Leïla Slimani

Gott & blandat från läshörnan

Liv Beckström

Deckarduo med krånglig relation i London, starkt och självutlämnande om akuta kejsarsnitt, hårda hemkomster för sjuksköterskorna i Vietnam, kvinnokamp i Marocko, Nigeria, Västerås och Stockholm, en flickas frigörelse i Norge, brödrafejd med juridiken som vapen och Muminpappans uppror: Elva bladvändare som gett läsglädje den senaste tiden!

Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Snitt som räddar och skrämmer

Eftervård och själsliga ärr får för lite tid. Den traumatiska upplevelsen av ett akut kejsarsnitt skuggar lyckan av ett barn som räddats till livet, visar tio berörande texter i en ny antologi. 

ANTOLOGI. Cecilia Alstermark, Erica Elfström, Nina Elfström, Gudrun Furumark, Idha Holmlund, Christina Lindenstrand Cuenca, Ulrika Nettelblad, Sofie Olovsson, Agneta Ottosson, Marika Rasmusson
Ärr Berättelser om akuta kejsarsnitt (Atlas)

Graviditeter ska helst sluta med en bebis på magen och en bricka med flagga och fika till de nyblivna föräldrarna. Men var tionde förlossning slutar med ett akut kejsarsnitt, som är något helt annat. När orden »akut kejsarsnitt, 20 minuter från nu« hörs förvandlas födsloarbetet till en bukoperation med allt vad som hör till: Säng som rullas iväg, en operationssal med grönklädd personal, instrument, starkt ljus, narkos. 

Akuta kejsarsnitt räddar liv – men är också en traumatisk upplevelse. Just dessa känslor av lycka, rädsla och sorg beskrivs fantastiskt fint av tio kvinnor i denna antologi.

Planering, förväntningar och förberedelser inför förlossningen, rämnar. Och här kommer smärtor och oro efteråt. Flera kvinnor i antologin berättar om hur de strax efteråt inte vet om barnet överlevt eftersom ingen haft tid att berätta. Ibland inte heller för pappan. 

Kvinnorna skriver om hemkomstens starka rädsla att något ska hända barnet, problem med operationssåret, svåra smärtor, förlossningsdepression. 

En akut operation är inget som medverkande kvinnorna varit beredda på. Oavsett om de räknat med planerat kejsarsnitt istället för vaginal förlossning. Snarare har de ofta presenterats för en berättelse där man kan andas bort sin smärta, som känts som falsk marknadsföring.

Marika Rasmusson:

»Jag känner ingen annan som snittats akut. Ingen frågar om jag vill berätta om min förlossning. Jag håller det inom mig när jag träffar andra. /–/Istället lyssnar jag till andras berättelser om lustgas och krystvärkar, om hur barnen gled ur dem och hur all smärta gick över./–/ 

Jag förblir stum.« 

Cecilia Alstermarks prosadikt handlar om det akuta normala:

/—/

På neonatalintensiven 
är akuta kejsarsnitt 
det normala

Det syns på de nya mammorna 
som dyker upp till frukosten
innan vi går in i olika rum
sträcker in våra händer 

i kuvöser

Mammor 
som rör sig långsamt
med ena benet sträckt
och en hand över såret 

Men även ljuset och glädjen får plats, så småningom.
Ulrika Nettelblad: 

«Kanske finns det sådant som aldrig helt bleknar, kanske finns det områden som alltid kommer att vara domnade, men inte längre ett färskt sår, inte längre lysande rött, inte längre ständigt stramande, inte längre ständiga påminnelser. Ett ärr. Bleknat. I vissa ljus nästan osynligt. 
Och runtomkring det: centimeter efter centimeter efter centimeter av frisk och känslig hud.«

Par i brott  – med krånglig kärlek

Privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott löser kluriga och farliga uppdrag i London, samtidigt som de i hemlighet är förälskade i varandra. Blandningen av kärlek med förhinder och riktigt bra krimgåtor gör även tegelstenstjocka åttan i serien till en bladvändare. 

DECKARE. Robert Galbraith The hallmarked man (Sphere)

Nummer åtta i den mer än tio år långa serien om de båda privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott ärpå 1050 sidor. 

I The Hallmarked man (ungefär den kontrollstämplade mannen) får duon uppdrag från en kvinna som vill få bekräftat att mannen som hittats mördad i en silverbutiks källarvalv är hennes försvunna pojkvän. Spåren pekar åt olika håll och även mot frimurare inom polisen. 

Precis som tidigare tar relationen mellan de två delägarna rejält med plats och är en viktig anledning att jag orkar med den fysiska tyngden. De eviga missförstånden, där traumatiska minnen ofta bidrar, vävs fint in i farliga uppdrag där dimridåer och falska ledtrådar strösslas över handlingen. Författaren mixar suveränt Londonmiljöer och de rikas oftast ytliga nöjen med en sjuk mediekultur, missbruk och en social misär, som inte verkar ha ändrat sig mycket sen Charles Dickens dagar.

Deckarformeln med alla dess förvillelser används med finess.

Galbraith är pseudonym för J.K. Rowling, Harry Potters skapare och  serien om Strike och Ellacott som inleddes 2013 har överösts med lovord i brittisk press. I serien, har nu sju år passerat. Robin har gift sig, skiljt sig och är inne i ett nytt, som läsaren inser, destruktivt förhållande med polisen Ryan. Strike, Afghanistanveteran, med protes där foten suttit, har vuxit upp med en missbrukande mamma, varit gift med en neurotisk och manipulerande kvinna, och är ryktbar för tillfälliga och obetänksamma relationer med kända kvinnor. 

För den som klarar att hålla isär alla misstänkta väntar ett elegant slut. Men en cliffhanger är kvar: Hur ska det gå för Robin och Strike?

