Motståndskamp med kvinnliga förtecken

KRIGSHISTORIA. Denise Rudberg Den fjärde doktrinen (Bookmark)

Kvinnliga kodknäckare som får allt farligare uppdrag. Omslag: Elina Grandin

Den fjärde delen om tre unga kvinnor, ett krig och en kod att knäcka. Vi är i Stockholm, det är 1940-tal och vardagen blir allt svårare, liksom uppdragen för de hemliga kontrahenterna. Spänning, romantik och en historielektion i samma paket.

Denise Rudberg fortsätter framgångsrikt levandegöra verkliga förhållanden i sin serie om de tre unga kvinnorna Signe, Iris och Elisabeth och deras sekretessbelagda arbete med att dechiffera tyska krigsmeddelanden. I en lägenhet på Karlaplan avkodas meddelanden och Sveriges försök att undvika att ockuperas möter fientlighet, skepsis och motstånd, långt in i beslutsfattarnas led. Tyskland hade många vänner under kriget. De unga kvinnorna får allt farligare uppdrag, och nu står livet på spel. Givetvis finns även plats för kärlek. Kvinnornas arbetsuppgifter och händelserna under 1940-talet har verklighetsbakgrund, vilket gör serien extra intressant.  

Författaren berättar med auktoriteten hos en som har gjort en grundlig utforskning av källor och ämne. Det ger en berättelse full av trovärdiga detaljer runt kläder, mat, inredning, men också farliga, hemliga operationer.

24 lästips för bokliga allätare

Poesi eller feelgood, biografi eller barnbok, kvinnohistoria, eller kultur, romaner eller deckare? Som läsande allätare innehåller min bokhylla en god och närande blandning av bokstäver från olika genrer. Allt har sin plats och sin tid. Här är 24* favoriter från året som gått. 

En god och närande bokblandning från året som gått.

BARN. (från ca 10 år) Jenny Järgerfeld Min storslagna död (Rabén & Sjögren)

I fortsättningen på prisbelönta Mitt storslagna liv följer vi Sigge med syskon, mamma och mormor, och deras liv i mormors Royal Grand Golden Hotel i Skärblacka några veckor före jullovet.
Sigge går nu i sexan, och är tryggare än under den jobbiga tiden i Stockholm. 
När de populära tvillingarna vill ha med honom i sitt hip-hop-band blir allting spännande och väldigt krångligt. Inte minst med bästa kompisen Juno. 

Och så är det den där Adrian, som får det att fladdra i bröstet på Sigge. 
Liksom i förra boken lyckas författaren väl att få till den där stämningen av osäkerhet och upprymdhet som relationer i skolan innebär. Hon ger också huvudpersonen förmånen att ha kärleksfulla vuxna i närheten. De flesta har det ju lite si och så i livet, men det kan bli mer än okej i alla fall. Feelgood om svåra ämnen och med hög nivå på spänningen. 

BIOGRAFI. Monica Laurizen Sanningens tid – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt (AB) 

Bortglömd stod den där i bokhyllan, denna pärla om en frihetsälskande kvinnas strävan efter oberoende, att påverka samhället och att ärligt skildra sin tid. 
Anne Charlotte Leffler, feministisk dramatiker och novellförfattare, (1849 – 1892) gick sin egen väg under sitt 43-åriga liv. Hennes författarkarriär innehöll både hyllningar och hån och hon ansågs ömsom före, ömsom efter sin tid. Hänsynslös ärlighet framför allt var hennes motto. Trots ofta starkt motstånd från det litterära etablissemanget värjde hon inte för tidens känsliga frågor: Kvinnors ställning, fattigdom, och klassklyftor, överordning, underordning. Det är bara att tacka för alla dessa brev hon skrev!

Var kom modet ifrån? Och uthålligheten?

Hennes år med medvind var färre än de med snålblåst. Men hon vann sin publik och höll ut även i mediestormar. Hann dessutom att segla, resa, nätverka, marknadsföra, och underhålla kontakten med familj och vänner. Att hennes första aldrig sexuellt fullbordade äktenskap, var barnlöst gav henne förmodligen mer tid och rum. Sent i livet fann hon kärleken och fick barn med en yngre man. 
Laurizens läsvärda biografi fogar samman alla Lefflerska delar till en kreativ och produktiv kvinna, stark i anden i en tid när kvinnan förväntades vara svag och hjälplös. Jag önskar henne många läsare. 

FEELGOD.  Mikael Jisander Benny älskar baklava (Modernista)

Benny är en tystlåten och noggrann VVS-montör med fotboll i allmänhet och Liverpool i synnerhet som största intresse. Hans cirklar rubbas och kompisarna drar snabba slutsatser om kriminalitet när huset intill hans i lilla Klippan i Skåne plötsligt befolkas av en familj från Syrien, med orädda och uppriktiga Farah i förgrunden. Benny får lojalitetskonflikter när han börjar gilla familjen, samtidigt som kompisarna vill ta lagen i egna händer. Trots den bitvis lätt raljanta tonen är historien om ett litet samhälles fördomar och fördelar charmig. Mer än en obehaglig händelse är dessutom besläktad med verkligheten. Men om människor bara vågar prata med varann kan vad som helst hända! 

FEELGOOD.Stine Pilgaard Meter i sekunden (Modernista) översatt av Helena Hansson & Djordje Zarcovic

Med denna spänstiga roman om livet runt 30 och förflyttningen till en liten lantlig by har Stine Pilgaard gjort succé i sitt hemland, Danmark. 

Det är en bok som ofta lockar till skratt, genom sin mix av svartaste allvar och konsten att se det komiska även i misslyckanden.  

I ett litet bondesamhälle på Västjylland, dit huvudpersonen flyttar när mannen får jobb som lärare på folkhögskolan ska hon vänja sig vid livet som nybliven förälder, lära sig småprata, och försöka ta körkort. Samt hitta sin plats i en by huvudsakligen baserat på jordbruk och svinskötsel. En integrationsprocess i flera led, där arbetet som allvetande relationsorakel i lokaltidningens frågespalt blir flytbryggan.

Boken är befriande i sitt burdusa sätt att diskutera livets premisser. Men de hemsnickrade visorna, byggda på gamla danska melodier har inte klarat översättningen så bra. 

FEELGOOD. Jojo Moyes Under Londons broar (Prinz), översatt av Lena Karlin

På omslaget marknadsförs boken som ett »varmhjärtat äventyr» och en »värmande feelgoodfilt«, men värmen låter vänta på sig, som tur är. 
Jojo Moyes har förmågan att, precis som Marian Keyes ladda sina romaner med en drös relevanta samhällsföreteelser på sin väg fram emot upplösningen. I den här boken är scenen den brittiska huvudstaden, som mitt i sig har små öar av ännu inte gentrifierade miljöer. Exempelvis ett gammalt stall där det står en vacker häst, som tillhör Sarah, 14 år, bosatt i det som vi i Sverige kallar »extra utsatt område«. 
Hennes udda relation med Natasha, framgångsrik advokat, med många flyktingar på klientlistan och Natashas oklart separerade man, blir en fin blandning av hästbok, flickbok och feelgoodmys, runt realistiska problem. Slutet känns tillräckligt oförutsägbart för att accepteras även av den vuxna målgruppen. 

KVINNOHISTORIA. Vibeke OlssonBricken på Svartvik, Sågverksungen, Amerikauret, Sågspån och eld, Glödens färger, Som ett träd i skogen, Som skuggan följer ljuset (Libris).

De sju böckerna om Bricken i sågverkssamhället ger oss arbetets och arbetarrörelsens historia.

Sju hyllade böcker har den prisbelönta författaren skrivit om Bricken, sågverksflickan som var 10 år när den första stora strejken bröt ut 1879 och 63 när skotten i Ådalen tog livet av fem demonstranter år 1931.  Jag sträckläste dem på raken i somras.  
Det är lätt att engagera sig i flickan som ser arbetarrörelsen, fackförbunden och kvinnokampen födas. I starten är hon stolt ribbkaperska på sågverket i Svartvik, utanför Sundsvall, där det är självklart att arbeta och bidra till försörjningen redan som barn. 
Sedan lär mamma henne att bli tvätterska, den som kan tvätta blir aldrig bet på att skaffa sig inkomster. 
I kommande böcker fyller Bricken 20, närmar sig medelåldern och får även åldras, eller gamlas som det heter här. Men slår sig till ro gör hon inte.
De sju böckerna sjuder av kvinnokraft och den vidsynthet som kommer av ett liv utan skyddsnät, där hemligheter är svåra att bevara. Fiender kan man inte heller vara länge när man bor så tätt ihop. Även om svartfötterna, strejkbrytarna får det att koka i Bricken, så går det inte att helt vända dem ryggen. 
Här lever nykterhetsrörelsen och frikyrkan i en ofta ansträngd relation med den växande arbetarrörelsen. Som snabbt splittras mellan kompromissvilliga och militanta. Även Brickens brottningsmatcher med Gud blir allt svårare.

Vibeke Olsson ger oss i en välskriven form kultur och historia runt denna epok som födde och formade arbetarklassen. Och där kampen inte bara fördes mot överheten och svälten., utan också mot brännvinet och svartfötterna. 

Tänk om alla fattat det Brickens pappa insett; att »vi måste hålla ihop och stå tätt tillsammans, som träden i skogen«. 

Men, i arv från mor till dotter, till dotterdotter går också repliken: »Det blir nog någon råd.» När dottern kommer hem och är »på syten« kan Bricken säga utan tvekan: »Vi klarar det. Du och jag och Elvira, vi är inte bet.«

KVINNOHISTORIA. Denise RudbergDet första chiffret En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

Spännande kodknäck.


I de tre böckerna i serien Kontrahenterna sammanförs tre unga kvinnor med olika bakgrund I Stockholm under andra världskriget. Underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att knäcka tyskarnas koder blir en både utmanande och riskfylld miljö för flyktingen, bonddottern och överklassflickan. 
Deras arbete och äventyr är spännande läsning, som också berättar om villkoren för unga kvinnor ur olika samhällsklasser år 1940, byggt på ett väl förvaltat källmaterial
.

KULTURHISTORIA. Anneli Rogeman Mönstersamhället (Natur & kultur)

Ett mönstersamhälle är både en förebild och en hierarki. Men Boliden var mer än så och tillät många klassresor, visar Anneli Rogemans bok.

Anneli Rogemans porträtt av Boliden berättar om samhället som föddes efter guldfyndet 1924, skapat för gruvbolagets behov. Det hade sin storhetstid fram till 1960, då guldet tog slut. Men det handlar mindre om den ädla metallen än om de människor som bodde och arbetade där. Mönstersamhället var på en gång en förebild och en plats som stängde in i förutbestämda hierarkier.  

Med välfärd och fasta ramar blev gruvsamhället en trygg miljö att leva i. Här fanns affärer, sjukstuga, simhall, samlingslokaler och friluftsliv. Och en bra, påkostad skola för alla. mitt i byn. Bolaget gav trygghet och lite bättre villkor, i utbyte mot arbete med ytterst få konflikter.

