Natur & Kultur

Gott & blandat från läshörnan

Liv Beckström

Deckarduo med krånglig relation i London, starkt och självutlämnande om akuta kejsarsnitt, hårda hemkomster för sjuksköterskorna i Vietnam, kvinnokamp i Marocko, Nigeria, Västerås och Stockholm, en flickas frigörelse i Norge, brödrafejd med juridiken som vapen och Muminpappans uppror: Elva bladvändare som gett läsglädje den senaste tiden!

Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Snitt som räddar och skrämmer

Eftervård och själsliga ärr får för lite tid. Den traumatiska upplevelsen av ett akut kejsarsnitt skuggar lyckan av ett barn som räddats till livet, visar tio berörande texter i en ny antologi. 

ANTOLOGI. Cecilia Alstermark, Erica Elfström, Nina Elfström, Gudrun Furumark, Idha Holmlund, Christina Lindenstrand Cuenca, Ulrika Nettelblad, Sofie Olovsson, Agneta Ottosson, Marika Rasmusson
Ärr Berättelser om akuta kejsarsnitt (Atlas)

Graviditeter ska helst sluta med en bebis på magen och en bricka med flagga och fika till de nyblivna föräldrarna. Men var tionde förlossning slutar med ett akut kejsarsnitt, som är något helt annat. När orden »akut kejsarsnitt, 20 minuter från nu« hörs förvandlas födsloarbetet till en bukoperation med allt vad som hör till: Säng som rullas iväg, en operationssal med grönklädd personal, instrument, starkt ljus, narkos. 

Akuta kejsarsnitt räddar liv – men är också en traumatisk upplevelse. Just dessa känslor av lycka, rädsla och sorg beskrivs fantastiskt fint av tio kvinnor i denna antologi.

Planering, förväntningar och förberedelser inför förlossningen, rämnar. Och här kommer smärtor och oro efteråt. Flera kvinnor i antologin berättar om hur de strax efteråt inte vet om barnet överlevt eftersom ingen haft tid att berätta. Ibland inte heller för pappan. 

Kvinnorna skriver om hemkomstens starka rädsla att något ska hända barnet, problem med operationssåret, svåra smärtor, förlossningsdepression. 

En akut operation är inget som medverkande kvinnorna varit beredda på. Oavsett om de räknat med planerat kejsarsnitt istället för vaginal förlossning. Snarare har de ofta presenterats för en berättelse där man kan andas bort sin smärta, som känts som falsk marknadsföring.

Marika Rasmusson:

»Jag känner ingen annan som snittats akut. Ingen frågar om jag vill berätta om min förlossning. Jag håller det inom mig när jag träffar andra. /–/Istället lyssnar jag till andras berättelser om lustgas och krystvärkar, om hur barnen gled ur dem och hur all smärta gick över./–/ 

Jag förblir stum.« 

Cecilia Alstermarks prosadikt handlar om det akuta normala:

/—/

På neonatalintensiven 
är akuta kejsarsnitt 
det normala

Det syns på de nya mammorna 
som dyker upp till frukosten
innan vi går in i olika rum
sträcker in våra händer 

i kuvöser

Mammor 
som rör sig långsamt
med ena benet sträckt
och en hand över såret 

Men även ljuset och glädjen får plats, så småningom.
Ulrika Nettelblad: 

«Kanske finns det sådant som aldrig helt bleknar, kanske finns det områden som alltid kommer att vara domnade, men inte längre ett färskt sår, inte längre lysande rött, inte längre ständigt stramande, inte längre ständiga påminnelser. Ett ärr. Bleknat. I vissa ljus nästan osynligt. 
Och runtomkring det: centimeter efter centimeter efter centimeter av frisk och känslig hud.«

Par i brott  – med krånglig kärlek

Privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott löser kluriga och farliga uppdrag i London, samtidigt som de i hemlighet är förälskade i varandra. Blandningen av kärlek med förhinder och riktigt bra krimgåtor gör även tegelstenstjocka åttan i serien till en bladvändare. 

DECKARE. Robert Galbraith The hallmarked man (Sphere)

Nummer åtta i den mer än tio år långa serien om de båda privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott ärpå 1050 sidor. 

I The Hallmarked man (ungefär den kontrollstämplade mannen) får duon uppdrag från en kvinna som vill få bekräftat att mannen som hittats mördad i en silverbutiks källarvalv är hennes försvunna pojkvän. Spåren pekar åt olika håll och även mot frimurare inom polisen. 

Precis som tidigare tar relationen mellan de två delägarna rejält med plats och är en viktig anledning att jag orkar med den fysiska tyngden. De eviga missförstånden, där traumatiska minnen ofta bidrar, vävs fint in i farliga uppdrag där dimridåer och falska ledtrådar strösslas över handlingen. Författaren mixar suveränt Londonmiljöer och de rikas oftast ytliga nöjen med en sjuk mediekultur, missbruk och en social misär, som inte verkar ha ändrat sig mycket sen Charles Dickens dagar.

Deckarformeln med alla dess förvillelser används med finess.

Galbraith är pseudonym för J.K. Rowling, Harry Potters skapare och  serien om Strike och Ellacott som inleddes 2013 har överösts med lovord i brittisk press. I serien, har nu sju år passerat. Robin har gift sig, skiljt sig och är inne i ett nytt, som läsaren inser, destruktivt förhållande med polisen Ryan. Strike, Afghanistanveteran, med protes där foten suttit, har vuxit upp med en missbrukande mamma, varit gift med en neurotisk och manipulerande kvinna, och är ryktbar för tillfälliga och obetänksamma relationer med kända kvinnor. 

För den som klarar att hålla isär alla misstänkta väntar ett elegant slut. Men en cliffhanger är kvar: Hur ska det gå för Robin och Strike?

Final för brödrarfejden 

Ivar Krügers borttrollade skärgårdsöar och brödrakonflikten i advokatfirman Beck dominerar den tredje och sista delen i HG Axbergers serie Rättvisans gång, men där tidens spektakulära händelser tar för mycket plats från människorna vi ska följa. 

ROMAN. HG Axberger Advokaterna (Natur & Kultur)

Den sista av de tre delarna i romansviten börjar med ett gripande: En uppburen regissör på Dramaten, här kallad K, hämtas till förhör mitt under en repetition år 1976. Är han en simpel skattesmitare eller en martyr? Det enda som är klart är att han hade en svaghet: »Själv kallade han det behov, han behövde äga kvinnor.« 

Den både farsartade och vassa redogörelsen är en av flera spektakulära händelser som får lite väl stor plats i romanen, med en massa initierade detaljer men utan namns nämnande, som mordet på statsministern 1986 och skandalen runt Bofors vapenexport. 