Final för brödrarfejden 

Ivar Krügers borttrollade skärgårdsöar och brödrakonflikten i advokatfirman Beck dominerar den tredje och sista delen i HG Axbergers serie Rättvisans gång, men där tidens spektakulära händelser tar för mycket plats från människorna vi ska följa. 

ROMAN. HG Axberger Advokaterna (Natur & Kultur)

Den sista av de tre delarna i romansviten börjar med ett gripande: En uppburen regissör på Dramaten, här kallad K, hämtas till förhör mitt under en repetition år 1976. Är han en simpel skattesmitare eller en martyr? Det enda som är klart är att han hade en svaghet: »Själv kallade han det behov, han behövde äga kvinnor.« 

Den både farsartade och vassa redogörelsen är en av flera spektakulära händelser som får lite väl stor plats i romanen, med en massa initierade detaljer men utan namns nämnande, som mordet på statsministern 1986 och skandalen runt Bofors vapenexport. 

Allt blir en del av bakgrunden till det som händer runt de båda bröderna Beck, Sten och Magnus, där storebror vill förinta lillebror, eller i vart fall ta ifrån honom all makt över advokatfirman. Inga knep är för fula. 

Händelsetrådarna från de båda andra delarna i serien, Domstolen och Arvet löper samman och spektakulära juridiska konflikter fortsätter ge huvudbry. Vem som ska bestämma om jakt och fiskerättigheter i norra Sverige? Ska juridiken ägna sig åt individuella rättigheter eller vara verktyg för staten och alla medborgare? Ett skifte verkar vara på väg med den nya chefen för rättsråden.

Axberg är en skicklig stilist som lyckas förvandla paragrafer till skönlitteratur. Han är suverän på att initierat skildra sociala miljöer de flesta av oss inte har tillträde till.  Det tema som håller ihop böckerna är juridikens makt över politiken och dess motor för mänskligt handlande. Och där är han på hemmaplan.  

Men det är problematiskt med så kallad autofiktion, när det rör sig om historiska, i vissa fall levande personer, som utrustas med egenskaper och tankar som fötts hos författaren. 
Advokaterna kritiserar subversivt hur juridiken ger utrymme för finter som urholkar det offentligas makt, och gynnar den nya kapitalismens trixande. Som de tre kompisarna från Handelshögskolan som blev rika lånehajar, men vill kallas bankmän.  
Det blir till sist ett både värdigt och finurligt slut på en högst läsvärd släktsaga.

Starkt om sjuksköterskor i Vietnam

De unga kvinnor som tog värvning som sjuksköterskor i början av Vietnamkriget upplevde mer av blod, bomber och tårar än ära. Med en av dem i centrum får vi en roman om krigets fasor, kärlek, sorg och psykiska sår som inte erkänns.  

ROMAN. Kristin Hannah Kvinnorna översatt av Camilla Jacobsson (AB)

Den långa topplaceringen på bokhandelns pocketvägg är välförtjänt. Kristin Hannahs bok om de amerikanska unga kvinnor som frivilligt tog värvning som sjuksköterskor i Vietnamkriget. är även etta på New York Times bästsäljarlista. 

Huvudpersonen 21-åriga Frankie (Frances) Mc Grath, vill följa sin storebror Finley till det som hon tror är ett ärofullt patriotiskt uppdrag. Hennes impulsiva beslut handlar mer om att visa sin pappa att hon också kan göra något för landet, men vad detta innebär har hon inga insikter om. Men snabbt inser hon att Vietnamkriget är mer av blod, smärta, bomber och tårar än ära. Innan Frankie ens hinner fram har brodern omkommit.

Tiden i boken omspänner åren mellan 1966 och 1982, året då monumentet över de stupade soldaterna till slut invigs i Washington. Och där får till sist också de sjuksköterskor som dog i kriget plats. 

Som krigssjuksköterska uthärdar hon oerhörda påfrestningar. Det känns som man står bakom Frankie i de primitiva operationsrum i Vietnam där hon lär sig arbeta under anfall, mörkläggning, med brist på allt utom svårt skadade. Men när hon kommer hem översköljs hon av det vi i dag kallar posttraumatisk stress. Frankie brottats med sin vrede och ångestattacker i ett USA som varken erkänner kvinnornas insatser eller behov av hjälp.

Hon försöker glömma utan att lyckas. Katastrofen är nära, när hon obönhörligt närmar sig botten. Men ljuset återvänder, om än väldigt sakta. Författaren har lagt ner mycket arbete på research och resultatet är strålande. 

Svindlande kärleksfull flickskildring

Rutiner och magiskt tänkande hjälper tioåriga Paula genom de stormande åren in i puberteten. Plötsligt handlar allt om att inte bli likadan som föräldrarna. En strålande skildring om att vara ung och kämpa för att leva helt och fullt. 

ROMAN. Vigdis Hjort Femton år Den revolutionära våren, översatt av Jens Hjälte (Natur & Kultur)

Rutinerna gör Paula trygg. I alla fall när hon är tio år. Vardagar och helger är lika förutsägbara. Mamman sätter fram frukost, tar hand om lillebror bakar, städar, tvättar. Pappa och storasyster Elisabet kör till stan där hon går på Kristeligt gymnasium och pappa hunsas av chefen och klagar vid middagsbordet på att han inte få löneförhöjning. 

Paula går till bästisen Karen efter skolan. farmor och farfar kommer på besök varannan söndag. Annars gå på tur med matsäck. 
Det som kändes bra var att det inte förändrades. Hon ber till Gud att allt ska vara som det brukar. 

Men sen vill hon inte det längre. Hon tror inte på Gud, och hon tror att hennes föräldrar låtsas tro på Gud bara för sina föräldrars skull.
Något skaver. Hon hittar sin mammas brev till mormor, fyllda av små och större lögner om familjens liv.

