Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev med sina tio böcker om kriminalkommissarie Martin Beck in sig i den svenska deckarhistorien. Den klassiska serien från 1960- och 70-talen funkar förvånansvärt fint som bladvändare även idag. I Boken om Beck berättar Johan Erlandsson om succén, men också om den mörka baksidan i författarnas liv.

Samhällskritiska kriminalromaner, gärna med mycket svärta, har blivit en ofattbart framgångsrik genre. 6 av 10 lästa böcker i dag är en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for (pirat), en berättelse om författarparet och de böcker som startade det svenska deckarundret. Johan, som jag jobbade tillsammans med på Kommunalarbetaren ger här bakgrund och förklaring till den litterära succén. Lättläst och ändå djuplodande beskrivs deras nyskapande författarskap och storsäljande böcker. En guldgruva för en deckarnörd.

På bokomslaget ser vi paret som de ville visa sig för världen: Per Wahlöö mysande med sin arm beskyddande runt småleende skrivpartnern och hustrun Maj Sjöwall. På insidesfliken höjer de armarna i segergest i New York, där de 1971 fick världens då finaste deckarpris, Edgar Award för Den skrattande polisen, den fjärde boken i serien. Böckerna skrev de tillsammans åren 1965-1975, under samlingsnamnet Roman om ett brott. Än idag finns de på topplistan bland de mest översatta i Sverige.

Men bakom den framgångsrika fasaden fanns en mörkare baksida, 

Johan Erlandsson berättar om det skrivande paret, som sov och tog hand om sina barn på dagarna och skrev tillsammans på nätterna (med hjälp av diverse olagliga uppiggande preparat.) Relationen var fylld av bråk och alkohol och en svartsjuk Per Wahlöö som periodvis misshandlade sin partner.

Maj Sjöwalls inställning till detta återkommande våld är märkligt överseende. Kanske tiden skapar distans till svåra minnen? Eller hade allt annat varit omöjligt om författaräktenskapet skulle klara kraven att leverera i det höga tempo som hölls hela vägen i mål? 

När den sista boken Terroristerna skrevs var Wahlöö döende. Maj Sjöwall avled förra året. 

Men böckerna lever vidare, kanske främst genom alla de filmer som producerats, och som egentligen inte har med böckerna att göra. 

Sjöwall-Wahlöö var pionjärer (om än inte först i världen) med att sätta ett kollektiv poliser i centrum, istället för en ensam detektiv. 

Mest känd är den melankoliske Martin Beck. Tillsammans med egensinnige Gunvald Larsson, minnesmästaren Fredrik Melander, ständigt snuvige arbetsmyran Einar Rönn, och den analytiske Lennart Kollberg med flera skapade de ett universum och ett kollektiv som gjorde succé både hos kritiker och läsare. Som Johan slår fast: »Beck skulle aldrig klara sig utan Lennart Kollbergs analysförmåga, utan Fredrik Melanders hästminne eller utan Gunvald Larssons humör.«

När jag nu läser alla tio, flertalet för första gången, förtjänstfullt nyutgivna av samma förlag som ovan, är det en oväntat rolig och spännande läsupplevelse:

• Berättartempot är oftast oerhört väl disponerat mellan action och lugnare mellanspel. 
• Beskrivningarna av miljö, sociala villkor och interiörer är väldigt väl faktakollade och ger läsaren en folkbildande resa in i det tidiga välfärdssamhällets framväxt. (Även om det här i huvudsak beskrivs som ett samhälle i sönderfall.)
• Huvudkaraktärerna är komplexa, intressanta och engagerande. 
• Kriminalgåtan, ofta två helt olika, som visar sig höra ihop, är smart och ofta överraskande. Även om de skyldiga har många gemensamma drag rakt igenom böckerna.
• Att varje del i serien fått ett personligt förord av en i dag framgångsrik kriminalförfattare är också ett plus. Där berättar exempelvis Åsa Larsson att hennes kammaråklagare Rebecka Martinsson fått sitt omfamnande namn efter seriens melankoliske hjälte. 

Läsningen är också en tidsresa genom ett Sverige under åren då kvinnorna tog de första stegen ut på arbetsmarknaden, daghemmen byggdes ut, högertrafiken infördes, liksom du-reformen. Annat är borta ur bilden. De då flitigt förekommande bankrånen finns inte längre på den kontantlösa kartan. Och i Beckböckerna räknas data-teknikerna till avdelningen onödiga påhitt. 

Språkligt är böckerna dessutom en bildningsresa när de återuppväcker ord som luguber (dyster och skrämmande), sinister (dyster och olycksbådande),  hugnades (gladdes), sällsport (sällsynt), syffistant  (självgod, självtillräcklig): »Han blev så upprörd vid blotta tanken på Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig«, nr 5, s. 215, lapidarisk (kortfattad men träffande):  »Efter en timme hade han fått ihop en lapidarisk och mycket ytlig sammanfattning av ett människoliv«. nr 7 s. 60 och så vidare.  Ord som förtjänar och återbrukas och återuppväckas, vad än Språkrådet säger om saken! 

Samhällskritiken, som ofta hyllats har däremot inte klarat tidens tand. Att som Sjöwall Wahlöö konsekvent inta den utsatta människans perspektiv är helt i genrens anda. Båda var hängivna kommunister som inte sparade på det marxistiska krutet och lät sossehatet flöda fritt. Även det är en del av böckernas identitet. 

Men det som snyggt och på rätt plats fogades in i bygget i de tidiga deckarna blir alltmer långrandigt predikande i de senare, ofta i en bitter ton och utan att tillföra något till handlingen. 

Riktigt otidsenlig är synen på kvinnor, särskilt de som klassas som horor eller »nymfomaner«. Detta är böcker om manlig vänskap i ett manligt kollektiv och perspektivet blir därefter. Polisernas blick på kvinnor de föraktar är vanligen hård och kall och dömande, kanske som ett utslag av författarnas strävan efter realism.

Män beskrivs aldrig som direkt fula, vilket kvinnor ofta gör. Och män (förutom sexualbrottslingar) är aldrig lika utelämnade till en ohämmad och otyglad sexualitet som böckernas utsatta kvinnor. Fruar är, med vissa undantag, trista typer som mest gnäller och ringer poliserna och undrar när de kommer hem. 

Men tiderna ändras, grupp 8 bildas, tjejer vill ta plats, jämställdhet blir politik och detta påverkar även böckerna. 

I slutet av serien har Martin Beck i det närmaste blivit feminist, och till och med Gunvald Larsson inser att kvinnliga poliser tillför kåren kvalitet.

Sammanfattningsvis utgör Roman om ett brott ett stycke grundläggande deckarhistoria, med klassiska kvaliteter som fortfarande gör dem till läsvänliga och riktigt spännande bladvändare. Även om allt inte åldrats med behag dokumenterar de dessutom det moderna Sveriges framväxt.

De tio böckerna i korthet:

1.Roseanna – en ung amerikansk kvinna mördas ombord på kanalbåt. Presentation av Beck och hans yrkesbröder. Spännande upplösning, skickligt uppbyggd. 

2.Mannen som gick upp i rök – varför försvann en svensk reporter i Ungern? Beck far å uppdrag till Budapest, trots semester. Snyggt komponerad gåta, men väldigt mycket kvinnoförakt och märkliga schabloner. 

3.Mannen på balkongen – Små flickor mördas i Stockholms parker. En obehaglig och mycket spännande del i serien. 

4. Den skrattande polisen – vem sköt ihjäl ett stort antal människor på en buss i Stockholm. En av de bättre actiondeckarna, med en elegant upplösning. 

5.Brandbilen som försvann – Ett ruffigt hus brinner upp och flera dör. Olycka eller mordbrand? Det tålmodiga utredandet får till slut sin belöning. Malmöpolisen Månsson får en tung roll.

6.Polis, polis potatismos – En förmögen företagare skjuts ihjäl mitt under ett tacktal på Savoy i Malmö. Månsson bistår Beck i en historia som inte stannar i Skåne.

7.Den vedervärdige mannen från Säffle – En polis mördas på ett sjukhus, fler står på tur. känd som filmen Mannen på taket där Gunvald Larsson får en framträdande roll. 

8.Det slutna rummet: En man hittas skjuten i en lägenhet som är låst och reglad inifrån. Självmord eller mord? Samtidigt äger en våg av bankrån rum. Boken kantrar över i farsartade beskrivningar och författarnas egen samhällskritik. 

9.Polismördaren Här hamnar Martin Beck i Skåne, hos den trivsamme polisen Gottfrid Nöjd i Anderslöv. En kvinna hittas mördad och misstankarna faller på en tidigare dömd sexbrottsling. Parallellt jagas misstänkta polismördare, och som vanligt vävs vissa ledtrådar samman till ett mönster. 

10. Terroristerna i den avslutande delen planerar poliserna att hindra ett gäng blodtörstiga yrkesmördare från att mörda en impopulär senator som ska gästa Stockholm. Känns fortfarande aktuell. Liksom i föregående bok äger en händelse rum som långt senare kommer att inträffa i verkligheten.