Allt blir en del av bakgrunden till det som händer runt de båda bröderna Beck, Sten och Magnus, där storebror vill förinta lillebror, eller i vart fall ta ifrån honom all makt över advokatfirman. Inga knep är för fula. 

Händelsetrådarna från de båda andra delarna i serien, Domstolen och Arvet löper samman och spektakulära juridiska konflikter fortsätter ge huvudbry. Vem som ska bestämma om jakt och fiskerättigheter i norra Sverige? Ska juridiken ägna sig åt individuella rättigheter eller vara verktyg för staten och alla medborgare? Ett skifte verkar vara på väg med den nya chefen för rättsråden.

Axberg är en skicklig stilist som lyckas förvandla paragrafer till skönlitteratur. Han är suverän på att initierat skildra sociala miljöer de flesta av oss inte har tillträde till.  Det tema som håller ihop böckerna är juridikens makt över politiken och dess motor för mänskligt handlande. Och där är han på hemmaplan.  

Men det är problematiskt med så kallad autofiktion, när det rör sig om historiska, i vissa fall levande personer, som utrustas med egenskaper och tankar som fötts hos författaren. 
Advokaterna kritiserar subversivt hur juridiken ger utrymme för finter som urholkar det offentligas makt, och gynnar den nya kapitalismens trixande. Som de tre kompisarna från Handelshögskolan som blev rika lånehajar, men vill kallas bankmän.  
Det blir till sist ett både värdigt och finurligt slut på en högst läsvärd släktsaga.

Starkt om sjuksköterskor i Vietnam

De unga kvinnor som tog värvning som sjuksköterskor i början av Vietnamkriget upplevde mer av blod, bomber och tårar än ära. Med en av dem i centrum får vi en roman om krigets fasor, kärlek, sorg och psykiska sår som inte erkänns.  

ROMAN. Kristin Hannah Kvinnorna översatt av Camilla Jacobsson (AB)

Den långa topplaceringen på bokhandelns pocketvägg är välförtjänt. Kristin Hannahs bok om de amerikanska unga kvinnor som frivilligt tog värvning som sjuksköterskor i Vietnamkriget. är även etta på New York Times bästsäljarlista. 

Huvudpersonen 21-åriga Frankie (Frances) Mc Grath, vill följa sin storebror Finley till det som hon tror är ett ärofullt patriotiskt uppdrag. Hennes impulsiva beslut handlar mer om att visa sin pappa att hon också kan göra något för landet, men vad detta innebär har hon inga insikter om. Men snabbt inser hon att Vietnamkriget är mer av blod, smärta, bomber och tårar än ära. Innan Frankie ens hinner fram har brodern omkommit.

Tiden i boken omspänner åren mellan 1966 och 1982, året då monumentet över de stupade soldaterna till slut invigs i Washington. Och där får till sist också de sjuksköterskor som dog i kriget plats. 

Som krigssjuksköterska uthärdar hon oerhörda påfrestningar. Det känns som man står bakom Frankie i de primitiva operationsrum i Vietnam där hon lär sig arbeta under anfall, mörkläggning, med brist på allt utom svårt skadade. Men när hon kommer hem översköljs hon av det vi i dag kallar posttraumatisk stress. Frankie brottats med sin vrede och ångestattacker i ett USA som varken erkänner kvinnornas insatser eller behov av hjälp.

Hon försöker glömma utan att lyckas. Katastrofen är nära, när hon obönhörligt närmar sig botten. Men ljuset återvänder, om än väldigt sakta. Författaren har lagt ner mycket arbete på research och resultatet är strålande. 

Svindlande kärleksfull flickskildring

Rutiner och magiskt tänkande hjälper tioåriga Paula genom de stormande åren in i puberteten. Plötsligt handlar allt om att inte bli likadan som föräldrarna. En strålande skildring om att vara ung och kämpa för att leva helt och fullt. 

ROMAN. Vigdis Hjort Femton år Den revolutionära våren, översatt av Jens Hjälte (Natur & Kultur)

Rutinerna gör Paula trygg. I alla fall när hon är tio år. Vardagar och helger är lika förutsägbara. Mamman sätter fram frukost, tar hand om lillebror bakar, städar, tvättar. Pappa och storasyster Elisabet kör till stan där hon går på Kristeligt gymnasium och pappa hunsas av chefen och klagar vid middagsbordet på att han inte få löneförhöjning. 

Paula går till bästisen Karen efter skolan. farmor och farfar kommer på besök varannan söndag. Annars gå på tur med matsäck. 
Det som kändes bra var att det inte förändrades. Hon ber till Gud att allt ska vara som det brukar. 

Men sen vill hon inte det längre. Hon tror inte på Gud, och hon tror att hennes föräldrar låtsas tro på Gud bara för sina föräldrars skull.
Något skaver. Hon hittar sin mammas brev till mormor, fyllda av små och större lögner om familjens liv.

Det är den revolutionära våren när Paula fyller femton år som allt ställs på ända. Hon känner en våldsam lust och glädje över att leva, samtidigt som hon ifrågasätter allt hennes familj står för. Det blir en ensam, inre strid för att inte bli lika instängd som föräldrarna i outsagda förväntningar om att hålla en fin fasad. Puberteten stormar så hon knappt kan stå upprätt.

Hon söker ett språk för allt hon känner, för lyckan att vara i världen.  

»Det hon hoppades, för hon hoppades ju, var att oftare få uppleva den innerliga känslan av att vara närvarande, av närvaro och någon som kom när hon lyckades spränga ögonblicket, så att det blev djupt, när ögonblicket öppnades och bredde ut sig, den känslan av att leva, av att vara levande som kom då.«

Kan hon gå sin väg utan att knäcka sina föräldrar, få deras förståelse och förlåtelse? Konfirmationen blir en genomgångsrit, som läsaren får följa in i minsta andetag. 

En mycket, mycket fin och kärleksfull flickskildring!

Storkapitalet fick Krögaränkan på fall 

En dådkraftig krögaränka gav Västerås centrum ett helt kvarter med hus värda att bevara. Men själv fick hon betala ett högt pris när stadens manliga styre fick nog. 

ROMAN. Lena Hörngren Krögaränkan (Ekström & Garay)

Det handlar om Västerås vid 1800-talets mitt, och om krogen Klippan där vägarna möttes. Men framförallt om en osedvanligt driftig kvinna, Anna Christina Malmqvist som tog strid mot manlig dominans när hon byggde sitt krogimperium. 

»En berättelse om en kvinna, en stad och en tid« står det på försättsbladet. Men i hög grad handlar det också om manlig makt, de som ägde jord och hus – tidens storkapital. Kvinnan kunde bli myndig som änka, annars inte, och den man som hade stora egendomar kunde ensam få röstmajoritet i en kommun. Detta utmanar Anna Christina med sitt byggande och till slut fick hon betala priset. Något nätverk var inte att räkna med för henne. 

Boken börjar 1847, en kväll i maj när 57-årige krögaren Johan Fredrik Malmqvist avlider och 35-åriga trebarnsmamman, Anna Christina, 35, blir krögaränka med egen rådighet över pengar och beslut på krogen där hon började som piga. 

Anna Christina har inte slarvat med skolan, trots sin fattiga uppväxt. Hon kan läsa och skriva. Hon har framtidsplaner. Nu är hon kvinna i sitt eget hus, med egen rådighet över inkomster och utgifter. Men utgifterna hon ärvt är fler än riksdalerna i börsen. Och sen startar en lånekarusell där hon blir fartblind av lyckan att få bygga ut och göra bättre. 
Stadens styre börjar tycka att hon tar för stor plats. Och hon får erfara de brutala konsekvenserna av tidigare statsminister Göran Perssons (S) visdomsord: Den som är satt i skuld är icke fri.

Anna Christina har funnits, men som huvudperson i en bok är det författaren som, med den äran, gett henne kropp och karaktär, med hjälp av böcker, offentliga dokument, och tidningsartiklar från Västerås vid 1800-talets mitt. Visst, en fiktiv berättelse, inte sann men sannolik. Och genom författaren – som jag känner sen flera år tillbaka – ser jag verkligen framför mig den arbetsamma krögaränkan i tidens mörka lokaler torka bord och småprata med gästerna. Och dra upp storslagna planer för framtiden. Hon lämnar ju också ett påtagligt och imponerande arv efter sig – i form av ett antal hus hon lät bygga som fortfarande är en del av Västerås centrum, under namnet Klippankvarteren. Krogen fanns kvar ända till 2016. Och för de gamla kvarteren finns det numera hopp om en framtid. 

Vi får tacka kyrkoböckerna för att detta är känt. Och Lena för att det blivit en så levande och rik berättelse! 

När muminpappan gör revolt

Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Det är en underfundig, ömsint berättelse om att försöka dominera sig till kontroll men mogna och släppa taget. 

ROMAN. Tove Jansson Pappan och havet (Förlaget)

Till en pappa, står det på försättsbladet till denna bok från 1965, nyutgiven förra året, på 110-årsdagen av hennes födelse. Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Här bryter familjen upp från Mumindalen till en ö långt ut i havsbandet med dansande sjöhästar och ständiga besök av den skrämmande Mårran. Även ön blir ett levande väsen, omgiven av det lynniga, vilda, ombytliga havet. Allt börjar med att pappan vill ha en plats där han känner att han behövs. Han tror från början att ledarskap är ett ensamarbete, där mamman inte får vara med. (Fast hon vet bättre anpassar hon sig.) Han vill tänka stora tankar och komma fram till något betydande. Exempelvis om havets väsen. Mumintrollet, samt lilla My reagerar olika på farorna på den nya platsen, men låter pappan hålla på. Mamman, alltid lika vidsynt, försöker tycka om ön, trots dess vresiga, vilda humör. 

Det är en bok om samspelet i en familj, med en pappa som tycker sig ha tappat sitt värde. Hans förvirring och frustration skildras med ömsinthet, liksom det toleranta bemötandet från familjen, inklusive den osentimentala retsamheten från lilla My. Alla lär sig något av den omöjliga kampen mot havet. Inte minst Mumin, som gradvis ökar på sitt mod att möta den otäcka Mårran, hon som tjuter och får allt att frysa till is men som ändå får honom att gå ner till vattnet med stormlyktan varje kväll.

Mamman kliver upp, tar fram penslarna och visar sin hemlängtan på fyrens väggar, som hon ibland lyckas försvinna in i. 

Det är en finurlig och filosofisk berättelse, full av äventyr, ömhet, tolerans och spänning, där muminpappan lär sig vad verkligt ledarskap är. 

Utrensad kvinnokamp håller än 

Den våghalsiga Catrin Ambrosia är en av författaren Alice Lyttkens många historiska kvinnokämpar i populärlitteraturens form. Hennes strid för att slippa sysslolöshet i 1700-talets Stockholm ger läsarnöje även i dag. 

ROMAN. Alice Lyttkens Vårens tid är inne (AB)

1968 är den skriven, den sjätte och sista delen om Catrin Ambrosia, en av Alice Lyttkens historiska huvudpersoner som vågar ta strid för sig själv och kvinnors rättigheter, i det här fallet under slutet av 1700-talet, då Gustav IIIregerade. Hon har levt ett minst sagt våghalsigt liv fram till dess att hon flyttar in hos sin välbeställda farbror, kommerserådet i hans Stockholmspalats, där hon går runt och känner sig onyttig.

Jag slukade Lyttkens romanserier i tidig ungdom och blev nyfiken när den här stod i en byta-bokhylla i Öckerö hamn. Jag läser med nöje, om än inte lika indragen som förr. 

Alice Lyttkens blev känd för historiska kärleksromaner, men också för faktaböcker om kvinnans historia. Hon gjorde noggranna efterforskningar av det sociala livet bland de bättre bemedlade borgarna i huvudstaden, av de fattigas villkor, intrigerna runt kungahuset. Inte konstigt att hon en gång i tiden var Sveriges mest utlånade författare. Läsarna hade heller inga problem med hennes faiblesse för att använda gamla, svenska ord och ålderdomlig meningsbyggnad. Börja blir följaktligen begynte, även om blir änskönt, dessutom blir desslikes, fortfarande blir alltfort, en sådan är slik en, och så vidare. 

Såhär kan det låta: 

»Huruledes hade hon inte gripits av ett slags svindel, när han hos överståthållaren baron Sparre hade erbjudit henne kvarter i sitt hus. Hon kunde helt simpelt inte komma sig för att tro honom.«

Så mycket roligare än idag när det är anglicismer som överfyller språket. 

Alice Lyttkens har råkat ut för utrensning på många svenska bibliotek. Men den finns fortfarande att beställa. Det är bara att passa på och förnöja sig!

En hyllning till kvinnors vänskap

De har pengar, självförtroende och drömmar, men inget blir som de tänkt, och kärleken flyr alltid sin kos för de fyra kvinnorna i romanen. Deras vänskap är fylld av beska piller, humor och obrottslig lojalitet. 

ROMAN. Chimanda Ngozi Adihche Drömräkning, översatt av Niclas Nilsson (Albert Bonniers) 

Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. Fyra kvinnor som ser på varann och sig själva med ömsom kritiska, ömsom vänskapsfyllda blickar. Vänner i vått och torrt men sällan på samma plats. Och tvärsemot mångas schablonbild av kvinnor från Afrika. 

Chiamaka och Zikora har storstäder i USA som bas, rötterna i Nigeria, där Omeglor bor, efter en misslyckad period som doktorand i Deras samtal är fyllda av beska sanningar och rannsakanden. Och skratt.

Chiamaka kommer från en rik nigeriansk familj, kan resa runt i världen och skriva frilansreportage om resor på spekulation, utan någon oro från sin försörjning. Relationerna med män hon förälskar sig i är ofta kortvariga och därmed ganska många och har gått upp i rök. Därav titeln. Zikora är en framgångsrik advokat med ett krossat hjärta, precis som Chiamaka tillhör hon Igbofolket, en kristen minoritet i Nigeria. Kadiatou är Chiamakas hushållerska, som får hjälp att ge dottern bra skola och pianolektioner. Hon är från Guinea, och i USA som flykting. Hon städar även ett lyxhotell, med diplom från arbetsgivaren, men kommer att råka mycket illa ut. Ett fall delvis hämtat ur verkligheten.

Omelogor är Chiamakas kusin, mycket framgångsrik i den Nigerianska finansvärlden och ekonomiskt oberoende. Hon har startat en blogg för att uppfostra män och har bakom sig en misslyckad period som doktorand vid ett amerikanskt universitet. Hon stöter på en ny sorts rasism och häpnar: »Amerika är begripligare på avstånd. De vill att ens liv ska passa ihop med deras slappa halvsmälta teorier och när det inte gör det kommer de störtande med sin provinsiella tvärsäkerhet.« 

Ingen har någon fast relation, Kadiatou den enda som har barn. I den skildrade tiden varvas tillbakablickar med under och efter pandemin. Det här är en roman om relationer, hur de svänger upp och ner över tid, och hur de kan te sig i de verkligt rika människornas värld.
Vi möter ett annat Nigeria än i medierna, om än med samma problem med korruption och fiender mellan folkgrupper. Jag läser med nöje! 

”Olämplig” roman blev kvinnoklassiker

Den otäcka Ulrik överger fabriksarbetaren Gerda när han lurat av henne allt och gjort henne gravid. Gerda reser sig mot alla odds, och hennes kamp för att behålla sin värdighet trots stor fattigdom i det tidiga 1900-talets Sverige är en läsupplevelse. 

ROMAN. Maria Sandel Droppar i folkhavet (Murbruk förlag) 

Arbetarförfattaren Maria Sandel (1870 – 1927) har fortfarande en livaktig vänförening, ett litterärt sällskap som förvaltar hennes minne. Romanen om den unga fabriksarbetaren Gerda Spant som blir skändligen bedragen av en samvetslös sol-och-vårare till fästman kom ut 1924.  Då har hon så smått fått en etablerad sits, och kan leva på de arvoden hon får för artiklar och kåserier i arbetarpress, efter år som hemindustriarbetare och även hembiträde i USA.

Den recenserades i Biblioteksbladet samma år med följande slutkläm: »För omdömesgilla läsare en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och ner. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.«

Handlingen är definitivt brutal: 

Bedragaren Ulrik Isberg saknar totalt samvete och lämnar den godtrogna Gerda efter att ha lurat av henne allt sparkapital, samt gjort henne gravid. Gerda visar en imponerande mental styrka när hon helt barskrapad reser sig ur förnedringen. Hon får hyra in sig hos en äldre änka, Morsan, som hon kallas i kvarteret och som sliter hårt med städning. Morsans stora sorg är att den hemmavarande sonen Ansgar är lungsjuk och alkoholiserad. Vi följer den lilla familjens slit och strävan i ett av Stockholms slumområden. Det är misär och elände men även kärv ömhet, skämt och solidaritet mellan människor, först och främst kvinnor, även de som balanserar på utkanten.

Sandel skildrar här – troligen först av svenska författare – lesbisk kärlek mellan kvinnor, två prostituerade, som Gerda kommer i kontakt med som hemsömmerska. 
Men starkaste temat är att kvinnan skyddas bäst av att inte leva med en man, även om kroppen har begär, vilket i hög grad gäller Gerda själv. 

Sandel är oförblommerad i sin avsky för alkoholen, som förstör så mycket i de fattiga hemmen. 
Men det stränga budskapet om skötsamhet blandas med rappa och roliga samtal mellan människorna runt Gerda. Slutet är drastiskt.

Maria Sandel var när hon skrev denna femte roman svårt handikappad och drabbad av både dövhet och synnedsättning. Hon hade gått några få år i skolan, bodde i en enrumslägenhet med kakelugnsspis på Mariebergsgatan, i utkanten av Kungsholmen i Stockholm. tillsammans med sin mor och försörjde sig på hemindustriellt arbete. 
Som 17-åring reste hon till Amerika och arbetade som hembiträde och efter hemkomsten kom hon i kontakt med organiserade S-kvinnor och började skriva i tidningar som S-kvinnornas Morgonbris. Hon såg hur kön och klass satte gränserna i livet och hennes texter lever än.  

Fullträff om frigörelse och längtan 

Den borde ha en självklar plats på årets bästa-bok-listor den här fulländade avslutningen på Marockotrilogin, med en familj, men framförallt tre generationer kvinnor i centrum.

ROMAN. Leïla Slimani Jag tar med mig elden (Natur & Kultur)

Fransyskan Mathilde, som blir förälskad i Amine Belhaj och på 1940-talet flyttar med honom för att anlägga fruktodling i Meknès i Marocko, inleder trilogin. Hennes svägerska Selma, dottern Aïcha, och hennes bror Selim tar stor plats i del två. I denna del är det döttrarna Mias och Inès tur. För dem hägrar Paris, som en plats där de ska vara fria. Vi följer dem från 1980 och fram till 2022.
Familjen bor i Rabats finare kvarter, Aïcha är gynekolog och hennes man Mehdi Daoud, hårt arbetande, omutlig ordförande i en statlig kreditbank i Casablanca, där han ständigt utsätts för påtryckningar. Ett antal synliga och osynliga förbud ligger som en filt över familjen, som försöker kryssa och hyscha så gott det går.

Det här är en berättelse om att våga vara sann mot sig själv, om att kunna säga nej och hejdå. Som Mia, med elden inom sig, och med i hemlandet förbjuden kärlek till kvinnor. Ett övergripande tema den konfliktfyllda kärleken till landet de lever i, som utövar ett både synligt och osynligt förtryck. Den centrala frågan, ställd av Selim är: 

»Kan man älska ett land som inte älskar en? Kan man vara härifrån och därifrån på en och samma gång?« 

Författaren, född i Marocko, bosatt i Paris, växlar perspektiv mellan yngre och äldre, män och kvinnor i romanen. De skarpa kanter och brutalitet som fanns i relationerna i de första böckerna har mjuknat. De vet att de hör ihop även om oförståelsens murar reser sig, inte minst mellan flickorna och deras pappa. Mehdi får tillfälle att rannsaka sig själv, »sin egen falskhet och sina fåfänga val.« 

Amines syster Selma, alltid på gränsen, symboliserar med sina oförutsägbara handlingar och ständiga motstånd denna splittring. 
Slimani fångar flickornas frihetslängtan, tillkortakommanden och segrar med många, små detaljer från vardagen, varvat med tankar om samhället, politiken, livets mening. 

Kort och gott är det underbar läsning!

Elva boktips för mys och rys

Liv Beckström

Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras! 

Åtta sommartips från läshörnan

Liv Beckström

Kärlek, svek och strid för kvinnors självbestämmande i 1800-talets England och 1900-talets första Medieamazoner. Passion och uppror i och kring en fransk-arabisk familj i Marocko. En ung mans kamp mot Bygdedjuret. Psykisk press för författarbarnen. Hur slutar det för hembiträdet Betty? Och vad kan Muminfamiljen lära oss om livets stora och små förtretligheter? 
Här är åtta finfina bladvändare!

Åtta tips från läshörnan: Fatima Bremmer, Åsa Beckman, Jane Austen, Sven Olov Karlsson, Leïla Slimani, Tove Jansson och Katarina Widholm. Foto: Liv Beckström

Mediesystrar till liv i Ligan

Med lojalitet och trofasthet lyfte och stöttade »blodssystrarna« varann i uppförsbackar och motvind. Och delade glädjen i medvind. Från tidiga 1900-talets rösträttskamp, genom två världskrig följer vi Ligan, de dådkraftiga kvinnor som blev pionjärer på tidningsredaktionerna. 

BIOGRAFI. Fatima Bremmer Ligan Klarakvarterens blodsystrar (Forum)

Deras karriärer som unga journalistaspiranter kom igång för mer än 100 år sedan – och födde ett gäng orädda, smarta och solidariska yrkeskvinnor, som fick ta strid mot hån, sextrakasserier, nedlåtande behandling och usla arbetsvillkor. 

Fatima Bremmer har gjort ett fantastiskt arbete med att kartlägga och levandegöra den så kallade Ligan, varav de tio mest tongivande utgör denna kollektivbiografi om »en märklig explosion av kvinnlig intelligens«, som det heter på den blodröda framsidan. Det blir nästan 400 sidor där hon med faktabaserad inlevelse även går in i kvinnornas tankar och känslor, till gagn för läsningen. De vill respekteras för sitt kunnande, publiceras, resa ut i världen, ha frihet. Och de får mycket, men inte gratis. Det är slit och kamp, det är brist på pengar, svek, kärlekssorg. Men genom alla år finns Ligan där, en eller flera när det krisar.   

Boken börjar och avslutas med Célie Brunius, som blir 98 år. Som förutom effektiv yrkeskvinna och så småningom heltidsarbetande sexbarnsmor även är duktig fäktare. I bokens start följer vi hennes morgonpromenad till Riddarholmen, där hon granskar manus på bokförlaget P.A.Norstedt & Söner. För att klockan 17 lämna arbetsplatsen, ta sig till »stadskroppens bultande hjärta«, Klarakvarteren och stämpla in på Svenska Dagbladet, där hon skriver notiser. 
Året är 1907 och dagspressen på frammarsch. 

Tidningsägarna börjar se värdet av artiklar riktade till kvinnor, av kvinnor. Och på den vågen surfar Ligans medlemmar med en gemensam längtan att ta plats och erkännas. Att få ta på sig de vita handskar som är ett tecken på att du blivit en riktig journalist på uppdrag. 

De legendariska tidningskvarteren är sedan länge jämnade med marken och ersatta av modernismens kanske främsta exempel på livlös stadsarkitektur. På Célies tid låg tidningsredaktionerna »vägg vid vägg« i nedre delen av Klara tillsammans med verkstäder, ateteljéer, diverse affärer, fattiga barn, ölstugor, fuktiga källare. Slum blandad med flärd. Célies plats är i trälhavet, allmänna redaktionen, där hon skriver c-notiser, redaktionens lågstatusjobb. Men hon är bra, noggrann med känsla för både nyheter och kvalitet. Med svårbegriplig effektivitet fortsätter hon idogt yrkesarbetet även efter sitt giftermål – som fram till 1921 gör henne omyndig. 

Vi följer Ligan även genom år av kris och krig, där flera är med och försöker lindra barnens svält och fattigdom. Deras engagemang bidrar till grundandet av Rädda Barnen, och en av dem, Gerda Marcus, gör ensam nästan oerhörda ansträngningar för att få in dödshotade judar i ett ovilligt Sverige. 

Och jag instämmer helhjärtat med författaren: Gerda Marcus hjältedåd bör lyftas fram ur glömskan. Varför inte i en dramadokumentär med denna förträffliga bok som bas!

Om pappa mår bra mår familjen bra? 

Åsa Beckmans ger både en klarsynt analys av hur hon påverkats av det upphöjda pappaegot i sin familj och visar på likheterna med andra kulturbarns situation. 

ESSÄ. Åsa Beckman Kulturbarn, att växa upp i skuggan av en författare (Norstedts) 

Den här måste ni läsa, säger grannen som berörts av Åsa Beckmans berättelse om uppväxten i skuggan av pappan, Erik Beckman (1935 – 1995). Inte längre så känd, aldrig folkkär, men för några decennier sedan poet, dramatiker och författare, högt rankad i en liten, men viktig krets.

