Deckarserier som devalverar sig själva

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren
– där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.

24 lästips för bokliga allätare

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke OlssonBricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise RudbergDet första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.