Tolv tips för vårligt läsmys

Förr platsade kvinnors kamp inte i historieböckerna, nu får de huvudroller i deckare, romaner och biografier! Här är tolv finfina tips från läshörnan, där sju utspelar sig under 1900-talets tidiga årtionden.

Katarina Wennstam, Mikael Niemi, Malin Haawind, Denise Rudberg, Ulrica Lagerlöf, Anders Olsson, Pia Svensson och Bo Bernhardsson, Viveca Sten, Elsie Johansson, Anne Berest, Magdalena Andersson och Nalin Baksi har förnöjt i läshörnan de senaste månaderna. Foto: Liv Beckström

Magdalena Andersson visar vad mormor kan betyda

Statsministerkandidaten, studenten, SSU-aren, skattedirektören får alla sin del i Magdalena Anderssons bok, där mormor ger bästa förklaringen till hur hon fick sina drivkrafter.

SJÄLVBIOGRAFI. Magdalena Andersson Helhjärtat Atlas

Magdalena Andersson (S) blev Sveriges första kvinnliga statsminister, hon leder landets största parti, vart vill hon ta Sverige idag? 

»Det här är hennes berättelse om vem hon är, vad vi är för land och vilken väg hon vill gå. Helhjärtat«.

Läsaren följer barnaårens disciplinerade simträning, ungdomens inhopp i hemtjänsten, resor med nuvarande maken Richard som hon blir ihop med på Handelshögskolan. De pluggar på toppuniversitetet Harvard i Boston, innan det är dags för vuxenliv, jobbet som chef på Skatteverket och därefter klivet in i topp-politiken. 

Det är ett ambitiöst upplägg, bitvis lite övermäktigt när även politiska programförklaringar ska få utrymme. 

Bäst gillar jag de personliga minnena och mötena som med förra Nato-ledaren och ungdomskompisen Jens Stoltenberg. Eller med ombuden från IF Metall på Marieborgs folkhögskola. En snabb, träffsäker bild av dåvarande chefen, statsminister Göran Perssons ledarstil när hon var en färsking på Statsrådsberedningen. Hon får beröm »Inte helt obegåvat, Andersson« men också veta att den aktuella frågan inte avgörs av hennes utredning. 

Mamma, Birgitta, läraren visade vikten av ett självständigt yrkesliv, mormor Berta, städerskan förmedlade arbetarkvinnornas kamp för värdighet och rättvisa, morfar Gösta, muraren talade om vikten av facket. Särskilt mormors ord gjorde intryck på den tioåriga Magdalena: »Det ska du veta Magdalena, det är inte roligt att gå och lägga sig hungrig.« Hon skriver:

»Det måste ha att göra med hur hon säger det, för det finns en sårbarhet som går rakt in i mig. Jag förstår att det är sant, att mormor vet hur det känns. Hon har varit med om det. Det fastnar, Jag tänker länge på det då, och jag bär det med mig sedan dess.«

Pappan undervisade på universitetet och delade med sig av kärleken till naturen och skidåkningen. Bland annat. Han gick tidigt bort i alzheimer. 
Barnaminnena förklarar tydligare än det mesta oppositionsledarens drivkrafter. Annars hade det varit svårt att förstå hur hon hittat orättvisorna från sitt skyddade medelklassliv med goda skolresultat, engagerade föräldrar, en tidig och stabil relation, utvald till stipendier och inträdesbiljett till prestigeskolor. 

Som politiker visar Magdalena Andersson att hon är trygg, erfaren och med en vilja att göra något åt viktiga frågor som välfärdsvinster, klimat, allemansrätt, brottslighet. Det jag saknar är lite mer av de skuggor och bekymmer som varje människa måste bära, oavsett hur kapabel hon är. Sårbarheten och självtvivlet.

Tar strid för flickors frihet 

Här hör vi Nalin tala, engagerat, berörande och rakt på sak om det hon gillar och ogillar, om sin egen integration, fajterna i motvind och inte minst om svåra och smärtsamma minnen av våld och även mord.