Det är den revolutionära våren när Paula fyller femton år som allt ställs på ända. Hon känner en våldsam lust och glädje över att leva, samtidigt som hon ifrågasätter allt hennes familj står för. Det blir en ensam, inre strid för att inte bli lika instängd som föräldrarna i outsagda förväntningar om att hålla en fin fasad. Puberteten stormar så hon knappt kan stå upprätt.

Hon söker ett språk för allt hon känner, för lyckan att vara i världen.  

»Det hon hoppades, för hon hoppades ju, var att oftare få uppleva den innerliga känslan av att vara närvarande, av närvaro och någon som kom när hon lyckades spränga ögonblicket, så att det blev djupt, när ögonblicket öppnades och bredde ut sig, den känslan av att leva, av att vara levande som kom då.«

Kan hon gå sin väg utan att knäcka sina föräldrar, få deras förståelse och förlåtelse? Konfirmationen blir en genomgångsrit, som läsaren får följa in i minsta andetag. 

En mycket, mycket fin och kärleksfull flickskildring!

Storkapitalet fick Krögaränkan på fall 

En dådkraftig krögaränka gav Västerås centrum ett helt kvarter med hus värda att bevara. Men själv fick hon betala ett högt pris när stadens manliga styre fick nog. 

ROMAN. Lena Hörngren Krögaränkan (Ekström & Garay)

Det handlar om Västerås vid 1800-talets mitt, och om krogen Klippan där vägarna möttes. Men framförallt om en osedvanligt driftig kvinna, Anna Christina Malmqvist som tog strid mot manlig dominans när hon byggde sitt krogimperium. 

»En berättelse om en kvinna, en stad och en tid« står det på försättsbladet. Men i hög grad handlar det också om manlig makt, de som ägde jord och hus – tidens storkapital. Kvinnan kunde bli myndig som änka, annars inte, och den man som hade stora egendomar kunde ensam få röstmajoritet i en kommun. Detta utmanar Anna Christina med sitt byggande och till slut fick hon betala priset. Något nätverk var inte att räkna med för henne. 

Boken börjar 1847, en kväll i maj när 57-årige krögaren Johan Fredrik Malmqvist avlider och 35-åriga trebarnsmamman, Anna Christina, 35, blir krögaränka med egen rådighet över pengar och beslut på krogen där hon började som piga. 

Anna Christina har inte slarvat med skolan, trots sin fattiga uppväxt. Hon kan läsa och skriva. Hon har framtidsplaner. Nu är hon kvinna i sitt eget hus, med egen rådighet över inkomster och utgifter. Men utgifterna hon ärvt är fler än riksdalerna i börsen. Och sen startar en lånekarusell där hon blir fartblind av lyckan att få bygga ut och göra bättre. 
Stadens styre börjar tycka att hon tar för stor plats. Och hon får erfara de brutala konsekvenserna av tidigare statsminister Göran Perssons (S) visdomsord: Den som är satt i skuld är icke fri.

Anna Christina har funnits, men som huvudperson i en bok är det författaren som, med den äran, gett henne kropp och karaktär, med hjälp av böcker, offentliga dokument, och tidningsartiklar från Västerås vid 1800-talets mitt. Visst, en fiktiv berättelse, inte sann men sannolik. Och genom författaren – som jag känner sen flera år tillbaka – ser jag verkligen framför mig den arbetsamma krögaränkan i tidens mörka lokaler torka bord och småprata med gästerna. Och dra upp storslagna planer för framtiden. Hon lämnar ju också ett påtagligt och imponerande arv efter sig – i form av ett antal hus hon lät bygga som fortfarande är en del av Västerås centrum, under namnet Klippankvarteren. Krogen fanns kvar ända till 2016. Och för de gamla kvarteren finns det numera hopp om en framtid. 

Vi får tacka kyrkoböckerna för att detta är känt. Och Lena för att det blivit en så levande och rik berättelse! 

När muminpappan gör revolt

Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Det är en underfundig, ömsint berättelse om att försöka dominera sig till kontroll men mogna och släppa taget. 

ROMAN. Tove Jansson Pappan och havet (Förlaget)

Till en pappa, står det på försättsbladet till denna bok från 1965, nyutgiven förra året, på 110-årsdagen av hennes födelse. Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Här bryter familjen upp från Mumindalen till en ö långt ut i havsbandet med dansande sjöhästar och ständiga besök av den skrämmande Mårran. Även ön blir ett levande väsen, omgiven av det lynniga, vilda, ombytliga havet. Allt börjar med att pappan vill ha en plats där han känner att han behövs. Han tror från början att ledarskap är ett ensamarbete, där mamman inte får vara med. (Fast hon vet bättre anpassar hon sig.) Han vill tänka stora tankar och komma fram till något betydande. Exempelvis om havets väsen. Mumintrollet, samt lilla My reagerar olika på farorna på den nya platsen, men låter pappan hålla på. Mamman, alltid lika vidsynt, försöker tycka om ön, trots dess vresiga, vilda humör. 

Det är en bok om samspelet i en familj, med en pappa som tycker sig ha tappat sitt värde. Hans förvirring och frustration skildras med ömsinthet, liksom det toleranta bemötandet från familjen, inklusive den osentimentala retsamheten från lilla My. Alla lär sig något av den omöjliga kampen mot havet. Inte minst Mumin, som gradvis ökar på sitt mod att möta den otäcka Mårran, hon som tjuter och får allt att frysa till is men som ändå får honom att gå ner till vattnet med stormlyktan varje kväll.

Mamman kliver upp, tar fram penslarna och visar sin hemlängtan på fyrens väggar, som hon ibland lyckas försvinna in i. 

Det är en finurlig och filosofisk berättelse, full av äventyr, ömhet, tolerans och spänning, där muminpappan lär sig vad verkligt ledarskap är. 

Utrensad kvinnokamp håller än 

Den våghalsiga Catrin Ambrosia är en av författaren Alice Lyttkens många historiska kvinnokämpar i populärlitteraturens form. Hennes strid för att slippa sysslolöshet i 1700-talets Stockholm ger läsarnöje även i dag. 

ROMAN. Alice Lyttkens Vårens tid är inne (AB)

1968 är den skriven, den sjätte och sista delen om Catrin Ambrosia, en av Alice Lyttkens historiska huvudpersoner som vågar ta strid för sig själv och kvinnors rättigheter, i det här fallet under slutet av 1700-talet, då Gustav IIIregerade. Hon har levt ett minst sagt våghalsigt liv fram till dess att hon flyttar in hos sin välbeställda farbror, kommerserådet i hans Stockholmspalats, där hon går runt och känner sig onyttig.

Jag slukade Lyttkens romanserier i tidig ungdom och blev nyfiken när den här stod i en byta-bokhylla i Öckerö hamn. Jag läser med nöje, om än inte lika indragen som förr. 

Alice Lyttkens blev känd för historiska kärleksromaner, men också för faktaböcker om kvinnans historia. Hon gjorde noggranna efterforskningar av det sociala livet bland de bättre bemedlade borgarna i huvudstaden, av de fattigas villkor, intrigerna runt kungahuset. Inte konstigt att hon en gång i tiden var Sveriges mest utlånade författare. Läsarna hade heller inga problem med hennes faiblesse för att använda gamla, svenska ord och ålderdomlig meningsbyggnad. Börja blir följaktligen begynte, även om blir änskönt, dessutom blir desslikes, fortfarande blir alltfort, en sådan är slik en, och så vidare. 

Såhär kan det låta: 

»Huruledes hade hon inte gripits av ett slags svindel, när han hos överståthållaren baron Sparre hade erbjudit henne kvarter i sitt hus. Hon kunde helt simpelt inte komma sig för att tro honom.«

Så mycket roligare än idag när det är anglicismer som överfyller språket. 

Alice Lyttkens har råkat ut för utrensning på många svenska bibliotek. Men den finns fortfarande att beställa. Det är bara att passa på och förnöja sig!

En hyllning till kvinnors vänskap

De har pengar, självförtroende och drömmar, men inget blir som de tänkt, och kärleken flyr alltid sin kos för de fyra kvinnorna i romanen. Deras vänskap är fylld av beska piller, humor och obrottslig lojalitet. 

ROMAN. Chimanda Ngozi Adihche Drömräkning, översatt av Niclas Nilsson (Albert Bonniers) 

Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. Fyra kvinnor som ser på varann och sig själva med ömsom kritiska, ömsom vänskapsfyllda blickar. Vänner i vått och torrt men sällan på samma plats. Och tvärsemot mångas schablonbild av kvinnor från Afrika. 

Chiamaka och Zikora har storstäder i USA som bas, rötterna i Nigeria, där Omeglor bor, efter en misslyckad period som doktorand i Deras samtal är fyllda av beska sanningar och rannsakanden. Och skratt.

Chiamaka kommer från en rik nigeriansk familj, kan resa runt i världen och skriva frilansreportage om resor på spekulation, utan någon oro från sin försörjning. Relationerna med män hon förälskar sig i är ofta kortvariga och därmed ganska många och har gått upp i rök. Därav titeln. Zikora är en framgångsrik advokat med ett krossat hjärta, precis som Chiamaka tillhör hon Igbofolket, en kristen minoritet i Nigeria. Kadiatou är Chiamakas hushållerska, som får hjälp att ge dottern bra skola och pianolektioner. Hon är från Guinea, och i USA som flykting. Hon städar även ett lyxhotell, med diplom från arbetsgivaren, men kommer att råka mycket illa ut. Ett fall delvis hämtat ur verkligheten.

Omelogor är Chiamakas kusin, mycket framgångsrik i den Nigerianska finansvärlden och ekonomiskt oberoende. Hon har startat en blogg för att uppfostra män och har bakom sig en misslyckad period som doktorand vid ett amerikanskt universitet. Hon stöter på en ny sorts rasism och häpnar: »Amerika är begripligare på avstånd. De vill att ens liv ska passa ihop med deras slappa halvsmälta teorier och när det inte gör det kommer de störtande med sin provinsiella tvärsäkerhet.« 

Ingen har någon fast relation, Kadiatou den enda som har barn. I den skildrade tiden varvas tillbakablickar med under och efter pandemin. Det här är en roman om relationer, hur de svänger upp och ner över tid, och hur de kan te sig i de verkligt rika människornas värld.
Vi möter ett annat Nigeria än i medierna, om än med samma problem med korruption och fiender mellan folkgrupper. Jag läser med nöje! 

”Olämplig” roman blev kvinnoklassiker

Den otäcka Ulrik överger fabriksarbetaren Gerda när han lurat av henne allt och gjort henne gravid. Gerda reser sig mot alla odds, och hennes kamp för att behålla sin värdighet trots stor fattigdom i det tidiga 1900-talets Sverige är en läsupplevelse. 

ROMAN. Maria Sandel Droppar i folkhavet (Murbruk förlag) 

Arbetarförfattaren Maria Sandel (1870 – 1927) har fortfarande en livaktig vänförening, ett litterärt sällskap som förvaltar hennes minne. Romanen om den unga fabriksarbetaren Gerda Spant som blir skändligen bedragen av en samvetslös sol-och-vårare till fästman kom ut 1924.  Då har hon så smått fått en etablerad sits, och kan leva på de arvoden hon får för artiklar och kåserier i arbetarpress, efter år som hemindustriarbetare och även hembiträde i USA.

