Kvällarna mörknar minut för minut, det är läge för läshörnan. Här är sju bladvändare med Karin Alfredsson, M.W Craven, Kathleen Glasgow, Per Olov Enquist, Sven Olov Karlsson, Louise Penny och Sara Strömberg.
Som ”lyckoprofessorn” Mikael Dahlen säger: Säkraste produkten för ett långt liv finns i din bokhylla!

Isande grym och mänskligt munter
M. W. Craven maxar med sin originella trio brottsbekämpare hård och hotfull dialog, högt tempo och gruvliga våldsbeskrivningar med humor, självironi och en viktig portion människokärlek.

KRIM. M.W. Craven Kirurgen, översatt av Gabriel och Elisabet Setterborg (Modernista)
Tidigare poliserna Washington Poe och Tilly Bradshaw har öppnat eget i den lilla staden Carlisle och titulerar sig numera privatsnokare. Poe, som drabbats av PTS av sina upplevelser, hoppas på en lugnare tillvaro där de själva styr vad de tar sig an. Men såklart blir det allt annat än fredligt.
En tonårig flicka, Esmerée, anlitar dem för att hitta sin mamma, som hon skymtat på en porrfilm och Poe får snabbt fullt upp att freda sig mot mäktiga kriminella gäng på temat porrindustrin i samspel med utnyttjande av kvinnor som lyxprostituerade.
Craven växlar snabbt mellan hård och hotfull dialog, gruvliga våldsbeskrivningar och humor, självironi och lite ömsinthet mitt i allt. Poes äktenskap med Estelle, med titeln lady, vid sidan arbetet med obduktioner, är harmoniskt, liksom vänskapen med Tilly, som har en lätt autistisk personlighet, och intelligenstestar sina (fåtaliga) vänner. Poe själv är både en udda ensamvarg som inte drar sig för våld, fast oftast verbalt. Hans största uppror är att äta massor med fet och onyttig mat.
Eftersom han assisteras av slagskämpen Matt Towler och Tilly Brahshaw – med en av landets skarpaste hjärnor behöver man inte tveka om utgången. Tilly är så oslagbar på att hacka och manipulera digital teknik att det nästan blir lite tråkigt. Ungefär som när Bamse tar en burk dunderhonung. Det handlar mer om hur inte huruvida hon och Poe ska lyckas lura ligan.
Men Craven är en rapp och underhållande thrillerförfattare som ändå håller läsaren i ett säkert grepp från start till mål.
Grävande Vera i finfin form
Vera Bergström, lokalreporter och privatspanare i jämtländska Järpen söker sanningen om ett 50 år gammalt skelett i bakluckan på en bil som begravts i sjön. En snyggt berättad deckare om sex, sprit och hyckleri med en originell och samtidigt typisk hjälte.

KRIM. Sara Strömberg Slam (Modernista)
Flerfaldigt prisbelönad, där seriestarten 2021 utnämndes till årets bästa deckardebut, har denna del fem om den grävande jämtländska lokalreportern Vera Bergström förväntningar att leva upp till. De infrias.
Vera (som betyder sann, enligt Wikipedia) är lika butter och inåtvänd som tidigare, en arbetsnarkoman som försummar sin 60-åriga kropp och inte kan anpassa sig till sambolivet med Thomas.
Självklart smygröker hon och äter onyttig mat. Hennes självdestruktiva drag är både jobbiga och renons på kvinnorollens klichéer. Hon slänger sina kläder på golvet, glömmer sätta igång tvättmaskinen, köper inte hem mat, missar Thomas körsång. Hon får, sår och blåtiror av sina äventyr, utan att ge upp. Denna fysiska oräddhet är ett drag som hänger med från de kvinnliga privatspanarnas historia, som exempelvis Sara Paretskys V.I. Warshawski.
Relationen hänger på en skör tråd när Vera markerar att hon föredrar att slippa tänka tvåsamt och hellre söker sanningen runt ett gammalt skelett som hittas i en bil på botten av en sjö. Upp till ytan flyter det förflutna med rötter i 1970-talet. En tid då den lilla byn Ånn rymde både strippklubb, en aktiv pingstförsamling och en alkoholistanstalt. En destruktiv kombo där femtioåriga minnen fortfarande skuggar samhället, Vera varnas och hennes rutinerade chef Strömmen blir orolig på riktigt. Men jag tycker nästan att trasslet mellan Vera och Thomas är lika rafflande som mordgåtan, hur elegant den än är upplagd och berättad.
Vera Bergström är som deckartyp både originell och traditionell. Den ensamma, slitne spanaren som alltid sätter jobbet främst är en formel som behöver förnyas och Sara Strömberg lyckas få Vera att lysa i sin egen rätt. Strömberg har de jämtländska miljöerna i sin hand och historien bakom den döda i bilen är både spännande och obehaglig.
Ännu en fullträff för Penny
En karismatisk dödshjälpsprofessor får massorna med sig efter åren av pandemiskräck i Kanada. Louise Penny blandar begåvat humanism och människoförakt till en spännande och komplex detektivroman.

