvinnanden och antisemitismen som finns även i våra dagar.  

Joanna Rubin Dranger följer den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. Hon söker:  I arkiv, album, brev, artiklar, för sällan har det varit släktingar som spontant velat prata om det fasansfulla. Snarare tvärtom, förpassa det till glömskan.

Hon vill skriva och teckna deras historia. Ge de mördade namn. Lyfta dem till hågkomst. 

Med teckningar, pratbubblor, vackra akvareller, infogade klipp och foton tillsammans med seriebokens korta texter blir det en sorts allkonstverk som går rakt in i hjärtat. 

»Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen.«

Boken belönades med Nordiska rådets pris 2023.

Varför vågar hon inte säga något?

UNGDOM. Laurie Halse Anderson Säg något översatt av Ann Margret Forsström (Natur & Kultur)

En ung tjej får ett helvete här hon ringer polisen efter ett övergrepp. Den svåra vägen tillbaka skildras med lyhörd ömsinthet. 

Melinda är 13 år och på fest med äldre ungdomar. En av de äldre pojkarna våldtar henne. Hon ringer polisen men vågar inte stanna kvar, och alla tror att hon ringde för att sabba partyt och vänder henne ryggen. I skolan blir hon utstött och mobbad. Även hennes bästis sviker. Själv vågar hon inte berätta för någon och skamkänslorna gör henne självdestruktiv och apatisk.

Berättad ur flickan perspektiv får vi inblick i hur tigandet skadar henne, gör varje dag i skolan till en plåga, och den svåra vägen fram till att till slut våga säga något. 

Stilmässigt påminner den om Astrid Lindgren-pristagaren Halse Andersons andra översatta bok Skärvor av minnen även där är jaget en tjej i tonåren som försöker dölja ett stort problem. 

Båda böckerna ger också intressanta inblickar i skolsystemet, som verkar ha större engagemang i och koll på eleverna än många svenska gymnasieskolor. Och den elev som är missnöjd med en lärare – och har resurser – kan anlita en advokat för att få sina rättigheter tillgodosedda. Samt banda och filma läraren under en lektion. 

Att författarens böcker av föräldraföreningar anses så skadliga för läsande unga att de plockats bort från skolbiblioteken i flera delstater är svårbegripligt. Flickors ibland hårda verklighet blir inte bättre av att skambeläggas. 

Hjärtskärande om mat som tröst och tvång

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Bröd och mjölk (Norstedts pocket)

En stark och självrannsakande analys av hur en ensam liten flicka  blir besatt av mat som tröst och trygghet. 

Den lilla flickan ser mandariner på det stora, vita bordet i köket. Kanske så många som tretton. Bakom en stängd dörr sitter mamma och jobbar. Flickan, som inte är mer än tre år, lyckas få tag i mandarinerna, och äter dem, en efter en. Allihop. Det hon minns, förutom nässelfebern och allergin är »smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig.«

Den både sakliga och sorgliga beskrivningen av förhållande till mat och kärleken och ångesten som uppstod runt ätandet är även en rörande berättelse om en ensam flickas kamp mot sina rädslor. 

I centrum tre kvinnor:  flickan, mamman och mormor. Men också den frånvarande pappan. 

Mamman är där, men ofta borta från hemmet, arbetar, går på fest, har en ny kärlek. 

Pappan bor utomlands, har aldrig levt med henne, mötena blir prestationsinriktade och ångestladdade när berättarjaget lägger all energi på att smälta in, duga och göra rätt. 

Tryggheten finns hos mormor och morfar, där hon tillbringar sina lov. Mormor, som outtröttligt vandrar mellan spisen och matbordet lär henne älska risgrynspudding, hon blir också den som introducerar henne till böckernas breda värld. 

Men det här är inte en bok om att hitta sig själv i läsning, utan om att döva oro med mat. 

Vägen från matbordet hos mormor med de trygga smakerna till det tvångsmässiga ätandet ensamma kvällar skildras koncist och konkret som det missbruk det är. Varför kan hon inte bara tycka om mat, som andra, varför tar den över henne? Om hon inte kräks upp den. 

Genom att laga mormors risgrynspudding åt sin egen lilla dotter inser hon plötsligt sin oförmåga och brist i relationen till barnet. Det är insiktsfullt och känslostarkt. 

Hon erkänner till sist att hon är besegrad av matdemonernas destruktiva makt. En av vägarna ut är att skriva om det som hänt. 

För den här boken har författaren fått Aniarapriset, till Harry Martinssons minne. En mer värdig mottagare är svår att tänka sig. 

24 boktips som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermid 1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Liv Beckström

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem är det som mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker. I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

Pensionerade specialsoldaten Even Stubberud ska utbilda viltvårdare på savannen, men hamnar i en våldsam konflikt mellan stormakter.

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)

Den pensionerade specialpolisen Eben Stubberud, som debuterade tillsammans med författaren i hyllade Himlen ska gråta blod, har här blivit frivilligarbetare och gett sig själv uppdraget att skydda Afrikas utrotningshotade djur. Utan att använda vapen i kampen mot tjuvjägarna. Detta som en slags moralisk betalning för de många skott som avlossats i tjänsten.

Att lära ut användbar närkamp till nationalparksvakter i Kenya går dock genast över i en blodig strid, där både människor och elefanter dödas. Vilket också blir starten på en jakt på de brutala tjuvjägarnas uppdragsgivare, som visar sig ha kopplingar till Stubberuds hemland Norge.  Där är en inrikespolitisk kris under uppsegling sedan regeringen gett sig in i ett avtal med Kina om att bygga järnväg i norr. Relationen mellan Eben och hans tidigare chef Elna Husöy, som basar för underrättelsetjänsten når fryspunkten när Stubberud blandar sig i den diplomatiska krisen, som hon gör allt för att underblåsa. 

Författaren ger samtidigt faktaspäckade och brutala fakta om hur djur och växtlighet utrotas för vinnings skull, och hur stormakter drar nytta av länders brist på pengar. En alldeles utmärkt politisk thriller. 

Sally visar att vänskap är guld

Liv Beckström

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna hyllade bok en stilistisk knock out.

Kärlek är lika med besvikelse, men vänskapen glimrar i denna augustbelönade roman.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)

Minnena av kärlek och svek runt relationer som varit viktiga  kommer och går där berättarjaget ligger i feberdrömmar och låter dået blanda sig med nuet.

Detta grupporträtt från berättarjagets förflutna, 152 sidor med generöst typsnitt, kan ses som en enda lång monolog. I Lundströms bokradio berättade författaren att den är skriven och omskriven gång på gång för att hänga ihop hela vägen. Och ansträngningarna har burit frukt. Det är upplagt för att inte lägga ner romanen förrän de fyra kapitlen är slut.  

Det mänskliga livet berättas som en ström av referenser från det förflutna, alla dessa detaljer som bygger identitet och historia.  

Här kommer ungdomens stora kärlek Johanna, den som skulle vara för evigt. Men istället visar sig vara en bitvis kall och självupptagen kvinna, med karriären i blickpunkten.

Studentkompisen Niki, kaosflickan med snabbt uppflammande eld av känslor i bröstet och oförmåga att hålla ordning både innanför och utanför kroppen dyker upp med alla sina inkonsekvenser. Därefter Alejandro, den magnetiska musikern som kom med passionen, omöjlig men fantastisk, klockrent beskriven: »Precis när jag ville att det skulle komma en orkan kom det en orkan. Jag längtade efter att bli bortförd, invirvlad i något, och hade turen att få precis det jag efterfrågade, oturen att få allt det jag trodde att jag ville ha, turen och oturen att få mina böner om stark kärlek hörda.«(s.89) 

Birgitte, skrivarjagets mamma, vars rädsla för livet, efter ett sexuellt övergrepp i ungdomen gör henne helt dysfunktionell som förälder, skildras med distans, blandat med återhållen sorg. 

Klarast lyser kompisen Sally, hon som bara finns där hela tiden, utan komplikationer. Som visar att kärlek är silver och vänskap är guld, i det långa loppet. 

Med henne blir allting så enkelt. »I början av vår vänskap hade vi utforskat möjligheten att vi var kära i varandra, men det hade snabbt lagt sig och gett plats för något mycket uthålligare, ett flera år långt samtal som gick varv på varv, en sannkärlek utan ägande, en stärkande pakt inför varje ny omständighet i respektive liv.« (s.95). 

Berättaren, kvinnan som inte kan bestämma sig för vad hon vill med sitt liv, inte ens huruvida hon ska skriva eller ej får även hon, med hjälp av vardagens många små detaljer, konturer och livsinsikter i allt sitt vankelmod.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Liv Beckström

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt augustpris för bästa ungdsomsbok.

Hur högt pris är okej för att skaffa sig en pojkvän i ett litet samhälle där alla känner alla?

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)

Manda och Malin, där den förstnämnda för pennan, sitter ofta på en övergiven lekplats i snålblåsten och drömmer om hur livet borde vara. De vill vara mystiska, populära och hångla med en spännande kille. Men hur ska det gå till?

De blir ju inte ens bjudna på de där festerna där killarna befinner sig. Om de inte bara cyklar förbi, då kanske vadsomhelst kan hända!

Och det gör det förstås, fast inte blir det fullt så romantiskt som flickorna föreställt sig. Men inte heller så katastrofalt som det kunde slutat i en tidningsartikel.

Det är hög igenkänning för alla som varit unga och frysande försökt dricka en öl så snabbt som möjligt. Och som hoppats på en romans men istället hamnat i en obehaglig situation på gränsen till ett övrgrepp.

Nu är det här inte – tack och lov – en bok om våld, utan en bok om att vara ung och fylld av hopp och brinnande längtan att hitta sig själv. Om vuxna som inte bara är hopplösa, utan också trygga. Om storasystrar som ställer upp när det krisar. Och om en underbar vänskap som står pall även när kampen om att bli sedd av en kille hotar att komma emellan.