Karolina Ramqvist

Sex böcker som håller läslusten på topp

Liv Beckström

Foto Liv Beckström.

Ivar Lo-Johansson som Journalisten och Socialisten, Stefan Löfvens minnen, Ylva Mårtens romandebut om en destruktiv kulturman, Karolina Ramqvist om när kärleken måste ta slut och Helene Rådberg om mamman som inte ville leva.
Sex sinsemellan olika böcker som hållit läslusten på topp den senaste tiden.

En berättare i mästarklass

Han vill frälsa Sörmlänningarna som journalist, och tar senare oavlönad anställning som lantarbetarnas författare. När Ivar Lo-Johansson skriver om sitt arbetsliv har läsaren inte en tråkig minut. 

BIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Journalisten, Socialisten (Bonniers)

Ett besök på Ivar Lo-museet på Bastugatan 21, på Söder i Stockholm tar oss rakt in i Ivar Lo-Johanssons författarvardag från 1930-talet och mer än 50 år framåt. På skrivbordet står skrivmaskinen med ett manus kvar i valsen, baskern och rocken hänger i hallen, och böckerna står tätt i hyllorna bakom arbetsplatsen. Själv skrev han ett 50-tal under de 60 år han var verksam. Han föddes 1901 och dog 1990 och för honom var skrivandet lika viktigt som att andas, skriver han i boken Författaren, en av de åtta i hans självbiografiska svit. 

Jag började med Journalisten från 1956 och Socialisten från 1958. 

Det här är underbar läsning. För han skriver så bra, roligt, vasst, självkritiskt och framförallt kan han berätta så levande att de många årens tidsskillnad upphör.  

I Journalisten är Ivar Lo-Johansson i tidiga 20-årsåldern och vill frälsa om inte världen så åtminstone Sörmlands lokaltidningsläsare med en blandning av sina dikter och stora avslöjanden. Det går sådär, eller snarare inte alls. Ägaren av den nystartade tidningen Sörmlandsörnen är stenhård: Här betalas per rad och får han inte in prenumeranter och annonser så är det ajöss med både tidningen och den ambitiöse reportern. 

Inte heller bygdens befolkning förstår sig på honom eller på journalister överhuvudtaget. De ställer bara till elände, är den allmänna meningen. Och hans föräldrar, numera skuldsatta egnahemmare, efter många år som statare och sedan torpare, ser med förskräckelse på yrkesvalet. Vad ska det tjäna till?

Boken om hans korta karriär som journalist är en både munter och ironisk betraktelse över yrkets vedermödor för den unge berättaren, som förutom statarlivet provat på att jobba som gårdfarihandlare (resande försäljare på landsbygden). 

Trots att händelserna ligger ett sekel bakåt i tiden, känner man igen vissa drag av det sämsta i yrket. Exempelvis det hårda utnyttjandet av den oskyldigt dömda August, som inte vill figurera i tidningen, men hängs ut av konkurrentens reporter, som redan skrivit både frågor och svar i artikeln. 

Socialisten handlar om åren 1936 till 1945 då Ivar Lo-Johansson frivilligt och oavlönat är författande ombudsman i lantarbetarnas tjänst. 

Lantarbetarförbundet är ett av de uppåtstigande fackförbunden i »de socialistiska kvarteren« runt Norra Bantorget i Stockholm och författaren byter spår från ensamliv till kollektivet eftersom han har »blivit tom efter fem års nästan obrutet umgänge med författare, med estetiserande, med alkohol, självöverskattning, självynk, och en infantil dyrkan av genierna«,

När boken så småningom avslutas har en viktig förändring inträffat:

Den 31 oktober 1945 är Dagen S för det sista flyttlasset med statare. Systemet har avskaffats i en demokratisk förhandling mellan fackförbund och arbetstgivare.

Han får veta genom ett nattligt samtal:

»12 oktober 1944. Sent om natten ringde det.

– Jag kan meddela dig att statsystemet avskaffats nu i natt. 

  I telefonen där så många samtal om och med enskilda statare förts under de tolv åren, hörde jag fackförbundsordförandens röst. «

Fackordföranden, i boken kallad GS, beskrivs som en ung hårdför före detta trädgårdsarbetare som gjort raketkarriär och som »tillhörde det slags mänskor, kring vilka framgångens corona alltid lyste,«. 

»GS hade kort hals, men nacke som en dopping. Ur ett kubiskt ansikte blickade fram ett par kloka, trygga, självmedvetna ögon. Blicken träffade som en hävstång, och det var som om han för var gång brutit upp någonting med den.« 

Det visar sig vara Gunnar Sträng, som tio år senare blir Sveriges finansminister i en Socialdemokratisk regering.

Socialisten är en kärleksförklaring till kollektivet, till jordproletärerna, men också till deras ombudsmän, som ofta slängts ut från sina arbetsplatser där de agiterat för facklig anslutning. 

Som författarombudsman reser han ut tillsammans med framförallt »den unge ombudsmannen med svallhåret« cykelreparatören och tidigare landsortsjournalisten GN, Det är Gösta Netzén som senare blir jordbruksminister i samma S-regering som Sträng. 

Det betyder inte att han är uddlös och undergiven. När det gäller förbundets och ombudsmännens avoga inställning till kultur, är Lo-Johansson vass och skriver även på ledarplats i tidningen. Med benäget godkännande från dåvarande redaktören Gösta Netzén.

Åren som kommer blir ett segertåg. Antalet medlemmar mer än fördubblas, strejkbrytare gör avbön i tidningen för att få komma med i gemenskapen igen. Och Ivar Lo skriver och skriver. Och reser med den svallhårige. 

Mellan honom och GN tar samtalen och de politiska diskussionerna aldrig slut. Ivar Lo som visionären och kollektivisten, hans kollega som den demokratiske, pragmatiske socialdemokraten som tror mer på egnahem än jordbrukskollektiv. Kapitlet om Marx på stallbacken är en ren fröjd. 

Det är en manlig värld han rör sig i. Såväl på förbundskontoret som i medlemsleden. Statsystemet anställde mannen, hustrun var en del av kontraktet, som mjölkerska. 

Den första kvinnan på Lantarbetarens omslag dök upp i slutet av perioden, och då var det en lantarbetarhustru som räddat maken från en folkilsken tjur. 

Boken berättar om en facklig framgångsvåg. Förbundet ökar från 18 000 till 40 000 medlemmar på några år, arbetsgivarna börjar inse fördelarna med avtal. 

Såklart att tankarna går till dagens bakåtsträvande arbetsgivarna på Tesla och Spotify när man läser följande: 

»De började på flera håll betrakta arbetarorganisationen som en fördel för dem själva. De byggde ut sin egen organisation efter arbetarnas mönster. Allt fler och fler ville anställa endast organiserade arbetare, med vilka de kunde träffa avtal med organisationen, istället för att som förr förhandla i en obanad, individuell vildmark.«

Den 31 oktober 1945, dagen S för det sista flyttlasset telefonerar Ivar Lo till Svensk Filmindustri och föreslår att några av veckans journalbilder skulle ägnas åt detta. 

Men även i dåtidens medievärld var intresset för fackets samhällsroll svalt:

» – Statarflyttlass? frågade man där. Är det mödan värt att fotografera?« 

»- Det är fråga om historiens sista statarflyttlass, sa jag. Statarklassen ska just nu gå in i tidens natt.

– Vi får se. Vi har en landskamp i boxning att bevaka. Vi kommer, om vi kan.

Fotografen och jag väntade i det längsta på dem. De kom inte.«

Vilken författare! Jag gläds åt de sex böcker jag har kvar i läshögen!

Hos Löfven tar uppdraget största platsen 

Många har bett honom skriva, barnhemsbarnet och svetsaren som blev statsminister. Det saknas sannerligen inte facklig och politisk dramatik under hans år vid makten. Men det lågmälda tonfallet dominerar när Stefan Löfven berättar om sitt händelserika liv. 

BIOGRAFI. Stefan Löfven, i samarbete med Ulrika Knutson Svetsare och statsminister (Atlas). 

För mig som i jobbet följt Stefan Löfven under hans tid som ordförande i IFMetall, därefter som partiordförande i Socialdemokraterna samt nästan två mandatperioder som statsminister i minoritetsregeringar är det högintressant att få huvudpersonens eget perspektiv på allt som hände dessa år av kriser, konflikter och förhandlingar. Det har varken saknats bråk eller tårar. Eller för den delen förbjuden kärlek. 

Stefan Löfven är en återhållsam berättare, vilket är både en fördel och en begränsning eftersom han ofta redogör för mycket dramatiska händelser under sin fackliga och politiska tid.

Hans politiska bana startar med ”dansmedlemskap” i Centerpartiet, (de hade roligast fester) och därefter SSU-engagemang mer på riktigt. 

Så småningom väntar yrkesliv, bland annat två somrar som timmerflottare, följt av lumpen. »Efter lumpen var jag en vilsen ung man«, konstaterar han och söker sig till Socialhögskolan i Umeå.  Men kände att de olyckor och den misär som en socionom tvingas hantera var något han inte passade för. 

Med en AMU-utbildning till svetsare i bagaget fick han jobb på Hägglunds i Örnsköldsvik, där även hans fackliga bana inleddes. Då börjar det bli intressant! 

Som han konstaterar: »Det mesta i livet handlar om förhandling.«

Sidorna om som hans fackliga uppdrag gillar jag mest, här finns det självklara engagemanget och tron på det bästa systemet att ge arbetare inflytande över det de producerar.

Som förtroendevald, senare ombudsman och till sist ordförande för hela IF Metall är Stefan Löfven på mammas gata. Här förstår han logiken, och reglerna.

Även i facket hamnade han i blåsväder i form av IF Metalls unika krisavtal år 2008 med kortad arbetstid och därmed sänkt inkomst, i samband med finanskrisen. Detta sedan regeringen Reinfeldt inte visat minsta intresse för att stötta industrin. Ett avtal som jobbades fram i hemlighet och som fick det att storma i LO-förbunden. Men Löfven red ut stormen. Det är när Stefan Löfven delar med sig av förhandlandets konst som han känns som mest hemma. 

»Man måste forma en insikt om att det handlar om en bytesaffär.« 

Konsten att klara av fackliga förhandlingar är dock inte lika med konsten att klara av politiska förhandlingar, inser han den hårda vägen via december- och januariavtal med de borgerliga partierna. Som det visar sig är avtal här inte detsamma som en överenskommelse som håller. 

Det var insikten om att det inte går att nå samma resultat eller lita på samma hedersregler i det politiska spelet som i det fackliga systemet som till sist fick honom att tröttna.

Här hade Löfven ändå kunnat vara något mer självkritisk, för utrymme för S-politik blev det knappast, trots en S-ledd regering och ett antal riksdagsförslag, som de borgerliga ofta röstade ner.

Stefan Löfven är grundtrygg, efter en harmonisk uppväxt i Ådalen hos Iris och Ture och fostersyskonen. 

Kanske gör detta att även hans barn- och ungdomsminnen nästan enbart är goda?

Tryggheten är i vilket fall ett av hans starka kort som statsminister. Under såväl Coronapandemin som den plötsliga attacken på Drottninggatan har han det lugn och den närvaro som krävs i mötet med medborgarna. Däremot saknar jag lite mer av den oro och det tvivel han rimligen borde känt när smittspridning och död spreds okontrollerat på äldreboenden.

Att han älskar sin fru Ulla är inget han hymlar med, men det har vi hört förut.

Däremot inte om hans sista möte med fostermamman Iris under pandemin, som är både rörande och fint i sin återhållsamhet. 

Han gråter efter mötet med offren för terrordådet på Drottninggatan. I övrigt är det sparsamt med redovisade känslor, men gott om namn. 

Personligen föredrar jag Löfvens återhållna stil framför exploderande känslor, men saknar ändå mer av inre oro och grubbel, inte mins efter det märkliga januariavtalet med L och MP och C. Att det inte gav utrymme åt mycket S-politik stod ju snabbt väldigt klart. 

Att varenda minister och sakkunnig han haft i sin närhet har gjort allt fantastiskt bra känns ju också något osannolikt. 

Sanningen säger han säkert, men det känns ofta som om hans kompetenta medförfattare fått dra orden ur honom. Det är såklart en balansgång mellan att vara lojal med sitt uppdrag och medarbetare som slitit för honom – och att ge detaljer även om sånt som inte kommit fram i tidningsartiklar och intervjuer. 

Men kanske är han för nära i historien för att kunna riva av alla plåster. 

Skarpa ord reserveras för några få, SD, KD:s ordförande och Vänsterpartiets ordförande som röstade bort S-regeringen tillsammans med Tidö-partierna. 

Han erkänner att han (med all rätt) irriterades av det han såg som klassförakt när folk häpnade att över att han pratar så bra engelska. Och berättelsen om den omsydda Nobelkostymen är kul.

Spelet runt valet av ny ordförande för Socialdemokraterna är riktigt spännande, även om alla vet hur det slutade. Här finns också de roliga detaljerna, där Löfven konstaterar att oron främst gäller huruvida han »skulle gå igenom rutan« och klara debatterna? 

»Mina tre föregångare Göran, Mona och Håkan hade ju ett gemensamt: de var sagolikt slängda i käften. I Jämförelse med den trion kunde jag bara framstå på ett sätt – som oändligt tråkig!« Men som han sen konstaterar: »Samtidigt fanns det kanske en och annan som vid det laget längtade efter just lite svalkande tråkighet.«

Den tidigare statsministern ägnar sig numera åt politiken i internationella organisationer, bland annat som ordförande i de europeiska Socialdemokraterna PES (som skakades av en allvarlig korruptionsskandal i samband med fotbolls-VM i Quatar.) 

Att Löfven även sedan 2023 har ett uppdrag som lobbyist som konsult på PR-firman Rud Pedersen nämner han dessvärre inte i boken. 

Det är ändå intressant att hänga med Stefan Löfven. Det är en sympatisk, behärskad, flitig, och uppgiftsorienterad person som framträder, absolut inte utan känslor och engagemang, men i grunden reserverad. Det är så gott som alltid representanten som talar, den fackliga, ordföranden, S-ledaren, statsministern. Människan därbakom får mindre plats. 

Sjömansflickan söker en hamn

Ylva Mårtens skönlitterära debutroman är ett avslöjande porträtt av en tärande – och stärkande relation med en fulländad kanske-man. Som gjord att diskutera i en bokcirkel!

ROMAN. Ylva Mårtens 
Sjömansflickan (Kaunitz-Olsson)

Åsa Sträng tar tåget till ett italienskt kloster, i sällskap med anteckningsböcker och minneslappar. Hon är journalist, men nu ska hon skriva om sin långa och tärande relation med den drygt 10 år äldre Sten Dahl, som i telefonkatalogen när förhållandet startar, titulerar sig videoartist. Och har fem barn med fem olika kvinnor. Det ska bli ytterligare barn: Med Åsa – och i ungefär samma veva även med en gammal flamma som han passar på att hälsa på när Åsa inte är tillgänglig några veckor. 

Boktiteln är först lite förbryllande, men handlar om hennes magiska tänkande runt kläder. Att de där röda högklackade skorna med slejf och den marinblå sjömansklänningen ger tur. Med dem och rött läppstift är hon rustad för relationskampen. Och den blir ovanligt lång och svår, något Ylva Mårtens skildrar med absurda och träffsäkra minnen från vardag, arbetsliv och samtal under åren i en av och på-relation med med Sten. Tonen är behärskad, ibland nästan torr. Detaljerna får berättelsen att leva och läsaren att undra hur detta ska sluta. Eller snarare varför det inte tagit slut för längesen. Men för Sten är det enkelt, inget behöver ta slut som inte börjat!

Varför föll hon för en sådan hopplös typ?

»Han var snygg. Hans röst var vacker. Hon ville träffa någon.«

Konstigare än så är det inte när Åsa inleder ett från hennes sida seriöst förhållande med denna kulturman, snart 50. De blir ett par, men har de en relation på riktigt? Nej, nej!  Sten vill gärna träffas, periodvis ofta, bara det inte klassas som stadigt. Inte ens när de får gemensamt barn. Planering ligger inte i hans natur. Eller trohet. 

Ändå förväntar han sig sexuell tillgänglighet och har inget emot markservice när han får lust att ses. Förvånansvärt ofta hamnar hon i köket, fixar, städar, lagar mat. Revisionen är obönhörlig om de många små tingens förbannelse och förtryck. 

Boken Åsa bestämmer sig för att skriva, för att komma till klarhet, blir som ett samtal med en väninna, ömsom rakt och sakligt, ömsom ältande, grubblande; vad gjorde hon för fel,? kunde hon agerat annorlunda? Sådär som kvinnor skuldbelägger sig i relationer sen tidernas begynnelse. Men stormarna finns huvudsakligen inuti henne, de båda har en anmärkningsvärt artig ton även i känslostarka gräl, något Åsa förklarar med deras uppväxt i överklassen. Åsas föräldrar och deras relation är också en intressant spegel och del av en möjlig förklaring.

Vad Sten tänker manifesteras i hans obekymrade handlingar, renons på konsekvenstänk. Han ser manlig sexualitet som något speciellt. »En månad är en lång tid för en man att vänta. Då skulle jag träffa nån annan. Jag har ett slags sensibilitet, ett uttrycksbehov, men samtidigt är jag väldigt hämmad. Mitt temperament är en blandning av blyghet och ambivalens.«

Under hemfärd efter en fest säger han:

»På måndag om två veckor ska den där tjejen på galleriet och jag träffas och prata om min utställning. Jag skulle vilja ligga med henne.«

Hon svarar inte, håller bara lite hårdare i ratten. 
För honom är allt så självklart, det är bara hon som inte vill förstå hur han fungerar.

Det både Åsa och läsaren vill fatta är: Varför håller hon så länge fast vid en man som var så dålig för henne? Och det gör boken perfekt att diskutera i en läsecirkel!

Sista resan från kärleken

I ett litet rum på Jamaica tar en kvinna farväl efter en sjuårig relation. Den omöjliga men samtidigt den enda möjliga. Karolina Ramqvists Augustprisnominerade roman är en utforskande och svidande kärlekshistoria. 

ROMAN. Karolina Ramqvist Den första boken (Albert Bonnier)

Hon är bara 16 år när kärleken till drabbar henne under en ensam resa till Jamaica. Nu är det 2002. Sju år har gått- Hon är 23, han 27. Det är deras förmiddag tillsammans, innan planet går till Sverige. Att hon inte tänker återvända sägs inte rent ut, men blir ändå klart eftersom berättaren har framtidens kunskap om det som hände för länge sen. 

Paret befinner sig i sängen, i det lilla, varma rummet, utanför är den soldränkta gården, hans släktingar, havet. Det är hett, men kylan smyger sig in i henne när avskedet närmar sig. 

Under denna sista förmiddag tillsammans rekapitulerar hon deras relation, förhoppningarna, hindren, den ojämna maktbalansen, men framförallt den starka kärleken, bortom alla barriärer. 

Han heter Paul. Hon är namnlös, väldigt lite sägs om hennes bakgrund, men man anar medelklass. Medan hon kliar sina insektsbett, hör ljuden från gården, han sover och vaknar, rekapitulerar hon förhållandet. Som det är, som det var men också med perspektivet från den som många år senare vet hur det blev. Det är elegant. 

På vissa sätt ger denna sovrumsskildring samma stämning som i Marguerite Duras l’Amant, älskaren. En ung kvinnas utforskande av en manskropp, sakligt och med begär. 

Karolina Ramqvists huvudperson har även sin starka drift att bli någon genom skrivandet, vilket tvingar henne att vara mer modig och nyfiken än hon egentligen är. Göra saker som att besöka Jamaica ensam. Denna sista gång, då hon återvänt, efter nästan två års frånvaro är allt annorlunda, en stillhet som kanske kommer av »att båda två var på väg att ge upp eller redan hade gjort det.« Hon vet att det är slut. Men önskar att hon inte visste det. 

Hon har inga pengar, som andra kvinnor som besöker ön – och ibland honom.

Istället bygger hon kulturellt kapital via sitt skrivande. Medan hennes dörrar vidgas stängs hans, Han är beroende av resenärernas resurser och av att tjäna pengar på sätt som hon inte vill veta något om. Han sjunker neråt och hon stiger uppåt. 

Även hennes bleka hud provocerar, skiljer ut henne, är ett latent hot. 

Texten vibrerar av den drabbande kärleken, den som lever vidare, trots olikheterna, trots kulturgapet, trots relationer med andra, trots att hon är en vit, »född av buckrafolk«, 

Deras förälskelse river i början alla hinder. Och han är fortfarande den som ser henne precis som den hon är.

