Ge anhörigbarn en bättre start!

Flickan i backen var tunn och blek, hade armarna runt knäna. Huvudet hängde. Hon satt ensam i gräset i kylan mellan husen i vårt bostadsområde.  Jag var en av de vuxna som gick förbi, på väg till Konsum, upptagen av vardagstankar. Jag såg hennes ledsenhet och kunde inte med att fråga hur det var, fast jag var ganska så säker på att det som var inte var bra. Nu visar det sig att samhället gör samma sak. En tredjedel av misbrukarbarnen missar grundskolan.

Jag tänker ofta på den gången och på alla andra ensamma ledsna flickor och pojkar i backar, trappuppgångar, lägenheter, klassrum, där vuxna ser och väljer att titta bort. Att våga fråga ”hur är det”? kan vara nog så svårt. Även för oss som själva varit de där barnen en gång. Det är så lätt att titta bort, men än värre är att samhället så ofta gör samma sak.
Barn till föräldrar med missbruk och/eller psykisk sjukdom kräver sällan högljutt uppmärksamhet, de bär sin börda i tysthet.. Det är cirka 7 procent av skolbarnen och det är inte bara vi som ”råkar gå förbi” som inte uppmärksammar deras behov av stöd, utan hela det sociala skyddsnätet, enligt en ny rapport från NKA, nationellt kompetenccentrum för anhöriga. Skolan, socialtjänsten, sjukvården,vår samlade välfärd missar barnen som varit uppe hela natten med en snurrig mamma, som bevittnat fyllebråk och misshandel, som oroat sig för en förälder som inte hör av sig, som inte orkat göra läxan och som kommer försent eller bara struntar i skolan.

Istället får föräldrarnas problem effekt in i nästa generation: 30 procent av barnen med en missbrukande förälder lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. För barn som har föräldrar med psykisk sjukdom är 20 procent. Med tanke på hur avgörande grundskolan är för den fortsatta framtiden är detta skrämmande siffror.
Mikaela som intervjuas i SvD växte upp med två alkoholiserade föräldrar. Hon hade rena kläder och mat på bordet men stressen hemma gjorde henne sjuk. Hon lämnade grundskolan med betyg i bara fem ämnen. I dag är hon 30 år och säger att de vuxna valde att inte se hur illa det var med henne:
– Jag förstår inte att ingen lärare kunde se vad det var som pågick. Jag gick ju i samma skola under flera år och när man följer ett barn så länge borde man agera.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger:
-Det är klart bekymmersamt att vi inte klarar att ge dessa barn den bästa friskfaktor vi känner till, det vill säga att klara skolan.
Vård och stödsystemen i ”utsatta områden” är så pressade att toleransen blir för hög innan man reagerar. Men missbrukande föräldrar finns i alla områden, och på varje skola sitter flera ungar i alla klassrum och undrar hur mamma eller pappa mår nu, utan att kunna dela oron med andra. ”Vi, de anhöriga, ensamsörjande. Vi med eldmyror i nattsömnen” (Alakoski April i Anhörigsverige AB 2015).

Therése Erikssons mammas alkoholism drog med hela familjen i den destruktiva spiral som så träffande kallades ”djävulsdans” i Sanna Lundell och Ann Söderlunds program i Svt förra året..Hennes bok om de åtta hemska åren ”Vi har ju hemligheter i den här familjen” (ICA-förlag 2009) slutar i dur med föreningen Maskrosbarn som hon var med att starta. Men resan dit är smärtsam att ta del av, trots ljusglimtar och livbojar i form av en kurator som tar sig tid, en kompis i samma situation och så småningom en pojkvän. Det viktiga steget för henne – att berätta i skolan – tog hon inte förrän sista terminen i gymnasiet. I 8 år levde hon med de tvära kasten mellan ett fåtal goda och ett antal dåliga dagar, hundratals löften och lika många återfall och en missbruksvård och psykiatri som verkade helt oförmögen att klara ens förvaring. Personlighetsförändring, olyckor och till detta även psykisk sjukdom.

Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem i dag”, skriver Susanna Alakoski i sin nya bok. Det kan stämma på ett allmänt plan, men för en enskild unge är skammen och oron sannolikt lika tung att bära nu som då, ifall vuxenvärlden blundar..
Insikten att alkoholism är en sjukdom kan vara befriande, men hjälper inte barnen att klara matteläxan och provet om den sjuke vägrar att göra något åt den (även om det ingår i sjukdomen)! Insikten sätter inte mat på bordet, talar inte om för barnet att läxan ska göras, tar inte bort fladdret i magen, oron för vad som kan ha hänt hemma. Till detta behövs  rejäla skyddsnät, stödgrupper – och en utbildning och resurser som ger skolan möjlighet att se och ge stöd att klara skolarbetet. Frukost, tysta läxrum, en vuxen som kan lyssna. Det är svårt att se hur skolan ska klara allt runt missbruket, men uppgiften att alla ska gå ut med godkända betyg förpliktar.

Alakoski lägger till klass och fattigdom i sin bok. Hennes anhöriga – arbetarklass, kontrasteras mot henne egen medelklasstillvaro. Hon klarar både att ta en öl på uteserveringen och cykla till kompisarna med en flaska vin till middagen. Men sorgsenheten bär hon med sig och som anhörig söker hon oavlåtligt efter förklaringar och lösningar. Missbruk och fattigdom är en svår kombination som lägger sten på börda för barnen. I Enskedevillan,hos Therése Eriksson saknas sällan pengar. Kanske är det lättare att dölja armodet om man har råd att maskera det i märkeskläder? Men den psykiska smärtan slår lika hårt.

Livet har sina mirakel.Therése lyckas med hjälp av vänskap och kärlek och eget driv fullfölja sin dröm till slut befria sig från medberoendet. Susanna bröt med sitt klassarv och blev författare med en stabil familj. Dessa goda berättelser, ett aldrig helt döende hopp, håller säkert många anhörigbarn uppe. Man kan bli drogfri. Men de flesta anhöriga missbrukare blir det inte för gott. Och det finns alltför många ensamma ledsna osedda flickor och pojkar som inte sett några mirakel eller hört en enda vuxen bry sig bakom varje överlevande maskrosbarn. Oförutsägbarheten är svår att hantera, i synnerhet för barn.

Therése Eriksson är med rätta tacksam för sina lyssnande kuratorer som är livbojar, som inte tittar på klockan och som har varma ögon och klokskap. De flesta barn har absolut ingen att vända sig till. Men det finns praktiska saker att göra för att underlätta vardagen för anhörigbarnet. Skolan behöver bli en frizon från bråk och stök. Kurator och skolsköterska ska vara obligatoriskt! . Skolfrukost likaså. Låt företag gå in och sponsra som i Storbritannien.
Utbilda alla anställda i enkel samtalsmetodik. Gör det till en regel att våga fråga och knyt frivilliga stödgrupper till varje skola. Ta efter universiteten och skapa lugna studieplatser gärna med frivilliga läxhjälpare som också kan vara resurspersoner för att lyssna om det behövs. Ge barnen hopp med mentorer som själva vuxit upp med eländet och överlevt.
Våga fråga!

Susanna Alakoski pekar med rätta på samhällets ansvar, frivilligarbetet är aldrig nog: Det vackraste ord hon vet, skriver hon i SvD i serien Svenskans vackraste ord är ”social” som att höra till, höra samman, upprätthålla relationer.
Anna Hedh EU-parlamentariker, S säger vid en konferens för nykterhetsrörelsen Blå Bandet i Almedalen i somras: – Om jag var statsminister skulle jag strypa kranarna och åberopa folkhälsoskäl, då kan man få undantag, Frankrike som har ett undantag för alkoholreklam, det skulle Sverige också kunna göra. Javisst!.

Om vi inte kan ta bort missbrukande föräldrar kan vi åtminstone göra det svårare och dyrare att dricka och därmed göra det lättare för barnen som ska skapa egna liv. och inte förföljas av föräldrarnas missbruk. Och vi kan anstränga oss för att bli den medmänniska för någon unge som jag själv inte var den där gången när en liten tjej  hade behövt det.

Fotnot: Mer om anhöriga exempelvis i Hillevi Wahls böcker Kärleksbarnet 2007 och Hungeflickan 2010.

Dela detta: