Ge anhörigbarn en bättre start!

Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde.  Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.

Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.

Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).

Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.

Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs  rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.

Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.

Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.

Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!

Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.

Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej  hade behövt det.

Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.

Dela detta:

Ojämlikhet hotar vänliga Kanada

Hit flyttar folk från USA för att slippa gatuskjutningar och rån. Kanada är landet med hjälpsamma människor, få våldsbrott och olåsta dörrar. Men under ytan sjuder konflikter runt ursprungsbefolkningens och de olika språkens status. Växande klyftor hotar den tillit mellan människor som är vänlighetens förutsättning.

Kanada finns numera i toppskiktet bland länder där störst andel av inkomstökningen gått til den rikaste procenten. Och  ursprungsbefolkningens kvinnor utsätts för skrämmande grovt våld.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies - fantastiska berättare från Kanada.

LM Montgomery, Alice Munro, Robertson Davies – fantastiska berättare från Kanada.

Vi utforskade under två juniveckor Toronto, Quebec och Montréal  i provinserna engelskspråkiga Ontario och fransktalande Quebec, där sammanlagt 62 procent av Kanadas befolkning bor. För en två veckors resa funkar den här rutten fint.

Torontos National Post - snygg kvalitetstidning.

Torontos National Post – snygg kvalitetstidning.

Och det är bara att konstatera; ryktet om de vänliga kanadensarna verkar stämma! Det börjar på Torontos flygplats, där kvinnan i passkontrollen leende förhör sig om hur vi tänker tillbringa tiden, säger välkommen och gratulerar till val av tågrutt: ”It’s a real beautiful trip!” Nu var tågresan mellan Toronto och Montreal ungefär lika vacker som den mellan Malmö och Hässleholm, – men avsikten var den bästa.

Metro i Montreal gör en snygg tidning.

Metro i Montreal – läsvärd tidning.

Sen fortsätter snällheten: Stannar vi och kikar på kartan i Toronto erbjuder någon, ung kvinna eller äldre hippie, genast hjälp att visa vägen. Biljettbokningen La Vitrine i Montreal hade inte den pjäs vi ville se, då ringer tjejen teatern och hjälper oss få de två sista platserna, utan att tjäna en kanadadollar på det.”Du åt för lite frukost, jag tar inte fullt betalt”, säger servitrisen på hotellet, och i tunnelbanan får vi flera gånger spontan assistans med val av biljett och färdväg av medresenärer.

Frukostmys i Kanada.

Frukostmys i Kanada.

På bussen till Lachine utanför Montreal, tar tre fransktalande pensionärer över när chauffören går bet och hjälper oss till rätt avstigning. Där vi senare, över en kaffe får en snabbversion av en norskättad kvinnas livshistoria. Turister från Skandinavien tillhör inte vanligheten. Men ändå hörde vi ofta: Åh, Sweden, la Suéde, jag har vänner, släktingar, bekanta där eller i alla fall i Norge, Finland, Danmark..Skandinavien..Trevligt men märkligt med tanke på att Sverige-anknutna kanadensare är ca 340 000 dvs knappt 0,1 % av landets ca 35 miljoner invånare. Men antingen du är i engelsktalande eller franska delar, är  hjälpsamheten påfallande.

En enda sur blick – från stressad taxichaufför som fick för lite dricks är ett fint kvitto på det vänliga välkomnande Kanada. Men det finns varningsklockor.

Engelskspråkiga Torontoto med stor fransk minoritet.

Engelskspråkiga Toronto med stor fransk minoritet.

Kanada är relativt homogent , sett till befolkning och religion, de flesta kommer från Europa och är kristna. Samtidigt lever invånarna sen inflyttning från 1500-talet och kommande århundradens konflikter mellan franska och engelska kolonisatörer med spänningar, framförallt runt språkstatus och ursprungfolkens utsatthet. Den gamla rivaliteten mellan det franska och engelska lever kvar, exempelvis som nålstick i ledare och kolumner, och en kamp om vilken av de två största städerna som är coolast, engelskdominerade Toronto i Ontario eller fransktalande Montreal i Quebec. Anglofoner och frankofoner lever sida vid sida, som ”två ensamheter”, även om segregeringen i form av boende efter språk långsamt håller på att luckras upp. Det regerande partiet i provinsen Quebec, Québécois förlorade oväntat valet 2014 och tappade hela 24 mandat, sedan de hårt drivit frågan om strängare kultur- och språklagar. För även om Toronto domineras av engelsktalande är den franska minoriteten stor, och vice versa i Montreal, så någon sorts maktbalans råder genom landets officiella tvåspråklighet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Och franskrpåkiga Montreal har en stor engelsk minoritet.

Sverige och Kanada har gemensamma drag, tycker Kanadas ambassadör Kenneth Maccartney som sommarpratade 2 juli dan efter Kanadas nationaldag.Han minns sitt möte med Falun och Dalarna då han kom som utbytesstudent 1977 – och den aha-upplevelse han fick. Trots olika storlek, seder och historia kände han igen sig och återfinner en slags likhet mellan våra länder i värderingar och åsikter; känslan av ”ro, tolerans och ordning”, liksom rädslan att förhäva oss. Ambassadörer citerar ur en novell av den kanadensiska Nobelpristagaren 2013 Alice Munro, den klassiska Janterepliken ”Vem tror du att du är egentligen..?” På andra sidan gränsen, i USA var glassarna alltid större och människorna kaxigare. På gott och ont.

Filmaren Michael Moore lyfte i sin omskakande dokumentär om skolskjutningar och vapenvåld i USA fram Kanada som det goda exemplet. Ett land med sjukvård även för de fattigaste, där man vågar lita på varann, inte ens låste ytterdörrarna. Och inte blev mördad med skjutvapen. Brottsstatistik är knepigt. Men Moore har rätt i att kanadensarna inte skjuter ihjäl varann som i USA: 2011 listades 11000 dödsskjutningar med vapen i USA, siffran för Kanada samma år var 158.(Antalet vapen i Kanada är cirka 31 per 1000 , medan det i USA är ännu högre, där finns minst 89 skjutvapen per 1000 invånare,) USA har visserligen 10 gånger så många invånare men antalet dödsskjutningar är nästan 93 gånger högre.Med dessa mått är Kanada absolut ett tryggt land. ( I Sverige finns det idag cirka 20 registrerade vapen per 1000 invånare, men mörkertalet är stort. Antalet dödsskjutningar  2014 var, enligt Brå, 28.)

En besviken Michael Moore ogillar den utveckling han ser i Kanada. I en intervju förra året, med Leslie Roberts i webbkanalen Global’s The Morning Show sa han bland annat: ”Canadians need to stop electing politicians who want to make the country more like its neighbour to the south,/–/ “I’m really disappointed that you have been electing people that want to be more American-like — and I mean that in the worst ways,”
“Why have you elected politicians that are going to take away the essence of what you are as Canadians? Why would you do that to yourselves?” /—/
“What if we just adopted a little bit of your way? We’d be a nicer people. We’d be nicer to each other. We’d be nicer to the world,”

Moore, har vuxit upp i Flint, Michigan — på andra sidan Detroit River ligger Windsor i kanadensiska Ontario.

Han undrar: vad beror det på att hans hemort har 500 mord per år, medan Windsor på den kanadensiska sidan har noll mord per år:
“How does that happen? How is it that you don’t want to kill each other? Wou believe that if somebody is sick they have a human right to see a doctor and not have to worry about losing their house?” Vi amerikaner borde ta efter det bästa i Kanada istället för tvärtom, menar han.

Oron är befogad. Kanada, liksom Sverige och värstingen USA blir allt mer ojämlikt, en liten elit av de rikaste får alltmer,  visar OECD-statistik, något Bernie Sanders, kandidat för demokraterna i USA  fått jublande respons från anhängarna när han kritiserar USA. (kan ses på Youtube). Trenden att satsa mer på de riktigt rika än på jämn fördelning av välfärden har tyvärr spridit sig  till grannen.

Kanada finns numera på en inte så hedrande fjärde plats bland länderna, där störst andel av den totala inkomstökningen gått till den rikaste procenten. Kanada ligger visserligen närmare Europa än USA om vi ser till den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstspridningen i ett land. Med det måttet är USA år 2013  mer än dubbelt så ojämlikt (18,8) som Kanada (8,6) som finns strax under genomsnittet för OECD (9,6) Kanada är ungefär en tredjedel mer ojämlikt än Sverige (6,3). Men ojämlikheten har de senaste åren ökat lika snabbt i Kanada som i USA när man ser hur stor del av inkomsterna som går till den rikaste procenten. Förändringen gäller perioden 1981-2013, alltså i stort sett den tid som gått sedan Kanadas ambassadör gjorde sitt första Sverigebesök, som utbytesstudent i Falun. Så både ambassadören och de politiker han jobbar åt borde vara bekymrade.

