Tio bladvändare från läshörnan 

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, AnalfabetenGårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

15 deckare för rys och mys

Kvinnliga kodknäckare i Stockholm på 1940-talet, polisjakt i Sveriges småstäder på 1950 talet, Bostons raskonflikter på 1970-talet, mord på Oxfords it-girl på 1980-talet, flicka försvunnen i norra England på 1990-talet, mystiska spelavrättningar i London på 2000-talet. 
Deckaren tar dig varsomhelst, närsomhelst – utan risk och bagage. 

Doggerlands Eiken i prima form

I en påhittad ö-värld med alla sorters brott fortsätter inspektör Karen Eiken Friis att hålla formen. 

DECKARE. Maria Adolfsson Nödvändigt ont (Wahlström & Widstrand, pocket) 

För runt 8000 år sedan slukade ett stigande hav övärlden Doggerland, som idag ligger på botten av Nordsjön, mellan Danmark och Storbritannien. Namnet och geografin har Maria Adolfsson framgångsrikt använt i sin berättelse om brott och mördarjakt i den fiktiva nationen med inspektör Karen Eiken Friis som huvudperson. I denna del sex får hon ett udda uppdrag av sin nya chef: Hon ska diskret besöka de anhöriga till en försvunnen konstnär.
Hennes nya chef anses vara en stjärna men beter sig som de riktigt dumma bossarna i varje deckare gör och Karen känner sig både missmodig och ifrågasatt när hon inte tror att konstnären försvunnit frivilligt. Här får också hennes syster Helena, journalist, en mer framträdande roll, som gissningsvis kommer att spilla över i nästa del i serien. Spännande med schvung och spänst i berättandet. Med lilla dottern Selma och numera maken Leo blir Doggerlands mysfaktor stadigt högre.

Att ögruppen faktiskt har en verklig förlaga med samma namn, fast den försvann när havet steg mer än 100 meter, är roliga fakta från boken Mystiska Platser, som spekulerar i att Doggerland kan vara det försvunna Atlantis.

Elegant bygge överfullt av våld 

Överraskningarna duggar tätt när en ledare för ett religiöst samfund hittas stenad till döds och Whasington Poe med team ska lösa gåtan. En elegant uppbyggd thriller som hade vunnit på färre detaljerade grymheter.

DECKARE. M.W Craven Nådastolen, översatt av Gabriel Setterbprg (Modernista)

Whasington Poe, enstöringen som tjurigt gör som han vill, har i denna sjätte del stagat upp livet, med en lycklig kärleksrelation till rättsläkaren Estelle Doyle och inte minst samarbetet den nära medarbetaren och supersmarta dataexperten Tilly Bradshaw. 

Det handlar om upptäckten av en stenad högerkristen ledare och den historia som ligger bakom, där inga makabra detaljer besparas läsaren. 

Delar av händelseförloppet återberättas i en tillbakablick där Poe på arbetsgivarens uppmaning går i analys hos doktor Clara Lang för att tala om de psykiska reaktioner han fått av att konfronteras med ondskan under arbetet med fallet.

Författaren är en mästare på dialog med inslag av svart humor, cynism och bryska sanningar. Och ingen blir besviken på den delen av innehållet.

Elegant uppgyggd tar historien vägar man inte förutsett och bjuder på snygga överraskningar. Men frosseriet i hänsynslöst och makabert våld gör läsningen direkt plågsam långa stycken. Att Poe verkar ha hittat hem i privatlivet är en välbehövlig ljusglimt. 

Skicklig jakt i hotfull spelvärld 

Den sjätte deckaren i serien om Comoran Strike och Robin Ellacott landar på 1221 sidor om mord och hat i spelarvärlden, utan att kännas långrandig.

DECKARE. Robert Galbraith The ink black heart (Sphere)

Anomie, signaturen för spelledaren i ett spel som knyckt en hel del från ett populärt original tål ingen som helst kritik. Ingen vet vem personen är, men de som jobbar med spelet måste lyda blint. 

Den som vågar ifrågasätta utsätts för hatstormar på Twitter, som året när detta utspelas, 2015, ännu inte bytt ägare och namn.

Ett mord begås, och de båda privatdetektiverna Strike och Elacott anlitas för att hitta den mystiska Anomie. 

