Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna hyllade bok en stilistisk knock out.

Kärlek är lika med besvikelse, men vänskapen glimrar i denna augustbelönade roman.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)

Minnena av kärlek och svek runt relationer som varit viktiga  kommer och går där berättarjaget ligger i feberdrömmar och låter dået blanda sig med nuet.

Detta grupporträtt från berättarjagets förflutna, 152 sidor med generöst typsnitt, kan ses som en enda lång monolog. I Lundströms bokradio berättade författaren att den är skriven och omskriven gång på gång för att hänga ihop hela vägen. Och ansträngningarna har burit frukt. Det är upplagt för att inte lägga ner romanen förrän de fyra kapitlen är slut.  

Det mänskliga livet berättas som en ström av referenser från det förflutna, alla dessa detaljer som bygger identitet och historia.  

Här kommer ungdomens stora kärlek Johanna, den som skulle vara för evigt. Men istället visar sig vara en bitvis kall och självupptagen kvinna, med karriären i blickpunkten.

Studentkompisen Niki, kaosflickan med snabbt uppflammande eld av känslor i bröstet och oförmåga att hålla ordning både innanför och utanför kroppen dyker upp med alla sina inkonsekvenser. Därefter Alejandro, den magnetiska musikern som kom med passionen, omöjlig men fantastisk, klockrent beskriven: »Precis när jag ville att det skulle komma en orkan kom det en orkan. Jag längtade efter att bli bortförd, invirvlad i något, och hade turen att få precis det jag efterfrågade, oturen att få allt det jag trodde att jag ville ha, turen och oturen att få mina böner om stark kärlek hörda.«(s.89) 

Birgitte, skrivarjagets mamma, vars rädsla för livet, efter ett sexuellt övergrepp i ungdomen gör henne helt dysfunktionell som förälder, skildras med distans, blandat med återhållen sorg. 

Klarast lyser kompisen Sally, hon som bara finns där hela tiden, utan komplikationer. Som visar att kärlek är silver och vänskap är guld, i det långa loppet. 

Med henne blir allting så enkelt. »I början av vår vänskap hade vi utforskat möjligheten att vi var kära i varandra, men det hade snabbt lagt sig och gett plats för något mycket uthålligare, ett flera år långt samtal som gick varv på varv, en sannkärlek utan ägande, en stärkande pakt inför varje ny omständighet i respektive liv.« (s.95). 

Berättaren, kvinnan som inte kan bestämma sig för vad hon vill med sitt liv, inte ens huruvida hon ska skriva eller ej får även hon, med hjälp av vardagens många små detaljer, konturer och livsinsikter i allt sitt vankelmod.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt augustpris för bästa ungdsomsbok.

Hur högt pris är okej för att skaffa sig en pojkvän i ett litet samhälle där alla känner alla?

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)

Manda och Malin, där den förstnämnda för pennan, sitter ofta på en övergiven lekplats i snålblåsten och drömmer om hur livet borde vara. De vill vara mystiska, populära och hångla med en spännande kille. Men hur ska det gå till?

De blir ju inte ens bjudna på de där festerna där killarna befinner sig. Om de inte bara cyklar förbi, då kanske vadsomhelst kan hända!

Och det gör det förstås, fast inte blir det fullt så romantiskt som flickorna föreställt sig. Men inte heller så katastrofalt som det kunde slutat i en tidningsartikel.

Det är hög igenkänning för alla som varit unga och frysande försökt dricka en öl så snabbt som möjligt. Och som hoppats på en romans men istället hamnat i en obehaglig situation på gränsen till ett övrgrepp.

Nu är det här inte – tack och lov – en bok om våld, utan en bok om att vara ung och fylld av hopp och brinnande längtan att hitta sig själv. Om vuxna som inte bara är hopplösa, utan också trygga. Om storasystrar som ställer upp när det krisar. Och om en underbar vänskap som står pall även när kampen om att bli sedd av en kille hotar att komma emellan. 

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Nina van den Brink ger med Jag har torkat nog många golv (Norstedts) Maja Ekelöf sin rättmätiga plats i historien. Biografin om städerskan som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse av en epok och en synnerligen modig och bevgåvad kvinna.

Välförtjänt belönades Nina van den Brink med 2022 års augustpris för sin biografi.

Nina van den Brink »Jag har torkat nog många golv« En biografi om Maja Ekelöf (Norstedts)

De flesta har idag inte läst Maja Ekelöfs en gång så hyllade extremt uppmärksammade Rapport från en skurhink. År 1970 slog den ner som en litterär bomb i ett Sverige moget för en arbetarförfattare, som var kvar vid sin hink. Och Maja Ekelöf höll fast vid sin städaridentitet, även när hon till slut lämnat yrket och låtit skrivandet ta mer plats.

Ensamstående fembarnsmamma, 52-årig städerska från Karlskoga, medierna visste inte till sig av glädje. Ända tills hon tog omstridd ställning i kontroversiella, politiska frågor, som delade dåtidens kommunister i många, små, explosiva bitar. 

I denna utförliga och nyligen augustprisade biografi om Maja Ekelöf får hon till sist sin rättmätiga plats i historien. Nina van den Brink, själv sprungen ur en släkt av städerskor, och som själv torkat många golv, för samman skrivandets och arbetets villkor till en helhet. Konsten att städa ett kontor är en del av konsten att senare beskriva det för läsare som vanligen inte ens tänkt på den där personen som rullar runt en vagn och försynt försöker komma in under skrivbordet. Fast för det mesta rullas vagnarna och moppas golven på tider när vanliga folket inte är där. 

Maja Ekelöf dyrkade de tidigare arbetarförfattarna, men hade låga tankar om sin egen kapacitet: Samtidigt fanns skrivlusten där, den som fick henne att föra samman och i smyg skriva ut sina anteckningar på arbetsplatsen, kommunkontoret i Karlskoga (hon kunde inte skriva maskin och ägde ingen men smög sig till någon timme här och där) och skicka in sitt manus till Rabén och Sjögren. Hon vann en litterär tävling och blev sin tids sensation. 

Nina van den Brink parallellberättar även sin egen släkts historia, det förbryllar mig, inne som jag är i Majas liv, men när jag fattar greppet ger det också perspektiv på samhällsutvecklingen. 

Majas bakgrund är intressant. Med en pappa som periodvis hade välavlönade arbeten. Under några tidiga år fanns det därför pengar både till böcker i barndomshemmet och utbildning till Majas äldre systrar. Barndomens bibliotek födde kärleken till läsande och böcker, och gav säkert första näringen till hennes stora drivkraft att själv bli författare. 

Men inkomsterna försvann, familjen blev fattig. För Maja blev det att söka jobb som piga redan i 13-årsåldern. 

Biografin ger många olika bilder, tack vare det grundliga sökandet efter tidsdokument, och även medverkan från Majas familj. Inte minst fascinerande är hur huvudpersonen stegvis radikaliseras till den yttersta vänstern, som under de aktuella åren, tidigt 1970-tal, blomstrar i Sverige, men aldrig lyckas hålla sams. Och att hon höll ihop sitt liv med ensamansvar för fem barn och ytterst små inkomster. Biografin ger ett fantastiskt fint porträtt av en epok och en synnerligen stark och begåvad kvinna.