Bladvändare om kvinnor som tar strid

Serieböcker, romaner, spänning. Svält, hämnd, sorg och lycka med stridbara kvinnor i händelsernas centrum: Tolv böcker att försjunka i av Anne Holt, Tove Jansson, Maria Adolfsson, Maria Sandel Ulrika Lagerlöf, Simone de Beauvoir, Moa Berglöf & Joakim Zander, Denise Rudberg och Katarina Wennstam. Lättläst men inte lättviktigt!

Katarina Wennstam, Maria Adolfsson, Denise Rudberg, Ulrika Lagerlöf, Moa Berglöf & Joakim Zander och klassikern Maria Sandel från sommarens bokhörna. Foto: Liv Beckström

Värdig final för Hanne Wilhelmsen

I tre decennier har hon varit med oss, men nu är det final för skarpa privatdetektiven, tidigare polisen Hanne Wilhelmsen i Oslo.

DECKARE. Anne Holt Diamanter och rost, översatt av Ann-Marie Skarp (Pirat)

Det är med visst vemod jag börjar på sista boken om Hanne Wilhelmsen, serien om orädda Oslopolisen, senare privatspanaren i rullstol som i Sverige kommit ut sedan 1995 (Blind gudinna). Nu är det dags att ta farväl.

Läsare som följt henne i tre decennier har fått hänga med från ung, känslosam, ibland dumdristig motorcykelkörande polis, med hemliga kärleksrelationer, till en enstörig, självcentrerad, bitvis elak privatspanare 60 plus, förlamad i benen. Men även kärleksfull mammo till snart vuxna Ida, som pluggar juridik, långvarigt gift med Nefsi, en relation som blivit allt skörare.  

Det tog någon bok att acceptera denna förvandling, men Hanne har djup och skärpa som gör henne intressant. Detta blir sista mordgåtan, och final för samarbetet med motvillige kriminalkommissarie Odin Gammelgård, och unga vännen Ebba Braut, anställd på anrikt bokförlag. Varifrån det serveras en del skvaller och elaka interiörer. 

Det är högsommar, tryckande varmt i Oslo och Hanne vantrivs i det bekväma och funktionsanpassade hus vid havet som Nefsi tagit ansvar för. Men hon har lovat att vara trevlig mot gästerna, annars rämnar förhållandet helt. Till all lycka visar sig en jämnårig och välkänd deckarförfattarinna, Kristine Hoff, bo granne med dem, för flera decennier sedan utsatt för ett »litterärt yxmord«, som det hette i dåtidens press. Ett antal yngre, manliga författare attackerade den framgångsrika kollegan med förakt och smädelser. Den norska Parnassen visade sig innehålla drösvis med elaka, könsföraktande och missunnsamma kolleger. De får viss betydelse för mordet på Anette Schönn, tidigare noggrann slutläsare av manuskript, som hittats död i ett badkar ute på en åker. Omständigheterna är förbryllande och undersöks i smyg av Hanne, som i den här boken inte är lika lynnig och elak som i de tidigare, mer inåtvänd, undanglidande. Men givetvis bidrar hennes skarpsinne till en förklaring som polisen gått bet på. 
Slutet är elegant – det är en mästerdetektiv som går i mål! 

Filurligheter för sömnlösa

Mumintrollets värld är full av faror och mystiska händelser. Men också av filurliga filosofer och en muminmamma som klarar att hantera allt spännande som händer. En bok att hålla i handen när du inte kan sova.

MUMIN. Tove Jansson Trollkarlens hatt (Förlaget)

Det händer någon natt att det är svårt att somna om, eller att svårt att somna överhuvudtaget. Inte bara då passar Tove Janssons tidiga Mumin-böcker, men då fungerar de extra bra. De är definitivt inget sömnpiller i bemärkelsen tråkiga, men deras finurligheter, fantastiska fantasier, filosofiska undertexter är som balsam för själen. Sinnesron återställs, liksom tron på att livet innehåller mycket att glädjas åt.

Trollkarlens hatt är en av de tidigaste böckerna, den kom ut 1948. Den fina återutgivningen från Förlaget har ett perfekt omslag för den spännande sagan om när Muminfamiljen med vänner hittade Trollkarlens hatt, och allt vad som hände sen. I sju kapitel får familjen uppleva de mest märkliga äventyr med en helt underbar final. Förutom BisamråttanHemulen, Snorken, hans syster Snorkfröken, och Snusmumriken, Mumintrollets särskilda vän, kommer nu även Tofslan och Vifslan in i historien förutom den mystiska Trollkarlen. 

