Bonniers

Tolv tips för mysig sommarläsning

Liv Beckström

Känn blodtrycket sjunka och stressen släppa med tolv tips från läshörnan:
Elsie Johanssons sista bok i Nancytrilogin,
Elin Ylvasdotters romandebut om skammen i sin släkt,
Nina Wolffs kvinnliga hämnare i Hörby,
Silvia Avallones roman om att förlåta.
Dessutom: Ny slukarserie om fotbollsflickor.
Två delar Augustprisad tecknad barnbok.
Tre delar klassisk Kalle Blomkvist.
Två x pusseldeckare med mördarjakt på slott och herrgårdar.
Kristina Appelqvists fyra delar om kommunikationschef Nina Storm.
Del sex i Viveca Stens serie Åremorden.
Del tre av Katarina Wennstams deckarserie Sekelskiftesmorden.
Och Freida Mc Fadden, den enda jag inte gillar.

Katarina Wennstam, Nina Wolff, Katarina Bivald, Viveca Sten, Silvia Avallone, Fabian Göransson, Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, Frieda mc Faden, Astrid Lindgren, Elsie Johansson, Kristina Appelqvist, Elin Ylvasdotter. (alla ej på bild) Här är tolv tips på romaner, serier och spänning för både yngre och äldre.! Foto: Liv Beckstrom

Barn mot Teknokrater i fin tecknad form

Berättelsen om 10-åriga Klara som rymmer och blir medlem i ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar är en riktigt fartfylld och i god barnbokstradition tecknad berättelse för barn från cirka 8 år där första delen välförtjänt fått Augustpriset.

BARN. Fabian Göranson Klara Tvättbjörnarnas stad, Klara Teknokraternas stad (Galago)

Klara är i 10-årsåldern, bor utanför en stad med täta, gamla kvarter, bakgårdar många små och slitna hus, livaktig torghandel och både rika och fattiga. 

Tiden, obestämd dåtid, bilar, gator, klädstil och annat ger känslan av en av engelsk barnbok och en gnutta från Astrid Lindgrens illustratör Ilon Wikland. Här finns inga mobiler, bara telefonautomater. Och diverse otrevliga uppfinningar från Teknokraterna ett gäng vuxna som vill riva allt gammalt som finns i staden och rena alla människor från »dåliga« tankar, dvs allt som går emot deras egna. 

Här är barnen de klarsynta medan de vuxna teknokraterna vill göra om staden till en plats fri från fantasi och egna vrår.

Klara, rödhårig som en klassisk barnbokshjältinna, tvekar inte att slåss när skolkamrater retar henne för att pappan är sjuk. Hon är en ensam tjej och mamman är stressad av att klara försörjningen. Hon tar fasta på storebror Edvins råd om internatskola för Klara som högljutt protesterat mot hans val av fästmö, den elaka Viktoria. 

Klara rymmer och börjar leva med ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar. I stans hotade kvarter finns även andra gäng: Clownerna, Vildkatterna, Kosmonauterna, Tunnelbarnen, Skatorna, Cyklarnas kavalleri…som Klaras gäng strider emot. De smyger på varann, de letar mat i soptunnor och sover i en övergiven buss.
Den tredje och sista delen ser jag och yngre medläsare fram emot! 

På pricken om fotbollsflickors drömmar 

Madde Dunder och Tindra Blixt blir vänner när de tillsammans drar igång Lilla Varguddens fotbollslag. En riktigt mysig serie om ett lag tjejer i 11-årsåldern som älskar att spela fotboll.  

BARN. Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, illustrationer av Andrea Femerstrand Dunder och fotbollen: Det nya laget, Björnbycupen, De utvalda, del 2, 3 och 4 (Bookmark)

Mycket uppskattad av fotbollsflicka i målgruppsåldern (6-9 år) i min närhet. Serien om Madicken, Madde Dunder som älskar fotboll och hennes nyfunna kompis Tindra Blixt började hon läsa direkt.

Vi följer fotbollslaget, med Madde i centrum, från drömmen om ett eget lag till allt som händer när laget, Lilla Varguddens fotbollslag väl finns på plats. Inget är enkelt i tävlingsidrott, även nybörjarflickor känner av rivalitet, besvikelser, diskriminering av tjejer, grämelse över missade passningar, förutom den stormande glädjen när de börjar göra mål. Att allt inte handlar om att vinna, lär sig laget omgående och det blir såklart bråk, tjafs och besvikelser på vägen. Det är en lika svår konst att lära sig förlora. Att, som det står inledningsvis, lära » sig att hantera besvikelse och bli ännu starkare till nästa gång.»

Nya tjejer som sätter jaget före laget, får lära sig vad som gäller. Och de har en klok tränare i Soraya som själv inte fick spela när hon var barn. 

Böckerna får fint in kulturer som förbjuder flickor att spela fotboll, sociala skillnader mellan hyreslägenheterna, där bland annat Blixt bor med bror och ensamstående mamma och villaområdet där Madde bor med lillebror och sina två pappor. De glada, livfulla illustrationerna bidrar till läslusten. Men i grunden är det snälla, uppmuntrande böcker, om att lära sig klara motgångar och stå upp för sitt lag. Och framförallt om vänskap. 

Succétrion bakom Dunder står även för framgångsrika böcker som Sune och Bert och Luna och superkrafterna. 

En femte del är på väg, men där är målgruppsåldern, tråkigt nog, plötsligt 12 år. 


Kalle Blomkvist lika spännande idag 

De tre böckerna om de unga detektiverna i Astrid Lindgrens klassiska serie är svårslagna som pulshöjare och skildringar av en tid när spännande lekar tog plats utanför datavärldens nedsläckta rum. 

BARN/KLASSIKER. Astrid Lindgren. Mästerdetektiven Blomkvist, Mäst.det.Blomkvist lever farligt, Kalle Blomkvist och Rasmus (Rabén & Sjögren).

De tre böckerna om Kalle, Eva-Lotta och Anders – de Vita rosorna, som kämpar emot Sixten, Jonte och Benka i lag Röda Rosen samtidigt som de är med och löser verkliga brott är Astrid Lindgrens suveräna bidrag till den i dag så blomstrande genren barndeckare. Fortfarande står de i en klass för sig. De är spännande på gränsen till rysning, tårframkallande i sista delen. Här kan vuxna vara farliga på riktigt. 

Mästerdetektiv Kalle Blomkvist, Eva-Lotta och Anders är 13 år i första boken, och 14 och 15 år i de följande. De bor i en idyllisk småstad, som barn i barndeckare ofta gör. Kalles pappa är specerihandlare, Eva-Lottas bagare och Anders pappa skomakare, mammorna yrkesarbetar inte med någon titulatur. 

Varje sommar krigar rosorna om ägandeskapet till Stormumriken. Den ska gömmas och erövras i strid. I vanliga fall är de goda vänner, men som Rosor fiender som tar varann till fånga, stjäl hemliga dokument och slåss, dock medvetna om rådande hedersregler, inspirerade av Englands historia och riddarromanernas ideal. De vita pratar även rorövovarorsospoprårkoketot, alltså Rövarspråket, användbart som kodspråk mot fienden – och som det visar sig vuxna och farliga brottslingar.

De här barnen, som ju är tonåringar har inga smarta klockor som följer deras väg, ingen vuxen ser dem balansera på ruiner och broräcken, eller slåss på nätterna om Stormumriken. Föräldrarna får en lapp på kudden ibland, och någon gång måste de klippa gräset eller göra någon annan nytta. 

Blomkvistböckerna kom ut under efterkrigstiden, 1946, 1951, 1953, skrivna av en författare med stort intresse för och ovanliga insikter i Andra världskrigets påverkan på Sverige. Det syns särskilt i den tredje boken om kidnappningen av Rasmus, där det förekommer spioneri för främmande makt. Under några år var Astrid Lindgren anställd för att läsa soldaternas brev och stryka uppgifter som skulle hållas hemliga. Hennes krigsdagbok visar också det stora engagemanget.

I denna skenbart sömniga sommarlovsmiljö hamnar de i vuxen brottslighet, med stöld, mord och kidnappning som de tar sig an med litterära förebilders metoder: Lindgren var beläst och barnen har både folksagor, Bibeln, riddarromaner och klassiska deckare med Sherlock Holmes, Hercule Poirot, lord Peter Wimsey, med flera i kroppen, som litteraturvetaren Cecilia Takle visar i en artikel i tidskriften Barnboken.

Brottslingarna är ofta hotfulla. Som i första boken, där Eva-Lottas mammas kusin Einar är boven: 

»- Herr mästerdetektiv, fortsatte farbror Einar, hur skulle du tycka om att tillbringa en eller ska vi säga ett par nätter här i ruinen? Eller kanske rentav alla dina återstående nätter. 

Kalle kände, hur det kröp en liten otäck skräck längs ryggraden. (s. 132)«

Eller i den andra delen, där Eva-Lotta möter en mördare utan att veta det:

»Nej, händelsernas centrum ligger inte alltid mitt där marknadslivet pågår. Händelsernas centrum ligger denna dag någon helt annanstans. 

  Och Eva-Lotta vandrar just nu på bara, bruna ben rakt in i det. (s.65)«

Astrid Lindgren skildrar detta lågintensiva hot även mot barnen, varvat med robusta äventyr, som ingen annan: Lättsamt, humoristiskt och samtidigt spänningsstegrande med faran ständigt lurande bakom plank och vindar. 

Mysdeckare med mördande kärlek till böcker 

Att älska böcker och längta efter att skriva dem kan vara förenat med dödlig risk. Serien om Berit Gardner, författare med rätt att spana, är en lagom spännande pusseldeckare med Agatha Christie-vibbar.

DECKARE. Katarina Bivald Morden i Great Diddling,  Döden checkar in (Forum)

Den första i serien har värmt hyllan på landet i flera år. Men historien om sträva och strävsamma författaren Berit Gardner som hamnar mitt i en underlig mordhistoria i en liten, till det yttre idyllisk Morden i Midsumer-by på engelska landsbygden gav mersmak. I del ett är vi i Cornwall, nära ett slott, där Berit G köpt sig en skrivarstuga för att få inspiration. II nummer två hjälper hon en väninna med en skrivarkurs i fransk slottsmiljö, där även ett gäng från förlagsvärlden deltar, även där inträffar det förstås mord. I båda böckerna blir hon motvilligt accepterad som privatspanare och nästan kompis med respektive ansvarig kommissarie. Ian Ahmed i Cromwall och Beatrice Rocher i Lyon.

I båda är temat passionen för böcker och skrivandet, både lustfyllt och riskabelt. Att äga dyra böcker eller ha för mycket inlevelse i en berättelse kan leda till riskabla tankar, känslor och idéer. 

Berit Gardner lever ensam, är 50 plus och verkar trivas med livet. Hon skriver inte deckare själv, men attraheras av mysterielösandet. Är ibland dumdristig som det ska vara för spänningen. Hon har också en ung assistent, Sally, vars mamma är Berits agent.
Förvecklingarna är många, de misstänkta likaså, personskildringarna originella och kul, och det är gott om intressanta karaktärer. Böcker att krypa upp i soffan med närsomhelst!

När gängkriminella kom till Åre

Åre är inte bara fyllt av medelklass med smak på snö av alla de sorter. I dess spår kommer gängkriminella som lurar barn att medverka. Viveca Sten kopplar greppet även om detta ämne i sin serie. 

DECKARE. Viveca Sten Gränsöverskridaren (Forum) 

Poliserna Hanna Ahlander och Daniel Lindskog får i denna sjätte del i serien Åremorden tampas med ett nytt och oroande fenomen: Mycket unga personer lockas hjälpa gängen smuggla knark. I det här fallet är det 15-åriga Luca som tackar ja när Hassan på sociala medier lockar med pengar om han förvarar en väska åt dem. Även Luca, inser snabbt att väskan knappast innehåller sportkläder. Och Luca hamnar rejält i klistret, på väg att förstöra inte bara sitt liv, utan även sin mammas och lillasysters.  

Hanna, som här bär på ett nytt liv, har bara har några veckor kvar innan hon ska föda, men vägrar vila, trots oroliga frågor från kollegerna. Kvinnliga hjältar i spänningsromaner har sällan barn och här måste Hanna till varje pris demonstrera att hon minsann kan jobba in i kaklet. 

Allt försiggår samtidigt som Åre fylls av åk- och festsugna Stockholmare som njuter av ett oväntat tidigt snöfall, som samtidigt utgör ett dödligt hot för den som inte varit beredd.

Viveca Sten är suverän på att skapa spänning med hjälp av bred research runt sånt som köldskador, narkotikarelaterade dödsfall blandat med samhällets mix av olycksbarn, fattiga och rika. Och lite förbjuden kärlek. Med sitt raka språk och sin effektiva berättarteknik ger hon plats för både hat och omsorg, kall egoism och förlåtelse. 

Svartsjuka söndrar sekelskiftesgänget

De fyra kvinnorna som löser mord i sekelskiftets Stockholm är i del tre på väg mot mer frihet och egna pengar. Men Fredrikas svartsjuka söndrar gemenskapen samtidigt som en ung kvinna mördas brutalt på Lucianatten.

DECKARE. Katarina Wennstam Lucia är död (Bookmark)

Trean i serien Sekelskiftesmorden är, liksom de tidigare, en bladvändare, som även ger kunskaper om kvinno- och Stockholmshistoria när den berättar om ond, bråd död i Stockholm, närmare bestämt Södermalm, vid förra sekelskiftet. 

Året är 1897 och det är den kallaste vintern i mannaminne när en ung kulla försvinner spårlöst på Lucianatten. Vilket får många att tro att övernaturliga krafter ligger bakom. Som tidigare är de fyra kvinnliga huvudpersonerna med olika ålder och klassbakgrund med och bidrar till lösningen. 

Tidigare tjänsteflickan Edit, som råkade ytterst illa ut i del ett och hade det väldigt jobbigt i del två har börjat arbeta som talangfull retuschös hos en porträttfotograf. 

Hildur, trångbodd med många syskon och en pappa som är portvakt fortsätter som sömmerska men blir även mannekäng hos den berömda och av överklassen anlitade Augusta Lundin. 

Fredrika, som arbetar under täckmantel som privatdetektiv har börjat få fart på firman, och Olga, den välbeställda änkan bjuder in arbetarkvinnor till sin eleganta lägenhet att sy, samtala och höra föredrag. 

Precis som tidigare utspelas det mesta runt Hornsgatan på Södermalm i Stockholm, där de gamla trähusen får ge plats åt nya stenhus, som finns kvar än i dag och ofta förekommer i trendiga inredningsreportage. Även van der Nootska palatset, här en rivningskåk och platsen för både hemlösa och brottslighet, finns kvar i vår tid. 

Mer ska inte ordas om handlingen, den får stå på egna ben, och författaren håller, precis som i de två föregångarna i läsarens intresse med fast och kompetent penna när hon låter synvinkeln växla mellan de fyra kvinnorna och en av dem råkar riktigt illa ut. Anders Zorn, en av tidens största konstnärer har, oförskyllt, en del i misstänkliggörandet.

Kärleksfullt om kampen att förlåta

Emilia har suttit halva livet i fängelse och Bruno har isolerat sig efter hemska händelser i barn- och ungdom. Silvia Avallone skildrar fint och inlevelsefullt deras svåra väg tillbaks till livet.

ROMAN. Silvia Avallone Svart hjärta, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur)

Emilia med efternamnet Innocente och Bruno, en inåtvänd och ensam lärare möts i en liten, avlägsen bergsby i norra Italien. De är i 30-årsåldern, båda skadade av hemska upplevelser i tidig ungdom. Bruno som offer, Emilia som förövare med ett mycket långt fängelsestraff bakom sig. Vad har hon begått för illdåd? De klamrar sig fast vid varann, men utan att berätta om sina respektive bakgrunder blir förhållandet ohållbart. Och såklart kan hon inte förbli hemlig när årliga demonstrationer påminner om vad hon gjort. 

Silvia Avallone, som skrivit starka romaner om utsatta flickors vänskap, tar här itu med något ännu svårare: Går det att älska och förlåta även den som gjort något fruktansvärt? Med Bruno som berättare följer vi den knaggliga vägen till slut. 

Det blir också en inblick i Italiens fängelser för unga, med både hopp och förtvivlan, och många ´helhjärtade insatser från de som anställts för att ta hand om de straffade, i romanen unga flickor. Och en hyllning till konst, kultur och möjligheten till utbildning – den chans som gör det möjligt att gå vidare. Det satsas här på klassiker, restaurangskola, chansen att få verktyg för alla tankar om det som hänt och ska hända. Ytterst få tar den hela vägen, där  Marta, Emilias bästa kompis under fängelseåren blir det klart lysande undantaget. 

En sorglig men också upplyftande och kärleksfull roman om att ingenting är omöjligt och att se människan bakom murarna. 

Frihetslängtande Nancy på egna ben

Nämen, är den redan slut, tänker jag när Elsie Johanssons trilogi om den unga Nancy på 1940-talet går i mål. Trilogin om en ung flickas utveckling i Sverige på 1940-talet är sällsynt njutbar läsning.

ROMAN. Elsie Johansson Nancy (Bonniers)

Mot slutet av denna tredje del om den unga Nancy på 1940-talet tänker jag för varje kapitel: Tur att det är några kapitel kvar!
Det är riktigt vemodigt att serien nu avslutats, men för Nancy, huvudpersonen i boken har allt bara börjat. När berättelsen slutar är hon 22 år och på väg att ta några viktiga steg i livet och bli mer sams med både sig själv och världen runt henne, Uppsala dit hon flyttat tillsammans med mamma Frida, från det fattiga torpet i Lunda där hon vuxit upp. Pappa, TåPelle kallad har dött.

De båda kvinnorna får arbete, Nancy på posten, hennes mamma i baren på Tempo. Andra världskriget pågår fortfarande men närmar sig sitt slut.
De bor i ett litet skruttigt hus med dasset ute på gården, men bådas möjligheter växer, och till Nancys häpnad, är det Frida som sträcker sig längst. I alla fall i början. För Nncy är livet fortfarande fyllt av prestationsrädsla, ska hon studera vidare eller inte? Snobbiga Uppsala avskräcker. Klasskillnaderna likaså. Hon ser dem även på Postverket, de som har en högre examen än hon och som »lägger bort titlarna« när de tycker det är dags. Som går på konserter och teater och talar om konstutställningar. «Vem tittade åt mig? Vem visste att jag satt där full av nyfikenhet och lust att vara med.«

Ljuset är den nya arbetskamraten på Postverket, Solan, som med sin rättframhet och vänfasthet lyser upp Nancys ofta ensamma liv och uppmuntrar henne att ta tag i sig själv.

Precis som i de två tidigare böckerna är detta en jag-berättelse där Nancy återger händelserna, ömsom i nutid, ömsom i dåtid, växlingarna ger både direkt närvaro och perspektiv, berättarrösten vet ju allt som hänt. Men Nancy vandrar på allt stadigare ben ut i livet.   

Fostermor tar hämnden i egna händer

Två unga systrar, en fostermamma besatt av att hämnas på onda män och en elak fosterfar är kärnan i denna mörka saga där egna behov får förtur framför lagen.

ROMAN, Lina Wolff Liken vi begravde (AB)

Det här är en våldsam, tragikomisk roman om en plats där onda handlingar verkar ha slagit rot, inspirerad av verkliga händelser som det brukar heta. Det handlar om Hörby, även om namnet inte nämns, där författaren Victoria Benedictsson levde ett ganska olyckligt liv. I romanen påstås hos spöka på nätterna. 

Lina Wolffs prisbelönta roman frossar i sexistiska förolämpningar och blod. Alla fördomar om inskränkta bybor plockas upp och synas, en del förkastas, men smutsen frodas och de överviktiga, motorintresserade yngre männen håller hov på torget. Mysigt är det inte. Med några undantag. 

Byn sägs vara en plats där det »bor pervon och pedofiler i varenda buske«. »Det har även sagts att den är full av bönder, rasister, lågutbildade, överviktiga, hel- och halvkriminella samt en hel fauna av andra ljusskygga existenser som dragit sig undan för att ostört kunna ägna sig åt sitt.«
Allt utspelas på en nergången gård i Skåne. Detta är en roman av samma karaktär som teveserien Den danska kvinnan, där fantasier om våld och hämnd blodigt och bokstavligt levs ut.

Familjen består från början av fostermor och fosterfar och två fosterdöttrar, Peggy och Jolly, bokens berättarjag. Till detta två flyktingar från Latinamerika, Bokens hämnare är fostermor Jennie. Både flickorna och flyktingarna blir hennes motvilliga assistenter, eller i vart fall medberoende.  

Historien låter hämdbegäret härska, moraliska betänkligheter väger lätt. Möjligen med undantag för Peggy, som tydligast vet hur hon vill ha det i livet. Och det är inte det byn kan erbjuda. En bok full av existentiella frågor om vad människan är kapabel till i den egendefinierade rättvisas namn. 

Elin gör upp med skammen 

Hennes farmor, judinnan som blir kär i den tidigare aktiva nazisten är huvudpersoner i Elin Ylvasdotters starka roman om en komplicerad kärlekshistoria, full av hat och hemligheter. 

ROMAN. Elin Ylvasdotter Skammen vi ärvde (Romanus & Selling)

Året är 1942 och Ruth Rosensten ska för första gången ta steget in genom porten till Smålands Nation i Uppsala. Så möts hon och Carl, det tänds gnistor men båda bär på hemligheter. Hon vet vad som händer i världen och genom sin mamma Sonja har hon fått en god dos ångest inympad i kroppen. Tala aldrig om att du är judinna. När som helst kan Hitler ockupera även Sverige. De har sin flykt planerad. Men prata om problemen med andra är det sista Ruth vill.

Första gången i universitetsaulan hör hon en grupp skrockande mansröster bakom sig: »Det är hon som är judinna.«

Elin Ylvasdotter, barnbarnet, återberättar i romanform delar av sin släkts historia, den som handlar om en judisk farmor och en farfar som i ungdomen var aktiv nazist, en ideologi som föräldrarna aldrig övergav. De fortsatte tro på Hitler och förneka Förintelsen. Ruth och Carl i blir mot alla odds kära. Deras historia är romantisk men full av konflikter och hemligheter.
Omslaget till romanen, en ansikslös gruppbild där fem personer, tre kvinnor och två män sitter ihopklämda i en soffa bygger på ett förlovningsfotografi sprängfyllt av de oundvikliga spänningar det innebär när en hängiven nazist-familj genom de två ungdomarnas förlovning blir släkt med en judisk familj. 

»Farmor höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. «

Som tonåring bestämmer hon sig för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå, trots råa antisemitiska »skämt« från skolkamrater och ett nattligt mordhot. 

Elin tar beslutet att skriva familjens historia, där hon i romanen finns med som barnbarnet, när hon i sommarstugan där familjen bott i generationer hittar nazihyllande brev från sin farfars familj. 
» Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«

Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»

Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
Elin Ylvasdotter tar med sin berörande och dramatiska berättelse detta uppdrag vidare med den äran. 

Nej, detta är inte min melodi

Huset som kanske spökar, det unga paret som snöar inne, de mystiska dörrarna och luckorna och lådorna med hemska hemligheter är en genre som många gillar, men det funkar inte för mig.

SPÄNNING. Freida McFadden Psykiatern, översatt av Isabel Valencia (Modernista)

Hon säljer tonvis med böcker, författaren som inte längre enbart är en pseudonym utan i april 2026, efter 23 författarår, blivit känd för sitt riktiga namn Sara Cohen, med yrket läkare. 

I den här boken handlar det om en känd psykiater som även är författare som spårlöst försvunnit från sitt hem. 

Huset ligger nu ute till försäljning och nygifta paret Tricia och Ethan söker skydd där under en snöstorm, men de är också på väg dit för en visning. Ett hus som verkar spöka, men där Ethan inte verkar märka något, och de måste sova över. Tricia däremot hittar en hel del skumma saker i huset. De är ganska nygifta och hans förflutna verkar skumt.

För de som gillar skräckisar blir det en läsfest med lampor som tänds och släcks, ett hemligt rum fullt av inspelade band med mer eller mindre hämndlystna patienter, en naiv kvinnlig huvudperson (tror vi) som inte ser några fel hos sin make, men som ändå smyglyssnar på de gömda banden.

Kapitel för kapitel vecklas nya avslöjanden upp, som från början är synnerligen osannolika. För mig är det svårbegripligt att någon väljer Freida McFadden när det finns författare som Louise Penny, men jag är ju som sagt helt fel läsare!


Mordfritt mys med myndighetssatir

En kommunikationschef på en kulturmyndighet ärver en gammal prästgård i Västergötland. Där samlas vänner och konferensdeltagare och huvudpersonen Nina Storm får hantera en massa mystiska saker, en del rent kriminella, tillsammans med sina vänner. Kul och totalt rensat från mord.

SPÄNNING. Kristina Appelqvist Lögnaren i skafferiet, Vykort från en borttglömd priins, Död man på rymmen (Pirat) 

Serien i fyra delar om Nina Storm, kommunikatör på Myndigheten för kulturstöd och hennes strid med den osympatiska och representationsglada generaldirektören Diana Wikman  handlar alltså inte om mord, utan om bedrägerier i den krets hon själv tillhör. Miljön är Stockholms innerstads tjänstemannakvarter men också en ärvd prästgård i i den lilla avsides kroken Mjöback Västergötland. Där såklart flertalet misstänkta eller brottsutövare hamnar i någon del av berättelsen. 

De fyra böckerna, (som alla finns i pocket) utspelas tätt inpå varann, inom ett år. Det är en glad och lagom spännande mysterieserie, om intriger, brott och vänskap i Myndighetssverige och i prästgården i Mjöback. Nina Storm, 50 plus, skild, med en vuxen dotter bor i Barbro Alvings tidigare lägenhet på Sibyllegatan. Den legendariska journalisten är hennes idol.

Nina Storm gör skäl för efternamnet och hamnar i ett antal märkliga, ofta dråpliga situationer, som tagna ur en lokalrevy med många förvecklingar, där man smyger och spanar på misstänkta och gömmer sig i garderober. 

Hon hämtar kraft hos kompisarna Cattis och Nettan, båda med högstatusjobb i offentligheten men inte främmande för att skoja till det och klä ut sig om det behövs. På myndigheten har hon HR-chefen Robert och rättschefen Irene på sin sida. Den sistnämnda hoppar gärna in som kocka vid en konferens i Mjöback om det behövs. Där hinner hända mycket under det knappa år som utspelas i de fyra böckerna, några exempel:

När hennes ungdomsbästis Timmy Carlsson, numera kulturminister dör upptäcker hon att sparat ett komprometterande foto som hon måste komma över till varje pris.
En mystisk väska som kommit på avvägar har ett märkligt innehåll kopplat till hennes 90-åriga granne i Mjöback,
Tavlor stjäls på myndigheterna, och det stormar på intranätet om hennes förslag att bjuda på Gustav Adolfsbakelser.
En kollega avlider – men det är något skumt med hans vänner som ärver honom. 

Allt är förbryllande på ett småtrevligt sätt och överraskningarna avlöser varandra. Appelqvist låter dialog och vardagliga detaljer, mat, dryck, middagar och jobbmöten vara ramen runt det som ska avslöjas. Här finns gott om ironiska betraktelser. Påfallande många av de inblandade är anställda i eller har ett förflutet som ledare i Myndighetssverige. Att hon har nära kontakt med en av de tidigare generaldirektörerna bör ha gett bra källmaterial. Ganska många ljuger och inte alla är den de verkar vara. Kul, insiktsfullt, busigt och underhållande. Och, som sagt, befriande fritt från mord.

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag.