• Cecilia Alstermark och Mikaela Nordlund berättar om Mamman och havsvärken – en feministisk sjöjungfrusaga.
• Maria och Harald Gripes Pappa Pellerins dotter – om Loella, flickan i skogen som ensam tar hand om två, små syskon.
  Tordyveln flyger i skymningen: Om tre ungdomars magiska äventyr runt en gammal herrgård i Småland. 
• Astrid Lindgren och Hans Arnolds Allrakäraste syster om kärlek, sorg och en hemlig tvillingsyster bakom rosenbusken.
• Frances Hodgson Burnetts klassiker Den lilla prinsessan om Sara Crewe, som vill uppföra sig som en prinsessa även när hon blivit utfattig. 
• Och Tove Jansson som ritar och berättar även om de svåraste känslorna i Muminfamiljens lugnande värld.
  Sju barnböcker för alla åldrar att läsa om och om igen!

Syskonsorg som skimrande saga 

Sjuåringen ligger på magen och läser Allrakäraste syster om och om igen. Kan den få bättre betyg?

BARN. Astrid Lindgren Hans Arnold Allrakäraste syster (Rabén & Sjögren)

Sagan om Barbro, flickan med den hemliga tvillingsystern, Ylva-li som bor i en underjordisk värld vid den stora rosenbusken, är en av Astrid Lindgrens finaste sagor om döden. Systern sprang dit strax efter födseln och bara Barbro vet var hon finns, och att hon finns. Mamma verkar mest bry sig om lillebror.

Illustratören Hans Arnold, för vuxna kanske mer känd som skräckens mästare, visar de två systrarnas kärlek till varandra och deras äventyr i den magiska underjorden med detaljrika, gulliga, oftast glada och färgstarka bilder, som en kontrast till svärtan som också finns. Det blir till en berättelse om glädjen i fantasilek, om sorg och tröst och att kunna gå vidare i livet. Så som bara Astrid Lindgren kan få till det.

En sjuåring i min närhet, som nyss knäckt läskoden bad först sin pappa läsa den högt gång på gång. Nu läser hon den själv, om och om igen.

En sjöjungfrusaga med lyckligt slut

En drömsk och rörande saga om mamman som längtar till havet, sedd med barnets kärleksfulla blick. Med underbara bilder fyllda av det som bär fantasin, utan att bli sagt. 

BARN. Cecilia Alstermark Mikaela Nordlund Mamma & havsvärken (Beta Pedagog)

I ett vackert och bilderboksvänligt format möter vi barnet, pappan och mamman. Och i utkanten några sjöjungfrur. 

Flickan och pappan har ett eget förbund, vardag, rutiner, stabilitet. Han är väl förankrad i verkligheten där han står framför diskbänken och gör frukost. Där har magin väldigt lite plats. »Pappa fattar inte sånt här.«

Mamman har en egen, hemlig värld och ibland en sjöjungfrustjärt, ibland är hon under vattnet med andra kvinnor, systrar.

Runt barnet, flyger sjöhästar, fiskar och delfiner. De simmar under köksbordet där hon sitter och äter tonfiskpasta. 

Mamman längtar ibland till vattenvärlden så att hon tappar färgen i ansiktet och gör tokiga saker som att hälla salt i chokladen när den fattas henne. Bilderna visar en mycket ledsen mamma. 

Den lilla berättaren blir inte rädd, utan förstår. Av mognaden i språket att döma är hen någonstans från fem år och uppåt. Barn förstår mer än man tror i den åldern.

Mamman har havsvärk, konstaterar barnet. Ett finurligt ord för tillståndet som kan tolkas vuxet, eller som sagans magiska värld där en mamma mycket väl kan ha ett vidsidanomliv under vattnet. Är mamman egentligen en sjöjungfru som steg upp ur vattnet när hon mötte kärleken? 

Här får vi en lyckligare variant på HC Andersens sjöjungfrutema.

För HC Andersons lilla sjöjungfru slutade allt mycket illa när hon offrade sig själv för kärleken. I den här boken ser barnet till att mamman inte behöver ge upp. 

