Forum

Tolv tips för mysig sommarläsning

Liv Beckström

Känn blodtrycket sjunka och stressen släppa med tolv tips från läshörnan:
Elsie Johanssons sista bok i Nancytrilogin,
Elin Ylvasdotters romandebut om skammen i sin släkt,
Nina Wolffs kvinnliga hämnare i Hörby,
Silvia Avallones roman om att förlåta.
Dessutom: Ny slukarserie om fotbollsflickor.
Två delar Augustprisad tecknad barnbok.
Tre delar klassisk Kalle Blomkvist.
Två x pusseldeckare med mördarjakt på slott och herrgårdar.
Kristina Appelqvists fyra delar om kommunikationschef Nina Storm.
Del sex i Viveca Stens serie Åremorden.
Del tre av Katarina Wennstams deckarserie Sekelskiftesmorden.
Och Freida Mc Fadden, den enda jag inte gillar.

Katarina Wennstam, Nina Wolff, Katarina Bivald, Viveca Sten, Silvia Avallone, Fabian Göransson, Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, Frieda mc Faden, Astrid Lindgren, Elsie Johansson, Kristina Appelqvist, Elin Ylvasdotter. (alla ej på bild) Här är tolv tips på romaner, serier och spänning för både yngre och äldre.! Foto: Liv Beckstrom

Barn mot Teknokrater i fin tecknad form

Berättelsen om 10-åriga Klara som rymmer och blir medlem i ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar är en riktigt fartfylld och i god barnbokstradition tecknad berättelse för barn från cirka 8 år där första delen välförtjänt fått Augustpriset.

BARN. Fabian Göranson Klara Tvättbjörnarnas stad, Klara Teknokraternas stad (Galago)

Klara är i 10-årsåldern, bor utanför en stad med täta, gamla kvarter, bakgårdar många små och slitna hus, livaktig torghandel och både rika och fattiga. 

Tiden, obestämd dåtid, bilar, gator, klädstil och annat ger känslan av en av engelsk barnbok och en gnutta från Astrid Lindgrens illustratör Ilon Wikland. Här finns inga mobiler, bara telefonautomater. Och diverse otrevliga uppfinningar från Teknokraterna ett gäng vuxna som vill riva allt gammalt som finns i staden och rena alla människor från »dåliga« tankar, dvs allt som går emot deras egna. 

Här är barnen de klarsynta medan de vuxna teknokraterna vill göra om staden till en plats fri från fantasi och egna vrår.

Klara, rödhårig som en klassisk barnbokshjältinna, tvekar inte att slåss när skolkamrater retar henne för att pappan är sjuk. Hon är en ensam tjej och mamman är stressad av att klara försörjningen. Hon tar fasta på storebror Edvins råd om internatskola för Klara som högljutt protesterat mot hans val av fästmö, den elaka Viktoria. 

Klara rymmer och börjar leva med ett gäng barn utklädda till tvättbjörnar. I stans hotade kvarter finns även andra gäng: Clownerna, Vildkatterna, Kosmonauterna, Tunnelbarnen, Skatorna, Cyklarnas kavalleri…som Klaras gäng strider emot. De smyger på varann, de letar mat i soptunnor och sover i en övergiven buss.
Den tredje och sista delen ser jag och yngre medläsare fram emot! 

På pricken om fotbollsflickors drömmar 

Madde Dunder och Tindra Blixt blir vänner när de tillsammans drar igång Lilla Varguddens fotbollslag. En riktigt mysig serie om ett lag tjejer i 11-årsåldern som älskar att spela fotboll.  

BARN. Sören Olsson, Leif Eriksson, Martin Svensson, illustrationer av Andrea Femerstrand Dunder och fotbollen: Det nya laget, Björnbycupen, De utvalda, del 2, 3 och 4 (Bookmark)

Mycket uppskattad av fotbollsflicka i målgruppsåldern (6-9 år) i min närhet. Serien om Madicken, Madde Dunder som älskar fotboll och hennes nyfunna kompis Tindra Blixt började hon läsa direkt.

Vi följer fotbollslaget, med Madde i centrum, från drömmen om ett eget lag till allt som händer när laget, Lilla Varguddens fotbollslag väl finns på plats. Inget är enkelt i tävlingsidrott, även nybörjarflickor känner av rivalitet, besvikelser, diskriminering av tjejer, grämelse över missade passningar, förutom den stormande glädjen när de börjar göra mål. Att allt inte handlar om att vinna, lär sig laget omgående och det blir såklart bråk, tjafs och besvikelser på vägen. Det är en lika svår konst att lära sig förlora. Att, som det står inledningsvis, lära » sig att hantera besvikelse och bli ännu starkare till nästa gång.»

Nya tjejer som sätter jaget före laget, får lära sig vad som gäller. Och de har en klok tränare i Soraya som själv inte fick spela när hon var barn. 

Böckerna får fint in kulturer som förbjuder flickor att spela fotboll, sociala skillnader mellan hyreslägenheterna, där bland annat Blixt bor med bror och ensamstående mamma och villaområdet där Madde bor med lillebror och sina två pappor. De glada, livfulla illustrationerna bidrar till läslusten. Men i grunden är det snälla, uppmuntrande böcker, om att lära sig klara motgångar och stå upp för sitt lag. Och framförallt om vänskap. 

Succétrion bakom Dunder står även för framgångsrika böcker som Sune och Bert och Luna och superkrafterna. 

En femte del är på väg, men där är målgruppsåldern, tråkigt nog, plötsligt 12 år. 


Kalle Blomkvist lika spännande idag 

De tre böckerna om de unga detektiverna i Astrid Lindgrens klassiska serie är svårslagna som pulshöjare och skildringar av en tid när spännande lekar tog plats utanför datavärldens nedsläckta rum. 

BARN/KLASSIKER. Astrid Lindgren. Mästerdetektiven Blomkvist, Mäst.det.Blomkvist lever farligt, Kalle Blomkvist och Rasmus (Rabén & Sjögren).

De tre böckerna om Kalle, Eva-Lotta och Anders – de Vita rosorna, som kämpar emot Sixten, Jonte och Benka i lag Röda Rosen samtidigt som de är med och löser verkliga brott är Astrid Lindgrens suveräna bidrag till den i dag så blomstrande genren barndeckare. Fortfarande står de i en klass för sig. De är spännande på gränsen till rysning, tårframkallande i sista delen. Här kan vuxna vara farliga på riktigt. 

Mästerdetektiv Kalle Blomkvist, Eva-Lotta och Anders är 13 år i första boken, och 14 och 15 år i de följande. De bor i en idyllisk småstad, som barn i barndeckare ofta gör. Kalles pappa är specerihandlare, Eva-Lottas bagare och Anders pappa skomakare, mammorna yrkesarbetar inte med någon titulatur. 

Varje sommar krigar rosorna om ägandeskapet till Stormumriken. Den ska gömmas och erövras i strid. I vanliga fall är de goda vänner, men som Rosor fiender som tar varann till fånga, stjäl hemliga dokument och slåss, dock medvetna om rådande hedersregler, inspirerade av Englands historia och riddarromanernas ideal. De vita pratar även rorövovarorsospoprårkoketot, alltså Rövarspråket, användbart som kodspråk mot fienden – och som det visar sig vuxna och farliga brottslingar.

De här barnen, som ju är tonåringar har inga smarta klockor som följer deras väg, ingen vuxen ser dem balansera på ruiner och broräcken, eller slåss på nätterna om Stormumriken. Föräldrarna får en lapp på kudden ibland, och någon gång måste de klippa gräset eller göra någon annan nytta. 

Blomkvistböckerna kom ut under efterkrigstiden, 1946, 1951, 1953, skrivna av en författare med stort intresse för och ovanliga insikter i Andra världskrigets påverkan på Sverige. Det syns särskilt i den tredje boken om kidnappningen av Rasmus, där det förekommer spioneri för främmande makt. Under några år var Astrid Lindgren anställd för att läsa soldaternas brev och stryka uppgifter som skulle hållas hemliga. Hennes krigsdagbok visar också det stora engagemanget.

I denna skenbart sömniga sommarlovsmiljö hamnar de i vuxen brottslighet, med stöld, mord och kidnappning som de tar sig an med litterära förebilders metoder: Lindgren var beläst och barnen har både folksagor, Bibeln, riddarromaner och klassiska deckare med Sherlock Holmes, Hercule Poirot, lord Peter Wimsey, med flera i kroppen, som litteraturvetaren Cecilia Takle visar i en artikel i tidskriften Barnboken.

Brottslingarna är ofta hotfulla. Som i första boken, där Eva-Lottas mammas kusin Einar är boven: 

»- Herr mästerdetektiv, fortsatte farbror Einar, hur skulle du tycka om att tillbringa en eller ska vi säga ett par nätter här i ruinen? Eller kanske rentav alla dina återstående nätter. 

Kalle kände, hur det kröp en liten otäck skräck längs ryggraden. (s. 132)«

Eller i den andra delen, där Eva-Lotta möter en mördare utan att veta det:

»Nej, händelsernas centrum ligger inte alltid mitt där marknadslivet pågår. Händelsernas centrum ligger denna dag någon helt annanstans. 

  Och Eva-Lotta vandrar just nu på bara, bruna ben rakt in i det. (s.65)«

Astrid Lindgren skildrar detta lågintensiva hot även mot barnen, varvat med robusta äventyr, som ingen annan: Lättsamt, humoristiskt och samtidigt spänningsstegrande med faran ständigt lurande bakom plank och vindar. 

Mysdeckare med mördande kärlek till böcker 

Att älska böcker och längta efter att skriva dem kan vara förenat med dödlig risk. Serien om Berit Gardner, författare med rätt att spana, är en lagom spännande pusseldeckare med Agatha Christie-vibbar.

DECKARE. Katarina Bivald Morden i Great Diddling,  Döden checkar in (Forum)

Den första i serien har värmt hyllan på landet i flera år. Men historien om sträva och strävsamma författaren Berit Gardner som hamnar mitt i en underlig mordhistoria i en liten, till det yttre idyllisk Morden i Midsumer-by på engelska landsbygden gav mersmak. I del ett är vi i Cornwall, nära ett slott, där Berit G köpt sig en skrivarstuga för att få inspiration. II nummer två hjälper hon en väninna med en skrivarkurs i fransk slottsmiljö, där även ett gäng från förlagsvärlden deltar, även där inträffar det förstås mord. I båda böckerna blir hon motvilligt accepterad som privatspanare och nästan kompis med respektive ansvarig kommissarie. Ian Ahmed i Cromwall och Beatrice Rocher i Lyon.

I båda är temat passionen för böcker och skrivandet, både lustfyllt och riskabelt. Att äga dyra böcker eller ha för mycket inlevelse i en berättelse kan leda till riskabla tankar, känslor och idéer. 

Berit Gardner lever ensam, är 50 plus och verkar trivas med livet. Hon skriver inte deckare själv, men attraheras av mysterielösandet. Är ibland dumdristig som det ska vara för spänningen. Hon har också en ung assistent, Sally, vars mamma är Berits agent.
Förvecklingarna är många, de misstänkta likaså, personskildringarna originella och kul, och det är gott om intressanta karaktärer. Böcker att krypa upp i soffan med närsomhelst!

När gängkriminella kom till Åre

Åre är inte bara fyllt av medelklass med smak på snö av alla de sorter. I dess spår kommer gängkriminella som lurar barn att medverka. Viveca Sten kopplar greppet även om detta ämne i sin serie. 

