Bookmark

Tolv tips för mysig sommarläsning

Liv Beckström

Känn blodtrycket sjunka och stressen släppa med tolv tips från läshörnan:
Elsie Johanssons sista bok i Nancytrilogin,
Elin Ylvasdotters romandebut om skammen i sin släkt,
Nina Wolffs kvinnliga hämnare i Hörby,
Silvia Avallones roman om att förlåta.
Dessutom: Ny slukarserie om fotbollsflickor.
Två delar Augustprisad tecknad barnbok.
Tre delar klassisk Kalle Blomkvist.
Två x pusseldeckare med mördarjakt på slott och herrgårdar.
Kristina Appelqvists fyra delar om kommunikationschef Nina Storm.
Del sex i Viveca Stens serie Åremorden.
Del tre av Katarina Wennstams deckarserie Sekelskiftesmorden.
Och Freida Mc Fadden, den enda jag inte gillar.

Katarina Wennstam, Nina Wolff, Katarina Bivald, Viveca Sten, Silvia Avallone, Fabian Göransson, Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, Frieda mc Faden, Astrid Lindgren, Elsie Johansson, Kristina Appelqvist, Elin Ylvasdotter. (alla ej på bild) Här är tolv tips på romaner, serier och spänning för både yngre och äldre.! Foto: Liv Beckstrom

Barn mot Teknokrater i fin tecknad form

Berättelsen om 10-åriga Klara som rymmer och blir medlem i ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar är en riktigt fartfylld och i god barnbokstradition tecknad berättelse för barn från cirka 8 år där första delen välförtjänt fått Augustpriset.

BARN. Fabian Göranson Klara Tvättbjörnarnas stad, Klara Teknokraternas stad (Galago)

Klara är i 10-årsåldern, bor utanför en stad med täta, gamla kvarter, bakgårdar många små och slitna hus, livaktig torghandel och både rika och fattiga. 

Tiden, obestämd dåtid, bilar, gator, klädstil och annat ger känslan av en av engelsk barnbok och en gnutta från Astrid Lindgrens illustratör Ilon Wikland. Här finns inga mobiler, bara telefonautomater. Och diverse otrevliga uppfinningar från Teknokraterna ett gäng vuxna som vill riva allt gammalt som finns i staden och rena alla människor från »dåliga« tankar, dvs allt som går emot deras egna. 

Här är barnen de klarsynta medan de vuxna teknokraterna vill göra om staden till en plats fri från fantasi och egna vrår.

Klara, rödhårig som en klassisk barnbokshjältinna, tvekar inte att slåss när skolkamrater retar henne för att pappan är sjuk. Hon är en ensam tjej och mamman är stressad av att klara försörjningen. Hon tar fasta på storebror Edvins råd om internatskola för Klara som högljutt protesterat mot hans val av fästmö, den elaka Viktoria. 

Klara rymmer och börjar leva med ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar. I stans hotade kvarter finns även andra gäng: Clownerna, Vildkatterna, Kosmonauterna, Tunnelbarnen, Skatorna, Cyklarnas kavalleri…som Klaras gäng strider emot. De smyger på varann, de letar mat i soptunnor och sover i en övergiven buss.
Den tredje och sista delen ser jag och yngre medläsare fram emot! 

På pricken om fotbollsflickors drömmar 

Madde Dunder och Tindra Blixt blir vänner när de tillsammans drar igång Lilla Varguddens fotbollslag. En riktigt mysig serie om ett lag tjejer i 11-årsåldern som älskar att spela fotboll.  

BARN. Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, illustrationer av Andrea Femerstrand Dunder och fotbollen: Det nya laget, Björnbycupen, De utvalda, del 2, 3 och 4 (Bookmark)

Mycket uppskattad av fotbollsflicka i målgruppsåldern (6-9 år) i min närhet. Serien om Madicken, Madde Dunder som älskar fotboll och hennes nyfunna kompis Tindra Blixt började hon läsa direkt.

Vi följer fotbollslaget, med Madde i centrum, från drömmen om ett eget lag till allt som händer när laget, Lilla Varguddens fotbollslag väl finns på plats. Inget är enkelt i tävlingsidrott, även nybörjarflickor känner av rivalitet, besvikelser, diskriminering av tjejer, grämelse över missade passningar, förutom den stormande glädjen när de börjar göra mål. Att allt inte handlar om att vinna, lär sig laget omgående och det blir såklart bråk, tjafs och besvikelser på vägen. Det är en lika svår konst att lära sig förlora. Att, som det står inledningsvis, lära » sig att hantera besvikelse och bli ännu starkare till nästa gång.»

Nya tjejer som sätter jaget före laget, får lära sig vad som gäller. Och de har en klok tränare i Soraya som själv inte fick spela när hon var barn. 

Böckerna får fint in kulturer som förbjuder flickor att spela fotboll, sociala skillnader mellan hyreslägenheterna, där bland annat Blixt bor med bror och ensamstående mamma och villaområdet där Madde bor med lillebror och sina två pappor. De glada, livfulla illustrationerna bidrar till läslusten. Men i grunden är det snälla, uppmuntrande böcker, om att lära sig klara motgångar och stå upp för sitt lag. Och framförallt om vänskap. 

Succétrion bakom Dunder står även för framgångsrika böcker som Sune och Bert och Luna och superkrafterna. 

En femte del är på väg, men där är målgruppsåldern, tråkigt nog, plötsligt 12 år. 


Kalle Blomkvist lika spännande idag 

De tre böckerna om de unga detektiverna i Astrid Lindgrens klassiska serie är svårslagna som pulshöjare och skildringar av en tid när spännande lekar tog plats utanför datavärldens nedsläckta rum. 

BARN/KLASSIKER. Astrid Lindgren. Mästerdetektiven Blomkvist, Mäst.det.Blomkvist lever farligt, Kalle Blomkvist och Rasmus (Rabén & Sjögren).

De tre böckerna om Kalle, Eva-Lotta och Anders – de Vita rosorna, som kämpar emot Sixten, Jonte och Benka i lag Röda Rosen samtidigt som de är med och löser verkliga brott är Astrid Lindgrens suveräna bidrag till den i dag så blomstrande genren barndeckare. Fortfarande står de i en klass för sig. De är spännande på gränsen till rysning, tårframkallande i sista delen. Här kan vuxna vara farliga på riktigt. 

Mästerdetektiv Kalle Blomkvist, Eva-Lotta och Anders är 13 år i första boken, och 14 och 15 år i de följande. De bor i en idyllisk småstad, som barn i barndeckare ofta gör. Kalles pappa är specerihandlare, Eva-Lottas bagare och Anders pappa skomakare, mammorna yrkesarbetar inte med någon titulatur. 

Varje sommar krigar rosorna om ägandeskapet till Stormumriken. Den ska gömmas och erövras i strid. I vanliga fall är de goda vänner, men som Rosor fiender som tar varann till fånga, stjäl hemliga dokument och slåss, dock medvetna om rådande hedersregler, inspirerade av Englands historia och riddarromanernas ideal. De vita pratar även rorövovarorsospoprårkoketot, alltså Rövarspråket, användbart som kodspråk mot fienden – och som det visar sig vuxna och farliga brottslingar.

De här barnen, som ju är tonåringar har inga smarta klockor som följer deras väg, ingen vuxen ser dem balansera på ruiner och broräcken, eller slåss på nätterna om Stormumriken. Föräldrarna får en lapp på kudden ibland, och någon gång måste de klippa gräset eller göra någon annan nytta. 

Blomkvistböckerna kom ut under efterkrigstiden, 1946, 1951, 1953, skrivna av en författare med stort intresse för och ovanliga insikter i Andra världskrigets påverkan på Sverige. Det syns särskilt i den tredje boken om kidnappningen av Rasmus, där det förekommer spioneri för främmande makt. Under några år var Astrid Lindgren anställd för att läsa soldaternas brev och stryka uppgifter som skulle hållas hemliga. Hennes krigsdagbok visar också det stora engagemanget.

I denna skenbart sömniga sommarlovsmiljö hamnar de i vuxen brottslighet, med stöld, mord och kidnappning som de tar sig an med litterära förebilders metoder: Lindgren var beläst och barnen har både folksagor, Bibeln, riddarromaner och klassiska deckare med Sherlock Holmes, Hercule Poirot, lord Peter Wimsey, med flera i kroppen, som litteraturvetaren Cecilia Takle visar i en artikel i tidskriften Barnboken.

Brottslingarna är ofta hotfulla. Som i första boken, där Eva-Lottas mammas kusin Einar är boven: 

»- Herr mästerdetektiv, fortsatte farbror Einar, hur skulle du tycka om att tillbringa en eller ska vi säga ett par nätter här i ruinen? Eller kanske rentav alla dina återstående nätter. 

Kalle kände, hur det kröp en liten otäck skräck längs ryggraden. (s. 132)«

Eller i den andra delen, där Eva-Lotta möter en mördare utan att veta det:

»Nej, händelsernas centrum ligger inte alltid mitt där marknadslivet pågår. Händelsernas centrum ligger denna dag någon helt annanstans. 

  Och Eva-Lotta vandrar just nu på bara, bruna ben rakt in i det. (s.65)«

Astrid Lindgren skildrar detta lågintensiva hot även mot barnen, varvat med robusta äventyr, som ingen annan: Lättsamt, humoristiskt och samtidigt spänningsstegrande med faran ständigt lurande bakom plank och vindar. 

Mysdeckare med mördande kärlek till böcker 

Att älska böcker och längta efter att skriva dem kan vara förenat med dödlig risk. Serien om Berit Gardner, författare med rätt att spana, är en lagom spännande pusseldeckare med Agatha Christie-vibbar.

DECKARE. Katarina Bivald Morden i Great Diddling,  Döden checkar in (Forum)

Den första i serien har värmt hyllan på landet i flera år. Men historien om sträva och strävsamma författaren Berit Gardner som hamnar mitt i en underlig mordhistoria i en liten, till det yttre idyllisk Morden i Midsumer-by på engelska landsbygden gav mersmak. I del ett är vi i Cornwall, nära ett slott, där Berit G köpt sig en skrivarstuga för att få inspiration. II nummer två hjälper hon en väninna med en skrivarkurs i fransk slottsmiljö, där även ett gäng från förlagsvärlden deltar, även där inträffar det förstås mord. I båda böckerna blir hon motvilligt accepterad som privatspanare och nästan kompis med respektive ansvarig kommissarie. Ian Ahmed i Cromwall och Beatrice Rocher i Lyon.

I båda är temat passionen för böcker och skrivandet, både lustfyllt och riskabelt. Att äga dyra böcker eller ha för mycket inlevelse i en berättelse kan leda till riskabla tankar, känslor och idéer. 

Berit Gardner lever ensam, är 50 plus och verkar trivas med livet. Hon skriver inte deckare själv, men attraheras av mysterielösandet. Är ibland dumdristig som det ska vara för spänningen. Hon har också en ung assistent, Sally, vars mamma är Berits agent.
Förvecklingarna är många, de misstänkta likaså, personskildringarna originella och kul, och det är gott om intressanta karaktärer. Böcker att krypa upp i soffan med närsomhelst!

När gängkriminella kom till Åre

Åre är inte bara fyllt av medelklass med smak på snö av alla de sorter. I dess spår kommer gängkriminella som lurar barn att medverka. Viveca Sten kopplar greppet även om detta ämne i sin serie. 

DECKARE. Viveca Sten Gränsöverskridaren (Forum) 

Poliserna Hanna Ahlander och Daniel Lindskog får i denna sjätte del i serien Åremorden tampas med ett nytt och oroande fenomen: Mycket unga personer lockas hjälpa gängen smuggla knark. I det här fallet är det 15-åriga Luca som tackar ja när Hassan på sociala medier lockar med pengar om han förvarar en väska åt dem. Även Luca, inser snabbt att väskan knappast innehåller sportkläder. Och Luca hamnar rejält i klistret, på väg att förstöra inte bara sitt liv, utan även sin mammas och lillasysters.  

Hanna, som här bär på ett nytt liv, har bara har några veckor kvar innan hon ska föda, men vägrar vila, trots oroliga frågor från kollegerna. Kvinnliga hjältar i spänningsromaner har sällan barn och här måste Hanna till varje pris demonstrera att hon minsann kan jobba in i kaklet. 

Allt försiggår samtidigt som Åre fylls av åk- och festsugna Stockholmare som njuter av ett oväntat tidigt snöfall, som samtidigt utgör ett dödligt hot för den som inte varit beredd.

Viveca Sten är suverän på att skapa spänning med hjälp av bred research runt sånt som köldskador, narkotikarelaterade dödsfall blandat med samhällets mix av olycksbarn, fattiga och rika. Och lite förbjuden kärlek. Med sitt raka språk och sin effektiva berättarteknik ger hon plats för både hat och omsorg, kall egoism och förlåtelse. 

Svartsjuka söndrar sekelskiftesgänget

De fyra kvinnorna som löser mord i sekelskiftets Stockholm är i del tre på väg mot mer frihet och egna pengar. Men Fredrikas svartsjuka söndrar gemenskapen samtidigt som en ung kvinna mördas brutalt på Lucianatten.

DECKARE. Katarina Wennstam Lucia är död (Bookmark)

Trean i serien Sekelskiftesmorden är, liksom de tidigare, en bladvändare, som även ger kunskaper om kvinno- och Stockholmshistoria när den berättar om ond, bråd död i Stockholm, närmare bestämt Södermalm, vid förra sekelskiftet. 

Året är 1897 och det är den kallaste vintern i mannaminne när en ung kulla försvinner spårlöst på Lucianatten. Vilket får många att tro att övernaturliga krafter ligger bakom. Som tidigare är de fyra kvinnliga huvudpersonerna med olika ålder och klassbakgrund med och bidrar till lösningen. 

Tidigare tjänsteflickan Edit, som råkade ytterst illa ut i del ett och hade det väldigt jobbigt i del två har börjat arbeta som talangfull retuschös hos en porträttfotograf. 

Hildur, trångbodd med många syskon och en pappa som är portvakt fortsätter som sömmerska men blir även mannekäng hos den berömda och av överklassen anlitade Augusta Lundin. 

Fredrika, som arbetar under täckmantel som privatdetektiv har börjat få fart på firman, och Olga, den välbeställda änkan bjuder in arbetarkvinnor till sin eleganta lägenhet att sy, samtala och höra föredrag. 

Precis som tidigare utspelas det mesta runt Hornsgatan på Södermalm i Stockholm, där de gamla trähusen får ge plats åt nya stenhus, som finns kvar än i dag och ofta förekommer i trendiga inredningsreportage. Även van der Nootska palatset, här en rivningskåk och platsen för både hemlösa och brottslighet, finns kvar i vår tid. 

Mer ska inte ordas om handlingen, den får stå på egna ben, och författaren håller, precis som i de två föregångarna i läsarens intresse med fast och kompetent penna när hon låter synvinkeln växla mellan de fyra kvinnorna och en av dem råkar riktigt illa ut. Anders Zorn, en av tidens största konstnärer har, oförskyllt, en del i misstänkliggörandet.

Kärleksfullt om kampen att förlåta

Emilia har suttit halva livet i fängelse och Bruno har isolerat sig efter hemska händelser i barn- och ungdom. Silvia Avallone skildrar fint och inlevelsefullt deras svåra väg tillbaks till livet.

ROMAN. Silvia Avallone Svart hjärta, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur)

Emilia med efternamnet Innocente och Bruno, en inåtvänd och ensam lärare möts i en liten, avlägsen bergsby i norra Italien. De är i 30-årsåldern, båda skadade av hemska upplevelser i tidig ungdom. Bruno som offer, Emilia som förövare med ett mycket långt fängelsestraff bakom sig. Vad har hon begått för illdåd? De klamrar sig fast vid varann, men utan att berätta om sina respektive bakgrunder blir förhållandet ohållbart. Och såklart kan hon inte förbli hemlig när årliga demonstrationer påminner om vad hon gjort. 

Silvia Avallone, som skrivit starka romaner om utsatta flickors vänskap, tar här itu med något ännu svårare: Går det att älska och förlåta även den som gjort något fruktansvärt? Med Bruno som berättare följer vi den knaggliga vägen till slut. 

Det blir också en inblick i Italiens fängelser för unga, med både hopp och förtvivlan, och många ´helhjärtade insatser från de som anställts för att ta hand om de straffade, i romanen unga flickor. Och en hyllning till konst, kultur och möjligheten till utbildning – den chans som gör det möjligt att gå vidare. Det satsas här på klassiker, restaurangskola, chansen att få verktyg för alla tankar om det som hänt och ska hända. Ytterst få tar den hela vägen, där  Marta, Emilias bästa kompis under fängelseåren blir det klart lysande undantaget. 

En sorglig men också upplyftande och kärleksfull roman om att ingenting är omöjligt och att se människan bakom murarna. 

Frihetslängtande Nancy på egna ben

Nämen, är den redan slut, tänker jag när Elsie Johanssons trilogi om den unga Nancy på 1940-talet går i mål. Trilogin om en ung flickas utveckling i Sverige på 1940-talet är sällsynt njutbar läsning.

ROMAN. Elsie Johansson Nancy (Bonniers)

Mot slutet av denna tredje del om den unga Nancy på 1940-talet tänker jag för varje kapitel: Tur att det är några kapitel kvar!
Det är riktigt vemodigt att serien nu avslutats, men för Nancy, huvudpersonen i boken har allt bara börjat. När berättelsen slutar är hon 22 år och på väg att ta några viktiga steg i livet och bli mer sams med både sig själv och världen runt henne, Uppsala dit hon flyttat tillsammans med mamma Frida, från det fattiga torpet i Lunda där hon vuxit upp. Pappa, TåPelle kallad har dött.

De båda kvinnorna får arbete, Nancy på posten, hennes mamma i baren på Tempo. Andra världskriget pågår fortfarande men närmar sig sitt slut.
De bor i ett litet skruttigt hus med dasset ute på gården, men bådas möjligheter växer, och till Nancys häpnad, är det Frida som sträcker sig längst. I alla fall i början. För Nncy är livet fortfarande fyllt av prestationsrädsla, ska hon studera vidare eller inte? Snobbiga Uppsala avskräcker. Klasskillnaderna likaså. Hon ser dem även på Postverket, de som har en högre examen än hon och som »lägger bort titlarna« när de tycker det är dags. Som går på konserter och teater och talar om konstutställningar. «Vem tittade åt mig? Vem visste att jag satt där full av nyfikenhet och lust att vara med.«

Ljuset är den nya arbetskamraten på Postverket, Solan, som med sin rättframhet och vänfasthet lyser upp Nancys ofta ensamma liv och uppmuntrar henne att ta tag i sig själv.

Precis som i de två tidigare böckerna är detta en jag-berättelse där Nancy återger händelserna, ömsom i nutid, ömsom i dåtid, växlingarna ger både direkt närvaro och perspektiv, berättarrösten vet ju allt som hänt. Men Nancy vandrar på allt stadigare ben ut i livet.   

Fostermor tar hämnden i egna händer

Två unga systrar, en fostermamma besatt av att hämnas på onda män och en elak fosterfar är kärnan i denna mörka saga där egna behov får förtur framför lagen.

ROMAN, Lina Wolff Liken vi begravde (AB)

Det här är en våldsam, tragikomisk roman om en plats där onda handlingar verkar ha slagit rot, inspirerad av verkliga händelser som det brukar heta. Det handlar om Hörby, även om namnet inte nämns, där författaren Victoria Benedictsson levde ett ganska olyckligt liv. I romanen påstås hos spöka på nätterna. 

Lina Wolffs prisbelönta roman frossar i sexistiska förolämpningar och blod. Alla fördomar om inskränkta bybor plockas upp och synas, en del förkastas, men smutsen frodas och de överviktiga, motorintresserade yngre männen håller hov på torget. Mysigt är det inte. Med några undantag. 

Byn sägs vara en plats där det »bor pervon och pedofiler i varenda buske«. »Det har även sagts att den är full av bönder, rasister, lågutbildade, överviktiga, hel- och halvkriminella samt en hel fauna av andra ljusskygga existenser som dragit sig undan för att ostört kunna ägna sig åt sitt.«
Allt utspelas på en nergången gård i Skåne. Detta är en roman av samma karaktär som teveserien Den danska kvinnan, där fantasier om våld och hämnd blodigt och bokstavligt levs ut.

Familjen består från början av fostermor och fosterfar och två fosterdöttrar, Peggy och Jolly, bokens berättarjag. Till detta två flyktingar från Latinamerika, Bokens hämnare är fostermor Jennie. Både flickorna och flyktingarna blir hennes motvilliga assistenter, eller i vart fall medberoende.  

Historien låter hämdbegäret härska, moraliska betänkligheter väger lätt. Möjligen med undantag för Peggy, som tydligast vet hur hon vill ha det i livet. Och det är inte det byn kan erbjuda. En bok full av existentiella frågor om vad människan är kapabel till i den egendefinierade rättvisas namn. 

Elin gör upp med skammen 

Hennes farmor, judinnan som blir kär i den tidigare aktiva nazisten är huvudpersoner i Elin Ylvasdotters starka roman om en komplicerad kärlekshistoria, full av hat och hemligheter. 

ROMAN. Elin Ylvasdotter Skammen vi ärvde (Romanus & Selling)

Året är 1942 och Ruth Rosensten ska för första gången ta steget in genom porten till Smålands Nation i Uppsala. Så möts hon och Carl, det tänds gnistor men båda bär på hemligheter. Hon vet vad som händer i världen och genom sin mamma Sonja har hon fått en god dos ångest inympad i kroppen. Tala aldrig om att du är judinna. När som helst kan Hitler ockupera även Sverige. De har sin flykt planerad. Men prata om problemen med andra är det sista Ruth vill.

Första gången i universitetsaulan hör hon en grupp skrockande mansröster bakom sig: »Det är hon som är judinna.«

Elin Ylvasdotter, barnbarnet, återberättar i romanform delar av sin släkts historia, den som handlar om en judisk farmor och en farfar som i ungdomen var aktiv nazist, en ideologi som föräldrarna aldrig övergav. De fortsatte tro på Hitler och förneka Förintelsen. Ruth och Carl i blir mot alla odds kära. Deras historia är romantisk men full av konflikter och hemligheter.
Omslaget till romanen, en ansikslös gruppbild där fem personer, tre kvinnor och två män sitter ihopklämda i en soffa bygger på ett förlovningsfotografi sprängfyllt av de oundvikliga spänningar det innebär när en hängiven nazist-familj genom de två ungdomarnas förlovning blir släkt med en judisk familj. 

»Farmor höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. «

Som tonåring bestämmer hon sig för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå, trots råa antisemitiska »skämt« från skolkamrater och ett nattligt mordhot. 

Elin tar beslutet att skriva familjens historia, där hon i romanen finns med som barnbarnet, när hon i sommarstugan där familjen bott i generationer hittar nazihyllande brev från sin farfars familj. 
» Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«

Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»

Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
Elin Ylvasdotter tar med sin berörande och dramatiska berättelse detta uppdrag vidare med den äran. 

Nej, detta är inte min melodi

Huset som kanske spökar, det unga paret som snöar inne, de mystiska dörrarna och luckorna och lådorna med hemska hemligheter är en genre som många gillar, men det funkar inte för mig.

SPÄNNING. Freida McFadden Psykiatern, översatt av Isabel Valencia (Modernista)

Hon säljer tonvis med böcker, författaren som inte längre enbart är en pseudonym utan i april 2026, efter 23 författarår, blivit känd för sitt riktiga namn Sara Cohen, med yrket läkare. 

I den här boken handlar det om en känd psykiater som även är författare som spårlöst försvunnit från sitt hem. 

Huset ligger nu ute till försäljning och nygifta paret Tricia och Ethan söker skydd där under en snöstorm, men de är också på väg dit för en visning. Ett hus som verkar spöka, men där Ethan inte verkar märka något, och de måste sova över. Tricia däremot hittar en hel del skumma saker i huset. De är ganska nygifta och hans förflutna verkar skumt.

För de som gillar skräckisar blir det en läsfest med lampor som tänds och släcks, ett hemligt rum fullt av inspelade band med mer eller mindre hämndlystna patienter, en naiv kvinnlig huvudperson (tror vi) som inte ser några fel hos sin make, men som ändå smyglyssnar på de gömda banden.

Kapitel för kapitel vecklas nya avslöjanden upp, som från början är synnerligen osannolika. För mig är det svårbegripligt att någon väljer Freida McFadden när det finns författare som Louise Penny, men jag är ju som sagt helt fel läsare!


Mordfritt mys med myndighetssatir

En kommunikationschef på en kulturmyndighet ärver en gammal prästgård i Västergötland. Där samlas vänner och konferensdeltagare och huvudpersonen Nina Storm får hantera en massa mystiska saker, en del rent kriminella, tillsammans med sina vänner. Kul och totalt rensat från mord.

SPÄNNING. Kristina Appelqvist Lögnaren i skafferiet, Vykort från en borttglömd priins, Död man på rymmen (Pirat) 

Serien i fyra delar om Nina Storm, kommunikatör på Myndigheten för kulturstöd och hennes strid med den osympatiska och representationsglada generaldirektören Diana Wikman  handlar alltså inte om mord, utan om bedrägerier i den krets hon själv tillhör. Miljön är Stockholms innerstads tjänstemannakvarter men också en ärvd prästgård i i den lilla avsides kroken Mjöback Västergötland. Där såklart flertalet misstänkta eller brottsutövare hamnar i någon del av berättelsen. 

De fyra böckerna, (som alla finns i pocket) utspelas tätt inpå varann, inom ett år. Det är en glad och lagom spännande mysterieserie, om intriger, brott och vänskap i Myndighetssverige och i prästgården i Mjöback. Nina Storm, 50 plus, skild, med en vuxen dotter bor i Barbro Alvings tidigare lägenhet på Sibyllegatan. Den legendariska journalisten är hennes idol.

Nina Storm gör skäl för efternamnet och hamnar i ett antal märkliga, ofta dråpliga situationer, som tagna ur en lokalrevy med många förvecklingar, där man smyger och spanar på misstänkta och gömmer sig i garderober. 

Hon hämtar kraft hos kompisarna Cattis och Nettan, båda med högstatusjobb i offentligheten men inte främmande för att skoja till det och klä ut sig om det behövs. På myndigheten har hon HR-chefen Robert och rättschefen Irene på sin sida. Den sistnämnda hoppar gärna in som kocka vid en konferens i Mjöback om det behövs. Där hinner hända mycket under det knappa år som utspelas i de fyra böckerna, några exempel:

När hennes ungdomsbästis Timmy Carlsson, numera kulturminister dör upptäcker hon att sparat ett komprometterande foto som hon måste komma över till varje pris.
En mystisk väska som kommit på avvägar har ett märkligt innehåll kopplat till hennes 90-åriga granne i Mjöback,
Tavlor stjäls på myndigheterna, och det stormar på intranätet om hennes förslag att bjuda på Gustav Adolfsbakelser.
En kollega avlider – men det är något skumt med hans vänner som ärver honom. 

Allt är förbryllande på ett småtrevligt sätt och överraskningarna avlöser varandra. Appelqvist låter dialog och vardagliga detaljer, mat, dryck, middagar och jobbmöten vara ramen runt det som ska avslöjas. Här finns gott om ironiska betraktelser. Påfallande många av de inblandade är anställda i eller har ett förflutet som ledare i Myndighetssverige. Att hon har nära kontakt med en av de tidigare generaldirektörerna bör ha gett bra källmaterial. Ganska många ljuger och inte alla är den de verkar vara. Kul, insiktsfullt, busigt och underhållande. Och, som sagt, befriande fritt från mord.

Tolv tips för vårligt läsmys

Liv Beckström

Förr platsade kvinnors kamp inte i historieböckerna, nu får de huvudroller i deckare, romaner och biografier! Här är tolv finfina tips från läshörnan, där sju utspelar sig under 1900-talets tidiga årtionden.

Katarina Wennstam, Mikael Niemi, Malin Haawind, Denise Rudberg, Ulrica Lagerlöf, Anders Olsson, Pia Svensson och Bo Bernhardsson, Viveca Sten, Elsie Johansson, Anne Berest, Magdalena Andersson och Nalin Baksi har förnöjt i läshörnan de senaste månaderna. Foto: Liv Beckström

Magdalena Andersson visar vad mormor kan betyda

Statsministerkandidaten, studenten, SSU-aren, skattedirektören får alla sin del i Magdalena Anderssons bok, där mormor ger bästa förklaringen till hur hon fick sina drivkrafter.

SJÄLVBIOGRAFI. Magdalena Andersson Helhjärtat Atlas

Magdalena Andersson (S) blev Sveriges första kvinnliga statsminister, hon leder landets största parti, vart vill hon ta Sverige idag? 

»Det här är hennes berättelse om vem hon är, vad vi är för land och vilken väg hon vill gå. Helhjärtat«.

Läsaren följer barnaårens disciplinerade simträning, ungdomens inhopp i hemtjänsten, resor med nuvarande maken Richard som hon blir ihop med på Handelshögskolan. De pluggar på toppuniversitetet Harvard i Boston, innan det är dags för vuxenliv, jobbet som chef på Skatteverket och därefter klivet in i topp-politiken. 

Det är ett ambitiöst upplägg, bitvis lite övermäktigt när även politiska programförklaringar ska få utrymme. 

Bäst gillar jag de personliga minnena och mötena som med förra Nato-ledaren och ungdomskompisen Jens Stoltenberg. Eller med ombuden från IF Metall på Marieborgs folkhögskola. En snabb, träffsäker bild av dåvarande chefen, statsminister Göran Perssons ledarstil när hon var en färsking på Statsrådsberedningen. Hon får beröm »Inte helt obegåvat, Andersson« men också veta att den aktuella frågan inte avgörs av hennes utredning. 

Mamma, Birgitta, läraren visade vikten av ett självständigt yrkesliv, mormor Berta, städerskan förmedlade arbetarkvinnornas kamp för värdighet och rättvisa, morfar Gösta, muraren talade om vikten av facket. Särskilt mormors ord gjorde intryck på den tioåriga Magdalena: »Det ska du veta Magdalena, det är inte roligt att gå och lägga sig hungrig.« Hon skriver:

»Det måste ha att göra med hur hon säger det, för det finns en sårbarhet som går rakt in i mig. Jag förstår att det är sant, att mormor vet hur det känns. Hon har varit med om det. Det fastnar, Jag tänker länge på det då, och jag bär det med mig sedan dess.«

Pappan undervisade på universitetet och delade med sig av kärleken till naturen och skidåkningen. Bland annat. Han gick tidigt bort i alzheimer. 
Barnaminnena förklarar tydligare än det mesta oppositionsledarens drivkrafter. Annars hade det varit svårt att förstå hur hon hittat orättvisorna från sitt skyddade medelklassliv med goda skolresultat, engagerade föräldrar, en tidig och stabil relation, utvald till stipendier och inträdesbiljett till prestigeskolor. 

Som politiker visar Magdalena Andersson att hon är trygg, erfaren och med en vilja att göra något åt viktiga frågor som välfärdsvinster, klimat, allemansrätt, brottslighet. Det jag saknar är lite mer av de skuggor och bekymmer som varje människa måste bära, oavsett hur kapabel hon är. Sårbarheten och självtvivlet.

Tar strid för flickors frihet 

Här hör vi Nalin tala, engagerat, berörande och rakt på sak om det hon gillar och ogillar, om sin egen integration, fajterna i motvind och inte minst om svåra och smärtsamma minnen av våld och även mord.

SJÄLVBIOGRAFI. Nalin Baksi Mina strider (Volante)

Nalin Baksi, tidigare S-riksdagsledamot, numera psykiatrisjuksköterska, är just det som titeln säger: Stridbar. Många är de fajter hon tagit i obekväm motvind och med få supportrar. I alla fall inledningsvis. Hon ropade i flera år tämligen ensam om hot från islamism och förekomst av antisemitism hos invandrade från Mellanöstern, och om hur unga kvinnor och även pojkar i Sverige riskerar tvångsgifte och att avrättas i hederns namn. Hennes kritik avfärdades av många både från höger och vänster och hon blev kallad extremist. 

Men Nalin stod på sig, fler gav henne stöd. Själv troende muslim, som 13-åring kom hon med sin familj som flykting, vägde hennes ord extra tungt. Frågorna fördes framåt i politiken.

När hon nu skriver om sitt liv i Sverige och Kurdistan, är det bitvis med blytung sorg. Att skriva om de båda fastrarna som mördades var det svåraste, liksom om hedersmordet på Fahime Sahindal, där hon var personligt engagerad.

Biografin har tre huvudteman, kvinnors frigörelse, det viktiga med personligt mod och kampen mot den religiösa staten, som vill stifta egna lagar. Hon skriver också om sin egen integration, när hon kände att hon i första hand hörde hemma i Sverige.

I Nalins familj var mormor konservativ i könsfrågor, medan det hos farmor och farfar var mer jämställt mellan pojkar och flickor. Nalin tyckte om att spela fotboll och kunde slåss. Ovanligt förstås, men inte omöjligt. 
Hennes förebild och den som hon tillägnar boken är farfar Mele Zeki Baksi som bland annat tog en livsfarlig strid för ungas rätt att gifta sig med den de älskade och inte den släkten valt. 

Han är den Nalin ser framför sig när hon protesterar, antingen det är en statsminister eller en politiker med dold islamistisk agenda som står framför henne. Vad är det värsta som kan hända? Det är ju ingen här sätter mig i fängelse eller skjuter mig när jag protesterar, sa hon på sin release för boken. Och i den är det som att höra henne tala, engagerat, rakt och utan krusiduller både om det hon gillar och ogillar. Så har hon också sympatisörer och motståndare i alla politiska läger och värnar sina vänner oavsett politisk hemvist. Själv är hon fortfarande socialdemokrat, men fortsätter bekämpa konflikträdsla och ta strid för frihet, även när kritiken gäller partikamrater. Boken är en läsvärd påminnelse om hur viktiga sådana människor är för demokratin. 

Kodknäckande pensionärer med stil och mod

Det är gängets humanism, humor, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör de brittiska böckerna om de seniora privatdeckarna så läsvärda. 

DECKARE. Richard Osman The imposs!ble fortune (Penguin Viking)

De smarta pensionärerna i Torsdagsklubben som löser svårknäckta mord är tillbaks en femte gång. Och de orädda privatdeckarna, bosatta på ett lyxigt boende för äldre i England är välkomna åter.  Gänget är väl medvetet om att återstående tid inte är oändlig, och vill göra det mesta av varje dag. Inte minst lösa brott.

Här ingår:

Joyce, sjuksköterska skriver dagbok som orienterar läsarna. 
Elizabeth, brittisk spion kämpar med sorgen efter maken Stephen som fick alzheimer. Ibrahim psykiater och terapeut åt yrkeskriminella Connie, nyss frigiven.
Ron, tidigare militant gruvarbetarkämpe och morfar till Kendrick 9 år, som tillfälligt flyttat in. 

Till detta några poliser som blivit ”deras”.  

Den här boken startar med ett mystiskt försvinnande, i samband med ett bröllop. 
Elizabeth, med ett förflutet i spionorganisationen M16, blir kontaktad av en av gästerna, som sen försvinner. Han är best man till nyblivne maken till Joyces dotter och därmed blir hela Torsdagsklubben indragen.

Pensionärers trassel med tekniksamhällets avarter mixas med mysterielösning där klassiskt kodknäckande blir avgörande. Plus en god dos av brittisk humor när den är som bäst. Att Richard Osman får hinkvis med lovord från väl renommerade kollegor i brittisk press är högst välförtjänt! 

Det är gängets humanism, förmåga till självironi och distans och de existentiella samtalen om livets mening som gör böckerna så läsvärda. Må hälsan stå dessa 80-plussare bi flera böcker än!

Hemtjänst skapar skräck i Åre 

Detta är första deckaren jag läser av rutinerade storsäljaren Viveca Sten, och den tar grepp om läsaren direkt med sin blandning av hot, familjekrångel och trassliga relationer på jobbet.

DECKARE. Viveca Sten Benådaren (Forum)

När polisen Hanna Ahlander i Åre får samtal från dottern till en nyss avliden man känner hon att något skaver. Allt tyder på en naturlig död – men dottern misstänker mord.

Miljön är Åre med omnejd. Många små byar och många ensamma, hjälplösa gamla i stora hus, där hemtjänst och posten är det enda avbrottet i tillvaron. Det är tacksamt för en deckare. Olåsta dörrar och ett stort antal anställda som snurrar runt i tjänst och har både nycklar och läkemedel. Och så flera plötsliga dödsfall i distriktet där ett privat hemtjänstföretag har ansvaret. Chefen är dessutom syster till en av poliserna i gänget och god vän med Hanna, som har trassel i relationen med tidigare bästa kollegan Daniel Lindskog.
Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra , som det ska vara i en deckare och upplösningen är riktigt spännande.

Förstås puttrar även en kärlekskonflikt med oviss utgång, som tas vidare i nästa fristående del. Det kommer att bli fler böcker om Hanna Ahlander för min del!

Frisk feminism i sekelskifteskrim

En lektion i feminism, snyggt blandad med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör denna serie till en frisk feministisk fläkt, med hög sträckläsarfaktor. 

DECKARE. Katarina Wennstam Döda kvinnor förlåter inte, Död mans kvinna (Bookmark, pocket) 

De är fyra kvinnor från helt olika samhällsklasser som löser mordgåtor i sekelskiftets Stockholm.: Fredrika Nilsdotter, föräldralös sällskapsdam, med omöjlig dröm att bli polis, Hildur Berggren, fattig hemsömmerska med ansvar för fem småsyskon, Olga Laurell, välbeställd änka, mamma till poliskonstapel Oscar, och Edit Tapper, tjänsteflicka.

Katarina Wennstam lyckas få till en både spännande intrig och en lektion i kvinnohistoria i sina numera tre deckare i serien. De två jag läst utspelas åren 1896 och 1897. En tid när korsetten med sin hårda snörning var obligatorisk på alla anständiga kvinnor, när ogifta, gravida flickor dog fosfordöden vid förbjudna aborter, när Besiktningsbyrån tvingade prostituerade att anmäla sig – men lämnade männen i fred och syfilis spreds i befolkningen.
Under ett historiskt paraply där kapitlen växlar mellan de fyra kvinnorna ger författaren läsarna förfärande fakta om hur utsatt kvinnornas situation var i lagen.

Det kvinnopolitiska innehållet, där inget våld är enbart spekulativt, snyggt blandat med faktorerna för mysdeckare och Stockholmshistoria gör serien till ett välkommet tillskott i deckarfloran.

Dramatiska nyhetstimmar när Palme mördades

En direktrapport från en helt annan medievärld, med nyhetspulsen kvar och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar ordning och nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolik och mörk historisk natt.

DOKUMENT. Anders Olsson & Pia Svensson, efterord Bo Bernhardsson Palmenatten (Korpen)

Det är 40 år sedan skotten på Sveavägen som mördade Sveriges statsminister Olof Palme. Och lika längesen två studenter redan dagarna efter dådet dokumenterade hur sex nyhetsredaktioner på större och mindre tidningar i Sverige reagerade och arbetade efter den sensationella nyhetsflashen från TT : »Olof Palme är skjuten«. Och lite senare: »Olof Palme är död«.

Det hela var så osannolikt att inte ens garvade nyhetsjournalister trodde på nyheten. Public Service, SVT och Sveriges Radio hade ju inte reagerat alls, teve sände en långfilm och radion spelade helt vanlig musik.
Det är en av de stora skandaler vi påminns om i denna dramatiska minut för minut-skildring av två unga journaliststudenter som år 1986 fick uppdraget av Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg att kartlägga arbetet på under timmarna efter klockan 23:28 den 28 februari, då en tipsare ringer Expressen om att det pågår skottlossning på Sveavägen-Tunnelgatan och att det eventuellt är statsminister Olof Palme som är skjuten.

Våren 1986 gick de sista terminen på journalisthögskolan i Göteborg och detta blev deras specialarbete. Sammanlagt intervjuades 60 journalister på Arbetet, Borås tidning, Expressen, Hallands nyheter, Kvällsposten och Sydsvenskan under 14 dagar direkt efter mordet.

Det är en rapport som stått sig och oöverträffat skildrar journalisternas, grafikernas och tidningsbudens arbete och kamp att få med nyheten bekräftad och på plats i tidningar som i stort sett redan var klara. Detta under papperstidningarnas storhetstid, digitala utgåvor och snabba uppdateringar existerade inte.

Svensk Mediehistorisk förening ger tillsammans med bokförlaget Korpen ut skildringen av nyhetsredaktionernas arbete de första timmarna, i bokform, i stort sett oförändrad. Till detta ett efterord av föreningens ordförande och tillika tidningen Arbetets sista chefredaktör Bo Bernhardsson, med aktuella kommentarer från de chefer som hade det publicistiska ansvaret den ödesdigra natten. Tidningen Arbetets journalister Håkan Hermansson och Lars Wennander fick stora journalistpriset för sin artikelserie och bok om Palmehatet, Uppdrag Olof Palme, året efter mordet. 

Sammantaget en unik inblick i en helt annan medievärld, men med nyhetspulsen på topp och där journalisternas professionalism blir verktyget som skapar relevanta nyhetsartiklar under stark tidspress en osannolikt mörk historisk natt. 

Gripande om en fransk familj före förintelsen

En spännande, berörande roman om identitet, kamp, skuldkänslor och skam. hos en fransk familj åren före Förintelsen och befrielsen i att till sist låta sanningen komma fram.

ROMAN. Anne Berest Vykortet, översatt av Marianne Tufvesson (Brombergs)

Ephraïm, Emma, Noémie och Jacques. Så står det på ett vykort som den 6 januari 2003 dimper ner i brevlådan i Paris hos Léila Berest. Framsidan visar Gernieroperan i Paris, namnen tillhör Léilas morfar, mormor, moster och morbror, alla mördade i Auschwitz 1942. men vem har skrivit kortet? 

Tio år senare vill Léilas dotter Anne veta mer och beslutar sig för att spåra kortets – och sina släktingars historia, som begravts i tystnad när hennes mormor Maryam, den enda överlevande som visste något men inte velat berätta, avled.  Långsamt rullas deras liv fram till Förintelsen upp, från Ryssland till Palestina, till Frankrike och det tilltagande judehatet, kriget, fruktlösa försök att få medborgarskap, kampen i motståndsrörelsen, chocken när sanningen om Förintelsens offer blir offentlighet.

En alldeles fantastisk roman, spännande, grym, smärtsam om en fransk familj åren före Förintelsen, när ingen riktigt trodde på att det som hände kunde hända, och befrielsen för de anhöriga i att låta sanningen komma fram.

Underbar uppväxtroman i krigets skugga

Mosippan är en mycket fin roman om första kärleken, tonårsstormar, klasskillnader och att vilja något mer än att gifta sig tidigt och få barn. 

ROMAN. Elsie Johansson Mosippan (Bonnier Pocket)

På hyllan i Hornstulls bokhandels rum för begagnade böcker stod en liten, anspråkslös pocket, nummer två i Elsie Johanssons (1931-2025) uppväxtskildring, trilogin om Nancy. Den visade sig vara ett riktigt läsfynd!

Huvudpersonen är snart 17-åriga Nancy, som vi följer 1940 – 1941. Hon bor med sina föräldrar i en liten, fallfärdig stuga, som blir fryskall på vintern, och den här i Andra världskrigets skugga är den kallaste i mannaminne. Ska kriget som pågår i Europa komma till Sverige? Pappan, TåPelle kallad, lagar skor, arbetar i skogen, hugger gengasved. Namnet har han fått sen han förfrös fötterna. Bröderna har ryckt in i militärtjänst. Med brist på unga män kan Nancy få jobb som postmottagare och postsorterare och dra hem pengar till hushållet.
Hon läser korrespondenskurser och försöker lära sig språk. Kroppen är full av lust och oro. Hon vill ut. Tror att alla ser ner på henne och familjen.:
»Men allt det där tog ändå inte grundkraften ur mig. Tvärtom. Under det att jag ältade skitpratet, inbillat eller verkligt, brukade effekten i stället bli att jag ilskade opp mig mer och mer. Det började strama i nacken och spänna i tänderna. Jag blev Nancy Victoria den segrande som prästen hade sagt.«
Porträttet av föräldrarna är kärleksfullt, särskilt den ständigt arbetande morsan står ut i en klass för sig. 

Elsie Johansson debuterade 1984 efter ett tidigt äktenskap och barn och ett långt yrkesliv på posten. När Mosippan kom ut, 1998, hade hon fyllt 57 år

Så välförtjänt blev hon en av de mest lästa, prisbelönta och produktiva författarna i Sverige. 

Mästarklass i Sara Lidmans anda

Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

ROMAN. Mikael Niemi Sten i siden (piratförlaget, pocket)

Vi är i Pajala, året är 2017 och under ett grävarbete på myren påträffar maskinförarna mänskliga kvarlevor. 

I ett kontorsrum i Uppsala får samtidigt Siw, lönebidragsanställd med psykiska problem en av många våldsamma föraningar och syner. 
Sen åker vi bakåt till 1920 och 30-talen.

Tornedalen med svält, klasskamp och en brödrafejd, där storerbror Wilhelm dragit vinst- och Eino nitlotten rent materiellt. I kärlek fick Eino Saara, som båda ville ha. Men det är Wilhelm som är ordförande i den vägförening som auktionerar ut vägsträckor som ska byggas, till lägsta pris. Eino är beroende av hans makt och hatar det. 

» Vägmästaren dunkade masurklubban i ekbordet och förklarade vägauktionen för öppnad. Med hög röst läste han på finska: 

– Avsnitt sex kolon fjorton. Vägavsnitt på etthundra meter. I arbetet ingår trädfällning av befintlig skog med tillhörande stubbrytning, grävande av diken, uppbankning av vägkropp samt planing av ytskiktet. Får jag ett bud?«

De förnedrande auktionerna och inkomster som inte håller svälten från dörren bäddar för facklig organisering, händelser med verklighetsbakgrund. En lokalavdelning i Pajala av Skogs- och Flottningsarbetareförbundet bildas. Torparna tar strid. »Om någon trott att såren skulle läkas efter strejkens slut så insåg alla nu verkligheten. Sprickorna i bygden skulle tids nog förvandlas till avgrunder.« Samtidigt tar sig nazisterna in i politiken. 

Einos familj med de tre barnen Algot, Martha och Lasse har det svårt, skulderna växer efter att han blivit blåst på inkomsterna från tjärbränningen av brukspatron. En av Einos söner blir en Rikkurit, en svikare, en svartfot. Martha tar stora risker i drömmen om ett annat liv. 

Berättelsen kliver fram till 1970-talet. Till Siw och hennes pappa David som båda har förmågan ennustaja, att se in i framtiden, när någon ska dö.

Så rör sig romanen fram och tillbaka mellan människor och decennier där allt hänger samman. 

Niemis svindlande berättelse har hyllats med ett antal adjektiv och jag instämmer i alla under sträckläsningen av denna vidunderliga saga med verklighetsbakgrund. 
Det är klasskamp, det är maktkamp, det är kärlekskamp. Mästarklass i Sara Lidmans och Vibeke Olssons anda! 

Kockan Siv mitt i striden om skogen

17-åriga Siv blir 1938 kocka i ett skogsarbetarlag och hamnar i en stor konflikt om vem som har rätt till skogen. Hennes barnbarn Eva är konsult i ett skogsföretag men jobbar åt skogsägarsidan. Miljökonflikter, samvete och passion i fin förening. 

ROMAN. Ulrika Lagerlöf Hjortronmyren (Romanus & Selling, pocket)

Siv växer upp i en skogsarbetarfamilj i Västerbotten med pappa Gustav borta månader i sträck, i »skogen som tar deras far ifrån dem varje år efter jul för att ge honom åter kring påsk, så har det varit hela hennes liv.» Hon drömmer om att bli lärarinna, men när när pappan får ett träd rakt över sig måste hon börja arbeta. Hon är 17 år och får tjänst som kocka i ett skogsarbetarlag med 10 hungriga män. Året är 1938.

Den första tiden beskrivs med en detaljskärpa som gör att jag ser det framför mig; all maten, hur den ska lagas, den trånga stugan, hennes lilla skynke framför sängen och den totala ångesten för ett arbete hon inte vet något om. Men de tio arbetarna är hyggliga män och det går att få rutiner, upptäcker Siv. Som känner självrespekten öka. 

Författarens egen mormor har haft samma yrke på 1940-talet och hon arbetar själv med kommunikations i skogsbranschen, kunskaper hon använt mycket kompetent. 

Sivs tillvaro, männens slit och hur hon drabbas av kärlek till fel man varvas med en nutida berättelse, daterad 2022 där Eva, skickas till en planerad avverkning i Djupsele i Västerbotten för att krishantera. Hon som har rötter i trakten anses mest lämpad av arbetsgivaren, ett Stockholmsbaserat konsultföretag som jobbar åt skogsägare. 

Hon tas inte emot med öppna armar av de aktivister som tagit strid emot avverkningarna. Vad är rätt och fel i skogspolitiken? Eva hamnar i en värderingskrock, kopplat till sitt förflutna, kockan Siv är hennes mormor. 

De trovärdiga karaktärerna och fina miljöskildringarna i kombination med bra dialog och rappt berättande ger läslust och engagemang. Slutet är inte enormt överraskande men vägen dit desto mer intressant. 

Malin och Ellen, en ojämlik vänskap 

En stark roman om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar om att växa som människa i de stora tankarnas närhet, men där hon ständigt påminns om att hon först och främst är hushållerska. 

ROMAN. Malin Haawind Den som följer en stjärna vänder inte om. (Pirat, pocket)

Malin Haawinds prisbelönta roman handlar om Malin Blomsterberg, hushållerska och sällskapsdam åt Ellen Key, legendarisk författare och feminist runt förra sekelskiftet. Hennes bok Missbrukad kvinnokraft från 1896 ansågs som så skandalartad att folk bytte trottoar när hon kom gående, men lästes även av drottning Sofia (1872 -1907). Berättar litteraturvetaren Britt Dahlström i tidningen Parnass #1/26.
Malin, skomakardotter från skånska Eslöv och hembiträde i Malmö läser filosofer och diktare på nätterna och drömmer om ett annat liv. Hon bestämmer sig för att fotvandra till huset vid Vättern och dess berömda ägarinna. Där får omedelbart tjänst som hushållerska, den tidigare hade precis lämnat huset, som inte var vilken villa som helst. Malin blir närmast andlös av beundran.

Ellen Key var berömd långt utanför Sverige. Hennes hus vid Vättern var samlingsplats. Där flockades berömda litteraturpersonligheter, rösträttskämpar, unga arbetarkvinnor, rikemän och kvinnor, till och med målarprprinsen Eugen hälsade på. En ung Astrid Lindgren kom cyklande dit med sina väninnor och fick syn på ett citat av 1700-tals författaren Thomas Thorild på väggen i entrén. Denna dagen ett liv. (Som så småningom blev ett farbror-Melker citat i Saltkråkan) 

Key beundrades var också en matriark som krävde en hel del markservice från Malin Bomsterberg, skomakardottern som troget tjänade henne dag och natt i ett decennium. 

Det finns stunder av fin gemenskap mellan dem. Men också av sträng hierarki. Ellen Key krävde att bli kallad matte av sin hushållerska/sällskapsdam! Det är svårsmält.

Malin Blomsterberg, oerhört kompetent, borde kunna känna stolthet, men förföljdes av dålig självkänsla och rädsla att bli utkastad. Det är sorglig läsning om en ung bildningstörstande kvinnas drömmar som slås i kras, när hon inser att hon först och främst är hushållerska. Hon översköljs av ständigt självtvivel och allt större ångest. 

Varför hon inte inser sin kapacitet är den stora tragedin i denna komplexa och mycket intressanta roman.  

Lyckad mix av kärlek, krig och kvinnokamp

Den sjätte delen om de kodknäckande kvinnorna i krigets Stockholm håller stilen med hög sträckläsarpotential. 

SPÄNNING. Denise Rudberg Vår sjätte attaché (Norstedts, pocket)

Tio böcker planeras i den spännande serien om kvinnorna som i största hemlighet knäckte koder under andra världskriget. Det här är den sjätte om Signe Jansson, bonddotter, Iris Lepik, estnisk akademiker och flykting och Elisabeth Lagerman, med rötterna i överklassen och kontakter i diplomatin.

Året är 1942 och sanningen om nazisternas fruktansvärda förbrytelser börjar sippra fram. Det är sommar och vi följer de tre kvinnorna och männen i deras närhet under några veckor när ännu ett farligt uppdrag planeras: Elisabeths man har fängslats i Polen och hon måste besöka honom, trots de stora riskerna. Rudbergs serie är rappt berättad med många inslag från vardagen, känslorna passionerna och den politik som så sakta börjar göra det lättare för kvinnorna. Exempelvis ett kollektivhus, efter en idé av Alva Myrdal.
Min enda invändning är att boken, precis som de tidigare är snäppet för kort, och det får väl även anses vara en komplimang. 

Motståndskamp med kvinnliga förtecken

Liv Beckström

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Kvinnliga kodknäckare som får allt farligare uppdrag. Omslag: Elina Grandin

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.

Denise Rudberg fortsätter framgångsrikt levandegöra verkliga förhållanden i sin serie om de tre unga kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth och deras sekretessbelagda arbete med att dechiffera tyska krigsmeddelanden. I en lägenhet på Karlaplan avkodas meddelanden och Sveriges försök att undvika att ockuperas möter fientlighet, skepsis och motstånd, långt in i beslutsfattarnas led. Tyskland hade många vänner under kriget. De unga kvinnorna får allt farligare uppdrag, och nu står livet på spel. Givetvis finns även plats för kärlek. Kvinnornas arbetsuppgifter och händelserna under 1940-talet har verklighetsbakgrund, vilket gör serien extra intressant.  

Författaren berättar med auktoriteten hos en som har gjort en grundlig utforskning av källor och ämne. Det ger en berättelse full av trovärdiga detaljer runt kläder, mat, inredning, men också farliga, hemliga operationer.

Deckarserier som devalverar sig själva

Liv Beckström

Spioner och dubbelagenter. Kvinnliga spanare med relationsproblem. »Myskrim« med pensionärer.
Här är 14 intressanta (och mindre intressanta) kriminalromaner som jag läst under våren – där de bästa inte kommer från Sverige.

Under deckarparaplyet ryms många olika etiketter.

SPÄNNINGSROMAN. Iben Albinus Damaskus översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista) 

Med stor behållning läser jag denna danska debutant, som med sin spionroman från starten av det begynnande Syrienkriget 2011 får till riktigt bra driv och dramatik.

Hennes hjälte Sigrid Melin, tampas med både PTS och alkoholbegär och i desperation byter hon från Amnesty till ett »hållbarhetsjobb«, för ett svenskt telekombolag i Damaskus. Hon blir samtidigt informatör åt danska säkerhetstjänsten. En inte helt klockren strategi för att må bättre, visar det sig. Hennes naiva tro på att förändra inom systemet får sig förstås rejäla törnar, när demonstrationerna och upptakten till det blodiga inbördeskriget tar fart samtidigt som hon anländer. Att hennes väninna från studietiden är säkerhetschef och ansvarig för hennes väl och ve komplicerar allt ytterligare. 

Här sparas varken på blod, tårar, terror eller tortyr. Presidentens säkerhetstjänst har ögon och öron överallt. Miljöskildringarna, liksom livet och maktkamperna i Damaskus styrande överklass och den brutalitet som möter oppositionen skildras med sakkunnig detaljrikedom. Eftersom det på baksidan slås fast att boken är starten på en serie om Sigrid förtas en del av oron, men inte engagemanget i de kvinnor som bär berättelsen. 

THRILLER. Grethe Bøe Nödrop, översatt av Cajsa Mitchell (Modernista) 

Lovorden haglar välförtjänt över denna debut från förra året, med ett brännande aktuellt tema:

En NATO-övning i Nordnorge pågår samtidigt som en spaningsflygning, av rutinkaraktär, går riktigt fel. I den känsliga gränsregionen uppstår en hotbild och plötsligt är krisen med grannen Ryssland akut. Mitt i stormens öga finns färska piloten Ylva Nordahl, och hennes äldre mentor, den krigsskadade John Evans. På andra sidan finns flygofficeren Ivana och Ylvas ryska motsvarighet Igor. Deras öden sammanlänkas genom dramatiken och efterspelet när de båda planen möts. 
Boken är skriven i ett frenetiskt tempo med en hel del blod, sår och våld. Givetvis ska alla beslut fattas så snabbt som möjligt, även de som behövt begrundas. Inte minst genom att den privatiserade militära företagsamhetens tentakler brer ut sig långt in i maktens absoluta centrum.

Men här finns också kärlek, solidaritet och längtan att göra det rätta. Grethe Bøe skapar spänning och engagemang från upptakt till upplösning.  

AGENTROMAN. John Le Carré En fri agent, översatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Legenden Le Carré avled förra året, men denna slutkläm från spionromanernas mästare, visar en författare i högform.

Här är det Nat, en veteran inom den brittiska underrättelsetjänsten som berättar. Platsen är London, mitt i Brexitstriden. Donald Trump håller i rodret i USA och ryska oligarker köper in sig i fastigheter och aktiebörs. Nat är 47 år och inser att hans bäst-före-datum som agentvärvare börjar närma sig, om det inte redan är här. Men så får han ett erbjudande han inte kan säga nej till och tar jobbet som chef för ett mindre underrättelsekontor. Där råkar han sammanföra sin klarast lysande stjärna Florence med sin badmintonkompis Ed, ett osannolikt möte med oanade konsekvenser. 
Inte ett pistolskott avlossas i den här romanen, ingen blir fysiskt skadad, men avlyssningsutrustningen är i oavbrutet arbete, liksom de falska identiteterna med sina svårbedömda dubbla lojaliteter. Det är underhållande, spännande, vasst, samhällskritiskt– och brittiskt mysigt på samma gång. Den melankoliske Carré har fått ge plats för en mer sprudlande berättare i en verkligt grand final.  

KRIMINALROMAN. S.A- Cosby Asfaltland. översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Denna filmiskt komponerade samtidsskildring om svårigheterna att lämna det kriminella livet man fostrats in i är både hårdkokt och hjärtskärande på samma gång.

 Det handlar om närmast omöjliga val och om hur det sociala arvet och klanliknande nätverk styr i ett samhälle fullt av vapen, konflikter och gamla destruktiva relationer. Mycket kokar ner till rena plånboksfrågor, att undvika fattigdom. Berättelsen rör sig runt en familj i en liten stad i Virginias fattigare delar. Kärleken till frun och barnen gör att Beauregard »Bug« Montage vill kunna släppa det kriminella, kunna leva på att hederligt reparera bilar i egen verkstad, tillsammans med bästa kompisen Kevin. Men så knackar problemen på dörren, mammans vårdhem kräver mera pengar, barnen behöver glasögon och tandställning, räkningarna hopar sig medan kunderna går till den billigare konkurrenten

Här får vi en socialt genomarbetad och litterärt högkvalificerad guidning in i kriminalitetens sociologi. Ras och klass, gäng och knark är självklart närvarande, konstigt nog ovanligt i dagens deckare.

Kärlek och känslor samsas med kylan, ett våld utan glamour, bara brutalt och blodigt så att det blir outhärdligt. 

Här finns hela den kriminella hierarkin, från högsta bossen ner till underhuggarna. Ett allas krig mot alla. Finns ett fritt val när det sociala arvet tynger axlarna? är den fråga som följer läsaren genom handlingen.  

DECKARE. Anna Jansson. Skymningens barfotabarn. (Norstedts)

Den här, som stått oläst i hyllan, är min första bekantskap med polisen Maria Wern, som utreder brottslighet på Gotland.

I denna mördas en svårt mobbad flicka, som Maria Wern kan känna igen sig i, med egna bittra erfarenheter från uppväxten. Maria Wern har som flertalet deckarhjältar, en hel del egna relationsbekymmer. Och här flätas dessa in i det mord på en 92-åring som hon också får i uppdrag att utreda. På ett intresseväckande sätt hänger händelserna även ihop med andra världskriget som kastar skuggor även över nu levande invånare på den strategiskt utsatta ön i Östersjön. 

DECKARE. Anna Jansson Dödslistan (Norstedts)

Från årets bokrea köper jag nr 21 i serien om Gotlandspolisen Maria Wern, som den här gången dras in i brutala mord på män, som visar sig ha samband med ett antal lika grova övergrepp på kvinnor, som utnyttjas mot sin vilja.

I centrum finns 20-åriga Agnes, som inte vill berätta för sin mamma och mormor om den mardröm hon lever i sedan flera år. Om man inte läst om lika hårresande exempel i vanliga dagstidningar hade det varit svårt att tro att en ung flicka kan förmås att tiga om så fruktansvärda övergrepp, men inspiration från verkligheten saknas dessvärre inte. Anna Jansson har en effektiv berättarstil med stark sträckläsarpotential och, som flertalet av kollegerna i genren, låter hon ett spänningsmoment förbli obesvarat i en puff till nästa bok. Det är säkert effektivt, men dessvärre gör det även boken mer till en dussinvara. Serien om kriminalinspektören har sålt i miljonupplagor och det finns även en barnboksvariant med sonen som detektiv.

MYSDECKARE: Karina Johansson Pastorsänkan (Modernista)

Den fartfyllda berättelsen har tillräckligt många cliffhangers för att klara sig i mål.

När  pastorsänkan Vera Bengtsson hittas mördad försvinner samtidigt ett viktigt hyreskontrakt på den tidigare frikyrkan hon äger. Drömmarna är på väg att krossas för Sandra och Danne, som är på gång att öppna eget i lokalerna i Sunne. 

Författaren har placerat brottet mitt i den lilla värmländska kommunen och rör sig hemtamt mellan hemtjänst, raggarkultur, småföretagandet och pensionärslivet, det sistnämnda en av mysgenrens obligatoriska ingredienser. (Men blod och våldsamma mord saknas inte.)

Trots devisen »Sagolika Sunne« lämnas kulturbygden, med arvet från Selma Lagerlöf, Tomas Tranströmer med flera därhän. Det här är arbetarklassens och pensionärernas Sunne. Gott så. Författaren kan också en hel del om gamla bilar, uppvuxen som hon är på platsen. 

Men annars är det sparsamt med samhällsinramningen. Det är främst i gamla relationer som de mörka hemligheterna finns. Genren stoppar dock in feelgood och lycka även i en mörk kontext. Kanske är det däri »myset« ligger? 

Författaren dukar upp ett habilt smörgåsbord av misstänkta och lyckas länge hålla även denna garvade läsare i ovisshet om mördaren.

DECKARE. Johanna Mo Skuggliljan (Romanus & Selling)

I den uppföljande delen av Ölandsbrotten fortsätter Hanna Duncker söka sanningen om mordet hennes pappa dömdes för, parallellt med sitt ordinarie jobb vid Kalmarpolisen.

Här har en pappa och hans två år gamla son försvunnit och svaren finns, som alltid, i de hemligheter som steg för steg avslöjas runt de närmaste nätverken. Den långsmala ön i Östersjön, med sin bro till Kalmar, har mer än sin beskärda del av olyckor och mörker, men tillsammans med Hanna och hennes kolleger befinner sig läsaren i en lokal bubbla, där brotten alltid går att förklara och mördaren både grips och erkänner. 

Hjälten Hanna, är precis som som kriminalkommissarie Monica Kennedy  i G.R Hallidays deckarserie från Skottland, ovanligt lång. Och precis som Emma i Sofie Sarenbrants deckare  agerar hon ofta snabbare än hon tänker, kör fortare än hon får, och berättar inte alltid vad hon gör för chefen. Hon är sympatiskt sårbar, samtidigt som hon är kompetent och plikttrogen. Att hon varken bry sig om kultur eller musik utan bara fokuserar på jobbet är ett beklagligt faktum hon delar med flertalet svenska deckarhjältinnor. 
Detta till skillnad från exempelvis kanadensiska Louise Penny och irländska Jo Spain.

Jag gillar både personligheten och miljön, även här minus för slutets hänvisning till nya äventyr i nästa bok. 

DECKARE. Sofie Sarenbrant Skyddsängeln (Bookmark)

Storsäljande Sarenbrant fortsätter serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Som inte blir tillräckligt tydlig i konturerna.

Precis som Anna Janssons Maria Wern, är Emma ensamstående tvåbarnsmamma, som av och till hamnar i olämpliga relationer. 
I denna del, från årets bokrea, söker hon efter en spårlöst försvunnen kollega, som hon dessutom hyser varma känslor för. Hennes före detta, far till deras två gemensamma barn, även han polis, involveras i utredningen. Liksom hans nuvarande kvinna, som dessutom är Emmas terapeut. Det blir för mycket av det goda. 

Som i många andra deckare är det är tajt mellan relationerna även mellan polisens familj och de involverade i brottet, såväl offer som förövare. Precis som i tidigare böcker i serien, är psykisk sjukdom en bärande del av motivbilden. I det här fallet den psykiatrireform från 1994 som stängde flertalet svenska mentalsjukhus. 
Trots läsarsuccén förblir Emma, enligt min mening, en tämligen platt karaktär, som jag inte får grepp om. Även här innehåller slutet en cliffhanger med fortsättning följer till nästa del i serien.

MYSDECKARE. Richard Osman Torsdagsmordklubben översatt av Ing-Britt Björklund (Albert Bonnier) 

Det lyxiga seniorboendet Coopers Chase på engelska landsbygden rymmer såväl simbassäng som pilates och fransk konversation. Men också en Torsdagsklubb för att med den äran lösa kalla kriminalfall.

Richard Osmans variant på genren cosy crime där fyra smarta seniorer tillsamman knäcker gamla, olösta mord. har blivit en knallsuccé, inte minst för blandningen av brittisk humor och den verklighetsflykt som miljön där mordgåtorna löses utgör. Här ligger inga dementa åldringar bortglömda i sina rum, utan människor med många år på nacken bor helt enkelt lite tryggare och trevligare – och får fler, inte färre vänner och blir stimulerade av allsköns aktiviteter. 

Mitt i denna kvittrande idyll begås ett riktigt mord som får de fyra medlemmarna i Torsdagsklubben att gnugga händerna: Elizabeth, med förflutet som hemlig agent, Ibrahim pensionerad psykiater, Joyce ny i gänget och sjuksköterska, och Ron, den en gång så högröstade facklige kämpen. Den tidigare medlemmen, pensionerade polisen Penny, ligger däremot orörlig i en sjukbädd, där maken John troget sitter från morgon till kväll. 
Osmans trivseldeckare, med en rejäl dos av existentiellt allvar runt ålderdom och meningen med livet, är skickligt uppbyggd, med en rad förvillande ledtrådar och misstänkta, precis som det ska vara. De gamla, men skarpa hjärnorna brottas hela tiden med just tiden. Hur länge håller huvudet stilen? Det finns ingen tid att förlora. Dialogen och berättarstilen är humoristisk och vidsynt, fritt från allt sentimentalt. Ålderdomen är förvisso oundvikligen vägen mot slutet, men vägen behöver inte vara händelsefattig och trist. 

THRILLER Anne Riel Kåda översatt av Helena Rideberg (Modernista)

I bokhyllan hittar jag denna både rörande och obehagliga spänningsroman om en familj styrd av pappans alltmer utvecklade förföljelsemani.

I en glesbefolkad del av Danmark bygger han sitt lilla rike, där inget ska kunna skada honom eller hans barn. En intrig som påminner kusligt om ett aktuellt fall från en gård i Halland. 

I Anne Riels roman blir pappan sin egen och familjens värsta fiende. Berättelsen kryper inpå läsaren genom att synvinklar och perspektiv skiftar mellan familjemedlemmarna, inte minst den lilla flickan som så gärna vill vara lojal med pappan, och den alltmer instängda mamman, samtidigt som hennes egen värld krymper på ett alltmer hotfullt sätt. Att den häromåret fått utmärkelsen Glasnyckeln för årets bästa kriminalroman visar bredden av genren och är också en del av de ofta thrillerinspirerade berättelserna där barn blir medskapare och samtidigt offer i brott.  

THRILLER G.R. Halliday Ner i mörkret, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista) 

I denna uppföljare till hyllade Ut ur skuggorna får kriminalkommissarie Monica Kennedy ta sig an ett fall där mordoffer stympas och kastas i en flod på skotska höglandet. Men det är svårt att orka med alla obehagliga inslag.

Karaktären Monica Kennedy förtjänar bättre än så här. För risken är att hon slits ut i akut hjärnstress långt innan hon behöver. Hälften hade varit nog av allt han pytsar in, och jag måste ibland bara bläddra förbi, för att inte slukas av alla makabra inslag.

För läsare med behov av starka effekter i skräckgenren där även barn involveras så är det här en bok som infriar förväntningarna med råge. Det inkluderar inte mig. Liksom i debuten involveras även hennes mamma Angela och 4-åriga dottern Lucy, liksom bekanta från hennes uppväxt, i en miljö präglad av kriminalitet. Hennes roll som ensamstående mamma med kroniskt dåligt samvete bidrar till den stressade stämningen i boken.

Att göra upp med barndomen, konfronteras med föräldrarnas misstag och styras av dem även som vuxen är självklara delar i en bra deckare. Men här tar författaren i från tårna och dänger in extra allt i varje led av händelseutvecklingen och mördarjakten. Den skotske författaren jämförs med rutinerade storheter som Peter May och Val mc Dermid. Men här tänker jag mer på Stephen King.

POLITISK THRILLER. Hillary Rodham Clinton, Louise Penny I terrorns grepp Översatt av Mia Gahne (Bokfabriken).

En tidigare utrikesminister och presidentkandidat i USA slår sina författarpåsar ihop med en av kriminalromanens mästarinnor – resultatet har blivit en lättläst och ofta spännande politisk thriller med mycket raffel och tempo i högsta fart.

För det är ont om tid när den nyutnämnda utrikesministern Ellen Adams ska avslöja en avancerad terrorkomplott med förgreningar både inåt i politikens toppskikt och ut i den fientligt sinnade omvärlden. Med spandaxbyxorna på. För en kvinna som är politiker är medveten om att blicken på henne sällan är överseende, även om svullna ögon och smutsigt hår kommer efter hårt politiskt slit och många timmar i flygplan. 
Intrigen och dess upplösning ska inte avslöjas här, men det finns många njutbara detaljer, och mycket politisk insideskunskap som kommit till användning. Boken innhåller förstås mer än ett litet tjuvnyp från den tidigare toppolitikern.

Den otroligt lästa deckarförfattaren Louise Penny känns igen på faiblessen för många, korta meningar för att förstärka beskrivningar eller stämningar. Det är inte alltid lika lyckat som i hennes egna böcker från den lilla avlägsna byn Three Pines i kanadensiska Quebec, där hennes fiktiva hjälte Armand Gamache slagit sig ner. Men samarbetet har sannolikt bidragit till en fördjupning av karaktärerna, och flera intressanta förändringar av relationer.

Upplösningen med många nya vändningar är typiskt för Louise Pennys stil som passar alldeles utmärkt i en actioninriktad genre som denna. Pågående och nyss passerade katastrofer och kriser i USA:s närhet blir del av scenariot, som innehåller hot och svärta så att det räcker och blir över. Likheter med verkliga personer är inga tillfälligheter. Så har exempelvis Hillarys bästa väninna sen barndomen en framträdande roll som utrikesministerns rådgivare.  

NOSTALGIDECKARE. H.-K.Rönblom Höstvind och djupa vatten (Modernista)

Denna deckare från 1955 har utkorats till »en av de 50 bästa kriminalromanerna genom tiderna« på Världsbibliotekets lista år 1991. Den håller även 2022.

Sedan 1950-talet har det som bekant utkommit tusentals konkurrenter, men boken kommer fortfarande upp på deckarlistor och denna nytutgåva som kom för några år sedan visar varför.  Miljön är den lilla orten Sundhamn i norra Sverige och nykterhetsrörelsen, den så kallade godtemplarorden har en stark ställning i staden. När en av dess medlemmar dödas av en uppspänd ståltråd blir läroverksläraren och amatördetektiven Paul Kennet intresserad. Han ger sig ut i staden, till den sanning som finns i protokoll och hos vittnen, ofta i sällskap med sin syster Susanne, en kvinnlig dr Watson i sammanhanget. Läsaren förflyttas till en tid med trångboddhet och drätselkamrerer, där kvällskaffet kokas av hemmafrun och andra världskriget alltjämt är levande i minnet. Att det passerat mer än 65 år märks på att många ord som använts, beklagligt nog inte längre förekommer. Fortfarande står sig författarens talang för dialog, tempo, ironiska betraktelser, med njutbara sylvassa nålstick mot medier, pampar, karriärsträvan och småstadshierarkier. Och förstås att den skyldige, som precis som hos Agatha Christie, inte är lätt att avslöja för läsaren.