Nina van den Brink ger med Jag har torkat nog många golv (Norstedts) Maja Ekelöf sin rättmätiga plats i historien. Biografin om städerskan som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse av en epok och en synnerligen modig och bevgåvad kvinna.
Nina van den Brink »Jag har torkat nog många golv« En biografi om Maja Ekelöf (Norstedts)
De flesta har idag inte läst Maja Ekelöfs en gång så hyllade extremt uppmärksammade Rapport från en skurhink. År 1970 slog den ner som en litterär bomb i ett Sverige moget för en arbetarförfattare, som var kvar vid sin hink. Och Maja Ekelöf höll fast vid sin städaridentitet, även när hon till slut lämnat yrket och låtit skrivandet ta mer plats.
Ensamstående fembarnsmamma, 52-årig städerska från Karlskoga, medierna visste inte till sig av glädje. Ända tills hon tog omstridd ställning i kontroversiella, politiska frågor, som delade dåtidens kommunister i många, små, explosiva bitar.
I denna utförliga och nyligen augustprisade biografi om Maja Ekelöf får hon till sist sin rättmätiga plats i historien. Nina van den Brink, själv sprungen ur en släkt av städerskor, och som själv torkat många golv, för samman skrivandets och arbetets villkor till en helhet. Konsten att städa ett kontor är en del av konsten att senare beskriva det för läsare som vanligen inte ens tänkt på den där personen som rullar runt en vagn och försynt försöker komma in under skrivbordet. Fast för det mesta rullas vagnarna och moppas golven på tider när vanliga folket inte är där.
Maja Ekelöf dyrkade de tidigare arbetarförfattarna, men hade låga tankar om sin egen kapacitet: Samtidigt fanns skrivlusten där, den som fick henne att föra samman och i smyg skriva ut sina anteckningar på arbetsplatsen, kommunkontoret i Karlskoga (hon kunde inte skriva maskin och ägde ingen men smög sig till någon timme här och där) och skicka in sitt manus till Rabén och Sjögren. Hon vann en litterär tävling och blev sin tids sensation.
Nina van den Brink parallellberättar även sin egen släkts historia, det förbryllar mig, inne som jag är i Majas liv, men när jag fattar greppet ger det också perspektiv på samhällsutvecklingen.
Majas bakgrund är intressant. Med en pappa som periodvis hade välavlönade arbeten. Under några tidiga år fanns det därför pengar både till böcker i barndomshemmet och utbildning till Majas äldre systrar. Barndomens bibliotek födde kärleken till läsande och böcker, och gav säkert första näringen till hennes stora drivkraft att själv bli författare.
Men inkomsterna försvann, familjen blev fattig. För Maja blev det att söka jobb som piga redan i 13-årsåldern.
Biografin ger många olika bilder, tack vare det grundliga sökandet efter tidsdokument, och även medverkan från Majas familj. Inte minst fascinerande är hur huvudpersonen stegvis radikaliseras till den yttersta vänstern, som under de aktuella åren, tidigt 1970-tal, blomstrar i Sverige, men aldrig lyckas hålla sams. Och att hon höll ihop sitt liv med ensamansvar för fem barn och ytterst små inkomster. Biografin ger ett fantastiskt fint porträtt av en epok och en synnerligen stark och begåvad kvinna.