Maria Sandel

Bladvändare om kvinnor som tar strid

Liv Beckström

Serieböcker, romaner, spänning. Svält, hämnd, sorg och lycka med stridbara kvinnor i händelsernas centrum: Tolv böcker att försjunka i av Anne Holt, Tove Jansson, Maria Adolfsson, Maria Sandel Ulrika Lagerlöf, Simone de Beauvoir, Moa Berglöf & Joakim Zander, Denise Rudberg och Katarina Wennstam. Lättläst men inte lättviktigt!

Katarina Wennstam, Maria Adolfsson, Denise Rudberg, Ulrika Lagerlöf, Moa Berglöf & Joakim Zander och klassikern Maria Sandel från sommarens bokhörna. Foto: Liv Beckström

Värdig final för Hanne Wilhelmsen

I tre decennier har hon varit med oss, men nu är det final för skarpa privatdetektiven, tidigare polisen Hanne Wilhelmsen i Oslo.

DECKARE. Anne Holt Diamanter och rost, översatt av Ann-Marie Skarp (Pirat)

Det är med visst vemod jag börjar på sista boken om Hanne Wilhelmsen, serien om orädda Oslopolisen, senare privatspanaren i rullstol som i Sverige kommit ut sedan 1995 (Blind gudinna). Nu är det dags att ta farväl.

Läsare som följt henne i tre decennier har fått hänga med från ung, känslosam, ibland dumdristig motorcykelkörande polis, med hemliga kärleksrelationer, till en enstörig, självcentrerad, bitvis elak privatspanare 60 plus, förlamad i benen. Men även kärleksfull mammo till snart vuxna Ida, som pluggar juridik, långvarigt gift med Nefsi, en relation som blivit allt skörare.  

Det tog någon bok att acceptera denna förvandling, men Hanne har djup och skärpa som gör henne intressant. Detta blir sista mordgåtan, och final för samarbetet med motvillige kriminalkommissarie Odin Gammelgård, och unga vännen Ebba Braut, anställd på anrikt bokförlag. Varifrån det serveras en del skvaller och elaka interiörer. 

Det är högsommar, tryckande varmt i Oslo och Hanne vantrivs i det bekväma och funktionsanpassade hus vid havet som Nefsi tagit ansvar för. Men hon har lovat att vara trevlig mot gästerna, annars rämnar förhållandet helt. Till all lycka visar sig en jämnårig och välkänd deckarförfattarinna, Kristine Hoff, bo granne med dem, för flera decennier sedan utsatt för ett »litterärt yxmord«, som det hette i dåtidens press. Ett antal yngre, manliga författare attackerade den framgångsrika kollegan med förakt och smädelser. Den norska Parnassen visade sig innehålla drösvis med elaka, könsföraktande och missunnsamma kolleger. De får viss betydelse för mordet på Anette Schönn, tidigare noggrann slutläsare av manuskript, som hittats död i ett badkar ute på en åker. Omständigheterna är förbryllande och undersöks i smyg av Hanne, som i den här boken inte är lika lynnig och elak som i de tidigare, mer inåtvänd, undanglidande. Men givetvis bidrar hennes skarpsinne till en förklaring som polisen gått bet på. 
Slutet är elegant – det är en mästerdetektiv som går i mål! 

Muminfilurligheter för sömnlösa

Mumintrollets värld är full av faror och mystiska händelser. Men också av filurliga filosofer och en muminmamma som klarar att hantera allt spännande som händer. En bok att hålla i handen när du inte kan sova.

MUMIN. Tove Jansson Trollkarlens hatt (Förlaget)

Det händer någon natt att det är svårt att somna om, eller att svårt att somna överhuvudtaget. Inte bara då passar Tove Janssons tidiga Mumin-böcker, men då fungerar de extra bra. De är definitivt inget sömnpiller i bemärkelsen tråkiga, men deras finurligheter, fantastiska fantasier, filosofiska undertexter är som balsam för själen. Sinnesron återställs, liksom tron på att livet innehåller mycket att glädjas åt.

Trollkarlens hatt är en av de tidigaste böckerna, den kom ut 1948. Den fina återutgivningen från Förlaget har ett perfekt omslag för den spännande sagan om när Muminfamiljen med vänner hittade Trollkarlens hatt, och allt vad som hände sen. I sju kapitel får familjen uppleva de mest märkliga äventyr med en helt underbar final. Förutom Bisamråttan, Hemulen, Snorken, hans syster Snorkfröken, och Snusmumriken, Mumintrollets särskilda vän, kommer nu även Tofslan och Vifslan in i historien förutom den mystiska Trollkarlen. 

Här finns vänskap, svartsjuka, behov av ensamhet, hjälpsamhet och att snällhet parat med förhandlingar som oftast ger mer effekt än strid. Inte ens farliga Mårran, hon som får marken att frysa till is, blir opåverkad. 

Klasskamp, kärlek och slit vid svältgränsen 

Med humor, närvaro och kärlek skildrar vår första arbetarförfattare vardag och solidaritet i Stockholm runt förra sekelskiftet, där svälten ofta stod för dörren hos arbetarklassen. 

NOVELLER. Maria Sandel Vid svältgränsen och andra berättelser (Stockholmia förlag)

Maria Sandel föddes i Stockholm 1870 och levde till 1927. Hennes eget liv är som en proletärroman, eftersom hon delade villkor med den arbetarklass hon skildrar. Hon emigrerade och arbetade i ungdomen tre år som hembiträde i Amerika, återvände och bodde i en etta på Kungsholmen med sin mamma. Försörjde sig som hemsömmerska, drabbades tidigt av en ögonsjukdom och blev även döv, men skrev outtröttligt hela sitt liv i nära kontakt med Socialdemokratin och kvinnorörelsen.

Det var Maria Sandel som gav namn åt S-kvinnors tidning Morgonbris. De noveller som här är förtjänstfullt återgivna av Stockholms stads förlag Stockholmias nystartade klassikerutgivning är också hennes tidigaste, skrivna under början av 1900-talet. De är både brutalt realistiska och idylliska i sina skildringar av prostitution, uteliggare, alkoholism och tron på människans, framförallt arbetarklassens inneboende kraft och möjligheter att resa sig ur eländet och ta makten. Något hon var övertygad om skulle ske.
Fackföreningarna är närvarande, det är liksom självklart att efter en lång arbetsdag och en torftig middag tvätta av sig, ta sin bok och gå på möte. Lika självklart är det att hjälpa varandra, som i den fina avslutningsnovellen brudklänningen, där alla i huset lägger en liten slant för att uppfylla den unga bruden Ester Linds omöjliga dröm om en klänning i vitt, inte i svart.
Hon tog tag i tidens brännande ämnen, som att försvara det förbjudna – att kunna avbryta en graviditet när barnets framtid bara var att hungra ihjäl eller dö av sjukdom. Hon visar också – så tidigt ! – hur Anton Dalskog, nybliven änkling förvandlas från självupptagen drinkare till en pålitlig och ömsint pappa när han ensam får ansvar för sina två små pojkar. 

Men hon visar också i den mörka, klart realistiska historien om Agda Hult, det ofta grymma öde som väntar den kvinna som blir gravid, utan en man som tar ansvar. Sandel, som även hade Hjalmar Branting som uppmuntrande läsare, är en mycket ovanlig kvinna för sin tid och hennes texter har massor att säga oss även i vår tid. 

Dags för den övergivnas hämnd

Maria Adolfssons änka Astrid Lindäng genomgår en kris – som föder en ny och arg kvinna. En underhållande historia med allvarlig botten. 

ROMAN. Maria Adolfsson Sanning, lögn och konsekvens (Wahlström & Widstrand)

Astrid Lindäng är förbannad. Inte från början, då ligger hon bara och stirrar i taket, tillintetgjord av att hennes man Johan utan förvarning packat sina prydliga kostymer och lämnat deras gemensamma hus i Nacka för att leva med en annan kvinna.

Tidigt får läsarna veta att hon fått en tingsrättsdom med dagsböter och rekommendation att söka terapi, eller snarare anti-aggresionsterapi. Vi följer hennes berättelse via mötena hos psykoterapeuten, där rullas allt upp, eller inte riktigt allt.

Det här är en välskriven och frejdig bok om att vakna upp, bli förbannad och så småningom fri. Slutet är riktigt överraskande. Adolfsson, för mig mest känd för sin deckarserie om livet och döden på ö-gruppen Doggerland (som påstås ha försvunnit i urhavet för länge sen) visar att hon kan skriva rappt och skarpt även om relationens djupaste svärta. Och lite Doggerland smyger sig in även här. 

Frigörelse för skogens kvinnor 

Del två i serien Timmerfolk följer skogskockan Siv och hennes barnbarn Eva. Båda lär sig något om hur de själva kan ta bättre ansvar för sina liv och relationer. 

ROMAN. Ulrika Lagerlöf Blekjorden (Romanus &Selling)

Del två i serien om kvinnor och män i skogsriket i Västerbotten tar vid där läsvärda debuten Hjortronmyren slutar. Ett decennium har passerat, året är 1949, och kockan Siv har fyllt 29. Urgammalt, tycker hon själv, när hon får uppdraget att lära upp den 18-åriga Märta som kocka för ett skogshuggarlag, ett jobb hon hade i samma ålder. Hon välkomnar förändringen. Att vara mamma och maka, men det räcker inte för att få mening i livet för Siv. Hon som drömde om att få utbilda sig till lärarinna, men pengarna saknades. Siv otrivs med livet, klarar inte att stötta sonen Nils som mobbas eller visa sin man kärlek. 