Ekonomiprofessor Luiten van Zanden säger: Ökade klyftor är förlust av välmående. ”Vi ser tydliga samband mellan större ojämlikhet och ökad brottsnivå, korruption, försämrad hälsa och så vidare.”
(Sverige har de senaste två åren minskat sin relativa fattigdom lite grann, men visar för hela perioden samma trend, mot ökad ojämlikhet om än från en lägre nivå. Få länder har visat samma snabba försämring av inkomstljämlikheten som Sverige,)

Och mitt i fredligheten finns mörka,blodiga fläckar på den kanadensiska kartan. Winnipeg i provinsen Manitoba är en stad med 663 000 invånare och en stor andel ursprungsbefolkning. När vi är där spelar Pia Sundhage och fotbollslandslaget sina gruppspelsmatcher i det VM som mittbacken Nilla Fischer i sitt Sommar i P1 (13 juli) kallar för ett ”helvetes jävla skit-VM”, men just då är allt fortfarande möjligt. Mellan Winnipeg och vår destination Toronto är det dock 220 mil så vi följer starten i medierna istället och får på köpet förfärliga fakta om staden – som kallas Murderpeg på grund av att den har landets högsta förekomst av våldsbrott och mord.

Här förekommer så mycket våld mot kvinnor att VM-truppen, varnas för att gå ut ensamma! De flesta brotten riktas dock mot ursprungsbefolkningens flickor och kvinnor.och har samband med missbruk och social utsatthet. Kanadensiska kvinnor från ursprungsbefolkningen löper fyra gånger högre risk att bli mördade än genomsnittet!. Medier rapporterar om hundratals saknade flickor och fynd av ett stort antal mördade kvinnokroppar som regelbundet dumpats i floden Red River, som rinner förbi staden. Detta är verklighet och inte en värre/vidrig variant av dramaserien Top of the Lake.I ett litet samhälle med 3000 invånare, Sagkeeing First Nation, bara några mil från Winnipeg har sex flickor mördats och 46 saknas. Det går knappt att ta in.

Ursprungsbefolkningen och det historiska sambandet mellan dagens våld och den ”aggressiva assimilering” de utsattes för under årtionden är en mörk del av Kanadas historia som under vårt besök lyftes genom en Sanningskommission som publicerade sin rapport i början av juni. Den blev högst kontroversiell. Inte främst för fakta som visar, att 154 000 barn tvingades lämna sina familjer för att fostras i religiösa skolor, att fler än 6000 dog och att den brutala behandlingen kan vara en del av förklaringen till allt det våld som i dag förekommer inom delar av ursprungsbefolkningen. För detta har drabbade fått ursäkt och ekonomisk ersättning. Men rapportens slutsats: att myndigheterna genomfört ett kulturellt folkmord vill den konservativa federala regeringen inte gå med på, trots eller på grund av, att Kanada officiellt kallar sig tvåspråkigt och mångkulturellt.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Emily Carr inspirerad av och solidarisk med ursprungsbefolkningen i separatutställning på AGO-museet i Tornoto.

Diskussionen blev en intressant bakgrund till den pågående separatutställningen på samtidskonstmuséet AGO i Toronto (till 9 augusti) av Kanadas mest välkända konstnär Emily Carr (1871-1945) Hon växte upp och verkade i en tid när skolsystem som med tvång skilde ursprungsbarn från föräldrar, utformades, när landområden brutalt konfiskerades och heliga platser förstördes. En stark och banbrytande kvinna  visar solidaritet med ursprungsbefolkningen i kraftfulla, expressiva målningar; dova jordfärgade landskap, hemlighetsfulla skogar, totempålar och besjälad natur.

”Har du 25 cent?” Undrar den tandlösa kvinnan med kort, hår i samma färg som riven ingefära. Hon sitter vid rännstenen, på hörnan till gågatan som går förbi vår hotellmatsal. En märklig ”pusher street”, mitt i downtown, med kultur, universitet och nöjen bara några kvarter bort. Den är dekorerad med rosa plastpärlor, som hänger i vågor över de slitna människor som dominerar gatubilden. Här, ligger en lågprisbutik för mat i en källare, intill finns systemet (båda provinserna Ontario och Quebec har sin alkoholförsälning reglerad via monopol) och mitt emot ett Mac Donalds. Där utanför samlas missbrukare och langare för att göra upp affärer, trots stor närvaro av både poliser och hjälparbetare. Kvinnan som tigger får en dollar, hennes handflata är sträv som sandpapper. När vi passerar lite senare tittar hon upp och ler: ”Du gav mej en dollar”, säger hon – cirka 7 kronor. En ung tjej vi ser henne ungefär samma tid på morgonen tre dagar i rad – går fram till äldre slitna män och försvinner med dem in i en port längre ner på tvärgatan. Män som aktörer kvinnor som objekt och offer, könsmaksordning även här.