KRIM. Louise Penny Den galna massan, översatt av Carla Wiberg, (Modernista)
Louise Pennys serie om numera kriminalöverkommissarie (längsta titeln hittills) Armand Gamache och hans kolleger vid mordroteln i Montréal, Kanada, har en unik kvalitet för genren: Den fungerar lika bra vid omläsning!
Inte bara för att vägen från misstänkt till skyldig är så slingrig att det går att glömma vem mördaren är. Utan även för dess anda av tolerans och vidsynthet och människokärlek. Plus en oemotståndlig blandning av fara och fridfullhet med vänlige och omutlige Armand Gamache, hans trogna team och familj.
Ständigt i närheten av våldsdåd och mord, mitt i en liten by Three Pines som lyckas erbjuda bistro, hotell, bokhandel, en egen poet, en omskriven konstnär, bageri, småbarnsfamiljer och en kyrka. Förutom originalen som ger byn färg, inte minst den alkoholiserade poeten Ruth Zardo, vars diktstrofer bildar underliggande teman i böckerna. Allt bortom internet och allfartsvägar. Byn finns inte ens på kartan.
Pennys engagemang i sina personer är pålitligt, liksom hennes kunskap om och kärlek till böcker och kultur. Den som följt serien, nu uppe i 22 delar, vet att det inte alltid går bra för poliserna i de attacker och våldsdåd som förekommer. Sorgen bor sida vid sidan med ljuset som alltid sipprar in någonstans.
I denna seriens del 16, som nu är översatt, har pandemin passerat, men dess arv av död och försummelser är tungt och ger luft åt en ”sanningssägande” forskare som vinner sympatisörer med sitt budskap om obligatorisk dödshjälp av gamla och svaga, inklusive ofödda skadade barn. Ett budskap som inkluderar Armands barnbarn som har Downs syndrom.
Frågeställningarna är existentiella: Är det alltid fel att döda? Vem är god och vem är ond? Går det att få förlåtelse? Krigsskadade Haniya Daoud från Sudan, här kandidat till Nobelpriset i fred, ger med sina erfarenheter kropp och röst åt fasan med sina minnen. Skämt och ironi tillsammans med mustig kalops och pannkakor med lönnsirap lugnar ner och ger pauser. Armand Gamaches hustru, Reine-Marie får en allt mer aktiv roll.
Vi får njuta av en allvetande berättare i sin bästa form.
Jag läser om med förtjusning!
Svält och hopp i sekelskiftets Stockholm
Änkan Ragnhild Stridh med tre fosterbarn och inneboende arbetskarlar har arbete på porslinsfabriken men lever ändå på svältgränsen. Karin Alfredssons nya serie om hunger och hopp i sekelskiftets Stockholm visar både armod och framtidshopp.

ROMAN. Karin Alfredsson Smörblommor och sot (Brombergs)
Romanen börjar med att Ragnhild Stridh räknar potatisar: »Snabbt räknar hon de som finns kvar – fjorton, men fyra är inte större än hennes tumme.«
Den 37-åriga änkan, porslinsmålare på Rörstrandsfabriken, har blivit fostermor till sin brors tre halvvuxna barn, Kurtsom går i skolan, Matilda på väg in i första jobbet som hembiträde och äldsta flickan Helga som jobbar med rengöring åt fångarna på Långholmen (och blir förälskad i en av dem). Hon lever i en tid när närmare hälften av barnen i Stockholm föddes så kallat oäkta. Av dessa dog hälften innan de fyllt tre. Mödrarna måste arbeta, barnen utackorderades och vanvårdades.
Året är 1910, en händelserik period i Sveriges historia när arbetarrörelsen börjar organisera sig på allvar och lyckats genomföra en storstrejk, om än inte med önskat resultat. Fackföreningarna finns på plats. Även om de strejkande ofta fått betala med sina jobb får svartfötterna, strejkbrytarna, känna på kamraternas förakt. Mitt i allt detta lever familjen Stridh på Birkagatan i Stockholm.
Rörstrandsfabriken må producera vackert porslin, men dammet är farligt och fastnar i luftvägarna. Kvarteren är smutsiga, luften svart av sot. Ragnhild har flera inneboende arbetskarlar i sin lilla lägenhet för att klara ekonomin, och ändå lever de på svältgränsen. Bostadsbristen är enorm, de fattiga bor närmast staplade på varandra. »Kåken är halvfärdig, men ändå full av hyresgäster.«
Vardagen är full smuts och löss, utedass och råttor, för även om själva bostaden i stenhuset numera slipper dem så finns de kvar på gården.
Vi följer Ragnhild till och från arbetet, besöken hos alkoholiserade före detta arbetskamraten Stafva Friberg, som fått kräftan i bröstet, till kamratfesten i Arbetarföreningens regi, kyrkan. Det är självklart att försöka bistå varann så gott det går. Men hur hon ska kunna hjälpa väninnan Kristina som väntar barn ensam och därför placerar att lämna barnet på Allmänna Barnhuset? Det kanske vi får veta i nästa del i serien. Och kanske är Ragnhild på väg mot en romans?
Även barnens drömmar och grannarnas liv skildras. Allt är inte elände.
Det märks, på ett bra sätt, att författaren har Sveriges första arbetarförfattare Maria Sandel (1870-1927) som förebild. Sandel levde under samma villkor som de fattiga men också kämpande människor hon berättar om. Karin Alfredsson har förstås ett större avstånd, men använder skickligt gedigen research och sin förmåga att med vardagsdetaljer göra sina huvudpersoner levande. Och precis som sin andra förebild Per Anders Fogelström möter vi gatorna, kvarteren och kulturstriderna i Stockholm. Jag kommer absolut att följa familjen bakom de smörblommemönstrade gardinerna framöver.
Gripande om 15-åriga Bellas kamp mot spriten
Kathleen Glasgow omsätter här egna erfarenheter i en omskakande berättelse om 15-åriga Bellas alkoholism, om värdet av vänskap, kloka vuxna och föräldrar som öppnar ögonen.

ROMAN. Kathleen Glasgow The glass girl (Rock the boat)
Bella är bara 15 år, men redan på väg djupt ner i alkoholism. Dagarna kretsar kring hur hon ska kunna berusa sig. Samtidigt ska hon sköta skolan, jobba extra på en restaurang, ta hand om sin 7-åriga lillasyster och stå ut med att flytta mellan två föräldrar som inte kunnat sluta fred efter skilsmässan. Hennes flykt blir att bedöva sig, oftare och djupare, och med allt svårare konsekvenser. Betygen sjunker, bästisen tröttnar på lögnerna, pojkvännen har gjort slut.
Kraschen kommer en bit in i boken, och med den vägen till ett annat liv. Det går varken enkelt eller säkert, snarare tvärtom. Men gradvis börjar Bella börjar förstå hur hon måste navigera för att överleva. Det finns hopp, men inga garantier.
Kathleen Glasgow är storsäljande författare till ett antal böcker om sårbara unga flickor och har egna erfarenheter av missbruk. Hon skriver både känslostarkt och insiktsfullt. Boken visar hur unga människor, i det här fallet i USA, hela tiden omges av alkohol och andra preparat – Bellas highschool med 3000 elever är inget undantag – och hur ofta vuxenvärlden sviker dem genom att se genom fingrarna och dricka själva.
En rörande, brutal och omskakande berättelse om värdet av vänskap, kloka vuxna och föräldrar som tar ansvar.
Norbergsbornas liv blir stora berättelser
Västmanländska Norberg tillhör inte vinnarna i jobb- och trivseltävlingen i Sverige. Men den före detta bruksortens invånare lyser. Livet kan vara en berg- och dalbana med många tvära kast, men lyckan lurar ofta bakom ett hörn.

REPORTAGE. Sven Olov Karlsson Travers (Alberg Bonniers förlag)
»Sjutton invånare i Norberg resonerar med författaren om tillvaron, både nu och då. Om kärlekar, kriser, liv och död«, står det på baksidan till Sven Olov Karlssons rättvist hyllade litterära reportage. Vilka människor han lyfter fram på de 540 sidorna och så lyhört och berörande han återger 17 imponerande handlingskraftiga och uppfinningsrika människor som får ta plats, ibland i flera olika kapitel.
Texten är luftig och lättläst, de korta styckena på varje sida ger rytm åt orden och ett poetiskt anslag till historier om förhållanden som kraschat, triumfer och nederlag i arbetslivet, slitna kroppar, äventyr, missbruk som övervunnits. Det är inte techentreprenörernas självömkande gnäll utan arbetarna som kör lastbil, tar hand om missbrukare, och äldre, står i konditoriet, svetsar rör och kör travers som kommer till tals.
Norberg, med ca 5 500 invånare är en glesbygdskommun i Västmanland, från början gruv- och bruksstad som numera på hemsidan kallar sig en idrottskommun. Skildrad även i författarens storartade uppväxtroman Bygdedjuret.
Spännarhyttans masugn stängdes 1981, många andra industrinedläggelser har följt. Medelåldern är 47,1 år Befolkningen minskar, men invånarna biter ihop och kommer igen efter motgångar och bakslag.
Detta är ingen klagosång över Norberg, tvärtom. Här trivs de flesta och känner sig hemma, efter ett ofta strapatsfyllt liv. Titeln har en anknytning till engelska verbet to traverse, genomgå, men också till själva maskinen travers. Hur den fungerar och vad den kräver av sin förare guidas vi om i bokens enastående slutkapitel av Inga-Stina Hesselius, född 1942 och första kvinnan som körde järnbrukets travers. Den 50-sidiga intervjun tillhör mina favoriter, men var och en som medverkar blir unika och ömsinta porträtt av en människa, som med egna ord får tala i egen sak. Som Stefan Lundin, lastbilschauffören som blir rockstjärnornas roddare. Eller Alice Eriksson, distriktssköterska, som konkluderar: »Erfarenheten är en kam man får när man tappat allt hår.« Wendela Dehlin ger inblickar i att vara kvinna och svetsare med mycket mera. (Hon avled innan boken hann komma ut.)
Livet kan vara en berg- och dalbana med många tvära kast, men lyckan lurar ofta bakom ett hörn. Samtalen, en del av projektet »Hela Norberg berättar«, är redigerade med varsam hand och klockren tonträff.
Brutalt, roligt och berörande!
Romanen om striden på liv och död mellan de fackliga och religiösa agitatorerna i Västerbotten i början av 1900-talet är enastående. Läs och njut!

ROMAN. Per Olov Enquist Musikanternas uttåg (Norstedts/Litteraturfrämjandet)
Oj, oj, oj, en sån fruktansvärt bra berättelse – jag ville inte att den skulle ta slut!
1978 kom Per Olov Enquists brutala, rörande och roliga roman om striden mellan de religiösa och de fackliga agitatorerna i Västerbotten i början av 1900-talet.
Den handlar om sågen, där vissa fick arbete men inte alla. Om trakten där de kristnas regler håller befolkningen i ett hårt grepp, som dock börjar lossna. Om lönesänkningar och en lojalitet med arbetstgivaren som krackelerar. Skriven med författarens egna erfarenheter som grund och på ett språk som sjunger och slår läsaren i magen. Historien om Elmblad, den misshandlade agitatorn från Sågverksarbetarna, Nicanor, pojken som mötte honom under första resan och hängde med honom på den andra, mor Josefina den kraftfullt kristna, hennes bror Aron, både förrädare och storstrejkare, Eva-Liisa, fosterdottern med flera får denna berättelse att lysa!
Titeln är lite förbryllande, hämtad som den är från en gammal folksaga. Men allt får sin förklaring till slut!
FOTNOT: Micael Dahléns krönika om värdet av läsning finns i Svenska Dagbladet 24 september 2026.