SJÄLVBIOGRAFI. Nalin Baksi Mina strider (Volante)

Nalin Baksi, tidigare S-riksdagsledamot, numera psykiatrisjuksköterska, är just det som titeln säger: Stridbar. Många är de fajter hon tagit i obekväm motvind och med få supportrar. I alla fall inledningsvis. Hon ropade i flera år tämligen ensam om hot från islamism och förekomst av antisemitism hos invandrade från Mellanöstern, och om hur unga kvinnor och även pojkar i Sverige riskerar tvångsgifte och att avrättas i hederns namn. Hennes kritik avfärdades av många både från höger och vänster och hon blev kallad extremist. 

Men Nalin stod på sig, fler gav henne stöd. Själv troende muslim, som 13-åring kom hon med sin familj som flykting, vägde hennes ord extra tungt. Frågorna fördes framåt i politiken.

När hon nu skriver om sitt liv i Sverige och Kurdistan, är det bitvis med blytung sorg. Att skriva om de båda fastrarna som mördades var det svåraste, liksom om hedersmordet på Fahime Sahindal, där hon var personligt engagerad.

Biografin har tre huvudteman, kvinnors frigörelse, det viktiga med personligt mod och kampen mot den religiösa staten, som vill stifta egna lagar. Hon skriver också om sin egen integration, när hon kände att hon i första hand hörde hemma i Sverige.

I Nalins familj var mormor konservativ i könsfrågor, medan det hos farmor och farfar var mer jämställt mellan pojkar och flickor. Nalin tyckte om att spela fotboll och kunde slåss. Ovanligt förstås, men inte omöjligt. 
Hennes förebild och den som hon tillägnar boken är farfar Mele Zeki Baksi som bland annat tog en livsfarlig strid för ungas rätt att gifta sig med den de älskade och inte den släkten valt. 

Han är den Nalin ser framför sig när hon protesterar, antingen det är en statsminister eller en politiker med dold islamistisk agenda som står framför henne. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ingen här sätter mig i fängelse eller skjuter mig när jag protesterar, sa hon på sin release för boken. Och i den är det som att höra henne tala, engagerat, rakt och utan krusiduller både om det hon gillar och ogillar. Så har hon också sympatisörer och motståndare i alla politiska läger och värnar sina vänner oavsett politisk hemvist. Själv är hon fortfarande socialdemokrat, men fortsätter bekämpa konflikträdsla och ta strid för frihet, även när kritiken gäller partikamrater. Boken är en läsvärd påminnelse om hur viktiga sådana människor är för demokratin. 

Kodknäckande pensionärer med stil och mod

Det är gängets humanism, humor, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör de brittiska böckerna om de seniora privatdeckarna så läsvärda. 

DECKARE. Richard Osman The imposs!ble fortune (Penguin Viking)

De smarta pensionärerna i Torsdagsklubben som löser svårknäckta mord är tillbaks en femte gång. Och de orädda privatdeckarna, bosatta på ett lyxigt boende för äldre i England är välkomna åter.  Gänget är väl medvetet om att återstående tid inte är oändlig, och vill göra det mesta av varje dag. Inte minst lösa brott.

Här ingår:

Joyce, sjuksköterska skriver dagbok som orienterar läsarna. 
Elizabeth, brittisk spion kämpar med sorgen efter maken Stephen som fick alzheimer. Ibrahim psykiater och terapeut åt yrkeskriminella Connie, nyss frigiven.
Ron, tidigare militant gruvarbetarkämpe och morfar till Kendrick 9 år, som tillfälligt flyttat in. 

Till detta några poliser som blivit ”deras”.  

Den här boken startar med ett mystiskt försvinnande, i samband med ett bröllop. 
Elizabeth, med ett förflutet i spionorganisationen M16, blir kontaktad av en av gästerna, som sen försvinner. Han är best man till nyblivne maken till Joyces dotter och därmed blir hela Torsdagsklubben indragen.

Pensionärers trassel med tekniksamhällets avarter mixas med mysterielösning där klassiskt kodknäckande blir avgörande. Plus en god dos av brittisk humor när den är som bäst. Att Richard Osman får hinkvis med lovord från väl renommerade kollegor i brittisk press är högst välförtjänt! 

Det är gängets humanism, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör böckerna så läsvärda. Må hälsan stå dessa 80-plussare bi flera böcker än!

Hemtjänst skapar skräck i Åre 

Detta är första deckaren jag läser av rutinerade storsäljaren Viveca Sten, och den tar grepp om läsaren direkt med sin blandning av hot, familjekrångel och trassliga relationer på jobbet.

DECKARE. Viveca Sten Benådaren (Forum)

När polisen Hanna Ahlander i Åre får samtal från dottern till en nyss avliden man känner hon att något skaver. Allt tyder på en naturlig död – men dottern misstänker mord.

Miljön är Åre med omnejd. Många små byar och många ensamma, hjälplösa gamla i stora hus, där hemtjänst och posten är det enda avbrottet i tillvaron. Det är tacksamt för en deckare. Olåsta dörrar och ett stort antal anställda som snurrar runt i tjänst och har både nycklar och läkemedel. Och så flera plötsliga dödsfall i distriktet där ett privat hemtjänstföretag har ansvaret. Chefen är dessutom syster till en av poliserna i gänget och god vän med Hanna, som har trassel i relationen med tidigare bästa kollegan Daniel Lindskog.
Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra , som det ska vara i en deckare och upplösningen är riktigt spännande.

Förstås puttrar även en kärlekskonflikt med oviss utgång, som tas vidare i nästa fristående del. Det kommer att bli fler böcker om Hanna Ahlander för min del!

Frisk feminism i sekelskifteskrim

En lektion i feminism, snyggt blandad med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör denna serie till en frisk feministisk fläkt, med hög sträckläsarfaktor. 

DECKARE. Katarina Wennstam Döda kvinnor förlåter inte, Död mans kvinna (Bookmark, pocket) 

De är fyra kvinnor från helt olika samhällsklasser som löser mordgåtor i sekelskiftets Stockholm.: Fredrika Nilsdotter, föräldralös sällskapsdam, med omöjlig dröm att bli polis, Hildur Berggren, fattig hemsömmerska med ansvar för fem småsyskon, Olga Laurell, välbeställd änka, mamma till poliskonstapel Oscar, och Edit Tapper, tjänsteflicka.

Katarina Wennstam lyckas få till en både spännande intrig och en lektion i kvinnohistoria i sina numera tre deckare i serien. De två jag läst utspelas åren 1896 och 1897. En tid när korsetten med sin hårda snörning var obligatorisk på alla anständiga kvinnor, när ogifta, gravida flickor dog fosfordöden vid förbjudna aborter, när Besiktningsbyrån tvingade prostituerade att anmäla sig – men lämnade männen i fred och syfilis spreds i befolkningen.
Under ett historiskt paraply där kapitlen växlar mellan de fyra kvinnorna ger författaren läsarna förfärande fakta om hur utsatt kvinnornas situation var i lagen.

Det kvinnopolitiska innehållet, där inget våld är enbart spekulativt, snyggt blandat med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör serien till ett välkommet tillskott i deckarfloran.

Dramatiska nyhetstimmar när Palme mördades

En direktrapport från en helt annan medievärld, med nyhetspulsen kvar och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar ordning och nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolik och mörk historisk natt.

DOKUMENT. Anders Olsson & Pia Svensson, efterord Bo Bernhardsson Palmenatten (Korpen)

Det är 40 år sedan skotten på Sveavägen som mördade Sveriges statsminister Olof Palme. Och lika längesen två studenter redan dagarna efter dådet dokumenterade hur sex nyhetsredaktioner på större och mindre tidningar i Sverige reagerade och arbetade efter den sensationella nyhetsflashen från TT : »Olof Palme är skjuten«. Och lite senare: »Olof Palme är död«.

Det hela var så osannolikt att inte ens garvade nyhetsjournalister trodde på nyheten. Public Service, SVT och Sveriges Radio hade ju inte reagerat alls, teve sände en långfilm och radion spelade helt vanlig musik.
Det är en av de stora skandaler vi påminns om i denna dramatiska minut för minut-skildring av två unga journaliststudenter som år 1986 fick uppdraget av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att kartlägga arbetet på under timmarna efter klockan 23:28 den 28 februari, då en tipsare ringer Expressen om att det pågår skottlossning på Sveavägen-Tunnelgatan och att det eventuellt är statsminister Olof Palme som är skjuten.

Våren 1986 gick de sista terminen på journalisthögskolan i Göteborg och detta blev deras specialarbete. Sammanlagt intervjuades 60 journalister på Arbetet, Borås tidning, Expressen, Hallands nyheter, Kvällsposten och Sydsvenskan under 14 dagar direkt efter mordet.

Det är en rapport som stått sig och oöverträffat skildrar journalisternas, grafikernas och tidningsbudens arbete och kamp att få med nyheten bekräftad och på plats i tidningar som i stort sett redan var klara. Detta under papperstidningarnas storhetstid, digitala utgåvor och snabba uppdateringar existerade inte.

Svensk Mediehistorisk förening ger tillsammans med bokförlaget Korpen ut skildringen av nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna, i bokform, i stort sett oförändrad. Till detta ett efterord av föreningens ordförande och tillika tidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, med aktuella kommentarer från de chefer som hade det publicistiska ansvaret den ödesdigra natten. Tidningen Arbetets journalister Håkan Hermansson och Lars Wennander fick stora journalistpriset för sin artikelserie och bok om Palmehatet, Uppdrag Olof Palme, året efter mordet. 

Sammantaget en unik inblick i en helt annan medievärld, men med nyhetspulsen på topp och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar relevanta nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolikt mörk historisk natt. 

Gripande om en fransk familj före förintelsen

En spännande, berörande roman om identitet, kamp, skuldkänslor och skam. hos en fransk familj åren före Förintelsen och befrielsen i att till sist låta sanningen komma fram.

ROMAN. Anne Berest Vykortet, översatt av Marianne Tufvesson (Brombergs)

Ephraïm, Emma, Noémie och Jacques. Så står det på ett vykort som den 6 januari 2003 dimper ner i brevlådan i Paris hos Léila Berest. Framsidan visar Gernieroperan i Paris, namnen tillhör Léilas morfar, mormor, moster och morbror, alla mördade i Auschwitz 1942. men vem har skrivit kortet? 

Tio år senare vill Léilas dotter Anne veta mer och beslutar sig för att spåra kortets – och sina släktingars historia, som begravts i tystnad när hennes mormor Maryam, den enda överlevande som visste något men inte velat berätta, avled.  Långsamt rullas deras liv fram till Förintelsen upp, från Ryssland till Palestina, till Frankrike och det tilltagande judehatet, kriget, fruktlösa försök att få medborgarskap, kampen i motståndsrörelsen, chocken när sanningen om Förintelsens offer blir offentlighet.

En alldeles fantastisk roman, spännande, grym, smärtsam om en fransk familj åren före Förintelsen, när ingen riktigt trodde på att det som hände kunde hända, och befrielsen för de anhöriga i att låta sanningen komma fram.

Underbar uppväxtroman i krigets skugga

Mosippan är en mycket fin roman om första kärleken, tonårsstormar, klasskillnader och att vilja något mer än att gifta sig tidigt och få barn. 

ROMAN. Elsie Johansson Mosippan (Bonnier Pocket)

På hyllan i Hornstulls bokhandels rum för begagnade böcker stod en liten, anspråkslös pocket, nummer två i Elsie Johanssons (1931-2025) uppväxtskildring, trilogin om Nancy. Den visade sig vara ett riktigt läsfynd!

Huvudpersonen är snart 17-åriga Nancy, som vi följer 1940 – 1941. Hon bor med sina föräldrar i en liten, fallfärdig stuga, som blir fryskall på vintern, och den här i Andra världskrigets skugga är den kallaste i mannaminne. Ska kriget som pågår i Europa komma till Sverige? Pappan, TåPelle kallad, lagar skor, arbetar i skogen, hugger gengasved. Namnet har han fått sen han förfrös fötterna. Bröderna har ryckt in i militärtjänst. Med brist på unga män kan Nancy få jobb som postmottagare och postsorterare och dra hem pengar till hushållet.
Hon läser korrespondenskurser och försöker lära sig språk. Kroppen är full av lust och oro. Hon vill ut. Tror att alla ser ner på henne och familjen.:
»Men allt det där tog ändå inte grundkraften ur mig. Tvärtom. Under det att jag ältade skitpratet, inbillat eller verkligt, brukade effekten i stället bli att jag ilskade opp mig mer och mer. Det började strama i nacken och spänna i tänderna. Jag blev Nancy Victoria den segrande som prästen hade sagt.«
Porträttet av föräldrarna är kärleksfullt, särskilt den ständigt arbetande morsan står ut i en klass för sig. 

Elsie Johansson debuterade 1984 efter ett tidigt äktenskap och barn och ett långt yrkesliv på posten. När Mosippan kom ut, 1998, hade hon fyllt 57 år

Så välförtjänt blev hon en av de mest lästa, prisbelönta och produktiva författarna i Sverige. 

Mästarklass i Sara Lidmans anda

Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

ROMAN. Mikael Niemi Sten i siden (piratförlaget, pocket)

Vi är i Pajala, året är 2017 och under ett grävarbete på myren påträffar maskinförarna mänskliga kvarlevor. 

I ett kontorsrum i Uppsala får samtidigt Siw, lönebidragsanställd med psykiska problem en av många våldsamma föraningar och syner. 
Sen åker vi bakåt till 1920 och 30-talen.

Tornedalen med svält, klasskamp och en brödrafejd, där storerbror Wilhelm dragit vinst- och Eino nitlotten rent materiellt. I kärlek fick Eino Saara, som båda ville ha. Men det är Wilhelm som är ordförande i den vägförening som auktionerar ut vägsträckor som ska byggas, till lägsta pris. Eino är beroende av hans makt och hatar det. 

» Vägmästaren dunkade masurklubban i ekbordet och förklarade vägauktionen för öppnad. Med hög röst läste han på finska: 

– Avsnitt sex kolon fjorton. Vägavsnitt på etthundra meter. I arbetet ingår trädfällning av befintlig skog med tillhörande stubbrytning, grävande av diken, uppbankning av vägkropp samt planing av ytskiktet. Får jag ett bud

De förnedrande auktionerna och inkomster som inte håller svälten från dörren bäddar för facklig organisering, händelser med verklighetsbakgrund. En lokalavdelning i Pajala av Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildas. Torparna tar strid. »Om någon trott att såren skulle läkas efter strejkens slut så insåg alla nu verkligheten. Sprickorna i bygden skulle tids nog förvandlas till avgrunder.« Samtidigt tar sig nazisterna in i politiken. 

Einos familj med de tre barnen Algot, Martha och Lasse har det svårt, skulderna växer efter att han blivit blåst på inkomsterna från tjärbränningen av brukspatron. En av Einos söner blir en Rikkurit, en svikare, en svartfot. Martha tar stora risker i drömmen om ett annat liv. 

Berättelsen kliver fram till 1970-talet. Till Siw och hennes pappa David som båda har förmågan ennustaja, att se in i framtiden, när någon ska dö.

Så rör sig romanen fram och tillbaka mellan människor och decennier där allt hänger samman. 

Niemis svindlande berättelse har hyllats med ett antal adjektiv och jag instämmer i alla under sträckläsningen av denna vidunderliga saga med verklighetsbakgrund. 
Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

Kockan Siv mitt i striden om skogen

17-åriga Siv blir 1938 kocka i ett skogsarbetarlag och hamnar i en stor konflikt om vem som har rätt till skogen. Hennes barnbarn Eva är konsult i ett skogsföretag men jobbar åt skogsägarsidan. Miljökonflikter, samvete och passion i fin förening. 

ROMAN. Ulrika Lagerlöf Hjortronmyren (Romanus & Selling, pocket)

Siv växer upp i en skogsarbetarfamilj i Västerbotten med pappa Gustav borta månader i sträck, i »skogen som tar deras far ifrån dem varje år efter jul för att ge honom åter kring påsk, så har det varit hela hennes liv.» Hon drömmer om att bli lärarinna, men när när pappan får ett träd rakt över sig måste hon börja arbeta. Hon är 17 år och får tjänst som kocka i ett skogsarbetarlag med 10 hungriga män. Året är 1938.

Den första tiden beskrivs med en detaljskärpa som gör att jag ser det framför mig; all maten, hur den ska lagas, den trånga stugan, hennes lilla skynke framför sängen och den totala ångesten för ett arbete hon inte vet något om. Men de tio arbetarna är hyggliga män och det går att få rutiner, upptäcker Siv. Som känner självrespekten öka. 

Författarens egen mormor har haft samma yrke på 1940-talet och hon arbetar själv med kommunikations i skogsbranschen, kunskaper hon använt mycket kompetent. 

Sivs tillvaro, männens slit och hur hon drabbas av kärlek till fel man varvas med en nutida berättelse, daterad 2022 där Eva, skickas till en planerad avverkning i Djupsele i Västerbotten för att krishantera. Hon som har rötter i trakten anses mest lämpad av arbetsgivaren, ett Stockholmsbaserat konsultföretag som jobbar åt skogsägare. 