Berättelsen återvänder, precis om i del ett även till Sivs barnbarn Eva, jägmästare och ensamstående mamman till tonårige Vilgot, som hon har ständiga konflikter med. Hon bor i Stockholm men äger en skogsfastighet i de trakter där Siv levde. Där återupplever hon ungdomskärleken med Mattias, som har problem med dottern Fanny. Även deras förhållande krisar när han vill sätta dottern främst.

Såväl Siv som barnbarnet Eva börjar inse att deras sätt att reagera i relationer behöver ändras. Siv vill inte vara som blekjorden, som hennes farmor beskrivit som att »den själv är nästan tom. Allt i marken rinner bara igenom den, den har tömts på färg och innehåll. Därför suger den så bra. Den tar upp allt fett och all smuts som den kommer nära.« Eva får ompröva sitt sätt att reagera när hon blir besviken och arg. 

Timmerfolk, med del tre i faggorna ger en fin blandning av kvinnors villkor, ungas svårigheter, kärlek och misslyckanden, med konflikten om skogen med samerna samt skogsarbetarnas hårda slit som viktig ram. 

Rasande roman från den obehövda  

Den franska filosofens roman från 1967 om en kvinnas livskris när hon inte längre efterfrågas är lika aktuell idag. 

ROMAN. Simone de Beauvoir Den diskreta åldern, översatt av Kristoffer Leandoer (Lind & co)

Den här romanen skrevs redan 1967, men kommer först nu ut i svensk översättning. Lite sent, kan tyckas, men den känns märkligt tidlös. På lite mer än 100 sidor analyserar en 60-åriga kvinna sitt liv sedan hon tvingats lämna sin tjänst som hyllad lärare på Sorbonne och inte heller fått samma uppskattning som tidigare för sin senaste bok. 

Hennes man André verkar trött på livet och ser sin karriär som forskare förstörd av åldern, sonen sviker genom att inte fullfölja sin avhandling, som hon önskar, utan ta en karriärtjänst i den högerinriktade regeringen, förmedlad genom sin svärfar. 

Hennes reaktion blir både hetsig och oförsonlig. Hon vill bryta kontakten, sonen vädjar om förståelse. Det är svårt att känna sympati för hennes ohejdade kontrollbehov, även om besvikelsen är begriplig.
Inget är längre bra. Maken åker tidigare på semester för att besöka sin mor. Hon kommer dit full av tungsinne, samtidigt som han har levt upp och återfått sin energi.

Det är en roman som inte strävar efter att framställa huvudpersonen som sympatisk, tvärtom, vi får del av hennes ocensurerade besvikelse och när hon inte längre är självklart behövd och beundrad. Hon är på väg ner i ett depressionens svarta hål när verkligheten krackelerar. Hon har inte känt sig gammal, men obehövd känner hon av åldrandets oförsonliga process.

Eller kanske är det inte så mörkt ändå? 

Som tur är låter Simone de Beauvoir inte sin huvudperson förbli i svärtan, hon går vidare med en ny insikt om vad livet kan vara. 

Tre musketösers svåraste uppdrag

Tre väninnor sörjer att den enas lillasyster är spårlöst försvunnen. Deras planer för att få tillbaks henne blir alltmer desperata. Spännande feelgood med mörka stråk. 

SPÄNNING. Maria Adolfsson Eget grepp (Wahlström & Widstrand)

Maria Adolfsson har de senaste åren kommit ut med två böcker som inte handlar om mordgåtor på den fiktiva (för länge sedan försvunna ) ögruppen Doggerland. Men helt kan hon inte släppa sin skapelse, så den får ett hörn även i den här bladvändaren om tre väninnor, Johanna, Mira och Agnes  när den sistnämndas lillasyster Kajsa försvunnit spårlöst för att komma undan en partner, som utsatt henne för både fysisk och psykisk misshandel.

Att han är en populär tevekändis med kontakter i under världen gör det omöjligt att kunna gömma sig eller ens bli trodd. 

De tre vännerna, som bott ihop och hållit samman i vått och torrt sedan gymnasiet, har efter händelsen inte klarat att etablera någon stabil kärleksrelation. Lillasysterns försvinnande förmörkar allas liv. Vi följer dem under ett antal svåra år fram till 2024. Boken är skriven med schvung, utan onödigt gulligull, så vägen fram till slutet är tillräckligt kantad av spänning och motgångar för att fylla funktionen av bladvändare med kvalitet. Intrig och ledtrådar är listiga och bakgrundshistorien intressant. Extra plus för fint porträtt av Miras smarta morfar. 

Statsministerns farliga hemligheter 

En rafflande berättelse om en statsminister med dubbelnatur och mörka hemligheter och en maktkamp som går överstyr. 

SPÄNNING. Moa Berglöf och Joakim Zander Staben (W&W)

Hon var tidigare sakkunnig och talskrivare hos Fredrik Reinfeld, moderat partiledare och statsminister 2006-2014. Numera är Moa Berglöf politisk redaktör för Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Hon har inte hemlighållit sin kritiska inställning till Moderaternas nuvarande politiska linje och ledning och här får hennes kunskaper om  fulspel och partitrixande blomma ut till en spännande berättelse. 

Tillsammans med äkta maken Joakim Zander har hon skrivit en historia med just regeringskansliet med omnejd (mest Bryssel) som huvudmiljö. Det är rappt och riktigt bra, inte minst för de inte så smickrande interiörerna i maktens korridorer, där intriger, lömska planer, konkurrens och döljande av kusliga hemligheter för media är huvuduppgifterna. Den grävande journalisten Julia, som hamnat i kylskåpet på sin tidning och hennes man Alfred som oväntat får erbjudande om att bli den karismatiske statsministerns presschef är två kul och engagerande huvudpersoner, ja, hjältar. För det händer en hel del pulshöjande innan historien nystas upp och går i mål, med möjlighet till fortsättning.

På vägen röks det cigaretter, dricks en hel del bubblande viner, diverse drinkar och öl, varken de undersökande journalisterna eller den politiska klassen med sina tjänstepersoner runt regeringen och i Bryssel spottar i glasen, snarare undrar man hur i allsindar de orkar jobba!

Bordellhärvan nystas upp 

1970-talets skandal med en bordellhärva där högt uppsatta politiker och tjänstemän anklagas får här ett påhittat, men trovärdigt slut. Riktigt bra trilogi med ett gäng tuffa kvinnliga poliser i centrum. 

SPÄNNING. Denise Rudberg, God save the queen  (Norstedts)

Det här är tredje och avslutande delen om den kriminalinspektör Karin Kaiser Johansson och hennes medarbetare på Stockholmspolisens våldsrotel. Det är 1970-tal och böckerna kretsar främst runt mäktiga mäns försök att dölja en bordellhärva där minderåriga flickor utnyttjats. 

En historia med verklighetsbakgrund, även om det som händer i romanen inte är dokumentärt.

Karin, nybliven änka, får här uppdrag från högsta chefen, rikspolischefen här kallad Sven Jernfeldt. Han är inspirerad av en verklig person, Carl Persson, men de svindlande turerna runt bordellhärvan är fiktiva. Kaiser tar hjälp av kollegan Britta Nilsson, en tuff polisbrud med samma hårda jargong som de manliga kollegerna: Tjejerna ska väl tåla lite skämt! Att Britta själv gillar tjejer gör henne inte till något offer, långt därifrån.

Polisliv har spillts under utredningen, som även kommit åt terrorism och aktivism med inblandning av tyska Baader Meinhof-ligan. Deras attentat mot ambassaden i Stockholm har kostat en av huvudpersonerna, Agneta Thorén,omplacerad till arkivet, hörseln på ena örat. 

Agneta som har alkoholproblem och har lämnat sin lilla dotter i sina fosterföräldrars kärleksfulla omvårdnad, får chans att utvecklas och visa vad hon går för. 

Denna tredje del blir en värdig och även överraskande avslutning full av försoning.

Hela serien finns i pocket. Jag gillar den för miljön, för den trovärdiga doften av 1970-tal med allt vad det innebar och för de sammansatta och trovärdiga karaktärerna och den brutalt hårda jargongen. 

kodknäckare Signes svåraste uppdrag 

Den produktiva, kompetenta romanförfattaren Denise Rudberg fortsätter följa de tre kvinnliga agenter i krigets Stockholm. Signe anmäler sig till ett livsfarligt uppdrag. 

SPÄNNING. Denise Rudberg En sjunde brigad (Norstedts)

Den produktiva Denise Rudberg har i den här serien kommit till den sjunde delen om de tre väninnorna som jobbar på försvarets radioanstalt i krigets Stockholm, ett mycket hemligt uppdrag. Tiden är november 1942 och i grannlandet Norge förbereder nazisterna som ockuperat landet sin deportation av tusentals judar till förintelseläger. 

Signe, som har ansvar för sin systerdotter Erik inser att hon vill göra en insats och följa med på ett hemligt och farligt uppdrag att smuggla en familj över gränsen. 

Elisabeth får kontakt med Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj, som har intressanta tips om fronten, Iris försöker balansera livet med tre barn med yrkesarbete. 

