spänning

Elva boktips för mys och rys

Liv Beckström

Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras! 

Sju mirakelböcker för små och stora  

Liv Beckström
  • Cecilia Alstermark och Mikaela Nordlund berättar om Mamman och havsvärken – en feministisk sjöjungfrusaga.
  • Maria och Harald Gripes Pappa Pellerins dotter – om Loella, flickan i skogen som ensam tar hand om två, små syskon.
    Tordyveln flyger i skymningen: Om tre ungdomars magiska äventyr runt en gammal herrgård i Småland. 
  • Astrid Lindgren och Hans Arnolds Allrakäraste syster om kärlek, sorg och en hemlig tvillingsyster bakom rosenbusken.
  • Frances Hodgson Burnetts klassiker Den lilla prinsessan om Sara Crewe, som vill uppföra sig som en prinsessa även när hon blivit utfattig. 
  • Och Tove Jansson som ritar och berättar även om de svåraste känslorna i Muminfamiljens lugnande värld.
    Sju barnböcker för alla åldrar att läsa om och om igen!
Boktips som håller för läsning om och om igen. Foto: Liv Beckström

Syskonsorg som skimrande saga 

Sjuåringen ligger på magen och läser Allrakäraste syster om och om igen. Kan den få bättre betyg?

BARN. Astrid Lindgren Hans Arnold Allrakäraste syster (Rabén & Sjögren)

Sagan om Barbro, flickan med den hemliga tvillingsystern, Ylva-li som bor i en underjordisk värld vid den stora rosenbusken, är en av Astrid Lindgrens finaste sagor om döden. Systern sprang dit strax efter födseln och bara Barbro vet var hon finns, och att hon finns. Mamma verkar mest bry sig om lillebror.

Illustratören Hans Arnold, för vuxna kanske mer känd som skräckens mästare, visar de två systrarnas kärlek till varandra och deras äventyr i den magiska underjorden med detaljrika, gulliga, oftast glada och färgstarka bilder, som en kontrast till svärtan som också finns. Det blir till en berättelse om glädjen i fantasilek, om sorg och tröst och att kunna gå vidare i livet. Så som bara Astrid Lindgren kan få till det.

En sjuåring i min närhet, som nyss knäckt läskoden bad först sin pappa läsa den högt gång på gång. Nu läser hon den själv, om och om igen.

En sjöjungfrusaga med lyckligt slut

En drömsk och rörande saga om mamman som längtar till havet, sedd med barnets kärleksfulla blick. Med underbara bilder fyllda av det som bär fantasin, utan att bli sagt. 

BARN. Cecilia Alstermark Mikaela Nordlund Mamma & havsvärken (Beta Pedagog)

I ett vackert och bilderboksvänligt format möter vi barnet, pappan och mamman. Och i utkanten några sjöjungfrur. 

Flickan och pappan har ett eget förbund, vardag, rutiner, stabilitet. Han är väl förankrad i verkligheten där han står framför diskbänken och gör frukost. Där har magin väldigt lite plats. »Pappa fattar inte sånt här.«

Mamman har en egen, hemlig värld och ibland en sjöjungfrustjärt, ibland är hon under vattnet med andra kvinnor, systrar.

Runt barnet, flyger sjöhästar, fiskar och delfiner. De simmar under köksbordet där hon sitter och äter tonfiskpasta. 

Mamman längtar ibland till vattenvärlden så att hon tappar färgen i ansiktet och gör tokiga saker som att hälla salt i chokladen när den fattas henne. Bilderna visar en mycket ledsen mamma. 

Den lilla berättaren blir inte rädd, utan förstår. Av mognaden i språket att döma är hen någonstans från fem år och uppåt. Barn förstår mer än man tror i den åldern.

Mamman har havsvärk, konstaterar barnet. Ett finurligt ord för tillståndet som kan tolkas vuxet, eller som sagans magiska värld där en mamma mycket väl kan ha ett vidsidanomliv under vattnet. Är mamman egentligen en sjöjungfru som steg upp ur vattnet när hon mötte kärleken? 

Här får vi en lyckligare variant på HC Andersens sjöjungfrutema.