Här finns vänskap, svartsjuka, behov av ensamhet, hjälpsamhet och att snällhet parat med förhandlingar oftast ger mer effekt än strid. Inte ens farliga Mårran, hon som får marken att frysa till is, blir opåverkad. 

Klasskamp, kärlek och slit vid svältgränsen 

Med humor, närvaro och kärlek skildrar vår första arbetarförfattare vardag och solidaritet i Stockholm runt förra sekelskiftet, där svälten ofta stod för dörren hos arbetarklassen. 

NOVELLER. Maria Sandel Vid svältgränsen och andra berättelser (Stockholmia förlag)

Maria Sandel föddes i Stockholm 1870 och levde till 1927. Hennes eget liv är som en proletärroman, eftersom hon delade villkor med den arbetarklass hon skildrar. Hon emigrerade och arbetade i ungdomen tre år som hembiträde i Amerika, återvände och bodde i en etta på Kungsholmen med sin mamma. Försörjde sig som hemsömmerska, drabbades tidigt av en ögonsjukdom och blev även döv, men skrev outtröttligt hela sitt liv i nära kontakt med Socialdemokratin och kvinnorörelsen.

Det var Maria Sandel som gav namn åt S-kvinnors tidning Morgonbris. De noveller som här är förtjänstfullt återgivna av Stockholms stads förlag Stockholmias nystartade klassikerutgivning är också hennes tidigaste, skrivna under början av 1900-talet. De är både brutalt realistiska och idylliska i sina skildringar av prostitution, uteliggare, alkoholism och tron på människans, framförallt arbetarklassens inneboende kraft och möjligheter att resa sig ur eländet och ta makten. Något hon var övertygad om skulle ske.
Fackföreningarna är närvarande, det är liksom självklart att efter en lång arbetsdag och en torftig middag tvätta av sig, ta sin medlemsbok och gå på möte. Lika självklart är det att hjälpa varandra, som i den fina avslutningsnovellen brudklänningen, där alla i huset lägger en liten slant för att uppfylla den unga bruden Ester Linds omöjliga dröm om en klänning i vitt, inte i svart.
Hon tog tag i tidens brännande ämnen, som att försvara det förbjudna – att kunna avbryta en graviditet när barnets framtid bara var att hungra ihjäl eller dö av sjukdom. Hon visar också – så tidigt ! – hur Anton Dalskog, nybliven änkling förvandlas från självupptagen drinkare till en pålitlig och ömsint pappa när han ensam får ansvar för sina två små pojkar. 

Men hon visar också i den mörka, klart realistiska historien om Agda Hult, det ofta grymma öde som väntar den kvinna som blir gravid, utan en man som tar ansvar. Sandel, som även hade Hjalmar Branting som uppmuntrande läsare, är en mycket ovanlig kvinna för sin tid och hennes texter har massor att säga oss även i vår tid. 

Dags för den övergivnas hämnd

Maria Adolfssons änka Astrid Lindäng genomgår en kris – som föder en ny och arg kvinna. En underhållande historia med allvarlig botten. 

ROMAN. Maria Adolfsson Sanning, lögn och konsekvens (Wahlström & Widstrand)

Astrid Lindäng är förbannad. Inte från början, då ligger hon bara och stirrar i taket, tillintetgjord av att hennes man Johan utan förvarning packat sina prydliga kostymer och lämnat deras gemensamma hus i Nacka för att leva med en annan kvinna.

Tidigt får läsarna veta att hon fått en tingsrättsdom med dagsböter och rekommendation att söka terapi, eller snarare anti-aggresionsterapi. Vi följer hennes berättelse via mötena hos psykoterapeuten, där rullas allt upp, eller inte riktigt allt.

Det här är en välskriven och frejdig bok om att vakna upp, bli förbannad och så småningom fri. Slutet är riktigt överraskande. Adolfsson, för mig mest känd för sin deckarserie om livet och döden på ö-gruppen Doggerland (som påstås ha försvunnit i urhavet för länge sen) visar att hon kan skriva rappt och skarpt även om relationens djupaste svärta. Och lite Doggerland smyger sig in även här. 

Frigörelse för skogens kvinnor 

Del två i serien Timmerfolk följer skogskockan Siv och hennes barnbarn Eva. Båda lär sig något om hur de själva kan ta bättre ansvar för sina liv och relationer. 

ROMAN. Ulrika Lagerlöf Blekjorden (Romanus &Selling)

Del två i serien om kvinnor och män i skogsriket i Västerbotten tar vid där läsvärda debuten Hjortronmyren slutar. Ett decennium har passerat, året är 1949, och kockan Siv har fyllt 29. Urgammalt, tycker hon själv, när hon får uppdraget att lära upp den 18-åriga Märta som kocka för ett skogshuggarlag, ett jobb hon hade i samma ålder. Hon välkomnar förändringen. Att vara mamma och maka räcker inte för att få mening i livet för Siv. Hon som drömde om att få utbilda sig till lärarinna, men pengarna saknades. Siv otrivs med livet, klarar inte att stötta sonen Nils som mobbas eller visa sin man kärlek. 

Berättelsen återvänder, precis om i del ett även till Sivs barnbarn Eva, jägmästare och ensamstående mamman till tonårige Vilgot, som hon har ständiga konflikter med. Hon bor i Stockholm men äger en skogsfastighet i de trakter där Siv levde. Där återupplever hon ungdomskärleken med Mattias, som har problem med dottern Fanny. Även deras förhållande krisar när han vill sätta dottern främst.

Såväl Siv som barnbarnet Eva börjar inse att deras sätt att reagera i relationer behöver ändras. Siv vill inte vara som blekjorden, som hennes farmor beskrivit som att »den själv är nästan tom. Allt i marken rinner bara igenom den, den har tömts på färg och innehåll. Därför suger den så bra. Den tar upp allt fett och all smuts som den kommer nära.« Eva får ompröva sitt sätt att reagera när hon blir besviken och arg. 

Timmerfolk, med del tre i faggorna ger en fin blandning av kvinnors villkor, ungas svårigheter, kärlek och misslyckanden, med konflikten om skogen med samerna samt skogsarbetarnas hårda slit som viktig ram. 

Rasande roman från den obehövda  

Den franska filosofens roman från 1967 om en kvinnas livskris när hon inte längre efterfrågas är lika aktuell idag. 

ROMAN. Simone de Beauvoir Den diskreta åldern, översatt av Kristoffer Leandoer (Lind & co)

Den här romanen skrevs redan 1967, men kommer först nu ut i svensk översättning. Lite sent, kan tyckas, men den känns märkligt tidlös. På lite mer än 100 sidor analyserar en 60-åriga kvinna sitt liv sedan hon tvingats lämna sin tjänst som hyllad lärare på Sorbonne och inte heller fått samma uppskattning som tidigare för sin senaste bok. 

Hennes man André verkar trött på livet och ser sin karriär som forskare förstörd av åldern, sonen sviker genom att inte fullfölja sin avhandling, som hon önskar, utan ta en karriärtjänst i den högerinriktade regeringen, förmedlad genom sin svärfar. 

Hennes reaktion blir både hetsig och oförsonlig. Hon vill bryta kontakten, sonen vädjar om förståelse. Det är svårt att känna sympati för hennes ohejdade kontrollbehov, även om besvikelsen är begriplig.
Inget är längre bra. Maken åker tidigare på semester för att besöka sin mor. Hon kommer dit full av tungsinne, samtidigt som han har levt upp och återfått sin energi.

Det är en roman som inte strävar efter att framställa huvudpersonen som sympatisk, tvärtom, vi får del av hennes ocensurerade besvikelse och när hon inte längre är självklart behövd och beundrad. Hon är på väg ner i ett depressionens svarta hål när verkligheten krackelerar. Hon har inte känt sig gammal, men obehövd känner hon av åldrandets oförsonliga process.

Eller kanske är det inte så mörkt ändå? 

Som tur är låter Simone de Beauvoir inte sin huvudperson förbli i svärtan, hon går vidare med en ny insikt om vad livet kan vara. 

Tre musketösers svåraste uppdrag

Tre väninnor sörjer att den enas lillasyster är spårlöst försvunnen. Deras planer för att få tillbaks henne blir alltmer desperata. Spännande feelgood med mörka stråk. 

SPÄNNING. Maria Adolfsson Eget grepp (Wahlström & Widstrand)

Maria Adolfsson har de senaste åren kommit ut med två böcker som inte handlar om mordgåtor på den fiktiva (för länge sedan försvunna ) ögruppen Doggerland. Men helt kan hon inte släppa sin skapelse, så den får ett hörn även i den här bladvändaren om tre väninnor, Johanna, Mira och Agnes  när den sistnämndas lillasyster Kajsa försvunnit spårlöst för att komma undan en partner, som utsatt henne för både fysisk och psykisk misshandel.

Att han är en populär tevekändis med kontakter i undre världen gör det omöjligt att kunna gömma sig eller ens bli trodd. 

De tre vännerna, som bott ihop och hållit samman i vått och torrt sedan gymnasiet, har efter händelsen inte klarat att etablera någon stabil kärleksrelation. Lillasysterns försvinnande förmörkar allas liv. Vi följer dem under ett antal svåra år fram till 2024. Boken är skriven med schvung, utan onödigt gulligull, så vägen fram till slutet är tillräckligt kantad av spänning och motgångar för att fylla funktionen av bladvändare med kvalitet. Intrig och ledtrådar är listiga och bakgrundshistorien intressant. Extra plus för fint porträtt av Miras smarta morfar. 

Statsministerns farliga hemligheter 

En rafflande berättelse om en statsminister med dubbelnatur och mörka hemligheter och en maktkamp som går överstyr. 

SPÄNNING. Moa Berglöf och Joakim Zander Staben (W&W)

Hon var tidigare sakkunnig och talskrivare hos Fredrik Reinfeld, moderat partiledare och statsminister 2006-2014. Numera är Moa Berglöf politisk redaktör för Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad. Hon har inte hemlighållit sin kritiska inställning till Moderaternas nuvarande politiska linje och ledning och här får hennes kunskaper om  fulspel och partitrixande blomma ut till en spännande berättelse. 

Tillsammans med äkta maken Joakim Zander har hon skrivit en historia med just regeringskansliet med omnejd (mest Bryssel) som huvudmiljö. Det är rappt och riktigt bra, inte minst för de inte så smickrande interiörerna i maktens korridorer, där intriger, lömska planer, konkurrens och döljande av kusliga hemligheter för media är huvuduppgifterna. Den grävande journalisten Julia, som hamnat i kylskåpet på sin tidning och hennes man Alfred som oväntat får erbjudande om att bli den karismatiske statsministerns presschef är två kul och engagerande huvudpersoner, ja, hjältar. För det händer en hel del pulshöjande innan historien nystas upp och går i mål, med möjlighet till fortsättning.

På vägen röks det cigaretter, dricks en hel del bubblande viner, diverse drinkar och öl, varken de undersökande journalisterna eller den politiska klassen med sina tjänstepersoner runt regeringen och i Bryssel spottar i glasen, snarare undrar man hur i allsindar de orkar jobba!

Bordellhärvan nystas upp 

1970-talets skandal med en bordellhärva där högt uppsatta politiker och tjänstemän anklagas får här ett påhittat, men trovärdigt slut. Riktigt bra trilogi med ett gäng tuffa kvinnliga poliser i centrum. 

SPÄNNING. Denise RudbergGod save the queen  (Norstedts)

Det här är tredje och avslutande delen om den kriminalinspektör Karin Kaiser Johansson och hennes medarbetare på Stockholmspolisens våldsrotel. Det är 1970-tal och böckerna kretsar främst runt mäktiga mäns försök att dölja en bordellhärva där minderåriga flickor utnyttjats. 

En historia med verklighetsbakgrund, även om det som händer i romanen inte är dokumentärt.

Karin, nybliven änka, får här uppdrag från högsta chefen, rikspolischefen här kallad Sven Jernfeldt. Han är inspirerad av en verklig person, Carl Persson, men de svindlande turerna runt bordellhärvan är fiktiva. Kaiser tar hjälp av kollegan Britta Nilsson, en tuff polisbrud med samma hårda jargong som de manliga kollegerna: Tjejerna ska väl tåla lite skämt! Att Britta själv gillar tjejer gör henne inte till något offer, långt därifrån.

Polisliv har spillts under utredningen, som även kommit åt terrorism och aktivism med inblandning av tyska Baader Meinhof-ligan. Deras attentat mot ambassaden i Stockholm har kostat en av huvudpersonerna, Agneta Thorén,omplacerad till arkivet, hörseln på ena örat. 

Agneta som har alkoholproblem och har lämnat sin lilla dotter i sina fosterföräldrars kärleksfulla omvårdnad, får chans att utvecklas och visa vad hon går för. 

Denna tredje del blir en värdig och även överraskande avslutning full av försoning.

Hela serien finns i pocket. Jag gillar den för miljön, för den trovärdiga doften av 1970-tal med allt vad det innebar och för de sammansatta och trovärdiga karaktärerna och den brutalt hårda jargongen. 

kodknäckare Signes svåraste uppdrag 

Den produktiva, romanförfattaren Denise Rudberg fortsätter följa de tre kvinnliga agenter i krigets Stockholm. Signe anmäler sig till ett livsfarligt uppdrag. 

SPÄNNING. Denise RudberEn sjunde brigad 

(Norstedts) Denise Rudberg har i den här serien kommit till den sjunde delen om de tre väninnorna som jobbar på försvarets radioanstalt i krigets Stockholm, ett mycket hemligt uppdrag. Tiden är november 1942 och i grannlandet Norge förbereder nazisterna som ockuperat landet sin deportation av tusentals judar till förintelseläger. 

Signe, som har ansvar för sin systerdotter Erik inser att hon vill göra en insats och följa med på ett hemligt och farligt uppdrag att smuggla en familj över gränsen. 

Elisabeth får kontakt med Sovjets ambassadör Alexandra Kollontaj, som har intressanta tips om fronten, Iris försöker balansera livet med tre barn med yrkesarbete. 

Precis som tidigare balanserar Rudberg skickligt det privata livet i krigets Stockholm med fasorna som pågår alldeles intill och inte minst med pännande detaljer runt spaning, krigslycka och riskabelt flyktingsmugglande. Hon fångar även upp tidens sociala rörelser, inte minst den nya synen på alkoholismen som en sjukdom, med allvar mixat med intressanta och exakta detaljer om vad kvinnorna hade på sig, både rika och fattiga, liksom vad de åt och inte minst drack.

Kvinnomördare skapad av media

Olga Laurell, en av de fyra kvinnorna som löser brott i Sekelskiftsmorden, får del av hejdlös misär i ett London där en mördare härjar. En bladvändare med socialt patos. 

SPÄNNING. Katarina Wennstam Olgas bok/Sekelskiftesmorden (Norstedts)

Mordgåtor, privatspaning, kvinnoförtryck, social misär och feminism i historisk Stockholmsmiljö har blivit en välförtjänt succéserie när Katarina Wennstam håller i pennan. Nu får de fyra kvinnor som är huvudpersonerna, varsin egen bok.

I nummer ett åker vi några år bakåt i tiden, till 1888, när Olga Laurell, den välbeställda hustrun till polisintendent Gabriel Laurell får följa med som sällskap på en konferens i London. Där sprider rykten och konkreta tidningsteckningar skräck i staden. Kvinnor mördas under brutala former och den okände gärningsmannen kallas, via tidningen the Star för Jack the Ripper.  Det blir inte heller klart om de mord som inträffar verkligen utförs av en och samma, men däremot verkar en mördare ha inspirerats av artiklarna i tidningen. 

London blir ett socialt och känslomässigt uppvaknande för Olga. Aldrig tidigare har hon sett misären så djup, grym och drabbande så många. Olga upplever också sensationen av en förälskelse i den stilige kriminalkommissarien Michael Aldwych, samtidigt som hennes man blir alltmer okontrollerad, svartsjuk och, inser hon, sjuk i sista stadiet av den syfilis han även smittat henne med. Hittills har hon klarat sig från återfall. Den cyniska spridningen av smittan via äkta män som oskyddade besökte prostituerade var ett reellt problem, men också en stor skam. 
Omslaget visar en obestämd vacker kvinna och följer inte alls huvudpersonens karaktäristiska skada, just i ansiktet, vilket är synd.

De avsnitt i boken om massmördaren som sprider skräck i London blottlägger den fruktansvärda misär många kvinnor och barn levde under. Romanens beskrivning ligger nära en utmärkt BBC-dokumentär i ämnet, som just nu kan ses på SVT-play. Olgas utveckling och avståndstagande mot både sin man och sin egen undergivna roll är intressant, hon hade många medsystrar i de övre klasserna som såg och förfasades och började kämpa för kvinnors rätt och delaktighet. Men ändå känns den här utvikningen inte riktigt som en integrerad del av serien, mer som ett sätt att hålla i den. 

Sommarläsning som räcker länge

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita ProseStäderskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, ElizabethStephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.
«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor.