Denise Mina

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

26 boktips för deckarvänner

Liv Beckström

Som vanligt är årets deckarhylla sprängfylld med spännande läsning. Här är 26 bladvändare (varav några gamla godingar) som jag läst under året.

Deckare 2021
Årets deckarskörd är ovanligt lyckad. Och utbudet som vanligt enormt. Foto: Liv B

Att hålla sig uppdaterad med deckarutgivningen är i det närmaste omöjligt. Kriminalromaner har blivit en ofattbart framgångsrik genre. Sex av tio lästa böcker är numera en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och tiden som for Sjöwall Wahlöö (pirat). 

Den behandlar fördjupande och lättläst författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös liv och dikt. De båda skrev under åren 1965 tio deckare med ett gäng poliser i centrum, där de mest välkända är Martin Beck och Gunvald Larsson, inte minst genom alla filmer som gjorts fritt efter böckerna. Det handlade om ett nyskapande författarskap som la grunden till det svenska deckarundret. Med samlingsnamnet Roman om ett brott ville de sätta ljuset på sociala förhållanden, samhället satt tillsammans med mördarna på de anklagades bänk. Läs om de tio böckerna här.

Sociala förhållandens samverkan med kriminalitet har varit självklar i deckare under de följande decennierna därefter. Men idag ägnar sig Sjöwall Wahlöös storsäljande efterföljare istället åt inre demoner där mörka familjehemligheter frambringar onda handlingar och en hotfull natur låter dem äga rum.

Personliga problem och gammalt familjetrassel tar alltmer plats i både svenska och utländska deckare på bekostnad av samhällskritik. Men spännande kriminalromaner som håller deckarfanan högt råder det förstås ingen brist på i genrens överflödande utbud. Sociala förhållanden är sällan tydliga drivkrafter till brott. Men undantag finns, och några av dem hittar du här:

Kompetenta deckardebutanter samsas med skickliga veteraner.

Karin Alfredsson, En rysk gentleman (Brombergs)

Den engagerade läkaren Ellen Elg är tillbaks igen, nu som läkare inom hemsjukvården, där hon möter döende patienter istället för nyfödda, som tidigare. Men hon lockas till S:t Petersburg, där ett föredrag om svensk förlossningsvård får ett oväntat och dramatiskt förlopp.

Hemma har hon sina vardagsbekymmer med familjen, där den adopterade dottern utsätts för rasism, hon har för dålig kontakt med sin syster och jobbet tar för mycket kraft. Men det visar sig att våld och kvinnoförtryck i Ryssland hänger ihop med hennes eget liv. 

Ellen Elgs smått tankspridda spaningsteknik är trivsam och den mörka historien tar en ljusare vändning än förväntat. Bara en sån sak. 

Carin Hjulström Bara ett litet mord (Forum)

Under genren cosy crime ryms ofta detektivhistorier där äldre människor är med och löser gåtorna. Så är det även i denna deckare, om underliga händelser runt det sörmländska godset Säbyholm, dit författaren dessutom själv förflyttat sig. 

Huvudpersonen Siri Ehrensvärd är en besviken men framgångsrik aktris på väg mot de 60, som flyr huvudstaden och teatern där hennes svekfulla älskare tagit över ledarskapet. Sent omsider är det dags att återknyta relationen till en 25-årig brorson, som inte alltid levt ett helt hederligt liv. Men han har ärvt ett ruckligt hus med tillhörande växthus och där kan ett samarbete slå rot. 

Parallellt med de mystiska händelserna börjar de båda ett gemensamt odlingsprojekt, samt bekantar sig med varann på riktigt, en spirande och originell vänskap mellan två charmiga karaktärer. Denna lite gammaldags ort, där storstadspulsen känns avlägsen, men hämnd och ond bråd död inte är långt borta blir en blandning av Agatha Christies Miss Marple-historier men i tidsenlig dräkt och kontext. Mordgåtans upplösning är helt i genrens anda. Siri Ehrensvärd är välkommen åter. 

Mick Herron Döda lejon (Modernista) översatt av Gabriel Setterborg

»Millenniets bästa nya kriminalserie« och »Vår generations John Le Carré« lockas det med på omslaget till denna andra bok i serien om de omplacerade och lätt dysfunktionella M-15 i Slough House, med öknamnet slöa hästar. Även om det är svårt att redan nu utkora milleniets kriminalserie är det här en bok med mycket intelligent intrig, rapp och cynisk dialog och ett antal klart intressanta personer. 

Därmed måste jag ändra åsikt från debuten, där jag inte kände någon större längtan att återknyta bekantskapen med de omplacerade agenterna. 
Men i tvåan har karaktärerna fått tydligare drag, det alltför överdrivna i agenternas brister har tonats ner, men de vassa kanterna, samhällskritiken och cynismen finns kvar, uppblandat med ett antal relationer under utveckling, eller avveckling. 

Att gå in på vad som händer låter sig knappast göra. Men i centrum står en rysk oligark som ska beskyddas, ett antal mer eller mindre äkta gamla spioner från kalla krigets dagar, och ett gäng agenter som ska hantera de svårbegripliga hoten. Lika långsamt vindlande som Le Carré tar oss med i spionernas värld, lika hetsigt är berättartempot här, med en upplösning lika innehållsrik som en rysk gumma. Huvudpersonen, den magnifikt osunde Jackson Lamb, som på deckares förunderliga vis lyckas hålla tankeskärpan intakt trots ivrigt klunkande av alkohol, är en knivsudd från karikatyr, men klarar balansen. 

Ragnar Jonasson Aska översatt av Arvid Nordh (Modernista)

I denna sjunde kriminalroman i Jonassons fristående serie från Island förmörkar och dammar ett askregn från ett vulkanutbrott luften och juniljuset i Reykjavik. Den unge polisen Ari Por Arason från Vit Död involveras i utredningen när en man hittats mördad nära sin sommarstuga vid en fjord på norra Island. Fallet väcker även den unga, men rutinerade teve-reportern Isruns intresse.

Inte oväntat visar sig offret, liksom människorna runt honom bära på mörka hemligheter, ofta förknippade med misshandel, alkoholmissbruk, ensamhet. Ragnar Jonassons karaktärer har sällan mycket att hoppas på, formade av det kärva klimat de lever i. 

Upplösningen av dramat bär fröet till kommande tragiska händelser. för gissningsvis fortsätter Jonasson följa sina karaktärer i deras egna dystra spår. Översättningen är av och till fortsatt lite knagglig. »Där skulle jag vila ut mig«,(s.48), är exempelvis ett onödigt slarvfel. 

Anna Kuru Den första frosten, Norrskensnatten, Gryningsjakten (Kirunatrilogin) (Modernista) 

Allis är bilmekaniker, med samiska rötter. Hon blev tidigt föräldralös och har vuxit upp hos farfar (renskötare) sedan föräldrarna omkom i en båtolycka. Hon är betydligt trasigare inuti än vad hon visar i vardagen som bilreparatör i Kiruna. 

Denna unga antihjälte, kan inte som andra kvinnor, vända andra kinden till eller skämta bort när hon utsätts för diskriminering och sextrakasserier. Istället får hon nog och skipar sin egen våldsamma rättvisa. Hennes lösning är inte ord utan handling.

Den här trilogin skildrar inte jakten på en okänd mördare, utan försöker snarare beskriva en djupt störd ung kvinna och de män som skadat och skadar henne. Män som vill kvinnor illa finns överallt runt henne.

Allis har svårt att förstå sig själv och även jag som läsare får finna mig i att varken huvudperson eller handling passar in i mallen för vad en deckare eller kriminalroman ska vara. »En av årets bästa deckare» som första delen i Kirunatrilogin har kallats är det knappast. Men en djuplodande och sorglig psykologisk thriller om en trasig ung kvinna, där mycket av motiv och drivkrafter förblir oklart, även efter den tredje delen. 

Att allt utspelas i eller kring det ständigt mullrande Kiruna, en stad i gruvbrytningens hårda grepp blir en bra miljö för att återge blandningen av storslagen och förbrukad natur, tristess, hämnd och kraschade drömmar. 

Åsa Larsson Till dess din vrede upphör. (Bonnierpocket) 

I denna fjärde kriminalroman om kammaråklagare Rebecka Martinsson öppnar författaren för samtal och möten mellan levande och döda. Den unga flickan Wilma berättar inledningsvis om mordet på sig själv. Först tänker jag att det är en nivå för flummigt, men ändrar mig snabbt.

Åsa Larsson pendlar skickligt mellan den yttre, den inre, och utomkroppsliga världen, när Rebecka Martinsson, tillsammans med polisinspektör Anna-Maria Mella utreder mord på två unga personer med långa trådar bakåt i byarna runt Kiruna. Hon tar oss till de nästan övergivna platserna, där alltfler blir gamla och ensamma, samtidigt som historien får hat och hot att fortsätta fortplanta sig mellan människor. Läsaren möter både ondskans lust att förstöra och den missbrukade människan i en ömsint berättelse som  rymmer så mycket mer än lösningen på en mordgåta. 

Åsa Larsson Fädernas missgärningar (Albert Bonnier)

I den senaste och sista boken tar författaren farväl av sin komplexa kammaråklagare med en mästerlig kriminalroman full av kärlek och karaktärer att fästa sig vid. Kiruna, på väg att slukas i gruvhålet, andas i bakgrunden, men det är fjällen, skogarna, de små nästan övergivna byarna och alla de karaktärer som hon placerar där som får författarens kärlek och böckerna att andas.

Som så många andra hjältar i genren är Rebecka Martinsson (ett namn fött ur författarparet Sjövall-Wahlöös melankoliske kommissarie Martin Beck) en disharmonisk och komplicerad hjälte som ofta bryter mot koderna och försätter sig i svåra situationer. Med rötterna i den norrbottniska Tornedalskuturen avviker hon från många juristers klassbakgrund. Att hon tidigt blivit föräldralös och grubblar över sin barndom är en del av deckarformeln, som Larsson skickligt gör till sin. Riktigt hur det ska gå för Rebecka kan vi inte veta. Men mycket talar för att hon får det bra. 

Jenny Lund Madsen Trettio dagars mörker, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

En bra deckare har tre viktiga element: 

  • En spektakulär och våldsam inledning, gärna ett mord. 
  • Falska spår och falska misstänkta. 
  • Samt överraskningar. 

Den storsäljande författaren Jörn delar inledningsvis med sig av sitt (och genrens) framgångsrecept till den på området oerfarna Hannah, bokens huvudperson. Visserligen är hon en uppburen författare, men av smala böcker med hög status. Dessvärre är hon tämligen alkoholiserad och på väg neråt i hierarkin, 

I uppflammande vrede utmanar hon succéförfattaren på hans hemmaplan: Hon ska att skriva en deckare som är bättre än hans på bara 30 dagar! 
Jenny Lund Madsen leker med klichéerna i genren och följer dessutom Jörns koncept till punkt och pricka när hon låter sin huvudperson fara till karga, glesbefolkade Island för att få inspiration, och genast överraskas av både mord och mörka intriger. 

På nolltid förvandlas den socialt isolerade och folkilskna finförfattaren Hannah till en oförvägen och nyfiken privatspanare, som på deckares vis varken låter sig hindras av förbud eller fysiska skador. Och i likhet med genrens hjältetyp även klarar förvånansvärda mängder alkohol utan att nämnvärt slå av på takten. I själ och hjärta har Hannah därmed återuppväckt och revitaliserat de kvinnliga privatspanarna från 1980- och 90-talet som ständigt fick stryk men alltid reste sig på nio. 

Lustigt nog känns detta helt trovärdigt i den exotiska miljön, som framkallar helt nya drivkrafter för den lättstötta och socialt dysfunktionella Hannah. Den i genren debuterande författaren tar sig an sitt uppdrag med en stor portion humor och humör och förnyar finurligt formeln, utan att göra våld på den. 2020 utsågs den välförtjänt till årets bästa danska kriminalroman. 

Liza Marklund Polcirkeln (pirat)

Det var ett tag sedan jag läste en deckare av Liza Marklund, som jag följt från och till sedan succéstarten 1998, där reportern och privatspanaren Annika Bengtsson kombinerade nyhetsjakten på kvällstidning med att lösa mord och brott. 

Här har storstaden ersatts av den lilla kommunen Stenträsk i Norrbottens inland, där militär från hela världen provspränger under ytterst hemliga former. Här hittas en flicka som varit försvunnen i nästan 40 år, död. De konflikter som pyrt för decennier sedan har fortfarande sprängkraft i en miljö full av ouppklarade relationer. 

Under det växelvisa berättandet från 1980 och 2019 kommer gamla hemligheter upp till ytan. Carina Burstrand, som är en av många illa sedd SD-politiker och kontorist hos polisen får ta emot meddelandet om dödsfallet, som väcker starka känslor även hos henne. 

Carina var den vassaste och mest litteraturkunniga medlemmen i bokcirkeln där den döda Sofia Hellsten ingick. Tjejtjusaren Wiking Stormberg, som flera i bokcirkeln svärmade för, har övertagit jobbet som polischef efter sin far och ska utreda brottet. I denna första del av en trilogi bygger Liza Marklund en briljant intrig med en synnerligen elegant upplösning.

Ett innovativt grepp är att låta de fem sista böckerna som flickorna valde till cirkeln bli en del av gåtan, och även bidra till karaktärsteckningen. Valet av bokcirkelböckerna – där för övrigt Sjöwall – Wahlöös Polismördaren är av de fem – blir en mycket intressant del av skeendet.

Vilken lyckad, smart och spännande kriminalroman detta är!

Peter May, Tyst offer (Modernista)

Peter May, en av de mest rutinerade på deckarhimlen, introducerar här en ny karaktär John Mackenzie, utredare, vars lätt uppflammande ilska och totala brist på social kompetens fört honom till ett nytt jobb i Glasgow. Det hjälper inte att han är en superbegåvning som ägnar fritiden åt matte och fysik. 

Tiden är år 2020 och han är i Södra Spanien, utan minsta förekomst av Corona, men desto fler förfallna bostadsområden och övergivna hotell i finanskrisens spår. Märkligt, men May måste ha skrivit året innan, då pandemin var okänd för alla.

Mackenzie lånas ut till kollegorna i Spanien för att transportera hem en psykopatisk knarksmugglare med överklassbakgrund, till skillnad från honom själv. 

May har ett effektivt språk, rappt och bildrikt, med mycket dialog, Till detta karaktärer med intressanta kontraster och spännande miljöer. Men nackdelarna hänger ihop med fördelarna. Drivet skapar ett ibland forcerat tempo, där våldsamheter och blodiga mord avlöser varandra, späckat med makabra detaljer. Hjälten kan få hur många slag som helst i huvud och sparkar i magen men ändå resa sig och springa efter boven. 

De exotiska miljöerna verkar ibland fabricerade ur någon turistsajt. Men kompenseras av sociala skildringar som här en skildring av dövblindas villkor och problemen med spansk sjukvård. De fördjupar texten och lyfter deckaren till helt godtagbar nivå.

Denise Mina De mindre döda (Modernista) översatt av Boel Unnerstad

Ända sedan Garneth Hill-trilogin har jag haft höga förväntningar på varje deckare av Denise Mina, som kallas »en av världens ledande deckarförfattare«. Men tyvärr har jag ofta blivit besviken. Så även denna gång, där huvudpersonen Margo Dunlop, en ung läkare, söker sitt ursprung sedan hennes adoptivmamma dött. Kontakten med en biologisk moster leder till en mardrömslik situation där hon dras in i en sedan länge pågående jakt på den som mördat hennes biologiska mamma, utan att gripas, och som nu förföljer även Margo. Hon är dessutom gravid, har brutit upp från barnets far, samt oroar sig för väninnans relation med en våldsam man. 

Blod och våld saknas inte i denna berättelse där socialt utsatta prostituerade i Glasgow står i centrum, liksom det allomfattande drogmissbruket. Men den psykopatiska mördaren i all sin ondska börjar bli ett schablonartat inslag i deckare och jag får inget riktigt grepp om berättelsen, eller karaktärerna. Därmed det går det inte heller att engagera sig, varken i jakten eller dess upplösning, och det utdragna våldet i slutet  vill jag bara hoppa över. Huvudpersonen har den blandning av dumdristighet och naivitet som krävs för att mördarjakten ska kunna få tillräckligt många felaktiga misstänkta och ledtrådar. Men när den skyldige till slut träder fram överraskar det Margo, men inte mig. 

Louise Penny Det ondas väsen (Modernista), översatt av Carla Wiberg

En gigantisk superkanon tänkt som massförstörelsevapen hittas i skogen runt den lilla kanadensiska byn Three Pines, samtidigt som ett barn dödas. Armand Gamache vid Montreals mordrotel hamnar i en historia med långa trådar bakåt, inte minst till hans eget förflutna. Samtidigt skakas den lilla byn, där han numera själv är bosatt, av upptäckten att en pjäs som är tänkt för teatern visar sig vara skriven av en ökänd massmördare. 

De båda händelserna flätas ihop i en av de märkligaste och skickligast komponerade historierna i Pennys långa serie, vilket inte vill säga lite.  Dessutom med verklighetsbakgrund. Historien har en sedvanlig blandning av mys och gemenskap runt den flammande brasan på bistron eller runt matbordet hemma hos Armand och hustrun René-Marie, där livsavgörande sanningar och hemligheter kopplas till invånarna i den lilla byn.
Upplösningen är så fiffig och  komplicerad att jag överraskades på nytt vid omläsningen.

Louise Penny Summan av alla synder översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Kommissarie Armand Gamache har gått i pension och tackat ja till ett nytt uppdrag: Som rektor på polishögskolan i Montreal ska han rensa bort ruttna värderingar som fått fäste och resulterat att skolan förvandlats till ett »träningsläger för terrorister«. Precis som i andra böcker i serien blir denna 11:e översatta boken i serien inte bara en spännande mordgåta, utan också en roman om gemenskap och samarbete i den lilla bortglömda men ytterst levande byn Three Pines. Även de otrevligaste hälsas välkomna till en kopp varm choklad med vispgrädde och även hem till paret Gamache där doften av alla de böcker som paret samlat på sig under årens lopp bidrar till romanernas hyllning av den läsande människan. 

De värsta brottslingarna, lär oss Penny via Gamache, finns sällan långt från den »rätta vägen«, utan sitter i vanliga människors kök, vid deras bord. 

Godheten och ondskan finns alltid tätt intill varandra, men tron att den förra till slut besegrar den senare är obruten även i denna deckare. Komplimanger till den alltid kompetenta översättningen.  

Leif GW Persson Den som dödar draken (Albert Bonnier)

I den här fräckt underhållande deckaren från 2008 blinkar GW till sina föregångare, paret Sjöwall Wahlöö, (se inledningen) genom omslagets undertitel En roman om ett brott, med tillägget »en ond saga för vuxna barn«.
Det är bara att instämma. Via sin antihjälte den lätt korrupte, mer än lätt försupne, definitivt fördomsfyllde och allmänt sett odrägligt självbelåtne Evert Bäckström har han satt tonen för den ovanligt dråpliga men också spännande – givetvis – historien om det som visar sig vara något helt annat än ett helt vanligt »fyllskallemord« i Solna. Evert Bäckström, som inte så lite påminner om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, tvingas i utredningen samverka med gamla fiender och ett antal nya smarta kvinnliga kolleger. Deras relationer och Bäckströms oförblommerade fördomar och självöverskattning får fritt utlopp i denna ironiska men också dråpliga berättelse om våld, korruption och gängbrottslighet på den tiden papperspengar styrde de kriminellas planer. 

Men Bäckström är förstås inte bara korkad. När han tänker »Det är något som inte stämmer« så är det något som inte stämmer, deckarens klassiska cliffhanger, som här används till fulländning. 

Författarens/berättarens vassa små inpass, ger en precis lagom dos av inblickar i samhällets och poliskollektivets sämre sidor. Och precis som i Sjöwall Wahlöö är det här mer en roman om poliser som löser brott, än om brottet i sig. 

Sofie Sarebrant, Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår (Bookmark)

De tre deckarna om kriminalinspektör Emma Sköld har några år på nacken, men ämnena har inte blivit passé. Hemska saker inträffar i tur och ordning på ett populärt japanskt bad, därefter under ett regnigt och kallt Stockholm Marathon. och avslutningsvis i samband med en mäklares husförsäljning. Sofie Sarebrants böcker har sålts i miljonupplagor och hon utnämndes till årets deckarförfattare 2019. Dessa tre är hennes första. 

Hennes rappa berättarstil, där livsstilsbekymmer i medelklassen samspelar med psykiskt instabila och manipulerande mördare mitt i lämna-hämta-egentid-pusslet är mycket effektiv. Böckerna är lättlästa bladvändare, men karaktärerna inte alltid tillräckligt utvecklade. Huvudpersonen Emma Sköld är tillräckligt intressant och sympatisk för att engagera fram till slutet, men, inte heller henne kan jag se framför mig »på riktigt« när jag läser. 

Ellen G. Simensen  Tro mig när jag ljuger, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

Den frånskilde polisen Lars Lukassen i den lilla norska staden Hønefoss försöker klara både karriär och att vara en bra pappa till 8-åriga Annie. När staden drabbas av flera tragiska händelser, samtidigt som en mystisk ung kvinna blir lärarvikarie dras han in i skeendena både professionellt och privat.
Är hans gamla ungdomsfiendes död naturlig? Varför är hans dotter så ledsen när hon ska till skolan? Vem är den kusliga sagoberättaren som tar tag i barn på skolgården och skrämmer dem med otäcka berättelser?  

Allt accelererar som i en Stephen King-thriller. Kapitel från polisarbetet varvas med mystiska inlägg från döda och levande.
Deckardebuten, klassad som en psykologisk thriller har hyllats i Norge. Visst finns förtjänster i både intrig, miljöskildring och val av karaktärer. Men i andra halvan kantrar berättelsen till att på alltför många sidor redogöra för gamla familjerelationer som plötsligt exploderar. Manuset hade förtjänat en vända till med redigeringspennan och ett antal sidor hade kunnat kortas.

Avslutningen är onödigt utdragen och onödigt förbryllande.
Något färre inlägg från offer och förövare, och en mer koncis »slutplädering« av Vem, Varför och Hur hade varit mer i min smak.  

Sara Strömberg Sly (Modernista)

Den ensamme deckarhjälten är i denna kriminalroman från Jämtland en avpollettera och – på genrens typiska vis – tämligen självdestruktiv före detta lokalredaktör i Järpen: Vera Bergström har tagit jobb som lärarassistent när journalistkarriären försvunnit tillsammans med papperstidningsläsarna. Hon har övergivits av sin sambo, passerat de 50, inte hittat någon styrsel i sitt nya liv och är mer deprimerad än vad hon orkar medge ens för sig själv. 

Denna första bok i en planerad serie har många av “Norrland noirs« kännetecken. 

Glesbygden mot storstaden, fastboende mot fritidshusägare, byalaget mot kommunen, småorterna i periferin mot lyxturisternas skidliftsparadis.

Och så förstås jaktlaget, och det väntande vintermörkret, på väg att slå till. 

En samhällskritisk sidoberättelse om skidturismens baksida är en av bokens stora förtjänster, tillsammans med en tillräckligt spännande mördarjakt. 

Även om gåtans lösning nog mest överraskar Vera, och inte denna deckarläsare är det en kompetent debut, med bra intrig och originella och fint gestaltade karaktärer. Inte minst redaktionschefen Strömmer, en genuin nyhetsjägare av den gamla stammen ger mig hög igenkänning från lokalredaktörstiden. Veras kombination av drivkrafter och inre mörker väcker intresse för att följa henne vidare. Nominerad och även prisad i år av svenska Deckarakademin.  

Jo Spain Förlåt oss våra synder, (Modernista) översatt av Hanna Williamsson 

Ännu ett omslag med epitetet Årets bästa deckare samt årets bästa kriminalroman och årets bästa översatta kriminalroman.  Och det här är verkligen en mycket välskriven och smart debut av den tidigare politiska rådgivaren åt irländska regeringen. Här inleder hon en serie om polisarbetet i Dublin med omnejd, som jag ser fram emot att följa.  

Romanen har en skicklig mix av trivsel och tryckande stämning. Författaren lyckas belysa strukturer som stänger in kvinnor utan att det känns undervisande. Att kriminalkommissarie Reynolds dessutom kan sitt lands författare och poeter är trovärdigt i den irländska kontexten. 

Jo Spain Frukta det du begär (Modernista), översatt av Kjell Waltman

Här förflyttas läsaren till Dublin i nutid, det är klimatkris, samtidigt som det skuldsatta landet ska klara ekonomin utan att företagarna, bortskämda med generösa skatterabatter, flyttar. 
Inne i parlamentet sker ett mord, vars motiv verkar klart och tydligt för spaningsledningen. Men är det så enkelt, egentligen? 
Kriminalinspektör Tom Reynolds och hans kolleger får här sin beskärda del av politiska konflikter, svävande alibin och korruption. Det är rappt och initierat berättat, spännande utan att vara otäckt, ondskan är inte övermäktig, snarare alltför vanlig, med de klassiska drivkrafter som styr oss alla. 
Strålkastarljuset är inte enbart på Tom Reynolds, utan här finns en bra mix av personer att följa vidare i kommande delar. Personligen gillar jag denna samtidsdeckare mer än debuten.

Författaren utrustar jämställt både sina manliga och kvinnliga karaktärer med egenskaper som mod, fåfänga, dumdristighet, kärlekslängtan och ambitioner, vilket gör dem mer komplexa och mänskliga än de socialt dysfunktionella misantroper som befolkar många deckare.

Upplösningen är oväntad men inte ologisk. 

Denise Rudberg, Det första chiffret (Forum), En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

I de tre böckerna i serien Kontrahenterna berättar Denise Rudberg medryckande och rafflande om tre unga kvinnor i Stockholm under andra världskriget. Den upproriska överklassflickan Elisabeth, flyktingen Iris, och bonddottern Signesammanförs via underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Detta är inte deckare i genrens rena mening, men spänningslitteratur med intressant historisk bakgrund.

I en hemlig lokal på Karlaplan 4 arbetade de verkliga så kallade »klisterprinsessorna« som sammanfogade textremsor med nazisternas kodade meddelanden. 

I korta kapitel med ett lättillgängligt språk fokuseras växelvis de tre huvudpersonerna. Den storsäljande författaren har fin fingertoppskänsla för dramaturgi och cliffhangers, Berättartempot och det tillgängliga språket gör dem lika lättlästa och uppslukande som en flickbok. 

Samtidigt berättar Kontrahenterna om Sveriges ytterst svåra balansgång som en nation som skulle vara både neutral och demokratisk och samtidigt underkastad tyska censurkrav och transporter genom landet. Folkförsörjningen skulle tryggas och Sveriges beredskap vara god. 

De tre unga kvinnornas öden och äventyr ger därmed både inblickar i villkoren för unga kvinnor och olika samhällsklasser i 1940-talets Sverige och förhållandena i huvudstaden med omnejd där tyskarna vill sätta agendan. Del tre sätter inte på något sätt punkt för allt spännande som kan komma att hända de tre unga kvinnorna. Jag antar- och hoppas- att fortsättning följer.