Hon tas inte emot med öppna armar av de aktivister som tagit strid emot avverkningarna. Vad är rätt och fel i skogspolitiken? Eva hamnar i en värderingskrock, kopplat till sitt förflutna, kockan Siv är hennes mormor. 

De trovärdiga karaktärerna och fina miljöskildringarna i kombination med bra dialog och rappt berättande ger läslust och engagemang. Slutet är inte enormt överraskande men vägen dit desto mer intressant. 

Malin och Ellen, en ojämlik vänskap 

En stark roman om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar om att växa som människa i de stora tankarnas närhet, men där hon ständigt påminns om att hon först och främst är hushållerska. 

ROMAN. Malin Haawind Den som följer en stjärna vänder inte om. (Pirat, pocket)

Malin Haawinds prisbelönta roman handlar om Malin Blomsterberg, hushållerska och sällskapsdam åt Ellen Key, legendarisk författare och feminist runt förra sekelskiftet. Hennes bok Missbrukad kvinnokraft från 1896 ansågs som så skandalartad att folk bytte trottoar när hon kom gående, men lästes även av drottning Sofia (1872 -1907). Berättar litteraturvetaren Britt Dahlström i tidningen Parnass #1/26.
Malin, skomakardotter från skånska Eslöv och hembiträde i Malmö läser filosofer och diktare på nätterna och drömmer om ett annat liv. Hon bestämmer sig för att fotvandra till huset vid Vättern och dess berömda ägarinna. Där får omedelbart tjänst som hushållerska, den tidigare hade precis lämnat huset, som inte var vilken villa som helst. Malin blir närmast andlös av beundran.

Ellen Key var berömd långt utanför Sverige. Hennes hus vid Vättern var samlingsplats. Där flockades berömda litteraturpersonligheter, rösträttskämpar, unga arbetarkvinnor, rikemän och kvinnor, till och med målarprprinsen Eugen hälsade på. En ung Astrid Lindgren kom cyklande dit med sina väninnor och fick syn på ett citat av 1700-tals författaren Thomas Thorild på väggen i entrén. Denna dagen ett liv. (Som så småningom blev ett farbror-Melker citat i Saltkråkan) 

Key beundrades var också en matriark som krävde en hel del markservice från Malin Bomsterberg, skomakardottern som troget tjänade henne dag och natt i ett decennium. 

Det finns stunder av fin gemenskap mellan dem. Men också av sträng hierarki. Ellen Key krävde att bli kallad matte av sin hushållerska/sällskapsdam! Det är svårsmält.

Malin Blomsterberg, oerhört kompetent, borde kunna känna stolthet, men förföljdes av dålig självkänsla och rädsla att bli utkastad. Det är sorglig läsning om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar som slås i kras, när hon inser att hon först och främst är hushållerska. Hon översköljs av ständigt självtvivel och allt större ångest. 

Varför hon inte inser sin kapacitet är den stora tragedin i denna komplexa och mycket intressanta roman.  

Lyckad mix av kärlek, krig och kvinnokamp

Den sjätte delen om de kodknäckande kvinnorna i krigets Stockholm håller stilen med hög sträckläsarpotential. 

SPÄNNING. Denise Rudberg Vår sjätte attaché (Norstedts, pocket)

Tio böcker planeras i den spännande serien om kvinnorna som i största hemlighet knäckte koder under andra världskriget. Det här är den sjätte om Signe Jansson, bonddotter, Iris Lepik, estnisk akademiker och flykting och Elisabeth Lagerman, med rötterna i överklassen och kontakter i diplomatin.

Året är 1942 och sanningen om nazisternas fruktansvärda förbrytelser börjar sippra fram. Det är sommar och vi följer de tre kvinnorna och männen i deras närhet under några veckor när ännu ett farligt uppdrag planeras: Elisabeths man har fängslats i Polen och hon måste besöka honom, trots de stora riskerna. Rudbergs serie är rappt berättad med många inslag från vardagen, känslorna passionerna och den politik som så sakta börjar göra det lättare för kvinnorna. Exempelvis ett kollektivhus, efter en idé av Alva Myrdal.
Min enda invändning är att boken, precis som de tidigare är snäppet för kort, och det får väl även anses vara en komplimang. 

Sommarläsning som räcker länge

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita ProseStäderskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, ElizabethStephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.
«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor.