Sex boktips för rys och mys 

Privatspanande veteraner i Sörmland och Oslo, det erfarna gänget från Steve Carellas och New Yorks 87:e polisdistrikt, en besatt konstkännare i Skottland, en städerska med diagnos, och en ung australiensisk polis: Fem aktuella deckare plus en gammal goding från sommarens läshörna.

Ponti & Hamilton håller stilen 

Med Aftonsången markerar Jan Guillou att hans 80-åriga alter ego Erik Ponti inte har evig ork att jaga bovar. Men när en svensk terrorgrupp planerar att döda vänsterkvinnor – och även honom själv hamnar han mitt i hetluften tillsammans med Carl Hamilton, vapendragaren från förr. 

DECKARE. Jan Guillou. Anteckningar från Aftonsången (pirat)

En död råtta läggs på journalistens och amatördeckarens trappa hemma på gården i Sörmland. Tillsammans med kommentaren till råttans placering tas hotet på allvar av vännen och underrättelseofficeren Carl Hamilton

Jakten kan börja. 

Erik Ponti, författarens alter ego, har de senaste åren löst brott tillsammans med Hamilton. Han har en halvtidstjänst som lärare på marinens specialistutbildning för blivande operatörer på fältet och använder ett hus på Guillous ägor som utbildningslokal. Två jobbonärer med andra ord. Även om Ponti, arbetar mest hemifrån som krönikör i Aftonbladet och författare till en kommande teveserie om svenska flottans seger mot Ryssland på Gustav III:es tid drar han sig inte för att fånga råttor på Karlaplan nattetid och sitta timmar i bil i jakt på en högerextrem terrorgrupp. Trots misslyckad ryggoperation och stort behov av daglig rehab. Även om priset är en stel, värkande kropp är de mentala vinsterna så mycket högre. 

Pontis oförblommerade åsikter om SD och högergrupper i Sverige, liksom synen på konflikterna i Mellanöstern gör honom till måltavla, även på väg mot 80-årsdagen, i sällskap med ett antal vänsterkvinnor, inspirerade av nu levande profiler i media. 

Det är svårt att inte dras med i och underhållas av Guillous flödande mix av rappa, ofta sympatiskt självironiska kommentarer till in- och utrikespolitik, som blandas med aktion. Här avhandlas vänner och motståndare, ålderism och hälsorapporter, gamla oförrätter ältas flitigt tillsammans med upplevt orättvis behandling i media genom åren. Tillsammans med lagande av god mat med tillhörande drycker, ett ansvar han tagit eftersom frun, förläggaren jobbar i stan i veckorna. Han missar heller inte att, trots käpp och ryggvärk plocka fredagsbukettens vårblommor till sin fru. 

Kul läsning med en stort allvar och starkt engagemang under ytan. Läsaren måste inte instämma i Pontis tvärsäkra politiska påståenden, som vinklas stadigt åt vänster, för att underhållas av hans bravader. 

Ondskan lurar i australisk idyll 

Varför försvann nyblivna mamman Kim och lämnade sitt spädbarn i en vagn på årets festival i det lilla samhället där alla känner alla? Blandningen av gemenskap och hemligheter gör boken till en bladvändare. 

DECKARE. Jane HarpeFlykten översatt av Maria Lundgren (Modernista)

En ny deckarbekantskap för mig, men den australiensiska författaren är bästsäljare världen över bland annat för denna serie om Aaron Falk, utredare av ekonomiska brott i Melbourne.

Här återvänder han till den lilla staden Marralee för att vara gudfar åt bäste vännens son ett år efter ett ouppklarat försvinnande: Kim, en nybliven mamma som under den årliga festivalen, lämnade barnvagnen med sin sex veckor gamla dotter på en parkering. 

Aaron Falk, singel och nybliven chef, blir engagerad och indragen i försvinnandet. Samt förälskad.

Med mycket småprat, ljumma kvällar på terasser och många vänliga mate tas vi fram till upplösningen.  

Jane Harper bygger en berättelse där äkta omtanke och människokärlek ryms sida vid sida med feghet, egoism och känslokyla. En sorts australiensisk Louise Penny. Vem bedrar och vem är ärlig? Frånvaron av uttalat våld gör inte intensiteten mindre. Det går inte att sluta läsa. 

Berättartekniken där många minnesbilder och detaljer fogas samman så att det som förtigits avslöjas sakta men säkert, med hjälp av det där klassiska men alltid fungerande greppet att »det är något i minnet som skaver« är effektiv. Vad är det Falk sett eller hört men inte förstått?

Sen är det omväxlande att allt utspelar sig i södra Australien och inte på en blåsig hed eller en otillgänglig, stormpinad kust i England. Australien är långt borta, samtidigt som de sociala problemen är nära.

I den här miljön skapar tajt gemenskap och social kontroll en skenbar idyll. Och en hel del överkonsumtion av lokalproducerat vin.

Oförklarliga graviditeter och personlig krasch

Hanne Wilhelmsen håller på att krascha när hennes kärlek lämnar hemmet. Men ett antal oförklarliga graviditeter och en nära väns död engagerar henne som privatspanare igen. Originell deckargåta och dito personer håller läsarintresset på topp.   

DECKARE. Anne Holt Tolv Otämjda hästar, översatt av Barbro Lagergren (pirat) 

Den tidigare polisen, numera privatdeckaren Hanne Wilhelmsen har fyllt 62 och trivs inte med sig själv. Sedan många år sitter hon i rullstol efter att ha skjutits i jobbet som polis och ägnar sig åt privatspanande, med hemlig hjälp från en kollega. 

Hennes rigida regler och dåliga humör blir allt mer påfrestande för de fåtaliga vännerna, liksom för familjen. Och kollegan, som så gärna vill vara hennes vän, behandlas som en disktrasa.

Hanne Wilhelmsens skada har varken gjort henne vis eller god. Det som en gång gjorde henne till en suverän polis har länge varit hennes räddning undan allt destruktivt i hennes personlighet. Men nu har den självupptagenhet som gör andra illa slagit tillbaka mot henne själv med full kraft och priset blir oerhört högt.

Boken startar med en krasch där frun Nefsi och dottern Ida lämnar hemmet och Hanne, efter att hon varit oförskämd vid en middag en gång för mycket.  

Hennes nära vänner polisen Henrik Holme och bokförläggaren Ebba Braut möter ironier och elakheter istället för stöd och bekräftelse.

Ensamhet och meningslöshet hotar Hanne W i hennes väldesignade villa i Oslo. I den nyanställde utredaren Marius Blaaberg och veteranen Odin Gammelgård (!) hoppas hon ändå få en ingång i den aktuella utredningen, som visar sig röra både Ebba och Henrik. 

Det här är en spännande, proffsig kriminalgåta, som kretsar runt ett antal oförklarliga graviditeter och samtidigt handlar om hur vi människor är mot varandra och vad som är viktigt i livet. 

Mästaren Mc Bain håller stilen 

En ung kvinna hotas till livet, och poliserna i 87:e jagar mannen som två gånger försökt mörda henne. Men finns det fler gärningsmän? Nummer 45 i den långa raden från polisromanernas mästare har 33 år på nacken men är välskriven och oväntat aktuell.

DECKARE. EdMcbain Kiss (William Morrow and Company Inc NewYork)

År 1956 inledde författaren Ed McBain sin serie om poliserna i det 87:e distriktet i New York. Han hade då fyllt 30 år. Den avslutades 2005 – då nummer 56 i ordningen kom ut (!), samma år som han avled, 79 år gammal. 

Kiss, som är nummer 45, om jag räknat rätt, utsätts en ung, välbärgad kvinna för ett antal mordförsök, som förbryllar polisen. Parallellt pågår en rättegång mot mannen som misstänks ha skjutit ihjäl Steve Carellas pappa, familjen finns på plats som åhörare. Läsaren följer de båda handlingslinjerna i parallella kapitel, med skiftande synviklar. Aktion blandas med rättegångsdialoger, samtidigt som vinterkylan får hela New York att frysa till is. 

Ed Mc Bain var oerhört produktiv, de första åren kom ofta tre böcker per år. Jag har ett antal pocket kvar i bokhyllan men det är åtskilliga år sen jag läste om Steve Carella, Meyer Meyer, Bert Kling, Arthur Brown, Cotton Hawes och de andra männen (varav några öppet korrupta och rasistiska ) som ska upprätthålla lag och ordning i det brottsdrabbade distriktet. 

Jag får överta ett ex, snyggt och i storpocket, från 1992, alltså 33 år gammalt och tänker att bäst före datum nog gått ut. Men icke!

Istället häpnar jag över hur aktuell den känns i resonemangen: Det handlar om rasism, om knarket som tagit över gatorna, om identitetspolitik, jurysystemets brottningsmatch med lagen, kårandans krock med medborgarnas krav på jämlikt bemötande, med mera. 

Mc Bain går i de hårdkokta föregångarnas fotspår, men många av de grepp han lagt till – kärleksrelationer, dokumentation av polisrutiner, rättssystemet, politikens roll, har tagits vidare av ett antal aktuella författare. Hans jargong är ofta brutal, inte alltid politiskt korrekt, men realistisk. 

Och flertalet poliser i 87:ans gäng står på demokratin och rättvisans sida. 

Ed Mc Bain har ett manligt öga på de kvinnor han beskriver, ofta med detaljer om deras kläder och utseende. Carellas hustru Teddy med vilken han lever i ett lyckligt äktenskap sedan många år, är dövstum och hemmafru och får finna sig att vänta hemma, som så många andra deckarhustrur.  

Denna värld är fortfarande männens. Men även kvinnorna i Kiss har makt 1992, exempelvis som åklagare. 

Upplösningen är oväntad och visar en författare i mästarklass. Kommer ni över en Ed McBain i någon låda i sommar så passa på att fynda! 

Färdigmyst med Molly

I den tredje mysdeckaren om städerskan Molly blir det inte mycket städning och mera mys än rys. Nu är det dags att sätta punkt!

DECKARE. (Actionmys) Nita Prose Städerskans nyckel översatt av Nanne Svensson (Albert Bonniers)

Den första deckaren om städerskan Molly som oskyldigt anklagades för mord på lyxhotellet där hon arbetade, var en fullträff, såväl i val av huvudperson som i det fyndiga pusselupplägget. Vi var många läsare som gjorde tummen upp. Mysdeckaren som genre, eller spänning med feelgood, eller vad det ska kallas är en fin balansgång mellan hjärtevärme och onda uppsåt. 

När det nu är dags för nummer tre har författaren lagt mer energi på värme och kryddor än själva huvudrätten, det vill säga ett mysterium att bli nyfiken på. Mollys diagnos, som bidrog till charmen med ettan, har tonats ner så att den nästan inte finns kvar, hon är alltför överlycklig med sin fantastiska fästman Juan,är älskad av alla på hotellet där hon jobbar och till råga på allt visar det sig att hon är ägarinna till ett superdyrt och supersällsynt Fabèrgeägg, som ska göra henne rik – och som snabbt gör henne berömd när två populära teve-personligheter (typ Antikrundan) erbjuder sig att auktionera ut den i direktsändning. 

Via den döda mormorns dagbok rullas äggets – och Mollys mormors historia upp. Och nu närmar vi oss sagoberättande om familjefejder, gods, gårdar härsklystna onda män och giriga självupptagna föräldrar. Mormor berättar i tidigare hemlig dagbok om sina missar med tydlig sens moral. 

Uppbyggligt, ibland trivsamt, men spännande? Nej, aldrig! Med för mycket socker kan den bästa rätt bli kvalmig. Har svårt att se hur författaren ska kunna klämma ut mer ur det här konceptet. 

Rysliga händelser mellan ebb och flod

Varför har den omskrivna konstnären testamenterat alla sina tillgångar till den person hon haft en långdragen konflikt med? Förklaringen kommer efter många och långa irrgångar i människans snåriga inre. 

DECKARE (Thriller). Paula Hawkins Den blå timmen, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

En mytomspunnen konstnär, Vanessa Chapman, dör och testamenterar oväntat alla sina tillgångar till den konstsamlare och utställare hon haft en långdragen konflikt med. När en av hennes skulpturer misstänks innehålla ett människoben dras en utredning igång.

Konstsamlingens stiftelsechef skickar ansvarige James Becker till konstnärens hem, på den avlägsna skotska ö där numera hennes nära vän läkaren Grace bor. Kan det finnas svar på skulpturens historia i hennes kvarlämnade brev och anteckningar?

Så långt ett intresseväckande upplägg, om än med lite väl många detaljer om den omskrivna konstnären och hennes folkskygga vän. Anrättningen kryddas med ytterligare ett antal relationsbaserade konflikter, som att James är ihop med stiftelsens ordförandes tidigare fästmö, samtidigt som alla, av obegripliga skäl bor tillsammans i ett hus, mitt i konflikthärden. Det förklaras med att James är besatt av den försvunna konstnären och beredd att uthärda även oförskämdheter från familjen och ständig oro för att hans fru bedrar honom med sitt ex. 

Är det pengarna, makten, eller passionen som styr? Ett antal motsägelsefulla fakta finns i breven och anteckningarna som hittas på ön. 

Så småningom, efter ett antal väl långrandiga resonemang och tillbakablickar, kommer sanningen fram, priset är högt och mycket tidvatten har stigit och sjunkit undan på vägen till den lilla ön, som bara kan nås när det är ebb. 

Kvar efter slutet blir ett obestämt obehag, inte det aha som följde på den eleganta föregångaren Kvinnan från tåget. Deckarens löfte om att ordningen ska återställas infrias inte lika givet när prefixet är thriller. Och det är nog vad jag saknar mest i den kategorin, oavsett hur skickligt ryset är komponerat. 

Åtta deckare med stil 

Åtta läsvärda deckare som tar oss till fantasins Doggerland och jakt på mutade poliser, nutidens Bagarmossen där gängen även äter sig in i polisleden , Tre försvunna flickor i 1950- och 60-talets Sverige, actionmys med polispensionär och hans svärdotter i dagens England och kvinnliga poliser i 1970-talets Sverige där farliga hemligheter göms i politikens högsta topp.

Pausvila inget för Doggerlands deckare 

Från fantasins (eller historiens) Doggerland beger sig kriminalinspektör Karen Eiken-Friis och hennes syster till Stockholm på jakt efter kriminella makthavare. Högt tempo och snyggt berättat, om en kvinnlig polis som tål det mesta.

DECKARE. Maria Adolfsson, Tiga som muren (pocket Wahlström & Widstrand)

Kriminalinspektör Karen Eiken-Friis ska i denna sjunde del om brott och straff på ögruppen Doggerland både lösa ett mord i hemtrakterna och hitta bevis för korruption högt uppe i hennes egna led. Doggerland, som egentligen sjönk ner i havet för sisådär åttatusen år sen, är i Maria Adolfssons version som en blandning av Gotland och Shetlandsöarna.

Här finns, förutom ett eget språk, egen valuta och egna seder all sorts brottslighet. Och den skiljer sig inte från andra länders. Eiken-Friis är en ovanlig kvinna och därmed typisk deckarhjälte. Smygröker och dricker öl, har blivit småbarnsmamma av misstag strax innan hon fyllde 50. Gift sig med Leo, rehabiliterad musiker. Jobbar såklart mer än hälsosamt. Återfunna systern Helena är journalist, som börjat gräva i en historia med korruption och brott som förgrenar sig ända upp i polishusets topp. Hon tar med systern för att söka bevis i svenska huvudstaden. 

Den Doggerska blicken på Stockholms mix av vykortsvy och extremt fula platser är rolig och vass. Och äventyren avlöser varann för de båda i ett rasande tempo. 

Det är nästan så man tycker hon ska ta det lite lugnare, Karen Eiken-Friis. Läsaren håller andan åt henne. Men bra ös, vasst skrivet och spännande från start till mål!

Brutala bladvändare från Bagarmossen

Lina Kruse, ung och ambitiös polis, som curlar sin själviska mamma och hennes karaktärssvage kollega Jack är två av karaktärerna som håller läsarintresset på topp i de fyra deckarna från Bagarmossen.  

DECKARSVIT. Lisa Bjerre & Susan Casserfelt Linje 17 Ensamt vittne, Eko av ett skott, Okänd avsändare, Sprängdåd (pirat)

Bagarmossen är förorten som innehåller både rikemansvillor,  miljömedveten, vänsterlutande medelklass och hyreshus. I de sistnämnda är inkomsterna väsentligt lägre, gängfrekvensen högre och kampen om knarkreviren betydligt närmare de boende. 

Författarna fångar tidens stämningar och brott väl i sina fyra rappt skrivna socialrealistiska bladvändare om den karaktärssvage men ihärdige polisen Jack, den engagerade Lina Kruse, kollegorna Ronaldo, Lasse, Fredrik, Sophia, chefen Pia Svenlin och de andra som löser en strid ström grova brott i söderförorterna. 

I del ett blir 13-årige Eddie vittne till ett mord i sitt eget vardagsrum, i del två blir Lina Kruse utsatt för en hatmobb, efter en skjutning som slutade illa. 

I trean handlar det bland annat om bedrägerier mot äldre i Bagarmossen. Och nyhetsjournalisten Malle, med ett farligt beroende av det vita pulvret bevittnar hur hennes gamla kollega skjuts. 

I fyran har bomb-och sprängdåden nått Bagarmossen. 

Det är en hård miljö där flera av de inblandade kämpar med svåra personliga problem och trasslar till det för sig på olika sätt. Korta lättlästa kapitel med växlande huvudpersoner gör det oemotståndligt att bara läsa lite till – och vips är boken slut! 

Listig deckarfläta runt tre försvunna flickor

Med uppföljaren till den lyckade debuten En instängd man mutar Per Hellgren med sitt poliskollektiv från 1950 och 1960-talet in en helt egen nisch och ton i Deckarsverige.

DECKARE. Per Hellgren Tre flickor (AB)

Tre flickor som försvinner 1959, 1961 och 1965 och polisens enormt omfattande sökarbete efter dem är den röda tråden i denna lågintensivt spännande roman. Den flyter fram så långsamt, förhör läggs till förhör, åren går, men plötsligt blir det forsränning, en chef tar kommandot och kräver resultat om fem dagar. Ett pussel läggs, en bild börjar framträda. 

Tidsram och ett antal personer är gemensamma med debuten som poliserna Rydin, Kollander och Berg. Några har tillkommit, däribland Granström, enda kvinnan i gruppen, som biter ifrån snyggt när gubbgliringarna kommer. 

Nersupna murveln, Schyttberg, återkommer också, utsläppt från Långholmen efter två månader för olaga intrång. Att han är en framgångsrik författare och driven nyhetsreporter är svårt att få ihop med hans måttlösa alkoholintag. Här blinkar Hellgren åt sin inspiratör Per Wahlöö – som även dyker upp i eget namn. Kanske för att mildra den brutala skildringen av Schyttberg. 

Precis som i föregångaren En instängd man är poliserna bevandrade i konst och kultur. Deras kanon är imponerande med koll på både mästare och populärförfattare, Harry Martinsson, Balzac, D.H Lawrence, Raymond Chandler, Vic Suneson, Stig Dagerman Per-Olov Sundman, med flera. 

Kriminalassistent Imberg tänker på målaren Ivar Arosenius när han sitter i vänthallen i Åkers styckebruk. I diskussionen med handlaren om förvunna postkassörskan Vanda Erikssons depressioner är det dags att plocka upp van Gogh, medan handlaren åberopar Strindberg.

Här och där dyker det upp ovanliga, gammaldags ord som sordinerat, lakuner, luguber.

Inga ordlistor och inget personregister, tack och lov. 

Naturskildringarna följer bokens ton, antingen är det kvävande hett, eller isande kyla som tränger innanför kläderna på de huttrande poliserna. En sjö kan vara »en grå gardin av klibbal och pil vid sjöns ände, bråtig och tät sly.« Glittrar den är det hotfullt. 

Sumpan är ren tristess:

»Rydin försökte föreställa sig hur platsen såg ut om sommaren. Nu var där bara gråvitt och deprimerande, med Storskogens höghus, värmeverkets monolitiska skorsten och de skelettartade kraftledningsstoplarna i fonden

Vi befinner oss i skärningspunkten där kommunpolis blir statspolis, sablar ersätts av batonger, polisassistenter och riksmordskommissionen samsas med landsfiskaler och landsfogdar. En ny tid med mer byråkrati, fler poliser och fler brott.

De båda skaparna av deckarundret, Maj Sjöwall-Per Wahlöö har förvisso lagt grunden till berättarstilen och miljön. 

Men detta blir en deckare i sin egen rätt, med en helt egen ton. Poliserna är inte lika vänstervridna som hos Sjöwall-Wahlöö, även om tidens jargong och demonstrationer tar sig in i arbetsvardagen. De skyller inte allt på Sosseregeringen. Inte heller på demonstranterna. Däremot ser de på varann som klassmedvetna, eller borgarbrackor, beroende på uppväxt. Alla gillar fotboll, även om Nacka i Hammarby är på dekis. Framförallt utförs praktiskt polisarbete i ur och skur, vardag som helg. Och det är här, i jakten på bilar som en gul Studebaker, en svart Morris minor, små fynd bland alla kilon förhörsprotokoll (30 lådor enbart om Ebba Julin, en av de försvunna) som spåren av en mördare långsamt blir synligt. Hur, vem och varför ska jag inte spoila. Men oavbrutet intressant är det hela, långa vägen. Slutet känns lite som taget ur en annan sorts bok, men det kan jag leva med.

Pensionerad polis i actionmys 

Blandningen av pensionärsmys, action och brittisk ironi i Osmans nya deckarserie är osannolik och trivsam. Flirten med feelgood tar udden av det råa våldet, och här kan nästan alla bovar även göra gott och rätt.

DECKARE. Richard OsmanWe solve murders (Penguin Viking)

Den hyllade författaren till serien om mordintresserade pensionärer i Torsdagsklubben inleder här en ny serie. En pensionerad polis och änkeman, Steve Wheeler lämnar quiz och katt i sin fridfulla by för att lösa mord och bedrägerier tillsammans med svärdottern Amy Wheeler, som försörjer sig som bodyguard på ett Jamesbondaktigt sätt. 

I denna första del (tryckt i enormt stor stil lämplig för synskadade) handlar det om varför okända influerare med få följare avrättas. Varför har Amy varit i närheten vid varje mord?  Nu hotas även hon till livet, men förstår inte varför.  

Tillsammans med sin svärfar samt en berömd och populär bestsellerförfattare som hon har uppdrag att vakta försöker hon hitta mördaren.

Action och mys varvas snyggt.  Osmans humor och milt ironiska blick gör storyn underhållande, vänlig och ganska spännande. 

Osman besitter sakkunskap om samhällets avarter – och släpper inte myskrimmens tro på det goda i människan, även hos den som begått ett brott. Men Torsdagsklubben slår starten på den nya serien inte.

Farliga hemligheter i polisens topp

Sex, samhällstoppar och skyddande av brottsling är ingredienserna i Rudbergs andra del om ett gäng poliser i 1970-talets Stockholm. En rappt berättad historia som fritt och trovärdigt använder de historiska politiska skandalerna.  

DECKARE. Denise Rudberg Killer Queen (Norstedts)

Karin Kaiser Johansson, kriminalinspektör vid Våldsroteln är tillbaks efter den ohyggliga upplevelsen av en kollegas självmord. 
I denna del inser Karin Johansson att ett aktuellt fall har kopplingar och förgreningar som hotar hennes och andra polisers liv när män med makt håller varann om ryggen.

Agneta Thorén som omplacerades till arkivet efter skjutningarna vid Västtyska ambassaden. kämpar med alkoholproblem och usel ekonomi. Föräldrarna har tagit över vårdnaden av dottern. Hon planerar hämnd mot en hög jurist – pappan till hennes dotter –  som misshandlat henne grovt. 

Hennes chef i arkivet söker sanningen om terroristerna, där han orättvist fick bära hundhuvudet. 

Berättartiden är 1970-tal och Kungens bröllop med Silvia står i faggorna. Karin Johansson, vars man är allvarligt sjuk begraver sig i arbete. Hon befinner sig i en tid med enbart ett fåtal kvinnor i polisyrket, som fick finna sig i grova gliringar och sexskämt. Poliskvinnorna märktes också ut genom att kallas vid förnamn, medan alla män tilltalade varann med efternamn, visar Rudbergs research. Karin, med smeknamnet Kaiser klarar dock sitt chefskap galant, nästan hela tiden, och är tillräckligt mogen för att parera dåliga skämt.

Författaren berättar rappt och spännande med riktigt bra intrig och en snygg upplösning, där hon fritt använt sig av tidens stora sexskandaler. Kanske inte »discopulserande«, som baksidestexten utlovar, men med många trovärdiga – om än lite väl ymnigt flödande  – tidsmärken. 

Ett antal trådar behöver fortfarande knytas ihop, så gissningsvis fortsätter Kaiser och kollegorna sitt riskabla grävande i kommande delar.  

24 boktips som lyser upp höstmörkret

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad  kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermi1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

15 deckare som lyser upp höstmörkret

Vi följer deras mördarjakt i Kanadas skogar, i Danmark, i England, på Irland, i Järpen, i norrbottniska Stenträsk, vid Höga Kusten, i sörmländska Säbyholm eller på den fiktiva Ögruppen Doggerland. De ofta lätt sorgsna poliserna och privatspanarna som nästan aldrig tappar tron på att de kan göra samhället lite bättre. 
Här är 15 tips på deckare som håller hög klass, antingen de kallas kriminalromaner, spänningsromaner, thrillers eller Cosy Crime. 

15 suveräna deckare förnöjer i höstmörkret.

Maria Adolfsson Felsteg, Stormvarning, Mellan djävulen och havet (Månpocket)

Kriminalinspektör Karin Eiken Hornby, snart 50 år som löser grova brott på den fiktiva ögruppen Doggerland i Nordsjön är en ny och ytterst givande bekantskap.

Läsvärd deckartrio om kriminalkommissarie Karen Eiken Hornby. Foto: Liv Beckström

Att spoila innehållet förstör läsupplevelsen. De tre fristående böckerna läses med fördel i följd. I alla fall för den som vill följa inspektörens privata relationers utveckling. Och de är i högsta grad betydelsefulla. Handlingen utspelas i vår närtid Tempot är högt, det är svårt att inte läsa bara ett kapitel till. 

I den första boken möter vi kriminalinspektören när hon vaknar rejält bakfull på ett hotellrum med absolut fel man.  

Några timmar senare har hon utsetts till spaningsledare i ett mord på chefens före detta hustru, och tvingas till en svår balansgång i en grupp där hon är ifrågasatt. Ledtrådarna går bakåt mot ett kollektiv på 1970-talet, upplösningen blir både oväntad och spännande. 

I Stormvarning återvänder hon till sina hemträkter och konfronterar även släktingar som inte lever på lagens rätta sida. I den tredje är en känd sångerska spårlöst borta, och jakten på den våldtäktsman som härjat i alla böckerna intensifieras. 

Med sin blandning av skörhet, stingslighet och driftigt, självsvåldigt mod, påminner hon om 1980-talets privatspanare som Sara Paretskys V.I Warshawski, eller Sue Graftons Kinsey Millhone. Precis som dem är hon ensamstående, risktagande, får och ger hårda smällar i jakten på misstänkta mördare. Och utan hennes produktiva olydnad och regelbrott skulle inga brott bli lösta. Hon bär också på en stor, hemlig sorg, som gör henne än mer intressant. Maria Adolfsson gör den svärande, och ofta fysiskt utsatta Karen precis så sammansatt som behövs för engagemang och den spänning som ger böckerna riktigt hög slukfaktor. 

Doggerlands ögruppp har en blandad befolkningskompott av invandrade skander, bretoner och en obestämd kontinent. Här finns många kul detaljer, som ortsnamn, uttryck, kulturhistoria, och helgdagar. Årets festhelg kallas Oistra, ostronen till ära, trettonhelgen för Trekunga. På Karens stampub Haren och Kråkan pratas det doggerska och betalas med mark och shilling. Misstänksamhet mellan nordsidan och sydspetsen och all sorts kriminalitet ger Karen och hennes underbemannade kolleger övermycket att göra.

Fantasifullt och genomarbetat in i minsta detalj!  

Tove Alsterdal Slukhål (Lind & co)

Polisassistent Eira Sjödin återkommer här i den fristående men också sammankopplade fortsättningen på den ypperliga seriestarten med Rotvälta. 

Uppslukande om Eira Sjödin och jakten på den som spärrar in människor i öde hus.

Båda utspelar sig runt Höga Kusten, Ådalen, där minnena av skotten mot arbetarna  i Lunde 1931 aldrig är långt borta. Eira Sjödin, som är i starten på sin poliskarriär får hoppa in i en utredning där en man hittats död i ett ödehus. Fallet leder till ett liknande i ett övergivet hus i Malmberget i Gällivare. 

Det blir en spännande jakt runt Sundsvall och Kramfors, längs barer och krogar och hotell. Som andra skickliga kriminalförfattare kan Alsterdal väva ihop dramatiskt berättande, effektiv dialog och fina naturbeskrivningar, liksom en hel del kulturhistoria som ger läsaren välbehövliga pauser. Vänskaper, självironi, omtanke mixat med råa skämt ger en fin blandning av svärta och ljusglimtar. Det är lätt att tycka om Eira, singel, 35 år, som (kanske) inte vill ha för mycket närhet, utan hittar »fri kärlek«, hos kollegan som snart ska gifta sig, och hos den gamla pojkvännen från förr.  I slutkapitlet inser läsaren att det finna mycket mer som kan komma att hända runt Eira, utifall det kommer en tredje bok. Och det får vi verkligen hoppas! 

S.A. Cosby Rakblandstårar, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Om talesättet ändamålen helgar medlen ska användas någonstans är det som ledmotiv för denna på en gång fruktansvärda och berörande uppföljare till Asfaltland

Rakbladsvass och full av ogråtna tårar.

Storyn är spektakulär: De båda ärrade kåkfararna Ike och Buddy Lee kommer i kontakt med varann när deras båda söner begravs. Ike, som lyckats bygga upp ett nytt liv efter hårda år i fängelse och Buddy som lever i en illa möblerad husvagn enas över rasgränserna i sin längtan efter hämnd. Detta blandas med den gemensamma skammen över att de inte accepterade sina söners homosexualitet medan de levde. Fäderna tvingas nu konfrontera både sina egna fördomar och hantera sitt intensiva hat mot dem som mördade deras barn. 

Precis som i Asfaltland är tempot extremt högt och handlingen späckad med grov misshandel när de båda jagar mördarna över delstaten Virginia. Det är motorcykelgäng, korrupta domare, och samma gängkriminalitet och narkotikahandel som vi lärt oss känna igen här hemma. Kanske bara ännu våldsammare, eftersom vapen i princip kan köpas i närmaste kvartersbutik. Och mitt i allt två män med hjärtan som bultar av sorg över sina misslyckanden som pappor. 

Dialogen mellan dem, och människorna de möter på sin våldsdränkta roadtrip är extremt välskriven, rolig, vass, initierad. Kontrasten hårda nävar och ett sårbart inre förvandlas till lysande läsning. Liksom de illustrativa exemplen på den homofoba manlighetens tillkortakommanden. Buddy Lee lär sig en del om vad Ike som svart behöver utstå, Ike ser sig själv och sina fördomar med nya ögon. Kanske landar insikterna väl tydligt hos de båda i slutet, men läsaren behöver de ljusglimtar som står till buds. 

M.W Craven Råttjakten, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Varför står det en keramikråtta i ett tomt fack i ett väl bevakat bankvalv? Och varför sköt en av rånarna sin kumpan medan bevakningskamerorna filmade? 

Poe och Tilly, en deckarduo som jobbar mer med att tänka än att slåss.

Ett gammalt, kallt fall blir superhett när kriminalinspektör Whasington Poe och hans vapendragare, datasnillet Tilly Bradshaw  utreder ett helt annat mord i samband med ett kommande toppmöte i norra England. 

Detta är fjärde boken om de båda brottsbekämparna, de tre övriga i serien Brännaren, Svart sommar och Regissören kan läsas fristående. 

Här möter läsaren en deckarduo med hög kompetens och även trivselfaktor. Poe är både smart, jämställd orädd och schysst, samt förstås i ständig opposition mot all överhet, antingen de tillhör brittiska säkerhetsagenter i M15 eller amerikanska motsvarigheter. Hans närmaste vänner och chefer är kvinnor. Som så många sympatiska polishjältar bär han på ett tungt förflutet, är själv ett barn som är resultat av en våldtäkt. Trots sitt inre mörker har han ett genuint samhällsengagemang och markerar ofta sin humanistiska livssyn. Kollegan Tilly, med sin enorma kapacitet att hitta in i cyberlandskapets irrgångar har även sociala begränsningar, som gör henne till en oförblommerad sanningssägare. Men det hon inte klarar av framför tangenterna klarar ingen annan heller. 

Råttjakten är enligt författarens efterord hans favorit. Och det är inte svårt att förstå varför. Den både komplicerade och spännande intrigen handlar i hög grad om att dra smarta slutledningar av det man ser och hör, att använda hjärnan som vapen istället för våld. Detta i kombination med den ytterst effektiva berättarstilen, med korta kapitel, smarta dialoger, en miljöbeskrivning som ramar in och förankrar i vår post Brexittid, tillsammans med ett stort antal cliffhangers gör Råttjakten oemotståndlig.

Kim Faber & Janni Pedersen Satans sommar översatt av Svante Skoglund (Modernista pocket )

Med prisbelönta debuten Vinterland etablerade sig duon Faber & Pedersen som skickliga skildrare av brottslighet och korruption inom det danska polisväsendet.

Dansk deckare med hög aktualitet.

I del två om kriminalkommisarie Martin Juncker blandas mördarjakten i den lilla byn Sandsted, som också är hans uppväxtort, med hans komplicerade relationer till hustrun Charlotte, före detta kollegan Signe, de två vuxna barnen, närmaste kollegan Nabiha och inte minst pappan. 

Juncker småljuger för chefen, har problem med prostatan, dricker för mycket rödvin, äter skräpmat, jobbar olämpligt mycket och är på så vis en helt vanlig hjältetyp i den moderna kriminalromanen.

Men framförallt fortsätter här historien om terrorbrottet i Köpenhamn sex månader tidigare. Någon försöker sopa sanningen under mattan, och både Signe och exet Charlotte, som numera är grävande journalist, blir indragna. Vägen fram till upplösningen är elegant, rafflande och mycket spännande.  Och helt i vår tid. 

Carin Hjulström Knappt en droppe blod (Forum pocket)

I denna andra del om avhoppade, eller time-outande, Dramatentstjärnan Siri Ehrensvärd, hennes brorson Anton och deras projekt med handelsträdgården Säbyholms gröna fingrar avlöser små och större brott varandra.

Deckarmys i sörmländsk herrgårdsmiljö.

Inte bara mördas en åldring på kyrkogården, här upptäcks även knark och sprithandel, dödligt farlig rivalitet i en kör, otillbörliga närmanden i teaterkretsar och Antons fortsatta problematiska lojalitet till gamla kompisar med bristande vandel, för att använda ett aktualiserat uttryck. 

Lokalsamhället runt Säbyholm med dess gods, gårdar och köpcentrum är även författarens hemvist, vilket bidrar till kvaliteten. I den så kallade cosycrime-genren måste balansgången mellan blod, våld och trivsel hållas, och Hjulström klarar det med finess. Snart 60-åriga Siri, med en fot i varje samhällsklass, hyllad skådespelerska med våning i fina kvarter, och dotter till en tidigare anställd på traktens herrgård har en viss Kulla Gulla-potential, som ger cosy närapå övertag över crime. Men jag köper det och fortsätter med nöje följa Siris utveckling från firad primadonna med rätt svag självkänsla till rustik odlare med med betydligt mera råg i ryggen.

Liza Marklund Kallmyren (Pirat)

Fortsättningen på hyllade Polcirkeln tar ut svängarna rejält, med spänning och en hisnande handling runt polischef Wiking Stormberg i norrbottniska Stenträsk. 

Polischef Wiking Stormberg jagar mördare och det förflutnas spöken i denna spännande deckare.

Vi befinner oss i pandemins första år. Wiking, med pensionsåldern fyra år bort, inser att livet är ändligt och kräver något mer av honom än att bara hamna i saker och låta det bli som det blir. Den SD-aktiva adminstratören Carina Burstrand, så central i första boken, har här förpassats ut i kulisserna, liksom flertalet av de övriga. Nu handlar det om Wiking och hans historia. 

Sonen Markus, anställd på Robotbasen har fått ett hotfullt anonymt brev – handstilen liknar Helenas, barnens mamma som försvann spårlöst på Kallmyren 30 år tidigare. Vem har skrivit brevet och varför? Liza Marklund vet när hon ska dra på och när det är dags att pausa. Hennes miljöbeskrivningar som rör sig både innanför och utanför landets gränser håller hög klass. Tidsmarkörerna är korta, effektiva och intresseväckande. 

Den melankoliska polischefen, vars liv rullas upp är med sin skarpa hjärna, sin idoghet och sin spårinstinkt en klassisk hjältetyp och en person att tycka om. Med tillbakablickar, en rapp berättarstil och utomordentlig research breder historien ut sig och knyts ihop imponerande kompetent. De 370 sidorna försvinner i ett nafs. 

Peter MayStjärnkocken, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, den skotsk-italienske detektiven, bosatt i Frankrike, fortsätter här sin jakt på att vinna ett vad genom att lösa sju kalla mordfall, varav det sju år gamla mordet på den populäre stjärnkocken Marc Fraysse är nummer sex. 

God mat och kalla mordfall, kompetent hanterat av Peter May.

Förutom att läsaren som vanligt får rejäla doser av det aktuella områdets geografi och historia får vi detaljerade och frestande beskrivningar av diverse läckra maträtter. Och en del trassligt privatliv för Enzo, vars vuxna döttrar involveras i det som sker. 

Lite romantik och erotik får alltid utrymme, samt att Enzo, precis som alla andra deckare, aldrig lär sig hur det slutar när han beger sig till en mörk plats för hemliga möten. Hursomhelst, väl ihopkommet med hög sträckläsarfaktor.

Richard Osman Mannen som dog två gånger , översatt av Ing-Britt Björklund (pocket AB)

Med Osmans succédebut med Torsdagsmordsklubben fick mysdeckaren ett uppdaterat, brittiskt, både roligt och rafflande koncept. Tvåan är ännu bättre.

Kul och kompetent om smarta privatdeckare på äldreboende i England.

Ett gäng smarta 70-plussare förhöjer vardagen på seniorboendet genom att lösa tidigare olösta mordgåtor, samtidigt som var och en av dem har ett antal oupptäckta hemligheter i bagaget. Och tvåan lever mer än väl upp till förväntningarna, genom att skickligt komponera ihop ett vardagligt och brutalt rån på en av torsdagsklubbens medlemmar med den internationella maffian, engelsk underrättelsetjänst och den lokala kokainhandeln. 

De smarta privatdetektiverna, sjuksköterskan, underrättelseagenten, psykiatern, fackföreningskämpen, är njutbart befriade från spärrar och handlingen så rappt och kompetent berättad, personbeskrivningarna så träffsäkra och originella, att det verkligen är spännande och ovisst från start till mål, trots feelgoodinramningen. 

Samtidigt som Osman aldrig släpper sin humoristiska och osentimentalt respektfulla blick på livet efter 70. 

Louise Penny Hus av glas, översatt av Carla Wiberg  (Modernista)

Louise Penny tar med sin senast översatta och trettonde bok i serien om den kanadensiske kommissarien Armand Gamache greppet om läsaren direkt när Gamache, nybliven högste chef för regionens polisstyrka, sitter i vittnesbåset i en mordrättegång.

Ännu en fullträff om händelserna runt Montreals polischef, kommisarie Armand Gamache.

Åklagaren är fientlig, hettan pressande. Något är fel, men vad? Stegvis tas vi tillbaks till senhösten året innan då en mystisk svartklädd och maskerad figur, dyker upp på allmänningen i den lilla halvt bortglömda byn Three Pines, sedan ett tag även boplats för Gamache och hans hustru Reine-Marie. Mitt i hemtrevnaden med sprakande brasor och samling på bistron infinner sig en otäck stämning. Och så småningom begås ett mord. Dessutom pågår i det fördolda en kamp mot knarket, heroin fentanyl, kokain, liksom mot de receptbelagda vanebildande opiaterna  som hotar översvämma hela provinsen.

Penny är suverän på att skapa en undergångsstämning som ändå bryts med glimtar av motstånd och hopp, Kulturhistoria blir ofta en del av intrigen, som elegant kopplas till motivet för mord och hämnd. De moralfilosofiska diskussionerna mellan poliserna och byns invånare lyfter deckaren från en vanlig spänningsnivå. 

Även Gamache, beslutsam, erfaren, behärskad tar risker och gör val som kan ifrågasättas. Hans sårbarhet finns där i de små detaljerna, som den svaga darrningen på ena handen. Som läsare är jag aldrig säker varken på hur det ska gå, eller om alla mina favoritpoliser och byns karaktärsstarka invånare ska klara sig. Det är skickligt gjort! 

Jo Spain Av jord är du kommen, översatt av Hanna Williamsson (Modernista) 

Unga kvinnor försvinner från små byar. Runt dem florerar ofta rykten om »lössäppthet« och hårt drickande. Jo Spain fortsätter belysa kvinnohat på Irland.

Övergrepp på unga irländska kvinnor leder till obehagliga upptäckter.

När dottern till en rik företagare försvinner gör kommissarie Tom Reynolds och hans arbetsgrupp en obehaglig upptäckt. 

Precis som i tidigare böcker vävs sökandet efter den skyldige samman med de inblandade polisernas egna relationer. Och i bakgrunden trampar, som i stort sett alla romaner där poliser är huvudpersoner, en olämplig och otålig chef. 

Jo Spain har många likheter med Louise Penny i sitt sätt att beskriva. Huvudpersonen Tom Reynolds och hans livskloka hustru Louise (kanske en blinkning) är ett sådant exempel. Men den irländska författaren är mer rakt på sak om det brutala våldet mot främst kvinnor. 

En gripande och spännande detektivroman med lyckat samspel av trovärdiga intressanta poliser och deras sociala och samhällsrelevanta miljöer. 

Sara Strömberg Skred (Modernista)

Vera Bergström är ensam lokalredaktör i Järpen på Jämtlandsposten, en vass iakttagare av skidmagneten och hemorten Åres överexploatering, på naturens och de inte så välbeställda fastboendes bekostnad.

Journalisten och privatspanaren Vera Bergström i en utmärkt uppföljare.

Titeln på boken signalerar vad som inträffar. Efter en tids arbetslöshet har ett mediestöd lett till att lokalredaktionen i Järpen återöppnat och hon är inte längre arbetslös.

Vera är singel och sin arbetsgivares  – det numera dominerande medieföretaget även i lokalpressen – klickmagnet. 

Tipset om en försvunnen man väcker hennes nyfikenhet, vad hände egentligen när Jonte Andersson försvann? Hon drar igång en egen undersökning, parallellt med de vanliga nyheterna, och grävandet leder till obehagliga upptäckter och avslöjanden. 

Med första boken i serien Sly (finns som pocket) fick Sara Strömberg, som även är kulturredaktör på jämtländska ÖP, välförtjänt utmärkelsen Årets debut. En utnämning som hon förvaltar väl i denna andra del, inte minst genom ett språk som tar vara på romanens lyckosamma blandning kärlekstörst och hämdbegär. Små satiriska samhälls- och mediekritiska nålstick via den bistra, bitvis desillusionerade iakttagaren Vera förhöjer läsarnöjet. Den 58-åriga redaktören är – i genrens anda – separerad, barnlös, försummar sin kropp, försummar sitt hem, och har en och annan misslyckad träff med det motsatta könet. Men det finns hopp, och de ljusa stråken i boken ger en fin kontrast till den mörka bakgrunden till de brott som grävs upp.