Mamman med havsvärken behöver varken offra friheten eller kärleken. Barnet ser att det kan räcka med ett härligt bad i badkaret för att mamma ska må bra. 

Romantik och mystik med många bottnar

En skickligt och fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, vara bladvändare att försjunka i många decennier till.

BARN. Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen (Bonnier Carlsen) jubileumsupplaga från 2023

En tordyvel flyger i skymningen, på perrongen i Alvesta, rakt in i ögat på en truckförare så att tåget försenas. Detta sätter igång händelsekedjan.
Den här boken om äventyr i och kring en fiktiv småländsk by med en försvunnen egyptisk staty, gamla, gömda brev olycklig kärlek och röster från andra sidan, utgavs första gången 1974. 
Jag tillhör knappast huvudmålgruppen, men dras direkt in i den spännande handlingen, som utspelas några sommarveckor i en fiktiv småländsk by. 

Jonas Berglund 13, hans storasyster Annika 15 år och David Stenfäldt, 16 är denna sena junikväll, på Jonas födelsedag, ute vid banvallen för att testa hans present, en kassettbandspelare. Tåghjulens dunkande mot skenskarvarna ska fångas på band. 

Tåget blir, genom tordyveln några minuter försenat, och de tre ungdomarna får in helt andra, märkliga ljud i bandspelaren. Mystiska röster som säger? 

På så vis »kom nu vissa för längesedan gömda och glömda förhållanden i byn Ringaryd i Småland att rullas upp och slutligen bli avslöjade.« 

Berättelsen inleds med ett resonemang om hur händelser styrs. 

Tillfälligheter, eller slump? Kanske delar av ett öde som inte kan undvikas? Eller »bestämda av en försyn som ingen känner«?

Vi kan bara gissa, vi får inte veta, slås fast i upptakten som blir inledningen till veckor med mystiska sammanträffanden, fynd av gamla, gömda brev, röster och historier från det förflutna, jakt på en försvunnen egyptisk staty. Och en märklig blomma som reagerar på människorna i sin omgivning. 

Det historiska kärleksparet har en naturromantisk tro på att »allt levande hörer samman«, blommor, djur, natur och människor är förenade i en gemensam själ.

Själv hittade jag Gripes kända ungdomsbok i skåpet för sommarläsning, där den legat sen 2023. Då gavs den ut som jubileumsutgåva för att det var 100 år sedan Maria Gripe föddes och jag spontanköpte den. Första gången kom den ut 1974, efter att ha gjort succé som radioföljetong i samarbete med Kay Pollack.

Att jag började läsa nu, två år senare är en tillfällighet. Liksom att jag senare såg att SVT puffar för boken som teveserie denna sommar…

I förordet berättar poddaren Kalle Lind om hur han kom i kontakt med boken via Läseklubben för barn. Den blev även klassens högläsningsbok och alla blev lika förtrollade som han av blandningen av Enid Blytonskt koncept för en Fembok med mysterielösande barn och den klassiska sagans kontakt med andra världar. 

En härligt fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, försjunka i många decennier till.

En stark tjej går sin egen väg

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

BARN. Maria Gripe Pappa Pellerins dotter (Albert Bonnier)

Pappa Pellerins dotter Loella med det långa svarta håret, den gröna mamma-koftan och det röda halsbandet är en stark och modig hjältinna som inte behöver omvärldens bekräftelse. 
Kan en berättelse från 1963 om en 12-årig flicka som bor i ett hus i skogen, ensam tar hand om sina två små tvillingbröder fungera även för dagens läsande barn? Absolut!

Ändå är Loella egentligen raka motsatsen till ideal många barn numera alltför tidigt pådyvlas. Hon trivs bäst i naturen, i den lilla byn, hon vill stå på egna ben och har en stark integritet och självkänsla, trots att hon egentligen har det eländigt. 

Idag skulle Loella kanhända kallas hemmasittare eftersom hon vägrar skolan (men hon kan både läsa, skriva och räkna), eller utsatt barn, eftersom hon saknar omhändertagande föräldrar. Pappan har aldrig funnits där, mamman städar båtar till sjöss månader i sträck och nöjer sig med hejiga brev. Nedanför i skogsbacken vakar Pappa Pellerin, en människoskrämma som Loella byggt och klätt i slokhatt och regnkappa. Det närmaste hon kommit en pappa hittills. Men han vaktar deras hus.

Loellas pappa har aldrig synts till, att längta och hoppas på att han ska komma är en viktig del av boken. 

Den 12-åriga flickan, så fint tecknad av Harald Gripe är psykiskt stark mitt i all bedrövelse. I henne bor kraft, självkänsla och kampanda, precis som hos generationskamraten Pippi. 

Men i övrigt är de inte lika alls. Loella har ingen kappsäck med guld som Pippi, utan letar överbliven mat i konditoriets och butikens soptunnor och plockar ved i skogen.

Hon kan inte stoppa vuxna som vill sätta henne på barnhem. 

Som tur är har hon sina hjälpare. Utan tant Adina och 90-åriga Fredrik Olsson i skogstorpet på höjden hade de tre barnen både svultit och frusit. Och då hade det inte varit en saga för barn

När Loella tvingas flytta till staden och ett barnhem får hon en känslomässig chock, hon blir som bedövad av allt det »stassiga«:

»Hon känner inte igen sig själv. Hon tänker ofta att om hon hemma i skogen skulle ha träffat en flicka lik den hon själv blivit nu, så skulle och aldrig ha stått ut med henne. 

 Det är stadsvärlden som har förändrat henne, tänker hon. /—/

  I staden känns allting oklart och svävande. Man går som på lina mitt emellan skratt och gråt och är varken lycklig eller olycklig. På landet skrattar man och gråter, och man vet varför.«

Men hon lär sig på barnhemmet att det finns andra flickor, med en tuff attityd som längtar och gråter på natten för att de känner sig övergivna av föräldrarna, Skolfröken är både vacker, bestämd och snäll. Allt är inte elände.

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

Muminlivet som teater

I hyllan i bokhandeln står den kategoriserad för 6 – 9 år. Men detta äventyr i midsommartider när Muminvärlden faller samman är en allåldersberättelse att läsa och avnjuta utifrån livserfarenhet. 

MUMIN. Tove Jansson Farlig Midsommar (Förlaget)

Mumintrollets mamma har på vippen blivit klar med sin vackraste barkbåt när hela Muminvärlden faller samman. Berget börjar spruta eld och den stora flodvågen sköljer över dalen och dränker allt i sin väg. 

Ursprungligen är sagan om när Mumindalen överraskades av ett eldsprutande berg och en enorm flodvåg utgiven 1954. Alltså en av Tove Jansons tidigare berättelser (den sjätte i ordningen från 1945) om Mumintrollet och hans familj och vänner. Omtryckt gång på gång, senast förra året i ett format som inbjuder till läsning och med illustrationerna precis där de ska vara. Även en riktig karta över Granviken, platsen för äventyret, i inledningen.

Trots familjens filosofiska syn på de hotfulla händelserna, där de sitter på taket till sitt hus och kokar kaffe med ved från gamla möbler, så måste de därifrån. De greppar tag i en konstig byggnad som kommer flytande. 

De förstår inte alls varför familjen som bott där har en massa väggmålningar som ska hissas ner, hundratals dräkter som bara hänger i ett rum, de undrar vem herr eller fru Rekvisita är, och vart luckan i golvet är till för? Ja, läsaren förstår till en början mer än familjen och ett antal oväntade händelser inträffar när Hemuler, homsor och andra varelser kommer med i handlingen. Snusmumriken dyker upp för att ta ut hämnd på en förbudsinriktad parkvakt. 

Hur ska man se på katastrofer, vad är ett hem, och hur kan Misan hitta meningen med livet? 

 Teatern blir perfekt att utforska detta på under tiden som midsommarnatten full av trolldom och den magiska månaden juni pågår.   

Förtjusande om små och svåra tings betydelse

Det osynliga barnet är en av nio filosofiska Muminberättelser om jobbiga känslor för alla åldrar.

ALLÅLDER. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas även denna som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om Muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, den underbara historien om granen och förstås den fantastiska titelsagan. 

Alla så underfundiga, spännande och filosofiska så att de intuitivt omfamnas av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans ängslighet, allt är igenkännbart och skildras så underbart. 

En liten prinsessa som aldrig dör

En liten prinsessa var en av mina mest lästa böcker som barn, som vid omläsning som vuxen berör precis som då.  Den nya utgåvan tar vara på varenda millimeter av det som gjort boken älskad genom åren. 

Redan i slutet av 1800-talet kom första versionen av sagan om Sara Crewe som förlorade allt utom sin värdighet. Foto: Liv Beckström

KLASSIKER/BARN. Frances Hodgson Burnett Den lilla prinsessan, översatt Katarina Backman av (Modernista)

Sara Crewe är 7-år när hon lämnar Indien i sällskap med sin pappa som ska ta henne till en privat internatskola i London. När hon fyller 11 kullkastas hennes liv fullständigt.

En liten flicka, tunn, tankfull, svart hår och grågröna ögon. Hon sitter med pappan på väg till en skola i London, där hon ska bo ensam i flera år. Hon har vuxit upp i Indien men klimatet anses ohälsosamt för barn. Nu ska hon inackorderas hos Miss Maria Minchin som driver en privatskola för välbeställda flickor.

Men åren på flickskolan kommer att förvandlas från överflöd och fjäsk till renaste fattigdom och hårda ord från nästan alla.

Hon mister allt, får kämpa och lida, men får så småningom sin revansch. 

Sara Crewe är en oemotståndlig hjältinna som fascinerat flickor i mer än hundra år, och som fortfarande berör. Berättelsen struntar i all akademisk och vuxen distans.

Den lilla prinsessan, som kommit ut med flera varianter på prinsesstiteln sedan slutet av 1800-talet, handlar om en liten flicka med stort civilkurage. En flicka som älskar att läsa och berätta sagor, som vågar stå upp för dem som inte kan, även när hon själv blivit utfattig. 

Hon är snäll mot de hunsade och hennes vänner på flickskolan är köksflickan Betty och Emergarde som har så svårt att lära sig saker. 

Sagan om Sara utspelas i London på 1800-talet, när Indien var en brittisk koloni och barn dog av svält och tvingades tigga på gatorna. 

Bokens tidigaste version Pensionsflickan, en novell kom i slutet av 1800-talet och har i svensk översättning omväxlande hetat, lilla prinsessan, En liten prinsessa och nu senast Den lilla prinsessan. 

Den första versionen saknar många av de händelser och relationer som gjort berättelsen populär, men senaste utgåvan följer troget den längre versionen.

Lite förvånande är det att de bokomslag jag sett ignorerar att Sara beskrivs ha en något mörkare hudfärg, kanske är mamman av indiskt ursprung?

Själv beskriver hon sig såhär: »Jag har kort, svart hår och gröna ögon, och smal och spinkig är jag också. Jag är ett av de fulaste barn jag någonsin sett.« (Vilket förstås inte stämmer.)

Skolan har lite olika namn nu senast  fröken Minchin Exklusiva skola för unga damer.

I övrigt är skillnaderna små. Den fjäskiga ägaren Miss Minchin är lika intresserad av föräldrarnas pengar och ointresserad av flickornas välbefinnande i alla utgåvor. 

Oavsett vilken version är Frances Hogdson Burnetts penna både vass och kärleksfull, berättar inlevelsefullt om både nöd och elände och det goda livet i välbeställda hem. Hon ser samhället sådant det är i slutet av 1800-talet, med klassklyftor, tiggande barn, och de mycket rika som sätter näsan i vädret och ofta bara vill bli ännu rikare. Saras själsliga styrka och karaktär imponerade på mig som barnläsare och fortsätter göra det idag.