Precis som tidigare balanserar Rudberg skickligt det privata livet i krigets Stockholm med fasorna som pågår alldeles intill och inte minst med pännande detaljer runt spaning, krigslycka och riskabelt flyktingsmugglande. Hon fångar även upp tidens sociala rörelser, inte minst den nya synen på alkoholismen som en sjukdom, med allvar mixat med intressanta och exakta detaljer om vad kvinnorna hade på sig, både rika och fattiga, liksom vad de åt och inte minst drack.

Kvinnomördare skapad av media? 

Olga Laurell, en av de fyra kvinnorna som löser brott i Sekelskiftsmorden, får del av hejdlös misär i ett London där en mördare härjar. En bladvändare med socialt patos. 

SPÄNNING. Katarina Wennstam Olgas bok/Sekelskiftesmorden (Norstedts)

Mordgåtor, privatspaning, kvinnoförtryck, social misär och feminism i historisk Stockholmsmiljö har blivit en välförtjänt succéserie när Katarina Wennstam håller i pennan. Nu får de fyra kvinnor som är huvudpersonerna, varsin egen bok.

I nummer ett åker vi några år bakåt i tiden, till 1888, när Olga Laurell, den välbeställda hustrun till polisintendent Gabriel Laurell får följa med som sällskap på en konferens i London. Där sprider rykten och konkreta tidningsteckningar skräck i staden. Kvinnor mördas under brutala former och den okände gärningsmannen kallas, via tidningen the Star för Jack the Ripper.  Det blir inte heller klart om de mord som inträffar verkligen utförs av en och samma, men däremot verkar en mördare ha inspirerats av artiklarna i tidningen. 

London blir ett socialt och känslomässigt uppvaknande för Olga. Aldrig tidigare har hon sett misären så djup, grym och drabbande så många. Olga upplever också sensationen av en förälskelse i den stilige kriminalkommissarien Michael Aldwych, samtidigt som hennes man blir alltmer okontrollerad, svartsjuk och, inser hon, sjuk i sista stadiet av den syfilis han även smittat henne med. Hittills har hon klarat sig från återfall. Den cyniska spridningen av smittan via äkta män som oskyddade besökte prostituerade var ett reellt problem, men också en stor skam. 
Omslaget visar en obestämd vacker kvinna och följer inte alls huvudpersonens karaktäristiska skada, just i ansiktet, vilket är synd.

De avsnitt i boken om massmördaren som sprider skräck i London blottlägger den fruktansvärda misär många kvinnor och barn levde under. Romanens beskrivning ligger nära en utmärkt BBC-dokumentär i ämnet, som just nu kan ses på SVT-play. Olgas utveckling och avståndstagande mot både sin man och sin egen undergivna roll är intressant, hon hade många medsystrar i de övre klasserna som såg och förfasades och började kämpa för kvinnors rätt och delaktighet. Men ändå känns den här utvikningen inte riktigt som en integrerad del av serien, mer som ett sätt att hålla i den. 

Gott & blandat från läshörnan

Liv Beckström

Deckarduo med krånglig relation i London, starkt och självutlämnande om akuta kejsarsnitt, hårda hemkomster för sjuksköterskorna i Vietnam, kvinnokamp i Marocko, Nigeria, Västerås och Stockholm, en flickas frigörelse i Norge, brödrafejd med juridiken som vapen och Muminpappans uppror: Elva bladvändare som gett läsglädje den senaste tiden!

Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Snitt som räddar och skrämmer

Eftervård och själsliga ärr får för lite tid. Den traumatiska upplevelsen av ett akut kejsarsnitt skuggar lyckan av ett barn som räddats till livet, visar tio berörande texter i en ny antologi. 

ANTOLOGI. Cecilia Alstermark, Erica Elfström, Nina Elfström, Gudrun Furumark, Idha Holmlund, Christina Lindenstrand Cuenca, Ulrika Nettelblad, Sofie Olovsson, Agneta Ottosson, Marika Rasmusson
Ärr Berättelser om akuta kejsarsnitt (Atlas)

Graviditeter ska helst sluta med en bebis på magen och en bricka med flagga och fika till de nyblivna föräldrarna. Men var tionde förlossning slutar med ett akut kejsarsnitt, som är något helt annat. När orden »akut kejsarsnitt, 20 minuter från nu« hörs förvandlas födsloarbetet till en bukoperation med allt vad som hör till: Säng som rullas iväg, en operationssal med grönklädd personal, instrument, starkt ljus, narkos. 

Akuta kejsarsnitt räddar liv – men är också en traumatisk upplevelse. Just dessa känslor av lycka, rädsla och sorg beskrivs fantastiskt fint av tio kvinnor i denna antologi.

Planering, förväntningar och förberedelser inför förlossningen, rämnar. Och här kommer smärtor och oro efteråt. Flera kvinnor i antologin berättar om hur de strax efteråt inte vet om barnet överlevt eftersom ingen haft tid att berätta. Ibland inte heller för pappan. 

Kvinnorna skriver om hemkomstens starka rädsla att något ska hända barnet, problem med operationssåret, svåra smärtor, förlossningsdepression. 

En akut operation är inget som medverkande kvinnorna varit beredda på. Oavsett om de räknat med planerat kejsarsnitt istället för vaginal förlossning. Snarare har de ofta presenterats för en berättelse där man kan andas bort sin smärta, som känts som falsk marknadsföring.

Marika Rasmusson:

»Jag känner ingen annan som snittats akut. Ingen frågar om jag vill berätta om min förlossning. Jag håller det inom mig när jag träffar andra. /–/Istället lyssnar jag till andras berättelser om lustgas och krystvärkar, om hur barnen gled ur dem och hur all smärta gick över./–/ 

Jag förblir stum.« 

Cecilia Alstermarks prosadikt handlar om det akuta normala:

/—/

På neonatalintensiven 
är akuta kejsarsnitt 
det normala

Det syns på de nya mammorna 
som dyker upp till frukosten
innan vi går in i olika rum
sträcker in våra händer 

i kuvöser

Mammor 
som rör sig långsamt
med ena benet sträckt
och en hand över såret 

Men även ljuset och glädjen får plats, så småningom.
Ulrika Nettelblad: 

«Kanske finns det sådant som aldrig helt bleknar, kanske finns det områden som alltid kommer att vara domnade, men inte längre ett färskt sår, inte längre lysande rött, inte längre ständigt stramande, inte längre ständiga påminnelser. Ett ärr. Bleknat. I vissa ljus nästan osynligt. 
Och runtomkring det: centimeter efter centimeter efter centimeter av frisk och känslig hud.«

Par i brott  – med krånglig kärlek

Privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott löser kluriga och farliga uppdrag i London, samtidigt som de i hemlighet är förälskade i varandra. Blandningen av kärlek med förhinder och riktigt bra krimgåtor gör även tegelstenstjocka åttan i serien till en bladvändare. 

DECKARE. Robert Galbraith The hallmarked man (Sphere)

Nummer åtta i den mer än tio år långa serien om de båda privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott ärpå 1050 sidor. 

I The Hallmarked man (ungefär den kontrollstämplade mannen) får duon uppdrag från en kvinna som vill få bekräftat att mannen som hittats mördad i en silverbutiks källarvalv är hennes försvunna pojkvän. Spåren pekar åt olika håll och även mot frimurare inom polisen. 

Precis som tidigare tar relationen mellan de två delägarna rejält med plats och är en viktig anledning att jag orkar med den fysiska tyngden. De eviga missförstånden, där traumatiska minnen ofta bidrar, vävs fint in i farliga uppdrag där dimridåer och falska ledtrådar strösslas över handlingen. Författaren mixar suveränt Londonmiljöer och de rikas oftast ytliga nöjen med en sjuk mediekultur, missbruk och en social misär, som inte verkar ha ändrat sig mycket sen Charles Dickens dagar.

Deckarformeln med alla dess förvillelser används med finess.

Galbraith är pseudonym för J.K. Rowling, Harry Potters skapare och  serien om Strike och Ellacott som inleddes 2013 har överösts med lovord i brittisk press. I serien, har nu sju år passerat. Robin har gift sig, skiljt sig och är inne i ett nytt, som läsaren inser, destruktivt förhållande med polisen Ryan. Strike, Afghanistanveteran, med protes där foten suttit, har vuxit upp med en missbrukande mamma, varit gift med en neurotisk och manipulerande kvinna, och är ryktbar för tillfälliga och obetänksamma relationer med kända kvinnor. 

För den som klarar att hålla isär alla misstänkta väntar ett elegant slut. Men en cliffhanger är kvar: Hur ska det gå för Robin och Strike?

Final för brödrarfejden 

Ivar Krügers borttrollade skärgårdsöar och brödrakonflikten i advokatfirman Beck dominerar den tredje och sista delen i HG Axbergers serie Rättvisans gång, men där tidens spektakulära händelser tar för mycket plats från människorna vi ska följa. 

ROMAN. HG Axberger Advokaterna (Natur & Kultur)

Den sista av de tre delarna i romansviten börjar med ett gripande: En uppburen regissör på Dramaten, här kallad K, hämtas till förhör mitt under en repetition år 1976. Är han en simpel skattesmitare eller en martyr? Det enda som är klart är att han hade en svaghet: »Själv kallade han det behov, han behövde äga kvinnor.« 

Den både farsartade och vassa redogörelsen är en av flera spektakulära händelser som får lite väl stor plats i romanen, med en massa initierade detaljer men utan namns nämnande, som mordet på statsministern 1986 och skandalen runt Bofors vapenexport. 

Allt blir en del av bakgrunden till det som händer runt de båda bröderna Beck, Sten och Magnus, där storebror vill förinta lillebror, eller i vart fall ta ifrån honom all makt över advokatfirman. Inga knep är för fula. 

Händelsetrådarna från de båda andra delarna i serien, Domstolen och Arvet löper samman och spektakulära juridiska konflikter fortsätter ge huvudbry. Vem som ska bestämma om jakt och fiskerättigheter i norra Sverige? Ska juridiken ägna sig åt individuella rättigheter eller vara verktyg för staten och alla medborgare? Ett skifte verkar vara på väg med den nya chefen för rättsråden.

Axberg är en skicklig stilist som lyckas förvandla paragrafer till skönlitteratur. Han är suverän på att initierat skildra sociala miljöer de flesta av oss inte har tillträde till.  Det tema som håller ihop böckerna är juridikens makt över politiken och dess motor för mänskligt handlande. Och där är han på hemmaplan.  

Men det är problematiskt med så kallad autofiktion, när det rör sig om historiska, i vissa fall levande personer, som utrustas med egenskaper och tankar som fötts hos författaren. 
Advokaterna kritiserar subversivt hur juridiken ger utrymme för finter som urholkar det offentligas makt, och gynnar den nya kapitalismens trixande. Som de tre kompisarna från Handelshögskolan som blev rika lånehajar, men vill kallas bankmän.  
Det blir till sist ett både värdigt och finurligt slut på en högst läsvärd släktsaga.

Starkt om sjuksköterskor i Vietnam

De unga kvinnor som tog värvning som sjuksköterskor i början av Vietnamkriget upplevde mer av blod, bomber och tårar än ära. Med en av dem i centrum får vi en roman om krigets fasor, kärlek, sorg och psykiska sår som inte erkänns.  

ROMAN. Kristin Hannah Kvinnorna översatt av Camilla Jacobsson (AB)

Den långa topplaceringen på bokhandelns pocketvägg är välförtjänt. Kristin Hannahs bok om de amerikanska unga kvinnor som frivilligt tog värvning som sjuksköterskor i Vietnamkriget. är även etta på New York Times bästsäljarlista. 

Huvudpersonen 21-åriga Frankie (Frances) Mc Grath, vill följa sin storebror Finley till det som hon tror är ett ärofullt patriotiskt uppdrag. Hennes impulsiva beslut handlar mer om att visa sin pappa att hon också kan göra något för landet, men vad detta innebär har hon inga insikter om. Men snabbt inser hon att Vietnamkriget är mer av blod, smärta, bomber och tårar än ära. Innan Frankie ens hinner fram har brodern omkommit.

Tiden i boken omspänner åren mellan 1966 och 1982, året då monumentet över de stupade soldaterna till slut invigs i Washington. Och där får till sist också de sjuksköterskor som dog i kriget plats. 

Som krigssjuksköterska uthärdar hon oerhörda påfrestningar. Det känns som man står bakom Frankie i de primitiva operationsrum i Vietnam där hon lär sig arbeta under anfall, mörkläggning, med brist på allt utom svårt skadade. Men när hon kommer hem översköljs hon av det vi i dag kallar posttraumatisk stress. Frankie brottats med sin vrede och ångestattacker i ett USA som varken erkänner kvinnornas insatser eller behov av hjälp.

Hon försöker glömma utan att lyckas. Katastrofen är nära, när hon obönhörligt närmar sig botten. Men ljuset återvänder, om än väldigt sakta. Författaren har lagt ner mycket arbete på research och resultatet är strålande. 

Svindlande kärleksfull flickskildring

Rutiner och magiskt tänkande hjälper tioåriga Paula genom de stormande åren in i puberteten. Plötsligt handlar allt om att inte bli likadan som föräldrarna. En strålande skildring om att vara ung och kämpa för att leva helt och fullt. 

ROMAN. Vigdis Hjort Femton år Den revolutionära våren, översatt av Jens Hjälte (Natur & Kultur)

Rutinerna gör Paula trygg. I alla fall när hon är tio år. Vardagar och helger är lika förutsägbara. Mamman sätter fram frukost, tar hand om lillebror bakar, städar, tvättar. Pappa och storasyster Elisabet kör till stan där hon går på Kristeligt gymnasium och pappa hunsas av chefen och klagar vid middagsbordet på att han inte få löneförhöjning. 

Paula går till bästisen Karen efter skolan. farmor och farfar kommer på besök varannan söndag. Annars gå på tur med matsäck. 
Det som kändes bra var att det inte förändrades. Hon ber till Gud att allt ska vara som det brukar. 

Men sen vill hon inte det längre. Hon tror inte på Gud, och hon tror att hennes föräldrar låtsas tro på Gud bara för sina föräldrars skull.
Något skaver. Hon hittar sin mammas brev till mormor, fyllda av små och större lögner om familjens liv.

Det är den revolutionära våren när Paula fyller femton år som allt ställs på ända. Hon känner en våldsam lust och glädje över att leva, samtidigt som hon ifrågasätter allt hennes familj står för. Det blir en ensam, inre strid för att inte bli lika instängd som föräldrarna i outsagda förväntningar om att hålla en fin fasad. Puberteten stormar så hon knappt kan stå upprätt.

Hon söker ett språk för allt hon känner, för lyckan att vara i världen.  

»Det hon hoppades, för hon hoppades ju, var att oftare få uppleva den innerliga känslan av att vara närvarande, av närvaro och någon som kom när hon lyckades spränga ögonblicket, så att det blev djupt, när ögonblicket öppnades och bredde ut sig, den känslan av att leva, av att vara levande som kom då.«

Kan hon gå sin väg utan att knäcka sina föräldrar, få deras förståelse och förlåtelse? Konfirmationen blir en genomgångsrit, som läsaren får följa in i minsta andetag. 

En mycket, mycket fin och kärleksfull flickskildring!

Storkapitalet fick Krögaränkan på fall 

En dådkraftig krögaränka gav Västerås centrum ett helt kvarter med hus värda att bevara. Men själv fick hon betala ett högt pris när stadens manliga styre fick nog. 

ROMAN. Lena Hörngren Krögaränkan (Ekström & Garay)

Det handlar om Västerås vid 1800-talets mitt, och om krogen Klippan där vägarna möttes. Men framförallt om en osedvanligt driftig kvinna, Anna Christina Malmqvist som tog strid mot manlig dominans när hon byggde sitt krogimperium. 

»En berättelse om en kvinna, en stad och en tid« står det på försättsbladet. Men i hög grad handlar det också om manlig makt, de som ägde jord och hus – tidens storkapital. Kvinnan kunde bli myndig som änka, annars inte, och den man som hade stora egendomar kunde ensam få röstmajoritet i en kommun. Detta utmanar Anna Christina med sitt byggande och till slut fick hon betala priset. Något nätverk var inte att räkna med för henne. 

Boken börjar 1847, en kväll i maj när 57-årige krögaren Johan Fredrik Malmqvist avlider och 35-åriga trebarnsmamman, Anna Christina, 35, blir krögaränka med egen rådighet över pengar och beslut på krogen där hon började som piga. 

Anna Christina har inte slarvat med skolan, trots sin fattiga uppväxt. Hon kan läsa och skriva. Hon har framtidsplaner. Nu är hon kvinna i sitt eget hus, med egen rådighet över inkomster och utgifter. Men utgifterna hon ärvt är fler än riksdalerna i börsen. Och sen startar en lånekarusell där hon blir fartblind av lyckan att få bygga ut och göra bättre. 
Stadens styre börjar tycka att hon tar för stor plats. Och hon får erfara de brutala konsekvenserna av tidigare statsminister Göran Perssons (S) visdomsord: Den som är satt i skuld är icke fri.

Anna Christina har funnits, men som huvudperson i en bok är det författaren som, med den äran, gett henne kropp och karaktär, med hjälp av böcker, offentliga dokument, och tidningsartiklar från Västerås vid 1800-talets mitt. Visst, en fiktiv berättelse, inte sann men sannolik. Och genom författaren – som jag känner sen flera år tillbaka – ser jag verkligen framför mig den arbetsamma krögaränkan i tidens mörka lokaler torka bord och småprata med gästerna. Och dra upp storslagna planer för framtiden. Hon lämnar ju också ett påtagligt och imponerande arv efter sig – i form av ett antal hus hon lät bygga som fortfarande är en del av Västerås centrum, under namnet Klippankvarteren. Krogen fanns kvar ända till 2016. Och för de gamla kvarteren finns det numera hopp om en framtid. 

Vi får tacka kyrkoböckerna för att detta är känt. Och Lena för att det blivit en så levande och rik berättelse! 

När muminpappan gör revolt

Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Det är en underfundig, ömsint berättelse om att försöka dominera sig till kontroll men mogna och släppa taget. 

ROMAN. Tove Jansson Pappan och havet (Förlaget)

Till en pappa, står det på försättsbladet till denna bok från 1965, nyutgiven förra året, på 110-årsdagen av hennes födelse. Pappan och havet är den sista boken i serien om Muminfamiljen och även den längsta. Här bryter familjen upp från Mumindalen till en ö långt ut i havsbandet med dansande sjöhästar och ständiga besök av den skrämmande Mårran. Även ön blir ett levande väsen, omgiven av det lynniga, vilda, ombytliga havet. Allt börjar med att pappan vill ha en plats där han känner att han behövs. Han tror från början att ledarskap är ett ensamarbete, där mamman inte får vara med. (Fast hon vet bättre anpassar hon sig.) Han vill tänka stora tankar och komma fram till något betydande. Exempelvis om havets väsen. Mumintrollet, samt lilla My reagerar olika på farorna på den nya platsen, men låter pappan hålla på. Mamman, alltid lika vidsynt, försöker tycka om ön, trots dess vresiga, vilda humör. 

Det är en bok om samspelet i en familj, med en pappa som tycker sig ha tappat sitt värde. Hans förvirring och frustration skildras med ömsinthet, liksom det toleranta bemötandet från familjen, inklusive den osentimentala retsamheten från lilla My. Alla lär sig något av den omöjliga kampen mot havet. Inte minst Mumin, som gradvis ökar på sitt mod att möta den otäcka Mårran, hon som tjuter och får allt att frysa till is men som ändå får honom att gå ner till vattnet med stormlyktan varje kväll.

Mamman kliver upp, tar fram penslarna och visar sin hemlängtan på fyrens väggar, som hon ibland lyckas försvinna in i. 

Det är en finurlig och filosofisk berättelse, full av äventyr, ömhet, tolerans och spänning, där muminpappan lär sig vad verkligt ledarskap är. 

Utrensad kvinnokamp håller än 

Den våghalsiga Catrin Ambrosia är en av författaren Alice Lyttkens många historiska kvinnokämpar i populärlitteraturens form. Hennes strid för att slippa sysslolöshet i 1700-talets Stockholm ger läsarnöje även i dag. 

ROMAN. Alice Lyttkens Vårens tid är inne (AB)

1968 är den skriven, den sjätte och sista delen om Catrin Ambrosia, en av Alice Lyttkens historiska huvudpersoner som vågar ta strid för sig själv och kvinnors rättigheter, i det här fallet under slutet av 1700-talet, då Gustav IIIregerade. Hon har levt ett minst sagt våghalsigt liv fram till dess att hon flyttar in hos sin välbeställda farbror, kommerserådet i hans Stockholmspalats, där hon går runt och känner sig onyttig.

Jag slukade Lyttkens romanserier i tidig ungdom och blev nyfiken när den här stod i en byta-bokhylla i Öckerö hamn. Jag läser med nöje, om än inte lika indragen som förr. 

Alice Lyttkens blev känd för historiska kärleksromaner, men också för faktaböcker om kvinnans historia. Hon gjorde noggranna efterforskningar av det sociala livet bland de bättre bemedlade borgarna i huvudstaden, av de fattigas villkor, intrigerna runt kungahuset. Inte konstigt att hon en gång i tiden var Sveriges mest utlånade författare. Läsarna hade heller inga problem med hennes faiblesse för att använda gamla, svenska ord och ålderdomlig meningsbyggnad. Börja blir följaktligen begynte, även om blir änskönt, dessutom blir desslikes, fortfarande blir alltfort, en sådan är slik en, och så vidare. 

Såhär kan det låta: 

»Huruledes hade hon inte gripits av ett slags svindel, när han hos överståthållaren baron Sparre hade erbjudit henne kvarter i sitt hus. Hon kunde helt simpelt inte komma sig för att tro honom.«

Så mycket roligare än idag när det är anglicismer som överfyller språket. 

Alice Lyttkens har råkat ut för utrensning på många svenska bibliotek. Men den finns fortfarande att beställa. Det är bara att passa på och förnöja sig!

En hyllning till kvinnors vänskap

De har pengar, självförtroende och drömmar, men inget blir som de tänkt, och kärleken flyr alltid sin kos för de fyra kvinnorna i romanen. Deras vänskap är fylld av beska piller, humor och obrottslig lojalitet. 

ROMAN. Chimanda Ngozi Adihche Drömräkning, översatt av Niclas Nilsson (Albert Bonniers) 

Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. Fyra kvinnor som ser på varann och sig själva med ömsom kritiska, ömsom vänskapsfyllda blickar. Vänner i vått och torrt men sällan på samma plats. Och tvärsemot mångas schablonbild av kvinnor från Afrika. 

Chiamaka och Zikora har storstäder i USA som bas, rötterna i Nigeria, där Omeglor bor, efter en misslyckad period som doktorand i Deras samtal är fyllda av beska sanningar och rannsakanden. Och skratt.

Chiamaka kommer från en rik nigeriansk familj, kan resa runt i världen och skriva frilansreportage om resor på spekulation, utan någon oro från sin försörjning. Relationerna med män hon förälskar sig i är ofta kortvariga och därmed ganska många och har gått upp i rök. Därav titeln. Zikora är en framgångsrik advokat med ett krossat hjärta, precis som Chiamaka tillhör hon Igbofolket, en kristen minoritet i Nigeria. Kadiatou är Chiamakas hushållerska, som får hjälp att ge dottern bra skola och pianolektioner. Hon är från Guinea, och i USA som flykting. Hon städar även ett lyxhotell, med diplom från arbetsgivaren, men kommer att råka mycket illa ut. Ett fall delvis hämtat ur verkligheten.

Omelogor är Chiamakas kusin, mycket framgångsrik i den Nigerianska finansvärlden och ekonomiskt oberoende. Hon har startat en blogg för att uppfostra män och har bakom sig en misslyckad period som doktorand vid ett amerikanskt universitet. Hon stöter på en ny sorts rasism och häpnar: »Amerika är begripligare på avstånd. De vill att ens liv ska passa ihop med deras slappa halvsmälta teorier och när det inte gör det kommer de störtande med sin provinsiella tvärsäkerhet.« 

Ingen har någon fast relation, Kadiatou den enda som har barn. I den skildrade tiden varvas tillbakablickar med under och efter pandemin. Det här är en roman om relationer, hur de svänger upp och ner över tid, och hur de kan te sig i de verkligt rika människornas värld.
Vi möter ett annat Nigeria än i medierna, om än med samma problem med korruption och fiender mellan folkgrupper. Jag läser med nöje! 

”Olämplig” roman blev kvinnoklassiker

Den otäcka Ulrik överger fabriksarbetaren Gerda när han lurat av henne allt och gjort henne gravid. Gerda reser sig mot alla odds, och hennes kamp för att behålla sin värdighet trots stor fattigdom i det tidiga 1900-talets Sverige är en läsupplevelse. 

ROMAN. Maria Sandel Droppar i folkhavet (Murbruk förlag) 

Arbetarförfattaren Maria Sandel (1870 – 1927) har fortfarande en livaktig vänförening, ett litterärt sällskap som förvaltar hennes minne. Romanen om den unga fabriksarbetaren Gerda Spant som blir skändligen bedragen av en samvetslös sol-och-vårare till fästman kom ut 1924.  Då har hon så smått fått en etablerad sits, och kan leva på de arvoden hon får för artiklar och kåserier i arbetarpress, efter år som hemindustriarbetare och även hembiträde i USA.

Den recenserades i Biblioteksbladet samma år med följande slutkläm: »För omdömesgilla läsare en rapp och sanningskär skildring med levande vilja och ner. Knappast någon folkbok, och absolut ej lämplig för ungdom.«

Handlingen är definitivt brutal: 

Bedragaren Ulrik Isberg saknar totalt samvete och lämnar den godtrogna Gerda efter att ha lurat av henne allt sparkapital, samt gjort henne gravid. Gerda visar en imponerande mental styrka när hon helt barskrapad reser sig ur förnedringen. Hon får hyra in sig hos en äldre änka, Morsan, som hon kallas i kvarteret och som sliter hårt med städning. Morsans stora sorg är att den hemmavarande sonen Ansgar är lungsjuk och alkoholiserad. Vi följer den lilla familjens slit och strävan i ett av Stockholms slumområden. Det är misär och elände men även kärv ömhet, skämt och solidaritet mellan människor, först och främst kvinnor, även de som balanserar på utkanten.

Sandel skildrar här – troligen först av svenska författare – lesbisk kärlek mellan kvinnor, två prostituerade, som Gerda kommer i kontakt med som hemsömmerska. 
Men starkaste temat är att kvinnan skyddas bäst av att inte leva med en man, även om kroppen har begär, vilket i hög grad gäller Gerda själv. 

Sandel är oförblommerad i sin avsky för alkoholen, som förstör så mycket i de fattiga hemmen. 
Men det stränga budskapet om skötsamhet blandas med rappa och roliga samtal mellan människorna runt Gerda. Slutet är drastiskt.

Maria Sandel var när hon skrev denna femte roman svårt handikappad och drabbad av både dövhet och synnedsättning. Hon hade gått några få år i skolan, bodde i en enrumslägenhet med kakelugnsspis på Mariebergsgatan, i utkanten av Kungsholmen i Stockholm. tillsammans med sin mor och försörjde sig på hemindustriellt arbete. 
Som 17-åring reste hon till Amerika och arbetade som hembiträde och efter hemkomsten kom hon i kontakt med organiserade S-kvinnor och började skriva i tidningar som S-kvinnornas Morgonbris. Hon såg hur kön och klass satte gränserna i livet och hennes texter lever än.  

Fullträff om frigörelse och längtan 

Den borde ha en självklar plats på årets bästa-bok-listor den här fulländade avslutningen på Marockotrilogin, med en familj, men framförallt tre generationer kvinnor i centrum.

ROMAN. Leïla Slimani Jag tar med mig elden (Natur & Kultur)

Fransyskan Mathilde, som blir förälskad i Amine Belhaj och på 1940-talet flyttar med honom för att anlägga fruktodling i Meknès i Marocko, inleder trilogin. Hennes svägerska Selma, dottern Aïcha, och hennes bror Selim tar stor plats i del två. I denna del är det döttrarna Mias och Inès tur. För dem hägrar Paris, som en plats där de ska vara fria. Vi följer dem från 1980 och fram till 2022.
Familjen bor i Rabats finare kvarter, Aïcha är gynekolog och hennes man Mehdi Daoud, hårt arbetande, omutlig ordförande i en statlig kreditbank i Casablanca, där han ständigt utsätts för påtryckningar. Ett antal synliga och osynliga förbud ligger som en filt över familjen, som försöker kryssa och hyscha så gott det går.

Det här är en berättelse om att våga vara sann mot sig själv, om att kunna säga nej och hejdå. Som Mia, med elden inom sig, och med i hemlandet förbjuden kärlek till kvinnor. Ett övergripande tema den konfliktfyllda kärleken till landet de lever i, som utövar ett både synligt och osynligt förtryck. Den centrala frågan, ställd av Selim är: 

»Kan man älska ett land som inte älskar en? Kan man vara härifrån och därifrån på en och samma gång?« 

Författaren, född i Marocko, bosatt i Paris, växlar perspektiv mellan yngre och äldre, män och kvinnor i romanen. De skarpa kanter och brutalitet som fanns i relationerna i de första böckerna har mjuknat. De vet att de hör ihop även om oförståelsens murar reser sig, inte minst mellan flickorna och deras pappa. Mehdi får tillfälle att rannsaka sig själv, »sin egen falskhet och sina fåfänga val.« 

Amines syster Selma, alltid på gränsen, symboliserar med sina oförutsägbara handlingar och ständiga motstånd denna splittring. 
Slimani fångar flickornas frihetslängtan, tillkortakommanden och segrar med många, små detaljer från vardagen, varvat med tankar om samhället, politiken, livets mening. 

Kort och gott är det underbar läsning!

Blandade godbitar från läshörnan

Liv Beckström

Ruth Kvarnström – Jones bok om Väninnorna på Nordiska Kompaniet, Maria Sandels Virveln – första romanen om arbetarkvinnors slit från år 1913, Johan Hilton & Lotta Fristorps böcker om drevet mot den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, Ivar Lo-Johanssons biografier om soldat – och författarliv 1939, – 1945, Joanna Rubin Drangers seriebok om döljandets höga pris. Två x Tove Jansson, Hans Gunnarssons brevbärarnoveller, Niels Fredrik Dahls kärleksporträtt av en ensam far: Tolv böcker som förnöjt och berört den senaste tiden.

Briljant om Benny Fredrikssons tid 

Två starka, välskrivna böcker om den siste teaterdirektören Benny Fredriksson, som fick Stockholms Stadsteater att blomstra men tog sitt liv efter ett hänsynslöst mediedrev. 

BIOGRAFI. Johan Hilton Den siste teaterdirektören berättelsen om Benny Fredriksson (Natur & Kultur).  Lotta Fristorp Benny Drevet, döden (Kaunitz-Olsson).

Två böcker berättar om Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson och ett skoningslöst mediedrev som ledde till att han tog sitt liv på ett hotellrum i Australien den 17 mars 2018.
Drevets upptakt är hösten 2017 när nyckelspelarna börjar ringa runt med frågan »Har du något på Benny?« och exploderar i Aftonbladet med påståenden från 40 anonyma vittnen, »ett av de största övertrampen i svensk publicistisk historia«, som det sammanfattas i baksidestexten i Hiltons bok.

Hans 424-sidiga biografi komponeras som en tragedi i fem akter plus prolog, epilog och efterord. Uppväxt och karriär varvas med upptakten, fullbordandet och efterspelet av nedstigningen till det stora mörkret. Den bygger på hundratals intervjuer med blickar från många håll och vinklar på skeendena dessa månader när metoo-avslöjandena skakade Sveriges kulturliv, liksom andra delar av samhället. Hilton närmar sig pojken med dåliga kläder och beslutsam blick och den unge mannen som får vänner med kulturellt kapital. 
Folkhemssonen från Midsommarkransen möter teatern och ögonblicklig kärlek uppstår.

Fristorps bok från 2021 är skriven utifrån många års samarbete med Benny Fredriksson, som presschef och senare hans rådgivare i vd-rollen. 

Det är hon som skriver pressmeddelandet om Benny Fredrikssons död.

Hennes dokumentation är tätare inpå perioden strax före, under och efter mediedrevet. Hon skriver rakt på sak med perspektiv både som vän och anställd. Hon förundras över drevets dramaturgi, över bristen på offentligt stöd, där styrelsen aldrig ställde sig bakom sin vd. 

Hon skildrar en chef med snabba puckar, ett engagemang där ingen fråga var för liten, eller för stor. Snabb till ilska, lika snabbt glad igen. 

Både Hilton och Fristorp lyckas förena även mindre smickrande detaljer i chefskaraktären med bevarad respekt för kulturinstitutionen och människan som tjänade den hela sitt arbetsliv. 

Johan Hilton, numera kulturchef på Göteborgs-Posten, skrev boken » ur en frustration över paradoxen att en person som skapade så mycket liv i en byggnad kom att bli synonym med sin död.« 
Det är en briljant skildring, utan att väja för problem och nyanser i den svåra berättelsen om den siste teaterdirektören. Att han nominerades till Augustpriset är självklart, att han inte fick det är obegripligt. Passa på att fynda från bokrean! 

Värd en omläsning varje vinter

Mumintrollet vaknar mitt i familjens vintersömn och ger sig ut i den vita skrämmande världen. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar.

KLASSIKER. Tove Jansson Trollvinter (Norstedts) Även nyutgiven av Förlaget

Berättelsen om Mumintrollets första vakna vinter utgavs första gången 1957. Den kunde varit skriven igår och förtjusar sina läsare i olika åldrar lika mycket än. 

Denna första pocketupplaga är dessutom rikligt illustrerad och har en karta över Mumindalen om vintern. 

Denna årstids väsen och karaktär beskriver Tove Jansson så att läsaren genast kan följa med  dit där havet ligger och sover under isen, bort till det insnöade huset »just där dalen gjorde en mjuk sväng för att stiga upp mot berget.« Här inne brukar muminfamiljen sova sin långa vintersömn, från november till april.
Men denna vinter hände något som aldrig hänt förut. Mumintrollet vaknar och kan inte somna om. Det blir en prövningens tid för det lilla trollet, man också en tid för utveckling och mognad och att klara av en massa saker på egen hand. Läskiga saker i det stora mörker som möter honom, ovanför den vita snön. En värld som kanske tillhör den hemska Mårran, men som inte är gjord för mumintroll att leva i, tänker han. Han möter Too-ticki, som visar honom att världen inte är fullt begriplig, och att det kan vara okej: »Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.«

Mumin upplever det förtrollade badhuset, den stora kölden, de hemlighetsfulla varelserna, han möter de ensamma gästerna, den jobbiga Hemulen, och så småningom den första våren, där Muminmamman äntligen vaknar och tar emot hans berättelse precis som en muminmamma ska. En förtjusande bok att läsa och läsa om för alla möjliga åldrar. 

Första romanen om arbetarkvinnors slit 

I Maria Sandels bok från 1913 vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en roman som utspelas åren runt storstrejken 1909, den första om arbetarkvinnors verklighet som underbetalda, utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn.

KLASSIKER. Maria Sandel Virveln (Ordfront)

Romanen utkom första gången på Tidens förlag 1913. Mitt exemplar är en utgåva från 1975.
På första sidan möter vi Magda Mejsel, snart 14 år, som kommer springande yr av glädje: Hon har fått arbete som dopperska på chokladfabriken – och ska få hela fem kronor i veckolön. Oj, vad mycket fint hon ska få råd med, men mamma och småsyskonen behöver också hennes lön, tänker hon förståndigt i början. Vännernas avundsjuka uppmaning att hon ska smuggla hem lite godsaker möter hon uppbragt med att »man visiteras, innan man går hem från arbetet på kvällen, och det grundligt ändå. Vad säger ni nu? Jo, jag tror ni blev flata.« 

Magda är en av de kvinnor vi möter i denna första roman om arbetarkvinnors verklighet, som underbetalda och utsatta för övergrepp på fabriksgolvet, och i de fattiga hemmen med många barn. Prostitution blir för många av dem en utväg.

Här vävs ett antal unga och äldre kvinnors livshistoria samman i en berättelse som utspelas åren runt storstrejken 1909, som främst berörde de manliga arbetarna. Andelen industriarbetare hade ökat från 14,6 procent till 32,2 procent på bara några år. 

Kampen fördes utan stöd från a-kassa och strejkbrytarna sågs som samhällets avskum. Maria Sandel är en moralisk författare som inte tvekar om var hon står. Men hon har också medlidande med dem som dragits ner i smutsen, kvinnor som säljer sin kropp, män som svikit sina fackliga bröder. Hon markerar starkt mot alkoholen som förstör så mycket i hemmen. Hennes språk är målande: »En förbannelsens väg är förrädarens. Ej blott de levandes förakt drabbar honom. Döda generationer skriar ut sitt ve över honom i hans eget blod.«

Sandel skildrar de hungriga barnens hjärtskärande nöd, men också solidariteten mellan människor, kvinnorna som bistår varann när maten tagit slut, männen i Verkstadsklubben. Till och med den avskydda strejkbrytaren Gottfrid Lur, en av dem som ser till att storstrejken 1909 inte slutar i seger, får en summa pengar via sin tidigare fackklubb, eftersom hans familj saknar allt. 

Den högröstade Gunda som räddar en arbetskamrat från en manlig förmans övergrepp får hjälp att få bo tillsammans med sin lilla utackorderade dotter Maj.Detta i en tid när utackordering till ett ofta uselt familjehem var den ensamstående mammans enda möjlighet. 
Så fortsätter berättelsen bre ut sig där sorg, svek, glädje och omvändelse varvas och uppträder tillsammans.   

Maria Sandel, själv trickåstickerska med fem års folkskola kunde skildra fattigdomen, svälten, smutsen, kvinnosynen och kampen utifrån egna erfarenheter. Hon gifte sig aldrig och fick därmed ork att skildra och kämpa för kvinnors villkor, både i S-politiken och som skribent.  Virveln är en kollektivroman som utspelar sig under storstrejken 1909. Den är värd att läsas både som ett stycke kvinnohistoria och en spännande och engagerande roman i egen rätt. Glädjande nog ges den nästa år ut på nytt av Stockholmia förlag. Maria Sandels böcker kan även läsas på www.litteraturbanken.se

Kungsholmens brevbärare sjunger ut

Manlig vänskap, sviken kärlek och svårbegripliga kvinnor. Hans Gunnarssons noveller mixar med träffsäker ironi mörka stråk och en liten dos lycka. 

NOVELLER. Hans Gunnarsson Den smala lyckan En novellfläta (Albert Bonniers förlag)

Elva noveller med en gemensam nämnare, en bokcirkel för ett gäng brevbärare i övre medelåldern. De har förnamn som Bosse, Bogdan och Bengt-Åke och olika varianter på detta och delar ut post på Kungsholmen i Stockholm. Alla smått tilltufsade av livet och kärleken som inte riktigt velat sig.

Bokens kvinnor skildras ur dessa manliga postisars perspektiv. Det handlar om besvikelser, svek, att ramla ner för att ibland resa sig och komma igen. 

Det blir mer öl och prat om egna erfarenheter än romanläsning i cirkeln, trots en mystisk närvaro av en inte alltför framgångsrik författare som i hemlighet intervjuar var och en, eller nästan var och en. 

Sammantaget en deppig, bitvis obehaglig men också vidsynt och vass och ibland rolig samhällsskildring. Men feelgood som en recensent ville se hittar jag inte! 

Mörkaste stråken finns i novellen Livet i andras ögon, om enda kvinnliga kollegan, Sirkku. Hon som lämnat postdistrikt Kungsholmen, börjat dela ut i Söderort, samt flyttat samman med Åke. Den lämnar kvar det starka obehag som det outsagda, förutbestämda våldet i en nära relation ska göra. 

Kärleksporträtt av ensam far


Vem var han, John Dahl, pojken som fostrades in i ett ensamt och rotlöst liv? Sonen söker förklaringar och skapar en trovärdig och kärleksrik pappaversion med små fragment av minnen. 

ROMAN. Niels Fredrik Dahl Fars rygg, översatt av Gun-Britt Sundström (Natur & Kultur) 

Aldrig tidigare har jag läst om en bok från början till slut direkt efter första gången. Men här känns det som ett måste. Vart är han på väg, Niels Fredrik Dahl när han söker sin far? Inte den fysiska pappan, utan människan därbakom, vars liv läggs fram som ett tema med variationer. Från femåringen som kommer till Egypten 1926 fram tills han är med och återtar Halden som en av polissoldaterna från Sverige i maj 1945.

Det blir en fantastisk berättelse om en mycket ensam pojke, som inte vet hur han ska närma sig andra. 

Författaren använder fantasi tillsammans med fakta när han blåser liv i sin fars uppväxt, lägger pussel, prövar olika möjligheter, som han skriver måste han »uppfinna honom om och om igen.«

Fick hans far sina första skidor av rektorns fru K i skolan han flyttades till? Eller hittade han dem själv i källaren, som det står i en annan version av händelsen lite längre fram? 

Båda sannolika, ingen helt sann. Men trovärdiga som delar av en ensam pojkes försök att bli till, smälta in, få vänner.

De teman som återberättas är ensamhetens och längtan efter tillhörighet. Känslorna finns i många uppväxtberättelser, men sällan den totala isolering som här beskrivs, med bara få och små ljuspunkter, som snabbt slocknar. Pojken, som författarsonen ser honom är utestängd, ofta utfryst ur de gemenskaper han försöker få tillträde till. På skolgården, vid badstranden, inte ens scouterna blir mer än en tillfällig fristad. Vänner på djupet fattas honom. 

»Antagligen är det så att jag, så länge han levde, var ointresserad av vem han var, hur han hade det. Han var en vägg som jag behövde men inte visste eller trodde att jag behövde. Nu när han är död är han så levande att jag märker honom bredvid mig.«

Pappan har, som många traumatiserade, sagt definitivt nej till att dela med sig av något dåligt från uppväxten och minnena från honom är fåtaliga. Ett antal foton, en sparad bok, några dokument. Kvar finns däremot ett stort antal förmanande brev från Domaren, faderns egen dominanta far, som håller sonen och hustrun Ellen i ett auktoritärt grepp medan han sätter sig själv i främsta rummet. Det handlar inte om fysiskt våld, men psykiskt förtryck av första graden.   

Mitt i omläsningen kommer jag på mig med att bli lite irriterad på författaren; svartmålar han inte väl mycket nu? Vad menar han med att ensamhet kan gå i arv? Som framgångsrik författare med flera äktenskap bakom sig, ett pågående lyckligt samt barn och barnbarn är han väl knappast beklagansvärd eller det minsta ensam? Pappan fick ju också egen familj, arbete, kärlek. Har han inte överdrivit utsattheten?
Är vi inte alla ensamma innerst inne? 
Och så vidare. 
Det förtar inte bokens kvalitéer, snarare tvärtom. Niels Fredrik Dahl har skrivit en lysande roman och är en värdig vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2024. 

Underbar vänskap på sommarön 

Efter de 163 sidorna om farmorn och barnbarnet Sophia på sommarön tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen.

ROMAN. Tove Jansson Sommarboken (Förlaget)

En tunn liten pocketbok är det, Tove Janssons nyutgivna Sommarboken, från 1972, men med stort inre omfång och djup. Det handlar om farmorn, barnbarnet Sophia och pappan. Mamman är död. Det är sommar, som det brukar vara för trion på den lilla karga ytterön i finska havsbandet. Pappan arbetar alltid vid ett skrivbord, när han inte plötsligt bestämmer sig för att göra en trädgård på en plats utan jord och rinnande vatten.

Sophia och farmorn betraktar honom med filosofiskt lugn. Mellan dem råder en förståelse och tolerans som gör även grälen tillåtna. Farmor smygröker, har dålig balans, stela ben och behöver käpp och medicin. Hon värnar sin integritet men också Sophias rätt till livsglädje och hopp, när mörker, ilska och rädsla tar över. 

Utan att säga mycket möter hon barnbarnets existentiella kriser med lagom mycket engagemang. Ingen kan som farmorn lugna och trösta på exakt rätt sätt. 

Som när Sophia blivit vidskeplig och vill att det ska gå över.

Farmorn går ut i natten på ön för att samla motgift. »Varje gång farmorn stoppade något i sin ficka kändes det lugnare. [—] Hon vandrade framåt mitt i mångatan, stor och svart, hennes stela ben och käppen gick alltjämt vidare och hon blev större och större. Månskenet låg på hennes hatt och hennes skuldror, hon bevakade ödet och hela ön. Det fanns inte det minsta tvivel om att farmorn skulle hitta allt som behövs för att avvärja olycka och död. Allt fick rum i hennes ficka.«

Dialogen, kärv och samtidigt ömsint, bär denna berättelse där ön med sin natur och klimatskiftningar är minst lika deltagande som de som bebor den. 

»Du är mycket bra på att klättra, sa farmorn strängt. Och modig också för jag såg att du var rädd. Ska jag berätta om dethär för honom eller ska jag låta bli?«

Undrar farmor när Sophia efter en synnerligen äventyrlig klättring lyckats ta sig ner på berget igen. 

»Sophia sköt upp ena axeln och tittade på sin farmor. Kanske det räcker med dig, sa hon. Men du kan ju berätta det på din dödsbädd så att det inte går förlorat.«

Efter de 163 sidorna tror du på livet och den medmänskliga kärleken igen. 
Den film med Glenn Close som farmor, som nyligen gick på biograferna följer boken tätt inpå, så lugnt och dröjande att varje känsla hinns med. 

Kvinnokamp och modehistoria bakom NK:s kulisser

En läsvärd kollektivroman om de många kvinnorna som bidrog till att Nordiska Kompaniet blev en stor succé och ett intressant porträtt av mannen som grundade och drev det med respekt för kvinnorna som slet för varuhuset. 

ROMAN. Ruth Kvarnström-Jones Väninnorna på Nordiska Kompaniet (Prinz) 

63 namngivna personer har betydelse för handlingen, varav ett antal funnits på riktigt och bidragit till Nordiska Kompaniets och Stockholms historia. 

I centrum står familjen Sachs, med grundaren och direktören Josef Sachs och hans familj.

Från första boken, den om Grand Hôtel kommer delar av familjen Nyblaeus, liksom familjen Ekman vars fyra döttrar alla hamnar i huvudstaden, och en av dem så småningom på NK:s franska damskrädderi och syateljén för klänningssömnad där det sys upp Haute Couture. Vi möter också ett antal andra kvinnor och män med titlar som löpare, brodös, ärmsömmerska, första proverska, mannekäng – exempelvis den 17-åriga Greta Gustafsson som blir en av stjärnorna, innan hon slukas upp av filmens värld med nytagna efternamnet Garbo.

Till detta skildras avdelningen för damhandskar, där kungligheter handlade, och ett antal andra förnäma och mindre förnäma gäster. 

Hela varuhusets historia, exteriört och interiört finns med och det är oerhört intressanta inblickar både för den som vill veta hur modeintresserade kvinnor shoppade för 100 år sedan, hur kreationerna blev till men också hur anställningsvillkoren var för de många kvinnor som arbetade där. Josef Sachs var en chef av en ovanlig sort, som månade om sina anställda och såg deras värde för varuhusets succé. 
Handlingen börjar april 1912 med Titanics förlisning. En av systrarna Ekman, Torun köper en tidning om katastrofen, samtidigt som hon brottas med sin egen stora konflikt: Hon har som ensamstående kvinna »råkat i omständigheter« och tror sig inte om att kunna klara situationen som ensamstående mamma. 

När boken är slut har 15 år passerat, Första Världskriget har ersatts av ett 1920-tal med både toppar och dalar, kvinnorna har fått rösträtt 1921 och de två första, Agda Östlund och Nelly Thüring, invalts i riksdagen som representanter för Socialdemokraterna. Flera av de unga och lite äldre kvinnorna finns med aktivt arbetande för eller sympatiserande med rösträttsrörelsen. En ny frihet väntar dem! Och systerskapet håller de levande genom kriserna. 

Författarinnan ger läsarna en inblick i livet som det tedde sig för dem som klarat sig undan den värsta nöden, boken betonar mer konkreta lösningar, goda idéer och små och större segrar för sina många personer. Men få av dem kommer undan Spanska sjukan, övergrepp från män med makt och hotfulla hemresor från jobbet.

Med höga förväntningar från intriger, interiörer och intressanta öden i succén de fenomenala fruntimren på Grand Hôtel är upptakten på uppföljaren inte lika sprakande, det är svårt att hålla koll på alla inblandade som inte blir lika tydliga för läsaren som de fenomenala fruntimren. Här finns inte heller en lika tydlig hjältinna som i föregångaren. De många unga kvinnorna och flickorna betraktas och beskrivs snabbare och utan samma djup. 

Men en fin kollektivroman om de många som bidrog till det nya varuhusets succé och tidens personligheter gör läsningen till ett sant nöje från start till mål. 

Hemliga liv med högt pris 

De bor i Sverige och håller sitt judiska arv hemligt av rädsla . Med ömsinta tecknade intervjuer visar Joanna Rubin Dranger vad döljandet av bakgrund och historia gör med en människas identitet.

SAKPROSA. Joanna Rubin Dranger Dolda judiska liv (Albert Bonniers förlag) 

Rädslan för att avslöja sin identitet delar de med sig av, flertalet anonymt i en vacker och vemodig bok, där Johanna Rubin Dranger porträtterar dem så fint och ömsint med tecknade intervjuer.  De är andra och tredje generationen Förintelseöverlevare. Sekulära, troende, unga och gamla, flyktingar, invandrade, eller födda i Sverige.

Gemensamt för dem är känslan av att något fattas i deras liv när de inte kan vara sig själva helt och hållet, utan aktivt måste dölja sin bakgrund och historia. Och därmed radera ut del av sin identitet. De bor i Sverige och döljer sin judiska bakgrund av rädsla för förföljelse.

Trots anonymiteten och deras starka oro för att avslöjas lyckas hon ge känslor och karaktär åt varje intervjuad. Med bara några få penndrag i svartvitt fångar hon sorg, glädje, skratt och rädslor. 

Intervjukapitlen har rubriker som: 

  • Det blev en del av deras identitet att det var förbjudet 
  • Johan: Det är som att man saknar ett helt alfabet för att tala om det här 
  • Susanna: Så hemlig som jag är nu har jag inte varit tidigare
  • Rebecka: Jag gick ur Judiska församlingen för jag vill inte att mitt namn eller mina barns namn ska finnas någonstans

Adam, som arbetar i förskolan säger: » Om jag vore öppen med min bakgrund skulle de nog inte vilja att jag tar hand om deras barn. Vänner, kollegor och föräldrarna till barnen på förskolan där jag arbetar förstår inte hur antisemitiska de är.«

Rädslan är så stor att till och med döljandet om hur mycket de döljer av sin judiska bakgrund ska döljas och ibland måste strykas ut ur intervjun.  Tryggheten hittar de i grupper med andra med samma erfarenhet, i judiska sammanhang, där inget behöver hemlighållas. 

7 oktober med Hamas-attacken och Gazakriget har gjort hoten fler och ökat rädslan:
En kvinna säger:

»Jag har mött och sett så många som hatar judar. Det är hakkors och det är ett jävla hat. Det drabbar mig hela tiden. Det kommer in i min kropp. /–/ Jag går hela tiden och tänker: Vart ska vi flytta? Det är vad jag tänker på om dagarna.«

»Jag tror inte det finns något annat land med ett hemskt styre där alla som kommer från det landet måste bevisa att de inte är likadana.«

De som slutat gömma sig är få, men lyser av energi och hoppfullhet. 

»Jag känner mig mycket friskare än att gå böjd. Det är så mycket som har hänt, en resning. Som att ha klivit ut i ljuset på något vis.« Säger författaren Jessica Haas Forsling avslutningsvis i sin intervju om att ha kommit ut som judisk i offentligheten. 

Soldatlivets gemenskap och författandets ensamhet

Som 38-åring mönstrar Ivar Lo-Johansson som menig soldat när Andra Världskriget bryter ut. Samma dag det slutar åker han till Danmark och Norge för att skildra freden. De två sista böckerna i självbiografin ger unika bilder av beredskapsår och fred, tillsammans med hårdhänta självanalyser.

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson Soldaten, Proletärförfattaren (Bonniers)

Del sju och åtta av Ivar Lo-Johanssons självbiografiska berättelse kom ut 1959 och 1960 och utspelas huvudsakligen åren 1939-1950. 

I Soldaten har Andra Världskriget just inletts 2 september 1939 och i Proletärförfattaren har det just tagit slut 7 maj 1945. 

I Soldaten mobiliserar Sverige och författaren mönstrar som menig soldat. Han kommer till en hemlig ö i Stockholms skärgård, 38 år gammal, ogift och etablerad skribent. 

Ivar Lo Johansson beskriver en militär vardag med kyla, smuts, och långsam passivisering från självständig yrkesman till att lyda utan att ifrågasätta, samtidigt som beredskapsbataljonen idealiseras av omgivningen. Men också det kamratskap som långsamt växer fram mellan rammakaren, tavelförsäljaren, fångvaktaren, slaggåkarn, hur han, som ständigt vacklar mellan behov av individualism och kollektiv, blir en del av en grupp. 

Han analyserar hårdhänt sig själv, sina känslor och reaktioner, och hur han förvandlas till en som är beredd att skjuta egna officerare med nazistsympatier. Soldaternas kvinnosyn blir alltmer sunkig, och författaren försöker inte glorifiera sig själv. Han blir likadan.

Boken kallas en »unik skildring av svenskt soldatliv« och rekommenderas till alla som vill få en bild av Sveriges beredskap. Den var nog inte så god, trots allt. 

I den avslutande delen Proletärförfattaren har författaren lyckas ta sig in i både Danmark och Norge, bara dagarna efter det tyska sammanbrottet. Fredsdagboken därifrån är unik och visar nöden, den danska vänligheten mitt i armodet. Han flyttar in hos en lantarbetarfamilj som självklart delar det lilla de har. Han åker till Norge och beskriver de norska hårdhänta bestraffningarna av kvarvarande tyska soldater för illdåden mot landsmännen.  Han skriver att boken kan »påminna om en långrev, vars flöten guppar uppe på tidsytan men vars krokar och beten påträffas långt nere i tidsdjupet.« 

Även andra minnen, längre bak i tiden dyker upp, som möten med tidens kända författare Rudolf Värnlund, Albert Viksten, Josef Kjellgren, Martin Koch, Verner von Heidenstam, Agnes von Krusenstierna, som skildras oerhört osminkat men samtidigt med respekt.

Dominerande i  Proletärförfattaren är den starka opinonsstormen runt romanen Geniet (1947) som skulle behandla ungdomens ensamhet, tabureglerna runt sinnligheten och en pubertetsroman »så sann jag förmådde det«, men orsakade en flod av avståndstagande. De fem orden »Vi måste släppa till flickorna« medförde ett stort antal insändare och tidningsartiklar. Ungdomarna såg frågan i romanen som brännande, de etablerade och äldre fördömde den.  

Proletärförfattaren känner sig missförstådd och understryker: »Tvärtom hade jag med min bok velat visa hur männens känsloregister inför kvinnan i manssamhället förkrympts, hur förhållandet mellan det unga genom sexualtabut förgrovats och misstänkliggjorts, och hur kvinnorna ju inte heller sedermera kunde ha så stor glädje av alla de de nevrotiska män som autoerotiken eller eventuellt prostitutionen forstrade.«

Ivar Lo-Johansson är en oerhört bra berättare och båda romanerna förtjänar nya läsare även idag.