»Att han begrep henne bättre än hon själv gjorde var inte särskilt konstigt eftersom han tycktes kunna se allt som hon ville blunda för, alla hennes begränsningar och hur de gjorde henne svag och svekfull och omöjlig för någon av dem att lita på, vad hon än sade.«

I berättelsen lurar också våldet, som finns utanför deras bubbla. Inte bara på Jamaica. 

Karolina Ramqvists roman är en vacker, välskriven och vemodig tidsresa i en historia om kärlek, makt, underordning och förlust. 

Varför vill mamman inte leva?

En mamma tar sitt liv, hennes vuxna dotter försöker förstå genom att läsa hennes journaler. En stark roman om den vackra mamman med alla tabletterna och flickan som bara ville bli älskad. 

ROMAN. Helene Rådberg Mammajournalerna (Ordfront)

»Flickan fortsätter leva i mig. Jag är hon och samtidigt vuxen.«

Raderna sammanfattar Helene Rådbergs berättarjag, i den här berörande berättelsen om en flickas mammalängtan. Den vuxna dotterns oro när mamman som gör upprepade suicidförsök med hjälp av sparade tabletter, sätts ihop med kärlekstörsten hos den lilla flickan hon var. Det är en sorglig berättelse, så olik hennes uppföljande bok Kvinnorörelse, om frälsningssoldaten Hilda Ringqvist, som blir en av Frälsningsarméns officerare i Sverige, och senare är med och startar Gefle Socialdemokratiska kvinnoklubb. Och som är mormor till mamman. Av de sju barn som Hilda födde är Barbros mamma Tyra det fjärde. Men hon dör tidigt och Barbro är mammalös när hon tidigt får två barn med en man som snabbt lämnar henne..

Via minnesanteckningar, journaler, egna tankar under terapi följer författaren mammans och sin egen historia, Från att hon ett och ett halvt år gammal klappar hejdå till sin lillebror, som fem veckor gammal ska adopteras bort, fram till vuxna Helen, som också hon söker akutvård för ångest.

Mamman, Barbro, är vacker, ung, längtar ut, lämnar ibland sin lilla dotter ensam i spjälsängen på kvällen. Pappan försvann när lillebror föddes. 

Men det finns ofta personer i närheten som ser och hör och hjälper till. Farmor och farfar är två sådana underbart trygga gestalter. Till deras hem med sagoläsning, bärplockning, julklappar och kärlek flyttar Helen och hennes lillasyster fram och tillbaks. 

Även om mamman har glada perioder då hon syr fina kläder, bakar kakor, umgås med andra hemmafruar finns det ett ständigt mörker i henne. 

Barbro är begåvad, men hoppar av realskolan, pengar till utbildning finns inte. Hon är samhällsintresserad, men måste anpassa sig till tidens krav på kvinnor. Tabletter och psykiatri blir hennes flykt, och gör de båda döttrarna till ångestfyllda medberoende, som ständigt måste vara beredda att hämta på akuten, eller på nattliga samtal.

Helens egna terapisamtal, återges som osammanhängande fragment, minnen av att vara barnet som blir mamman fast hon bara längtar efter att vara barnet som blir upplyft, kramad och älskad av sin mamma.   

Mammajournalerna med sin medicinstinna behandling, där ett antal läkare samtidigt kan skriva ut stora mängder av olika sorters lugnande preparat, ger kanske bilden av en föråldrad psykiatri, men även i dag är behandlingen i stort inriktad på psykofarmaka. 

Samtidigt är det oerhört svårt att ge det enkla svaret till varför Barbro inte ville leva längre, men Helene Rådberg, 2024 års Ivar Lo-pristagare, gör ett djuplodande och verkligt läsvärt försök att förstå.

Fenomenala bladvändare för bokslukare

Liv Beckström

Såklart handlar det om kärlek, lycklig, olycklig, omöjlig, förbjuden… Men också om att kämpa för rätten till sin kropp, en inkomst, ett liv med självbestämmande.  Här är 15 finfina tips för bokslukare från läshörnan 2024. Från 1800-talets romantiska förvecklingar till tjejkamp i våra dagar.

Romantik och politik i 1800-talets England, kvinnorörelsens rösträttskamp, rörande uppväxtskildringar och flickor som kämpar. 15 bladvändare för bokslukare!

Yrkesresenärer som inspirerar

Det går att börja om och få ett nytt arbetsliv i Sverige! Charlotta Kåks Röshammars tio yrkesresenärer inspirerar på ett inbjudande och begripligt språk.

INTEGRATION. Charlotta Kåks Röshammar Att jobba i Sverige ( Lättläst)

På omslaget ser vi Najma Abubakr innanför en öppen dörr. I blåkläder och med svetsglasögonen hängande framtill. Najma älskar att svetsa och vet att hon är bra på det hon gör. Hon ser – med all rätt – stolt och nöjd ut, som en av de tio personer, sex kvinnor och fyra män med bakgrund i ett annat land som berättar om hur de hittat nytt jobb i Sverige.

Uppvuxen i Somalia har resan till lärare för blivande svetsare på yrkesakademin i Borlänge varit lång och inte utan hinder. För den har krävt mod och uthållighet – och en arbetsförmedlare som vågade tänka nytt och uppmuntra henne att ta en otraditionell yrkesväg. Såna behövs det fler av, inte färre som nu.

Barat från Eritrea jobbar på förskola, Mostafa från Libanon är rektor, Asgar från Afghnistan/Iran jobbar i hemtjänsten, Rafal från Irak är läkare, Sergej från Ukraina är snickare, Zina från Syrien är chef på en krämfabrik: Alla är berättelser man blir glad av. 

Charlotta följer upp flera av människorna hon berättade om i boken Ett helt nytt liv (Konsai), där hon presenterade tolv kvinnor från hela världen som lyckats starta om i Sverige. Det har krävts tålamod, kamp och mycket pluggande, men till sist har det gått. Språket i boken, inbjudande, koncentrerat och lättläst, gör att den kan nå många som kanske inte tror att det är möjligt att få ett jobb – och att det finns flera vägar dit. 

Hembiträdet Bettys liv och tårar

De tre delarna om Bettys liv 1937 till 1951 ger hembiträdet och kvinnors hushållsarbete plats i litteraturen, tillsammans med passion, politik och stor kärlek till böcker.  

ROMAN. Katarina Widholm Räkna hjärtslag, Värma händer, Käraste vänner (Historiska media)

Betty är 17 år när hon tar tåget från Hudiksvall för att bli hembiträde hos familjen Molander i Stockholm. I tre böcker följer vi hennes liv i arbete, kärlek, bekymmer och sorger under åren 1937 till 1951. En period med dramatik och oro både i omvärlden och i Bettys liv och vardag, full av hushållsarbete och omsorg, men också av hemlig kärlek. Hembiträdets många sysslor lyfts och får sin berättigade plats i litteraturen, när hon strävar från arla till särla hemma hos doktorsfamiljen, men även får vänner och insikt om samhällsklyftorna.  

Betty är i början omedveten om det mesta. Hon har ingen aning om att hon fått plats hos en familj där mannen, doktorn är organiserad nazist. 

Men hon älskar att läsa, vilket redan på de första sidorna sammanför henne med den stora passionen i livet, Martin, han som ger mer sorg och tårar än lycka.  

Roligast är att själv följa allt som händer Betty och läsa i ordning, utan att snegla på baksidestexterna. Jag nöjer mig med att berätta att de tre böckerna är riktiga bladvändare om en ung och kunskapslängtande flickas kamp för respekt och oberoende och en folkbildande berättelse om en tid när hembiträden, som vid förra sekelskiftet, var landets största kvinnliga yrkesgrupp. 

Hembiträdenas villkor förbättras, Betty tar sig både framåt och uppåt, men i botten finns hela tiden grundansvaret, det kvinnliga. Hon tar ansvar för allt och alla och vill så gärna hjälpa till och planera och organisera så att andra ska ha det bra, hon unnar sig sällan vila. För henne är det livspussel föräldrar idag pratar om en ouppnåelig dröm. 

Fantastisk bok om soldaten Hildas kamp 

Med korta, poetiska kapitel får vi den fascinerande berättelsen om Hilda Ringqvist, som blev frälsningssoldat vid 17 års ålder år 1884 och hennes liv fram till 1909 när storstrejker och rösträttskamp skakar om Sverige. En underbart levande roman i Moa Martinsons anda.  

ROMAN. Helene Rådberg Kvinnorörelse (Ordfront)

Kvinnor kan och får tala! Orden väckte Hilda Ringqvist som blev en av Frälsningsarméns första officerare i Sverige och så småningom en aktiv i rösträttskampen inom arbetarrörelsen i Gävle. 

På omslaget möter fem allvarliga unga kvinnor läsarens blick. På huvudet 1800-talets bahytter, knutna under hakan, på bröstet budskap om Jesus ankomst. 

En av flickorna, Hilda Ringqvist, är författarens mormorsmor och bokens huvudperson. Som 17-åring dras hon in i Frälsningsarméns nya väckelserörelse i Norrköping, en plats där kvinnor kan, får och förväntas tala, inte tiga i församlingen.

Hon får, som en av de första, utbilda sig till officer på Krigsskolan i Stockholm, och som kapten reser hon land och rike runt och öppnar nya kårer. 

Så småningom tar hennes liv en annan vändning, via kärleken. Hon föder sju barn, får för första gången höra och fundera över innebörden i det nya ordet feminism, och rättvisa.

Gävle är en stad med stora klyftor och starka klasskonflikter, där polisen inte drar sig för att hota, fängsla och registrera även dem som protesterar fredligt. 

Genom Hilda följer vi tidens svåra fattigdom, de stora strejkerna som ofta resulterar i att de som kämpar svartlistas och får sparken, de många barnen »som bara kommer«, de trånga bostäderna och kroppar som slits ut. 

Under åren i Frälsningsarmén har hon haft uppdraget att tala. Det vill hon fortsätta göra och säger till en av de män, Fabian Månsson, som lämnat rörelsen för att den drog bort människorna från klasskampen: »Men kvinnornas plats. Vilken plats har kvinnorna? Jag var myndig som kapten och blev omyndig så fort jag gifte mig.«

Men steg för steg vinner arbetarrörelsen och Socialdemokraterna politisk makt, i allians med fackföreningarna, som medgrundare av partiet. 

