Montréal ligger på en ö ca 60 mil från New York och är med 1,9 miljoner invånare Kanadas näst största stad, och störst i provinsen Quebec. Stan är en helt egen mix av europeisk och amerikansk känsla, med en rad olika byggstilar och grader av elegans och ruffighet. Men  fransktalande bor för sig och engelsktalande för sig.

Här finns högst andel unga med högskoleutbildning av alla nordamerikanska städer, och stan kan ståta med utmärkelsen World Book Capital, 2005-2006. Det officiella språket är franska, som talas av cirka 60 procent.

Men nära 40 procent, talar engelska och i praktiken är staden tvåspråkig. med ett strängt uppdelat boende, där frankofoner (fransktalande) huvudsakligen bor på den östra sidan, medan anglofoner (engelsktalande) bor på den västra, något turisten inte tänker på, men som bidrar till att separatistiska känslor vidmakthålls. ”Det är mycket spänningar”, säger filmaren Sophie, intervjuad i ovan nämnda SVT-serie. Hon talar om stan som en plats med två, eller flera ensamheter, att möten mellan språkgrupper sällan äger rum. Men uppdelningen börjar trots allt luckras upp.

Unga  flyttar allt oftare ”över gränsen”, som går vid en av citygatorna Boulevard Saint Laurent.. Språkrivaliteten märks inte för turisten annat än som nålstick och kulturkamp i medierna, exempelvis kolumner om vilken provinsstad (Toronto eller Montreal) som är coolast och mest attraktiv att bo i. En populär engelskspråklig skådis som vuxit upp i Montréal men nu meddelar sin avsikt att bosätta sig i Toronto ”för att det är enklare” för honom som engelsktalande får lika högljudda och besvikna reaktioner som spelarövergångar mellan två Stockholmslag, eller än värre, eftersom det handlar om att artikulera ett missnöje med en etablerad kultur- och identitetspolitik, som inte gärna ska ifrågasättas .

” Vi har inga problem med olika språk Men du måste vara fransktalande för att få ett bra jobb i Montreal”, säger tjejen som arbetar i informationsbutiken i Lachine. Hennes hemspråk är franska ”men min mamma satte mej i engelsk kindergarten för att jag skulle lära mig engelska också” förklarar hon sin lediga växling mellan språken.Den engelska minoriteten är stark i Montreal, där cirka 100 000 barn går i engelskspråkliga skolor – och kräver utökade rättigheter. På bussen sitter skolflickor i uniform med UnionJack på ryggsäcken. Men i engelsktalande Toronto är den franska minoriteten stor och stark, så någorlunda maktbalans råder.

De flesta som vi pratar med talar båda språken, även om det ofta uppskattas och ibland underlättar att försöka sig på franska. På hotellet exempelvis är det jättetrevligt att i hissen kunna växla några ord om livets allmänna besvärligheter med städerskan. Här verkar all personal ha status och yrkesstolthet, något jag tänker på även när vi ser städare som gör snyggt på gågatedelen av Rue S:t Catherine vid nöjescentrum.

En kvinna visar sin unga medarbetare hur han ska tömma papperskorgarna och ta hand om återvinningen. Hon återvänder sen till papperskorgarna för att ge dem en sista finish med trasan så att de blänker innan de sätter sig i vagnen och kör mot nästa ställe.

Montreal satsar ambitiöst på kultur både fin- och folklig och sommartid är Quartier des spectacles med omnejd full av festivaler, Francofollie-festival med jazz, techno, väggmålning, mat..flera pågick eller var på gång när vi var där, under god stämning och mycket går att ta del av gratis. Stan har, som nämts, ganska många utslagna och tiggare som syns på ett annat sätt än i Toronto, men otrygg känner man sig inte, bara beklämd.Många av de äldre som hamnat på gatan har psykiska problem och har själva ”valt att stanna kvar”, är en åsikt som ofta hörs när man för upp frågan.

Klimatet i Montreal, liksom de övriga två städerna, var behagligt de veckor i juni vi var där, det regnar ganska mycket, men sällan någon längre stund. Det finns flera engelskinspirerade parker att koppla av i och du hyr lätt (om du knäcker instruktionen) en cykel och trampar runt tills du tröttnar. Ovan nämnda Boulevard  Saint Laurent är en mysig gata för att kolla fasadmålningar, vintage och bohemiska butiker, liksom genderöverskridande mode. Stan kallas ibland för Queerbec för sin toleranta inställning.

Rue S:t Catherine går rakt igenom stan och är den stora shopping och även kulturgatan. Däromkring finns museer, upplevelsekvarter, kulturkvarter, konserthus, bibliotek ( där vi hör en den unga symfoniorkestern ,kör,solister och hängiven dirigent framför Brahms Requiem så att himlens portar nästan öppnar sig) stort bibliotek, universitet (som ligger nere i t-banan. På den stora shoppinggatan får den skickliga tjejen som sjunger starkt och klart massor med dollarsedlar i hatten. LIte längre ner sträcker en medelålders kvinna fram sin hand och ber om pengar. Hon är tunn, med svart fläta och en prydlig kofta Och hemlös..Varför, undrar jag. ”Min mamma dog och nu klarar jag det inte längre”, säger hon.

I i katedral Christ Church på Rue S:t Catherine,, kan besökare mot ett frivilligt bidrag höra högklassiga konserter flera gånger i veckan. Vi hamnar på en kvinnodominerad blåskvintett, L’ensemble de Cors framföra verk för horn, av Wagner och Mahler. Inte insmickrande, inte vad man förväntar sig i en kyrka och med hög musikalisk nivå.

En lokal pjäs visar sig vara ett underhållande sätt att bekanta sig med historia och kultur. Duddy Kravitz, en engelskspråkig musikal om Montreals historia, sedd genom en judisk migrants ögon spelas på den lokala teatern The Segel Centre i en närförort. Uppsättningen bygger på en i Montreal välkänd roman med samma namn, av Mordecai Richler, som också är på gång som film. ”Åh, den läste jag i skolan”, utbrister en kvinna som vi frågar om vägen. Pjäsen gav ett stycke av Montreals historia, om klass och religion och den ibland smutsiga vägen till makten. Publiken en makalöst homogen grupp av vita välbeställda i medelåldern och däröver, som alla verkade känna varann, skrattade helhjärtat åt de ibland råa skämten om judiska traditioner från scenen.
.
Utbudet av böcker och tidningar i våra kvarter och hela Montreal är stort. 530 bokhandlare dyker upp vid en sökning på nätet (jämfört med Torontos 19, inte helt rättvisande sökurval men skillnaden är stor) Det är lätt att hitta ett kanonutbud av tidningar, och böcker. Vi kollar in en bokhandel av snabbköpskaraktär på Rue S:t Catherine est, en av flera som vi passerar på väg till hotellet.. Där finns redan serieboken Catharsis, den överlevande tecknaren Luz avsked till uppdraget att rita i Charlie Hebdoe, – som dagen innan har recenserats i den franskspråkiga Montréal-tidningen Le Devoir. Att kulturen, har en framträdande plats i Montreal är uppenbart, liksom att de vårdar sin utmärkelse som världsbokstaden.

Men allt är inte vackert. Exempelvis är den gamla staden delvis sönderskuren av en trafikerad gata och Domen har byggts in i en trafikkarusell med en sotsvart 35 våningar hög skyskrapa som tar ljus och karaktär från platsen. Det hjälper inte med pytteliten minnesplakett på klossen om att det en gång stod en pojkskskola här.

Muséet Château Ramezay ligger i den gamla staden och är en intressant, blandning av saker, möbler, vardagsdetaljer och historiska beskrivningar. En trädgård hör också till och volontärer i tidstypiska dräkter finns på plats.

 

I Montréal pågår samtidigt med VM i fotboll även Grand Prix, motortävlingarna där kvinnorna bara fungerar som smycken och dekorationer, konstaterar en fd anställd i en utmärkt debattartikel  i La Presse Montréal.

 

En polisprotest som får mycket uppmärksamhet inträffar vid begravningen av fd premiärministern Jaques Parizeau mångårig regeringschef i Quebec – frihetskämpen för dem som vill se ett språkdelat Kanada..”Je vous aime, monsieur Parizeau” är rubriken i Le Journal de Montreal, som rapporterar om händelsen på åtta sidor. Men polisen är arg för att deras pensioner ska försämras och vaktar vid begravningen i röda kepsar och färgglada kamouflagebyxor, vilket väcker ett ramaskri. Polisen saknar klass och stil, säger borgmästaren som vill se en lagändring som tvingar polisen att klä sig i mörk uniform. (Vilket de däremot gjorde när en känd hockeyspelare begravdes.

Den som vill veta mer om Kanada och Quebec som handelsplats kan ta en tur till Larchine via metro och buss. (ca 45 minuter) Där finns ett pälshandelsmuseum, och ett litet men fint konst- och kulturmuseum som gratis visade lokala konstnärers tolkning av livet vid vattnet, miljöer och vardagsföremål från tiden då handel med bäverskinn var en viktig del av näringen.

 

Sevärt, hörvärt, gåvärt i Toronto, Quebec

Värna vänligheten med jämlikhet, Kanada

Resa dit och där

Fakta om Kanada