Den recenserades i Biblioteksbladet samma år med följande slutkläm: »För omdömesgilla läsare en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och ner. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.«

Handlingen är definitivt brutal: 

Bedragaren Ulrik Isberg saknar totalt samvete och lämnar den godtrogna Gerda efter att ha lurat av henne allt sparkapital, samt gjort henne gravid. Gerda visar en imponerande mental styrka när hon helt barskrapad reser sig ur förnedringen. Hon får hyra in sig hos en äldre änka, Morsan, som hon kallas i kvarteret och som sliter hårt med städning. Morsans stora sorg är att den hemmavarande sonen Ansgar är lungsjuk och alkoholiserad. Vi följer den lilla familjens slit och strävan i ett av Stockholms slumområden. Det är misär och elände men även kärv ömhet, skämt och solidaritet mellan människor, först och främst kvinnor, även de som balanserar på utkanten.

Sandel skildrar här – troligen först av svenska författare – lesbisk kärlek mellan kvinnor, två prostituerade, som Gerda kommer i kontakt med som hemsömmerska. 
Men starkaste temat är att kvinnan skyddas bäst av att inte leva med en man, även om kroppen har begär, vilket i hög grad gäller Gerda själv. 

Sandel är oförblommerad i sin avsky för alkoholen, som förstör så mycket i de fattiga hemmen. 
Men det stränga budskapet om skötsamhet blandas med rappa och roliga samtal mellan människorna runt Gerda. Slutet är drastiskt.

Maria Sandel var när hon skrev denna femte roman svårt handikappad och drabbad av både dövhet och synnedsättning. Hon hade gått några få år i skolan, bodde i en enrumslägenhet med kakelugnsspis på Mariebergsgatan, i utkanten av Kungsholmen i Stockholm. tillsammans med sin mor och försörjde sig på hemindustriellt arbete. 
Som 17-åring reste hon till Amerika och arbetade som hembiträde och efter hemkomsten kom hon i kontakt med organiserade S-kvinnor och började skriva i tidningar som S-kvinnornas Morgonbris. Hon såg hur kön och klass satte gränserna i livet och hennes texter lever än.  

Fullträff om frigörelse och längtan 

Den borde ha en självklar plats på årets bästa-bok-listor den här fulländade avslutningen på Marockotrilogin, med en familj, men framförallt tre generationer kvinnor i centrum.

ROMAN. Leïla Slimani Jag tar med mig elden (Natur & Kultur)

Fransyskan Mathilde, som blir förälskad i Amine Belhaj och på 1940-talet flyttar med honom för att anlägga fruktodling i Meknès i Marocko, inleder trilogin. Hennes svägerska Selma, dottern Aïcha, och hennes bror Selim tar stor plats i del två. I denna del är det döttrarna Mias och Inès tur. För dem hägrar Paris, som en plats där de ska vara fria. Vi följer dem från 1980 och fram till 2022.
Familjen bor i Rabats finare kvarter, Aïcha är gynekolog och hennes man Mehdi Daoud, hårt arbetande, omutlig ordförande i en statlig kreditbank i Casablanca, där han ständigt utsätts för påtryckningar. Ett antal synliga och osynliga förbud ligger som en filt över familjen, som försöker kryssa och hyscha så gott det går.

Det här är en berättelse om att våga vara sann mot sig själv, om att kunna säga nej och hejdå. Som Mia, med elden inom sig, och med i hemlandet förbjuden kärlek till kvinnor. Ett övergripande tema den konfliktfyllda kärleken till landet de lever i, som utövar ett både synligt och osynligt förtryck. Den centrala frågan, ställd av Selim är: 

»Kan man älska ett land som inte älskar en? Kan man vara härifrån och därifrån på en och samma gång?« 

Författaren, född i Marocko, bosatt i Paris, växlar perspektiv mellan yngre och äldre, män och kvinnor i romanen. De skarpa kanter och brutalitet som fanns i relationerna i de första böckerna har mjuknat. De vet att de hör ihop även om oförståelsens murar reser sig, inte minst mellan flickorna och deras pappa. Mehdi får tillfälle att rannsaka sig själv, »sin egen falskhet och sina fåfänga val.« 

Amines syster Selma, alltid på gränsen, symboliserar med sina oförutsägbara handlingar och ständiga motstånd denna splittring. 
Slimani fångar flickornas frihetslängtan, tillkortakommanden och segrar med många, små detaljer från vardagen, varvat med tankar om samhället, politiken, livets mening. 

Kort och gott är det underbar läsning!

Åtta sommartips från läshörnan

Liv Beckström

Kärlek, svek och strid för kvinnors självbestämmande i 1800-talets England och 1900-talets första Medieamazoner. Passion och uppror i och kring en fransk-arabisk familj i Marocko. En ung mans kamp mot Bygdedjuret. Psykisk press för författarbarnen. Hur slutar det för hembiträdet Betty? Och vad kan Muminfamiljen lära oss om livets stora och små förtretligheter? 
Här är åtta finfina bladvändare!

Åtta tips från läshörnan: Fatima Bremmer, Åsa Beckman, Jane Austen, Sven Olov Karlsson, Leïla Slimani, Tove Jansson och Katarina Widholm. Foto: Liv Beckström

Mediesystrar till liv i Ligan

Med lojalitet och trofasthet lyfte och stöttade »blodssystrarna« varann i uppförsbackar och motvind. Och delade glädjen i medvind. Från tidiga 1900-talets rösträttskamp, genom två världskrig följer vi Ligan, de dådkraftiga kvinnor som blev pionjärer på tidningsredaktionerna. 

BIOGRAFI. Fatima Bremmer Ligan Klarakvarterens blodsystrar (Forum)

Deras karriärer som unga journalistaspiranter kom igång för mer än 100 år sedan – och födde ett gäng orädda, smarta och solidariska yrkeskvinnor, som fick ta strid mot hån, sextrakasserier, nedlåtande behandling och usla arbetsvillkor. 

Fatima Bremmer har gjort ett fantastiskt arbete med att kartlägga och levandegöra den så kallade Ligan, varav de tio mest tongivande utgör denna kollektivbiografi om »en märklig explosion av kvinnlig intelligens«, som det heter på den blodröda framsidan. Det blir nästan 400 sidor där hon med faktabaserad inlevelse även går in i kvinnornas tankar och känslor, till gagn för läsningen. De vill respekteras för sitt kunnande, publiceras, resa ut i världen, ha frihet. Och de får mycket, men inte gratis. Det är slit och kamp, det är brist på pengar, svek, kärlekssorg. Men genom alla år finns Ligan där, en eller flera när det krisar.   

Boken börjar och avslutas med Célie Brunius, som blir 98 år. Som förutom effektiv yrkeskvinna och så småningom heltidsarbetande sexbarnsmor även är duktig fäktare. I bokens start följer vi hennes morgonpromenad till Riddarholmen, där hon granskar manus på bokförlaget P.A.Norstedt & Söner. För att klockan 17 lämna arbetsplatsen, ta sig till »stadskroppens bultande hjärta«, Klarakvarteren och stämpla in på Svenska Dagbladet, där hon skriver notiser. 
Året är 1907 och dagspressen på frammarsch. 

Tidningsägarna börjar se värdet av artiklar riktade till kvinnor, av kvinnor. Och på den vågen surfar Ligans medlemmar med en gemensam längtan att ta plats och erkännas. Att få ta på sig de vita handskar som är ett tecken på att du blivit en riktig journalist på uppdrag. 

De legendariska tidningskvarteren är sedan länge jämnade med marken och ersatta av modernismens kanske främsta exempel på livlös stadsarkitektur. På Célies tid låg tidningsredaktionerna »vägg vid vägg« i nedre delen av Klara tillsammans med verkstäder, ateteljéer, diverse affärer, fattiga barn, ölstugor, fuktiga källare. Slum blandad med flärd. Célies plats är i trälhavet, allmänna redaktionen, där hon skriver c-notiser, redaktionens lågstatusjobb. Men hon är bra, noggrann med känsla för både nyheter och kvalitet. Med svårbegriplig effektivitet fortsätter hon idogt yrkesarbetet även efter sitt giftermål – som fram till 1921 gör henne omyndig. 

Vi följer Ligan även genom år av kris och krig, där flera är med och försöker lindra barnens svält och fattigdom. Deras engagemang bidrar till grundandet av Rädda Barnen, och en av dem, Gerda Marcus, gör ensam nästan oerhörda ansträngningar för att få in dödshotade judar i ett ovilligt Sverige. 

Och jag instämmer helhjärtat med författaren: Gerda Marcus hjältedåd bör lyftas fram ur glömskan. Varför inte i en dramadokumentär med denna förträffliga bok som bas!

Om pappa mår bra mår familjen bra? 

Åsa Beckmans ger både en klarsynt analys av hur hon påverkats av det upphöjda pappaegot i sin familj och visar på likheterna med andra kulturbarns situation. 

ESSÄ. Åsa Beckman Kulturbarn, att växa upp i skuggan av en författare (Norstedts) 

Den här måste ni läsa, säger grannen som berörts av Åsa Beckmans berättelse om uppväxten i skuggan av pappan, Erik Beckman (1935 – 1995). Inte längre så känd, aldrig folkkär, men för några decennier sedan poet, dramatiker och författare, högt rankad i en liten, men viktig krets.

Jag erkänner att jag fnyst åt intervjuerna med författaren om boken. Åsa Beckman är ändå biträdande kulturchef och krönikör på stora morgontidningen DN, där pappan tidigare var kritiker. Hennes syster är chef på SVT, det har uppenbart funnits en hel del ljus också på de här barnen. Men jag tar tillbaka. Beckmans klarsynta och ömsinta analys av hur hon själv påverkats av det upphöjda pappaegot som familjen ständigt måste ta hänsyn till, visar intressanta och gemensamma nämnare i familjerna hos en rad välkända författare, vars barn fått känna på den psykiska påfrestning föräldrars, främst fäders, skrivande innebär. Om alkohol eller andra droger tillkommer (vanligast är alkoholen) accelererar problemen. Som för Erik Beckman.

Numera skriver även kulturbarnen i egen sak om uppväxten med dessa kända föräldrar. Åsa Beckman tar kulturbarnssituationen en nivå upp, med utgångspunkt från privata erfarenheter och hittar mycket som är lika. 

Det mest spektakulära exemplet i hennes essä är författarfamiljen Mann med Thomas, (1875 – 1955), hustrun Katia och deras sex barn. De låter allt ljus skina på patriarken, han som inte får störas, som beundras, beröms och ursäktas för alla utbrott och konstigheter. Och som skapar en märklig stämning av att hela familjen flyter ovanpå. 

Eller som Tove Janson formulerar det i Farlig midsommar från 1954 när Mumintrollets pappa har skrivit en pjäs som får kritik från Homsan: 

»Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.

  Älskling, sa Mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?

  Jodå, sa allesammans.

  Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand. Jag ska se till att ingen stör dig och du ska få ha hela karamellskålen bredvid dig när du arbetar!

 Nåja, sa Muminpappan. Men lejonet ska med!

 Naturligtvis ska lejonet med, sa mamman. 

Muminpappan arbetade och arbetade. Ingen talade eller rörde sig.«

Om en mamma finns med står hon i frontlinjen som sjuksköterska, cheerleader och terapeut. Åsa Beckmans mamma axlar självklart den rollen, hon är en stabil tandsköterska och familjens stöttepelare. Det är ett mycket fint och kärleksfullt porträtt. 

De kvinnliga författaregona är färre, men kanske ännu svårare att hantera för barnen, eftersom det inte verkar finnas stöttande fäder i bakgrunden på samma sätt. De möter inte heller samma högaktning som fäderna i familjekretsen. Men är i lika hög grad vända mer mot sitt skrivande än mot sina barns behov av omsorg. Det är rätt beklämmande bilder som framträder, av såväl pappor som mammor, när barnen själva får berätta.

Kanske är det annorlunda i dag, kanske är författaren inte längre en upphöjd person som sitter i sitt skrivrum och inte får störas, utan som lugnt randar sina tankar med hörlurar medan barnen hålls med sina skärmar? 

Beckmans välskrivna text tar oss i vilket fall med på en ganska sorglig resa ur ett barnperspektiv som är viktigt att beakta. 

Kärleksromanen som alltid är aktuell

Med det klassiska första stycket: »Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru«, slår Jane Austen klockrent an denna odödliga relationsromans ironiska och romantiska tema.

ROMAN. Jane Austen Stolthet och fördom, översatt av Gun-Britt Sundström (AB)

Romanernas roman är nyutgiven i läsvänlig och snygg pocketupplaga, där bokstäverna inte trängs med varann och därtill med personligt förord av Agnes Lidbeck, en finfin översättning av Gun-Britt Sundström samt en bra förklaringslista av tidens begrepp i slutet. 

Men det är förstås Austen själv och hennes glimrande debut från 1813 (hon började skriva på berättelsen långt tidigare) som fascinerar. Hon fortsätter locka läsare och ligga på topplistor över de bästa romanerna århundrade efter århundrade. 

Kanske för att frågan om att hitta den rätte är ständigt aktuell och bara verkar bli svårare för varje generation? Plus att ett redigt arv återigen ses som fördel vid giftermål, vilket tidningen The Economist belyste med hårda siffror i ett temanummer för en tid sedan (mars 2025)? Men framförallt för att den är så bra!Boken behandlar äktenskapet som affärstransaktion och att våga – och kunna göra uppror mot hela tanken – och just därför bli vinnare i kärlekslotteriet. Vilket händer huvudpersonen Elizabeth som efter ett antal konflikter och missförstånd får sin mr Darcy.

Jane Austen återger kärlekstrasslet runt familjen Bennet med en lätt och svalt ironisk stil, omväxlande med djup romantik som känns så i tiden. Hennes kvinnoporträtt, hur hon återger relationer och samtal har ovanlig lyskraft även i våra dagar.

I boken följer vi turerna runt de två äldsta döttrarna, Jane och Elizabeth när den gladlynte och välbeställde mr Bingley dyker upp i trakten tillsammans med sin snobbige vän.  

Mamman mrs B, som hon framställs av Jane Austens muntra och vassa penna är »en kvinna med klent förstånd, föga kunskap och ständigt växlande humör.« Medan pappan mr Bennet var »en säregen blandning av intelligens, ironisk humor, tystlåtenhet och plötsliga infall«. Helt klart är Austen på pappans sida, men inte utan kritik.

Stolthet och fördom har visats i flera versioner på film och jag har ett tummat ex i hyllan. Men en omläsning är uppfriskande, de fyndiga dialogerna, de elaka och roliga porträtten av familjens vänner och släktingar, och dem som anser sig vara förmer. 

Den skarpögda, humoristiska Elizabeth är befriad från den sortens stolthet som reser murar. Hon ser igenom hyckleri och tvekar inte att tala om det. Hon tror inte, som systern, att alla människor är aktningsvärda, och blir djupt chockad när hennes bästa väninna Charlotte gifter sig med Mr Collins, familjens löjliga släkting – som dock är den som ska ärva Mr Bennets titel och egendom. »Det är obegripligt! Det är i alla avseenden obegripligt!«
Men det är det förstås inte! 

Löftet Elizabeths öde ger läsarna är att det finns en väg ut som stavas ömsesidig respekt och äkta kärlek, dessutom tillsammans med en massa pengar, bara man är sig själv. Betydligt mindre realistiskt än Charlottes krassa val, men med ett budskap om tro, hopp och kärlek som ingen tröttnar på. 

Sven Olovs egobrottning imponerar

Om arbetsmoral och uthållighet ska definieras med en person är Sven Olov Karlsson självskriven kandidat. Och ett sånt slitgöra det varit att ta hans strider! 

ROMAN. Sven Olov Karlsson Bygdedjuret (Natur & Kultur)

En ung och pratsam praktikant underhöll oss vid fikabordet på Kommunalarbetaren för ett antal år sedan. Han var deltidsbonde, utbildad undersköterska och svetsare och berättade skrönor som ingen annan om livet i hembygdens Västmanland.

Med Bygdedjuret får jag förhistorien och fortsättningen på hans kringelikrokväg till framgång, efter många år av motgång. En roman som också är en biografi.

Det här är en solskensberättelse, deklareras inledningsvis. Det dröjer dock bra länge, ett antal decennier, innan de där strålarna lyser upp livet på allvar. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen med att berätta »hur det går«, med vägen är kantad av hinder och återvändsgränder.

Sven Olov Karlsson sparar inte på detaljerna om skolmobbning, usel arbetsmiljö, elaka eller fåniga chefer, mamman som aldrig vill bekräfta honom, brorsan som bara ligger på sängen eller äter, den ständiga värken i en tidigt sliten kropp. 

Skrivandet romantiseras inte. Från kravlös flykt, till enda chansen bort, blir det ett arbete som vilket som helst, en evig stress och rutin för att få pengar.