Comoran Strike, en 40-årig Afhganistanveteran, med benprotes, som han inte sköter som han borde, och Robin Elacott, 30-årig avhoppad student med brinnande intresse för brott, är båda delägare i detektivfirman, som efter några år blivit tämligen framgångsrik. 

Det blir en jakt bland anonyma konton och förklädnader i spelvärlden, en jakt som blir både spännande och svår. 

Precis som tidigare i serien, vars upphovskvinna är Potter-skaparen J.K Rowlings under pseudonym, är miljön London med omnejd, där de bedriver privatspaning, åker tunnelbana, går på pubar och diskuterar fall. Och är hemligt kära i varandra, men utan att avslöja för den andre, i professionalismens namn. 

I ett London med bostadsbrist, blandning av fattiga och överrika och alltid ont om folk till firman så blir inramningen full av atmosfär och lurande fara. Båda jobbar ofta insider och tar stora risker.

Här är det sociala medier som driver en hel del av handlingen framåt. Läsaren måste hänga med i långa trådar, ibland i trippla led på sidorna. Det är lite jobbigt men värt besväret. Men mord och hat tar läsaren och detektiverna ut i verkligheten, till kyrkogårdar, universitet och konstnärskollektiv.

Till slut kommer det fram vem som är den hatfyllda hemliga spelledaren i det kultförklarade dataspelet om döda och magiska figurers gåtfulla samspel på en kyrkogård.

Den som klarar tyngden av mer än tusen sidor har många läsglada timmar framför sig! 

Mordisk återträff med klurig upplösning

Polisinspektör Harbinder Kaur lämnar landsortslivet för London. Första uppdraget att lösa ett giftmord på en återträff i en snobbig skola blir en bladvändare med  överraskande slut. 

DECKARE. Elly Griffiths Blödande hjärtan, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Polisinspektör Harbinder Kaur har till slut – 38 år gammal – flyttat från sin indiska familj i lilla Shoreham till chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Hon har ännu inte kommit ut som lesbisk hemma, men anar att familjen vet utan att säga något. 

Första storstadsuppdraget blir att utreda ett mord begången under en återträff på (ännu en) en snobbig skola, en gärning som även involverar hennes kollega Cassie, klasskamrat med den mördade. 

Misstankarna hamnar hos än den ena, än den andra i det gamla gänget, inklusive Cassie, numera gift och tvåbarnsmamma, som bär på en hemsk hemlighet från deras gemensamma skoltid. Vartefter historien vecklar ut sig framgår det att relationerna mellan de tidigare kompisarna i det så kallade Gänget visar sig vara på en gång hållfasta och trassliga.

Elly Griffiths skriver både spännande och trivsamt, i pusseldeckarens form.  

Läsaren får sig till livs ett antal Londonmiljöer, stadens förvandling, de väl bevarade stora klasskillnaderna, plus historiska händelser, som snyggt skrivs in i berättelsen. När mördaren till slut avslöjas blir jag – liksom de inblandade personerna i boken – verkligt överraskad. 

Och så befriande med en deckare där det inte hela tiden strular till sig maximalt i yrkeslivet för att den som ska lösa brottet är kvinna med annan etnisk bakgrund. Harbinder har läget under kontroll och ger även plats för kärlek i sitt liv.

Mordgåta med snygga vändningar 

Oväntade vändningar, otippat slut, lagom mix av privat och jobbrelaterad spänning i denna tredje del om den skotska spanaren Monica Kennedy. 

DECKARE. G.R Halliday Under kärret, översatt av Gabriel Setterborg. (Modernista)

Monica Kennedy, ensamstående mamma till 5-åriga Lucy och arbetsledande kriminalkommissarie, är en originell och intressant polis, med ett dramatiskt förflutet.  

I denna tredje bok i serien återknyter vi relationerna med både nätverket runt henne, som mamma Angela, men också brottslingar hon varit med att fälla. 

Hon blir kontaktad av Pauline Tosh, en livstidsdömd seriemördare som Kennedy avslöjade för 12 år sedan och som nu tipsar om var en försvunnen flicka kan hittas, Freya Sutherland, som försvann hemifrån 1994. Men varför berättar hon detta nu? 

Miljön är skotska höglandet, vars mörka berg och kyliga klimat bidrar till att bygga upp spänningen, där brinnande kyrkor, försvunna katter och Freyas märkliga vänner kastar misstankarna åt ett antal olika håll. 

Den här gången får även kollegan och hennes underställde kriminalassistent Crawford problem, som försätter henne i en intressekonflikt. Har han sålt sig till undre världen? Och är hon attraherad av den nästan 10 år yngre kollegan? 

Det blir kusligt, men i lagom doser, många vändningar och ett slut med skyldiga som erkänner. En lättnad, såväl för poliskollektivet som läsaren i tider som dessa. 

Lyckad vandring i polisromanens spår

Originella personporträtt, mycket raffel och kul detaljer kring 1950-60-talets polisarbete, med många blinkningar åt deckarstjärnorna Maj Sjöwall och Per Wahlöö i denna välkomponerade debut.

DECKARE. Per Hellgren En instängd man (AB pocket)

Med författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös 10 böcker om kriminalkommissarie Martin Beck  med kolleger, som gavs ut åren 1965 – 1975 inleddes det så kallade svenska deckarundret – med en formlig explosion av efterföljare. 

Per Hellgren återknyter till de båda mästarna med många blinkningar när han tidsmålar oss tillbaks till 1950- och 1960-talet och två mordfall som ger poliserna huvudbry: Ett bestialiskt sexualmord på en äldre kvinna i Västmanland 1958, och ett stängda-rummet-mord på Bergsgatan i Stockholm 1965. 

Här följer vi landsortspoliser i samarbete med storstaden utsända män, enda kvinnan i polisarbete är en rättsläkare. 

Detta utspelas i folkhemmets begynnelse, en tid med tåg som går stup i kvarten mellan ett antal små och levande orter, där även mindre städer är fulla av butiker och listan över hotell i Örebro var flera sidor lång. 

Poliskåren har nyligen lämnat sablarna på hyllan för att med vapen i hand bekämpa buset. 

Några av dem dricker för mycket sprit, andra håller sig till fotboll och familjen. Förvånansvärt många läser tidens arbetarförfattare och kan även citera dem. 

Kollander kommer att tänka på ett citat av författaren Per Rådström, när han ser våren närma sig: »Våren är lika mycket när gatukontoret börjar mönja telefonstolparna, som knoppningen på kyrkogården.« 

(De läsare som inte sett några telefonstolpar med sina små runda, vita porslinshängen får kolla upp gamla bilder.) 

Pensionären Nils Adolf Malmberg tänker på ett citat av favoritförfattaren Harry Martinsson, från boken Midsommardalen när han ser issörjan längs stränderna. »Han hade ofta boken med sig ut till stugan där han kunde läsa i lugn och ro.« (s. 366)

Poliserna är inga extremister, de flesta står till vänster på ett stillsamt sätt. Berg besöker en militärförläggning och reflekterar. »Det var så här den nya världen, den nya tiden såg ut, slog han fast i sitt stilla sinne. Valpar som blev till furirer som blev till fullödiga pennalister. Det var militären i ett nötskal.« (s. 396)

Om militärstaden Strängnäs har han inte mycket gott att säga. »Strängnäs. tänkte Berg och såg sig om. Fy fan vilken skithåla. Bara kyrkliga borgare och en massa militärer. Kunde det bli värre? Han saknade Stockholm redan. Den här hålan hade väl inte ens några hederliga arbetarkvarter där riktiga människor bodde. « (s. 396)

Gemensamt har poliserna sin nyfikenhet och envetenhet, författaren lyckas teckna ett antal trovärdiga och originella porträtt, förutom Kollander, den listige förhörsledaren, Lampell, försupen och otrevlig men ihärdig som en grävling. och Rydin, den stillsamme medelmåttan som visar oanade egenskaper. 

Njutbara är även alla detaljer kring kända krimfall, byggprojekt, orter som idag fallit i glömska eller blivit utanförskapsområden, som förflyttar läsaren i tid och rum. 

Lägg till detta ett antal spännande omkast och riktigt raffel, där varken våldsamma vapenstrider eller biljakter saknas. 

475 sidor tar slut i ett nafs i denna lyckade deckardebut. 

Siri fortsätter charmera 

Carin Hjulströms fjärde del i serien om Säbyholm, fortsätter skapa Midsomer-stämning runt skådespelerskan Siri som startat handelsträdgård med brorsonen Anton, samtidigt som morden avlöser varann.

MYSDECKARE. Carin Hjulström Med döden som gäst (Forum)

Det är sommar i Säbyholm, den lilla lantliga idyllen i Sörmland, Sveriges svar på morden i Midsomer. Å andra sidan har vi många Sveriges svar på Midsomer numera. I verkliga livet.

Hjulströms Säbyholm har både gods och herrgårdar som samsas med den utsatta förorten, hästar och hagar, den glittrande Mälaren, och så plantskolan, som Siri driver tillsammans med sin brorson Anton som är på väg bort från sitt småkriminella förflutna.

Siri grubblar över om hon ska fortsätta den framgångsrika karriär på Dramaten som hon lämnade efter en kärlekskonflikt med stjärnregissören Eskil, som hon varit älskarinna åt i 35 år. Nu är hon lyckligt i relation med lokalpolisen Olle, men ska de bo ihop? Frågorna ställs samtidigt som det inträffar ännu ett mord i idyllen. Den mördade är son till Upplands-Bros förmögnaste familj, som gjort sig impopulär genom att köpa upp ett område tänkt för camping. 

Att Bro, med sitt särskilt utsatta område ligger i närheten bidrar till den ökande förekomsten av narkotika i hela trakten. 

Carin Hjulströms fjärde del i serien lyckas hålla ihop privata konflikter och kriminalarbete på ett skickligt sätt. Utan att ducka för de brott som begås förmedlar hon även förståelse för de omständigheter som producerar dem. Olle och hans kollega Rita är hyggliga, mänskliga poliser, som mitt i jagandet av mördare, utpressare och gäng också tar sig tid att fika, skämta och ta hand om varann. Och den här gången även en liten pojke på glid. 

Återkommande röda trådar, som kärlekstrassel och missförstånd mellan Olle och Siri, sökandet efter Antons försvunna föräldrar, släktbråk med mera tas väl tillvara. Det blir också mycket bok för pengarna, 514 pocketsidor slukas i ett nafs. Att författaren själv bosatte sig i just Säbyholm och deltog i studiecirkeln Säbyholms gröna fingrar bidrar till den suveräna miljöbeskrivningen. 

En mamma på jakt efter hämnd

Den hårdkokta historien om en desperat mamma som söker sanningen om sin försvunna tonårsdotter i ett Boston som kokar av rasmotsättningar är smärtsamt spännande.

DECKARE. Dennis Lehane Small Mercies (Abacus books)

Sommaren 1974 avgörs slutligen den stora skolstriden I Boston. Det ska bli bussning av svarta och vita elever för att bryta segregationen. I den av irländare dominerade stadsdelen Southie kokar det. Liksom inuti Mary Pat Fennesey, ensam mamma till 17-åriga Jules. Skild, änka och van från uppväxten att ta strid för sig själv på liv och död med knytnävarna. 

I Lehanes andlöst spännande skildring är hon en av de många invånarna i ett vitt, av irländska invandrare dominerat område som protesterar mot planerad bussning. Sonen har hon förlorat till knarket, som finns överallt. Gängen som styr området försöker hon hålla sig väl med, tills det inte går längre.

Southie sägs vara en plats där alla tar hand om varandra, men vänder bort blicken inför hot och rasism och där våldet lurar bakom varje hörn. Knarket är en tung del av maktspelet, redan år 1974.

En natt kommer Jules inte hem. Mary Pat ger sig ut på jakt efter sin dotter. Det blir en farlig undersökning, där hon bokstavligen slår sig blodig för sanningen och söker svar om både det samhälle dottern och hennes vänner lever i och deras relationer till den svarta pojken som hittats död samma natt som Jules försvann. Han vars mamma är hennes arbetskamrat på äldreboendet. Den vänligaste av dem alla. 

Det här är en deckare som hanterar fördomar, våld och hämnd i hårdkokt form tillsammans med förtvivlade resonemang om livets mening, om de chanser som aldrig förlorats eftersom de inte funnits. 

Vreden över orättvisorna tränger sig på bakom varje bokstav.

Polisen Bobby som sätts att utreda mordet porträtteras som en man med empati och egna erfarenheter av knark och våldsam död. En ljusglimt, i ett ofta kompakt mörker. 

Lehane skriver inte om enkla konflikter där bara elaka människor begår brott, även om grymheten skildras skoningslöst, utan hur godhet och ondska samsas hos de flesta av oss, om än i olika grad. En del blir bra människor, andra dåliga människor och några omprövar sitt liv och sina värderingar. 
Jag sträckläser, ofta med en klump i halsen.

Torsdagsklubb i toppform

Den som tror att 80-plussare automatiskt viker ner sig för bedrägeriförsök och hot har inte träffat de fyra i Torsdagsmordsklubben. Roligt, rafflande och rörande. 

DECKARE. Richard Osman The last devil to die (Penguin)

I denna fjärde del hamnar gänget i en smått sanslös kedja av heroinsmuggling och jakt på den som kallblodigt mördat en antikhandlare och vän till Stephen, Elizabeths man. 
Ibrahim, pensionerad psykiater, extraknäcker som analytiker åt en fängslad knarkdrottning, Elizabeth, före detta spion, går aldrig ut utan pistolen i handväskan, Ron före detta militant fackföreningsman är på väg att bli kär och dagboksskrivande Joyce, tidigare sjuksköterska visar sig vara ett ledarämne. De fyra är för ett antal miljoner läsare numera välkända i deckarvärlden under namnet Torsdagsmordsklubben, veckodagen då de samlas i äldreboendets mötesrum, för att lösa kniviga, från början kalla, numera pågående fall.

Torsdagsgänget står dock motståndskraftiga och genomskådar det mesta. Även ljugande utredningsledare.

Förstås är detta inte ett deppigt äldreboende med hasande gamla i grönbelysta korridorer, utan ett privat och exklusivt med hyfsat friska äldre. De fyra är smarta och kapabla, om än med de till åldern hörande fysiska begränsningarna. Den akuta rädslan för döden har ersatts av övertrumfande kärleken till livet.

Demensen skuggar tillvaron, främst för Elizabeth, vars make tynar bort i Alzheimer. Något lyckligt slut finns inte, utan bara svåra beslut och detta skildrar författaren kärleksfullt och känsligt. 

Till detta har The last devil to die en bladvändarspännande handling och en final med många sistaminuten-överraskningar, som en riktigt bra deckare ska ha. 

Hanna Duncker vill rentvå pappan

Att poliser i deckare tar risker och beter sig dumt är mer regel än undantag. Den gravida Hanna Duncker i serien om Ölandsbrotten börjar bli lite väl oförsiktig. 

DECKARE. Johanna Mo Darrgräset (Romanus Selling)

Ölandsbrotten där polisen Hanna Duncker dels gör sitt jobb, dels engagerar sig i att rentvå sin pappa från ett mord han erkänt, är här inne på sin fjärde del. Välskriven och i högt tempo, med många förhör och mycket bilåkande och ett antal måltider på vägen i jakten på den som tagit livet av den ilskne men också charmerande pensionären Vidar.

Vi följer Hanna, numera gravid och lycklig sambo med Isak, hennes kolleger och chefen vid Kalmarpolisen. Den mystiska sjukdomen corona har precis börjat bli bekant. 

I den här boken är det dags för rättegången som ska rentvå pappan, och där hennes bror vittnar om sin olustiga roll. 

Samtidigt fortsätter hoten mot Hanna själv, vilket avslutningsvis också blir en liknande cliffhanger som i den förra delen och boken därmed inte får något riktigt slut den här gången heller. 

Att Hanna, som redan i den tredje boken fick livshotande knivstick i magen, inte är mer försiktig är på gränsen till omdömeslöshet utanför deckarhjältens formel. 

Mästaren Penny håller formen

Kanske är detta en av Louise Pennys kusligaste deckare, med en krypande känsla att mördaren kan vara varsomhelst och ha förklätt sig till vemsomhelst.

DECKARE. Louise Penny A World of Curiosities (Hodder)

Det måste erkännas: För varje gång med en ny Penny, i en allt längre rad, oroar jag mig: Det kanske har kommit till slapp serierutin nu. Men tack och lov – farorna är obefogade även vid läsning av nummer 18. Den är smart, spännande, skruvad och med sedvanlig snabbväxling mellan misstänkta, så att jag som läsare inte kan vara helt säker på hur det hänger ihop förrän i finalen. 
Inledningen är en tillbakablick där Armand Gamache, chef vid polisen i Montreal (jag börjar ge upp om alla titlar och undertitlar i poliskåren) ska utreda ett kvinnomord på en prostituerad kvinna, vars två barn kommer att dyka upp ett par decennier senare, i samband med en examen på den tekniska högskola där ett terrorattentat riktat mot de kvinnliga studenterna ägt rum. 

I en återblick på första mötet med barnen Fiona och Sam dyker också Jean-Guy Beauvoir upp som ung och upprorisk – och får sina första moralfilosofiska lektioner av sin chef.

 I kommissariens hemby, Three Pines upptäcks en hemlighet på en vind ovanför vännen och tidigare psykologen Myrna Launders bokhandel. 

Med dessa ingredienser och ett antal obehagliga hemligheter från det förflutna hålls läsaren i konstant spänning, samtidigt som författaren fortsätter understryka att även om ondskan inte går att undvika finns det nästan alltid en förklaring till varför människor blir onda. Armand Gamaches ankare i tillvaron är hustrun Réne-Marie och hans djupa kärlek till henne är en välbehövlig kontrast till de flesta moderna deckarhjältarnas dysfunktionella relationer. Tack och lov är hon inte utsatt för hot!

Att det i deckarna oupphörligt citeras poesi, som inte sällan skrivits av byns gamla, alkoholiserade och mycket kända Ruth Zardo bidrar till att texten så ofta skimrar och sjunger.  

Farliga förbindelser för kvinnor i polisen 

Spännande poliskrim om Agneta och Karin från 1976 då en skandal med toppolitiker och prostituerade puttrar i medierna, men mörkas ända in i den egna arbetsplatsens topp. 

DECKARE. Denise Rudberg Dancing Queen (Norstedts pocket)

I en härva av hemliga kontakter, tvättade utredningar och brottslighet på högsta nivå, som även hotar deras egen säkerhet rör sig två kvinnliga poliser år 1976: Nyutbildade Agneta Thorén, hörselskadad av en insats då den västtyska ambassaden ockuperades och Karin Johansson, med en lång karriär i kåren. 

Agneta får jobb i arkivet, efter att ha ställts inför ett utköp från arbetet som polis. 

Karin får hoppa in som chef och, förutom att tålmodigt hantera en aldrig sinande ström av mansgrisiga gliringar, mer regel än undantag detta årtionde, går det upp för henne att allt inte står rätt till i den utredning om mord på en prostituerad kvinna som hon håller i. 

Det mörkas och sopas igen, en kvinnlig kollega mördas. 

Någon spionerar på henne. 

Agneta som fått lägenhet i innerstan, genom att lova arbeta där som portvakt, har tagit med sin lilla dotter som tidigare bott hos morföräldrarna. Hon är en omdömeslös mamma som sätter sig själv före dotterns mående. Och pappan är en man som kan utsätta dem för fara. 

Denise Rudberg är skicklig på att skapa spänning och autencitet i historiska miljöer, inte minst i serien om de kvinnliga kodknäckarna under andra världskriget. 

Och även om hon här ägnar sig lite väl mycket åt varumärkesdropping så är huvudhistorien dramatisk så det räcker även till en fortsättning.

Vem tog livet av Oxfords it-girl?


I den här satiriska och humoristiskt berättade detektivhistorien träder det gamla Englands uppblåsta seder och bruk i snobbig universitetsmiljö fram med full kraft, skildrade av en sakkunnig skribent med blick för detaljer och klassmarkörer. 

DECKARE. Plum Sykes Party girls die in pearls (Harper)

Hon hinner knappt packa upp: Plötsligt blir nyss anlända förstaårseleven Ursula Flowerbottom privatdetektiv med uppdrag att i skoltidningen avslöja vem som mördat det anrika universitetets egen It-girl. 

Här är en satiriskt underhållande pusseldeckare i Agatha Christiestil med en ironisk blick på de klassrelaterade, smålöjliga studenttraditioner som fortfarande drar till sig de rikas barn. 

Den storsäljande författaren har själv studerat i Oxfords anrika miljö och delar frikostigt med sig av sina iakttagelser när hennes huvudperson, stjärnögd förstaårsstudent från landsbygden kommer till det prestigefyllda universitetet för att plugga historia, fylld av förhoppningar om roddturer, dater, och baler. Och gärna en karriär på studenttidningen Cherwell, som precis som det mesta andra existerar även i IRL. 

Tillsammans med rika amerikanske utbytesstudenten Nancy Feingold blir hon nästan genast involverad i att försöka lösa mordet på sin omsvärmade och glamorösa klasskompis, samtidigt som alkoholen flödar och de traditionstyngda roddturerna, balerna och festerna avlöser varandra. 

Ursula, föräldralös och fostrad av mormor och farmor lägger mer tid på att skriva om mordet i den prestigefyllda skoltidningen än att läsa historia. Hennes skolkamrater ägnar sig i hög grad åt nöjen och att berusa sig. Och så finns det förstås lärare med faiblesse för fräscha flickor.

Handlingen är förlagd till år 1985, en period vars trender, teveserier och populärkultur pricksäkert ger färg åt handlingen. Och har fördelen att helt sakna mobilkulturen. 

Upplösningen är godkänd, i en miljö där misstankarna, enligt sed, kastas på än den ena än den andra.

PS: Återigen ett fynd från byta-bokhyllan i servicehuset i Öckerö hamn. Så smart sätt att dela med sig! Boken kom ut 2017, men går att beställa. 

Straffad deckare ger hemlösa värdighet 

Krigsveteranen Jimmy som själv varit både straffad och hemlös ska i denna tredje del rentvå en kompis som anklagas för mord. Läsaren får de tilltufsades perspektiv på tillvaron, en nyttig perspektivförskjutning. 

DECKARE.Trevor Wood Vid vägs ände översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Vilka är de anonyma »ordningsmän« som lägger upp bilder på hemlösa i en Facebookgrupp och hävdar att de fejkar sitt elände? Krigsveteranen Jimmy Mullen riskerar sin villkorliga frigivning om han fortsätter sina privatspaningar. Men när nära vännen Gadge anklagas för mord tar han sig in i staden Newcastles undre värld för att hitta den skyldige. Med tillbakablickar presenteras både Gadges och Jimmys liv, vilket ökar förståelsen för orsaken till att de fått börja om på botten. 

Tredje boken i den hyllade serien håller samma höga standard som de andra när den tar med läsaren till de bostadslösa och tilltufsades värld, och de som utnyttjar dem. Det är blodigt, hänsynslöst och hårdhänt. Men också en vardag där hemlösa erbjuds en tallrik mat, en kopp te, en säng att sova i, medmänsklighet helt enkelt. 

Mordet får en ovanlig upplösning där de inblandades tolerans för ett inte alltid hundra procent lagligt beteende mjukar upp de hårda gränserna mellan vi och dem, skyldig och utan skuld. 

Hoten hopar sig runt kodknäckarna

De tre väninnorna fortsätter sitt hemliga arbete med att knäcka tyskarnas koder. Men det blir också regelrätta underrättelseoperationer, och en rad privata relationsproblem.  

SPÄNNING. Denise Rudberg Femte Kollusionen (Norstedts)

Året är 1942, januari med rekordkyla och de tre vännerna Signe, Elisabeth och Iris fortsätter arbetet, det hemliga kodknäckandet på Försvarsstabens kryptoavdelning. Alla tre har dessutom privata bekymmer som kräver handling. För Signe handlar det om tryggheten för hennes systerson Erik, som hon fått vårdnaden om, Elisabeth sänds ut på ett farligt uppdrag nära norska gränsen och Iris ställs inför att avslöja sanningen om sönernas olika fäder. 
Femte boken i serien håller hög standard, med hjälp av fin research och många historiska detaljer, inte minst om vardagslivet under ransonering och krig i omvärlden. 

Men, seriebokens dilemma är att hitta balansen mellan fortsättning följer och en bok i sin egen rätt. Denise Rudberg gör möjligen sin plånbok en tjänst men läsaren en otjänst när det känns som för lite händer. Jag tycker att både fyran och femman borde unnat sig några sidor vardera till, vilket borde vara en hederssak för en hantverksskicklig författare. 

Fotnot: kollusion: hemligt samförstånd, hemligt samarbete