Montreals dystra "pusher street", där missbrukare och tiggare samlades.

Montreals dystra  gatbit, där missbrukare och tiggare samlades.

Påfallande många fler hemlösa, psykiskt sjuka och missbrukare från alla folkgrupper tigger längs shoppinggatan och i tunnelbanan downtown i Montréal, jämfört med det vi ser i centrala Toronto. Orsaken är oklar. Statistiken visar inga stora skillnader i droganvändning mellan de två provinserna. Båda tillåter cannabis för medicinskt bruk från licensierade försäljare. Hemlösheten ökar i hela Kanada.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag.

Cannabis får säljas för medicinskt bruk av företag med licens. Även i chokladkakeform, enligt nytt domstolsutslag. Bild från Toronto.

Den konservativa regeringen verkar mot en allmän legalisering i hela Kanada av smärre innehav för ”rekreationellt bruk”. Men hälsoministern blir ändå upprörd när högsta domstolen nyligen tolkade lagen som att medicinsk marijuana får säljas i vilken form som helst, även chokladkakor. Den liberala provinsregering som valdes Quebec 2014 har fått kritik för att vilja dra ner på vården för de utsatta grupperna, men det är inte hela förklaringen. Hemlöshet är sen 1997 ett växande problem i hela Kanada.

Filmaren Michael Moores och Kanadaambassadörens ljusa bilder av ro, öppenhet och ordning har med andra ord börjat krackelera, och även den nationella tryggheten har börjat minska.Dödsskjutningen av en polis utanför Ottawas parlament i början av året har skärpt vaksamheten inför terrorism och ökat beväpningen av polisen. Rädslan för fler attacker gör att även passregler och visumfrihet börjar ifrågasättas och man funderar på att ta efter USA. Frågan om fundamentalism har satts högre på den federala regeringens agenda och diskuterades livligt när vi var där.
I Montreal demonstrerar man sommaren 2015 mot brist på platser för socialt boende, i Toronto rusar bostadspriserna i höjden och den privata lånemarknaden frodas. En liten grupp rika får, även i Kanada, en allt större del av pengarna, medan medelklassen ser sina inkomster krympa – ett perfekt recept för att skapa ett samhälle med rädda medborgare som hellre ser om sitt eget hus och inte längre litar på grannen. Så visst kan och bör man oroas. Vänlighet är inte gratis. Den kräver tillit och tilltro människor emellan.

De två välordnade välfärdssamhällena Sverige och Kanada som ambassadören uppskattar i sitt Sommarprogram finns inte på samma sätt som för cirka 40 år sedan när han var utbytesstudent i Falun; aldrig har västvärlden varit så jämlik som då, några år under 1970- och 80-talen. Utvecklingen bort från detta borde bekymra ansvariga politiker som hyllar idén om våra länder som likvärdiga, trygga och öppna samhällen. Det finns ett pris med att försöka efterlikna USA som kan visa sig bli högt. Kanadas vänlighet värnas bäst med mer jämlikhet, inte mindre.!

Michael Moore uttrycker sin kärlek till Kanada

Sevärt hörvärt gåvärt i Toronto, Quebec och Montréal

Fakta om Kanada

Resa till och i Kanada

Läsvärt:
National Post, Toronto, engelskspråkig
La Presse Montreal, franskspråkig
Le Devoir, Montreal, franskspråkig
Metro i Toronto och Montreal
clobalnews.ca –
cbc.ca
LM Montgomery, Emily- och Anne på Grönkullaserien, särskilt den förstnämnda
Robertson Davies Deptford-trilogi, en berättele om några familjers öden i tidigt 1900-tal Femte rollen, Manikoran och En undrens värld
Alice Munro Nobelpristagare 2013, exempelvis samlingen På fri fot.

Sevärt: Svt.play, underlandet Kanada.

Dela detta: