Thriller

Elva boktips för mys och rys

Liv Beckström

Mörkret tar obönhörligt över kvällarna. Dags för mys och rys i läslampans sken!
I min hög ligger bland annat:
HG Axbergers romaner Domstolen och Arvet
Mats Lundmans avslutning om lokaltidningschefen Moa Lönn. 
Sara Strömbergs fjärde om lokalreportern och privatspanaren Vera Bergström. 
Jan Guillous andra om journalisten Erik Ponti och vapendragaren Carl Hamilton. 
Louise Pennys 16:e deckare om Armand Gamache.
Liza Marklunds fina farväl till  Wiking Stormberg och Stenträsk, 
Sigbjörn Mostues desillusionerade agent Even Stubberöd fajtas både för Oslos underrättelsetjänst och regnskogsfolket i Amazonas. 
medan Inger Johanne Øen debuterar med unga polisen Silja som lämnar Oslo för att lösa brott i hemtrakterna. 
Plus några till.
Summa summarum: Elva bladvändare för den som gillar spänning innanför hårda pärmar. 

Mys och rys när höstmörkret sänker sig. Foto: Liv Beckström

Lysande om passion, makt och rättvisa 

H-G Axbergers första del i trilogin Rättvisans gång handlar om människorna i Högsta Domstolen, de med högsta tolkningsrätt om lagarna som styr landet. Vem hade kunnat tro att det skulle bli lysande litteratur! 

SPÄNNING. H-G Axberger Domstolen Rättvisans gång 1 (Natur & Kultur)

Det börjar med en konflikt: Det nya rättsrådet Ann-Britt Jansson försöker hämta sin sorterade post i sitt fack en kvart för tidigt. Skylten på vaktmästarens domän är kristallklar: HÄMTAS FRÅN 09.00. VÄNLIGEN RESPEKTERA! 
Den lilla maktstriden får henne ur balans, och klackarna klapprar mot kalkstensplattorna när hon går vidare, »bort mot den breda trappan som ledde upp till galleriet och hennes tjänsterum.« Hon kommer strax att ha ett samtal med rådens ordförande Sven Nyman, om varför hennes två barn inte kan åka kana i trapporna på husets kuddar när hon jobbar på helgen. Visst huset är tomt, kuddarna gamla, men inte helt tomt, och kuddarna är från Gustav III:s tid. 

Med denna introduktion presenteras platsen och två av huvudpersonerna i det gamla palatset, befolkat av oavsättbara rättsråd, där makten över lagarna blir verktyg också för personliga önskningar. Det är svårt att tro att man ska sluka en historia om lagtolkning på högsta nivå, men Axberger förvandlar sina specialkunskaper till njutbar litteratur, med plats för såväl brottsliga handlingar och övergrepp som eleganta redogörelser för juridikens spetsfundigheter innanför (Högsta) Domstolens stadiga väggar. Där rättsråden (verkighetens Justitieråd)  inte alltid tackar nej till ett lönsamt extraknäck eller flera inom den advokatdrivna privatsfären.
Författaren, själv före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, balanserar skickligt sina kunskaper med förmågan att skapa en originell och synnerligen välskriven berättelse, på en gång en lågintensiv kriminalroman, med ett mystiskt försvinnande, och ett avslöjande arbetsplatsreportage med inslag av metoo. 
Striden står mellan rättsråd som söker samförstånd och »vill hålla ordning, så att folk inte bråkar med varann i onödan« och de som tar sig fram med en ny syn på rättsfrågorna, där individers rättigheter går före statens, Europa före Sverige. 
Relationerna till regering och ansvarig minister blir politisk satir på hög nivå. 
Ett extra plus för Michael Cekens snygga dramatiskt färgsatta omslag.

Bladvändare om arvet efter Kreuger 

H-G Axbergers andra del om Rättvisans gång inleder med Ivar Kreugers självmord i Paris 1932 och fortsätter med efterverkningarna för arvingarna till juristen som städar upp. Även här blir mixen av fantasi och verkliga händelser spännande läsning. 

SPÄNNING. H-G Axberger Arvet Rättvisans gång 2 (Natur & Kultur)

Ivar Kreugers imperium har fallit ihop som det korthus det var. Pistolen har inköpts och använts i lägenheten på Avenue Victor Emmanuel i Paris (en gata som senare bytte namn). 
Hans Olsson, en ung jurist får uppdraget att rädda det som räddas kan, inte alltid med de snyggaste metoderna. Här byggs den konflikt upp som finns med som ett överklagat fall redan i del 1, Domstolen som utspelas i vår tid.  

Olssons förmåga att röja och gömma tillgångar får följder för hans familj, fru och två söner när han dör tio år efter Kreuger. De ärver ett stort område med små skärgårdsöar i yttersta havsbandet. En fristad för änkan, lotsdottern Ellen, som gärna hade arbetat vidare som kontorist. Hon blir ängslig och passiv av hembiträden, barnflickor och advokater, men visar sin förmåga i den karga skärgården. Mötena mellan olika samhällsklasser har en säker tonträff. 

Familjen bor i Bjursholm, den nya trädgårdsstaden för välbeställda med synnerliga likheter med Djursholm. Interiörerna från golfbanan, stallet, de nya ritualerna runt Samskolans studentexamen är detaljrika, liksom allt juridiskt rackarspel där advokaternas prio ett är att tjäna pengar men en och annan vill göra rätt och säger stopp. 
Ett höjdaravsnitt handlar om de juridiska försöken att få författaren, poeten och nobelpristagaren Verner von Heidenstam omyndigförklarad.

Någon tydlig huvudperson finns inte, kapitlen växlar mellan medlemmar i familjen, där ena sonen börjar få problem med rättvisan, och deras närmaste krets. Axberger är inte bara före detta ämbetsman och professor i konstitutionell rätt, utan verkar veta allt som behövs om tennis, golf, sjöfart i skärgården, Spänningen finns hela tiden under ytan och man undrar hur detta ska sluta. 

Klassisk deckare i bröderna Grimms anda

Vem mördade den lilla flickan som var på väg till sin mormor i skogen?
När en man erkänner och tar sitt liv borde allt vara klappat och klart. Men kommissarien anar oråd. 

DECKARE. Friedrich Dürrenmatt Kommissarien löfte, översatt av Ingegerd Lundgren (Legenda)

Ursprungligen utgiven 1958 översätts den nu för första gången, den vemodsfyllda kriminalromanen om en kommissarie, övertygad om säkerheten i sina rutiner, som får sin världsbild spräckt och sitt sätt att jobba omkullkastat när en liten flicka hittas mördad i skogarna utanför den schweiziska byn Mägendorf. 
En gårdfarihandlare (resande försäljare, vanligt på den tiden) som befunnit sig i trakten, och som har ett misstänkt förflutet pressas att bekänna. Allt verkar klappat och klart, men kommissarien är misstrogen. Det är något som inte stämmer.

Precis som Rödluvan i Bröderna Grimms sagosamlingar har den lilla flickan råkat illa ut på väg till sin mormor, genom skogen. Det här är en perfekt historia även för en modern teve-deckare, med dramatiska miljöer, som hämtade från sagans värld, djupa skogar, misstro mellan människor i små byar, poliser och makthavare med lojaliteter åt alla möjliga håll.

Mot sina kollegers vilja bestämmer sig kommissarie Matthäi för att inte låta sig nöja med erkännandet och söka den riktiga mördaren. Det blir en lång och oerhört frustrerande jakt, där misstron bara växer mot den ihärdiga kommissarien. 

Den nyöversatt deckaren tar oss med djupt in i människors mörkaste hemligheter och medlöparnas bekvämlighetsdrift. På köpet följer ett efterord av författaren Lena Andersson, med ett litteraturvetenskapligt och filosofiskt perspektiv. Hon konstaterar att den envetne kommissarien har en viktig egenskap gemensam med storheter som Sherlock Holmes, Agatha Christies Miss Marple och Hercule Poirot, kommissarie Maigret och Leif GW Perssons Lars Martin Johansson: Alla har de förmågan att »kunna se runt hörn«, det vill säga vad som ligger dolt under det uppenbara.
Men att ha rätt innebär inte alltid att få rätt. 

Bitsk självironi räddar Ponti 

Jan Guillou har inga problem att få ihop egna journalistminnen och en rafflande agenthistoria. Den som avfärdar hans alter ego Erik Ponti och samarbetspartnern Carl Hamilton av åldersskäl är definitivt ute och cyklar. 

DECKARE. Jan Guillou Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters (pirat)

Jag läser dem i fel ordning, men det spelar inte någon större roll, förutom att den inhoppade och tämligen motvillige militäre underrättelseagenten och journalisten Erik Ponti, nu med fänriks grad, är ett par år yngre än i trean, 78 år. Åldern, och krämporna de medför är inte oviktiga i den här deckarserien, eftersom det i rätt hög grad handlar om att klara sig och komma igen när kroppsdelarna krånglar, bryts, går i strejk, något Ponti, liksom samarbetspartnern och mångårige vännen Carl Hamilton måste förhålla sig till. Den bitska självironin, men också uthålligheten är en del av karaktären och charmen, och Pontis bästa verktyg.

När före detta underrättelseagent Hamilton återinkallats i tjänst, i samband med hoten mot och den storskaliga invasionen av Ukraina blir det både krångligare och enklare för de två att klara sitt självpåtagna uppdrag att straffa gängen som via telefonbedrägerier, lurar gamla på pengar.

Nu måste kumpanerna istället hemlighålla en omfattande avlyssningsoperation i lokaler på hans sörmländska gård, där nu ett antal unga hackare fått plats.
Ponti och Hamilton får plötsligt tillgång till ett massivt uppbåd av försvarets tekniska utrustning och lyckas infiltrera de mest aktiva gängen på ett hisnande sätt. 

Det är med andra ord full fart framåt, tillsammans med det – i alla fall för journalister – oemotståndligt ironiska skvallret från medievärlden där Ponti varit och fortfarande är en viktig del.

De säkerligen självupplevda exemplen på ålderism är makalöst korkade och bemöts med den ironi de förtjänar. 

Mera mys än rys

Polisinspektör Harbinder Kaur och privatdeckarna på ett äldreboende i engelska kuststaden Shoreham ska hitta den som mördar deltagarna i en skrivarkurs. Roliga detaljer och dialoger, men mera mys än rys.

DECKARE. Elly Griffiths Sista Ordet, översatt av Ylva Spångberg (Modernista)

Serien om polisinspektör Harbinder Kaur startade med att hon och pensionerade BBC-journalisten Edwin, 80-plus löste mordet på Edwins deckarförfattande 90-åriga granne. tillsammans med  Benedict, tidigare munk, som startat ett café samt den mördade Peggys hemsköterska Natalka. Hon är numera etablerad privatdeckarpartner med Edwin och sambo med Benedict. 

Harbinder Kaur, har sedan förra boken kommit ut som lesbisk, är sambo och har ett chefsjobb som kriminalkommissarie i West Kensington, London. 

Ändå dras hon, oklart varför, in i en märklig mordspiral i sin gamla hemtrakt, där ett antal etablerade eller förhoppningsfulla författare antingen dödats – eller så småningom blir misstänkta gärningsmän. 
Det udda gänget rör sig runt den välbärgade medelklassens miljöer där många drömmer om att få publicera sig. Interiörerna från skrivarskolan och en mystisk bokklubb är underhållande. Kanske är allt lite väl trivsamt, det är en svår balans mysdeckaren har, som här tippar för mycket åt det privata. 

Helt okej läsning, men här gången har författaren försökt krama för mycket ur sin genre. 

Fint farväl till mediechef Moa Lönn

Tio spänningsromaner om Moa Lönn och det bitvis farliga arbetslivet för journalister blev det, men nu är det dags att säga hejdå. 

SPÄNNING. Mats Lundman Grävarna En redaktionsthriller Ultima Esperanza Books 

Moa Lönn har bred erfarenhet av diverse jobb både som chef och reporter inom dags- och veckopress när hon får erbjudande om ett nygammalt mediejobb: Den lokala tidning hon var med och startade, Stockholm Syd ska försvinna, hon är singel igen och nappade på erbjudandet att bli »en ny sheriff i stan«.

Hon ska än en gång bli chefredaktör för Sjöstads-Kuriren, numera en numera hyfsat välmående tidning, efter att ha köpts upp av en större mediekoncern, Alfa Media för några år sedan när kraschen var nära. Kuriren bevakar smått och stort i en kommun som ännu inte nått målet att växa till 70 000 invånare. Men strax över 61 000 är fullt tillräckligt för att allsköns fiffel och båg ska ta plats.
Under förra vändan mötte Moa Lönn misstro, mord, och motstånd. Sen dess har hon fått mer råg i ryggen, via en rad jobb där hon mött Mediesveriges snabba omvandling – sällan till det bättre. 

Moa, på väg mot 50-årsdagen, vågar ta strid för sina journalister och rätten att publicera avslöjanden även av dem med ägarintressen i Sjöstads-Kuriren. I kommunen samregerar M och S, och den unga, liberala ledarskrivaren har fria händer, så länge hon uttrycker en borgerlig ståndpunkt.

Som påfallande många kvinnor i spänningsromaner är hon en ihärdig joggare. Två decennier tidigare var hon dessutom tävlingsboxare i lätt weltervikt Boxningen ger henne en inträdesbiljett till information om gängmiljön, som inte heller uppskattar tidningens avslöjanden. 
Hon lär sig i praktiken innebörden av ordet vänskapskorruption. 

Mats Lundman och hans tio böcker om Moa Lönn, utgivna på eget förlag var okända för mig, men den sista blev en upplyftande bekantskap!

Fotnot : Författaren avled i augusti 2024.

Lysande final för Marklund

Trean i Liza Marklunds deckarsvit blir den sista om folket i Stenträsk i Norrbottens skogbevuxna inland. Välskrivet, ömsint och överraskande. 

DECKARE. Liza Marklund Stormberget (pirat)

Stenträsk ligger nära Jokkmokk, men det viktiga är inte vad platserna heter på riktigt, vissa namn är påhittade, andra inte. Det viktiga den förtrogenheten författaren har med traktens historia med utbyggd vattenkraft, flyttade byar, hemliga försvarsanläggningar, utveckling och avveckling. Vi fortsätter följa människorna från Polcirkeln och Kallmyren, den här gången med tillbakablickar på hur allting började, decennier tidigare, för polischefen Wiking Stormberg, hans föräldrar och de två släkter som vildsint och hätskt bekämpade varandra. 

Det hade kunnat vara familjerna bakom Birk och Ronja Rövardotter, tonårsgängen Jets och Sharks i West Side story,eller släkterna Montague och Capulet i Romeo och Julia. Här heter de Långströmmarna som kom österifrån från järnbrytningen och Stormbergarna som kom nerifrån kustlandet. 

Båda hävdar sin rätt till den rätt ogästvänliga plats de slagit sig ner på, på var sin sida om den smala Långviken, nära Luleälven. Sen kom Vattenfall och dränkte hela platsen för att bygga norra Europas största kraftverksdamm.

Hon inleder i denna anda:
»Den här berättelsen har sin upprinnelse vid den tid då de sista vildrenarna fortfarande betade i Torne Lappmark och älven brusade orörd. Laxen lekte, furorna stretade mot den låga himlen och vattnet strömmade så som det gjort sedan Skapelsen.«

I den sista delen, befinner vi oss i nutiden med stafettläkare, ett invaderat Ukraina och krimpoddar. Det är vad som hänt Wikings mamma Karin och hennes släkt, som bygger berättelsen. Wiking Storm, nybehandlad för cancer möter sitt okända förflutna och mammans hemlighet. Till detta hoten mot hans mystiska, numera hemliga hustru som är före detta rysk spion.

Liza Marklund är inte bara kapabel att sätta ihop en bladvändare om spioneri och ouppklarade försvinnanden. Hon skriver dessutom njutbart och vackert. Och folkbildande om hur hennes hemtrakter togs i bruk. 

Allt, eller nästan allt, får sin förklaring. 

Den som vill ha hela släktkrönikan med sin mix av kärlek, vänskap, ond, bråd död och politik rekommenderas att börja från början, alla finns i pocket. 

Du får inte en tråkig minut av ett författarskap på högsta nivå. 

Agent med rätt att vara aktivist

Så är han bakom pärmar igen, den luttrade underrättelseagenten och miljökämpen Even Stubberöd. Visserligen avhoppad från uppdragsgivaren i Oslo men aldrig främmande för nya insatser när nationen kallar. 

DECKARE. Sigbjörn Mostue, Skuggfolket, översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg

Den här gången befinner sig Even Stubberöd i Amazonas innersta regnskogsdjungel, för att fullfölja ett uppdrag. Han har lämnat livet som agent och ska överlämna en varning från den döda miljökämpen och kärleken Cristina till en folkstam, Skuggfolket, som lever isolerade på Venezuelas sida av djungeln. Ett antal kartor som avslöjar var regnskogens olika fyndigheter finns måste förstöras för att naturen och folket som lever där ska få en chans. 

Uppdraget visar sig ha samband med stormaktsintriger, maktspel och råvarujakt där Ryssland och USA är involverade och Norge tagit på sig en roll som medlare mellan en oppositionspolitiker och presidenten i Venezuela. Här blir det komplicerat, men författaren har koll på trådar och personer. Mostue är liksom tidigare tätt på platserna han skildrar, låter läsaren komma nära den fuktiga djungeln med dess faror, där alla vill delta i rovdriften på Amazonas rikedomar. Före detta agent Stubberöd är dessutom canceropererad men verkar ha elitfysik när det gäller.  