DECKARE. Viveca Sten Gränsöverskridaren (Forum) 

Poliserna Hanna Ahlander och Daniel Lindskog får i denna sjätte del i serien Åremorden tampas med ett nytt och oroande fenomen: Mycket unga personer lockas hjälpa gängen smuggla knark. I det här fallet är det 15-åriga Luca som tackar ja när Hassan på sociala medier lockar med pengar om han förvarar en väska åt dem. Även Luca, inser snabbt att väskan knappast innehåller sportkläder. Och Luca hamnar rejält i klistret, på väg att förstöra inte bara sitt liv, utan även sin mammas och lillasysters.  

Hanna, som här bär på ett nytt liv, har bara har några veckor kvar innan hon ska föda, men vägrar vila, trots oroliga frågor från kollegerna. Kvinnliga hjältar i spänningsromaner har sällan barn och här måste Hanna till varje pris demonstrera att hon minsann kan jobba in i kaklet. 

Allt försiggår samtidigt som Åre fylls av åk- och festsugna Stockholmare som njuter av ett oväntat tidigt snöfall, som samtidigt utgör ett dödligt hot för den som inte varit beredd.

Viveca Sten är suverän på att skapa spänning med hjälp av bred research runt sånt som köldskador, narkotikarelaterade dödsfall blandat med samhällets mix av olycksbarn, fattiga och rika. Och lite förbjuden kärlek. Med sitt raka språk och sin effektiva berättarteknik ger hon plats för både hat och omsorg, kall egoism och förlåtelse. 

Svartsjuka söndrar sekelskiftesgänget

De fyra kvinnorna som löser mord i sekelskiftets Stockholm är i del tre på väg mot mer frihet och egna pengar. Men Fredrikas svartsjuka söndrar gemenskapen samtidigt som en ung kvinna mördas brutalt på Lucianatten.

DECKARE. Katarina Wennstam Lucia är död (Bookmark)

Trean i serien Sekelskiftesmorden är, liksom de tidigare, en bladvändare, som även ger kunskaper om kvinno- och Stockholmshistoria när den berättar om ond, bråd död i Stockholm, närmare bestämt Södermalm, vid förra sekelskiftet. 

Året är 1897 och det är den kallaste vintern i mannaminne när en ung kulla försvinner spårlöst på Lucianatten. Vilket får många att tro att övernaturliga krafter ligger bakom. Som tidigare är de fyra kvinnliga huvudpersonerna med olika ålder och klassbakgrund med och bidrar till lösningen. 

Tidigare tjänsteflickan Edit, som råkade ytterst illa ut i del ett och hade det väldigt jobbigt i del två har börjat arbeta som talangfull retuschös hos en porträttfotograf. 

Hildur, trångbodd med många syskon och en pappa som är portvakt fortsätter som sömmerska men blir även mannekäng hos den berömda och av överklassen anlitade Augusta Lundin. 

Fredrika, som arbetar under täckmantel som privatdetektiv har börjat få fart på firman, och Olga, den välbeställda änkan bjuder in arbetarkvinnor till sin eleganta lägenhet att sy, samtala och höra föredrag. 

Precis som tidigare utspelas det mesta runt Hornsgatan på Södermalm i Stockholm, där de gamla trähusen får ge plats åt nya stenhus, som finns kvar än i dag och ofta förekommer i trendiga inredningsreportage. Även van der Nootska palatset, här en rivningskåk och platsen för både hemlösa och brottslighet, finns kvar i vår tid. 

Mer ska inte ordas om handlingen, den får stå på egna ben, och författaren håller, precis som i de två föregångarna i läsarens intresse med fast och kompetent penna när hon låter synvinkeln växla mellan de fyra kvinnorna och en av dem råkar riktigt illa ut. Anders Zorn, en av tidens största konstnärer har, oförskyllt, en del i misstänkliggörandet.

Kärleksfullt om kampen att förlåta

Emilia har suttit halva livet i fängelse och Bruno har isolerat sig efter hemska händelser i barn- och ungdom. Silvia Avallone skildrar fint och inlevelsefullt deras svåra väg tillbaks till livet.

ROMAN. Silvia Avallone Svart hjärta, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur)

Emilia med efternamnet Innocente och Bruno, en inåtvänd och ensam lärare möts i en liten, avlägsen bergsby i norra Italien. De är i 30-årsåldern, båda skadade av hemska upplevelser i tidig ungdom. Bruno som offer, Emilia som förövare med ett mycket långt fängelsestraff bakom sig. Vad har hon begått för illdåd? De klamrar sig fast vid varann, men utan att berätta om sina respektive bakgrunder blir förhållandet ohållbart. Och såklart kan hon inte förbli hemlig när årliga demonstrationer påminner om vad hon gjort. 

Silvia Avallone, som skrivit starka romaner om utsatta flickors vänskap, tar här itu med något ännu svårare: Går det att älska och förlåta även den som gjort något fruktansvärt? Med Bruno som berättare följer vi den knaggliga vägen till slut. 

Det blir också en inblick i Italiens fängelser för unga, med både hopp och förtvivlan, och många ´helhjärtade insatser från de som anställts för att ta hand om de straffade, i romanen unga flickor. Och en hyllning till konst, kultur och möjligheten till utbildning – den chans som gör det möjligt att gå vidare. Det satsas här på klassiker, restaurangskola, chansen att få verktyg för alla tankar om det som hänt och ska hända. Ytterst få tar den hela vägen, där  Marta, Emilias bästa kompis under fängelseåren blir det klart lysande undantaget. 

En sorglig men också upplyftande och kärleksfull roman om att ingenting är omöjligt och att se människan bakom murarna. 

Frihetslängtande Nancy på egna ben

Nämen, är den redan slut, tänker jag när Elsie Johanssons trilogi om den unga Nancy på 1940-talet går i mål. Trilogin om en ung flickas utveckling i Sverige på 1940-talet är sällsynt njutbar läsning.

ROMAN. Elsie Johansson Nancy (Bonniers)

Mot slutet av denna tredje del om den unga Nancy på 1940-talet tänker jag för varje kapitel: Tur att det är några kapitel kvar!
Det är riktigt vemodigt att serien nu avslutats, men för Nancy, huvudpersonen i boken har allt bara börjat. När berättelsen slutar är hon 22 år och på väg att ta några viktiga steg i livet och bli mer sams med både sig själv och världen runt henne, Uppsala dit hon flyttat tillsammans med mamma Frida, från det fattiga torpet i Lunda där hon vuxit upp. Pappa, TåPelle kallad har dött.

De båda kvinnorna får arbete, Nancy på posten, hennes mamma i baren på Tempo. Andra världskriget pågår fortfarande men närmar sig sitt slut.
De bor i ett litet skruttigt hus med dasset ute på gården, men bådas möjligheter växer, och till Nancys häpnad, är det Frida som sträcker sig längst. I alla fall i början. För Nncy är livet fortfarande fyllt av prestationsrädsla, ska hon studera vidare eller inte? Snobbiga Uppsala avskräcker. Klasskillnaderna likaså. Hon ser dem även på Postverket, de som har en högre examen än hon och som »lägger bort titlarna« när de tycker det är dags. Som går på konserter och teater och talar om konstutställningar. «Vem tittade åt mig? Vem visste att jag satt där full av nyfikenhet och lust att vara med.«

Ljuset är den nya arbetskamraten på Postverket, Solan, som med sin rättframhet och vänfasthet lyser upp Nancys ofta ensamma liv och uppmuntrar henne att ta tag i sig själv.

Precis som i de två tidigare böckerna är detta en jag-berättelse där Nancy återger händelserna, ömsom i nutid, ömsom i dåtid, växlingarna ger både direkt närvaro och perspektiv, berättarrösten vet ju allt som hänt. Men Nancy vandrar på allt stadigare ben ut i livet.   

Fostermor tar hämnden i egna händer

Två unga systrar, en fostermamma besatt av att hämnas på onda män och en elak fosterfar är kärnan i denna mörka saga där egna behov får förtur framför lagen.

ROMAN, Lina Wolff Liken vi begravde (AB)

Det här är en våldsam, tragikomisk roman om en plats där onda handlingar verkar ha slagit rot, inspirerad av verkliga händelser som det brukar heta. Det handlar om Hörby, även om namnet inte nämns, där författaren Victoria Benedictsson levde ett ganska olyckligt liv. I romanen påstås hos spöka på nätterna. 

Lina Wolffs prisbelönta roman frossar i sexistiska förolämpningar och blod. Alla fördomar om inskränkta bybor plockas upp och synas, en del förkastas, men smutsen frodas och de överviktiga, motorintresserade yngre männen håller hov på torget. Mysigt är det inte. Med några undantag. 

Byn sägs vara en plats där det »bor pervon och pedofiler i varenda buske«. »Det har även sagts att den är full av bönder, rasister, lågutbildade, överviktiga, hel- och halvkriminella samt en hel fauna av andra ljusskygga existenser som dragit sig undan för att ostört kunna ägna sig åt sitt.«
Allt utspelas på en nergången gård i Skåne. Detta är en roman av samma karaktär som teveserien Den danska kvinnan, där fantasier om våld och hämnd blodigt och bokstavligt levs ut.

Familjen består från början av fostermor och fosterfar och två fosterdöttrar, Peggy och Jolly, bokens berättarjag. Till detta två flyktingar från Latinamerika, Bokens hämnare är fostermor Jennie. Både flickorna och flyktingarna blir hennes motvilliga assistenter, eller i vart fall medberoende.  

Historien låter hämdbegäret härska, moraliska betänkligheter väger lätt. Möjligen med undantag för Peggy, som tydligast vet hur hon vill ha det i livet. Och det är inte det byn kan erbjuda. En bok full av existentiella frågor om vad människan är kapabel till i den egendefinierade rättvisas namn. 

Elin gör upp med skammen 

Hennes farmor, judinnan som blir kär i den tidigare aktiva nazisten är huvudpersoner i Elin Ylvasdotters starka roman om en komplicerad kärlekshistoria, full av hat och hemligheter. 

ROMAN. Elin Ylvasdotter Skammen vi ärvde (Romanus & Selling)

Året är 1942 och Ruth Rosensten ska för första gången ta steget in genom porten till Smålands Nation i Uppsala. Så möts hon och Carl, det tänds gnistor men båda bär på hemligheter. Hon vet vad som händer i världen och genom sin mamma Sonja har hon fått en god dos ångest inympad i kroppen. Tala aldrig om att du är judinna. När som helst kan Hitler ockupera även Sverige. De har sin flykt planerad. Men prata om problemen med andra är det sista Ruth vill.

Första gången i universitetsaulan hör hon en grupp skrockande mansröster bakom sig: »Det är hon som är judinna.«

Elin Ylvasdotter, barnbarnet, återberättar i romanform delar av sin släkts historia, den som handlar om en judisk farmor och en farfar som i ungdomen var aktiv nazist, en ideologi som föräldrarna aldrig övergav. De fortsatte tro på Hitler och förneka Förintelsen. Ruth och Carl i blir mot alla odds kära. Deras historia är romantisk men full av konflikter och hemligheter.
Omslaget till romanen, en ansikslös gruppbild där fem personer, tre kvinnor och två män sitter ihopklämda i en soffa bygger på ett förlovningsfotografi sprängfyllt av de oundvikliga spänningar det innebär när en hängiven nazist-familj genom de två ungdomarnas förlovning blir släkt med en judisk familj. 

»Farmor höll sin judiska identitet i det fördolda hela livet. Nerpackad och hårt igenslagen. «

Som tonåring bestämmer hon sig för att bryta sin farmors långa tystnad och prata öppet om sitt judiska påbrå, trots råa antisemitiska »skämt« från skolkamrater och ett nattligt mordhot. 

Elin tar beslutet att skriva familjens historia, där hon i romanen finns med som barnbarnet, när hon i sommarstugan där familjen bott i generationer hittar nazihyllande brev från sin farfars familj. 
» Det kan inte bara vara de hjältemodigas berättelse som skildras, vi måste berätta om de andra också.«

Pappan Carl Henrik Carlsson är romanens lillebror Per, som »hade börjat släppa den oberättade berättelsen fri. Han började skära bort en del av skammen.»

Carl Henrik Carlssons bok om judarnas historia i Sverige belönades med Augustpriset för fem år sedan.
Elin Ylvasdotter tar med sin berörande och dramatiska berättelse detta uppdrag vidare med den äran. 

Nej, detta är inte min melodi

Huset som kanske spökar, det unga paret som snöar inne, de mystiska dörrarna och luckorna och lådorna med hemska hemligheter är en genre som många gillar, men det funkar inte för mig.

SPÄNNING. Freida McFadden Psykiatern, översatt av Isabel Valencia (Modernista)

Hon säljer tonvis med böcker, författaren som inte längre enbart är en pseudonym utan i april 2026, efter 23 författarår, blivit känd för sitt riktiga namn Sara Cohen, med yrket läkare. 

I den här boken handlar det om en känd psykiater som även är författare som spårlöst försvunnit från sitt hem. 

Huset ligger nu ute till försäljning och nygifta paret Tricia och Ethan söker skydd där under en snöstorm, men de är också på väg dit för en visning. Ett hus som verkar spöka, men där Ethan inte verkar märka något, och de måste sova över. Tricia däremot hittar en hel del skumma saker i huset. De är ganska nygifta och hans förflutna verkar skumt.

För de som gillar skräckisar blir det en läsfest med lampor som tänds och släcks, ett hemligt rum fullt av inspelade band med mer eller mindre hämndlystna patienter, en naiv kvinnlig huvudperson (tror vi) som inte ser några fel hos sin make, men som ändå smyglyssnar på de gömda banden.

Kapitel för kapitel vecklas nya avslöjanden upp, som från början är synnerligen osannolika. För mig är det svårbegripligt att någon väljer Freida McFadden när det finns författare som Louise Penny, men jag är ju som sagt helt fel läsare!


Mordfritt mys med myndighetssatir

En kommunikationschef på en kulturmyndighet ärver en gammal prästgård i Västergötland. Där samlas vänner och konferensdeltagare och huvudpersonen Nina Storm får hantera en massa mystiska saker, en del rent kriminella, tillsammans med sina vänner. Kul och totalt rensat från mord.

SPÄNNING. Kristina Appelqvist Lögnaren i skafferiet, Vykort från en borttglömd priins, Död man på rymmen (Pirat) 

Serien i fyra delar om Nina Storm, kommunikatör på Myndigheten för kulturstöd och hennes strid med den osympatiska och representationsglada generaldirektören Diana Wikman  handlar alltså inte om mord, utan om bedrägerier i den krets hon själv tillhör. Miljön är Stockholms innerstads tjänstemannakvarter men också en ärvd prästgård i i den lilla avsides kroken Mjöback Västergötland. Där såklart flertalet misstänkta eller brottsutövare hamnar i någon del av berättelsen. 

De fyra böckerna, (som alla finns i pocket) utspelas tätt inpå varann, inom ett år. Det är en glad och lagom spännande mysterieserie, om intriger, brott och vänskap i Myndighetssverige och i prästgården i Mjöback. Nina Storm, 50 plus, skild, med en vuxen dotter bor i Barbro Alvings tidigare lägenhet på Sibyllegatan. Den legendariska journalisten är hennes idol.

Nina Storm gör skäl för efternamnet och hamnar i ett antal märkliga, ofta dråpliga situationer, som tagna ur en lokalrevy med många förvecklingar, där man smyger och spanar på misstänkta och gömmer sig i garderober. 

Hon hämtar kraft hos kompisarna Cattis och Nettan, båda med högstatusjobb i offentligheten men inte främmande för att skoja till det och klä ut sig om det behövs. På myndigheten har hon HR-chefen Robert och rättschefen Irene på sin sida. Den sistnämnda hoppar gärna in som kocka vid en konferens i Mjöback om det behövs. Där hinner hända mycket under det knappa år som utspelas i de fyra böckerna, några exempel:

När hennes ungdomsbästis Timmy Carlsson, numera kulturminister dör upptäcker hon att sparat ett komprometterande foto som hon måste komma över till varje pris.
En mystisk väska som kommit på avvägar har ett märkligt innehåll kopplat till hennes 90-åriga granne i Mjöback,
Tavlor stjäls på myndigheterna, och det stormar på intranätet om hennes förslag att bjuda på Gustav Adolfsbakelser.
En kollega avlider – men det är något skumt med hans vänner som ärver honom. 

Allt är förbryllande på ett småtrevligt sätt och överraskningarna avlöser varandra. Appelqvist låter dialog och vardagliga detaljer, mat, dryck, middagar och jobbmöten vara ramen runt det som ska avslöjas. Här finns gott om ironiska betraktelser. Påfallande många av de inblandade är anställda i eller har ett förflutet som ledare i Myndighetssverige. Att hon har nära kontakt med en av de tidigare generaldirektörerna bör ha gett bra källmaterial. Ganska många ljuger och inte alla är den de verkar vara. Kul, insiktsfullt, busigt och underhållande. Och, som sagt, befriande fritt från mord.

Åtta sommartips från läshörnan

Liv Beckström

Kärlek, svek och strid för kvinnors självbestämmande i 1800-talets England och 1900-talets första Medieamazoner. Passion och uppror i och kring en fransk-arabisk familj i Marocko. En ung mans kamp mot Bygdedjuret. Psykisk press för författarbarnen. Hur slutar det för hembiträdet Betty? Och vad kan Muminfamiljen lära oss om livets stora och små förtretligheter? 
Här är åtta finfina bladvändare!

Åtta tips från läshörnan: Fatima Bremmer, Åsa Beckman, Jane Austen, Sven Olov Karlsson, Leïla Slimani, Tove Jansson och Katarina Widholm. Foto: Liv Beckström

Mediesystrar till liv i Ligan

Med lojalitet och trofasthet lyfte och stöttade »blodssystrarna« varann i uppförsbackar och motvind. Och delade glädjen i medvind. Från tidiga 1900-talets rösträttskamp, genom två världskrig följer vi Ligan, de dådkraftiga kvinnor som blev pionjärer på tidningsredaktionerna. 

BIOGRAFI. Fatima Bremmer Ligan Klarakvarterens blodsystrar (Forum)

Deras karriärer som unga journalistaspiranter kom igång för mer än 100 år sedan – och födde ett gäng orädda, smarta och solidariska yrkeskvinnor, som fick ta strid mot hån, sextrakasserier, nedlåtande behandling och usla arbetsvillkor. 

Fatima Bremmer har gjort ett fantastiskt arbete med att kartlägga och levandegöra den så kallade Ligan, varav de tio mest tongivande utgör denna kollektivbiografi om »en märklig explosion av kvinnlig intelligens«, som det heter på den blodröda framsidan. Det blir nästan 400 sidor där hon med faktabaserad inlevelse även går in i kvinnornas tankar och känslor, till gagn för läsningen. De vill respekteras för sitt kunnande, publiceras, resa ut i världen, ha frihet. Och de får mycket, men inte gratis. Det är slit och kamp, det är brist på pengar, svek, kärlekssorg. Men genom alla år finns Ligan där, en eller flera när det krisar.   

Boken börjar och avslutas med Célie Brunius, som blir 98 år. Som förutom effektiv yrkeskvinna och så småningom heltidsarbetande sexbarnsmor även är duktig fäktare. I bokens start följer vi hennes morgonpromenad till Riddarholmen, där hon granskar manus på bokförlaget P.A.Norstedt & Söner. För att klockan 17 lämna arbetsplatsen, ta sig till »stadskroppens bultande hjärta«, Klarakvarteren och stämpla in på Svenska Dagbladet, där hon skriver notiser. 
Året är 1907 och dagspressen på frammarsch. 

Tidningsägarna börjar se värdet av artiklar riktade till kvinnor, av kvinnor. Och på den vågen surfar Ligans medlemmar med en gemensam längtan att ta plats och erkännas. Att få ta på sig de vita handskar som är ett tecken på att du blivit en riktig journalist på uppdrag. 

De legendariska tidningskvarteren är sedan länge jämnade med marken och ersatta av modernismens kanske främsta exempel på livlös stadsarkitektur. På Célies tid låg tidningsredaktionerna »vägg vid vägg« i nedre delen av Klara tillsammans med verkstäder, ateteljéer, diverse affärer, fattiga barn, ölstugor, fuktiga källare. Slum blandad med flärd. Célies plats är i trälhavet, allmänna redaktionen, där hon skriver c-notiser, redaktionens lågstatusjobb. Men hon är bra, noggrann med känsla för både nyheter och kvalitet. Med svårbegriplig effektivitet fortsätter hon idogt yrkesarbetet även efter sitt giftermål – som fram till 1921 gör henne omyndig. 

Vi följer Ligan även genom år av kris och krig, där flera är med och försöker lindra barnens svält och fattigdom. Deras engagemang bidrar till grundandet av Rädda Barnen, och en av dem, Gerda Marcus, gör ensam nästan oerhörda ansträngningar för att få in dödshotade judar i ett ovilligt Sverige. 

Och jag instämmer helhjärtat med författaren: Gerda Marcus hjältedåd bör lyftas fram ur glömskan. Varför inte i en dramadokumentär med denna förträffliga bok som bas!

Om pappa mår bra mår familjen bra? 

Åsa Beckmans ger både en klarsynt analys av hur hon påverkats av det upphöjda pappaegot i sin familj och visar på likheterna med andra kulturbarns situation. 

ESSÄ. Åsa Beckman Kulturbarn, att växa upp i skuggan av en författare (Norstedts) 

Den här måste ni läsa, säger grannen som berörts av Åsa Beckmans berättelse om uppväxten i skuggan av pappan, Erik Beckman (1935 – 1995). Inte längre så känd, aldrig folkkär, men för några decennier sedan poet, dramatiker och författare, högt rankad i en liten, men viktig krets.

Jag erkänner att jag fnyst åt intervjuerna med författaren om boken. Åsa Beckman är ändå biträdande kulturchef och krönikör på stora morgontidningen DN, där pappan tidigare var kritiker. Hennes syster är chef på SVT, det har uppenbart funnits en hel del ljus också på de här barnen. Men jag tar tillbaka. Beckmans klarsynta och ömsinta analys av hur hon själv påverkats av det upphöjda pappaegot som familjen ständigt måste ta hänsyn till, visar intressanta och gemensamma nämnare i familjerna hos en rad välkända författare, vars barn fått känna på den psykiska påfrestning föräldrars, främst fäders, skrivande innebär. Om alkohol eller andra droger tillkommer (vanligast är alkoholen) accelererar problemen. Som för Erik Beckman.

Numera skriver även kulturbarnen i egen sak om uppväxten med dessa kända föräldrar. Åsa Beckman tar kulturbarnssituationen en nivå upp, med utgångspunkt från privata erfarenheter och hittar mycket som är lika. 

Det mest spektakulära exemplet i hennes essä är författarfamiljen Mann med Thomas, (1875 – 1955), hustrun Katia och deras sex barn. De låter allt ljus skina på patriarken, han som inte får störas, som beundras, beröms och ursäktas för alla utbrott och konstigheter. Och som skapar en märklig stämning av att hela familjen flyter ovanpå. 

Eller som Tove Janson formulerar det i Farlig midsommar från 1954 när Mumintrollets pappa har skrivit en pjäs som får kritik från Homsan: 

»Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.

  Älskling, sa Mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?

  Jodå, sa allesammans.

  Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand. Jag ska se till att ingen stör dig och du ska få ha hela karamellskålen bredvid dig när du arbetar!

 Nåja, sa Muminpappan. Men lejonet ska med!

 Naturligtvis ska lejonet med, sa mamman. 

Muminpappan arbetade och arbetade. Ingen talade eller rörde sig.«

Om en mamma finns med står hon i frontlinjen som sjuksköterska, cheerleader och terapeut. Åsa Beckmans mamma axlar självklart den rollen, hon är en stabil tandsköterska och familjens stöttepelare. Det är ett mycket fint och kärleksfullt porträtt. 

De kvinnliga författaregona är färre, men kanske ännu svårare att hantera för barnen, eftersom det inte verkar finnas stöttande fäder i bakgrunden på samma sätt. De möter inte heller samma högaktning som fäderna i familjekretsen. Men är i lika hög grad vända mer mot sitt skrivande än mot sina barns behov av omsorg. Det är rätt beklämmande bilder som framträder, av såväl pappor som mammor, när barnen själva får berätta.

Kanske är det annorlunda i dag, kanske är författaren inte längre en upphöjd person som sitter i sitt skrivrum och inte får störas, utan som lugnt randar sina tankar med hörlurar medan barnen hålls med sina skärmar? 

Beckmans välskrivna text tar oss i vilket fall med på en ganska sorglig resa ur ett barnperspektiv som är viktigt att beakta. 

Kärleksromanen som alltid är aktuell

Med det klassiska första stycket: »Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru«, slår Jane Austen klockrent an denna odödliga relationsromans ironiska och romantiska tema.

ROMAN. Jane Austen Stolthet och fördom, översatt av Gun-Britt Sundström (AB)

Romanernas roman är nyutgiven i läsvänlig och snygg pocketupplaga, där bokstäverna inte trängs med varann och därtill med personligt förord av Agnes Lidbeck, en finfin översättning av Gun-Britt Sundström samt en bra förklaringslista av tidens begrepp i slutet. 

Men det är förstås Austen själv och hennes glimrande debut från 1813 (hon började skriva på berättelsen långt tidigare) som fascinerar. Hon fortsätter locka läsare och ligga på topplistor över de bästa romanerna århundrade efter århundrade. 

Kanske för att frågan om att hitta den rätte är ständigt aktuell och bara verkar bli svårare för varje generation? Plus att ett redigt arv återigen ses som fördel vid giftermål, vilket tidningen The Economist belyste med hårda siffror i ett temanummer för en tid sedan (mars 2025)? Men framförallt för att den är så bra!Boken behandlar äktenskapet som affärstransaktion och att våga – och kunna göra uppror mot hela tanken – och just därför bli vinnare i kärlekslotteriet. Vilket händer huvudpersonen Elizabeth som efter ett antal konflikter och missförstånd får sin mr Darcy.

Jane Austen återger kärlekstrasslet runt familjen Bennet med en lätt och svalt ironisk stil, omväxlande med djup romantik som känns så i tiden. Hennes kvinnoporträtt, hur hon återger relationer och samtal har ovanlig lyskraft även i våra dagar.

I boken följer vi turerna runt de två äldsta döttrarna, Jane och Elizabeth när den gladlynte och välbeställde mr Bingley dyker upp i trakten tillsammans med sin snobbige vän.  

Mamman mrs B, som hon framställs av Jane Austens muntra och vassa penna är »en kvinna med klent förstånd, föga kunskap och ständigt växlande humör.« Medan pappan mr Bennet var »en säregen blandning av intelligens, ironisk humor, tystlåtenhet och plötsliga infall«. Helt klart är Austen på pappans sida, men inte utan kritik.

Stolthet och fördom har visats i flera versioner på film och jag har ett tummat ex i hyllan. Men en omläsning är uppfriskande, de fyndiga dialogerna, de elaka och roliga porträtten av familjens vänner och släktingar, och dem som anser sig vara förmer. 

Den skarpögda, humoristiska Elizabeth är befriad från den sortens stolthet som reser murar. Hon ser igenom hyckleri och tvekar inte att tala om det. Hon tror inte, som systern, att alla människor är aktningsvärda, och blir djupt chockad när hennes bästa väninna Charlotte gifter sig med Mr Collins, familjens löjliga släkting – som dock är den som ska ärva Mr Bennets titel och egendom. »Det är obegripligt! Det är i alla avseenden obegripligt!«
Men det är det förstås inte! 

Löftet Elizabeths öde ger läsarna är att det finns en väg ut som stavas ömsesidig respekt och äkta kärlek, dessutom tillsammans med en massa pengar, bara man är sig själv. Betydligt mindre realistiskt än Charlottes krassa val, men med ett budskap om tro, hopp och kärlek som ingen tröttnar på. 

Sven Olovs egobrottning imponerar

Om arbetsmoral och uthållighet ska definieras med en person är Sven Olov Karlsson självskriven kandidat. Och ett sånt slitgöra det varit att ta hans strider! 

ROMAN. Sven Olov Karlsson Bygdedjuret (Natur & Kultur)

En ung och pratsam praktikant underhöll oss vid fikabordet på Kommunalarbetaren för ett antal år sedan. Han var deltidsbonde, utbildad undersköterska och svetsare och berättade skrönor som ingen annan om livet i hembygdens Västmanland.

Med Bygdedjuret får jag förhistorien och fortsättningen på hans kringelikrokväg till framgång, efter många år av motgång. En roman som också är en biografi.

Det här är en solskensberättelse, deklareras inledningsvis. Det dröjer dock bra länge, ett antal decennier, innan de där strålarna lyser upp livet på allvar. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen med att berätta »hur det går«, med vägen är kantad av hinder och återvändsgränder.

Sven Olov Karlsson sparar inte på detaljerna om skolmobbning, usel arbetsmiljö, elaka eller fåniga chefer, mamman som aldrig vill bekräfta honom, brorsan som bara ligger på sängen eller äter, den ständiga värken i en tidigt sliten kropp. 

Skrivandet romantiseras inte. Från kravlös flykt, till enda chansen bort, blir det ett arbete som vilket som helst, en evig stress och rutin för att få pengar.

Karlssons dråpliga, sorglustiga berättelse från journalistsvängen, exempelvis reportaget om Speedwaysupportrarnas starkölsfyllda bussresa som lokalredaktör för tidningen Sala-Örnen blinkar åt Ivar Lo Johansson som i en del av sin uppväxtskildring Journalisten skriver om tiden som lokalredaktör på Sörmlandsörnen för ungefär 100 år sedan. Förbluffande mycket är sig likt!  
Sven Olov Karlsson fick för övrigt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2019.

Titeln Bygdedjuret är hämtat från den norske författaren Tor Jonssons novell Liket från 1949, och står, enligt Tor Jonsson-sällskapets Håvard Teigen för ungefär samma sak som kollegan Axel Sandemoses Jantelagen; misstro och ovilja mot människor som är annorlunda, gärna den som flyttat in, eller som har ambitioner utöver det gängse. 

En annan tråd är återkommande upplevelser av mental frånvaro samt evig sömnbrist, samtidigt som gården, jobbet, familjen ska ha sin del. 

Men i ryggen har han också en snäll pappa som lät honom prata på och samtidigt visade hur man lagar bilar, ett hem utan alkohol och inga gräl mellan föräldrarna. 

Det är 480 sidor berättarglädje om hatkärlek, äkta kärlek, tålamod, enorm arbetsförmåga. Och en massa arbete. Boken sitter kvar i tankarna länge. Ett sånt slit det har varit att leva Sven Olov Karlssons liv och ta hans strider! 

Kärlekskrockar i de andras land

Berättelsen om Mathilde från Frankrike och hennes äktenskap med Amine från Marocko är bitvis brutal, våldsam och mörk, men också med överraskande vändpunkter av kärlek och värme och människor som förändras. 

ROMAN. Leïla Slimani De andras land, översatt av Maria Björkman, Dansa med mig, översättning Lotta Riad (Natur & Kultur) (del 1 och 2 av planerad trilogi)

Mathilde, ung kvinna från franska Alsace blir blixtförälskad i Amine, från Marocko. De möts när han strider för Frankrike under Andra Världskriget. Mathilde ska klara en kultur där fransmän är kolonisatörer, kvinnor stängs in och de europeiska invånarna ser på förhållandet mellan dem med förakt. 

Hon är huvudet högre än sin blivande make och full av drömmar om ett spännande liv, borta från den tråkiga vardagen. När boken börjar är året 1947 och Amine ska försöka få den torra jorden i Mèknes att blomstra. De får två barn, Aïcha och Selim, som vi följer från barnaåren i del ett till ett vuxenliv i del två. Del tre i denna Marockotrilogi är på ingång och jag ser fram emot att följa vad som händer. För det är mycket konflikter, uppror, passion och våld i berättelsen som även skildrar Marockos politiska historia, där Amine ska klara omställningen efter åren i armén, bli modern jordbrukare och samtidigt behålla kontrollen över familjen. 

För båda är Marocko de andras land med ständiga krockar mellan kulturerna och förväntningarna, samtidigt som konfliktnivån i landet byggs upp, nationalisternas mot fransmännen, våldet kommer allt närmare. Allt lyckas författaren väva in i ett mångfacetterat porträtt. Bitvis brutalt, våldsamt och mörkt, men också med plötsliga vändpunkter av kärlek, värme och alla de nyanser som formar en människa. 

Personerna överraskar ofta genom att agera oförutsägbart, när de plötsligt får nya insikter. Det är underbar läsning! I synnerhet Mathilde utvecklas under bokens cirka tio år till en kvinna med oväntade krafter. Hennes utveckling, liksom Aïchas är en del av ljuset – och mörkret i boken. 

Bettys sista steg mot frihet

Ensamstående mamman och bokhandelsägaren Betty får i den sista delen tampas med både ekonomiska problem och oro för barnen. När ska hon berätta sanningen om pappan för sin äldsta dotter? Här får vi veta hur det går.

ROMAN. Katarina Widholm Älskade Betty (Historiska media)

I denna fjärde del avslutas berättelsen om det tidigare hembiträdet Betty. Hon som fick plats hos en familj med nazistsympatier i Stockholm 1937 är nu 35 år och en massa har hänt henne på vägen. (För den som vill läsa serien, som finns i pocket låter jag bli att berätta vad.)  

Året är 1955, Betty är ensamförsörjare med tonårig dotter som vill bli sångerska och en 10-årig son som mobbas i skolan. 

Bettys värld befolkas av väninnor, arbetskamrater, släktingar som vi lärt känna genom de tidigare böckerna. Hon är inte längre hembiträde, utan egenföretagare, men fejande och städandet fortsätter. Oavsett hur sent på kvällen är det hon som röjer efter barnen, plockar undan och diskar. Hon tampas med både vardagliga och existentiella problem. Hur ska det bli med den stora kärleken som finns i bakgrunden och när ska hon berätta sanningen om pappan för dottern? Hon funderar fram och tillbaka, har inte alltid rätt lösning, är både svag och stark, och ändrar dessutom uppfattning ibland när livet visar nya sidor. Jag gillar författarens sätt att visa, inte förklara allting. Mycket feelgood, en del lite väl osannolik, men även mänsklig klokskap i denna avslutande del om Betty. 

Ett stycke kvinnohistoria med ett hembiträde i centrum och med många fina tidsmarkörer längs vägen. 

Underbart för alla åldrar

Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för svår att ta upp. 

MUMIN. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)

I bokhandeln klassas den som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på  baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar. 

Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, och, förutom den underbara titelnovellen, den värmande historien om Granen.

Allt så underfundigt, spännande och kärleksfullt filosofiskt så att de intuitivt omfamnas av var och en av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor eller liten för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans sociala stress är igenkännbart och skildras med den Janssonska mixen av vidsynthet, värme, en dos svalkande överseende och förstås Muminmammans kärleksfulla lugn.