Hilda går med i S-kvinnor. Kampen för hon tillsammans med sina döttrar. 

Helene Rådberg, som gjort en imponerande research, fick i år välförtjänt fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för sitt författarskap. 

Bättre än så här blir det inte!

Kärlek, förhoppningar, förväntningar och förvecklingar i den lilla avkroken Middlemarch i England, åren 1829-1832, när förändringens vindar är på väg in i samhället är fantastiskt underhållande läsning. 

ROMAN. George Eliot Middlemarch, strålande nyöversatt av Hans-Jacob Nilsson (Albert Bonnier)

Romanen Middlemarch beskrivs som »en studie i lantligt småstadsliv«, och utspelas i en liten engelsk avkrok 1829-1832, dit nya politiska idéer är på väg, liksom planerna på järnväg. Men den skildrar också fyra bröllop och en begravning, med kärlek, ambitioner, förhoppningar, besvikelser och förvecklingar i högsta Jane Austen-klass. 970 sidor i en sprudlande och elegant nyöversättning av en av landets främsta översättare är njutbar och underhållande läsning, på en nivå som är sällsynt i dag. 

I centrum står de två föräldralösa, men långtifrån fattiga, unga systrarna Dorothea och Celia Brooke, deras relationer och livsval. Dorothea vill uträtta något, vara till nytta, inte bara vara ett äktenskapligt smycke. Hennes val av make förvånar fler än hennes lillasyster. 

George Eliot (pseudonym för Marian/ Mary-Ann Evans) har förmågan att elegant, vasst och samtidigt medkännande skildra framgångar och tillkortakommandet, i ett litet samhälle, som precis som idag, hellre tror på rykten än fakta, som läser tidningar, diskuterar politik och hånar politiker ungefär som idag och där äktenskap är lika mycket en ekonomisk som en känslomässig förening.

Romanen är späckad med pricksäkra psykologiska porträtt av det engelska samhällets klassklyftor, kvinnors underordning och strategier för inflytande.  

Dialogerna och författarens omväxlande ömsinta, roade och elegant ironiska kommentarer är en läsfest med, för min del, många invikta hörn för att kunna återvända till godbitarna. 

Boken publicerades i åtta delar 1871-72, men fick då inte odelat positiv kritik. Genombrottet kom inte förrän 1948. Men sedan dess har den haft en topplacering i brittisk kanon. 

BBC placerade år 2015 Middlemarch på första plats av de hundra främsta brittiska romanerna någonsin. Och det är bara att hålla med! 

Tar det slut mellan Vajlet och Rut?

Passionen sätts på sparlåga i den tredje delen om lärarinnan Vajletts inre kamp med sin längtan efter postfröken Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna och vem vinner striden mellan de frälsta och tvivlarna?

ROMAN.  Karin Alfredsson. Valentin och Ketty (Brombergs)

1950-tal i västerbottniska Granträskåsen. Här arbetar småskollärararinnan Vajlett som har bestämt att hon inte kan fortsätta kärleksmötena med postfröken Rut. Det riskerar för mycket i den djupt frireligiösa bygden, där tolerans för det avvikande är sällsynt.  Frälsningsivern i Granträskåsen förstärks när syskonen Valentin och Ketty anländer.

I denna tredje del fortsätter berättelsen om de olika, brokiga, ofta tilltufsade människorna i byn, deras livsöden förstärkta av protokoll från församling, husmorsmöten och andra bygemenskaper. Här får barn fortfarande mässlingen, avverkning och transport av skogen ger fortfarande välbehövliga inkomster till arbetslösa, Fattigdom är mer regel än undantag, fortfarande kan kylan döda den som inte har råd med varma kläder. Jag sugs in i berättelsen och striden mellan de frälsta och mindre troende. Och Vajletts inre kamp med sin längtan efter Rut. Hur ska det gå för de två förälskade kvinnorna?

Fenomenala fruntimmer imponerar

Ruth Kvarnström-Jones har med hjälp av gamla styrelseprotokoll, arkiv och anekdoter, åstadkommit en härlig roman om de flitiga, modiga och smarta fruntimmer som bar upp anrika Grand Hôtel i Stockholm vid 1900-talets början. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel, översatt av Mats Foerster(Prinz)

Historien om det ståtliga hotellpalatset med anor från 1874, ständigt och alla människor som arbetade där, är en historia för bra att glömmas bort. Men utan Ruth Kvarnström-Jones forskning hade det knappast blivit en så underhållande och samtidigt folkbildande roman om främst de kvinnor som var med och gjorde Grand Hôtel till en succé, inte bara hos kungligheter och högre ståndsfolk. 

Vi introduceras till hotellets bekymmersamma situation år 1901 när styrelsen återigen diskuterar det prekära ekonomiska läget, men nu med en möjlig lösning: Anställ den driftiga Wilhelmina Skogh! Hon vet hur ett hotell ska skötas och äger redan tre välskötta och lönsamma hotell längs järnvägen. Dessutom gift med en välrenommerad vinhandlare. 

Förvisso är kvinnans plats i hemmet, men vad är ett hotell om inte ett hem, argumenterar hennes förespråkare i styrelsen. 

Argumentet, tillsammans med omdömen som erfaren, kreativ, driftig med mera tar skruv. Visserligen lär hon vara »ett rivjärn«, men som en fritänkande styrelseledamot konstaterar, så säger man ju om alla kvinnor som varken tål tokerier eller trots. Fru Skogh erbjuds jobbet som hotellchef – men hon kommer inte utan villkor, som inte är förhandlingsbara!

Redan från start i denna skildring av kvinnokraft och systerskap står det klart att Wilhelmina inte backar från tuffa beslut, och talar klarspråk. Men inte utan hjärta, »hon utdelar en örfil med samma hand som hon hjälper en människa i nöd.« 

Hennes egen karriär började, som för flertalet andra, i disken, hon har jobbat sig upp. 
Att Wilhelmina inte gillar fackföreningar framgår tydligt, men hon kommer till insikt om att de enorma orättvisorna som delar Stockholm i ett mindre antal rika och en stor grupp mycket fattiga varken är bra för hennes verksamhet eller samhället. 
Och hon ser kvinnornas maktlöshet, och utsatthet, och hjälper när hon kan. 

Författarens nyfikenhet på hotellets historia väcktes under ett sommarjobb på hotellet på 1980-talet och hon har fått tillgång till unikt material, som hon förvandlat till en bildande och spännande roman i Alice Lyttkens anda. Det vill säga båda känsla och förnuft, både romantik och realism, allt invävt i klarsynt kvinnokamp, som nu hittat massor av läsare, utan någon särskild medieuppmärksamhet och hamnat på bokhandelns bestsellerhylla.

Mot slutet av romanen får Sverige även världens första kvinnliga nobelpristagare Selma Lagerlöf. Givetvis ska hon hyllas, av rösträttskvinnorna på Grand Hôtel!

Förutom att detta är en riktig bokslukarbok som man dessutom blir glad av har den teveseriepotential. Hoppas att någon nappar!

Kvinnor förenade i ett broderi

Läraren Paula har problem som hon inte vågat berätta för nya kärleken. Hon flyr till en kurs i broderi på en folkhögskola och vidgar sina vyer genom andra kvinnors historia. 

ROMAN./FEELGOOD Sara Paborn Svartstick (Albert Bonnier)

Den finns på bestsellerhyllan som pocket, berättelsen om den missmodiga och nerviga läraren Paula, som bara kan få lugn i själen av – för henne – totalt meningslösa hantverkskurser på folkhögskola. Här möter Paula den trygghetssökande Gunni, som jobbar och sköter service samtidigt som hon drömmer om förälskelsen Angela hon inte träffat på 20 år. 

I en upphittad dagbok på skolan får kvinnorna del av bekännelserna från den unga Anita från 1950-talet, som blivit blixtkär i helt fel man. 

Den svarta silkestråden för broderier som ska användas på kursen förenar tre kvinnornas historia. 

Boken håller ihop med lagom doser kvinnofrigörelse, spänning, svek och romantik. 

Dramatik, kärlek och kvinnohistoria

De 628 sidorna om en ung kvinnas sökande efter släktens gömda hemligheter och märkliga dödsfall blir med sina oväntade vändningar en bladvändare av klass.

ROMAN. Kate Morton Homecoming (PAN)

I hyllan med engelskspråkig litteratur står idel bästsäljare, med likartade baksidestexter. Jag chansar på löftet på framsidan om att boken är en »fantastisk gåva«. Och blir inte besviken. 

Berättelsen tar avstamp i södra Australien, julafton 1959. I centrum är en familj, mamma och fyra barn, som ska ha en picknick. 

Det hemska som händer varvas med den andra huvuddelen av romanen, med upprinnelse i London i början av december 2018. Joan, snart 40-årig journalist som både blivit av med pojkvän och stora delar av sina inkomster i mediekrisens spår beslutar sig för att återvända hem till Sydney när hennes mormor Nora hamnat på sjukhus. Hon inser att mormodern har hemligheter från sitt förflutna och beslutar sig för att ta reda på vad som hänt. 

Det här är en bok som mår bäst av att inte spoilas, så att läsaren själv överraskas av allt som händer – och hände – i romanens två parallella tider, som så småningom löper samman. Det handlar om försvunna barn, oförklarade dödsfall, ett antal livslögner med stora konsekvenser och är både sorgligt, kärleksfullt, känslostarkt och överraskande mer än en gång, när sanningen långsamt rullas upp. Morton lyckas hålla ihop romanens alla inblandade på ett synnerligen skickligt sätt. 

Vart vill Kathrine gå?

Hildas dotterdotter Kathrine vill varken bli som mormor, eller mamma Greta. Hon vill inte arbeta på fabrik, inte vara arbetarklass och absolut inte ha med textil och fabriksarbete att göra. Alakoskis tredje del om åren 1975 – 1995 låter frihet och förtryck brottas om utrymmet i en ung kvinnas kropp.

ROMAN. Susanna Alakoski Dotterdottern (Natur & Kultur) 

Hilda, växer upp under ständiga krig i Finland, och fick som ung flicka jobb med egen inkomst på Bomullen, Wasa Bomull Manufaktur. Hennes dotter Greta, flyttar till Sverige, och jobbar som sömmerska på Algots. Båda har fått varsin tidigare bok.

I denna tredje del (av planerade fyra) är dotterdottern Kathrine huvudperson. 

Vi följer henne under 20 år, 1975 – 1995. Från tonåring till vuxen kvinna. Hon stänger öronen för mammas prat om kamp och solidaritet, där hon tillsammans med kompisen Viveka, pressar sig i löparrundor uppför backarna i Skellefteå ända tills intresset för killar och fester tar över. I Kathrine bor längtan bort, men oklart vart. Hon vill inte bli som mamma eller mormor, men hur vill hon vara?

Pappa Arvos misstänkta självmord gnager henne, men går inte att prata om hemma. 

Ung tjej i 1970-talets Skellefteå är en prövotid, med mix av förväntad frigjordhet (dvs inte protestera även om man inte vill ligga med okända killar) och traditionella kvinnofällor som risken att bli med barn. 

Med textilindustrins kris, kvinnorörelsens uppvaknande, den politiska teatern, vilda strejker, ockuperade hus, förankras vi i tiden när politik ofta var detsamma som vänster. Ibland så spetsad att inte ens sömmerskorna själva kände igen sig i pjäsen om deras uppror. 

Kathrine drar från Skellefteå, liftar och flyttar ihop och isär. Hon vill göra sig av med allt som klingar finskt. Vill leva på riktigt, men hur? 

Finast i boken är den djupnande relationen till mamma Greta, hon som outtröttligt kämpar för jämställdhet och oftast talar för döva flicköron om vikten av utbildning som en väg till frihet. 

»…Ack, ni unga förstår så lite, så lite. Ni har väl helt missat att kvinnor för första gången får vara med i det där Vasaloppet också. Och har ni ens noterat att Norge fått en kvinnlig statsminister? Den som sover bort sin medvind måste sedan ro fram i motvind, muttrade hon vidare och skruvade upp radion.«

Insikterna spirar med växande ålder. Som hos de flesta av oss. Kathrine ser på sin mamma och ser »en människa som var oändligt törstig på ett liv hon inte fått leva fullt ut.«

Plats för både tårar och kärlek 

Det här är en bok med driv och dramatik på varje sida. Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få kämpa.

ROMAN. Majgull Axelsson Svalors flykt (Norstedts pocket)

Elake herr P, så kallar psykologen Christel sjukdomen som flyttat in i kroppen och som hon försöker ignorera. Hon har passerat pensionsstrecket men fortsätter ta emot patienter. Och en av dem vänder upp och ner på hennes numera stillsamma tillvaro. 

Flickan Molly Andersson, vill kallas Zadie Moonbeam och har mot alla odds klarat sig från missbruk och kriminalitet, trots sin våldsamma, otrygga uppväxt. Nu hoppas hon på en egen lägenhet efter år som jo-jo mellan fosterhem och korta perioder hos de biologiska föräldrarna.

Genom att låta perspektiven skifta mellan flickan och den erfarna Psykologen på väg att tappa kontrollen över sin kropp växer handlingen fram, samtidigt som deras relation tar oväntade vändningar. 

Genom olika omständigheter kommer delar av deras liv flätas samman, dock inte på ett lyckligt sätt. Axelsson väjer varken för sorg eller brutalt våld. Eller för den delen ondskan, oavsett var förklaringen finns. Det här är en bok man sträckläser med driv och dramatik på varje sida. Få av oss har undgått Esmeralda, lilla Hjärtat, som mot alla instansers vilja av Kammarrätten dömdes att återförenas med sina missbrukande föräldrar och vanvårdas till döds. I den här möter Mio, samma öde. Majgull Axelsson värjer inte för grymheter, hon lyfter social tragedi till litteratur.

Den som inte vill gråta under läsningens gång kommer att få det jobbigt, eftersom utsatta barn är en bärande del av handlingen. Utsatta är förresten ett alldeles för klent ord! Här handlar det om barn som sett, hört och upplevt outhärdligt för mycket och där föräldrarna istället för att vara bäst för barnen är värsta tänkbara för barnen. 

Porträttet av Christel, som tvingas möta både svaghet och beroende är både osentimentalt och ömsint. Hennes relation med Zadie gör läsaren glad. 

Bladvändare för flickors frihet 

Det finns en stor och mörk hemlighet i 17-åriga Skys liv, som gradvis vecklas upp. Colleen Hoover är mästerlig på att i feelgoodform värna flickors rätt till integritet och frihet.  

ROMANTIK. Colleen Hoover Hopplös, översatt av Ida Ingman (Modernista)

Antalet ungdomsböcker av svenska författare går ner rejält. Det är på många sätt en tråkig utveckling, men den här, en i raden av författarens bästsäljare, är välskriven, spännande och har alla de romantiska ingredienser som drar in en ung tjej i läsande. Och är mycket fint översatt.

I det här fallet i relationen mellan den 17-åriga Sky Davis som går sista året på high school och den attraktiva och mystiska Dean som beter sig så märkligt. 

Det handlar, som i flera av författarens böcker, om tuffa uppväxtvillkor för fattiga flickor, 

vänskap, skolstrul med mobbning och kärlek med förhinder.

Framförallt handlar det om att värna deras rätt till frihet från övergrepp och förtryck. Alltså samma ämnen som tidigare Almapristagaren Lauri Halse Anderson lyfter i sina ungdomsböcker (som föräldraföreningar förbjudit läsning av i flera delstaters skolor!). Colleen Hoover ger läsarna en något högre dos av romantik, förvecklingar och skildringar av åtrå och ömsesidig sex.

Det finns en stor och mörk hemlighet i både Skys och Deans liv, som gradvis vecklas upp. Läsaren får en massa känslor, vänskap, humor och sorg på vägen.

Strålande Stockholmsroman

Lysande om Stockholmslivet på 1990-talet när en tonårsstjej söker efter sig själv genom att gå på klubbar, barer, fester och hoppas att något ska hända. 

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Alltings början (Norstedts pocket).

Att vara tonårstjej, på väg någonstans, men inte riktigt veta vart, att rastlöst vandra mellan ställen där man hoppas Han ska vara eller något ska hända. Och där även dålig sex på mäns och pojkars villkor anses vara ett steg mot erfarenhet och en pinne i anteckningsboken: 

Karolina Ramqvist roman om Saga, hennes bästis Pauline och den obegripliga besattheten i sociopaten och festfixaren Victor Schantz, allt under några år på 1990-talet känns både långt borta och nära. 

Den kom ut 2012, och ges ut på nytt i serien Stockholm läser. Ett lyckat initiativ, för boken  är både en lysande berättelse om att växa upp och en strålande Stockholmsskildring, om livet som utspelades på fik, barer och klubbar i innerstan, åren när datingappar, matbud, gängskjutningar och mobiltelefoner inte var centrum i människors liv. Men det saknas varken droger, fylla eller våld mot kvinnor. 

Saga är 15 år när romanen drar igång. Hon har precis kommit in på ett populärt gymnasium på Södermalm. Mot slutet av boken ska hon fylla 20 och har hunnit vandra många varv på huvudstadens krogar och klubbar och fyllt sin lilla bok med namn på sexuella erfarenheter, som männen tar initiativ till. Saga ser rätt osentimentalt på det hela och håller koll i sitt protokoll. 

Vi är inte flickvänstyperna, säger kompisen Pauline. 

Vi är så fria, säger de båda tjejkompisarna till varandra när de talar om de andra kvinnorna, de som skändas och våldtas. Men i undertexten lurar tvivlet. 

Hennes mamma, en feministisk konstnär är sällan hemma. Pappan en fransman som hon nästan aldrig träffat. Saga lämnas åt sig själv. Hon bjuds på rysk kaviar och fint vitt vin på 16-årsdagen, mammans vänsterkompisar tycker det är näpet med en söt och smart tjej vid bordet. 
Vem hade Saga varit år 2024? En framgångsrik influerare? Det finns mycket att fundera på under läsningen av denna bladvändare om besatthet, längtan och vuxenblivande. 

Akademisk succé läker inte barndomssår

Istället för en succéberättelse om sin enastående klassresa, berättar Rob Henderson osentimentalt och starkt om hur känslan att inte vara värd att älska gnager sönder en liten pojke inifrån och skapar en oro som måste få komma ut.

UPPVÄXT. Rob Henderson Troubled A memoir of foster care, family and social class (Forum)

På baksidesfliken star författaren lutad mot en bro i universitetsområdet i Cambridge, välklädd i kostym och vit skjorta. En bild av en framgångsrik ung forskare på ett spetsuniversitet, men boken han skrivit är skoningslös skildring av hur rotlöshet och oförutsägbara familjevillkor skadar ett barn. 

Hans akademiska karriär är uppseendeväckande, närmast omöjlig att uppnå, efter en uppväxt där risken att hamna i fängelse är många gånger större än chansen att klara en utbildning. 

Oförblommerat återger och reflekterar Rob Henderson över sitt liv från minnenas och de sociala protokollens arkiv.  

Mamman som spände fast babyn i en stol så att hon skulle kunna injicera knark och ta emot sina pojkvänner. 

De tio placeringarna i olika fosterhem fram till adoptionen i tidig skolålder.

De varierande graderna av känslomässig och materiell vanvård, där socialassistenten blir den enda fasta punkten, som han klamrar sig fast vid.

Adoptivpappan som svek honom i en vårdnadstvist.

Efter några år av snabba separationer från det ena fosterhemmet efter det andra stänger han in känslorna. De kommer ut som små och större revolter, ofta tillsammans med pojkar som lever under liknande omständigheter. 

Men den här pojken lyckades alltså, mot alla odds. En framgång han hellre bytt mot en annan och mer harmonisk barndom, med två kärleksfulla föräldrar. 

»Given the choice, I would swap my position on the top 1 percent of educational attainment to have never been in the top 1 percent of childhood instalblity. Much of my own life has been an unsuccessful flight from my childhood.«

Rob skyller inte på skolan, den var mestadels inte dålig med ett antal engagerade lärare, som gjorde sitt bästa.

Första steget mot ett annat liv tar han just genom skolan läsprojekt. Koden knäcks, läsfarten ökar Genom skolbiblioteket lånar han böcker, han fyller ryggsäcken, hemma finns inga. Han slukar böcker även när han struntar i skolan.

Henderson visar statistik om hur splittrade hem där pojkar fostrade av en ensamstående mamma, eller av någon som inte är biologisk förälder, har fem gånger högre risk att hamna i fängelse än pojkar som vuxit upp med båda sina föräldrar. 

60 procent av pojkar med fosterhemsplacering hamnar i fängelse under livet, bara 3 procent tar en college-examen!

Hans egen räddning blev att ta  värvning direkt efter grundskolan. Åren i det militära gav stabilitet, struktur, förutsägbarhet och även stöd när han sökte och kom in på toppuniversitetet Yale. 

Många vassa kommentarer i boken ägnas åt de rika och skyddade så kallade elitstudenternas värderingar exempelvis om droger och polisnärvaro som han kallar lyxåsikter, som inte kostar dem något men istället skadar de mest sårbara. 

Hendersons förhoppning är att boken ska stärka och ge hopp åt någon liten pojke, som andra böcker hjälpte honom. Om små pojkar fortfarande läser böcker är den en fantastisk och stark berättelse.  

Tung uppväxt för talangfull flicka 

Faysas berättelse om sin uppväxt i Tensta, där kompisarna från barndomen börjar skjuta ihjäl varann är brutal och sorglig. Att hon börjar skriva och gå sin egen väg är modigt och hoppfullt.

UPPVÄXT. Faysa Idle med Daniel Fridell och Theodor Lundgren Ett ord för blod (Lind &co)

Hon växer upp i Tensta, där även små flickor kallar varann för bror när de ska vara coola. Faysa har en obändig energi och kraft, som gradvis används för allt mer avancerat bus, så småningom även inbrott. 

En period på religiös skola i Kenya blir den oftast frånvarande pappans reaktion, men så småningom lyckas hon övertala honom att få komma hem. 

Och allt fortsätter, fast runt henne hårdnar omgivningen rejält. Gäng som skjuter ihjäl varann börjar formas. Forna bröder blir dödsfiender när knarket kommer in. 

Hon är som liten nära kompis med ett antal små pojkar som så småningom kommer att bli delar av det växande gangsterkriget, där vänner och syskon drabbas. Hon dövar allt oftare sin ångest med cannabis, drogen verkar vara lika vanlig som läsk i hennes hemtrakter. 

Men hon tycker också om att läsa och formulera sig i skrift, hon gör poesi, ställer upp i en tävling som blir en del av vägen ut ur mörkret i en miljö där ingen kan känna sig trygg. 

Barnen lär sig heja på olika gäng som tidigare generationer hejade på fotbollslag. 

Mamman, som sliter och släpar på jobb ser maktlös flera av sina barn ta fel vägar. Faysa ger läsarna en unik inblick i den otrygga miljö som blir grogund för en dödlig gängkultur. Skolan fungerar mest som en social mötesplats, lärarna nämns inte alls, och verkar inte ha någon roll som trygghetsskapare i Faysas liv. Deppigt!

Faysas berättelse är brutalt ärlig. Att våga stå upp och gå sin egen väg är ett oerhört modigt och hoppfullt steg.

15 boktips för fina lässtunder

Liv Beckström

Agneta Pleijels lysande osentimentala självbiografi, Lena Anderssons vassa fallstudier, Joanna Rubin Drangers gripande seriebok, Karolina Ramqvists hjärtskärande Bröd och mjölk, Louise Pennys eleganta De blindas rike: Fem av de 15 böcker som lyst upp lässtunderna sista tiden och som jag skriver om här.

Deckardrottningen Louise Penny i sedvanlig storform, Claire Keegans fantastiska noveller, indisk feminism, Karolina Ramqvist om ensam flickas matmissbruk och elva andra läsupplevelser. Foto: Liv Beckström.

Svart sheriff i svår balansgång

DECKARE. J.S Cosby Alla Syndare ska blöda översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

En spännande och bitvis obehaglig djupdykning i rasmotsättningar och hämnd i Söderns  USA. 

Titus Crown, sheriff i Charon county. är stolt över sin stjärna. Han vill vara rättrådig, hålla sig till etik och regelbok, inte minst för att gottgöra ett övertramp under sin tid i FBI.

»När de hade diskuterat möjligheten att Titus skulle ställa upp i valet hade han gjort sig stort besvär för att försäkra sig om att Jamal förstod att han skulle bli en sheriff som var svart, inte den svarta folkgruppens sheriff.«

För färg spelar roll i denna välkomponerade, täta, deckare om hur rasrelaterad fientlighet kommer till uttryck i det lilla sydstadssamhället. Charon Countys vita befolkning värnar sitt förflutna, som att behålla en staty från inbördeskriget mellan nord och syd. De svarta vill välta den över ända. Varje begånget brott tolkas utifrån rastillhörighet. 

Att Titus är svart, liksom 60 procent av invånarna varken tillåts eller vill han glömma. 

»Det bor 14 287 människor i Charon County. Sextio procent av de människorna är svarta. Folk som aldrig trodde att de skulle få en chans att rösta på en sheriff som inte skulle stoppa deras bilar och tafsa på deras fruar och döttrar eller nästan slå ihjäl deras söner eller äkta män.«

Han är dessutom antireligiös i ett samhälle med 21 kyrkor och tror varken på Guds straff eller djävulen. Det onda finns inom oss själva. 

Sheriffens etos sätts på hårda prov när han dras in i jakten på en sociopatisk gärningsman, som fört bort och mördat barn under grymmast möjliga omständigheter. Alla barnen är svarta. Men upplösningen är inte som någon trott.

Hela boken talar med en ton blandad av osläckt vrede och pågående sorg. Men samtidigt finns kärleken till familj och medmänniskor där, som välbehövlig motvikt. 
J.S Cosby är en utomordentligt driven författare som håller liv i spänning och relationer hela vägen.
Men ett antal grymma skildringar av våld och tortyr hade kunnat vara betydligt färre utan att budskapet gått förlorat. 

Dödade miljöterrorister  ministerns son?

DECKARE. Kim Faber & Janni Pedersen Skuggriket , översatt av Svante Skoglund (Modernista)

Välskrivet med mycket familjetrassel när danska brottsutredare misstänker miljöterrorism.  

I denna fjärde del i serien om mordspanaren Martin Juncker och hans kolleger inträffar en explosion på ett kolkraftverk samtidigt med ett spektakulärt mord på sonen till en hatad klimatminister. Handlar det om miljöterrorism?

Den som följt serien om poliserna i Köpenhamn med omnejd återknyter här bekantskapen med de flesta av utredarna. Den ärrade Martin Juncker med sin arbetsnarkomani, halvdåliga hälsa, försummade barn, och två kvinnor som väntar på att han ska ha tid med dem en liten stund mellan alla mord är en rätt typisk hjälte i genren. 

Denna gång måste Juncker se sin brist på engagemang i vuxne sonens liv i vitögat på allvar. Skarpt läge uppstår. 

I korta, actionspäckade kapitel följer vi jakten på de skyldiga. Men allt klaras inte upp. Exempelvis ett misstänkt massmord på ett äldreboende, som berör Juncker på flera sätt.

Även för kollegan Signe Kristiansen som brutit mot reglerna i ett tidigare fall för att sätta dit en våldtäktsman oroar sig: Har mannen en hållhake på henne? Fortsättning lär följa. 

Kvinnorna och männen runt Juncker är en väl avvägd blandning, men dragningen till risktagande och för många arbetstimmar har de gemensamt. 

Som tidigare lyckas de båda författarna få till en bladvändare med bra blandning av hårdkokt handling och medmänskliga dilemman. 

Försvunnet knark plågar Gamache 

DECKARE. Louise Penny De blindas rike, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

En sedvanligt elegant blandning av filosofiska samtal och spaning på liv och död.

Kommissarie Armand Gamache är avstängd från sin chefstjänst vid polisen i kanandensiska Montreal, i avvaktan på resultatet av en internutredning om ansvaret för ett stort ingripande mot knarksmugglare sex månader tidigare. 

Smugglarna greps, men en stor del av knarket är fortfarande borta.

Han har tid att ta sig an det egendomliga uppdraget som testamentexekutor åt en städerska, som kallar sig baronessa. Till uppdraget utses även hans vän och granne i den lilla byn Three Pines, bokhandlaren Myrna Landers, samt en för dem helt okänd ung man. På snåriga vägar knyts berättelserna ihop.

Ganska snabbt inträffar ett nytt mord. Samtidigt som snön nästan lamslår trakten samlas de berörda hemma hos Gamache och hans Reine- Marie. Vid deras stora bord finns alltid plats för en tallrik till, och huset rymmer sängplats för vilsekomna, misstänkta eller ej.

Byn Three Pines inne i provinsen Québecs djupa skogar är ett mikrokosmos där både hemligheter, svek och ondska kan uppenbara sig, men där gemenskap, tillit och vänskap ändå står pall. 

Gamache och hans svärson och kollega Jean Guy Beauvoir tar sig an fallet, tillsammans med sjukskrivna polischefen Isabel Lacoste.

Samtidigt följer Gamache narkomanernas jakt på den nya drogen, genom polisaspiranten Ameilia Choquet,som stängts av från skolan. Ska hon falla ner i det knarkträsk där hon tidigare befunnit sig? Miljöerna är skoningslös misär, och den sorgliga gatan Rue st Catherine som skildras såg jag i allt sitt elände under ett besök i Montreal för några år sedan. 

I den sedvanliga Pennyska blandningen av varm choklad, frasiga croissanter, filosofiska samtal på bistron samtidigt med spaning och stenhård mördarjakt uppstår läsarmagi. 

Att jag läste den på engelska för några år sedan spelar ingen roll. Det är få deckare som klarar både en och två omläsningar, som Louise Penny! 

Olöst yxmord utmanar Vera 

DECKARE. Sara Strömberg Skinn (Modernista)

Vera Bergström, privatspanande lokalredaktör i Järpen är välkommen åter! 

Det är februari, nyhetstorka och lokalredaktör Vera Bergström får uppdraget att granska ett flera decennier år gammalt olöst yxmord i Storlien. Far och två små barn dödades, mamman är spårlöst försvunnen. 

Vera dras in i fallet med sedvanlig blandning av journalistisk energi och arbetsnarkomani. Ensamstående, 50 plus, lite sliten i höften, totalt negligerande behov av nyttig mat och sömn är hon en del av en klassisk, men förnyad privatspanartyp. 

Men att hon fortfarande sätter sig och kör upp i fjälltrakterna med dåliga däck, trots vädervarningar om snöstorm är nästan över gränsen till hur dumdristig deckaren/ den hängivna murveln får vara! 

Dock, i den här fjärde boken i serien tar kärleken ett litet skutt framåt, just för att Vera blir fast i snön.  

Själva mordgåtan är osedvanligt obehaglig, och en del av skildringarna där barn inkluderas är svårt att orka läsa. En dos gängkriminalitet i Stockholm stuvas också in, av oklar anledning, 

Det jag gillar bäst med serien är skildringen av det journalistiska hantverket och samarbetet mellan Vera och hennes chef.

Att läsa om redaktörslivet i Jämtland, där lokaltidningarna numera alla ägs av Bonniers, är både underhållande och allmänbildande. 

Det är bara att hoppas att det även fortsättningsvis i verkliga livet finns plats för erfarna murvlar som redaktionsbossen Strömmen och passionerade nyhetsjägare som Vera.  Men hennes framtid hotas nog mer av den galopperande tidningsdöden än av bovar i närheten.

En mammas frigörelse

ESSÄ. Èduard Louis En kvinna i frigörelse, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Efter att ha skrivit om sin pappa ger den franska författaren plats för sin mammas liv och längtan bort.

Vad innebär det att förändras? Frågan har sysselsatt sociologen och författare Èduard Louis genom alla hans böcker, inte minst den senaste Att förändras, en metod. 
Den här handlar om hans mamma. På 109 sidor berättar han om hennes hårda liv och förvandling. Efter decennier som nertryckt, fattig, lågutbildad kvinna, mor till fem barn, gör hon som 45-åring ett oväntat uppbrott. Hon slänger ut Éduards far och börjar bygga ett eget, självständigt liv. 

Deras relation var dålig. Èduard bröt kontakten när hans egen frigörelse och förvandling pågick, och under gymnasieåren lever han som om hon inte fanns. 

»De flesta som berättar om resan från en samhällsklass till en annan berättar om våldet de har upplevt . för att de inte passat in, inte behärskat koderna i den värld de trädde in i. Själv minns jag mest våldet jag tillfogade andra. Jag ville använda mitt nya liv till att hämnas för min barndom, för alla gånger som du och min far lät mig förstå att jag inte var den son ni hade önskat er. 
Jag blev klassresenär av hämndlystnad, och mitt våld lade sig ovanpå allt annat våld du redan hade upplevt. « 

Trots detta kan boken ses som en kärleksförklaring till mamman som på riktigt sökte jobb som städerska hos sin egen son! 

Avståndet till barndomshemmet gör att han så småningom kommer närmare henne igen, han ser våldet, han uppmuntrar henne att agera. 

Det blir uppbrott, det blir frigörelse från skurhink och fattigdom, om än inte total. 

Inte bara hon mår bra av det, även yngste sonen, Éduards lillebror, som tvingas flytta hemifrån och göra något mer än att spela dataspel är tacksam.  

Hon köper böcker, hon slutar titta på teve, precis som sin son byter hon ut sitt efternamn. Och »för första gången talar hon om sitt liv i futurum«.

Sorglustigt om fängslande tankemönster

FALLSTUDIER. Lena Andersson Studie i mänskligt beteende (Polaris)

Vasst och pricksäkert om människors fantastiska förmåga att missförstå varann genom språket. 

Fallstudier, eller moraliteter kallar hon dem, historierna om 14 kvinnorna i boken.

De har fasta eller tunna band till varann och möts i korta avsnitt där det sällan uppstår harmoni. Istället får vi samtal fulla av tankefällor, falska och äkta lojaliteter, självupptagenhet, rädsla för att stå upp mot majoriteten och ren illvilja. 

Lena Andersson fångar pricksäkert konsten att kontrollera genom att kommunicera, liksom förmågan att medvetet missförstå, feltolka, trassla till det för sig och såra andra. 

Det är tvärtomkvinnorna, de som inte utsatts för sexuella trakasserier, som inte känner sig hemma bland rådande normer, som har författarens – och därmed läsarens sympati. 

Ett lysande exempel är lunchen där manipulativa Liselotte öser elakheter över väninnan Matilda under skenet av att de är välbehövliga sanningar. Matildas fåtaliga relevanta motargument tas emot som förolämpningar.
Eller när de båda väninnorna Malin och Eva verbalt hoppar på butikskontrollanten Jenny som berättar att hon inte polisanmälde en ätstörd pojke som snattat godis. 

Den unga Amanda, fnyser åt sin mamma Märtas slitstarka äktenskap, och anser att hon offrat sin frihet genom att hoppa av studier i USA och gifta sig. Trots att  gett henne ett lyckligt äktenskap, medan Amanda gått in i en självupptagen bubbla och sabbar sin relation.

Anderssons syrliga samhällskritik, gnistrar till som små tomtebloss av ironi, som när Eva, kommuntjänsteman har uppdraget att omvandla Stockholms innerstad till en trädgård, något som författaren i krönikor upprest sig emot. 

Den som ibland längtar efter en kritisk röst när enigheten i en grupp blir för stor har en nöjsam lässtund framför sig. 
Mitt i alla missförstånd, medvetna eller ej, finns tack och lov även plats för uppriktighet, uppror mot dumheten och spirande vänskap.  

Smart feelgood med oväntad upplösning

FEELGOOD. Colleen Hoover Glashjärtan översatt av Ida Ingman (Modernista)

Hon har sålt ofattbart många böcker och visar här att hon vet hur man ska berätta en historia.

Beya bor i en villavagn i Kentucky, är så fattig att hon ibland letat i soporna efter mat, men har klarat skolan så bra att hon fått ett volleybollstipendium till universitetet i Pennsylvania. Mammans missbruk och hennes plötsliga död tvingar Beyah att söka upp pappan hon inte haft kontakt med på åratal och tillbringa sommaren med hans nya familj i deras sommarhus i Texas. Hon berättar inte att mamman dött av en överdos i den husvagn de bott i.

Colleen Hoover blandar skickligt ren misär, missbruk, svek och hårda villkor med mjukaste romantik och erotik.  Beyahs möte med välmående medelklass och en pappa som svikit skapar en intressant konflikt, tillsammans med glimtar av systerskap i nya familjen och växande attraktion mellan henne och Samson, som tillhör det rika vackra gänget, men ändå känns likadan som hon. Handlingen tar en överraskande vändning. 

Berättelsen om Beyah Grim, och hennes väg ut ur eländet är välskriven, lättläst och även gripande. Att läsaren, trots genren, inte kan vara säker på hur det slutar är en fördel. 

Befriande nyktert om arbetslust och kärlekslidande 

MINNEN. Agneta Pleijel Sniglar och snö (Norstedts)
En underbar utforskning av kvinno- och författarlivet som det blev.

»Vad det är jag sysslar med nu vet jag inte riktigt. Driften att skriva tycks outrotlig. Mitt liv är inte märkvärdigt. Jag har varit upptagen av att försöka förstå det som omger mig. Och vad som händer i det inre.«

Författaren har fyllt 82 när hon sätter punkt för denna tredje del om sitt liv. Här följer vi henne från de tidigaste ihågkomsterna genom åren som mamma, journalist, författare, hustru, syster, väninna. 

Hon får ett framgångsrikt yrkesliv, och blir den första kvinnan på kulturchefsstolen på Aftonbladet. Hon skriver poesi, romaner, dramatik, ofta prisad och mycket läst. 

Ändå ser hon kritiskt på sig själv och det dröjer år innan hon accepterar sig själv som en »riktig författare«. Trots stor flit och stark inre motor. 

Det är fascinerande att följa hennes skrivande, hur en del texter tycks komma till henne som en befallning, inte olikt den process som senaste nobelpristagaren Jon Fosse talar om. Det är minnen, varvat med existentiella reflektioner runt människoartens unika medvetande, vad gör det med oss? 

Som skild får hon långa dagar med sena hämtningar. Hon har ett taggigt förhållande till dottern i många år och sörjer detta. 

Med sitt omvända kikarsikte gör hon närstudium av den unga kvinnan som åldras och försöker förstå henne, istället för att förklara och ursäkta. Hon är befriande ärlig, utan att för den skull ikläda sig martyrskap. I arbetslivet tar hon eget ansvar när något inte går bra, vågar lämna när det inte funkar.

Det är befriande hur nyktert hon genomgående betraktar sig själv och sina kriser, osentimental även när hon är som mest drabbad av sorg, ofta kärlekssorg, när den älskade M överger henne för andra kärlekar. Vad gör mest ont, att acceptera och nöja sig med det hon kan få, eller att klippa helt?

Hon sliter med frågan under många år. Själv är jag tacksam för mötet med henne, och för att jag har de två tidigare delarna om flickan och den unga kvinnan olästa. 

Skimrande om små ting som gör skillnad

NOVELLER Claire Keegan Det tredje ljuset Små ting som dessa, översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand)

Två sorgsna och skimrande upplyftande berättelser från den irländska landsbygden. Om de små ting som utgör livet och de val som gör skillnad, som gör att man kan se sig själv i spegeln. 

I båda berättelserna möter utsatta flickor vuxna som förstår och bryr sig, ser försummelserna mot dem och blir medmänniskor. 

Det tredje ljuset (som även blivit film) handlar om en 6-årig flickas sommar med vuxna, äldre släktingar till hennes mamma, som vill henne väl. Hon möter ömhet och omtanke som hon tidigare aldrig upplevt. 

I Små ting som dessa är det Furlong, pappa till fem flickor, samt son till ensamstående mamma, som tar ett livsavgörande beslut i en miljö präglad av synd och skam och att flickor som råkar illa ut får skylla sig själva. Allt beskrivet enkelt, återhållet och vackert. 

Den som ännu inte läst Claire Keegan har en värld av irländskt vemod, ljus och kärlek framför sig. 

Kärlekskontroll i murens skugga 

ROMAN. Jenny Erpenbeck Kairos. översatt av Ulrika Wallenström (Alfred Bonnier)

Välskrivet om en destruktiv relation i ett DDR-Berlin på väg att falla sönder.

Katharina är 19, Hans är 53, radiojournalist och gift, han är tio år äldre än hennes pappa. Gammal nog att ha ett förflutet i Hitlerjugend. De träffas av en slump på Alexanderplats en fredag i juli i mitten av 1980-talet, i det Berlin som tillhörde dåvarande Östtyskland. Förälskelsen slår ner i dem när blickarna möts på en buss.
Romanens Kairos, det lyckliga ögonblickets gud är nådig mot dem. I alla fall från början. Men att hålla fast guden är svårare och de lyckliga ögonblicken blir allt färre. 

För det är ingen vacker kärlek som skildras här, utan en besatthet, som från Hans sida övergår i allt mer kontrollerande och våldsamt beteende, som Katharina fogar sig efter. 

Exempelvis att lyssna i timmar på hans inspelade band med förebråelser och förolämpningar och svara skriftligt på dem alla. Hon binds och piskas och måste klä ut sig till skolflicka enligt hans peferenser.

Endast hennes ungdom och längtan efter kärlek gör det begripligt. Han fortsätter dessutom att vara gift. 

Samtidigt som deras relation långsamt spricker går Hoeneckers samhälle mot sin undergång, muren öppnas och rivs. Utan att Katharina och Hans direkt omfamnar den nya verkligheten, där varorna ändrar pris hela tiden och alla som jobbar i Östra Tyskland får sparken. Det förakt som präglar föreningen, från den västra sidan kommer fram i många pregnanta tidsmarkörer.  

Författaren är född och uppvuxen i Östberlin, och ger med sina detaljer en stämning av en sorts lugn och trivsel, trots varubrist och brist på intellektuell frihet.  Västra sidans tiggare och porr är inte något som attraherar Katharina, när hon får visum för att besöka sin mormor. *
Det tar lång tid innan Katharina ser klart på sin egen roll i den destruktiva relationen. Hennes starka vilja att få ett eget liv och överleva lyser upp romanen när Kairos för länge sedan lämnat berättelsen.

Mormor med superkrafter i krigens Vietnam

ROMAN. Nguyễn Phan Quế Mai The Mountains Sing (One World)

En rörande, kärleksfull och bitvis grym berättelsen om en modig mormor och hennes familj under några decennier av Vietnams blodiga historia.

I denna välskrivna och spännande berättelse får vi Vietnams blodiga historia under de decennier Frankrike, Japan, USA, velat dominera och ockupera landet, samtidigt som inbördeskriget mellan Nord och Syd härjar och ställer bror mot syster. Till detta USA-bombningarna med napalm och gifter som ger svåra fosterskador.

I boken följer vi en familj, genom två berättare. En mormor och hennes dotterdotter, som växelvis tar oss från ett välmående, lyckligt bondeliv till inbördeskrigets grymheter.  

Berättelsen inleds i Hanoi 1972, när 12-åriga Huong och hennes mormor flyr undan de amerikanska bomberna. Så småningom tar kriget slut och den långa väntan på den skingrade familjen börjar. 

Ingen överlever år av krig i djungeln utan sår i själen eller på kroppen. Efter bomberna ska landet byggas upp igen och såren mellan människor läkas. Det blir en svår tid där Huong tvingas till svåra möten med nära och kära som förändrats. Men hon blir också bärare av framtidshopp.

När man ser de inledande sidornas översvallande recensioner, och tar del av prislistan för denna internationella bestseller så är det helt klart att det är mycket vi går miste om av intressant utgivning på engelska. 

Lakhsimi tar strid mot Indiens överklass

ROMAN. Alka Joshi The Henna Artist (Mirabooks)

Historien om Lakhsimi, som rymmer och kämpar sig till frihet är fascinerande och ger ett stort stycke indisk kvinnoverklighet. 

Lakshimi är runt 30 år, försörjer sig på hennamålkningar hos de rika kvinnorna i staden. I djupaste hemlighet gör hon också örtdrycker och teblandningar mot oönskade graviditeter. Men plötsligt dyker en för henne helt okänd lillasyster upp, tillsammans med hennes tidigare man (som hon inte är skild från) och ställer till en rad problem i hennes tämligen trygga liv. Allt utspekar sig i Jaipur i Indien, några månader under mitten av 1950-talet. 

Att unga kvinnor i Indien löper stora risker att få sina rykten förstörda klargör författaren tydligt med målande beskrivningar av såväl misär och utnyttjande. Religion, kast och folkgruppstillhörighet delar upp i skilda världar. 

Boken är lättläst, med originella personteckningar och miljöbeskrivningar. En ordlista för alla de indiska uttrycken och maträtterna hjälper läsaren ytterligare att följa med in i Lakshimis värld. Kvinnors och flickors akuta brist på frihet. Det gäller inte bara Indien på 1950-talet, utan är alltför ofta ett faktum än i dag. 

Romanen har inspirerats av författarens mamma. Inte för att hon levde ett sådant liv, utan för att hon gjorde det möjligt för sin dotter att leva självständigt, skaffa sig utbildning och en egen lön. Om än inte i Indien, utan i USA.

Lyfter de försvunna ur glömskans hav

SERIEROMAN. Joanna Rubin Dranger Ihågkom oss till liv (Albert Bonnier)

En fantastisk och berörande dokumentärroman där författaren tecknar, målar och söker sanningen om sina försvunna släktingar för att lyfta dem ur glömskan.

Det här är en tung bok i flera bemärkelser: 

  • Tung att ha i knäet med sitt generösa format och mer än 400 sidor. 
  • Tung för sin genomlysning och dokumentation av en släkt som försvann och  skingrades över tre kontinenter, under andra världskriget under nazisternas massutrotning av judar. Samtidigt som de flesta gränser stängdes för dem. 
  • Tung för att det är en historia med förtvivlan inskriven på varje sida. 

Grymheterna går bortom ord, samtidigt som mörkret blir möjligt att ta till sig via hennes penna. Ett mörker som riskerar att sluka den som öppnar dörren och går in, men som blir uthärdligt för läsaren.

Som liten hörde hon ingen berätta. Men hennes moster Susanne, som hon identifierat sig med, tog plötsligt sitt liv. 
Hon får stegvis upp ögonen för tystnaden, förtigandet av försvinnanden och antisemitismen som finns även i våra dagar.  

Joanna Rubin Dranger följer den judiska bönens ord om att ihågkomma de döda till liv. Hon söker:  I arkiv, album, brev, artiklar, för sällan har det varit släktingar som spontant velat prata om det fasansfulla. Snarare tvärtom, förpassa det till glömskan.

Hon vill skriva och teckna deras historia. Ge de mördade namn. Lyfta dem till hågkomst. 

Med teckningar, pratbubblor, vackra akvareller, infogade klipp och foton tillsammans med seriebokens korta texter blir det en sorts allkonstverk som går rakt in i hjärtat. 

»Varje människa som lyfts upp ur glömskans hav är en seger mot nazismen.«

Boken belönades med Nordiska rådets pris 2023.

Varför vågar hon inte säga något?

UNGDOM. Laurie Halse Anderson Säg något översatt av Ann Margret Forsström (Natur & Kultur)

En ung tjej får ett helvete här hon ringer polisen efter ett övergrepp. Den svåra vägen tillbaka skildras med lyhörd ömsinthet. 

Melinda är 13 år och på fest med äldre ungdomar. En av de äldre pojkarna våldtar henne. Hon ringer polisen men vågar inte stanna kvar, och alla tror att hon ringde för att sabba partyt och vänder henne ryggen. I skolan blir hon utstött och mobbad. Även hennes bästis sviker. Själv vågar hon inte berätta för någon och skamkänslorna gör henne självdestruktiv och apatisk.

Berättad ur flickan perspektiv får vi inblick i hur tigandet skadar henne, gör varje dag i skolan till en plåga, och den svåra vägen fram till att till slut våga säga något. 

Stilmässigt påminner den om Astrid Lindgren-pristagaren Halse Andersons andra översatta bok Skärvor av minnen även där är jaget en tjej i tonåren som försöker dölja ett stort problem. 

Båda böckerna ger också intressanta inblickar i skolsystemet, som verkar ha större engagemang i och koll på eleverna än många svenska gymnasieskolor. Och den elev som är missnöjd med en lärare – och har resurser – kan anlita en advokat för att få sina rättigheter tillgodosedda. Samt banda och filma läraren under en lektion. 

Att författarens böcker av föräldraföreningar anses så skadliga för läsande unga att de plockats bort från skolbiblioteken i flera delstater är svårbegripligt. Flickors ibland hårda verklighet blir inte bättre av att skambeläggas. 

Hjärtskärande om mat som tröst och tvång

UPPVÄXT. Karolina Ramqvist Bröd och mjölk (Norstedts pocket)

En stark och självrannsakande analys av hur en ensam liten flicka  blir besatt av mat som tröst och trygghet. 

Den lilla flickan ser mandariner på det stora, vita bordet i köket. Kanske så många som tretton. Bakom en stängd dörr sitter mamma och jobbar. Flickan, som inte är mer än tre år, lyckas få tag i mandarinerna, och äter dem, en efter en. Allihop. Det hon minns, förutom nässelfebern och allergin är »smaken, sötman i min mun och hur den övertog mig.«

Den både sakliga och sorgliga beskrivningen av förhållande till mat och kärleken och ångesten som uppstod runt ätandet är även en rörande berättelse om en ensam flickas kamp mot sina rädslor. 

I centrum tre kvinnor:  flickan, mamman och mormor. Men också den frånvarande pappan. 

Mamman är där, men ofta borta från hemmet, arbetar, går på fest, har en ny kärlek. 

Pappan bor utomlands, har aldrig levt med henne, mötena blir prestationsinriktade och ångestladdade när berättarjaget lägger all energi på att smälta in, duga och göra rätt. 

Tryggheten finns hos mormor och morfar, där hon tillbringar sina lov. Mormor, som outtröttligt vandrar mellan spisen och matbordet lär henne älska risgrynspudding, hon blir också den som introducerar henne till böckernas breda värld. 

Men det här är inte en bok om att hitta sig själv i läsning, utan om att döva oro med mat. 

Vägen från matbordet hos mormor med de trygga smakerna till det tvångsmässiga ätandet ensamma kvällar skildras koncist och konkret som det missbruk det är. Varför kan hon inte bara tycka om mat, som andra, varför tar den över henne? Om hon inte kräks upp den. 

Genom att laga mormors risgrynspudding åt sin egen lilla dotter inser hon plötsligt sin oförmåga och brist i relationen till barnet. Det är insiktsfullt och känslostarkt. 

Hon erkänner till sist att hon är besegrad av matdemonernas destruktiva makt. En av vägarna ut är att skriva om det som hänt. 

För den här boken har författaren fått Aniarapriset, till Harry Martinssons minne. En mer värdig mottagare är svår att tänka sig.