Kärlek, svek och strid för kvinnors självbestämmande i 1800-talets England och 1900-talets första Medieamazoner. Passion och uppror i och kring en fransk-arabisk familj i Marocko. En ung mans kamp mot Bygdedjuret. Psykisk press för författarbarnen. Hur slutar det för hembiträdet Betty? Och vad kan Muminfamiljen lära oss om livets stora och små förtretligheter?
Här är åtta finfina bladvändare!
Åtta tips från läshörnan: Fatima Bremmer, Åsa Beckman, Jane Austen, Sven Olov Karlsson, Leïla Slimani, Tove Jansson och Katarina Widholm. Foto: Liv Beckström
Mediesystrar till liv i Ligan
Med lojalitet och trofasthet lyfte och stöttade »blodssystrarna« varann i uppförsbackar och motvind. Och delade glädjen i medvind. Från tidiga 1900-talets rösträttskamp, genom två världskrig följer vi Ligan, de dådkraftiga kvinnor som blev pionjärer på tidningsredaktionerna.
BIOGRAFI. Fatima Bremmer Ligan Klarakvarterens blodsystrar (Forum)
Deras karriärer som unga journalistaspiranter kom igång för mer än 100 år sedan – och födde ett gäng orädda, smarta och solidariska yrkeskvinnor, som fick ta strid mot hån, sextrakasserier, nedlåtande behandling och usla arbetsvillkor.
Fatima Bremmer har gjort ett fantastiskt arbete med att kartlägga och levandegöra den så kallade Ligan, varav de tio mest tongivande utgör denna kollektivbiografi om »en märklig explosion av kvinnlig intelligens«, som det heter på den blodröda framsidan. Det blir nästan 400 sidor där hon med faktabaserad inlevelse även går in i kvinnornas tankar och känslor, till gagn för läsningen. De vill respekteras för sitt kunnande, publiceras, resa ut i världen, ha frihet. Och de får mycket, men inte gratis. Det är slit och kamp, det är brist på pengar, svek, kärlekssorg. Men genom alla år finns Ligan där, en eller flera när det krisar.
Boken börjar och avslutas med Célie Brunius, som blir 98 år. Som förutom effektiv yrkeskvinna och så småningom heltidsarbetande sexbarnsmor även är duktig fäktare. I bokens start följer vi hennes morgonpromenad till Riddarholmen, där hon granskar manus på bokförlaget P.A.Norstedt & Söner. För att klockan 17 lämna arbetsplatsen, ta sig till »stadskroppens bultande hjärta«, Klarakvarteren och stämpla in på Svenska Dagbladet, där hon skriver notiser.
Året är 1907 och dagspressen på frammarsch.
Tidningsägarna börjar se värdet av artiklar riktade till kvinnor, av kvinnor. Och på den vågen surfar Ligans medlemmar med en gemensam längtan att ta plats och erkännas. Att få ta på sig de vita handskar som är ett tecken på att du blivit en riktig journalist på uppdrag.
De legendariska tidningskvarteren är sedan länge jämnade med marken och ersatta av modernismens kanske främsta exempel på livlös stadsarkitektur. På Célies tid låg tidningsredaktionerna »vägg vid vägg« i nedre delen av Klara tillsammans med verkstäder, ateteljéer, diverse affärer, fattiga barn, ölstugor, fuktiga källare. Slum blandad med flärd. Célies plats är i trälhavet, allmänna redaktionen, där hon skriver c-notiser, redaktionens lågstatusjobb. Men hon är bra, noggrann med känsla för både nyheter och kvalitet. Med svårbegriplig effektivitet fortsätter hon idogt yrkesarbetet även efter sitt giftermål – som fram till 1921 gör henne omyndig.
Vi följer Ligan även genom år av kris och krig, där flera är med och försöker lindra barnens svält och fattigdom. Deras engagemang bidrar till grundandet av Rädda Barnen, och en av dem, Gerda Marcus, gör ensam nästan oerhörda ansträngningar för att få in dödshotade judar i ett ovilligt Sverige.
Och jag instämmer helhjärtat med författaren: Gerda Marcus hjältedåd bör lyftas fram ur glömskan. Varför inte i en dramadokumentär med denna förträffliga bok som bas!
Om pappa mår bra mår familjen bra?
Åsa Beckmans ger både en klarsynt analys av hur hon påverkats av det upphöjda pappaegot i sin familj och visar på likheterna med andra kulturbarns situation.
ESSÄ. Åsa Beckman Kulturbarn, att växa upp i skuggan av en författare (Norstedts)
Den här måste ni läsa, säger grannen som berörts av Åsa Beckmans berättelse om uppväxten i skuggan av pappan, Erik Beckman (1935 – 1995). Inte längre så känd, aldrig folkkär, men för några decennier sedan poet, dramatiker och författare, högt rankad i en liten, men viktig krets.
Jag erkänner att jag fnyst åt intervjuerna med författaren om boken. Åsa Beckman är ändå biträdande kulturchef och krönikör på stora morgontidningen DN, där pappan tidigare var kritiker. Hennes syster är chef på SVT, det har uppenbart funnits en hel del ljus också på de här barnen. Men jag tar tillbaka. Beckmans klarsynta och ömsinta analys av hur hon själv påverkats av det upphöjda pappaegot som familjen ständigt måste ta hänsyn till, visar intressanta och gemensamma nämnare i familjerna hos en rad välkända författare, vars barn fått känna på den psykiska påfrestning föräldrars, främst fäders, skrivande innebär. Om alkohol eller andra droger tillkommer (vanligast är alkoholen) accelererar problemen. Som för Erik Beckman.
Numera skriver även kulturbarnen i egen sak om uppväxten med dessa kända förälder. Åsa Beckman tar kulturbarnssituationen en nivå upp, med utgångspunkt från privata erfarenheter och hittar mycket som är lika.
Det mest spektakulära exemplet i hennes essä är författarfamiljen Mann med Thomas, (1875 – 1955), hustrun Katia och deras sex barn. De låter allt ljus skina på patriarken, han som inte får störas, som beundras, beröms och ursäktas för alla utbrott och konstigheter. Och som skapar en märklig stämning av att hela familjen flyter ovanpå.
Eller som Tove Janson formulerar det i Farlig midsommar från 1954 när Mumintrollets pappa har skrivit en pjäs som får kritik från Homsan:
»Mumintrollets pappa reste sig sårad och samlade ihop sina papper. Om ni inte tycker om mitt skådespel kan ni ju göra ett nytt själva, sa han.
Älskling, sa Mumintrollets mamma. Vi tycker det är underbart. Gör vi inte?
Jodå, sa allesammans.
Där ser du, sa mamman. Alla tycker om det. Bara du ändrar på innehållet och skrivsättet lite grand. Jag ska se till att ingen stör dig och du ska få ha hela karamellskålen bredvid dig när du arbetar!
Nåja, sa Muminpappan. Men lejonet ska med!
Naturligtvis ska lejonet med, sa mamman.
Muminpappan arbetade och arbetade. Ingen talade eller rörde sig.«
Om en mamma finns med står hon i frontlinjen som sjuksköterska, cheerleader och terapeut. Åsa Beckmans mamma axlar självklart den rollen, hon är en stabil tandsköterska och familjens stöttepelare. Det är ett mycket fint och kärleksfullt porträtt.
De kvinnliga författaregona är färre, men kanske ännu svårare att hantera för barnen, eftersom det inte verkar finnas stöttande fäder i bakgrunden på samma sätt. De möter inte heller samma högaktning som fäderna i familjekretsen. Men är i lika hög grad vända mer mot sitt skrivande än mot sina barns behov av omsorg. Det är rätt beklämmande bilder som framträder, av såväl pappor som mammor, när barnen själva får berätta.
Kanske är det annorlunda i dag, kanske är författaren inte längre en upphöjd person som sitter i sitt skrivrum och inte får störas, utan som lugnt randar sina tankar med hörlurar medan barnen hålls med sina skärmar?
Beckmans välskrivna text tar oss i vilket fall med på en ganska sorglig resa ur ett barnperspektiv som är viktigt att beakta.
Kärleksromanen som alltid är aktuell
Med det klassiska första stycket: »Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru«, slår Jane Austen klockrent an denna odödliga relationsromans ironiska och romantiska tema.
ROMAN. Jane Austen Stolthet och fördom, översatt av Gun-Britt Sundström (AB)
Romanernas roman är nyutgiven i läsvänlig och snygg pocketupplaga, där bokstäverna inte trängs med varann och därtill med personligt förord av Agnes Lidbeck, en finfin översättning av Gun-Britt Sundström samt en bra förklaringslista av tidens begrepp i slutet.
Men det är förstås Austen själv och hennes glimrande debut från 1813 (hon började skriva på berättelsen långt tidigare) som fascinerar. Hon fortsätter locka läsare och ligga på topplistor över de bästa romanerna århundrade efter århundrade.
Kanske för att frågan om att hitta den rätte är ständigt aktuell och bara verkar bli svårare för varje generation? Plus att ett redigt arv återigen ses som fördel vid giftermål, vilket tidningen The Economist belyste med hårda siffror i ett temanummer för en tid sedan (mars 2025)? Men framförallt för att den är så bra!Boken behandlar äktenskapet som affärstransaktion och att våga – och kunna göra uppror mot hela tanken – och just därför bli vinnare i kärlekslotteriet. Vilket händer huvudpersonen Elizabeth som efter ett antal konflikter och missförstånd får sin mr Darcy.
Jane Austen återger kärlekstrasslet runt familjen Bennet med en lätt och svalt ironisk stil, omväxlande med djup romantik som känns så i tiden. Hennes kvinnoporträtt, hur hon återger relationer och samtal har ovanlig lyskraft även i våra dagar.
I boken följer vi turerna runt de två äldsta döttrarna, Jane och Elizabeth när den gladlynte och välbeställde mr Bingley dyker upp i trakten tillsammans med sin snobbige vän.
Mamman mrs B, som hon framställs av Jane Austens muntra och vassa penna är »en kvinna med klent förstånd, föga kunskap och ständigt växlande humör.« Medan pappan mr Bennet var »en säregen blandning av intelligens, ironisk humor, tystlåtenhet och plötsliga infall«. Helt klart är Austen på pappans sida, men inte utan kritik.
Stolthet och fördom har visats i flera versioner på film och jag har ett tummat ex i hyllan. Men en omläsning är uppfriskande, de fyndiga dialogerna, de elaka och roliga porträtten av familjens vänner och släktingar, och dem som anser sig vara förmer.
Den skarpögda, humoristiska Elizabeth är befriad från den sortens stolthet som reser murar. Hon ser igenom hyckleri och tvekar inte att tala om det. Hon tror inte, som systern, att alla människor är aktningsvärda, och blir djupt chockad när hennes bästa väninna Charlotte gifter sig med Mr Collins, familjens löjliga släkting – som dock är den som ska ärva Mr Bennets titel och egendom. »Det är obegripligt! Det är i alla avseenden obegripligt!«
Men det är det förstås inte!
Löftet Elizabeths öde ger läsarna är att det finns en väg ut som stavas ömsesidig respekt och äkta kärlek, dessutom tillsammans med en massa pengar, bara man är sig själv. Betydligt mindre realistiskt än Charlottes krassa val, men med ett budskap om tro, hopp och kärlek som ingen tröttnar på.
Sven Olovs egobrottning imponerar
Om arbetsmoral och uthållighet ska definieras med en person är Sven Olov Karlsson självskriven kandidat. Och ett sånt slitgöra det varit att ta hans strider!
ROMAN. Sven Olov Karlsson Bygdedjuret (Natur & Kultur)
En ung och pratsam praktikant underhöll oss vid fikabordet på Kommunalarbetaren för ett antal år sedan. Han var deltidsbonde, utbildad undersköterska och svetsare och berättade skrönor som ingen annan om livet i hembygdens Västmanland.
Med Bygdedjuret får jag förhistorien och fortsättningen på hans kringelikrokväg till framgång, efter många år av motgång. En roman som också är en biografi.
Det här är en solskensberättelse, deklareras inledningsvis. Det dröjer dock bra länge, ett antal decennier, innan de där strålarna lyser upp livet på allvar. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen med att berätta »hur det går«, med vägen är kantad av hinder och återvändsgränder.
Sven Olov Karlsson sparar inte på detaljerna om skolmobbning, usel arbetsmiljö, elaka eller fåniga chefer, mamman som aldrig vill bekräfta honom, brorsan som bara ligger på sängen eller äter, den ständiga värken i en tidigt sliten kropp.
Skrivandet romantiseras inte. Från kravlös flykt, till enda chansen bort, blir det ett arbete som vilket som helst, en evig stress och rutin för att få pengar.
Karlssons dråpliga, sorglustiga berättelse från journalistsvängen, exempelvis reportaget om Speedwaysupportrarnas starkölsfyllda bussresa som lokalredaktör för tidningen Sala-Örnen blinkar åt Ivar Lo Johansson som i en del av sin uppväxtskildring Journalisten skriver om tiden som lokalredaktör på Sörmlandsörnen för ungefär 100 år sedan. Förbluffande mycket är sig likt!
Sven Olov Karlsson fick för övrigt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris 2019.
Titeln Bygdedjuret är hämtat från den norske författaren Tor Jonssons novell Liket från 1949, och står, enligt Tor Jonsson-sällskapets Håvard Teigen för ungefär samma sak som kollegan Axel Sandemoses Jantelagen; misstro och ovilja mot människor som är annorlunda, gärna den som flyttat in, eller som har ambitioner utöver det gängse.
En annan tråd är återkommande upplevelser av mental frånvaro samt evig sömnbrist, samtidigt som gården, jobbet, familjen ska ha sin del.
Men i ryggen har han också en snäll pappa som lät honom prata på och samtidigt visade hur man lagar bilar, ett hem utan alkohol och inga gräl mellan föräldrarna.
Det är 480 sidor berättarglädje om hatkärlek, äkta kärlek, tålamod, enorm arbetsförmåga. Och en massa arbete. Boken sitter kvar i tankarna länge. Ett sånt slit har varit att leva Sven Olov Karlssons liv och ta hans strider!
Kärlekskrockar i de andras land
Berättelsen om Mathilde från Frankrike och hennes äktenskap med Amine från Marocko är bitvis brutal, våldsam och mörk, men också med överraskande vändpunkter av kärlek och värme och människor som förändras.
ROMAN. Leïla Slimani De andras land, översatt av Maria Björkman, Dansa med mig, översättning Lotta Riad (Natur & Kultur) (del 1 och 2 av planerad trilogi)
Mathilde, ung kvinna från franska Alsace blir blixtförälskad i Amine, från Marocko. De möts när han strider för Frankrike under Andra Världskriget. Mathilde ska klara en kultur där fransmän är kolonisatörer, kvinnor stängs in och de europeiska invånarna ser på förhållandet mellan dem med förakt.
Hon är huvudet högre än sin blivande make och full av drömmar om ett spännande liv, borta från den tråkiga vardagen. När boken börjar är året 1947 och Amine ska försöka få den torra jorden i Mèknes att blomstra. De får två barn, Aïcha och Selim, som vi följer från barnaåren i del ett till ett vuxenliv i del två. Del tre i denna Marockotrilogi är på ingång och jag ser fram emot att följa vad som händer. För det är mycket konflikter, uppror, passion och våld i berättelsen som även skildrar Marockos politiska historia, där Amine ska klara omställningen efter åren i armén, bli modern jordbrukare och samtidigt behålla kontrollen över familjen.
För båda är Marocko de andras land med ständiga krockar mellan kulturerna och förväntningarna, samtidigt som konfliktnivån i landet byggs upp, nationalisternas mot fransmännen, våldet kommer allt närmare. Allt lyckas författaren väva in i ett mångfacetterat porträtt. Bitvis brutalt, våldsamt och mörkt, men också med plötsliga vändpunkter av kärlek, värme och alla de nyanser som formar en människa.
Personerna överraskar ofta genom att agera oförutsägbart, när de plötsligt får nya insikter. Det är underbar läsning! I synnerhet Mathilde utvecklas under bokens cirka tio år till en kvinna med oväntade krafter. Hennes utveckling, liksom Aïchas är en del av ljuset – och mörkret i boken.
Bettys sista steg mot frihet
Ensamstående mamman och bokhandelsägaren Betty får i den sista delen tampas med både ekonomiska problem och oro för barnen. När ska hon berätta sanningen om pappan för sin äldsta dotter? Här får vi veta hur det går.
ROMAN. Katarina Widholm Älskade Betty (Historiska media)
I denna fjärde del avslutas berättelsen om det tidigare hembiträdet Betty. Hon som fick plats hos en familj med nazistsympatier i Stockholm 1937 är nu 35 år och en massa har hänt henne på vägen. (För den som vill läsa serien, som finns i pocket låter jag bli att berätta vad.)
Året är 1955, Betty är ensamförsörjare med tonårig dotter som vill bli sångerska och en 10-årig son som mobbas i skolan.
Bettys värld befolkas av väninnor, arbetskamrater, släktingar som vi lärt känna genom de tidigare böckerna. Hon är inte längre hembiträde, utan egenföretagare, men fejande och städandet fortsätter. Oavsett hur sent på kvällen är det hon som röjer efter barnen, plockar undan och diskar. Hon tampas med både vardagliga och existentiella problem. Hur ska det bli med den stora kärleken som finns i bakgrunden och när ska hon berätta sanningen om pappan för dottern? Hon funderar fram och tillbaka, har inte alltid rätt lösning, är både svag och stark, och ändrar dessutom uppfattning ibland när livet visar nya sidor. Jag gillar författarens sätt att visa, inte förklara allting. Mycket feelgood, en del lite väl osannolik, men även mänsklig klokskap i denna avslutande del om Betty.
Ett stycke kvinnohistoria med ett hembiträde i centrum och med många fina tidsmarkörer längs vägen.
Underbart för alla åldrar
Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för svår att ta upp.
MUMIN. Tove Jansson Det osynliga barnet (Förlaget)
I bokhandeln klassas den som lämplig för barn och ungdom 6 – 9 år. Men bättre är att gå på baksidenstextens konstaterande att detta är korta berättelser för läsare i alla åldrar.
Med förtjusning läser jag om de nio kapitlen om Snusmumrikens borttappade vårvisa, de två små homsornas hemska upplevelser, Filifjonkan som ständigt oroade sig för katastrofer, historien om när mumintrollet hittade den sista draken i världen, och om Hemulen som älskade tystnad men ärvde ett nöjesfält, om muminpappan som drog till havs för att undersöka Hattifnattarnas hemlighet, om Sniff som gav bort älsklingsdjuret men ångrade sig, och, förutom den underbara titelnovellen, den värmande historien om Granen.
Allt så underfundigt, spännande och kärleksfullt filosofiskt så att de intuitivt omfamnas av var och en av oss oavsett i vilken ålder vi läser. Djupet i mumintrollens värld är stort och ingen fråga för stor eller liten för att ställas. Pappans melankoli, Smusmumrikens skuldkänslor, Mumins svartsjuka, Filifjonkans sociala stress är igenkännbart och skildras med den Janssonska mixen av vidsynthet, värme, en dos svalkande överseende och förstås Muminmammans kärleksfulla lugn.