KVINNOKAMP. Martin Klepke Kanalerna i de Kooi (Verbal)
Med Martin Klepkes utforskning av sin släkts medverkan i motståndsrörelsen i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi får vi en gripande och välskriven berättelse om de umbäranden, och framförallt det ofattbara mod som kom att krävas av de kvinnor och män som bekämpade den tyska ockupationen av Nederländerna under andra världskriget.
På bokens framsida kommer en ung familj gående på en bro över kanalen. Pappa, mamma och två små flickor. Det är Martin Klepkes faster, tante Annie, hennes man Oom Bart och döttrarna Yvonne och Marianne. Bilden förmedlar ett lyckligt slut, två unga människor till slut förenade efter andra världskrigets umbäranden och fasor. Men vägen dit var flerårig, fylld av våld, tvångsarbete, svält och underrättelseverksamhet med stora risker.
Martin Klepke berättar med sällsynt fin tonträff den dramatiska historien bakom fotografiet. Den är också är hans släkts historia, med synvinkeln riktad mot kvinnorna. Det handlar om kampen mot onda handlingar och övergrepp och motståndets höga pris. Om vemodet, den tysta vreden och den tillbakahållna sorg, som svävar genom texten. Men också om stoltheten att ha hållit ut, även om segrarna var få. Ett starkt exempel är strejken som kvinnorna i koncentrationslägret Dachau inledde för att återfå sina redan minimala matransoner. De fick tillbaks dem och kunde fortsätta leva ännu en tid.
Allt har sin upprinnelse i den nederländska arbetarstadsdelen de Kooi i Leiden. På fem dagar har Tyskland ockuperat landet. Våld, förtryck, godtyckliga arresteringar tar vid. Av judar, av fackföreningsaktiva, av socialdemokrater, ja, även av dem som intresserar sig för världsspråket Esperanto, som Klepkes pappa. Han flyr till Sverige.
I kvinnokalendern, Systrar Kamrater, utgiven av Arbetarnas kulturhistoriska sällskap presenteras varje månad kvinnor som i hela världen gjort en insats för arbetarrörelsen, och jämställdhet. Årets kvinna för april är Jocaba ”Co” Vijlbrief som ingick i motståndsrörelsen i De Koi. För författaren är hon tante Co. Farmors syster med den vassa blicken, de hårda uttalandena och de sköra knäna, som var aktiv kommunist i fullmäktige och hedersmedborgare i Leiden. Och som överlevt både koncentrationslägren Ravensbrück och Dachau. Martin Klepke har hört sin tante Co Vijlbrief berätta om det som för många blev dödsmarschen därifrån i slutet av kriget. Hur hon, med sina förfrusna fötter och av tortyr skadade knän inte ville låta Suzy van Hall, en gång framgångsrik danserska, ge upp:
»Jag bär dig. Jag lovar, jag bär dig, säger Co.
Sakta drar hon i den svaga kroppen. Suzy sitter. Hennes ben är hoptrasslade under henne men de övriga hjälper till. Tillsammans, långsamt, varligt lyfter de upp Suzy van Hall på tante Cos rygg.
Åh, dessa klumpar till fötter! Det känns som om de ska krossas som is i miljoner små bitar.
Co tar några steg. Och det går. Ett steg, två. Co Vijlbrief bär Suzy van Hall på sin rygg.
Och de fortsätter att gå, de fortsätter att leva.«
Den som besöker Leiden kan se Truus Menger-Oversteegens staty, en hyllning till tante Co och de andra kvinnorna som orkade och uthärdade. Den som inte kommer dit glömmer aldrig berättelsen i Martin Klepkes bok.
Martin, som jag arbetat tillsammans med då han var ledarredaktör på tidningen Arbetet, har gjort en imponerande dokumentation av krigsvardagen och kampen under ockupationsåren. Den visar hur människan i kris och krig är kapabel till det allra värsta och även det allra bästa.