Precis som tidigare varvas kapitlen med norsk politik, där underrättelseagenter under en rad bokstavsparaplyer bekämpar varann. Stubberöds tidigare kollega Elna Husöy, chef för underrättelsetjänsten sitter löst och inte utan anledning, eftersom hon är både smart och omdömeslös. 

Mostue skriver i agentromanens hårda tempo, utan att väja för blod och grymt våld. Men låter även Stubberöd drömma magiska sanndrömmar om hoten mot regnskogsfolket. Engagemanget för miljön håller honom uppe och lärdomarna från djungeln kommer till nytta även i kampen mot rå kapitalism.

Det kan behövas i ett samhälle där nästan ingen verkar gå att lita på. Liksom tidigare en kvalificerad spänningsroman med överraskningar och nya vändningar in i det sista. 

Korrupt elit och trasiga relationer 

När Armand Gamache besöker son och gudfar och sin närmaste vän och medarbetare i Paris blir det förstås ingen lugn visit. Såriga konflikter och dubbelspel på hög polisnivå gör nummer 18 lika elegant och oförutsägbar som de tidigare. 

DECKARE. Louise Penny Alla Djävlar är här översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Den kanadensiska författaren Louise Penny har en unik förmåga att kombinera humanism med omänsklighet, de lever sida vid sida, så att det blir svårt att gissa vem som är skyldig.

I hennes böcker går allt både fort och långsamt. Kommissarie Amand Gamache, chef för mordkommissionen i vid polisen i kanadensiska Montréal måste i ena sekunden kasta sig in i en taxi för att livet hänger på att han är på plats inom några minuter, för att några timmar senare stryka ett nyfött barnbarn över kinden. 

Gamache närmar sig 60-årsåldern, har barn och barnbarn och ett lyckligt äktenskap sen 30 år med Réne Marie,pensionerad chefsbibliotekarie, som tar alltmer aktiv del i spaning och undersökningar. Inte minst i detta 

Här finns allt som en god Gamachebok ska innehålla, och på Turbo. Ett allvarligt samhällshot, giriga företag, konflikt mellan far och son, mordförsök, misstänkta poliser. Alla verkar avlyssna alla, ingen går säker. Och så även plats för goda franska middagar.

Givetvis förekommer även kulturella och filosofiska referenser som Pennys poliser ägnar sig åt när de diskuterar kriminalfall, barn som de är av en skola som värnar språk och kultur. 

Blandningen av trivsamt mumsande på croissanter, starka konflikter, ett slut värdigt vilken actionfilm som helst gör det till en bladvändare. Och som vanligt behöver i jag tänka till för att vara helt säker på att jag fattat rätt. 

Arbetsnarkoman med relationsvånda 

Vera Bergström drar sig inte för att krypa i trånga utrymmen trots dålig höft och råkar ofta ut för grovt våld. Hon begraver sig hellre i arbete än myser med nyblivna sambon. Den fjärde fristående delen om den ihärdiga 60-åringen håller formen. 

DECKARE. Sara Strömberg Sot (Modernista)

Vera Bergström försörjer sig som lokalredaktör på tidningen Jämtlandsposten. Hennes nyfikenhet har även gjort henne till framgångsrik privatspanare. Den här gången dras hon in i ett misstänkt mord på en känd medieperson och designer, som hittas död i receptionen på ett hotell i Åre. Så småningom blir det ännu ett mord. 

In i handlingen kliver Mikael Nyman, en frånskild psykolog som skräms av sina fantasier om att döda sin exhustru. Men när Leila en mycket skadad kvinna söker skydd i hans gamla fjällstuga får han annat att tänka på.

De båda spåren kommer förstås att korsa varandra. 

Sara Strömbergs huvudperson lever inte hälsosamt, har hyperångest för sambolivet, slänger all smutstvätt på golvet, plockar inte ur diskmaskinen och visar sin megamysige, tålmodige nyblivna sambo Thomas att hon inte tänker ändra sig. Tvåsamhet efter många ensamma år får henne att våndas, och hon vågar inte säga upp sitt hyreskontrakt. Hennes största driv är inte myskvällar, utan att vara först med storyn i tidningen. Hennes chefredaktör Strömberg har mer och mer tagit rollen av stöttande bollplank och vän, medan tidningen blivit mer beroende av sin nyanställde Arne Isacsson, pseudonym för AI, samtidigt som antalet lokalreportrar blir allt färre. 

Vera lever nära lokalsamhället, vilket är en stor del av seriens charm: 

»Utan reklamskyltarna skulle Järnvägsgrillen ha sett ut som vilken timrad fjällstuga som helst med sina trärena ytterväggar och röda knutar. Gatuköket låg längs E14 och som namnet antydde i anslutning till tågstationen. Därifrån spretade Järpens avlånga samhälle uppåt och åt sidorna. Man såg en bensinstation, Jehovas vittnens vita kyrkliknande byggnad och en fabriksbutik för friluftsutrustning. I slänterna växte smörblommor, hundkex och rödblära. Ofta slog det mig att vi tog ängsblommornas skönhet för given och inte riktigt såg dem.«

Sara Strömberg lyckas få ihop spänning, våld, natur och medmänsklighet på ett kompetent sätt. Lokalfärgen, de initierade skildringarna av politikens och näringslivet irrgångar och Veras jordnära kompisar och schyssta sambo är en viktig del av charmen. Men att hon blir frälst på yoga redan första gången känns mera osannolikt än att hon skaffar sig en AI-kompis för att få middagstips. 

Lovande start för serien om Silja

Polisen Silja lämnar Oslo och återvänder till barndomsmiljön, där ett brott visar sig ha koppling till vännerna från barndomen. Hon har många likheter med svenska kolleger i genren. 

DECKARE. Inger Johanne Øen Den sista vilan översatt av Elisabet & Gabriel Setterborg (Modernista) 

Många deckare byggs numera runt en kvinna i 30-årsåldern som återvänder till hembygden för att jobba som polis och där kriminalfallen ofta hänger ihop med händelser från uppväxten. Två exempel är serien om Ölandsbrotten av Johanna Mo och Ådalen-serien av Tove Alsterdal. 

Och här möter vi den norska kriminalpolisen Silja Frost, 35, som lämnat Oslo och tar jobb i Hønefoss för att komma nära sin demenssjuka mormor. Hon har ingen kontakt med sin mamma efter en barndom av försummelse och missbruk, pappan försvann tidigt. 

Som arv från honom har hon fått sin mörkare hudfärg, bärnstensfärgade ögon och svarta, långa hår. Jag kommer att tänka på Maria Gripes  Pappa Pellerins dotter Loella, med liknande utseende och samma värkande saknad efter en försvunnen okänd far.

Hon har inte bott länge i hemtrakten förrän en av hennes nära vänner, Ann, som varit försvunnen i 19 år hittas död. Jakten föder misstanken att den skyldiga kanske finns i gänget som hon umgicks med i tonåren. Silja kräver att få utreda, trots jäv och får det inte lätt. 

Deckardebutanten lyckas väl med sitt porträtt av Silja och människorna i en natur som både fångar in och frigör. Tempot är klart godkänt, med många, snabba turer i slutet. Ett störande fel är att en sko som funnits på den döda är tillverkad tio år efter att hon försvann. Såna detaljer bör vara i ordning när en deckare publiceras! 

 Sex boktips för rys och mys 

Liv Beckström

Privatspanande veteraner i Sörmland och Oslo, det erfarna gänget från Steve Carellas och New Yorks 87:e polisdistrikt, en besatt konstkännare i Skottland, en städerska med diagnos, och en ung australiensisk polis: Fem aktuella deckare plus en gammal goding från sommarens läshörna.

Ponti & Hamilton håller stilen 

Med Aftonsången markerar Jan Guillou att hans 80-åriga alter ego Erik Ponti inte har evig ork att jaga bovar. Men när en svensk terrorgrupp planerar att döda vänsterkvinnor – och även honom själv hamnar han mitt i hetluften tillsammans med Carl Hamilton, vapendragaren från förr. 

DECKARE. Jan Guillou. Anteckningar från Aftonsången (pirat)

En död råtta läggs på journalistens och amatördeckarens trappa hemma på gården i Sörmland. Tillsammans med kommentaren till råttans placering tas hotet på allvar av vännen och underrättelseofficeren Carl Hamilton. 

Jakten kan börja. 

Erik Ponti, författarens alter ego, har de senaste åren löst brott tillsammans med Hamilton. Han har en halvtidstjänst som lärare på marinens specialistutbildning för blivande operatörer på fältet och använder ett hus på Guillous ägor som utbildningslokal. Två jobbonärer med andra ord. Även om Ponti, arbetar mest hemifrån som krönikör i Aftonbladet och författare till en kommande teveserie om svenska flottans seger mot Ryssland på Gustav III:es tid drar han sig inte för att fånga råttor på Karlaplan nattetid och sitta timmar i bil i jakt på en högerextrem terrorgrupp. Trots misslyckad ryggoperation och stort behov av daglig rehab. Även om priset är en stel, värkande kropp är de mentala vinsterna så mycket högre. 

Pontis oförblommerade åsikter om SD och högergrupper i Sverige, liksom synen på konflikterna i Mellanöstern gör honom till måltavla, även på väg mot 80-årsdagen, i sällskap med ett antal vänsterkvinnor, inspirerade av nu levande profiler i media. 

Det är svårt att inte dras med i och underhållas av Guillous flödande mix av rappa, ofta sympatiskt självironiska kommentarer till in- och utrikespolitik, som blandas med aktion. Här avhandlas vänner och motståndare, ålderism och hälsorapporter, gamla oförrätter ältas flitigt tillsammans med upplevt orättvis behandling i media genom åren. Tillsammans med lagande av god mat med tillhörande drycker, ett ansvar han tagit eftersom frun, förläggaren jobbar i stan i veckorna. Han missar heller inte att, trots käpp och ryggvärk plocka fredagsbukettens vårblommor till sin fru. 

Kul läsning med en stort allvar och starkt engagemang under ytan. Läsaren måste inte instämma i Pontis tvärsäkra politiska påståenden, som vinklas stadigt åt vänster, för att underhållas av hans bravader. 

Ondskan lurar i australisk idyll 

Varför försvann nyblivna mamman Kim och lämnade sitt spädbarn i en vagn på årets festival i det lilla samhället där alla känner alla? Blandningen av gemenskap och hemligheter gör boken till en bladvändare. 

DECKARE. Jane Harper Flykten översatt av Maria Lundgren (Modernista)

En ny deckarbekantskap för mig, men den australiensiska författaren är bästsäljare världen över bland annat för denna serie om Aaron Falk, utredare av ekonomiska brott i Melbourne.

Här återvänder han till den lilla staden Marralee för att vara gudfar åt bäste vännens son ett år efter ett ouppklarat försvinnande: Kim, en nybliven mamma som under den årliga festivalen, lämnade barnvagnen med sin sex veckor gamla dotter på en parkering. 

Aaron Falk, singel och nybliven chef, blir engagerad och indragen i försvinnandet. Samt förälskad.

Med mycket småprat, ljumma kvällar på terasser och många vänliga mate tas vi fram till upplösningen.  

Jane Harper bygger en berättelse där äkta omtanke och människokärlek ryms sida vid sida med feghet, egoism och känslokyla. En sorts australiensisk Louise Penny. Vem bedrar och vem är ärlig? Frånvaron av uttalat våld gör inte intensiteten mindre. Det går inte att sluta läsa. 

Berättartekniken där många minnesbilder och detaljer fogas samman så att det som förtigits avslöjas sakta men säkert, med hjälp av det där klassiska men alltid fungerande greppet att »det är något i minnet som skaver« är effektiv. Vad är det Falk sett eller hört men inte förstått?

Sen är det omväxlande att allt utspelar sig i södra Australien och inte på en blåsig hed eller en otillgänglig, stormpinad kust i England. Australien är långt borta, samtidigt som de sociala problemen är nära.

I den här miljön skapar tajt gemenskap och social kontroll en skenbar idyll. Och en hel del överkonsumtion av lokalproducerat vin.

Oförklarliga graviditeter och personlig krasch

Hanne Wilhelmsen håller på att krascha när hennes kärlek lämnar hemmet. Men ett antal oförklarliga graviditeter och en nära väns död engagerar henne som privatspanare igen. Originell deckargåta och dito personer håller läsarintresset på topp.   

DECKARE. Anne Holt Tolv Otämjda hästar, översatt av Barbro Lagergren (pirat) 

Den tidigare polisen, numera privatdeckaren Hanne Wilhelmsen har fyllt 62 och trivs inte med sig själv. Sedan många år sitter hon i rullstol efter att ha skjutits i jobbet som polis och ägnar sig åt privatspanande, med hemlig hjälp från en kollega. 

Hennes rigida regler och dåliga humör blir allt mer påfrestande för de fåtaliga vännerna, liksom för familjen. Och kollegan, som så gärna vill vara hennes vän, behandlas som en disktrasa.

Hanne Wilhelmsens skada har varken gjort henne vis eller god. Det som en gång gjorde henne till en suverän polis har länge varit hennes räddning undan allt destruktivt i hennes personlighet. Men nu har den självupptagenhet som gör andra illa slagit tillbaka mot henne själv med full kraft och priset blir oerhört högt.

Boken startar med en krasch där frun Nefsi och dottern Ida lämnar hemmet och Hanne, efter att hon varit oförskämd vid en middag en gång för mycket.  

Hennes nära vänner polisen Henrik Holme och bokförläggaren Ebba Braut möter ironier och elakheter istället för stöd och bekräftelse.

Ensamhet och meningslöshet hotar Hanne W i hennes väldesignade villa i Oslo. I den nyanställde utredaren Marius Blaaberg och veteranen Odin Gammelgård (!) hoppas hon ändå få en ingång i den aktuella utredningen, som visar sig röra både Ebba och Henrik. 

Det här är en spännande, proffsig kriminalgåta, som kretsar runt ett antal oförklarliga graviditeter och samtidigt handlar om hur vi människor är mot varandra och vad som är viktigt i livet. 

Mästaren Mc Bain håller stilen 

En ung kvinna hotas till livet, och poliserna i 87:e jagar mannen som två gånger försökt mörda henne. Men finns det fler gärningsmän? Nummer 45 i den långa raden från polisromanernas mästare har 33 år på nacken men är välskriven och oväntat aktuell.

DECKARE. EdMcbain Kiss (William Morrow and Company Inc NewYork)

År 1956 inledde författaren Ed McBain sin serie om poliserna i det 87:e distriktet i New York. Han hade då fyllt 30 år. Den avslutades 2005 – då nummer 56 i ordningen kom ut (!), samma år som han avled, 79 år gammal. 

I Kiss, som är nummer 45, om jag räknat rätt, utsätts en ung, välbärgad kvinna för ett antal mordförsök, som förbryllar polisen. Parallellt pågår en rättegång mot mannen som misstänks ha skjutit ihjäl Steve Carellas pappa, familjen finns på plats som åhörare. Läsaren följer de båda handlingslinjerna i parallella kapitel, med skiftande synviklar. Aktion blandas med rättegångsdialoger, samtidigt som vinterkylan får hela New York att frysa till is. 

Ed Mc Bain var oerhört produktiv, de första åren kom ofta tre böcker per år. Jag har ett antal pocket kvar i bokhyllan men det är åtskilliga år sen jag läste om Steve Carella, Meyer Meyer, Bert Kling, Arthur Brown, Cotton Hawes och de andra männen (varav några öppet korrupta och rasistiska ) som ska upprätthålla lag och ordning i det brottsdrabbade distriktet. 

Jag får överta ett ex, snyggt och i storpocket, från 1992, alltså 33 år gammalt och tänker att bäst före datum nog gått ut. Men icke!

Istället häpnar jag över hur aktuell den känns i resonemangen: Det handlar om rasism, om knarket som tagit över gatorna, om identitetspolitik, jurysystemets brottningsmatch med lagen, kårandans krock med medborgarnas krav på jämlikt bemötande, med mera. 

Mc Bain går i de hårdkokta föregångarnas fotspår, men många av de grepp han lagt till – kärleksrelationer, dokumentation av polisrutiner, rättssystemet, politikens roll, har tagits vidare av ett antal aktuella författare. Hans jargong är ofta brutal, inte alltid politiskt korrekt, men realistisk. 

Och flertalet poliser i 87:ans gäng står på demokratin och rättvisans sida. 

Ed Mc Bain har ett manligt öga på de kvinnor han beskriver, ofta med detaljer om deras kläder och utseende. Carellas hustru Teddy med vilken han lever i ett lyckligt äktenskap sedan många år, är dövstum och hemmafru och får finna sig att vänta hemma, som så många andra deckarhustrur.  

Denna värld är fortfarande männens. Men även kvinnorna i Kiss har makt 1992, exempelvis som åklagare. 

Upplösningen är oväntad och visar en författare i mästarklass. Kommer ni över en Ed McBain i någon låda i sommar så passa på att fynda! 

Färdigmyst med Molly

I den tredje mysdeckaren om städerskan Molly blir det inte mycket städning och mera mys än rys. Nu är det dags att sätta punkt!

DECKARE. (Actionmys) Nita Prose Städerskans nyckel översatt av Nanne Svensson (Albert Bonniers)

Den första deckaren om städerskan Molly som oskyldigt anklagades för mord på lyxhotellet där hon arbetade, var en fullträff, såväl i val av huvudperson som i det fyndiga pusselupplägget. Vi var många läsare som gjorde tummen upp. Mysdeckaren som genre, eller spänning med feelgood, eller vad det ska kallas är en fin balansgång mellan hjärtevärme och onda uppsåt. 

När det nu är dags för nummer tre har författaren lagt mer energi på värme och kryddor än själva huvudrätten, det vill säga ett mysterium att bli nyfiken på. Mollys diagnos, som bidrog till charmen med ettan, har tonats ner så att den nästan inte finns kvar, hon är alltför överlycklig med sin fantastiska fästman Juan,är älskad av alla på hotellet där hon jobbar och till råga på allt visar det sig att hon är ägarinna till ett superdyrt och supersällsynt Fabèrgeägg, som ska göra henne rik – och som snabbt gör henne berömd när två populära teve-personligheter (typ Antikrundan) erbjuder sig att auktionera ut den i direktsändning. 

Via den döda mormorns dagbok rullas äggets – och Mollys mormors historia upp. Och nu närmar vi oss sagoberättande om familjefejder, gods, gårdar härsklystna onda män och giriga självupptagna föräldrar. Mormor berättar i tidigare hemlig dagbok om sina missar med tydlig sens moral. 

Uppbyggligt, ibland trivsamt, men spännande? Nej, aldrig! Med för mycket socker kan den bästa rätt bli kvalmig. Har svårt att se hur författaren ska kunna klämma ut mer ur det här konceptet. 

Rysliga händelser mellan ebb och flod

Varför har den omskrivna konstnären testamenterat alla sina tillgångar till den person hon haft en långdragen konflikt med? Förklaringen kommer efter många och långa irrgångar i människans snåriga inre. 

DECKARE (Thriller). Paula Hawkins Den blå timmen, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

En mytomspunnen konstnär, Vanessa Chapman, dör och testamenterar oväntat alla sina tillgångar till den konstsamlare och utställare hon haft en långdragen konflikt med. När en av hennes skulpturer misstänks innehålla ett människoben dras en utredning igång.

Konstsamlingens stiftelsechef skickar ansvarige James Becker till konstnärens hem, på den avlägsna skotska ö där numera hennes nära vän läkaren Grace bor. Kan det finnas svar på skulpturens historia i hennes kvarlämnade brev och anteckningar?

Så långt ett intresseväckande upplägg, om än med lite väl många detaljer om den omskrivna konstnären och hennes folkskygga vän. Anrättningen kryddas med ytterligare ett antal relationsbaserade konflikter, som att James är ihop med stiftelsens ordförandes tidigare fästmö, samtidigt som alla, av obegripliga skäl bor tillsammans i ett hus, mitt i konflikthärden. Det förklaras med att James är besatt av den försvunna konstnären och beredd att uthärda även oförskämdheter från familjen och ständig oro för att hans fru bedrar honom med sitt ex. 

Är det pengarna, makten, eller passionen som styr? Ett antal motsägelsefulla fakta finns i breven och anteckningarna som hittas på ön. 

Så småningom, efter ett antal väl långrandiga resonemang och tillbakablickar, kommer sanningen fram, priset är högt och mycket tidvatten har stigit och sjunkit undan på vägen till den lilla ön, som bara kan nås när det är ebb. 

Kvar efter slutet blir ett obestämt obehag, inte det aha som följde på den eleganta föregångaren Kvinnan från tåget. Deckarens löfte om att ordningen ska återställas infrias inte lika givet när prefixet är thriller. Och det är nog vad jag saknar mest i den kategorin, oavsett hur skickligt ryset är komponerat. 

Tio bladvändare från läshörnan 

Liv Beckström

Subversiv kvinnokamp på 1800-talet, angeläget stridsrop för de tusen första barnadagarna, två högklassiga deckare, en Augustpristagare, två enastående uppväxtskildringar från tidigt 1900-tal, två danska spänningsromaner om kärlek och motstånd i ett ockuperat Köpenhamn på 1940-talet: Summa summarum tio högklassiga bladvändare!  

Gamla, nya, spännande, bildande: Gott och blandat från läshörnan. Foto: Liv Beckström

Stridsrop för de första tusen dagarna 

När ett barn levt sina tusen första dagar har det hunnit fylla tre och genomgått en explosiv utveckling av språk, kroppslig rörelse, känslouttryck. Runt detta rör sig de 20 bidragen i Ylva Mårtens angelägna antologi, ett stridsrop för barnens rättigheter.

ANTOLOGI. red Ylva Mårtens Barnens 1000 första dagar (Ordfront)

Bidragen från barnläkare, psykologer, sociologer, lärare, en före detta polis, författare, filosofer, antropologer säger egentligen ett och samma: Lyssna på barnen, planera för barnen, lek med barnen, knyt an till och älska barnen. Se barnen i din närhet och våga fråga och lägga dig i.
Att alla som medverkat presenteras med en bild på dem som barn förstärker budskapet. 

Vi lever i antropocen, ett begrepp från geovetenskapen som definierar tidsåldern då människan påverkar livet på jorden. Begreppet används av Isabelle Letellier, psykolog och forskare, som Ylva Mårtens intervjuar om hur hon själv hanterar sin klimatångest i relation till de egna barnen: Precis som vuxna behöver barn få ett klimatmedvetande, understryker hon. Då kan svåra frågor inte vänta. Vuxna ska visa oro, även tårar är tillåtna. Bara de inte tar över så att barnet tror att det är deras fel. En svår balansgång för vårdnadshavare i barns närhet, utan säkra svar! 

Barn är klokare och förstår mycket mer än vad de flesta tror. Men »det finns ingen annan grupp i samhället som så ofta används i nedsättande metaforer som de yngsta barnen«, skriver Ylva Mårtens med exempel som »beter sig som en grupp dagisbarn« »som småungar i lekstugan« »statsministern skrattade som ett barn«, »det är sandlådenivå på den här debatten«.

Som Ylva Mårtens skriver.  ”När någonting är mycket komplicerat säger vi att »det inte är någon barnlek«. Men enligt internationell lekforskning är leken långt ifrån okomplicerad.” 

Ibland faller barn tungt mellan paragraferna, visar kapitlet om det fruktansvärda öde som drabbade den lilla flicka som dog i ett missbrukarhem, Lilla Hjärtat. Då sa politikerna, aldrig mer, men DN-journalisten Josefin Sköld visar i sin artikel att det tyvärr inte är sant, fortfarande får föräldrar med missbruks- och våldskapital företräde till barn de vanvårdar, ibland dödar.  

Flera andra kapitel har fått vikta hörn och gula markeringar: 

  • Ylva Mårtens inledning, om tidiga barndomsminnen, om det som av okunskap blev fel när hon var liten. Som att lämnas till barnpensionat i veckor för att föräldrarna skulle åka skidor i Schweiz. 
  • Barnläkaren Sahar Nejat om barnavårdscentralernas glömda formel, i dag ersatt av konceptet Vårdval med privata företag och etableringsfrihet, som fick barnavårdscentraler i utsatta områden av överges och stängas ner just där de behövts som bäst. 
  • Psykologen och psykoterapeuten Hanna Thermaenius  om lekens läkande kraft. Och hur barnens lek får allt mindre plats, trots fina formuleringar i barnkonventionen. 
  • Mikael Heimann professor emeritus i utvecklingspsykologi vid Linköpings universitet om bebins kulturella hjärna som varnar för att försöka ersätta öga mot öga-kontakt med skärmar. De behövs inte alls under barnets tusen första dagar.

Barnperspektivet fattas oss oavsett antalet paragrafer i Barnkonventionen. Vi verkar liksom inte ha lärt oss hur viktig starten är. 

Falska trollkarlar i en girig sekt

Den Londonbaserade deckarduon Strike och Ellacott tar sig an sitt hittills krångligaste uppdrag: Att avslöja en girig sekt, som låtsas vara en humanitär kyrka men stjäl, bedrar och utnyttjar unga kvinnor sexuellt.

DECKARE. Robert Galbraith The Running Grave (Sphere)

Alla som följt privatdeckarduon Cormoran Strike och Robin Ellacott vet att bakom pseudonymen står J.K Rowlings, skaparen av Harry Potter-serien. Och det är mycket Potter-känsla i denna tegelstenstjocka, rafflande sjunde del, där en farlig och framgångsrik sekt är i blickpunkten. 

Hemmaplanen, den brittiska metropolen skapar just en sorts hemkänsla med stampuben, tunnelbanan, spaning och intervjuer i såväl rikas som mindre bemedlades kvarter. 

Berättaråret är 2016, året för Brexitomröstningen i Storbritannien, något varken Strike eller Robin verkar bry sig om. Politik är inte deras grej. 

Strike, en 41-årig Afghanistanveteran, med benprotes och ständig kamp mot övervikt och hans 10 år yngre, smarta detektivpartner, med en traumatisk våldtäkt och ett misslyckat äktenskap i ryggsäcken, har jobbat tillsammans några år. De är kära i varann, men visar det inte för den andre och förtränger det för sig själva, för att inte skada den professionella relationen.

Deras arbetsmetod är ofta den klassiska att skugga någon via bil eller till fots. 

Men här ökar risken: Robin byter identitet för att undercover hitta bevis för hur sekten Universal Humanitarian Church bedrar och utnyttjar dem som går med. Samt utövar en hård fysisk och psykisk terror. 

Till skillnad från Sverige finns det ingen folkbokföring i England och det underlättar uppdraget, där går det inte, som här, att med några knapptryckningar hitta folks bostad, inkomst och andra privata förhållanden. Veckorna som ny medlem med hård behandling och hjärntvätt på sektens farm blir trots detta ytterst riskabel när UHC:s falska fasad ska  avslöjas.

Märkliga sekter som lockat tusentals anhängare i verkliga livet att hämta inspiration från är ingen bristvara, här är ett hopkok av det mesta. 

Varje kapitel inleds med ett citat från en existerande bok The I Ching Book of changes, vars dimmiga budskap passar sekten perfekt. 

Tempot är högt med massor av falska och äkta ledtrådar och ett stort antal namn och misstänkta att hålla reda på. Någon enkel upplösning blir det inte tal om, slutet är elegant och överraskande. Jag får ägna en vakenstund på natten efter att ha läst klart för att klura på om jag verkligen fattat rätt. Att böckerna är en stor succé i hennes hemland, men fortfarande rätt okända här är märkligt. De 1180 sidorna (!) håller spänningen hela vägen.

Ännu en Pennysuccé

Hon slarvar aldrig med detaljerna, och verkar älska sina personer mer för varje bok. Penny-fansen blir inte besvikna på blandningen av hårda brott och mänskliga tillkortakommanden i serien om den kanadensiska kommissarien Armand Gamache.

DECKARE. Louise Penny En bättre man, översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Återigen läser jag med behållning om en deckare av Louise Penny; nummer 14, av totalt 18 hittils utgivna i serien om den kanadensiska kommissarie Armand Gamache, som översatts till svenska. 

Det är vårvinter och i provinsen Quebec hotar floderna att svämma över. Såväl Montreal som den lilla ödsligt belägna byn Three Pines, där kommissarien själv bor ligger illa till. 

Samtidigt är Gamache tillbaks på mordroteln, degraderad till vanlig utredare efter en spektakulär operation mot knarket i provinsen. Han ska hitta den skyldiga till att ha fört bort en ung kvinna. Hennes make är huvudmisstänkt, eftersom han tidigare misshandlat henne. Men det är många kast innan fallet är löst.  Och Penny får chansen att förmedla fakta om våld mot kvinnor i Kanada.

Hemma i byn får den tidigare hyllade konstnären Clara Morrow känna på hur de sociala medierna sänker henne efter den senaste utställningen, och Armand Gamaches arbetskamrater följer hur en annan mobb njuter av att hacka på den avsatte överintendenten. 

Förutom våld och strider bäddas läsaren in i filosofiska samtal runt sprakande brasor med varma grytor, stärkande kaffe och alltid färska croissanter. I Pennys värld flyger samtalen från antikens värld till narkotikamissbruket i Quebec. Och i Three Pines finns alltid plats för en till vid långbordet hemma hos Clara för en gemensam middag. 

Armand Gamaches två musketörer Jean Guy Beauvoir och Isabelle Lacoste stöttar varandra med en lojalitet och ömhet som lyser upp mörkret. Och så hundarna. Tilltufsade, upphittade, gamla, inte så smarta men älskade. Penny dedicerar denna roman till sin golden retriever, »den bästa av hundar, den käraste vän.«

Läspralin med subversiv kvinnokamp 

En omläsning av Unga kvinnor är precis vad som behövs när vintermörket faller och världen är full av krig och oro. De fyra systrarna i boken från 1800-talet håller för en mysstund även idag. 

KLASSIKER. Louisa M. Alcott. Unga kvinnor översatt av Sonja Bergvall (Bonnier pocket)

Mitt eget tummade, trasiga ex av denna flickboksklassiker var min mammas och är tryckt 1937. Samma översättare och samma bokförlag som då borgar för att kvalitén redan från början var så hög att ändringar inte behövts. Sen får en och annan liten miss, som att ett prick över a saknas i våd som blir vad passera, det är förlåtligt. Några illustrationer blir det inte heller plats för, tyvärr för de var väldigt fina.

Boken om de fyra systrarna March kom ut första gången 1871 och blev en knallsuccé från första stund. Författaren använde sitt eget liv som inspiration och kände sig mest som upproriska Jo.

Själv läste jag om och om igen, boken om 16-åriga Meg, 15-åriga Josephine, av alla kallad Jo, 13-åriga Beth, 12-åriga Amy, deras kloka mamma och vännerna, inte minst den rike, sällskaplige och bortskämde Laurie och hans farfar i huset intill. 

Vi befinner oss i tiden för amerikanska inbördeskriget (1861-1865) där pappa March deltar på nordstaternas sida och där för övrigt författarinnan Louisa M. Alcott (1832 – 1888) själv deltog som sjuksköterska. 

Vad händer då i boken, som även fick en fin fortsättning med Våra vänner från i fjol (Good Wives) Och som blivit både film och teveserie? Ja, både mycket och lite. De fyra flickorna bor i ett slitet hus. De har varit rika men har numera ont om pengar, efter att deras pappa lånat ut en stor summa till en god vän och förlorat allt. De har kvar Hannah, en trotjänande hushållerska, men både Meg och Jo gör något mycket ovanligt när de arbetar för att bidra till försörjningen, Meg som guvernant, Jo som sällskapsdam åt sin rika, ilskna faster. De bor i ett brunt, lite slitet hus utanför en fiktiv stad i 1860-talets USA.

Under lite drygt ett år försöker de få livet att gå ihop, trots brist på pengar, ha roligt och leva upp till kraven att vara, snälla, milda och tålmodiga unga kvinnor, även när klasskamrater retas och faster förolämpar. Mamma March, som arbetar hela dagarna med Soldathjälpen, leder med kärlek och ett tydligt budskap: Det är bättre att arbeta och vara nyttig för andra än att slå dank och bara tänka på att roa sig, som flickornas bättre bemedlade väninnor med ägnar sig åt. De får inte så många råd och förbud, utan får lära av sina misstag. En stark moral av rättrådighet genomsyrar boken, och kanske ännu mer efterföljaren, utan att bli pekpinneaktig. Snarare är Alcott ofta vass i sin kritik av snobbig överklass och flickors underordning. Och den är inte ett dugg sentimental!

Författaren är subversivt feministisk, för även om kvinnokampen sattes på sparlåga under inbördeskriget visar hon upp en värld där flickor springer, arbetar, åker på utflykt med pojkar, otänkbart i det victorianska England, eller Sveriges borgerskap för den delen. Jo klargör att hon inte vill vara en fin dam:

» Det är avskyvärt att tänka på att jag måste bli stor och heta fröken March och ha långa kjolar och se prudentlig ut som en porslinsdocka. Det är illa nog ändå att vara flicka för mig som tycker om pojkars lekar och arbeten och fasoner!«

Känslorna svallar, systrarna blir osams, det är tårar, örfilar, missnöje och vrede. Och sorg. 
På en kurs i litteraturvetenskap fick jag lära mig att de fyra systrarna var platta, endimensionella karaktärer. Inget kunde vara mer fel, tycker jag fortfarande efter ännu en omläsning. 

Visst kontaktglapp i prisad roman 

Den med Augustpris belönade romanen om spökskriveri, arbetarklass. litteraturens roll och vänskapen med Ivar Lo-Johansson innehåller flera fina partier. Men tyvärr håller delarna inte riktigt ihop.

ROMAN. Tony Samuelsson, Kungen av Nostratien (Wahlström & Widstrand)

I 2024 års Augustprisbelönade roman får en refuserad arbetarförfattare, John Forsman ett hemligt, välbetalt spökskriveriuppdrag för rädda en strokedrabbad och storsäljande författare: Göran Frid, vars senaste manus inte håller för utgivning. Han är känd för sina oförblommerade uttalanden och explicita sexskildringar. 

John Forsman, som gett upp egna ambitioner tackar ja. Johns sambo Tilda tycker att han säljer sig för billigt och att han borde kämpa mer för sin refuserade roman. 

Istället söker Forsman sanningen med Frids egentliga syfte med den ofärdiga boken, och det är här det går snett med ett antal omkast och spänningshöjande element, som inte fungerar på mig. 

Tyvärr snabbläser jag, med sjunkande intresse avsnitten som ska gå på djupet med strokedrabbade Frids syn på språket, och hans »starka behov att tolka och bearbeta sjukdomen språkvetenskapligt och med magiskt tänkande.« Kopplingarna är för konstruerade för att engagera. Frid ett par snäpp för märklig.

Förlagets smutsiga roll som pådrivare för att boken ska komma ut, oavsett omständigheter är kul och satiriskt berättat, förmodligen från en rik erfarenhetsbank, men eftersom hela Frid-projektet genomgår så tvära kast blir det mer fars än fara. 

Minnesbitar från Forsmans barndom och tidiga ungdom i proletärförfattaren Ivar Lo-Johanssons sällskap stoppas in i berättelsen, som en slags länk mellan gamla och nya ideal? De är bokens bästa.
Även om allt är hittepå är delarna om den åldrade proletärförfattaren, som hann uppleva så mycket under sin livstid (1901-1990) och aldrig tappade sin skrivlust, väl researchade och blir ett fint och originellt porträtt om meningen med livet, författarskapet och språkets roll. En relation och ett porträtt som John Forsman tidigare försökt beskriva i den roman som refuserats. Den hade jag gärna läst! 

Vart blåser krigets vindar Harriet?

När Harriets man dödas under en flygning för nazisterna lämnar hon sina små barn på pensionat och åker till München mitt under andra världskriget. Hon återvänder till Köpenhamn och blir förälskad i en motståndsman. En mångbottnad, spännande berättelse i två delar om krigets vardag och det omöjliga i att vara neutral under en ockupation. 

ROMAN. Kirsten Thorup Intill vanvett intill döden, översatt av Helena Hansson (AB) 
Mörkret bakom dig, översatt av Helena Hansson och Djordje Zarcovic (AB)

I bokhyllan står fortfarande Kirsten Thorups Himmel och Helvete från 1982. När jag bläddrar i den inser jag att jag inte minns handlingen bara att den betydde något och därför sparats. Den är också orsak till att jag blev nyfiken på de båda romaner den nu 82-åriga författaren nyligen gett ut. Jag blir inte besviken, utan sveps med i berättelsen om Harriet Bertram, genom vars ögon vi följer människorna och nationen Danmark och landets roll i andra världskriget, från 1942, (Mörkret bakom dig) till krigsslutet 1945. 

Hon är en 32-årig tvåbarnsmamma som helst skulle slippa ta ställning och ensam åker till München, från Danmark, ockuperat av nazisterna.
Resan företar hon med en obestämd önskan att rättfärdiga maken Gerhard som stupat som frivillig stridspilot för Nazityskland. Ett korkat beslut, med både nutidens och dåtidens ögon.

Men vistelsen i München hos makens officerskollega Klaus, hans danska hustru Gudrun och deras son Thor blir en ögonöppnare.

Hon konfronteras med föraktet för och behandlingen av de krigsfångar från Östra Europa som tvingas arbeta som slavar tills de stupar i nazisternas hushåll eller fabriker. Några av dem arbetar även i hos Klaus och Gudrun. 
Hon ser med egna ögon förföljelsen av judar, förtryck, förakt för svaghet som trappas upp i stort och smått. 

I del två har hon återvänt till Köpenhamn, där hon som ensamstående mamma möter en allt hårdare krigsvardag. 
Motståndsrörelsen växer och stödet från arbetare och fackföreningsrörelsen ökar, men också sprängningar, plötsliga skottlossningar, angiveri. Att balansera mitt emellan blir omöjligt.
Risken att kallas kollaboratör hänger över Harriet, även om hon knyter nya kontakter och blir kär i en motståndsman. Hennes uppvaknande är fyllt av tvivel och nyanser, där även den rätta sidan hamnar fel. 

Kirsten Thorup har gjort grundlig research och förvandlat fakta från dessa år till två spännande och komplexa romaner. Skickligt fångar hon krigets vardag genom Harriets blick.  Jag ser gärna en fortsättning!

Pappakärlek och fadersuppror

Han drömmer om att bli student och blir utskrattad. Kallar sig författare och blir hånad. Att sonen till en analfabet vill skriva, trots umbäranden och djupaste fattigdom skildras i två böcker om frigörelse, längtan och att inte ge upp sina drömmar.  

SJÄLVBIOGRAFI. Ivar Lo-Johansson, Analfabeten, Gårdfarihandlaren (Bonniers)

Tre skära tusenlappar är navet Analfabeten, del ett av Ivar Lo-Johanssons åtta självbiografiska böcker om sin uppväxt, alla skrivna på 1950-talet. Den första utspelas åren efter första världskriget, då han är runt 15 år och skriver sin första dikt och drömmer om att bli student.

Familjen, mamman, pappan, storebrodern samt morfar, mormor och morbror Janne bor i ett egnahemstorp, som pappan skuldsatt sig hårt för att köpa.

Pengarna tvingas han låna av hustruns morbror Janne efter att ha varit alltför godtrogen och lånat ut sitt livs besparingar till en före detta granne som inte betalar tillbaka. 

Mamman hatar morbror Janne, ett hat som driver pappan att ta ett lån så att morbrorn kan flytta. Pappan kan varken läsa eller skriva. En skam som han försöker hålla hemlig. Som vallpojke och hjon på herrgården »slapp« han skolplikten, »Folkskolestadgan med undervisningsplikt i varje socken hade inträtt några år tidigare, men för hans stånd gjordes talrika undantag.«

Egnahemmarna må vara fattiga och bo i armod, men de läser tidningar, barnen går i skolan. Att, som Ivar Lo-Johanssons pappa inte kunna läsa är inte det normala. 

En stor del av Analfabeten handlar om pappans kamp med skrivbordsfolket som nu satt »överallt och styrde och bestämde över hans liv.« Ivar blir penna och ögon i alla kontakter för att få lånet. Ett lån som sätter egnahemmarna i skuld med fagra löften om att bli fria lantbrukare men som bara gör godset som sålt marken ännu rikare. 

15 kronor är summan han själv har i fickan när han en natt tar cykeln och rymmer hemifrån, vilket är starten på Gårdfarihandlaren, tvåan i författarens självbiografiska svit.
Han är nu runt 20 år och ska försörja sig på att sälja småsaker i gårdarna som han har i en unikabox på pakethållaren och trampar norrut mot midnattssolen. Det går sådär, för att uttrycka sig försiktigt. Det är efterkrigstid, folk är ännu fattigare och handlarna ses som tiggare. Han sover i lador och lever i skogen. Hade inte en bonde norröver förbarmat sig över honom hade han hungrat ihjäl. Det här är en riktig äventyrsbok!
Naturskildringarna, mötena med original, bedragare och hycklare, som sprätten vid pappersbruket som är otrogen mot sin hustru, beskriver han med välformulerat förakt. Några egna kärleksaffärer ger han sig inte in i. 

Pappan sliter med sin mark, gräver sig igenom kvällarna, och när Ivar gör honom sällskap lyser han upp. Kärleken mellan far och son finns där, när spadarna tar sig igenom den hårda jorden. Men Ivar vill inte bli som sin far.
Och han vågar kalla sig författare, trots omgivningen hån och förakt. Drömmarna om att bli student slås i gruset, men lusten att läsa och viljan att bli författare kan ingen ta ifrån honom. Det är det starka budskapet som förenar de båda böckerna.
Hans stolthet blir både räddning och hinder. Och trots mörker, kyla, svält så fortsätter han hela tiden att skriva. 

Fotnot: Böckerna avslutas med Proletärförfattaren, som avhandlar tiden efter år 1945 när Tyskland förlorat andra världskriget och författaren fyllt 44 år. Den tidiga barndomen skriver han om i romanen Gonatt jord från 1933, som inte ingår i denna serie.

Varje bok kan utan vidare läsas utan inbördes ordning. Skriver om  Socialisten och Journalisten här. 

24 boktips som lyser upp höstmörkret

Liv Beckström

En bra bok gör genast mörka, kulna höstkvällar mysigare! Här är 24 tips som (nästan alla) förnöjt i läshörnan. Som vanligt en god och stärkande blandning om mediekonflikter, pandemi, räddande bibliotek, kärlek, sårad vänskap, flykt från uppväxten, död och tårar. Sorterat efter ingångsorden deckare, essä, feelgood, roman, spänning, självbiografi, omläsning och ungdom. Så stäng av mobilen, tänd lampan och låt dig svepas med!

Deckarfynd och krisande vänskap, muntra mediedamer, sårig självbiografi, kärlek , hat och hopp, här är 24 tips för höstens läshörna! Foto: Liv Beckström

Mördarjakt med munskydd 

DECKARE. Maria Adolfsson Fallvind (Wahlström & Widstrand, pocket)

Pandemin har i denna femte del nått även den fiktiva ögruppen Doggerland där Karen Eiken och hennes poliskollegor utreder ett antal dödsfall på ungdomar. Spaning på öns barer görs med munskydd, i övrigt verkar restriktionerna måttliga. 

Karen, som i första delen, var en bitsk och ensam kvinna, på väg mot de 50, märkt av en stor, privat tragedi, har i femman lilla dottern Selma, 8 månader, och sambon Leo i sitt liv. Men hatkärleken till jobbet sitter i. 

Maria Adolfsson berättar så effektivt att det nästan är omöjligt att pausa läsningen. Upplägget, vid det här laget välbekant, är så snyggt komponerat och att det inte känns stereotypt. Styrkan ligger i de genuina personligheterna runt Karen, deras igenkännbara problem. Hon är också bra på detaljer, exempelvis hur en polisstation luktar. 

Att nästan samtliga i kretsen runt kriminalinspektören blivit ett snäpp mänskligare rubbar inte den nödvändiga deckarbalansen mellan hopp och förtvivlan. 

Kallt fall kommer nära 

DECKARE. Tove Alsterdal Djuphamn (Lind & co)

När en kropp hittas i Ångermanälven går uppdraget att spåra identitet och dödsorsak till polisen Eira Sjödin. Hon som fått förnamn efter flickan som sköts ihjäl under demonstrationerna i Lunde 1931, såret från Ådalen som aldrig riktigt läker i bygden. 

I denna tredje och avslutande del av Alsterdals välskrivna serie om Ådalen knyts säcken ihop om mycket tidigare ouppklarat.  

Här ingår tyngden att storebrodern Magnus sitter i fängelse för ett mord han inte begått, men som han tog på sig för att skydda dåvarande flickvännen. Som förklarats död, men lever med ny identitet.

Att Eira dessutom är gravid, med två möjliga fäder är dock en situation hon tar med ådalskt sinneslugn, större känslostorm är att hon i största hemlighet är djupt förälskad i en tredje man: Sin tidigare chef. Mamman Kerstin, med en central roll i alla tre böckerna, försvinner allt längre in i demensen, men hennes förflutna är viktigt för denna mordgåta. 

Precis som i Rotvälta och Slukhål, vävs det privata ihop med traktens historia och människors minnen och konflikter. I det här fallet de oförsonliga striderna mellan kommunister och socialdemokrater plus historien om de desertörer från Vietnamkriget som fick asyl i Sverige under slutet av 1960-talet. 
Med sedvanlig schvung i texten och välgjord research bäddar Alsterdal för sträckläsning och en värdig avslutning på en högklassig trilogi! 

Spännande följa i Poes spår

DECKARE. M.W Craven Botanikern, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

Några av de tidigare böckerna i serien har jag inte kunnat börja på, de har helt enkelt verkat för läskiga. Men efter Råttjakten, den fjärde boken i serien om kriminalinspektör Washington Poe har författaren mig i ett stadigt grepp. Och efterföljaren är definitivt i samma höga klass. 

Den ensamme, lite udda hjälten från deckarålderns barndom är en personlighet som dominerar även bland nutida spanare, och Poe är inget undantag. 

Här jagar Poe (vars efternamn sannolikt är en honnör till Edgar Allan Poe, en av de tidigaste deckarförfattarna) en man som lyckas förgifta sina kända och av allmänheten även avskydda offer utan att någon förstår hur det gått till. Mördaren går allt längre för varje vecka. 

Men Poe måste samtidigt hjälpa sin nära vän och medarbetare rättsläkaren Estelle Doyle som anklagas för mord på sin far och där allt talar emot henne. 

Med assistans av kollegan och vännen Tilly Bradshaw, ett matematiskt geni, suverän bakom datortangenterna, men helt oförmögen att tolka det sociala spelet, nystas härvan upp. 
Jakten på den giftmördande Botanikern blir lysande läsning, effektivt berättat i täta, intensiva kapitel. 

Äventyr för mogna grabbar

DECKARE (MYS). Jan Guillou Den som dödade helvetets änglar (Pirat, pocket)

Jan Guillou tar sina hjältar journalist Erik Ponti och agent Carl Hamilton, till nya äventyr, den här gången som pensionärer med krämpor och periodvisa behov av käpp. Det blir spännande, pratigt, skojigt och samhällssatiriskt. 

Erik Ponti berättar och är i hög grad författarens alter ego; gillar jakt, skriver krönikor i Aftonbladet, bor stort i lantlig miljö, med dito kulturellt kapital och nätverk och hustru i förlagsbranschen. (Även lyckligt omedveten om att det är en privat sjukvårdsförsäkring som ger honom snabb behandling av den krånglande ryggen.) 

Uttråkad av den pandemi med isolering han befinner sig fattar han pennan, i det här fallet bokstavligt talat, precis som nobelpristagaren Annie Ernaux skriver han för hand. Det blir en mix av dagsreflexioner, minnen från flydda tiders äventyr, hiss och diss av det som är på gång i samhället och kulturlivet, inte minst grasserande fenomen som ålderism och digitalt tönteri.

När Hamilton tar plats höjs pulsen. Är kompisen fortfarande agent med rätt att döda? frågar sig Ponti med viss oro. Det verkar onekligen så. 

Så småningom blir det dags för de båda frifräsarna att avslöja vilka som trakasserar en ensam äldre dam, Stråltanten, på en herrgård i grannskapet. Då har de inte längre ont i ryggen, utan kan både klättra på tak och gömma sig i natten. Upplösningen blir underhållande, och helt i tiden. 

En uppföljare med de båda gentlemännen är för övrigt redan på plats. 

Fin mix lyfter Säbyholm

DECKARE (MYS). Carin Hjulström Ett lik för mycket (Forum, pocket)

Nummer tre i serien Säbyholms gröna fingrar är den tjockaste hittills och även den bästa, där författaren lyckas gifta ihop spänning och trivselkänsla. Hjulström har tagit sin serie till en hög och stabil nivå.

Vi återknyter bekantskapen med tidigare Dramatenskådespelerskan Siri Ehrensvärd, som börjat ett nytt liv. Efter för många dåliga år med sin svekfulle älskare och även chef flyttade hon helt sonika hem till brorsonen Anton i Säbyholm, där de tillsammans öppnat plantskola och café. 

På gång är en fling med lokala polisen Olle, som i den här boken får en efterlängtad kollega, Rita, en frisk och kompetent nyrekrytering. De båda hamnar mitt i en planerad utväxling av narkotika, samtidigt som en ung kvinna har försvunnit i skogarna runt Säbyholm. Dessutom travar både en varg och en jättestor hund runt i trakten och sprider oro. 

I mysdelen är det upplagt för missförstånd och förvecklingar och fortsatt spaning efter sanningen om Siris och Antons släktskap med godsets ägare (i bästa Kulla-Gulla-stil). I krimdelen är det brutalare men det mesta klarnar, även om alla trådar inte nystas upp. Sannolikt sparas en del godbitar till nummer fyra, i seriedeckarens anda. 

Könsstympade flickors upprättelse

DECKARE. Elizabeth George Något att dölja översatt av Jan Hultman och Annika H. Löfvendahl (Norstedts pocket)

En deckare på 637 pocketsidor som tar slut i ett nafs är förstås ett bra betyg. Så är det också ett proffs som håller i pennan, Elizabeth Georges kriminalromaner har publicerats sen 1989, och den omaka polisduon Thomas Lynley, (med egen butler i lord Peter Wimseys anda) och hans kollega Barbara Havers, med mindre nobla rötter, har ett lång jobbrelation, plus ett antal teveserier bakom sig. 

Risken att skriva på autopilot efter alla år är uppenbar, men Något att dölja har inget av slapp författarrutin. Ämnet är brännande: Könsstympning av små flickor i dagens London. 

Handlingen tar avstamp hos en familj där föräldrarna planerar att göra sin 8-åriga dotter Simi, »ren«, något hennes storebror vill förhindra. 

En kvinnlig polis. med nigerianska rötter som spanat på en lokal där misstänkta övergrepp förekommer, hittas medvetslös i sitt hem. Vad var hon på spåret? Har överfallet med detta att göra? 

Runt henne finns ett antal misstänkta, och läsaren kan inte heller frikänna någon av dem, förrän mördaren slutligen avslöjas. 
Allt utspelas i ett London med sina stora kontraster och konflikter. 

Som det brukar dukas även upp bitar av spanarnas relationsproblem, där inte minst Lynley får lära sig ett och annat om sitt sätt att handskas med kärleken. Inget av detta känns påklistrat, förutom fixeringen vid Havers onyttiga matvanor, utan ger de medverkande personerna kropp och karaktär. 

Den som aldrig tidigare läst en deckare av Elizabeth George rekommenderas börja här! 

Elegant mordgåta runt mystiskt manus

DECKARE. Anne Holt Det elfte manuset, översatt av Barbro Lagergren (Pirat, pocket)

En succéförfattares manus har spårlöst försvunnit från det stora bokförlaget. Där har även tidigare polisen Hanne Wilhelmsen just fått sin första kriminalroman antagen, men hon blir snabbt mer intresserad av stölden än redigeringen av den egna debuten, Hon sluter fred med sin redaktör, den unga lättretade Ebba Braut med bakgrund som präst och de börjar söka sanningen om manuset.

Hanne W, en gång ung, tuff polis på motorcykel Oslo runt, har närmat sig pensionsåldern, sitter i rullstol, är inbunden, närmast folkskygg, men än mycket intresserad av brott och polisarbete. Jag hade svårt för förvandlingen, men här i bok nummer elva är hon i mental toppform: Smart och nyfiken, arrogant och dominant, absolut manipulativ men också med en kärleksrik relation, ett bekvämt hus, och smart 17-årig dotter. 

Via den unge och ännu mer introverte polisassistent Henrik Holme involveras hon även i sökandet efter en mördad kvinnas identitet. Hennes nakna kropp har hittats i bagageluckan på en bil, men ingen har anmält henne saknad. 
Allt utspelas, under coronapandemin där ett nerstängt Oslo passar privatspanaren perfekt till skillnad från ovan nämnde Erik Ponti. 

I boken blinkar Holt några gånger åt kompisen Guillou, som också tagit plats i genren, där pensionärer löser brott, och han i sin tur blinkar åt henne. 

Holt erbjuder inte bara polisromaners sedvanliga information om kroppars beståndsdelar, utan även pikanta detaljer om förläggandets vedermödor och ett antal botaniska fakta. Betydelsefull för handlingen är även den norska teveserien Där ingen skulle tro att någon kunde bo, långkörare även i Sverige. 

Den udda trion ser till att både brottet och dess upplösning håller hög, bladvändarklass. 

Sorgligt och ruggigt om hämnarens historia

DECKARE. Anette Hemming Kartografen, översatt av Kalle Hedström Gustafsson (Modernista)

I denna kvalificerade deckardebut berättas den grymma och utdragna historien om motivet till ett brott. Vem eller vilka förföljer sina tilltänkta offer med detaljerade kartor med kryss för tid och plats för den tänkta döden. Och varför?

Det startar med ett brutalt, och planerat knivmord på nyskilda Lisbet Lind, en småbarnsmamma i norska Baerum. Förklaringen förmedlas med tillbakablickar på både offer och förövare och rymmer sorg, misär, mobbning och svek i sådana doser att det ibland är svårt att orka vidare. Men det är samtidigt en skickligt byggd berättelse med trovärdiga motiv. 

Runt den mördade Lisbet finns det lilla, välmående samhällets blandning av utstötta, glidare, klättrare och kriminella. Här möter vi också samhällsklasserna blandade så naturligt att varje dagstidning har något att lära.

Kriminalkommissarie John Persvik, en erfaren tidigare militär, och hans (ibland alltför) entusiastiska och ihärdiga medarbetare Oda kommer att hålla även för den fortsättning, som gissningsvis kommer. 

Enzo Macleod knyter ihop säcken

DECKARE. Peter May Kvinnan i leran, översatt av Åsa Brolin (Modernista)

Enzo Macleod, kriminalteknikern med det trassliga privatlivet får ett mord på en ung flicka som den sjätte och sista olösta mordgåtan som han åtog sig när han slog vad med en kollega. 

Det blir dramatiskt när ett antal andra försvinnanden och mord blandas in, tillsammans med de återkommande hoten mot Enzo och hans familj. 

Vem ligger bakom? har läsarna undrat i bok efter bok.
Här får vi svaren, både förväntade och överraskande. 

Som tidigare serveras mord och spaning med vinkunskap, franska miljöskildringar och relationsproblem. Två vuxna döttrar med olika mammor, en liten son med en tredje mamma, som dessutom haft en relation med ena dotterns nuvarande man ger fritt spelrum åt ett antal konflikter.   

Peter May är en kompetent författare som blandar och bygger intriger av hot, hat, kärlek och spänning, allt i högt tempo. 
Att Enzo Macleod, som i denna bok fyller 56, ännu inte lärt sig att sluta stämma möte med främlingar i mörker på ensliga platser må vara honom förlåtet. 

Lite för tjurig för eget bästa 

DECKARE. Johanna Mo Mittlandet (Romanus & Selling, pocket)

I denna tredje del i serien Ölandsbrotten utreder polisen Hanna Duncker ett gammalt mord på en tonåring, som försvann på sin studentfest, parallellt som hon fortsätter sitt hemliga sökande efter den skyldiga till det mord hennes pappa dömdes för. Inblandade är hennes bror och två andra män, där någon av dem vill se henne död. 

Trots mordbrand i hennes eget hus, där hon nätt och jämt undkommer tiger hon för sin chef, och väntar länge att berätta för kollegor och kärleken Isak. En tjurighet som förstås kraftigt ökar risken att råka illa ut. En dumdristighet som i och för sig är typiskt deckaren, antingen hen är kvinna eller man. 

Som privatperson är Hanna svårtillgänglig och kantig, vilket spiller över i jobbet, där hon ändå ofta möts av förvånansvärt stor förståelse.

Johanna Mo är bra på att dra in läsaren med ett effektivt berättande, men Hanna D blir ofta lite för mycket av allt. De personer hon träffar under utredandet skulle må bra av fördjupning, istället för att bygga så många kapitel på bilfärder, korta förhör och försök att få i sig lite snabbmat. Att göra slutet till början på nästa del i serien, är, ursäkta tjatet, ett sänke för läsupplevelsen.

100-åring håller stilen

DECKARE. Dorothy L. Sayers Pinsamt Intermezzo på Bellonaklubben (MånPocket)

För 20 kronor blev den min, denna charmerande brittiska detektivroman från 1960-talet med tidens deckardrottning (vid sidan om Agatha Christie) i sitt esse, liksom hennes noble hjälte Lord Peter Wimsey.

Handlingen utspelas I London på det så kallat glada 1920-talet, men där många, inklusive Wimsey, är psykiskt och fysiskt skadade av Första Världskrigets gasattacker. Bilarna har börjat rulla, telefonerna att ringa, men brev skrivs för hand och levereras med bud flera gånger per dag, och en engelsk herrklubb håller styvt på traditionerna. Kvinnor som försöker stå på egna ben och försörja sig själva är mystiska och beklagansvärda, för att inte tala om deras män.

I just en sådan anrik klubb, Bellonaklubben, hittas en mycket gammal general död i sin favoritfåtölj.

Ett naturligt dödsfall, eller? Wimsey med assistans av sin butler undersöker. 
I genren pusseldeckare handlar det ofta om att få fram den exakta tidpunkten, den här gången för dödsögonblicket, vilket avgör vem som får ärva generalen. Många är misstänkta, och mångas alibin måste kollas. Lordens skarpa iakttagelseförmåga kommer till pass. 

Den aristokratiske hjälten sticker ut med kombinationen ungkarl från överklassen och kryptofeminist.  Dessutom är han medveten om klasskillnader, fast förstås med ett uppifrånperspektiv.
Att Dorothy L. Sayers har undertexter som blir brandtal för kvinnors rätt att ta arbete, utöva konst, roa sig, allt som oftast förmedlat av Wimsey själv förhöjer nöjet. Inte minst det tröstande utvecklingssamtal som han har med en ung och sviken kvinna i slutet. En ren fröjd tillsammans med insikten om att en begagnad deckare nästan alltid har en läsupplevelse att erbjuda. 

De som gav efter för ondskan 

ESSÄ. Èric Vuillard Dagordningen, översatt av Lotta Riad ( Lind & co)

Måndag den 20 februari 1933 i Berlin. 24 bildörrar öppnas för de lika många besökarna i Berlins snart raserade riksdagspalats. 
Ut i kylan kliver ledande representanter för Tysklands näringsliv, till ett möte med
Herman Göring, där de lovar Hitler och nazisterna lojalitet och framförallt pengar till det förestående valet. Partikassan har sinat, men de 24 ser till att valrörelsen får de finansiella muskler som behövs. 

Tanken svindlar: Vad hade hänt om pengarna inte kommit? Så sent som 1928 fick det nazistiska partiet 2,8 procent i valet. 
De 122 sidorna är fulla av situationer och detaljer som påverkade krigets vindar. Det är inte historier om moraliskt mod, utan om att undvika obehag i tron att det ska hjälpa. Detta är ett litterärt reportage av högsta klass som välförtjänt fått det prestigefyllda Goncourtpriset.

Èric Vuillard skriver med en närmast blödande penna när han varnar för den blinda lydnaden, förutsättningen för eftergiftspolitiken. 

Allt medan »Storbritannien hade gått och lagt sig och låg och susade sött, Frankrike drömde ljuva drömmar och hela världen struntade i det  som höll på att ske. [—] De största katastroferna kommer ofta krypande med små steg.« (s.66)

I avsnittet Kostymförrådet beskrivs också att långt innan slaget i Stalingrad hade utkämpats, långt innan invasionen av Frankrike, eller operation Barbarossa påbörjats »hade Hollywood redan lagt tyskarnas uniformer på det förflutnas hyllor.« (s.100).

Den som sett senaste säsongen av teveserien Babylon Berlin får här en kuslig, initierad och verklighetsbaserad bakgrund.

Kul trio tar fajten mot förlaget 

Brittiskoch svensk spänning, med blandad kvalitet, och kul feelgood med insiderkunskap om kamp mot nedläggningshotad tidskrift! Foto: Liv Beckstrom

FEELGOOD. Ulrika Norberg Tvekan är för veklingar (Historiska Media)

Vid kassan i bokhandeln fyndade jag denna skojfriska, aktuella berättelse om
chefredaktören Vera, pensionären Lilian och vd-sekreteraren Sally, tre olika kvinnor, som finner varann i striden för att rädda en tidning. 

Författaren med bakgrund i medievärlden har både skrivförmågan och erfarenheten av de miljöer hon skildrar: Tidskrifter inriktade på en kvinnlig läsekrets, ofta samlade under samma ägartak. 

Här handlar det om tidskriften Siv, med säte i Malmö och huvudägare i Tyskland som hamnat i blickpunken för konsulter med faibless för förändring, läs spara och ta bort. Till och med denna framgångsrika titel finns på försäljningslistan!

Men trion tänker inte ge sig utan strid. Kampen ger igenkänning för var och en som råkat ut för rationaliseringsexperter inte bara i mediemiljö. Lösningarna är lite av ett feelgoodens önskescenario för den hårt drabbade tidskriftsvärlden. Succén finns där de minst anat det, och handlar bland annat kamp mot ålderism, ett ämne som tidningar inte direkt överutnyttjat. Till detta har Lilian ett extra kort i rockärmen. 

Sammantaget bjuds en rapp, uppfriskande skildring av vådan av den jargong och organisationsrutor som via konsulter vandrar runt mellan varje förlagshus. Tre charmiga karaktärer, i synnerhet den dådkraftiga Lilian, som trots rullatorn leder cirklar för nyanlända, håller intresset levande.

De tre vännerna vilar inte på sina triumfer utan fler böcker utlovas. För mig kändes slutet på berättelsen inte direkt som en öppning för fortsättning, utan mer som en Grande finale men de är välkomna åter! 

Violette hittar hem

FEELGOOD. Valérie Perrin Färskt vatten till blommorna, översatt av Sara Gordan (Pocket Editions J). 

Historien om Violette, med kärlekslös fattig uppväxt och ett olyckligt äktenskap som hittar hem när hon får jobbet att ta hand om gravarna och kyrkogården i en liten fransk by är en originell och kärleksfull berättelse om de små tingens betydelse för att skingra ensamhet och sorg,  

Med tillbakablickar får läsarna bit för bit hennes uppväxt, äktenskapet, att lära sig läsa som vuxen, de fientliga svärföräldrarna och så småningom en högst oväntad förklaring till varför mannen, vackre känslokalle Philippe aldrig återvände från en av sina många motorcykelutflykter, och inte hört av sig på åtta år. 

Violette knyter nya kontakter i det lite udda gäng som sköter om begravningarna och kyrkan. Få vet vilka tyngder hon har i sitt bagage. 

En av de begravda får en alldeles särskild betydelse när hon en dag får besök av en kriminalkommissarie med ett privat ärende. Hans döda mammas aska ska läggas hos en för honom helt okänd man. Ska deras möte även bli en ny vår för Violette? 

Romanen är den sanna historien om en helt okänd författare som sålt en miljon böcker bara i Frankrike och översatts till ett antal språk. 

Tack vare förtjusta läsares och bokhandlares rekommendationer. Även i bokhandeln i Falkenberg, där jag hittade den skyltad på en hylla, var bokhandelsmedhjälparen entusiastisk, »den är så bra!».  Och det är bara att hålla med! 

Älskvärda herrar med charmen kvar

OMLÄSNING. Kenneth Grahame Det susar i säven, översatt av Signe Hellström (Modernista)

Vilken lycka att på årets bokrea hitta nyutgåvan av barndomens sönderlästa klassiker, med de välbekanta och underbara illustrationerna av Ernest H. Shepard. En kulturell välgärning, den riktiga versionen, är fortfarande en upplevelse, också med vuxna ögon. Berättelsen om Herr Mullvad som lämnar sitt lilla hem i underjorden, mitt i vårstädningen för att upptäcka världen, i alla fall den närmaste, tillsammans med den kloka Vattenråttan, den sträva och pålitliga Grävlingen och inte minst den fåfänga rikemanssonen Paddan har mer än 100 år på nacken, men blir fortfarande ett läsäventyr, skrivet med språklig elegans stor känsla för naturen och en hel del brittisk ironi. 

Beskrivningarna av den porlande Älven, den kusliga Storskogen, det förnäma
Paddeborg (med privatskylten tydlig på stranden) är en del av äventyret. I en saga där djur är som vi är det självklart att de fyra vännerna obesvärat samverkar med det tvåbenta samhället, och därmed kan köra bilar, husvagnar – och dömas till fängelse.  Liksom att konversera med hästen som drar vagnen. 

Som vuxen upptäcker jag förstås att det är fyra herrar, varav tre med förkärlek för att sitta och filosofera framför en sprakande brasa med varmt öl i krusen som är huvudpersoner och att nästan alla bipersoner/djur de möter är av hankön. 

Undantaget är fångvakterskan och pråmfrun, två rediga och starka arbetarkvinnor. Det är också en saga som predikar ett gott och stilla medelklassliv, fredlig samexistens, hårt arbete och att varken skryta eller slösa, eller sätta andras liv i fara. Samt att vapen visst kan användas, men bara i nödfall, som Ture Sventon, en annan barnbokshjälte, skulle ha sagt. 

Paddan symbolen för en rad förkastliga egenskaper, omfattas ändå av vännernas värme och lojalitet. Den trofasta, men gränssättande tillgivenheten för kompisen på glid, han som bländats av fart och ytlig bekräftelse har något att lära oss även på 2020-talet. 

Stark skildring av sargad vänskap

Vänskap på en gungbräda, där det sällan väger jämt. Fin skildring av två flickors känslostarka relation.

ROMAN. Silvia Avalone En vänskap, översatt av Johanna Hedenberg (Natur & Kultur, pocket)

Silvia Avallones roman om vänskapen mellan två flickor, Elisa och Beatrice, på väg att växa upp i 2000-talets Italien, maxar maktkamp, gräl, försoning och frigörelse när hon  följer dem under några uppväxtår av ständiga krockar mellan samhörighet och olikhet. 

Romanen är mindre brutal än debuten Stål, klasskillnaderna har inte samma vikt. Men känslorna är lika starka, upproren lika stora, konflikterna lika livsavgörande. Stilen är rak och direkt, allt berättas ur Elisas synvinkel när hon till slut bestämt sig för att skriva om relationen, 13 år efter att deras vänskap abrupt tog slut. 

Elisa startar skrivandet med en aldrig glömd vrede. Hon har velat mest med vänskapen, hon har blivit utnyttjad, sviken och lurad. Medan Bea glittrar på webhimlen är Elisa en obetydlig timanställd lärare i litteratur. Åtminstone som hon ser deras historia i början.

Men Elisa – hon som ibland dumpades på biblioteket när hennes mamma inte hade barnomsorg – älskar ju böcker, papper och penna och att undervisa på universitetet.

Skrivandet hjälper henne inse att alla av och till förtjänar en plats på de anklagades bänk. 

I hög grad är det här en berättelse om att försonas. Inte minst med sig själv, när ungdomens svartvita tänkande ger plats för mer färger och nyanser. Och en jättefin roman om kärlek och vänskap.

Backanal för frimodiga flickor

ROMAN. Maria Maunsbach Lucky Lada (Natur & Kultur, pocket)

Freja Morgonstjerne har fyllt 30 och skrivit fyra romaner men är varken stolt eller nöjd med det hon hittills åstadkommit. Det är dags för ett nytt grepp, en uppväxtroman i skåneförfattaren Fritjof Nilsson Piratensburleska anda!

Och vad vore bättre för materialet än att rekapitulera och samla stoff under hemvändarkvällen på juldagen i Höör, i det genuint sprit- och ölimpregnerade nöjespalastet Lucky Lada. 

Med det här berättargreppet lyckas Maria Maunsbach skriva en bok full av frimodiga flickor, bitvis brutala barndomsvillkor, massor av vänskap och lojalitet, hinkvis med tragikomik, en hel del sex (som inte är så värst bra) och inte så lite fylla. 

Freja har sina ankare i tillvaron, väninnorna och inte minst mamman, sjuksköterskan, ett kärleksfullt porträtt av en kvinna med förmågan att se det komiska i tillvaron. Och som tillsammans med sina kolleger lärt Freja att barnen i hennes närhet är allas barn. 

Det är svart humor på hög nivå. De flesta får rejäla smällar, men flertalet reser sig och går vidare med sina liv.

Sammantaget en rannsakande och rörande skildring av att växa upp som ung flicka, leva som ung kvinna och försöka komma underfund med hur allt funkar. Hög igenkänning, även för den som inte varit ung i Höör.

Underbart om läsandets lycka

ROMAN. Sara Nisha Adams The Reading List (Harper Collins publishers)

En liten, rosa, byggnad i Tudorstil, mitt i smeten i Londonförorten Wembley. Harrow Road Library innehåller ett ständigt nedläggningshotat bibliotek. 

Den är både en oas, som gjort ett antal barn till bokläsare, platsen för frivilligarbetare och en och annan bokcirkel. Men i det digitala tidevarvet när vi alltmer växer fast i mobilerna är det också lite väl tyst, lite väl få besökare. 

Här rör sig en av romanens huvudpersoner högst motvilligt mellan lånedisk och bokplaceringar: 17-åriga Aleshia hade hellre velat ha ett sommarjobb på klädkedjan TopShop men när hon inte fick det ordnade hennes storebror Aiden jobbet på biblioteket. Han har älskat att drömma sig bort med en bok i den lugna miljön, men hon är av en annan sort. Vad ska böcker vara bra för, om det inte gäller skolarbete? Bibliotek, vem behöver dem? Biblioteket är bara tomt, tyst och tråkigt! Men så visar det sig förstås inte vara.  

Det här är en roman om läsandets mirakel, och hur de båda huvudpersonerna förändras genom böckerna. Historien drar igång när Aleshia snäser nyblivna änklingen och pensionerade biljettförsäljaren  Mukesh, som ska lämna igen boken som hans avlidna hustru läst men inte hann lämna igen.

Berättaren följer dem  – och ett antal personer till – via läsning av, reaktioner på och samtal om de böcker som finns på en mystisk boklista med nio förslag »Ifall du råkar behöva det» som ramlat ur någon av låneböckerna. 

Allt är inte lycka, långtdärifrån. Men helheten blir en glädjefylld lovsång till bibliotekens roll som plats för läsning, till böckernas potential att ändra livet för dem som ger dem en chans. Och om hur två olika människor, båda med sorg och förluster i sina liv, blir vänner. 

Det är aldrig försent att bli en bokläsare! 

En omgörning ekande av ensamhet

Att fly en hemsk uppväxt genom att förvandlas till varje pris blir en svår och ensam kamp, även om den lyckas mot alla odds.

SJÄLVBIOGRAFI. Éduard Louis Att förändras en metod. översatt av Marianne Tufvesson (Wahlström & Widstrand, pocket)

Från början hette han Eddy Bellegueule, mobbad, uppvuxen i ett fattigt industriarbetarområde i Nordfrankrike, där han kallades »bögen». Glåpordet förföljer honom genom livet, »gjorde allt det andra outhärdligt för mig, fattigdomen, vårt sätt att leva, den ständiga rasismen i byn, som om utstöttheten tvingade mig att uppfinna mitt eget värdesystem – ett system där det fanns plats för mig.«

Barndomshuset i den lilla byn Picardie är ett ruckel. Uppväxten fattig på allt. Så fattig att flera förlag refuserade hans debut Göra sig kvitt Eddy Belleguele med motiveringen att ingen skulle tro på hans berättelse. Som blev en världsomspännande succé och gav författaren det han drömt om: pengar, status, en bostad i Paris. 

I denna fristående fortsättning berättar han om priset för förändringen, och det är högt. Det handlar om en total omgörning, inifrån och ut, utifrån och in. 

»Tillbaka uppe i lägenheten tog jag ett papper och skrev ner planen för mitt kommande liv: Byta namn (gå till domstol?), förändra ansiktet, förändra huden (tatueringar?).
Läsa (bli en annan, skriva), förändra kroppen, förändra mina vanor, förändra mitt liv (bli någon).« 

Det räcker inte med utbildning och senare bildning. Sättet att tala, sättet att äta, sättet att skratta, hårfästet, klädstilen, tänderna, konsten att kultiverat beställa en kaffe, allt ska ändras. 

»Jag vet inte om det är så för alla, men i mitt fall blev förändringensprocessen när den väl påbörjats ett arbete som upptog mig fullständigt, en ständig besatthet.« 

Han hör ständigt samma mening i huvudet: «Klarar du det är du räddad.« och noterar:

»Filosofen Eve Kosofsky Sedgwick talar någonstans om den outtömliga förändringsenergi som en barndom i förnedringens tecken kan alstra.«

Metoden blir att härma. Allra sist lär han sig att skriva litterärt. En uppgift han tar sig an lika sammanbitet och målmedvetet som de tidigare på listan. För honom är varken bokläsning eller skrivande förenat med lust, enbart en väg till räddning. 

Steg för steg klättrar han till den sociala statustoppen; en plats på École Normale Supérieure i Paris, plantskolan för eliten, en smått osannolik prestation av en pojke som knappt läst en bok under tonårstiden, trots alla timmar på bibliotek. (Där han slapp undan sina förföljare.)

Lägg sen till en succéroman och oddsen är typ en på miljonen att lyckas.

Under sin flykt överger han sin bästa vän Elena, vars familj i det närmaste adopterat honom under gymnasieåren. Sorgligt men logiskt utifrån de drivkrafter som styr hans kamp.

Räddningen blir att närma sig det han ville lämna. »Genom en brutal omkastning av saker och ting strävade jag nu, märkligt nog, efter att skildra det jag i alla år bemödat mig om att dölja; jag mindes och skrev:«
Han är tacksam att ha yckats men inser att han både avskyr och saknar sin barndom: »Är jag dömd att för alltid längta efter ett annat liv?«

Insikten att det ändå är viktigare att alla de som stannar kvar har det bra slår rot. Men det är en helt annan bok.  

Mörka hemligheter till ytan 

SPÄNNING. Kristina Agnér Var inte rädd för mörkret (AB, pocket)

Socionomen Alva, knäckt av sambons otrohet, ska använda sin sjukskrivning till att lämna Stockholm och sälja sin nyss avlidna mammas torp i småländska, (påhittade platsen) Tosseboda, där skogen öppnar sig vid husknuten och fladdermössen kommer fram vid sjön på kvällen. 

Alvas uppdrag visar sig bli en allt annat än odramatiskt. Någon verkar vilja både henne och torpet illa, och hennes stora mörkerrädsla får en hel del näring när underliga händelser avlöser varandra och det visar sig finnas ouppklarade hemligheter runt både mamman och hennes mormor. 

Var och varannan i den lilla byn bär på mörka minnen. Den ende polisen verkar helt ointresserad av sitt yrke.

Boken nominerades välförtjänt till årets deckardebut av svenska deckarakademin häromåret. 

Med trovärdiga personer, stämningsmättade naturbeskrivningar och lagom doser med skräck och romantik håller hon läsaren i ett stadigt grepp.

Mysterium på gränsen till fars

SPÄNNING(MYS). Kristina Appelquist Klänning för korta kvinnor (Pirat)

När kommunikationschef Nina Storm ärvt en prästgård av sin moster (författaren är för övrigt uppvuxen i en sådan) hittar hon där en kartong med tre miljoner i kontanter. 

Efter detta radar de osannolika oturligheterna upp sig och mosters miljoner (eller vems är det?) blir både besvär och möjlighet. 

Samtidigt som Nina jagar sanningen om miljonerna ska hon hantera mediernas jakt på sanningen om generaldirektörens representation. 
Nina är i 50-årsåldern och har som många kommunikatörer ett förflutet som journalist. Den lilla myndighet hon arbetar på fördelar kulturbidrag och hennes chef Diana har stor fabibless för goda middagar på statens bekostnad, och att få köra med personalen efter sina humörskiftningar.
Det handlar också om pinsamheter, som chefens rädsla att kissa på sig och avslöjas som inkontinent, något som inte tillhör vanligheterna i spänningsromaner.

Länge funderar jag över om bokens titel hamnat på fel omslag.

Mot slutet kommer förklaringen både på den och på hur de många ovikta femhundringarna hamnat i moster Lillys garderob.

Inga mord begås, inte ett skott avlossas, händelserna som skapar oro och huvudbry är mer åt det farsartade hållet. Det blir lite grann av förväxlingskomedi, när pengarna hamnar fel och ska rövas tillbaks. Man ser nästan smällandet i dörrarna vid de halländska Vallarna framför sig. 

Poliser som tål för mycket våld

SPÄNNING. Neil Lancaster Mörkt spel, översatt av Gabriel Setterborg (Modernista)

En kriminalinspektör med erfarenhet av engelsk underrättelseverksamhet kommer här med del två om den hårdföre polisen Tom Novak med ett förflutet som marinsoldat och medlem i ett elitförband. Han har problem med sin känslokyla i våldsamma situationer. Kollegan och vänen Buster gör sitt bästa för att hindra hans impulser. 

Tillsammans tar de sig till Ukraina för att gripa – död eller levande – den man som är ansvarig för ett terrorbrott i London som dödat bland annat Toms bäste vän. Som undercover i ett fängelse har Tom just avslöjat ett högerextremt nätverk som iscensatt terrordåd mot muslimer i London. 

Den här actionsprängda berättelsen skrevs före anfallskriget på Ukraina. Landet är korrupt. En ny regering försöker skapa ordning i men motarbetas av penningstarka krafter med en rasistisk agenda. 

Att uppgiften är enorm är ingen match för en superhjälte. Tom och Buster vinner omöjliga strider. 
Trots författarens meriter i sakfrågorna är det svårt att ta de här romanfigurerna seriöst, när de skämtar med varann även under de mest smärtsamma och våldssprängda situationer blir det absurt. 

Det är inte för den vackra brittiska meningsbyggnaden som den här thrillern får läsare. Att boken slutar med orden  fortsättning följer frestar inte mig. 

Tidningsnostalgi och terrorism 

SPÄNNING. Val Mc Dermid 1979, översatt av Sofi Rydell (Polaris Pocket)

Året är 1979. Papperstidningarna är ohotade och redaktionerna manliga domäner, med små öar av kvinnosidor och någon enstaka tjej, som hoppas få en plats i gänget.

Det är vinter och kallt i skotska Glasgow. I den här väl researchade deckaren (författaren var själv journalist i Skottland just detta år) är det där feminina undantaget på den skotska dagstidningen Daily Clarion. Allie Burns, med examen från Cambridge och stora ambitioner. Hon gör snällt alla jobb som de statustyngda reportrarna slipper men vill erkännas som grävande journalist.

På tåget till jobbet efter julhelgen träffar hon kollegan Danny Sullivan, och samarbetet börjar publikknipande med att ta hand om en förlossning i vagnen intill. 

Men sedan blir det mer hårdföra avslöjanden.

En möjlig terroristplan via skotska nationalister, där Danny tar sig in undercover ska ge den duon journalistisk framgång, men blir också en påtaglig risk för deras säkerhet. 

Via rappt berättad handling förs vi genom kringelkrångliga turer för att få avslöjandena till publicering. Priset är högt. 

Mc Dermid mixar dramatiken med lektioner i medietik och arbetsmiljöbeskrivningar, kryddat med skotska uttryck, maträtter plus den gemytlighet, homofobi och hårdhet som var legio på mediearbetsplatser och i samhället under årtiondena i slutet av förra seklet. Liksom det ohejdade supandet, även på arbetstid.  

Allie Burns är en nyfiken och envis undersökande reporter – och en planerad fortsättning med henne i huvudrollen kan absolut fungera.  

Förtvivlan och hopp för Haley 

UNGDOM. Laurie Halse Andersson Skärvor av minnen (Lavender Lit)

Att få Astrid Lindgrens Almapris brukar borga för kvalitet och den här berättelsen om snart 18-åriga Hayley och hennes krigsskadade pappa Andy infriar förväntningarna.

Efter fem års kringflackande i USA har de bosatt sig i huset som farmodern, och även hon själv bodde i som barn, och Haley har börjat skolan. När Trish, som varit pappans kärlek dyker upp blir allt bara värre. I alla fall inledningsvis.

Haley försöker rädda sin pappa från de starka ångestattacker han har efter krigstjänstgöring i Irak och Afghanistan, utbrott som blir allt våldsammare i takt med att hans självmedicinering med alkohol och marijuana blir alltmer intensivt. 

Räddningen stavas Finn, en kille som både är smart och snygg och klart intresserad av Haley, trots hennes kantigheter och Gracie, barndomskompisen som håller i. Och ett antal vuxna som bryr sig. Fast dålig ekonomi hotar både skoltidning och simhallen finns de fortfarande kvar och blir vägar ut ur mörkret. 

Trots berömmelse och pris är flera av författarens böcker, som tar upp svåra ämnen ur flickors perspektiv, förbjudna på skolbiblioteken i ett antal delstater i USA, där föräldragrupper kräver att de tas bort från skolbiblioteken. 

Berättelsen förenar fint mörker, social misär med hoppfull, skimrande romantik. Det är ofta sorgligt, men lika ofta tröstande med en hel del besk humor. 

Sommarläsning som räcker länge

Liv Beckström

Biografier, deckare, feelgood och essäer. Gammalt och nytt, noveller och romaner. Allt i en god och stärkande blandning av kärlek, mord, förluster och minnen. Här är 18 tips från vårens läshörna, sorterade så gott det går efter ingångsorden deckare, essä, memoar, noveller, roman, spänning. 

Noveller om jobbet, deckare, essäer, spänning, romantik, sorg och minnen. 18 sinsemellan väldigt olika böcker från min läshörna under våren. Foto: Liv Beckström

I Pennys värld samsas våld med vänskap 

DECKARE. Louise Penny The Madness of Crowds (Hooder)

Pandemin har släppt sitt ångestgrepp, när kommissarie Armand Gamache, återinstallerad som chef för mordkommissionen, får ett märkligt uppdrag: Han ska övervaka säkerheten för en akademisk presentation om dödshjälp. Kvinnan som håller föredraget har på kort tid väckt starka känslor av både hat och medhåll när hon med statistikens hjälp argumenterar för dödshjälp, eller snarare mord på sköra personer och barn med handikapp. I ett land som redan har tillåtit assisterad dödshjälp, och där svåra konsekvenser av detta avslöjats, är argumentationen för mord inte ett så osannolikt scenario som det först verkar. 

Att Gamache just fått ett barnbarn som fötts med Downs syndrom höjer den känslomässiga temperaturen. Pappan Jean-Guy Beauvoir är även medlem i hans spaningsgrupp.

När föreläsaren utsätts för ett mordförsök och gärningsmannen grips har berättelsen bara börjat. Mycket mer kommer att hända, mord ska begås och gamla brott flyta upp till ytan.

Som i alla den kanadensiska författarens böcker i serien är det livsviktiga värden som står på spel. Frågor som gärna hanteras i vardagsrummet hos Gamache i den lilla byn Three Pines i Quebec, inte långt från Montreal. Det gör läsningen både spännande och rogivande i en märklig förening.

Till byn kommer en udda besökare, Haniya Daoud, ung men ärrad kvinna från Sudan, skärpt och stark kandidat till Nobels fredspris, men också misstrogen och aggressiv.  

Som den begåvade författare Penny är kommer händelserna in i det sista att spela ut den ena misstänkta mot den andra, eller tredje ända fram till slutet.  

Penny kan konsten att avhandla stora samhällsfrågor – här pandemi, dödshjälp, berättigat våld – genom att ta dem till det lilla sammanhanget. Vem har rätt att döda? Vilka har inte rätt att leva? Genom att hon skiftar berättarperspektiv får även konflikterna nyanser. Ofta avslöjas brottslingarna i en klassisk Agatha Christieupplösning i »biblioteket«, som här, samlade i en hydda i skogen utanför byn. 

En svårslagen njutning för deckarvänner med svaghet för mysterier.

Svårlöst pussel för hotellstäderskan

DECKARE. Nita Prose, Städerskan, översatt av Manne Svensson (AB)

Molly är 25 år och städerska på ett tjusigt hotell, ett jobb hon älskar, Men där försiggår en hel del skumma saker, särskilt runt en av de rikaste och otrevligaste stamgästerna, Mr Black. Med en diagnos som gör att hon varken förstår ironi eller det som inte sägs rent ut misstänker Molly inget, utan städar bara på med sedvanlig frenesi. 

När Black hittas död i sitt rum, just av Molly, blir det upptakten till en karusell av för henne obegripliga händelser – eller kanske inte helt obegripliga visar det sig – som ställer tillvaron på ända. Sedan hennes mormor dött är hon vilse i livet, den enda fasta punkten är städjobbet med sina klara instruktioner. Men vilka är egentligen hennes vänner på hotellet?

Det här är snyggt komponerad feelgood i pusseldeckarens form, med ett antal intressanta förvecklingar och rikliga stänk värme, medmänsklighet och kärlek. 

Jag sträckläste med behållning! inte minst för den relationshandikappade och samtidigt smarta Mollys väg till revansch. Hur ofta är städerskan hjälte i en deckare? Bara en sån sak!

Nya äventyr med torsdagsmordsklubben

DECKARE. Richard Osman Kulan som inte träffade översatt av Ing-Britt Björklund (AB) 

Torsdagsmordsklubben där smarta pensionärer löser brott är inne på del tre, med allt mer hisnande äventyr, och en hel del romantik, mixat med brittisk humor. Här ett ouppklarat mord på en lovande ung reporter, som för med sig reella hot mot flera av klubbens medlemmar. 

Kroppen går i strejk, och demensen lurar bakom hörnet, men inget hindrar de spanande vännerna, alla 80-plussare på ett synnerligen trivsamt seniorboende, från att ge sig hän åt olösta brott. Joyce, Elizabeth, Stephen, Ibrahim, Ron, flankerad av poliserna Donna och Chris lyckas förse genren med precis den originalitet och sälta den behöver. Författaren lär ha sin egen mamma som förebild här. 

Det underhållande är inte främst jakten på skyldiga, även om detta också är skickligt konstruerat, utan attityderna till livet, som ska levas, trots hoten från det kriminella samhället, vilka ska tas med en stor dos sinnesro. 

Kritiken av det brittiska samhället är underförstådd och kryddar texten i precis lagom dos. Det är inte ofta jag skrattar högt under deckarläsning, men här händer det!

Bildande och ömsint om ensamhet i storstaden

ESSÄ. Olivia Laing Den ensamma staden, översatt av Karin Andersson & Sofia Lindelöf (Daidalos)

Denna fascinerande och personliga analys, utgiven i Sverige 2017, tar oss med på en resa till ensamhetens ö, så som känslan uttrycks, främst av kulturutövare, i en storstad som New York under några decennier i slutet av 1900-talet. 

Det är åren för politisk och sexuell frigörelse, men också för en förödande aidsepidemi, som enbart under ett år tog livet av närmare 200 000 människor i USA, varav en stor majoritet homosexuella män eller sprutnarkomaner. 

I essän utgår författarean Olivia Laing från sin egen ensamhet; vad den gör med henne när hon abrupt blivit övergiven i en relation, som skulle manifesteras i New York. 

»Du kan vara hur ensam som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton.« 

Hon märker hur isoleringen gör henne skygg, överdrivet sårbar för andras kommentarer, där hon vandrar runt och söker stadens kultur. Hon utforskar hur känslorna kommer till uttryck framförallt i bildkonstens värld, eftersom hon märker att just detta ger hennes eget lidande lindring. 

 »Jag var besatt av en önskan att hitta paralleller, konkreta bevis på att andra människor hade befunnit sig i mitt tillstånd, och under min tid på Manhattan började jag samla på konstverk som tycktes artikulera eller ge uttryck för ensamhet som den manifesteras i den moderna staden, närmare bestämt som den har manifesterats i New York de senaste 70 åren.«

Genom vandringarna lär vi känna en rad konstnärer, mer eller mindre trasiga och självdestruktiva, som uttryckt  känslor av övergivenhet och ångest med bilder, filmer, experiment. Edward Hopper, Andy Warhol, Valerie Solanas (vars kula gick rakt igenom Andy Warhol och skadade honom för livet). Henry Darger, David Wojnarowicz, med flera, som visat hur »det kan kännas att vara en ensam ö i en folkmassa.«

Mot slutet konstaterar hon: 

 »När jag kom till New York var jag trasig, och även om det låter egensinnigt, blev jag inte hel igen genom att träffa någon eller att bli kär, utan snarare genom att använda det som andra hade skapat, och genom den kontakten tog jag sakta in det faktum att ensamhet och längtan inte är tecken på misslyckanden, utan helt enkelt på att du lever.»

Det här är en berättelse om bildkonst som målar med ord, den visar endast nio små svartvita bildreferenser på sina 312 sidor. Befriande! Laing är både biografisk och analytisk när hon djupdyker i framförallt de ovan nämnda manliga konstnärernas verk och oftast oändligt sorgliga livshistorier, där det ena inte går att separera från det andra. 

För Laing hotar storstadens gentrifiering inte bara möjligheten till mångfald, utan också känslorna som homogeniseras, bleks, bedövas. »I dagens glättiga kapitalism matas vi med föreställningen att alla känslor – depression, ångest, ensamhet och ilska – bara är resultatet av en kemisk obalans, ett problem som måste fixas, snarare än en reaktion på strukturella orättvisor, [—]«

»Ensamheten är personlig men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.»

Den minutstyrda hemtjänstens helvete

ESSÄ. Ylva Floreman Jag är inte död jag är bara gammal (Verbal)

Mer än 2,6 miljoner människor är 60 år eller äldre. Med åldern följer för runt hälften av dem som fyllt 80 beroende av hjälp. I den här essän skriver Ylva Floreman självutlämnande om de tankar om sitt eget åldrande hon får när hon ser bristerna i omsorgen om hennes mamma. 

»Detta, att ha fått insyn i äldreomsorgen och sjukvården blev ett trauma, ett sår på själen. Det har gett mig mörka tankar inför framtiden på ett sätt som jag aldrig tidigare har haft.«

Äldreomsorgen har blivit stressigare och resurserna har krympt.

Samtidigt företräds de 20 procent av befolkningen som fyllt 65 av mindre än två procent folkvalda i motsvarande åldersgrupp i riksdagen. 

Känslan av förakt mot äldre, den är obehaglig, den är farlig, säger Ylva Floreman. Den mänskliga naturen far inte väl i ett samhälle, där man inte ens har de åtta sekunder, som sägs behövas för att känna empati.

»Den mest förekommande repliken från hemtjänstens personal runt min mor var: – Vi hinner inte.«

Författaren dokumenterar promenader som inte blir av, larm som inte åtgärdas, och kamp för varje del av den sönderhackade omsorg som byggs av detaljerade biståndsbeslut. Det behövdes 20 extra telefonsamtal för att få hjälp att äta. 

Att få vattenkaraffen påfylld krävde ständiga påminnelser.

Undersköterskan Jaques Dreij ger ett råd till de som bestämmer: Ta några pass och jobba med oss, så får ni se hur vi har det!

Och Ylva Floreman skriver: »Personalens omänskliga arbetsförhållanden gör ont på skör hud.«. 

Strålande start på berömd flickas memoarer

MEMOAR. Simone de Beauvoir En familjeflickas memoarer, översatt av Eva Alexandersson (Modernista)

Simone de Beauvoir (1908 – 1986) blev så småningom en av sin och vår tids mest betydande filosofer, ett ämne hon tog vidare till romaner, samhällsdebatt, politik, feminism. En familjeflickas memoarer från 1958 tar läsaren med under hennes uppväxt och utveckling från förskoleåldern och fram till studentlivet där hon också möter sin partner för livet, Jean-Paul Sartre. 

Med stigande intresse läser jag denna berättelse, del ett av fem, om att växa upp som flicka i en borgerlig familj i Frankrike under förra seklet. Så bra att den fanns i pocket och att min närmaste bokhandel tipsade om den och andra biografier om kvinnor! 

Simone växer upp tillsammans med en två år yngre syster som hon har ett mycket nära förhållande till, en dominant och kontrollerande mamma och en pappa som gradvis åker neråt på klasstegen, och blir allt mer desillusionerad och bitter. Familjen är konservativ, mamman strängt religiös, pappan icke troende. 

Men det börjar med idyll och kärlek, Simone är efterlängtad och släktens sol. Vi får följa en flicka som tar sig själv och omgivningen på största allvar, redan tidigt vill hon vara speciell, uträtta något. Hon behöver inte tänka på äktenskap, pappan har förlorat för mycket pengar, så hon och systern förutsätts försörja sig själva. Det blir en väg in i universitetet och hennes räddning. Hon läser kopiösa mängder, hundratals titlar och böcker swishar förbi. Hur många filosofer och feminister som funderar på livets stora frågor går vi miste om i dagens Tik-tok-värld?

Den blivande feministen analyserar sig själv, tar fram sina minnen och tittar både inifrån och ut och utifrån och in på flickans väg ut i livet. Hon tar sig steg för steg, med många ensamma timmars tänkande fram till en egen, självständig syn på tillvaron. Inte enkelt i en familj med en mamma som ville ha koll på allt döttrarna gjorde, även deras brev. Även den som inte läst en rad om eller av Simone de Beauvoir har stor behållning av denna fantastiska självbiografiska berättelse. 

Kvinnan som inte fick ta plats

MEMOAR. Gertrude Stein Alice B. Toklas självbiografi, översatt av Linda Skugge (Sjösala förlag)

Den här boken har Alice B. Toklas på omslaget, och i titeln, men det är inte hon som berättar, utan Gertrude Stein. Självbiografin handlar inte främst om henne utan om Gertrude Stein, kulturkvinnan som Alice B. levde med, städade åt, översatte och även gav ut som förläggare. 

Som situationen summeras, via GS penna, i slutet:

»För ungefär sex veckor sedan sa Gertrude Stein, det ser inte ut som om du någonsin skulle kunna skriva den där självbiografin. Vet du vad jag tänker göra, jag tänker skriva den åt dig. Jag tänker skriva den lika enkelt som Defoe skrev Robinson Crusoes självbiografi. Och det har hon gjort och nu är den här.»

Duon Alice B Toklas och skribenten Gertrude Stein är två amerikanska kvinnor som hamnade mitt i det franska konstnärssamhället, utan att kunna prata franska särskilt bra, eller ägna sig åt att måla. Under hela sin verksamma tid fortsatte Gertrude Stein att endast läsa och skriva på engelska språket. Men däremot hade de, särskilt Gertrude Stein pengar, och kunde köpa en hel del konst, förutom att ha ett relativt bekymmersfritt liv, även när kriget bröt ut

Det är bisarrt och beklämmande att Alice B Toklas även i sina egna memoarer får en så underordnad roll, med tanke på att hon var högst betydelsefull för att ge de båda kvinnorna plats på Paris konstnärsaréna, där de både hade nära relationer med och via sitt konstsamlande ekonomiskt stöttade tidens uppåtstigande artister. 

Picasso har sagt att Gertrude Stein var hans enda kvinnliga vän. Alice B tilldelades, eller tog själv rollen att sitta i soffan med de andra »genihustruarna« när tidens franska storheter som Picasso, Cezanne, Matisse höll hov. 

Att båda levt ett liv rikt på kultur, resor och möten – de fick också utmärkelser av Frankrike för sina insatser under det första världskriget – förtar inte deras ojämlika relation, Gertrude Stein kör och Alice B sitter i baksätet.

Den som vill veta hur konstnärslivet i Paris gestaltade sig under åren från 1903 – 1932 får en bitvis fascinerande, bitvis alltför namndroppande berättelse där alla de stora målarna och deras växlande fruar och älskarinnor passerar, minglar med varann, köper hus, blir osams och vänner igen. Ungefär som i vilken realitysåpa som helst. 

Som Gertrude Stein formulerar det åt henne i bokens slut: 

»Jag är en ganska bra hushållerska och en ganska bra trädgårdsmästare och en ganska bra sömmerska och en ganska bra sekreterare och en ganska bra bokförläggare och en ganska bra hundläkare och alltsammans måste jag vara på samma gång och jag märker att det är ganska svårt att dessutom vara en ganska bra författare.« 

Att hon är urstark och kompetent framgår förstås i alla fall. Och varken hon eller Gertrude Stein visste när denna bok skrevs att Alice B skulle lämnas utan ett öre efter Gertrudes död, där Gertrude Steins släktingar la beslag på allt.  

Minnen som sitter kvar

MEMOAR. Torgny Lindgren Minnen (Norstedts)

Den här boken utkom första gången 2010, när författaren var i början av 70-årsåldern. Omtryckt i pocket några år senare fick jag låna den av en granne, och läsningen är tidlöst njutbar. Inte heller Lindgren har ingått i mitt personliga bibliotek. Men det är ju inte försent. Och detta är en lysande början. 

Författaren konstaterar i den finurliga inledningen att minnen, det har han inga. 
»Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag. Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.»

Men efter det replikskiftet blir det ju en bok full av minnen och berättarglädje. Minnena och samtalen definierar han som syner och hallucinationer. »På hallucinationernas fält är således allting möjligt. Den enda verkligt hållbara hypotesen torde vara att alla våra tankar och minnen, i synnerhet minnena, noga taget är hallucinationer och ingenting annat.« 

Underfundigt och filosofiskt rör sig författaren mellan sitt nu eller nära nu i Stockholm,  på resa till Paris ( i sällskap med Göran Tunström), till i Zürich (i ett underbart kapitel om Thomas Manns begravning).

Synnerligen njutbara är återblickarna på barndomen i Västerbotten, där kärlek visas i arbete och handling.

Liksom Tunström lider han av astman, som nästan kväver honom som barn. 

»Då luften tog slut för mig brydde jag mig inte längre om vem som satt vid min sida. Luften, den begärliga och åtrådda var viktigare än allt annat. Luften var den enda i familjen som jag inte kunde leva utan.«

Döden ligger ständigt på lur.

På lasarettet ligger en döende storebror med amputerade ben, han tål bara att lyssna på dansmusik, i minnena rör sig morfar, en kraftkarl, nära två meter lång och oppsjongare i kyrkan, som gjorde sin egen bouppteckning på dödsbädden. 

I närheten ropar Farbror Hjalmar som försökte bli älskad genom slagsmål och förtal, det fikas hos moster Hildur som for till Amerika, startade företag och kom tillbaks. 

Sista samtalet med mamman är bräddfyllt av känslor, utan att de någonsin uttalas. 

»Jag var uppfylld av föresatsen att äntligen tala med mamma, den människa som jag älskat högre än någon annan, så öppet och slutgiltigt och naket som vi tillsammans någonsin skulle kunna uthärda. 

  I tidningen, sade jag, säger de att det här lingonåret har varit ett av de bästa på länge.«

Längre kommer de inte, men det ryms bra mycket mellan raderna om vädret, ullen och konsten att ta tillvara det ugnstorkade renköttet.

Så småningom (1991) väljs Torgny Lindgren in i Svenska Akademien, till stol nummer nio. Han har sin egen förklaring till det: 

»Jag representerar alla författare som egentligen inte alls hör hemma i Svenska Akademien.«

Torgny Lindgren är en av vårt lands mest framgångsrika författare, även internationellt. För mig var det första bekantskapen och jag är tacksam för den. 

Tunström alltid i tiden 

MEMOAR. Göran Tunström Prästungen (Bonniers)

Det är närapå 50 år sedan den här boken kom ut, 1976. Och ändå känns den så oerhört aktuell, när jag nu för första gången läser denna utvecklingsroman/memoar om pojken Görans utveckling från tio-årsåldern i Sunne fram tills året då det är fem år kvar tills han är 28. Då har han bestämt att det är dags att ta farväl av världen. Ett märkligt beslut som togs i det aldrig avslutade sorgearbetet efter pappan, som dog i hjärtinfarkt när han fyllt 14. Själv avled han år 2000.

När pappan dog vändes livet upp och ner för Göran, hans syskon, liksom för mamman. Familjen som haft hög status blir fattig. Tunström skriver med pojkens klara, ofta självkritiska blick och tankar runt livet, vänskapen, kärleken och intensiv längtan bort ut, en rastlöshet som driver honom till ständiga uppbrott. 

Han är inte lycklig. »Aldrig har jag ifrågasatt något, aldrig kritiserat, aldrig krävt.« Han fastnar i rutiner i »den smala korridor jag byggt av mitt liv.« Men skriver gör han, nästan hela tiden. 

Precis som författarkollegan Torgny Lindgren plågas han av svår astma. Ibland måste han stå och skriva för att få luft. Men viljan att bli författare håller honom uppe, om än nätt och jämt. Det fascinerande med boken är att den, trots tidsmarkörer från en förfluten epok, känns så rakt igenom aktuell. Resorna, de små lägenheterna, rastlösheten, vinet och drogernas ankomst i ungdomskretsar, och inte minst språket! Här är det första gången jag träffar på en författare som obesvärat konsekvent använder dom, utan att det känns konstigt.

Tidsbrist, slit och stor kärlek till jobbet

NOVELLER. Vi säger ifrån varje dag och 23 andra noveller av kommunalare (Atlas)

Kommunalarbetarens tredje novellsamling är byggd på läsarnas bidrag till en tävling om bästa novellen från jobbet. Här får vi unika inblickar i en arbetsvardag med överskott på empati och underskott på resurser.

Med egna ord förmedlas erfarenheterna från den halva miljon människor som tar hand om barnen, städningen, trafiken, de gamla, de födande och de som inte klarar vardagen på egen hand. 

Bredden av yrken och erfarenheter visar välfärdsarbetet i hela dess makalösa blandning av ansvar och övergivenhet. Vittnesmål som är en sällanvara i dessa expert- och tyckartider. 

De 24 författarna skriver om kris, brist och slit men också om ömhet, glädje och en självklar lojalitet med uppdraget.

Som undersköterskan Adelina Ermeland formulerar det i introt till Kroppsarbetet:

»Jag ville skriva om mina erfarenheter från äldreomsorgen – allt slit, all kärlek och all värme. Jag ville även skriva om klass och om hur svårt det är att sätta ord på slitet som inte lönar sig ekonomiskt i slutet av månaden, men som samtidigt förändrar hela ens person.«

En röd tråd är viljan att göra ett bra jobb, trots ständig, nötande brist på tid. Det finns många skäl, även för Sveriges riksdagsledamöter, att läsa och beröras av Vi säger ifrån varje dag.

Kluvna Eva söker sitt sätt att leva

ROMAN. Marie Lundström Alla måste söderut (Wahlström & Widstrand)

I Lundströms bokradio i P1 guidar Marie Lundström sedan tio år så suveränt medverkande och lyssnare genom bokläsandets fröjder. 

För tre år sedan debuterade hon själv som författare med Sanningens kalas. (som jag ännu inte läst). I denna andra roman tar hon sig an vilsenheten hos den som flyttat från norr till söder, som titeln också knyter an till. Den anspelar på ett gammalt uttryck från 1970-talets flyttlasspolitik, när norra Sverige tömdes på arbetskraft med arbetsmarknadspolitikens hjälp. 

Huvudpersonen, 38-åriga Eva känner sig kluven mellan det glättiga, effektiva konsultjaget i huvudstaden och den lilla flickan som pratade med träden. Vill hon bo här eller där? Prata som hemmavid, eller slipa bort dialekten, som chefen insisterar på?

Hon anpassar sig och anpassar sig, men dras samtidigt norrut till det trygga, men instängande. 

Pappan får symbolisera den, med ett helt yrkesliv som arbetsförmedlare. Stockholm blir drömmarnas stad, i trånga hyresrum, och jobb i äldrevården. När han, så fast ankrad i det västerbottniska inlandet dör i en hjärtinfarkt faller hon rakt ner i ett smärthål efter den uppslitna papparoten. 

Hon klamrar sig fast vid magiskt tänkande, pappa kommer tillbaka. Ungefär som Göran Tunström i Prästungen skildrar sin 14-årings våldsamma, tårlösa sorg när pappan dör, det går bara inte att acceptera, blir Eva ett icke-gråtande barn som boar in sig i pappans gamla flanellskjorta: »Jag sträckte på mig så att plagget nuddade ena axeln och kinden.
Det blev som en tafflig kram.«

Vem är hon nu, efter nästan 20 år i storstaden? Mamman är en röst i telefonen, som dragit iväg för egna projekt, därifrån kommer ingen tröst. 

Mitt i allt går hon på krogen och träffar Larsa, en 53-åring med tonårsbarn och ett äktenskap på väg att ta slut. Men barnens mamma vill inte släppa taget, kräver allt större plats i deras liv. I det ärvda huset i västerbottniska Marliden ska hon dessutom samsas om ekonomin med Birger, som äger andra halvan. och vill spendera pengar han inte har. Det blir en dragkamp.

Även om det går kort berättartid är det en utvecklingsroman, för Eva växer genom sorg och relationsbesvär. Hon förvandlas till en kvinna som tar beslut och vågar leva, en uppmuntrande utveckling från den tämligen omogna storstadsmigrerade kvinnan hon presenterades som inledningsvis, och som jag blev rätt irriterad på.  Kunde hon inte ha vett att bli sams med sig själv!

Men sen ser jag hennes styrkor, dem hon inte riktigt förstått att hon hade. Marie Lundström berättar med känsla och den mix av humor och deppighet som livet ofta är.  

Hjärtskärande om kärlek på villovägar

SPÄNNING. Chris Whitaker Slutet blir vår början, översatt av Maria Lundgren (Natur&Kultur)

Cape Haven är en liten håla i Kalifornien där alla känner alla, och det förflutna hänger tungt över invånarna. Allt satte igång när en liten flicka blev ihjälkörd av den då 15-årige Vincent King. Inte avsiktligt, men han får ett hårt straff. 

30 år senare släpps han ut ur fängelset och konfronteras med sitt förflutna, framförallt sin stora kärlek Star, nu psykiskt sjuk och drogberoende, och hennes två barn, 13-åriga Duchess och 5-årige Robin, som är romanens egentliga huvudpersoner.

Vincents bästa vän Walk är numera polis och, som namnet antyder, vandrar han runt och håller ett öga på Star och hennes barn. Storasyster Duchess tar ansvaret både för sin bror och sin mamma och försöker dölja misären. Ett närmast omänskligt uppdrag för ett barn. 

Hon är en kämpe, men också fylld av hat. Dessa huvudpersoner beskrivs med ett djup som är ovanligt i spänningslitteratur. 

En spiral av tragiska händelser sätter igång, vändningarna är många och dramatiska och just när du tänker att nu kan det väl ändå inte bli värre, så blir det ännu eländigare. Men inte enbart, tack och lov!
En utomordentligt hjärtskärande, spännande och även kärleksfull bladvändare med många engagerande personer, inte minst den kämpande Duchess. Inget för den som behöver något lugnande att somna till, för det går inte att släppa ifrån sig boken.

En Dickens för 2000-talet

SPÄNNING. Trevor Wood Ingen väg tillbaka, översatt av Jessica Hallén (Modernista)

Jimmy har ett förflutet som militärpolis, är hemlös, villkorligt dömd, men är numera drogfri och nykter och även brottsbekämpare.

I denna andra del om veteranen som strulat bort det mesta, men som långsamt bygger upp en relation med sin nu vuxna dotter, möter vi »fattig-England i ett nötskal», som en av hans kompisar och medhjälpare krasst konstaterar. Vi tas med till soppkök, portgångar parker och alla andra platser där drogberoende försöker överleva, och ibland blir mördade. 

De hårdkokta deckarna har sina rötter just i de skumma kvarteren, bakgatorna och barerna  (oftast i USA) där de svarta pengarna, drogerna och våldet regerar. Men frågan är om inte den misär av råttor, rivningskåkar och korruption som narkotikan och fattigdomen i förening ställer till med på Newcastles gator på 2010-talet (som är bokens berättartid) är ett par snäpp värre än det som de hårdkokta deckarna upplevde förra århundradet. Beskrivningar som inte står långt efter de som Charles Dickens en gång förmedlade från England i slutet av 1800-talet.

Jimmy är fortfarande tillräckligt stark för att slåss när han blir angripen, han har även ett par andra ess i rockärmen som klarar honom ur genuint besvärliga situationer i uppdraget att hjälpa en ung missbrukare att ta reda på vad som hänt hans bror. Sökandet leder till en härva av fulknark med förgreningar högt upp i samhällshierarkin. Mycket våld och blod men också en hel del medmänsklighet och humor i en kompetent blandning. 

En riktig spänningsdödare

SPÄNNING. Denise Mina Relik, översatt av Boel Unnerstad (Modernista)

Jag har verkligen försökt, läst om stycken och startat på nytt. Relik är uppföljaren till hyllade Verkliga brott och borde vara bra. Men storyn om två trasiga podd-makares jakt Europa runt på en försvunnen flicka, ett gammalt religiöst skrin samt mord och mystiska försvinnanden i skrinets spår funkar inte. Det blir bara för mycket av allt som ska krydda och för lite av det som ska utgöra basen i en god kriminalroman.

De båda amatördeckarna och true-crimepoddarna Anna (som våldtagits men inte riktigt kan berätta om det) och kollegan Fin, en skild pappa med ätstörning som inte kan säga ifrån till sin elaka sambo Sofia, är inte heller särskilt engagerande. 

Direkt spänningssänkande är de långa, inskjutna berättelser, i form av intervjuer till true-crime-podden som fyller ett stort antal av sidorna. 

De effektsökande spänningsmomenten i resorna Europa runt, liksom slutet skapar tyvärr bara tomhet. 

Norsk James Bond i spännande kapardrama 

SPÄNNING. Sigbjörn Mostue Himlen ska gråta blod, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

I denna politiska thriller med bas i Norge möter vi för första gången den före detta elitsoldaten Even Stubberud, och hans motpart (och tidigare partner) Elna Husöy, generallöjtnant och chef för Norges underrättelsetjänst. 

Själv började jag istället med uppföljaren Tyst Savann, men hade ändå stor behållning av denna rappa och initierade politiska thriller om en flygplanskapnings orsaker och konsekvenser. Stubberöd, som befinner sig i planet för att övervaka utvisningen av en somalisk terrorist får här visa att gammal ändå är äldst. Trots cancer och ett antal yrkesår som slitit ut fysiken är han en fighter som James Bond i vilken version som helst skulle nicka uppskattande åt. 

Himlen gråter mycket blod, och det spills en hel del inne i kabinen, där dramatiken är stor och grymheterna avlöser varandra. Den unga flickan Anne Miriam med neuropsykiskt funktionshinder får ett uppdrag långt över sin förmodade kompetensnivå. 

Sigbjörn Mostue gör eleganta kopplingar mellan terrorism, norska inrikes- och utrikespolitiska intressen, och pågående geopolitiska konflikter i länderna runt Somalia. Fienden finns både långt borta och nära. 

Trots överflödet av action serveras läsaren samtidigt allmänbildande fakta om den svåra konflikten om Nilens vatten där bistånd, byggkontrakt, rivalitet mellan länderna runt floden och även Kinas uppköp av landområden för livsmedelsodling spelar roll i handlingen. En debut som välförtjänt hyllats. 

Rörande och ruskigt om försvunnen bror

SPÄNNING. Tana French Sökaren, översatt av Ing-Britt Björklund (Modernista)

Årets bästa thriller utnämns den till i the Guardian, berättelsen om Chicagopolisen Cal som 48 år gammal pensionerar sig, och flyttar till ett litet, till hälften insomnat, samhälle på Irland. 

I USA kan poliser gå med pension efter 25 år i tjänst och Cal märker hur både muskler och psykiska krafter återvänder när han snickrar och renoverar det förfallna hus han köpt. Men han känner i nacken att någon smyger på honom. Och det är ingen lömsk mördare, utan en pojke, Trey, som vill få hjälp att hitta sin försvunne storebror Brendan. Här startar en udda och fint skildrad gemenskap, där sandpapper och snickrande, tillsammans med metande i ån blir verktyg för att få pojken att öppna sig. För Cal blir historien inte bara insikten om att det lilla samhället är långtifrån så idylliskt som han trott, utan han tvingas också att ta ställning till frågor om moral och normer som inte passar in i hans mall. Visst är det spännande, men mer på det psykologiska planet. Relationerna är viktigare än våldet. 

Tana French kan konsten att blanda samtal runt livets mening med hårt, naket våld och kriminalitet. Daggdropparna glittrar och råkorna busar, samtidigt som någon har ihjäl får hos ett antal utvalda grannar. Irland är en bra plats för deckare där mänsklighet och mord möts. Balansen mellan hjärtat i halsgropen och lugnande, vardaglig medmänsklighet är elegant, liksom bokens avslut som blandar hopp och skräck.

Precis som hos Jo Spain blir den irländska miljön, med mixen av udda existenser och reella samhällsproblem ett framgångsrikt koncept. 

Även om titulaturen »årets bästa«, som kritiker så frikostigt delar ut, är att ta i.

Bladvändare som tappat samhällskritiken 

SPÄNNING. Kim Faber & Janni Pedersen, Blodland, översatt av Svante Skoglund (Modernista )

Med behållning läser jag del tre i serien om poliskommissarie Martin Juncker med kolleger vid Köpenhamnspolisen. Precis som föregångarna är boken om spaningen efter den skyldige till ett växande antal kvinnomord en bladvändare av klass. 

Liksom Liza Marklunds hjälte Wiking Stormberg måste Juncker samtidigt hantera att han har – och nyss opererats för – prostatacancer. Ett faktum även han håller hemligt för alla. 

Efter förvisningsåren till landstorten efter en omdömeslös relation med en åtalads advokat, som även sabbade hans äktenskap, är han nu tillbaks i Köpenhamn. 

Den tidigare nära kollegan Signe, degraderad efter att ha trotsat order, har egna hemligheter runt ett sexuellt övergrepp hon utsatts för av en kollega, ett trauma hon inte delar med någon, men hon ruvar på hämnd. 

Duon blinkar även intertextuellt åt ett tidigare skribentpar, Sjöwall – Wahlöö och deras jakt på en seriemördare på på 1960-talet.
Köpenhamn är liksom Stockholm i hög grad en plats för gängkrig, narkotika och konsten att tiga för polisen. Och misstankarna om hedersmord finns också här, när en ung kvinna som hotats av sin kriminella bror mördas. 

Som spänningsmakare är författarduon högst kompetent, men här är intrigen insnävad mer på mördarens psykologiska profil än på yttre förhållanden, vilket gör den lite mindre intressant. I alla fall för oss som gillar genrens förmåga att kombinera kriminalitet med  samhällskritik. 

Stulen violin blir spänning och politik

SPÄNNING. Brendan Slocumb The violin conspiracy (Vintage books) 

Lovorden haglar över denna originella och spännande debut om en stulen Stradivarius och konsekvenserna för ägaren. den unge och lovande Ray Mc Millian, som ärvde den av sin farmor, vars morfar, en frigiven slav, fick den av sin ägare. 

Att författaren själv undervisat i musik i mer än 20 år, är specialiserad på viol och viola och dessutom spelar i orkester ger romanen en rejält trovärdig miljö runt allt märkligt som händer honom: Han är en svart, musikbegåvad pojke i en familj, helt utan musikintresse, där talangen inte funnits sedan mormors morfars tid. Plötsligt äger han en Stradivarius!

Läsaren följer historien bakåt från Rays tuffa tid med hyrd fiol i musikskolan, diskriminerad och förbisedd av lärarna, men med det brinnande intresset som drivkraft. Ray får en mentor som ser hans talang, och hans mormor ger honom den gamla fiolen som legat på vinden i generationer och vars ursprung och enorma värde upptäcks, på gott och ont. 

Uppmärksamheten lyfter även hans berömmelse som artist. 

Vem stal hans fiol och varför? Det är bara en del av berättelsen, som även i hög grad handlar om att sticka ut som svart i en miljö dominerad av vita och välbeställda. Men också om kärleken till musiken och dess förmåga att förmedla mod och hopp. Och att förbli trogen sina ideal, även i en värld där manipulation och bedrägerier äter sig in. En bildningsroman från ett USA där slavägandets tid fortfarande lever starkt i människor. 

Julgodis innanför hårda pärmar 

Liv Beckström

Biografi, feelgood, krim, barn och ungdom, roman och thriller. Nio läsvärda böcker, varav tre fått Augustpris, i en god och blandad mix. Plus 15 deckartips till som lyser upp i vintermörkret. 

Några är prisbelönta, alla är läsvärda, antingen de kallas romaner, barnbok, ungdomsbok, thriller, krim eller biografi.

Manda och Malin lyser upp bokhimlen 

Berättelsen om de två bästisarna som går i 9:an och bara väntar på att livet ska börja är en fullkomligt underbar debut och så värd sitt Augustpris för bästa ungdsomsbok.

UNGDOM. Ellen Strömberg Vi ska ju bara cykla förbi (raben&sjögren)Läs mer här:

En fristad full av hemligt våld 

Trasiga syskon, karismatiska »frälsare», flickor utan fotfäste på mystisk ödsligt belägen gård utgör grunden i Aline Lilja Gladhs fantasifulla, bitvis makabra kriminalberättelse om mord och hämnd i skogarna runt uppländska Örbyhus. 

KRIM. Aline Lilja Gladh Älgkronan (Modernista) Läs mer här:

När lagens armar inte räcker till 

Det kör (förstås) ihop sig rejält för kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, även i denna fjärde bok om brott och straff på den fiktiva ögruppen Doggerland. Lika spännande som de tidigare. 

KRIM. Maria Adolfsson Spring eller dö (Wahlström&Widstrand)Läs mer här:

Sally visar att vänskap är guld

Fyra porträtt av människor som varit viktiga i en medelålders kvinnas liv har fått recensenterna att göra vågen, och även gett författaren årets Augustpris för bästa roman.  Och visst är denna augustprisade bok en stilistisk knock out.

ROMAN. Ia Genberg Detaljerna (Weyler)Läs mer här:

Lilla Scilla ger prematura barn en röst 

Pyttelilla Scilla som planterades i mammas mage och hade alltför bråttom ut är en underbar barnbok om att vara född för tidigt, och få sina första veckor i livet med kaffe via en slang i näsan och mycket kängurumys med mamma och pappa.

BARNBOK. Cecilia Alstermark Lilla Scilla Känguru, illustrerad av Klaudia Drabikowska (Tallbergs förlag) Läs mer här:

Städerskan som skrev in sig i litteraturen

Biografin om städerskan Maja Ekelöf som blev en hyllad författare är en välskriven och fascinerande berättelse om en epok och en synnerligen modig och begåvad kvinna. I denna Augustprisade biografi får hon sin rättmätiga plats i historien. 

BIOGRAFI. Nina van den Brink  Jag har torkat nog många golv (Norstedts)Läs mer här

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker? I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)Läs mer här:

Missbruk i kompetent feelgoodförpackning

Den irländska feelgoodmästarinnan visar än en gång att hon behärskar konsten att kombinera allvarliga problem med humor och värme och massor av romantik.

FEELGOOD. Marian Keyes Ett oväntat val, översatt av Katarina Jansson (Norstedts)Läs mer här:

Njutbart om vänskap, kärlek och livet runt 30 

Läsaren kastas mellan hopp och förtvivlan över huvudpersonernas obeslutsamma strulande och ältande i denna njutbara roman om vänskap och kärlek och vad livet runt 30 egentligen går ut på. 

ROMAN. Sally Rooney Vackra värld, var är du Översatt av Helena Fagertun (AB pocket)Läs mer här

Och 15 fina deckare till:

Maria Adolfsson, Tove Alsterdal, Louise Penny och Liza Marklund, S. A Cosby och Jo Spain är några av författarna till ytterligare 15 deckartips som lyser upp vintermörkret. Läs dem här:

Hotade elefanter i norskt stormaktsspel 

Liv Beckström

Ska Norge låta Kina bygga järnväg? Vem är det som mördar anställda vakter i Kenyas nationalparker. I en skickligt upplagd intrig blir dagspolitik och kampen mot skövlad natur en alldeles utmärkt politisk thriller.  

Pensionerade specialsoldaten Even Stubberud ska utbilda viltvårdare på savannen, men hamnar i en våldsam konflikt mellan stormakter.

THRILLER. Sigbjörn Mostue Tyst savann översatt av Gabriel Setterberg (Modernista)

Den pensionerade specialpolisen Eben Stubberud, som debuterade tillsammans med författaren i hyllade Himlen ska gråta blod, har här blivit frivilligarbetare och gett sig själv uppdraget att skydda Afrikas utrotningshotade djur. Utan att använda vapen i kampen mot tjuvjägarna. Detta som en slags moralisk betalning för de många skott som avlossats i tjänsten.

Att lära ut användbar närkamp till nationalparksvakter i Kenya går dock genast över i en blodig strid, där både människor och elefanter dödas. Vilket också blir starten på en jakt på de brutala tjuvjägarnas uppdragsgivare, som visar sig ha kopplingar till Stubberuds hemland Norge.  Där är en inrikespolitisk kris under uppsegling sedan regeringen gett sig in i ett avtal med Kina om att bygga järnväg i norr. Relationen mellan Eben och hans tidigare chef Elna Husöy, som basar för underrättelsetjänsten når fryspunkten när Stubberud blandar sig i den diplomatiska krisen, som hon gör allt för att underblåsa. 

Författaren ger samtidigt faktaspäckade och brutala fakta om hur djur och växtlighet utrotas för vinnings skull, och hur stormakter drar nytta av länders brist på pengar. En alldeles utmärkt politisk thriller.