Jag erkänner att jag fnyst åt intervjuerna med författaren om boken. Åsa Beckman är ändå biträdande kulturchef och krönikör på stora morgontidningen DN, där pappan tidigare var kritiker. Hennes syster är chef på SVT, det har uppenbart funnits en hel del ljus också på de här barnen. Men jag tar tillbaka. Beckmans klarsynta och ömsinta analys av hur hon själv påverkats av det upphöjda pappaegot som familjen ständigt måste ta hänsyn till, visar intressanta och gemensamma nämnare i familjerna hos en rad välkända författare, vars barn fått känna på den psykiska påfrestning föräldrars, främst fäders, skrivande innebär. Om alkohol eller andra droger tillkommer (vanligast är alkoholen) accelererar problemen. Som för Erik Beckman.

Numera skriver även kulturbarnen i egen sak om uppväxten med dessa kända föräldrar. Åsa Beckman tar kulturbarnssituationen en nivå upp, med utgångspunkt från privata erfarenheter och hittar mycket som är lika. 

Det mest spektakulära exemplet i hennes essä är författarfamiljen Mann med Thomas, (1875 – 1955), hustrun Katia och deras sex barn. De låter allt ljus skina på patriarken, han som inte får störas, som beundras, beröms och ursäktas för alla utbrott och konstigheter. Och som skapar en märklig stämning av att hela familjen flyter ovanpå. 

Eller som Tove Janson formulerar det i Farlig midsommar från 1954 när Mumintrollets pappa har skrivit en pjäs som får kritik från Homsan: 

»Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.

  Älskling, sa Mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?

  Jodå, sa allesammans.

  Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand. Jag ska se till att ingen stör dig och du ska få ha hela karamellskålen bredvid dig när du arbetar!

 Nåja, sa Muminpappan. Men lejonet ska med!

 Naturligtvis ska lejonet med, sa mamman. 

Muminpappan arbetade och arbetade. Ingen talade eller rörde sig.«

Om en mamma finns med står hon i frontlinjen som sjuksköterska, cheerleader och terapeut. Åsa Beckmans mamma axlar självklart den rollen, hon är en stabil tandsköterska och familjens stöttepelare. Det är ett mycket fint och kärleksfullt porträtt. 

De kvinnliga författaregona är färre, men kanske ännu svårare att hantera för barnen, eftersom det inte verkar finnas stöttande fäder i bakgrunden på samma sätt. De möter inte heller samma högaktning som fäderna i familjekretsen. Men är i lika hög grad vända mer mot sitt skrivande än mot sina barns behov av omsorg. Det är rätt beklämmande bilder som framträder, av såväl pappor som mammor, när barnen själva får berätta.

Kanske är det annorlunda i dag, kanske är författaren inte längre en upphöjd person som sitter i sitt skrivrum och inte får störas, utan som lugnt randar sina tankar med hörlurar medan barnen hålls med sina skärmar? 

Beckmans välskrivna text tar oss i vilket fall med på en ganska sorglig resa ur ett barnperspektiv som är viktigt att beakta. 

Kärleksromanen som alltid är aktuell

Med det klassiska första stycket: »Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru«, slår Jane Austen klockrent an denna odödliga relationsromans ironiska och romantiska tema.

ROMAN. Jane Austen Stolthet och fördom, översatt av Gun-Britt Sundström (AB)

Romanernas roman är nyutgiven i läsvänlig och snygg pocketupplaga, där bokstäverna inte trängs med varann och därtill med personligt förord av Agnes Lidbeck, en finfin översättning av Gun-Britt Sundström samt en bra förklaringslista av tidens begrepp i slutet. 

Men det är förstås Austen själv och hennes glimrande debut från 1813 (hon började skriva på berättelsen långt tidigare) som fascinerar. Hon fortsätter locka läsare och ligga på topplistor över de bästa romanerna århundrade efter århundrade. 

Kanske för att frågan om att hitta den rätte är ständigt aktuell och bara verkar bli svårare för varje generation? Plus att ett redigt arv återigen ses som fördel vid giftermål, vilket tidningen The Economist belyste med hårda siffror i ett temanummer för en tid sedan (mars 2025)? Men framförallt för att den är så bra!Boken behandlar äktenskapet som affärstransaktion och att våga – och kunna göra uppror mot hela tanken – och just därför bli vinnare i kärlekslotteriet. Vilket händer huvudpersonen Elizabeth som efter ett antal konflikter och missförstånd får sin mr Darcy.

Jane Austen återger kärlekstrasslet runt familjen Bennet med en lätt och svalt ironisk stil, omväxlande med djup romantik som känns så i tiden. Hennes kvinnoporträtt, hur hon återger relationer och samtal har ovanlig lyskraft även i våra dagar.

I boken följer vi turerna runt de två äldsta döttrarna, Jane och Elizabeth när den gladlynte och välbeställde mr Bingley dyker upp i trakten tillsammans med sin snobbige vän.  

Mamman mrs B, som hon framställs av Jane Austens muntra och vassa penna är »en kvinna med klent förstånd, föga kunskap och ständigt växlande humör.« Medan pappan mr Bennet var »en säregen blandning av intelligens, ironisk humor, tystlåtenhet och plötsliga infall«. Helt klart är Austen på pappans sida, men inte utan kritik.

Stolthet och fördom har visats i flera versioner på film och jag har ett tummat ex i hyllan. Men en omläsning är uppfriskande, de fyndiga dialogerna, de elaka och roliga porträtten av familjens vänner och släktingar, och dem som anser sig vara förmer. 

Den skarpögda, humoristiska Elizabeth är befriad från den sortens stolthet som reser murar. Hon ser igenom hyckleri och tvekar inte att tala om det. Hon tror inte, som systern, att alla människor är aktningsvärda, och blir djupt chockad när hennes bästa väninna Charlotte gifter sig med Mr Collins, familjens löjliga släkting – som dock är den som ska ärva Mr Bennets titel och egendom. »Det är obegripligt! Det är i alla avseenden obegripligt!«
Men det är det förstås inte! 

Löftet Elizabeths öde ger läsarna är att det finns en väg ut som stavas ömsesidig respekt och äkta kärlek, dessutom tillsammans med en massa pengar, bara man är sig själv. Betydligt mindre realistiskt än Charlottes krassa val, men med ett budskap om tro, hopp och kärlek som ingen tröttnar på. 

Sven Olovs egobrottning imponerar

Om arbetsmoral och uthållighet ska definieras med en person är Sven Olov Karlsson självskriven kandidat. Och ett sånt slitgöra det varit att ta hans strider! 

ROMAN. Sven Olov Karlsson Bygdedjuret (Natur & Kultur)

En ung och pratsam praktikant underhöll oss vid fikabordet på Kommunalarbetaren för ett antal år sedan. Han var deltidsbonde, utbildad undersköterska och svetsare och berättade skrönor som ingen annan om livet i hembygdens Västmanland.

Med Bygdedjuret får jag förhistorien och fortsättningen på hans kringelikrokväg till framgång, efter många år av motgång. En roman som också är en biografi.

Det här är en solskensberättelse, deklareras inledningsvis. Det dröjer dock bra länge, ett antal decennier, innan de där strålarna lyser upp livet på allvar. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen med att berätta »hur det går«, med vägen är kantad av hinder och återvändsgränder.

Sven Olov Karlsson sparar inte på detaljerna om skolmobbning, usel arbetsmiljö, elaka eller fåniga chefer, mamman som aldrig vill bekräfta honom, brorsan som bara ligger på sängen eller äter, den ständiga värken i en tidigt sliten kropp. 

Skrivandet romantiseras inte. Från kravlös flykt, till enda chansen bort, blir det ett arbete som vilket som helst, en evig stress och rutin för att få pengar.

Karlssons dråpliga, sorglustiga berättelse från journalistsvängen, exempelvis reportaget om Speedwaysupportrarnas starkölsfyllda bussresa som lokalredaktör för tidningen Sala-Örnen blinkar åt Ivar Lo Johansson som i en del av sin uppväxtskildring Journalisten skriver om tiden som lokalredaktör på Sörmlandsörnen för ungefär 100 år sedan. Förbluffande mycket är sig likt!  
Sven Olov Karlsson fick för övrigt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2019.

Titeln Bygdedjuret är hämtat från den norske författaren Tor Jonssons novell Liket från 1949, och står, enligt Tor Jonsson-sällskapets Håvard Teigen för ungefär samma sak som kollegan Axel Sandemoses Jantelagen; misstro och ovilja mot människor som är annorlunda, gärna den som flyttat in, eller som har ambitioner utöver det gängse. 

En annan tråd är återkommande upplevelser av mental frånvaro samt evig sömnbrist, samtidigt som gården, jobbet, familjen ska ha sin del. 

Men i ryggen har han också en snäll pappa som lät honom prata på och samtidigt visade hur man lagar bilar, ett hem utan alkohol och inga gräl mellan föräldrarna. 

Det är 480 sidor berättarglädje om hatkärlek, äkta kärlek, tålamod, enorm arbetsförmåga. Och en massa arbete. Boken sitter kvar i tankarna länge. Ett sånt slit det har varit att leva Sven Olov Karlssons liv och ta hans strider! 

Kärlekskrockar i de andras land

Berättelsen om Mathilde från Frankrike och hennes äktenskap med Amine från Marocko är bitvis brutal, våldsam och mörk, men också med överraskande vändpunkter av kärlek och värme och människor som förändras. 

ROMAN. Leïla Slimani De andras land, översatt av Maria Björkman, Dansa med mig, översättning Lotta Riad (Natur & Kultur) (del 1 och 2 av planerad trilogi)

Mathilde, ung kvinna från franska Alsace blir blixtförälskad i Amine, från Marocko. De möts när han strider för Frankrike under Andra Världskriget. Mathilde ska klara en kultur där fransmän är kolonisatörer, kvinnor stängs in och de europeiska invånarna ser på förhållandet mellan dem med förakt. 

Hon är huvudet högre än sin blivande make och full av drömmar om ett spännande liv, borta från den tråkiga vardagen. När boken börjar är året 1947 och Amine ska försöka få den torra jorden i Mèknes att blomstra. De får två barn, Aïcha och Selim, som vi följer från barnaåren i del ett till ett vuxenliv i del två. Del tre i denna Marockotrilogi är på ingång och jag ser fram emot att följa vad som händer. För det är mycket konflikter, uppror, passion och våld i berättelsen som även skildrar Marockos politiska historia, där Amine ska klara omställningen efter åren i armén, bli modern jordbrukare och samtidigt behålla kontrollen över familjen. 

För båda är Marocko de andras land med ständiga krockar mellan kulturerna och förväntningarna, samtidigt som konfliktnivån i landet byggs upp, nationalisternas mot fransmännen, våldet kommer allt närmare. Allt lyckas författaren väva in i ett mångfacetterat porträtt. Bitvis brutalt, våldsamt och mörkt, men också med plötsliga vändpunkter av kärlek, värme och alla de nyanser som formar en människa. 

Personerna överraskar ofta genom att agera oförutsägbart, när de plötsligt får nya insikter. Det är underbar läsning! I synnerhet Mathilde utvecklas under bokens cirka tio år till en kvinna med oväntade krafter. Hennes utveckling, liksom Aïchas är en del av ljuset – och mörkret i boken. 

Bettys sista steg mot frihet

Ensamstående mamman och bokhandelsägaren Betty får i den sista delen tampas med både ekonomiska problem och oro för barnen. När ska hon berätta sanningen om pappan för sin äldsta dotter? Här får vi veta hur det går.

ROMAN. Katarina Widholm Älskade Betty (Historiska media)

I denna fjärde del avslutas berättelsen om det tidigare hembiträdet Betty. Hon som fick plats hos en familj med nazistsympatier i Stockholm 1937 är nu 35 år och en massa har hänt henne på vägen. (För den som vill läsa serien, som finns i pocket låter jag bli att berätta vad.)  

Året är 1955, Betty är ensamförsörjare med tonårig dotter som vill bli sångerska och en 10-årig son som mobbas i skolan. 

Bettys värld befolkas av väninnor, arbetskamrater, släktingar som vi lärt känna genom de tidigare böckerna. Hon är inte längre hembiträde, utan egenföretagare, men fejande och städandet fortsätter. Oavsett hur sent på kvällen är det hon som röjer efter barnen, plockar undan och diskar. Hon tampas med både vardagliga och existentiella problem. Hur ska det bli med den stora kärleken som finns i bakgrunden och när ska hon berätta sanningen om pappan för dottern? Hon funderar fram och tillbaka, har inte alltid rätt lösning, är både svag och stark, och ändrar dessutom uppfattning ibland när livet visar nya sidor. Jag gillar författarens sätt att visa, inte förklara allting. Mycket feelgood, en del lite väl osannolik, men även mänsklig klokskap i denna avslutande del om Betty. 

Ett stycke kvinnohistoria med ett hembiträde i centrum och med många fina tidsmarkörer längs vägen. 

Underbart för alla åldrar

Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för svår att ta upp. 

MUMIN. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas den som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på  baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, och, förutom den underbara titelnovellen, den värmande historien om Granen.

Allt så underfundigt, spännande och kärleksfullt filosofiskt så att de intuitivt omfamnas av var och en av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor eller liten för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans sociala stress är igenkännbart och skildras med den Janssonska mixen av vidsynthet, värme, en dos svalkande överseende och förstås Muminmammans kärleksfulla lugn. 

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag. 

24 boktips som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermid 1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

En Kristina av kött och blod

Liv Beckström

Lejonburen, Ulrika Kärnborg (Natur & Kultur)

En ung flicka som inte vill göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig, som vägrar äktenskap och ett förutbestämt liv och istället bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin nya roman Lejonburen, om ett av historiens mest kända uppbrott. 

Året är 1633 och förvirring råder i Svea rike, i efterdyningarna av att »lejonkungen« Gustav den II Adolf stupat i Lützens dimmor på slagfältet. I det förödda krigslandskapet försöker hans lojale kansler Axel Oxenstierna träffa en överenskommelse. Hemma väntar kungens änka, Maria Eleonora och hans 7-åriga dotter Kristina. 

Kristina är den unga arvtagerska han är förmyndare åt. Hon gör något för sin tid närmast otänkbart när hon avstår från drottningkronan, tackar nej till tilltänkta äktenskap, konverterar till katolicismen och för sina återstående tre decennier väljer ett liv som landsflyktig utlandssvensk. Ett uppror av guds nåde, som nästan golvar hennes fostrare »herr Oxenpanna« som hon ofta vanvördigt kallar honom. Det är runt henne berättelsen kretsar, men synvinkel och perspektiv växlar mellan flickan, mamman, fostraren Oxenstierna och Elisabeth änkedrottningens trotjänare. Vi följer dem under sammanlagt 24 år.

Titeln anger villkoren för den ofrivilliga drottningen, lika maktlös som den lejonhona i bur som hon fått till gåva. Men trots allt mäktig, härsklysten, kylig när det passar och brutal när hon får lust att hämnas. Exempelvis beordrar hon utan att blinka avrättning av bönder som revolterat mot elände och svält.

När berättelsen drar igång ligger Kristina, 31 år i ett utkylt rum i Paris. Hon är smutsig, sjuk och det ryktas att hon är döende. Några år tidigare har hon lämnat tro och tron, bytt makten och härligheten i Sverige mot flyktingens exil i Rom, där hon avlider först tre decennier senare. Hon blir för sin tid mycket gammal och lever fler år utomlands än i Sverige. 

Kristina är en fascinerande kvinna, inte minst för de livsval hon gör, som känns så mycket närmare vår tids tankar om ta sitt öde i egna händer än det pliktuppfyllande som måste ha legat i regentrollen. 

Hon vill inte ha den rollen, inte gifta sig för att få en arvinge, inte ställa sin blödande kropp i rikets tjänst. 

»Poeterna talar om njutning. /—/Men aldrig skriver de om hur det är att leva i en kvinnas kropp, att uppleva väldoft och stank, smärta och sjukdom, och den ständiga pendlingen mellan ebb och flod.« /–/Hon vill skrika till dem att låta henne gå. Eller åtminstone lämna henne ifred.« (s.336)

När hon säger nej till äktenskap, regeringsmakt och den religion hennes pappa slagits för gör hon det otänkbara, och Ulrika Kärnborg ger henne just den uppsättning egenskaper och de sociala villkor som gör denna häpnadsväckande utveckling möjlig.

För även om hon var hårt hållen, var hon samtidigt en mycket mäktig ung kvinna, vars ord tidigt blev lag för en maktspelande omgivning av rivaliserande adelssläkter, hovmän och de styrande männen i rådskammaren. Hon är nyfiken, smyger ut inkognito på nätterna för att få veta mer om hur det pratas på krogar. Ingen medkänsla eller empati går att spåra i hennes reaktioner och beslut. 

Axel Oxenstierna, Svea Rikes mäktigaste man har mycket gemensamt med Hilary Mantels Thomas Cromwell , huvudperson i romansviten om intrigerna i England ett sekel tidigare. Precis som Thomas Cromwell får »han Oxenstierna« alltmer att säga till om, titlar och rikedomar hopas på hög, Inkomster och räntor strömmar in från gårdar, hemman och lagmansdömen. 

Till skillnad från Cromwell får han behålla sitt huvud, men makten rinner ur hans allt ålderssvagare fingrar. Liksom Cromwell är han en uppkomling, »när du fortfarande kallas friherre, när de andra, Sveriges gamla släkter, härleder sina anspråk från urgamla ätter, och i smyg stirrar på dig som om du vore en utböling.« 

Och lika levande som Mantel skildrar intrigerna runt Cromwell, Henrik den VIII och de kvinnor som han vill ha eller bli av med, lika inlevelsefullt och elegant skriver Ulrika Känborg fram denna svenska stormaktstid där barnet Kristina ska fostras till drottning, i ett samhälle som bara kan föreställa sig män vid makten. 

Läsningen förflyttar mig verkligen till dessa platser, där intrigerna frodas, plundring, pest och svält plågar befolkningen tillsammans med de eviga krigen. Det är färgstarkt, smutsigt och lastbart och Kristina frestas sexuellt av både kvinnor och män. Hovet pulserar av lust och intriger.

Porträttet av makthavaren, rikskanslern som gav Sverige dess nuvarande indelning och styrelseskick är en bärande del av boken. Sedd genom Oxenstiernas ögon är Kristina »liten och sträv, oansenlig och sned i ryggen. Allt hos henne har en grå hinna över sig, utom ögonen. De är fulla av klokskap, intelligens som han känner igen och respekterar, i alla fall bland jämlikar.« (s. 122)

Drottningen Kristinas mod och självständighet väcker förundran, eftersom hela hennes position var så omöjlig. Men den historiska ram som Ulrika Kärnborg sätter runt henne blåser liv i henne som människa, kvinna, makthavare, rebell och konvertit. 

Hilary Mantels romansvit om Thomas Cromwell är tredelad och tar många tusen sidor att berätta. Även Ulrika Kärnborg, för övrigt i flera år min kollega i ledarskrivargänget på Dagens Arena, hade gärna kunnat fläska på med lite mera text. Det håller hon för, denna Kristina av kött och blod.