För HC Andersons lilla sjöjungfru slutade allt mycket illa när hon offrade sig själv för kärleken. I den här boken ser barnet till att mamman inte behöver ge upp. 

Mamman med havsvärken behöver varken offra friheten eller kärleken. Barnet ser att det kan räcka med ett härligt bad i badkaret för att mamma ska må bra. 

Romantik och mystik med många bottnar

En skickligt och fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, vara bladvändare att försjunka i många decennier till.

BARN. Maria Gripe Tordyveln flyger i skymningen (Bonnier Carlsen) jubileumsupplaga från 2023

En tordyvel flyger i skymningen, på perrongen i Alvesta, rakt in i ögat på en truckförare så att tåget försenas. Detta sätter igång händelsekedjan.
Den här boken om äventyr i och kring en fiktiv småländsk by med en försvunnen egyptisk staty, gamla, gömda brev olycklig kärlek och röster från andra sidan, utgavs första gången 1974. 
Jag tillhör knappast huvudmålgruppen, men dras direkt in i den spännande handlingen, som utspelas några sommarveckor i en fiktiv småländsk by. 

Jonas Berglund 13, hans storasyster Annika 15 år och David Stenfäldt, 16 är denna sena junikväll, på Jonas födelsedag, ute vid banvallen för att testa hans present, en kassettbandspelare. Tåghjulens dunkande mot skenskarvarna ska fångas på band. 

Tåget blir, genom tordyveln några minuter försenat, och de tre ungdomarna får in helt andra, märkliga ljud i bandspelaren. Mystiska röster som säger? 

På så vis »kom nu vissa för längesedan gömda och glömda förhållanden i byn Ringaryd i Småland att rullas upp och slutligen bli avslöjade.« 

Berättelsen inleds med ett resonemang om hur händelser styrs. 

Tillfälligheter, eller slump? Kanske delar av ett öde som inte kan undvikas? Eller »bestämda av en försyn som ingen känner«?

Vi kan bara gissa, vi får inte veta, slås fast i upptakten som blir inledningen till veckor med mystiska sammanträffanden, fynd av gamla, gömda brev, röster och historier från det förflutna, jakt på en försvunnen egyptisk staty. Och en märklig blomma som reagerar på människorna i sin omgivning. 

Det historiska kärleksparet har en naturromantisk tro på att »allt levande hörer samman«, blommor, djur, natur och människor är förenade i en gemensam själ.

Själv hittade jag Gripes kända ungdomsbok i skåpet för sommarläsning, där den legat sen 2023. Då gavs den ut som jubileumsutgåva för att det var 100 år sedan Maria Gripe föddes och jag spontanköpte den. Första gången kom den ut 1974, efter att ha gjort succé som radioföljetong i samarbete med Kay Pollack.

Att jag började läsa nu, två år senare är en tillfällighet. Liksom att jag senare såg att SVT puffar för boken som teveserie denna sommar…

I förordet berättar poddaren Kalle Lind om hur han kom i kontakt med boken via Läseklubben för barn. Den blev även klassens högläsningsbok och alla blev lika förtrollade som han av blandningen av Enid Blytonskt koncept för en Fembok med mysterielösande barn och den klassiska sagans kontakt med andra världar. 

En härligt fantasifull bok, full av romantik, magisk natur, och även olycklig kärlek. Tillräckligt gåtfull för att, med eller utan teveserie, försjunka i många decennier till.

En stark tjej går sin egen väg

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

BARN. Maria Gripe Pappa Pellerins dotter (Albert Bonnier)

Pappa Pellerins dotter Loella med det långa svarta håret, den gröna mamma-koftan och det röda halsbandet är en stark och modig hjältinna som inte behöver omvärldens bekräftelse. 
Kan en berättelse från 1963 om en 12-årig flicka som bor i ett hus i skogen, ensam tar hand om sina två små tvillingbröder fungera även för dagens läsande barn? Absolut!

Ändå är Loella egentligen raka motsatsen till ideal många barn numera alltför tidigt pådyvlas. Hon trivs bäst i naturen, i den lilla byn, hon vill stå på egna ben och har en stark integritet och självkänsla, trots att hon egentligen har det eländigt. 

Idag skulle Loella kanhända kallas hemmasittare eftersom hon vägrar skolan (men hon kan både läsa, skriva och räkna), eller utsatt barn, eftersom hon saknar omhändertagande föräldrar. Pappan har aldrig funnits där, mamman städar båtar till sjöss månader i sträck och nöjer sig med hejiga brev. Nedanför i skogsbacken vakar Pappa Pellerin, en människoskrämma som Loella byggt och klätt i slokhatt och regnkappa. Det närmaste hon kommit en pappa hittills. Men han vaktar deras hus.

Loellas pappa har aldrig synts till, att längta och hoppas på att han ska komma är en viktig del av boken. 

Den 12-åriga flickan, så fint tecknad av Harald Gripe är psykiskt stark mitt i all bedrövelse. I henne bor kraft, självkänsla och kampanda, precis som hos generationskamraten Pippi. 

Men i övrigt är de inte lika alls. Loella har ingen kappsäck med guld som Pippi, utan letar överbliven mat i konditoriets och butikens soptunnor och plockar ved i skogen.

Hon kan inte stoppa vuxna som vill sätta henne på barnhem. 

Som tur är har hon sina hjälpare. Utan tant Adina och 90-åriga Fredrik Olsson i skogstorpet på höjden hade de tre barnen både svultit och frusit. Och då hade det inte varit en saga för barn

När Loella tvingas flytta till staden och ett barnhem får hon en känslomässig chock, hon blir som bedövad av allt det »stassiga«:

»Hon känner inte igen sig själv. Hon tänker ofta att om hon hemma i skogen skulle ha träffat en flicka lik den hon själv blivit nu, så skulle och aldrig ha stått ut med henne. 

 Det är stadsvärlden som har förändrat henne, tänker hon. /—/

  I staden känns allting oklart och svävande. Man går som på lina mitt emellan skratt och gråt och är varken lycklig eller olycklig. På landet skrattar man och gråter, och man vet varför.«

Men hon lär sig på barnhemmet att det finns andra flickor, med en tuff attityd som längtar och gråter på natten för att de känner sig övergivna av föräldrarna, Skolfröken är både vacker, bestämd och snäll. Allt är inte elände.

Pappa Pellerins dotter är en klassiker om en kämpande flicka som inte tappat sitt skimmer med åren. 

Muminlivet som teater

I hyllan i bokhandeln står den kategoriserad för 6 – 9 år. Men detta äventyr i midsommartider när Muminvärlden faller samman är en allåldersberättelse att läsa och avnjuta utifrån livserfarenhet. 

MUMIN. Tove Jansson Farlig Midsommar (Förlaget)

Mumintrollets mamma har på vippen blivit klar med sin vackraste barkbåt när hela Muminvärlden faller samman. Berget börjar spruta eld och den stora flodvågen sköljer över dalen och dränker allt i sin väg. 

Ursprungligen är sagan om när Mumindalen överraskades av ett eldsprutande berg och en enorm flodvåg utgiven 1954. Alltså en av Tove Jansons tidigare berättelser (den sjätte i ordningen från 1945) om Mumintrollet och hans familj och vänner. Omtryckt gång på gång, senast förra året i ett format som inbjuder till läsning och med illustrationerna precis där de ska vara. Även en riktig karta över Granviken, platsen för äventyret, i inledningen.

Trots familjens filosofiska syn på de hotfulla händelserna, där de sitter på taket till sitt hus och kokar kaffe med ved från gamla möbler, så måste de därifrån. De greppar tag i en konstig byggnad som kommer flytande. 

De förstår inte alls varför familjen som bott där har en massa väggmålningar som ska hissas ner, hundratals dräkter som bara hänger i ett rum, de undrar vem herr eller fru Rekvisita är, och vart luckan i golvet är till för? Ja, läsaren förstår till en början mer än familjen och ett antal oväntade händelser inträffar när Hemuler, homsor och andra varelser kommer med i handlingen. Snusmumriken dyker upp för att ta ut hämnd på en förbudsinriktad parkvakt. 

Hur ska man se på katastrofer, vad är ett hem, och hur kan Misan hitta meningen med livet? 

 Teatern blir perfekt att utforska detta på under tiden som midsommarnatten full av trolldom och den magiska månaden juni pågår.   

Förtjusande om små och svåra tings betydelse

Det osynliga barnet är en av nio filosofiska Muminberättelser om jobbiga känslor för alla åldrar.

ALLÅLDER. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas även denna som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om Muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, den underbara historien om granen och förstås den fantastiska titelsagan. 

Alla så underfundiga, spännande och filosofiska så att de intuitivt omfamnas av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans ängslighet, allt är igenkännbart och skildras så underbart. 

En liten prinsessa som aldrig dör

En liten prinsessa var en av mina mest lästa böcker som barn, som vid omläsning som vuxen berör precis som då.  Den nya utgåvan tar vara på varenda millimeter av det som gjort boken älskad genom åren. 

Redan i slutet av 1800-talet kom första versionen av sagan om Sara Crewe som förlorade allt utom sin värdighet. Foto: Liv Beckström

KLASSIKER/BARN. Frances Hodgson Burnett Den lilla prinsessan, översatt Katarina Backman av (Modernista)

Sara Crewe är 7-år när hon lämnar Indien i sällskap med sin pappa som ska ta henne till en privat internatskola i London. När hon fyller 11 kullkastas hennes liv fullständigt.

En liten flicka, tunn, tankfull, svart hår och grågröna ögon. Hon sitter med pappan på väg till en skola i London, där hon ska bo ensam i flera år. Hon har vuxit upp i Indien men klimatet anses ohälsosamt för barn. Nu ska hon inackorderas hos Miss Maria Minchin som driver en privatskola för välbeställda flickor.

Men åren på flickskolan kommer att förvandlas från överflöd och fjäsk till renaste fattigdom och hårda ord från nästan alla.

Hon mister allt, får kämpa och lida, men får så småningom sin revansch. 

Sara Crewe är en oemotståndlig hjältinna som fascinerat flickor i mer än hundra år, och som fortfarande berör. Berättelsen struntar i all akademisk och vuxen distans.

Den lilla prinsessan, som kommit ut med flera varianter på prinsesstiteln sedan slutet av 1800-talet, handlar om en liten flicka med stort civilkurage. En flicka som älskar att läsa och berätta sagor, som vågar stå upp för dem som inte kan, även när hon själv blivit utfattig. 

Hon är snäll mot de hunsade och hennes vänner på flickskolan är köksflickan Betty och Emergarde som har så svårt att lära sig saker. 

Sagan om Sara utspelas i London på 1800-talet, när Indien var en brittisk koloni och barn dog av svält och tvingades tigga på gatorna. 

Bokens tidigaste version Pensionsflickan, en novell kom i slutet av 1800-talet och har i svensk översättning omväxlande hetat, lilla prinsessan, En liten prinsessa och nu senast Den lilla prinsessan. 

Den första versionen saknar många av de händelser och relationer som gjort berättelsen populär, men senaste utgåvan följer troget den längre versionen.

Lite förvånande är det att de bokomslag jag sett ignorerar att Sara beskrivs ha en något mörkare hudfärg, kanske är mamman av indiskt ursprung?

Själv beskriver hon sig såhär: »Jag har kort, svart hår och gröna ögon, och smal och spinkig är jag också. Jag är ett av de fulaste barn jag någonsin sett.« (Vilket förstås inte stämmer.)

Skolan har lite olika namn nu senast  fröken Minchin Exklusiva skola för unga damer.

I övrigt är skillnaderna små. Den fjäskiga ägaren Miss Minchin är lika intresserad av föräldrarnas pengar och ointresserad av flickornas välbefinnande i alla utgåvor. 

Oavsett vilken version är Frances Hogdson Burnetts penna både vass och kärleksfull, berättar inlevelsefullt om både nöd och elände och det goda livet i välbeställda hem. Hon ser samhället sådant det är i slutet av 1800-talet, med klassklyftor, tiggande barn, och de mycket rika som sätter näsan i vädret och ofta bara vill bli ännu rikare. Saras själsliga styrka och karaktär imponerade på mig som barnläsare och fortsätter göra det idag.