Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras!