Åtta läsvärda deckare som tar oss till fantasins Doggerland och jakt på mutade poliser, nutidens Bagarmossen där gängen även äter sig in i polisleden , Tre försvunna flickor i 1950- och 60-talets Sverige, actionmys med polispensionär och hans svärdotter i dagens England och kvinnliga poliser i 1970-talets Sverige där farliga hemligheter göms i politikens högsta topp.

Pausvila inget för Doggerlands deckare 

Från fantasins (eller historiens) Doggerland beger sig kriminalinspektör Karen Eiken-Friis och hennes syster till Stockholm på jakt efter kriminella makthavare. Högt tempo och snyggt berättat, om en kvinnlig polis som tål det mesta.

DECKARE. Maria Adolfsson, Tiga som muren (pocket Wahlström & Widstrand)

Kriminalinspektör Karen Eiken-Friis ska i denna sjunde del om brott och straff på ögruppen Doggerland både lösa ett mord i hemtrakterna och hitta bevis för korruption högt uppe i hennes egna led. Doggerland, som egentligen sjönk ner i havet för sisådär åttatusen år sen, är i Maria Adolfssons version som en blandning av Gotland och Shetlandsöarna.

Här finns, förutom ett eget språk, egen valuta och egna seder all sorts brottslighet. Och den skiljer sig inte från andra länders. Eiken-Friis är en ovanlig kvinna och därmed typisk deckarhjälte. Smygröker och dricker öl, har blivit småbarnsmamma av misstag strax innan hon fyllde 50. Gift sig med Leo, rehabiliterad musiker. Jobbar såklart mer än hälsosamt. Återfunna systern Helena är journalist, som börjat gräva i en historia med korruption och brott som förgrenar sig ända upp i polishusets topp. Hon tar med systern för att söka bevis i svenska huvudstaden. 

Den Doggerska blicken på Stockholms mix av vykortsvy och extremt fula platser är rolig och vass. Och äventyren avlöser varann för de båda i ett rasande tempo. 

Det är nästan så man tycker hon ska ta det lite lugnare, Karen Eiken-Friis. Läsaren håller andan åt henne. Men bra ös, vasst skrivet och spännande från start till mål!

Brutala bladvändare från Bagarmossen

Lina Kruse, ung och ambitiös polis, som curlar sin själviska mamma och hennes karaktärssvage kollega Jack är två av karaktärerna som håller läsarintresset på topp i de fyra deckarna från Bagarmossen.  

DECKARSVIT. Lisa Bjerre & Susan Casserfelt Linje 17 Ensamt vittne, Eko av ett skott, Okänd avsändare, Sprängdåd (pirat)

Bagarmossen är förorten som innehåller både rikemansvillor,  miljömedveten, vänsterlutande medelklass och hyreshus. I de sistnämnda är inkomsterna väsentligt lägre, gängfrekvensen högre och kampen om knarkreviren betydligt närmare de boende. 

Författarna fångar tidens stämningar och brott väl i sina fyra rappt skrivna socialrealistiska bladvändare om den karaktärssvage men ihärdige polisen Jack, den engagerade Lina Kruse, kollegorna Ronaldo, Lasse, Fredrik, Sophia, chefen Pia Svenlin och de andra som löser en strid ström grova brott i söderförorterna. 

I del ett blir 13-årige Eddie vittne till ett mord i sitt eget vardagsrum, i del två blir Lina Kruse utsatt för en hatmobb, efter en skjutning som slutade illa. 

I trean handlar det bland annat om bedrägerier mot äldre i Bagarmossen. Och nyhetsjournalisten Malle, med ett farligt beroende av det vita pulvret bevittnar hur hennes gamla kollega skjuts. 

I fyran har bomb-och sprängdåden nått Bagarmossen. 

Det är en hård miljö där flera av de inblandade kämpar med svåra personliga problem och trasslar till det för sig på olika sätt. Korta lättlästa kapitel med växlande huvudpersoner gör det oemotståndligt att bara läsa lite till – och vips är boken slut! 

Listig deckarfläta runt tre försvunna flickor

Med uppföljaren till den lyckade debuten En instängd man mutar Per Hellgren med sitt poliskollektiv från 1950 och 1960-talet in en helt egen nisch och ton i Deckarsverige.

DECKARE. Per Hellgren Tre flickor (AB)

Tre flickor som försvinner 1959, 1961 och 1965 och polisens enormt omfattande sökarbete efter dem är den röda tråden i denna lågintensivt spännande roman. Den flyter fram så långsamt, förhör läggs till förhör, åren går, men plötsligt blir det forsränning, en chef tar kommandot och kräver resultat om fem dagar. Ett pussel läggs, en bild börjar framträda. 

Tidsram och ett antal personer är gemensamma med debuten som poliserna Rydin, Kollander och Berg. Några har tillkommit, däribland Granström, enda kvinnan i gruppen, som biter ifrån snyggt när gubbgliringarna kommer. 

Nersupna murveln, Schyttberg, återkommer också, utsläppt från Långholmen efter två månader för olaga intrång. Att han är en framgångsrik författare och driven nyhetsreporter är svårt att få ihop med hans måttlösa alkoholintag. Här blinkar Hellgren åt sin inspiratör Per Wahlöö – som även dyker upp i eget namn. Kanske för att mildra den brutala skildringen av Schyttberg. 

Precis som i föregångaren En instängd man är poliserna bevandrade i konst och kultur. Deras kanon är imponerande med koll på både mästare och populärförfattare, Harry Martinsson, Balzac, D.H Lawrence, Raymond Chandler, Vic Suneson, Stig Dagerman Per-Olov Sundman, med flera. 

Kriminalassistent Imberg tänker på målaren Ivar Arosenius när han sitter i vänthallen i Åkers styckebruk. I diskussionen med handlaren om förvunna postkassörskan Vanda Erikssons depressioner är det dags att plocka upp van Gogh, medan handlaren åberopar Strindberg.

Här och där dyker det upp ovanliga, gammaldags ord som sordinerat, lakuner, luguber.

Inga ordlistor och inget personregister, tack och lov. 

Naturskildringarna följer bokens ton, antingen är det kvävande hett, eller isande kyla som tränger innanför kläderna på de huttrande poliserna. En sjö kan vara »en grå gardin av klibbal och pil vid sjöns ände, bråtig och tät sly.« Glittrar den är det hotfullt. 

Sumpan är ren tristess:

»Rydin försökte föreställa sig hur platsen såg ut om sommaren. Nu var där bara gråvitt och deprimerande, med Storskogens höghus, värmeverkets monolitiska skorsten och de skelettartade kraftledningsstoplarna i fonden.«

Vi befinner oss i skärningspunkten där kommunpolis blir statspolis, sablar ersätts av batonger, polisassistenter och riksmordskommissionen samsas med landsfiskaler och landsfogdar. En ny tid med mer byråkrati, fler poliser och fler brott.

De båda skaparna av deckarundret, Maj Sjöwall-Per Wahlöö har förvisso lagt grunden till berättarstilen och miljön. 

Men detta blir en deckare i sin egen rätt, med en helt egen ton. Poliserna är inte lika vänstervridna som hos Sjöwall-Wahlöö, även om tidens jargong och demonstrationer tar sig in i arbetsvardagen. De skyller inte allt på Sosseregeringen. Inte heller på demonstranterna. Däremot ser de på varann som klassmedvetna, eller borgarbrackor, beroende på uppväxt. Alla gillar fotboll, även om Nacka i Hammarby är på dekis. Framförallt utförs praktiskt polisarbete i ur och skur, vardag som helg. Och det är här, i jakten på bilar som en gul Studebaker, en svart Morris minor, små fynd bland alla kilon förhörsprotokoll (30 lådor enbart om Ebba Julin, en av de försvunna) som spåren av en mördare långsamt blir synligt. Hur, vem och varför ska jag inte spoila. Men oavbrutet intressant är det hela, långa vägen. Slutet känns lite som taget ur en annan sorts bok, men det kan jag leva med.

Pensionerad polis i actionmys 

Blandningen av pensionärsmys, action och brittisk ironi i Osmans nya deckarserie är osannolik och trivsam. Flirten med feelgood tar udden av det råa våldet, och här kan nästan alla bovar även göra gott och rätt.

DECKARE. Richard Osman, We solve murders (Penguin Viking)

Den hyllade författaren till serien om mordintresserade pensionärer i Torsdagsklubben inleder här en ny serie. En pensionerad polis och änkeman, Steve Wheeler lämnar quiz och katt i sin fridfulla by för att lösa mord och bedrägerier tillsammans med svärdottern Amy Wheeler, som försörjer sig som bodyguard på ett Jamesbondaktigt sätt. 

I denna första del (tryckt i enormt stor stil lämplig för synskadade) handlar det om varför okända influerare med få följare avrättas. Varför har Amy varit i närheten vid varje mord?  Nu hotas även hon till livet, men förstår inte varför.  

Tillsammans med sin svärfar samt en berömd och populär bestsellerförfattare som hon har uppdrag att vakta försöker hon hitta mördaren.

Action och mys varvas snyggt.  Osmans humor och milt ironiska blick gör storyn underhållande, vänlig och ganska spännande. 

Osman besitter sakkunskap om samhällets avarter – och släpper inte myskrimmens tro på det goda i människan, även hos den som begått ett brott. Men Torsdagsklubben slår starten på den nya serien inte.

Farliga hemligheter i polisens topp

Sex, samhällstoppar och skyddande av brottsling är ingredienserna i Rudbergs andra del om ett gäng poliser i 1970-talets Stockholm. En rappt berättad historia som fritt och trovärdigt använder de historiska politiska skandalerna.  

DECKARE. Denise Rudberg Killer Queen (Norstedts)

Karin Kaiser Johansson, kriminalinspektör vid Våldsroteln är tillbaks efter den ohyggliga upplevelsen av en kollegas självmord. 
I denna del inser Karin Johansson att ett aktuellt fall har kopplingar och förgreningar som hotar hennes och andra polisers liv när män med makt håller varann om ryggen.

Agneta Thorén som omplacerades till arkivet efter skjutningarna vid Västtyska ambassaden. kämpar med alkoholproblem och usel ekonomi. Föräldrarna har tagit över vårdnaden av dottern. Hon planerar hämnd mot en hög jurist – pappan till hennes dotter –  som misshandlat henne grovt. 

Hennes chef i arkivet söker sanningen om terroristerna, där han orättvist fick bära hundhuvudet. 

Berättartiden är 1970-tal och Kungens bröllop med Silvia står i faggorna. Karin Johansson, vars man är allvarligt sjuk begraver sig i arbete. Hon befinner sig i en tid med enbart ett fåtal kvinnor i polisyrket, som fick finna sig i grova gliringar och sexskämt. Poliskvinnorna märktes också ut genom att kallas vid förnamn, medan alla män tilltalade varann med efternamn, visar Rudbergs research. Karin, med smeknamnet Kaiser klarar dock sitt chefskap galant, nästan hela tiden, och är tillräckligt mogen för att parera dåliga skämt.

Författaren berättar rappt och spännande med riktigt bra intrig och en snygg upplösning, där hon fritt använt sig av tidens stora sexskandaler. Kanske inte »discopulserande«, som baksidestexten utlovar, men med många trovärdiga – om än lite väl ymnigt flödande  – tidsmärken. 

Ett antal trådar behöver fortfarande knytas ihop, så gissningsvis fortsätter Kaiser och kollegorna sitt riskabla grävande i kommande delar.