Karlssons dråpliga, sorglustiga berättelse från journalistsvängen, exempelvis reportaget om Speedwaysupportrarnas starkölsfyllda bussresa som lokalredaktör för tidningen Sala-Örnen blinkar åt Ivar Lo Johansson som i en del av sin uppväxtskildring Journalisten skriver om tiden som lokalredaktör på Sörmlandsörnen för ungefär 100 år sedan. Förbluffande mycket är sig likt!  
Sven Olov Karlsson fick för övrigt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2019.

Titeln Bygdedjuret är hämtat från den norske författaren Tor Jonssons novell Liket från 1949, och står, enligt Tor Jonsson-sällskapets Håvard Teigen för ungefär samma sak som kollegan Axel Sandemoses Jantelagen; misstro och ovilja mot människor som är annorlunda, gärna den som flyttat in, eller som har ambitioner utöver det gängse. 

En annan tråd är återkommande upplevelser av mental frånvaro samt evig sömnbrist, samtidigt som gården, jobbet, familjen ska ha sin del. 

Men i ryggen har han också en snäll pappa som lät honom prata på och samtidigt visade hur man lagar bilar, ett hem utan alkohol och inga gräl mellan föräldrarna. 

Det är 480 sidor berättarglädje om hatkärlek, äkta kärlek, tålamod, enorm arbetsförmåga. Och en massa arbete. Boken sitter kvar i tankarna länge. Ett sånt slit det har varit att leva Sven Olov Karlssons liv och ta hans strider! 

Kärlekskrockar i de andras land

Berättelsen om Mathilde från Frankrike och hennes äktenskap med Amine från Marocko är bitvis brutal, våldsam och mörk, men också med överraskande vändpunkter av kärlek och värme och människor som förändras. 

ROMAN. Leïla Slimani De andras land, översatt av Maria Björkman, Dansa med mig, översättning Lotta Riad (Natur & Kultur) (del 1 och 2 av planerad trilogi)

Mathilde, ung kvinna från franska Alsace blir blixtförälskad i Amine, från Marocko. De möts när han strider för Frankrike under Andra Världskriget. Mathilde ska klara en kultur där fransmän är kolonisatörer, kvinnor stängs in och de europeiska invånarna ser på förhållandet mellan dem med förakt. 

Hon är huvudet högre än sin blivande make och full av drömmar om ett spännande liv, borta från den tråkiga vardagen. När boken börjar är året 1947 och Amine ska försöka få den torra jorden i Mèknes att blomstra. De får två barn, Aïcha och Selim, som vi följer från barnaåren i del ett till ett vuxenliv i del två. Del tre i denna Marockotrilogi är på ingång och jag ser fram emot att följa vad som händer. För det är mycket konflikter, uppror, passion och våld i berättelsen som även skildrar Marockos politiska historia, där Amine ska klara omställningen efter åren i armén, bli modern jordbrukare och samtidigt behålla kontrollen över familjen. 

För båda är Marocko de andras land med ständiga krockar mellan kulturerna och förväntningarna, samtidigt som konfliktnivån i landet byggs upp, nationalisternas mot fransmännen, våldet kommer allt närmare. Allt lyckas författaren väva in i ett mångfacetterat porträtt. Bitvis brutalt, våldsamt och mörkt, men också med plötsliga vändpunkter av kärlek, värme och alla de nyanser som formar en människa. 

Personerna överraskar ofta genom att agera oförutsägbart, när de plötsligt får nya insikter. Det är underbar läsning! I synnerhet Mathilde utvecklas under bokens cirka tio år till en kvinna med oväntade krafter. Hennes utveckling, liksom Aïchas är en del av ljuset – och mörkret i boken. 

Bettys sista steg mot frihet

Ensamstående mamman och bokhandelsägaren Betty får i den sista delen tampas med både ekonomiska problem och oro för barnen. När ska hon berätta sanningen om pappan för sin äldsta dotter? Här får vi veta hur det går.

ROMAN. Katarina Widholm Älskade Betty (Historiska media)

I denna fjärde del avslutas berättelsen om det tidigare hembiträdet Betty. Hon som fick plats hos en familj med nazistsympatier i Stockholm 1937 är nu 35 år och en massa har hänt henne på vägen. (För den som vill läsa serien, som finns i pocket låter jag bli att berätta vad.)  

Året är 1955, Betty är ensamförsörjare med tonårig dotter som vill bli sångerska och en 10-årig son som mobbas i skolan. 

Bettys värld befolkas av väninnor, arbetskamrater, släktingar som vi lärt känna genom de tidigare böckerna. Hon är inte längre hembiträde, utan egenföretagare, men fejande och städandet fortsätter. Oavsett hur sent på kvällen är det hon som röjer efter barnen, plockar undan och diskar. Hon tampas med både vardagliga och existentiella problem. Hur ska det bli med den stora kärleken som finns i bakgrunden och när ska hon berätta sanningen om pappan för dottern? Hon funderar fram och tillbaka, har inte alltid rätt lösning, är både svag och stark, och ändrar dessutom uppfattning ibland när livet visar nya sidor. Jag gillar författarens sätt att visa, inte förklara allting. Mycket feelgood, en del lite väl osannolik, men även mänsklig klokskap i denna avslutande del om Betty. 

Ett stycke kvinnohistoria med ett hembiträde i centrum och med många fina tidsmarkörer längs vägen. 

Underbart för alla åldrar

Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för svår att ta upp. 

MUMIN. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas den som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på  baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, och, förutom den underbara titelnovellen, den värmande historien om Granen.

Allt så underfundigt, spännande och kärleksfullt filosofiskt så att de intuitivt omfamnas av var och en av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor eller liten för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans sociala stress är igenkännbart och skildras med den Janssonska mixen av vidsynthet, värme, en dos svalkande överseende och förstås Muminmammans kärleksfulla lugn.