Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark.

Först hör jag Lina Arvidsson läsa en av sina dikter i ett klipp, för Handelsnytt, den fackliga tidning där hon skriver krönikor om vardagen som kassörska.

Jobbet har nu förvandlats till 237 sidor poesi om livet och årstiderna bakom kassan i en ica-butik i Malmö. 

Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai) 

Dikten från sidan 29 inleds med en rad där både frågan och svaret är historia: 

inga tidningar än nej de har inte kommit 

Precis som krönikorna handlar hennes poesidebut om arbetsvardagen bakom kassan, den mötesplats som så många nu vill scanna bort. Eller åtminstone göra till ett yrke icke möjligt att leva på, med hjälp av ständiga nedhyvlingar av arbetstiden. 

Men upplevelserna vinner på att förvandlas till ett fritt prosalyriskt tankeflöde om alla dessa  timmar, löst sammanfogade av årstidernas särskilda upprepningar. relationernas mix av flyktighet och långtidsverkan.

De så kallade kvällstidningarna i dikten Lina läser högt är numera inte mer aktuella än morgontidningar, och trycks ungefär vid samma tid. Men min granne kommer fortfarande på förmiddagen med sitt aftonblad, inhandlat i ett Coop nära mig. Och precis som jag hoppas att de där löpen med sina stora bokstäver kommer att sättas upp i många år än, hoppas jag på en fortsatt framtid för kassörskan, fast med mycket bättre arbetsmiljö och villkor. 

För kassörskorna kan inte ersättas av aldrig så många självscannermaskiner. Hon eller han i kassan kan vara livlinan för många ensamma, kontaktbehövande själar.

Unga, gamla, alkisar, lycrafolket med sin kvarg:  Minuterna när varorna rullar på bandet kan småpratet vara hela skillnaden mellan total ensamhet och en liten ljusglimt i isoleringen. 

Kasten mellan vädret och världen bygger små broar av gemenskap.

/— Närvarokänslan kan komma hastigt

där vid nio liksom blända

otroligt ändå att vara vid liv/

Och maskinerna ersätter inte behovet av lite mänsklig hjälp:

ett ögonblick bara 

att det går snabbt för dig är lika viktigt som att sakta ner för han som inte kan se jag har ju fel 

glasögon på mig 

om du trycker på den gula

och så koden en gång till—

Poeten tar detta kollektiv i famnen, niet som frågar och viet av kassörskor, 

»en funktion men också person«.

Hon exkluderar förstås 

De där /— gubbarna med särskilt leende

de låtsas med blicken att vi ska göra saker vi inte ska göra —/

Och inkluderar de andra

 /stammisar 

trygga som träd i en skog

vi hälsar på varann på stan

vi vet inte varför —/

De många små detaljerna berättar mer än många tunga arbetsmiljörapporter om hur kroppen mår, därbakom kassan. Vem tänker på att den där lilla rörelsen för att kasta kvittot som ingen längre vill ha (konstigt nog) i papperskorgen kan få axlarna att frysa och handleden att skrika »rakt ut om kvällen«. 

Ergonomerna tänkte inte på det. 

Lina i kassan ger denna smärta en egen plats. 

Därbakom registrerar hon även teknikens tvivelaktiga framsteg och priskodernas ologiska förändringar. »den lilla sorgen när litchie läggs i förmärkt ask med streckkod« och hon blir »snuvad på en PLU att öva in under dagen«.

De gamla PLU-koderna gick förlorade när vi byter bageri

som när Ann gick i pension något i mig

darrar

och hon med läppstiftet jag minns inte ens hennes namn 

I stroferna rinner den iskalla svetten när rånet är ett faktum, mitt i fredagsstressen. 

/kniven mot hennes hals han höll

kniven mot hennes hals —/

Och tårarna över Fanny, hon vars liv värkte sönder. 

Jag skriver ett meddelande till dig

nej det gör jag ju inte

lutar mig mot stammen blir blöt genom kläderna

Vet du om att du är död?

I poesins betraktelser blir arbetskroppen både avskild från och tätt sammanfogad med arbetshjärnan, maskinerna får liv, kassalådan sträcker på sig i sin nya roll som tipskupongslåda, och »även ett chipp kan behöva beröring ibland«. 

Människan bakom kassan bitvis en robot, tills hon kikar bort mot Niklas, Christian i delikatessdisken, /—är du här idag igen? ja här är jag alldeles intaglig i kassa fem —/

Den höga igenkänningen gäller både kund och kassörska:

du 

nu glömde jag toapappret

det är väl konstigt tänk jag kom bara för det 

När Handelsfackets ordförande Linda Palmetzhofer pratar om hur viktigt det är med cirkulär ekonomi för att få handeln klimatsmart med utvecklande arbeten är det bara att hålla med. Kanske ger det kassörskan både bättre lön, arbetsuppgifter där skuldrorna inte fryser,  och rätt till heltid som vilken industriarbetare som helst. 

När finansminister Magdalena Andersson (S) och finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) berättar om att skatteklyftan för de som har sjuk- och aktivitetsersättning nu ska slutas, så att de som inte längre kan jobba får minst en tusenlapp till i månaden tänker jag på Fanny och hennes medsystrar och bröder som offrades av Anders Borg och alliansens straffskatt på sjuka för arr värna »arbetslinjen.«

Lina Arvidssons dikter om alla där timmarna som är arbetslivet behöver inte motiveras med samhällets brister, de lyser av lågmäld poetisk kraft. Men deras budskap ger dem ändå sprängkraft som politik.