Men Boliden byggdes samtidigt med en tydlig rangordning för hur relationerna mellan klasserna skulle se ut. Ritad som en solfjäder uppifrån och ner planerades gator och byggnader för disponentens hus på toppen, tjänstemännens därunder och arbetarnas bostäder längst ner. Julfester och hjälp från trädgårdsmästaren var inte till för dem. 
Anneli, som själv bodde nära toppen, reflekterade som barn inte över varför hon hade piano, men inte bästisen, trots anlag och intresse. Eller varför hon fick dansa balett, men inte kompisen. Uppvaknandet skedde när några hårda snöbollar träffade henne i nacken, från skolkamrater som såg henne, via pappan (själv sprungen ur en sågverksmiljö) som medskyldig till en arbetsolycka.

En man med akademisk examen, men med arbetarbakgrund, berättar i boken hur promenaden hela vägen till toppen gav verklig fysisk ångest när han gjorde den första gången som vuxen. Bolidens värld satte djupa spår, men ledde också till många så kallade klassresor. Att Anneli Rogeman ger så stort utrymme åt att reflektera runt klassamhället är en av bokens största förtjänster

Upprinnelsen till boken, skriver författaren i förordet, var en intervju med Sara Lidman för Expressen i början av 1980-talet. Sara Lidman frågade varifrån hon kom:

» – Boliden, svarade jag. Då blev hon tyst, som om hon behövde smälta denna information. Sedan frågade hon vad i hela fridens namn jag gjorde i Stockholm. Jag borde ju vara där. I Boliden. 

– Det är ju som ett Väldigt Speciellt Samhälle! Du borde skriva Bolidens berättelse, och din egen, därifrån, sa Sara Lidman.«  

Och just en sådan bok blev det, även om det dröjde 40 år. 

En egendomlig uppköpskarusell av fastigheter i kommunen, där en kvinna från Turkmenistan är drivande är ett sorgligt inslag i platsens nutida historia. Invånarna känner sig numera snarare bortglömda än omhändertagna. Men här finns också starka nätverk som vill att samhället ska bli gott att leva i igen. 

Visserligen känner jag författaren sedan många år, från tiden när vi båda, rätt färska i jobbet, träffades på Expressens centralredaktion. Men det är inte lojalitet som får mig att sträckläsa detta välgjorda kärleksporträtt till det lilla samhället i norra Västerbotten som under nästan fyra decennier levererade guld.  Nomineringen till årets Augustpris var ytterst välförtjänt.

POESI Lina Arvidsson Vänligen bygg inga berg Betraktelser från kassan (Konsai)

Lina Arvidsson tar i sina betraktelser från kassan hela kollektivet i famnen, om än inte med kärlek till alla som besöker butiken. Hennes poesidebut om arbetsvardagens många små detaljer är underbart ömsint och känslostark och ger kassajobbet politisk sprängkraft. Läs mer här:

POESI. Cecilia Alstermark Pärlemor, (ekström & garay) Fosterlandet (Miders förlag) 

Pärlemor och Fosterlandet: Två berörande diktsamlingar om att längta efter och föda ett barn.

De två diktsamlingarna, varav Pärlemor är författarens debut, kretsar runt en kvinnokropp. som i den första boken längtar efter och som i den andra boken bär och föder ett barn.

Cecilia Alstermark, som jag arbetade med på Kommunalarbetaren, tar vara på poesins förmåga att gå direkt till hjärtat, utan omvägen om förnuftet. I sina diktsamlingar förvandlar hon det smärtsamt privata till berörande poesi, med en röst som är alldeles hennes egen.

Pärlemor skriver diktjaget om den så hett önskade graviditeten som inte vill infinna sig. Trots kärleken och passionen: 

»Inte den här gången heller

Livmodern gråter blod

över ickelivet

  dödmodern «

En IVF-behandling bäddar för det växande embryot och språket lämnar den expressiva naturlyriken, blir mer naket, redovisande. 

»Jag vaknar tidigare om morgnarna, fylld av tankar om livet som kan växa i mig. Är det en begynnande mensvärk eller ett andra hjärta. Som dunkar.«

 Fosterlandet fortsätter den kroppsliga och själsliga resan in i graviditeten och ut ur den, så många veckor för tidigt.

»Två barnmorskor kramar mig

en nybliven mamma kramar mig
tårarna blandas på våra kinder

någon följer mig till taxin

mot sjukhuset för barn 
som föds före vecka 26«

»Han som älskar mig

ställer sin halvfulla kaffekopp på skrivbordet

stänger av datorn, vet inte

att han ska diska ur koppen

först fyra månader senare« 

Stroferna rör sig från det inre, utåt mot de många hjälparna, viet som måste vidgas. Tiden på neonatalavdelningen, där gram läggs till gram. Tre månader på lika många sjukhus, fem kuratorer, pendling mellan hopp och förtvivlan.

Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film

som inte lämnar ens ett barn efter sig

bara en stor röd pöl i de vita lakanen

Språket är både precist och poetiskt om smärtan, glädjen, gallan, blodet. Och alla som någon gång haft fingret inne i en kuvös och hållit en pytteliten hand förflyttas tillbaks i tiden då allt handlade om syrgasmättnad och puls.

Ȁr du mitt barn?

En slang i lungan

slangar i näsan

slangar i armen

Lång som en linjal

tung som en liter lingon

En kropp som har alla delar
men ändå inte liknar ett barn

Var det du som nyss 
delade kropp med mig

Och så äntligen, den sista resan från Familjerummet:

Vi kommer hem

och jag klär oss i rött’

lämnar det vita

Du är vårt barn nu

ROMAN. Bernardine Evaristo Flicka, kvinna, annan, översatt av Niclas Nilsson (AB)

Äntligen ser den medelålders Amma karriären som dramatiker ta full fart. Efter många år som arg och alternativ kulturaktivist är tiden till slut mogen för en svart kvinna i pjäsernas finrum, National Theatre i London. Bland hedersgästerna på premiären sitter de människor som påverkat hennes liv, och vars öden och historia flätats samman med hennes. Tillsammans ger de tolv personerna sina olika bilder av att vara migrant, svart och hitta sin plats och sin identitet i London i det tjugoförsta århundradet.

Det är en fantastiskt underhållande och samtidigt djuplodande roman om rasism, feminism, kärlek och inkludering i vår motsägelsefulla tid. 

Med Girl, woman, other, (den version jag läst) blev författaren även första svarta kvinna att 2019 erhålla det prestigefulla Bookerpriset. Jag avundas alla som ännu har den framför sig. 


ROMAN Eija Hetekivi Olsson De unga vi dödar (Norstedts)

I denna tredje, fristående del har Mira, flickan från Gårdsten med arbetarklassbakgrund hunnit fylla 33 år, är mamma med ensamansvar, på väg att bli färdig lärare. Hennes kunskapshunger är enorm men måste samsas med malande oro för Nova, dottern som går i åttonde klass och inte har det bra i skolan. Det är ont om pengar, men livet rullar på, med extrajobb på Hemköp, städjobb för Nova, studier däremellan. 
Med ett sprakande språk, där många sammansatta ord markerar bråttomlivet, bildningsförälskelsen skildras Miras kamp att frigöra sig från sin bakgrund. Kunskaperna och böckerna ska bli spikskorna till bildningens höjder. Hon vill också att detta driv ska fungera för att kontrollera det som händer Nova. 

Men det surt förvärvade sociala kapitalet funkar inte för allt. 
Mammakärlek räcker långt, men inte hur långt som helst. Romanen gör processen kort med vuxna satta att skydda barn och unga som vänder bort blicken, även när de jobbar i skolan. 

Det går inte att lägga ifrån sig boken och det tar lång tid innan jag somnar efter att ha läst klart. 

ROMAN Karl Ove Knausgård Morgonstjärnan, översatt av Staffan Söderblom (Norstedts)

En mystiskt stjärna hänger lågt över Oslo. Och de döda verkar gå vid sidan av de levande. 

En märklig värld målas upp i denna kritikerrosade roman om några familjer i Oslo och deras tilltrasslade, olyckliga liv. De dödas världar frestar dem när de rymmer från livet och vardagen via resor, tabletter, alkohol. Dimman i deras egna själar gör tillvaron till en mardröm där kontakter ständigt avbryts, skjuts upp eller blir bisarra, och där stegen aldrig tar en dit man vill i tid. Även bokens kapitel kommer i »fel» ordning allt som händer flyter obestämt åt vilket håll som helst. Läsaren får finna sig i förvirringen. 

Knausgårds män är nersupna, självupptagna, som svaga grenar på samma sjuka träd. Barnen de ständigt sviker kan inte fästa blicken, är apatiska och sköra. Mammorna maniska, psykotiska, överspända, eller bara kontrollerande. Knausgård har till detta lagt in många långa, texter om religiösa grubblerier. 

Apokalyps eller reningsbad? Boken har toppat läslistor, men bitvis känns den ofärdig. Detta är min första kontakt med författaren, och jag är inte säker på att det blir så många fler. 

ROMAN. Ulrika Kärnborg Lejonburen, (Natur & Kultur)

En ung flicka vill inte göra som hennes rika och mäktiga familj förväntar sig. Istället vägrar hon äktenskap och ett förutbestämt liv och bryter sig fri. Ett lika klassiskt som tacksamt tema i litteratur och dramatik. Ulrika Kärnborg förvaltar det med den äran i sin senaste roman, om ett av historiens mest kända uppbrott. Hennes drottning är en Kristina av kött och blod. Läs mer om boken här

ROMAN Susanna Alakoski Londonflickan (Natur & kultur)

Med drömmen om ett annat liv bryter Greta upp från slitet på Wasa Bomull och manufaktur. som mamma Hilda gett sina bästa år och som Susanna Alakoski skildrade så suveränt i Bommulsängeln, första delen om textilarbetarkvinnornas historia. 

Nu är det Gretas och Jonnis tur att ta historien vidare till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Till Algots i Borås kom arbetare från hela världen, och i synnerhet från Finland. De båda blir en del av historien om konfektionsindustrins uppgång och begynnande fall, med fackföreningarna, tidsstudierna, värktabletterna och sjukskrivningarna. 

Greta hoppas på ett annat liv när hon som barnflicka i London för första gången ser världen genom den bildade medelklassens ögon. Via hennes brev förmedlas kamp, passion och protest. Men makten över arbetet är alldeles för snedfördelad för att Greta ska kunna svinga sig upp dit där hon vill vara: Hon drömmer om en helt annan, mer priviligierad plats än mamma Hildas, som efter ett liv styrt av fabriksklockan. ändå inte får en värdig pension. 

Precis som Vibeke Olsson ger Alakoski arbetets kvinnor en historia och visar med ett ofta fritt och sjungande språk hur de formas av industrisamhällets omdaning, där de inte har mycket att säga till om.  Det är ofta deppigt, men mitt i mörkret lyser Helli, Hildas väninna som aldrig ger upp sin stridslust. 

Alakoski vill levandegöra både textilarbetarnas och textilindustrins historia. Hedervärt, men Ibland blir det för långa redovisande avsnitt, som snarare släcker läslusten.
Om Gretas dotter ska kunna ta sig ur sin depressiva miljö full av kroppslig och själslig utnötning får vi veta i nästa bok. Jag håller tummarna. 

*PS. DECKARE har jag förstås också plöjt under året som gått. I de här länkarna finns mina texter om 26 bladvändare (plus 10 gamla godingar) från läshörnan 2021. 

Deckare finns förstås alltid med i läshörnan.


26 boktips för deckarvänner

Som vanligt är årets deckarhylla sprängfylld med spännande läsning. Här är 26 bladvändare (varav några gamla godingar) som jag läst under året.

Deckare 2021
Årets deckarskörd är ovanligt lyckad. Och utbudet som vanligt enormt. Foto: Liv B

Att hålla sig uppdaterad med deckarutgivningen är i det närmaste omöjligt. Kriminalromaner har blivit en ofattbart framgångsrik genre. Sex av tio lästa böcker är numera en deckare, och i snitt ges det ut en kriminalroman på svenska varje dag. 

»Mord och blod räddade livet på den svenska boken«, konstaterar Johan Erlandsson i Boken om Beck och tiden som for Sjöwall Wahlöö (pirat). 

Den behandlar fördjupande och lättläst författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöös liv och dikt. De båda skrev under åren 1965 tio deckare med ett gäng poliser i centrum, där de mest välkända är Martin Beck och Gunvald Larsson, inte minst genom alla filmer som gjorts fritt efter böckerna. Det handlade om ett nyskapande författarskap som la grunden till det svenska deckarundret. Med samlingsnamnet Roman om ett brott ville de sätta ljuset på sociala förhållanden, samhället satt tillsammans med mördarna på de anklagades bänk. Läs om de tio böckerna här.

Sociala förhållandens samverkan med kriminalitet har varit självklar i deckare under de följande decennierna därefter. Men idag ägnar sig Sjöwall Wahlöös storsäljande efterföljare istället åt inre demoner där mörka familjehemligheter frambringar onda handlingar och en hotfull natur låter dem äga rum.

Personliga problem och gammalt familjetrassel tar alltmer plats i både svenska och utländska deckare på bekostnad av samhällskritik. Men spännande kriminalromaner som håller deckarfanan högt råder det förstås ingen brist på i genrens överflödande utbud. Sociala förhållanden är sällan tydliga drivkrafter till brott. Men undantag finns, och några av dem hittar du här:

Kompetenta deckardebutanter samsas med skickliga veteraner.

Karin AlfredssonEn rysk gentleman (Brombergs)

Den engagerade läkaren Ellen Elg är tillbaks igen, nu som läkare inom hemsjukvården, där hon möter döende patienter istället för nyfödda, som tidigare. Men hon lockas till S:t Petersburg, där ett föredrag om svensk förlossningsvård får ett oväntat och dramatiskt förlopp.

Hemma har hon sina vardagsbekymmer med familjen, där den adopterade dottern utsätts för rasism, hon har för dålig kontakt med sin syster och jobbet tar för mycket kraft. Men det visar sig att våld och kvinnoförtryck i Ryssland hänger ihop med hennes eget liv. 

Ellen Elgs smått tankspridda spaningsteknik är trivsam och den mörka historien tar en ljusare vändning än förväntat. Bara en sån sak. 

Carin Hjulström Bara ett litet mord (Forum)

Under genren cosy crime ryms ofta detektivhistorier där äldre människor är med och löser gåtorna. Så är det även i denna deckare, om underliga händelser runt det sörmländska godset Säbyholm, dit författaren dessutom själv förflyttat sig. 

Huvudpersonen Siri Ehrensvärd är en besviken men framgångsrik aktris på väg mot de 60, som flyr huvudstaden och teatern där hennes svekfulla älskare tagit över ledarskapet. Sent omsider är det dags att återknyta relationen till en 25-årig brorson, som inte alltid levt ett helt hederligt liv. Men han har ärvt ett ruckligt hus med tillhörande växthus och där kan ett samarbete slå rot. 

Parallellt med de mystiska händelserna börjar de båda ett gemensamt odlingsprojekt, samt bekantar sig med varann på riktigt, en spirande och originell vänskap mellan två charmiga karaktärer. Denna lite gammaldags ort, där storstadspulsen känns avlägsen, men hämnd och ond bråd död inte är långt borta blir en blandning av Agatha Christies Miss Marple-historier men i tidsenlig dräkt och kontext. Mordgåtans upplösning är helt i genrens anda. Siri Ehrensvärd är välkommen åter. 

Mick Herron Döda lejon (Modernista) översatt av Gabriel Setterborg

»Millenniets bästa nya kriminalserie« och »Vår generations John Le Carré« lockas det med på omslaget till denna andra bok i serien om de omplacerade och lätt dysfunktionella M-15 i Slough House, med öknamnet slöa hästar. Även om det är svårt att redan nu utkora milleniets kriminalserie är det här en bok med mycket intelligent intrig, rapp och cynisk dialog och ett antal klart intressanta personer. 

Därmed måste jag ändra åsikt från debuten, där jag inte kände någon större längtan att återknyta bekantskapen med de omplacerade agenterna. 
Men i tvåan har karaktärerna fått tydligare drag, det alltför överdrivna i agenternas brister har tonats ner, men de vassa kanterna, samhällskritiken och cynismen finns kvar, uppblandat med ett antal relationer under utveckling, eller avveckling. 

Att gå in på vad som händer låter sig knappast göra. Men i centrum står en rysk oligark som ska beskyddas, ett antal mer eller mindre äkta gamla spioner från kalla krigets dagar, och ett gäng agenter som ska hantera de svårbegripliga hoten. Lika långsamt vindlande som Le Carré tar oss med i spionernas värld, lika hetsigt är berättartempot här, med en upplösning lika innehållsrik som en rysk gumma. Huvudpersonen, den magnifikt osunde Jackson Lamb, som på deckares förunderliga vis lyckas hålla tankeskärpan intakt trots ivrigt klunkande av alkohol, är en knivsudd från karikatyr, men klarar balansen. 

Ragnar Jonasson Aska översatt av Arvid Nordh (Modernista)

I denna sjunde kriminalroman i Jonassons fristående serie från Island förmörkar och dammar ett askregn från ett vulkanutbrott luften och juniljuset i Reykjavik. Den unge polisen Ari Por Arason från Vit Död involveras i utredningen när en man hittats mördad nära sin sommarstuga vid en fjord på norra Island. Fallet väcker även den unga, men rutinerade teve-reportern Isruns intresse.

Inte oväntat visar sig offret, liksom människorna runt honom bära på mörka hemligheter, ofta förknippade med misshandel, alkoholmissbruk, ensamhet. Ragnar Jonassons karaktärer har sällan mycket att hoppas på, formade av det kärva klimat de lever i. 

Upplösningen av dramat bär fröet till kommande tragiska händelser. för gissningsvis fortsätter Jonasson följa sina karaktärer i deras egna dystra spår. Översättningen är av och till fortsatt lite knagglig. »Där skulle jag vila ut mig«,(s.48), är exempelvis ett onödigt slarvfel. 

Anna Kuru Den första frosten, Norrskensnatten, Gryningsjakten (Kirunatrilogin) (Modernista) 

Allis är bilmekaniker, med samiska rötter. Hon blev tidigt föräldralös och har vuxit upp hos farfar (renskötare) sedan föräldrarna omkom i en båtolycka. Hon är betydligt trasigare inuti än vad hon visar i vardagen som bilreparatör i Kiruna. 

Denna unga antihjälte, kan inte som andra kvinnor, vända andra kinden till eller skämta bort när hon utsätts för diskriminering och sextrakasserier. Istället får hon nog och skipar sin egen våldsamma rättvisa. Hennes lösning är inte ord utan handling.

Den här trilogin skildrar inte jakten på en okänd mördare, utan försöker snarare beskriva en djupt störd ung kvinna och de män som skadat och skadar henne. Män som vill kvinnor illa finns överallt runt henne.

Allis har svårt att förstå sig själv och även jag som läsare får finna mig i att varken huvudperson eller handling passar in i mallen för vad en deckare eller kriminalroman ska vara. »En av årets bästa deckare» som första delen i Kirunatrilogin har kallats är det knappast. Men en djuplodande och sorglig psykologisk thriller om en trasig ung kvinna, där mycket av motiv och drivkrafter förblir oklart, även efter den tredje delen. 

Att allt utspelas i eller kring det ständigt mullrande Kiruna, en stad i gruvbrytningens hårda grepp blir en bra miljö för att återge blandningen av storslagen och förbrukad natur, tristess, hämnd och kraschade drömmar. 

Åsa Larsson Till dess din vrede upphör. (Bonnierpocket) 

I denna fjärde kriminalroman om kammaråklagare Rebecka Martinsson öppnar författaren för samtal och möten mellan levande och döda. Den unga flickan Wilma berättar inledningsvis om mordet på sig själv. Först tänker jag att det är en nivå för flummigt, men ändrar mig snabbt.

Åsa Larsson pendlar skickligt mellan den yttre, den inre, och utomkroppsliga världen, när Rebecka Martinsson, tillsammans med polisinspektör Anna-Maria Mella utreder mord på två unga personer med långa trådar bakåt i byarna runt Kiruna. Hon tar oss till de nästan övergivna platserna, där alltfler blir gamla och ensamma, samtidigt som historien får hat och hot att fortsätta fortplanta sig mellan människor. Läsaren möter både ondskans lust att förstöra och den missbrukade människan i en ömsint berättelse som  rymmer så mycket mer än lösningen på en mordgåta. 

Åsa Larsson Fädernas missgärningar (Albert Bonnier)

I den senaste och sista boken tar författaren farväl av sin komplexa kammaråklagare med en mästerlig kriminalroman full av kärlek och karaktärer att fästa sig vid. Kiruna, på väg att slukas i gruvhålet, andas i bakgrunden, men det är fjällen, skogarna, de små nästan övergivna byarna och alla de karaktärer som hon placerar där som får författarens kärlek och böckerna att andas.

Som så många andra hjältar i genren är Rebecka Martinsson (ett namn fött ur författarparet Sjövall-Wahlöös melankoliske kommissarie Martin Beck) en disharmonisk och komplicerad hjälte som ofta bryter mot koderna och försätter sig i svåra situationer. Med rötterna i den norrbottniska Tornedalskuturen avviker hon från många juristers klassbakgrund. Att hon tidigt blivit föräldralös och grubblar över sin barndom är en del av deckarformeln, som Larsson skickligt gör till sin. Riktigt hur det ska gå för Rebecka kan vi inte veta. Men mycket talar för att hon får det bra. 

Jenny Lund Madsen Trettio dagars mörker, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

En bra deckare har tre viktiga element: 

  • En spektakulär och våldsam inledning, gärna ett mord. 
  • Falska spår och falska misstänkta. 
  • Samt överraskningar. 

Den storsäljande författaren Jörn delar inledningsvis med sig av sitt (och genrens) framgångsrecept till den på området oerfarna Hannah, bokens huvudperson. Visserligen är hon en uppburen författare, men av smala böcker med hög status. Dessvärre är hon tämligen alkoholiserad och på väg neråt i hierarkin, 

I uppflammande vrede utmanar hon succéförfattaren på hans hemmaplan: Hon ska att skriva en deckare som är bättre än hans på bara 30 dagar! 
Jenny Lund Madsen leker med klichéerna i genren och följer dessutom Jörns koncept till punkt och pricka när hon låter sin huvudperson fara till karga, glesbefolkade Island för att få inspiration, och genast överraskas av både mord och mörka intriger. 

På nolltid förvandlas den socialt isolerade och folkilskna finförfattaren Hannah till en oförvägen och nyfiken privatspanare, som på deckares vis varken låter sig hindras av förbud eller fysiska skador. Och i likhet med genrens hjältetyp även klarar förvånansvärda mängder alkohol utan att nämnvärt slå av på takten. I själ och hjärta har Hannah därmed återuppväckt och revitaliserat de kvinnliga privatspanarna från 1980- och 90-talet som ständigt fick stryk men alltid reste sig på nio. 

Lustigt nog känns detta helt trovärdigt i den exotiska miljön, som framkallar helt nya drivkrafter för den lättstötta och socialt dysfunktionella Hannah. Den i genren debuterande författaren tar sig an sitt uppdrag med en stor portion humor och humör och förnyar finurligt formeln, utan att göra våld på den. 2020 utsågs den välförtjänt till årets bästa danska kriminalroman. 

Liza Marklund Polcirkeln (pirat)

Det var ett tag sedan jag läste en deckare av Liza Marklund, som jag följt från och till sedan succéstarten 1998, där reportern och privatspanaren Annika Bengtsson kombinerade nyhetsjakten på kvällstidning med att lösa mord och brott. 

Här har storstaden ersatts av den lilla kommunen Stenträsk i Norrbottens inland, där militär från hela världen provspränger under ytterst hemliga former. Här hittas en flicka som varit försvunnen i nästan 40 år, död. De konflikter som pyrt för decennier sedan har fortfarande sprängkraft i en miljö full av ouppklarade relationer. 

Under det växelvisa berättandet från 1980 och 2019 kommer gamla hemligheter upp till ytan. Carina Burstrand, som är en av många illa sedd SD-politiker och kontorist hos polisen får ta emot meddelandet om dödsfallet, som väcker starka känslor även hos henne. 

Carina var den vassaste och mest litteraturkunniga medlemmen i bokcirkeln där den döda Sofia Hellsten ingick. Tjejtjusaren Wiking Stormberg, som flera i bokcirkeln svärmade för, har övertagit jobbet som polischef efter sin far och ska utreda brottet. I denna första del av en trilogi bygger Liza Marklund en briljant intrig med en synnerligen elegant upplösning.

Ett innovativt grepp är att låta de fem sista böckerna som flickorna valde till cirkeln bli en del av gåtan, och även bidra till karaktärsteckningen. Valet av bokcirkelböckerna – där för övrigt Sjöwall – Wahlöös Polismördaren är av de fem – blir en mycket intressant del av skeendet.

Vilken lyckad, smart och spännande kriminalroman detta är!

Peter MayTyst offer (Modernista)

Peter May, en av de mest rutinerade på deckarhimlen, introducerar här en ny karaktär John Mackenzie, utredare, vars lätt uppflammande ilska och totala brist på social kompetens fört honom till ett nytt jobb i Glasgow. Det hjälper inte att han är en superbegåvning som ägnar fritiden åt matte och fysik. 

Tiden är år 2020 och han är i Södra Spanien, utan minsta förekomst av Corona, men desto fler förfallna bostadsområden och övergivna hotell i finanskrisens spår. Märkligt, men May måste ha skrivit året innan, då pandemin var okänd för alla.

Mackenzie lånas ut till kollegorna i Spanien för att transportera hem en psykopatisk knarksmugglare med överklassbakgrund, till skillnad från honom själv. 

May har ett effektivt språk, rappt och bildrikt, med mycket dialog, Till detta karaktärer med intressanta kontraster och spännande miljöer. Men nackdelarna hänger ihop med fördelarna. Drivet skapar ett ibland forcerat tempo, där våldsamheter och blodiga mord avlöser varandra, späckat med makabra detaljer. Hjälten kan få hur många slag som helst i huvud och sparkar i magen men ändå resa sig och springa efter boven. 

De exotiska miljöerna verkar ibland fabricerade ur någon turistsajt. Men kompenseras av sociala skildringar som här en skildring av dövblindas villkor och problemen med spansk sjukvård. De fördjupar texten och lyfter deckaren till helt godtagbar nivå.

Denise Mina De mindre döda (Modernista) översatt av Boel Unnerstad

Ända sedan Garneth Hill-trilogin har jag haft höga förväntningar på varje deckare av Denise Mina, som kallas »en av världens ledande deckarförfattare«. Men tyvärr har jag ofta blivit besviken. Så även denna gång, där huvudpersonen Margo Dunlop, en ung läkare, söker sitt ursprung sedan hennes adoptivmamma dött. Kontakten med en biologisk moster leder till en mardrömslik situation där hon dras in i en sedan länge pågående jakt på den som mördat hennes biologiska mamma, utan att gripas, och som nu förföljer även Margo. Hon är dessutom gravid, har brutit upp från barnets far, samt oroar sig för väninnans relation med en våldsam man. 

Blod och våld saknas inte i denna berättelse där socialt utsatta prostituerade i Glasgow står i centrum, liksom det allomfattande drogmissbruket. Men den psykopatiska mördaren i all sin ondska börjar bli ett schablonartat inslag i deckare och jag får inget riktigt grepp om berättelsen, eller karaktärerna. Därmed det går det inte heller att engagera sig, varken i jakten eller dess upplösning, och det utdragna våldet i slutet  vill jag bara hoppa över. Huvudpersonen har den blandning av dumdristighet och naivitet som krävs för att mördarjakten ska kunna få tillräckligt många felaktiga misstänkta och ledtrådar. Men när den skyldige till slut träder fram överraskar det Margo, men inte mig. 

Louise Penny Det ondas väsen (Modernista), översatt av Carla Wiberg

En gigantisk superkanon tänkt som massförstörelsevapen hittas i skogen runt den lilla kanadensiska byn Three Pines, samtidigt som ett barn dödas. Armand Gamache vid Montreals mordrotel hamnar i en historia med långa trådar bakåt, inte minst till hans eget förflutna. Samtidigt skakas den lilla byn, där han numera själv är bosatt, av upptäckten att en pjäs som är tänkt för teatern visar sig vara skriven av en ökänd massmördare. 

De båda händelserna flätas ihop i en av de märkligaste och skickligast komponerade historierna i Pennys långa serie, vilket inte vill säga lite.  Dessutom med verklighetsbakgrund. Historien har en sedvanlig blandning av mys och gemenskap runt den flammande brasan på bistron eller runt matbordet hemma hos Armand och hustrun René-Marie, där livsavgörande sanningar och hemligheter kopplas till invånarna i den lilla byn.
Upplösningen är så fiffig och  komplicerad att jag överraskades på nytt vid omläsningen.

Louise Penny Summan av alla synder översatt av Carla Wiberg (Modernista)

Kommissarie Armand Gamache har gått i pension och tackat ja till ett nytt uppdrag: Som rektor på polishögskolan i Montreal ska han rensa bort ruttna värderingar som fått fäste och resulterat att skolan förvandlats till ett »träningsläger för terrorister«. Precis som i andra böcker i serien blir denna 11:e översatta boken i serien inte bara en spännande mordgåta, utan också en roman om gemenskap och samarbete i den lilla bortglömda men ytterst levande byn Three Pines. Även de otrevligaste hälsas välkomna till en kopp varm choklad med vispgrädde och även hem till paret Gamache där doften av alla de böcker som paret samlat på sig under årens lopp bidrar till romanernas hyllning av den läsande människan. 

De värsta brottslingarna, lär oss Penny via Gamache, finns sällan långt från den »rätta vägen«, utan sitter i vanliga människors kök, vid deras bord. 

Godheten och ondskan finns alltid tätt intill varandra, men tron att den förra till slut besegrar den senare är obruten även i denna deckare. Komplimanger till den alltid kompetenta översättningen.  

Leif GW Persson Den som dödar draken (Albert Bonnier)

I den här fräckt underhållande deckaren från 2008 blinkar GW till sina föregångare, paret Sjöwall Wahlöö, (se inledningen) genom omslagets undertitel En roman om ett brott, med tillägget »en ond saga för vuxna barn«.
Det är bara att instämma. Via sin antihjälte den lätt korrupte, mer än lätt försupne, definitivt fördomsfyllde och allmänt sett odrägligt självbelåtne Evert Bäckström har han satt tonen för den ovanligt dråpliga men också spännande – givetvis – historien om det som visar sig vara något helt annat än ett helt vanligt »fyllskallemord« i Solna. Evert Bäckström, som inte så lite påminner om Astrid Lindgrens Karlsson på taket, tvingas i utredningen samverka med gamla fiender och ett antal nya smarta kvinnliga kolleger. Deras relationer och Bäckströms oförblommerade fördomar och självöverskattning får fritt utlopp i denna ironiska men också dråpliga berättelse om våld, korruption och gängbrottslighet på den tiden papperspengar styrde de kriminellas planer. 

Men Bäckström är förstås inte bara korkad. När han tänker »Det är något som inte stämmer« så är det något som inte stämmer, deckarens klassiska cliffhanger, som här används till fulländning. 

Författarens/berättarens vassa små inpass, ger en precis lagom dos av inblickar i samhällets och poliskollektivets sämre sidor. Och precis som i Sjöwall Wahlöö är det här mer en roman om poliser som löser brott, än om brottet i sig. 

Sofie SarebrantVila i frid, Andra andningen, Visning pågår (Bookmark)

De tre deckarna om kriminalinspektör Emma Sköld har några år på nacken, men ämnena har inte blivit passé. Hemska saker inträffar i tur och ordning på ett populärt japanskt bad, därefter under ett regnigt och kallt Stockholm Marathon. och avslutningsvis i samband med en mäklares husförsäljning. Sofie Sarebrants böcker har sålts i miljonupplagor och hon utnämndes till årets deckarförfattare 2019. Dessa tre är hennes första. 

Hennes rappa berättarstil, där livsstilsbekymmer i medelklassen samspelar med psykiskt instabila och manipulerande mördare mitt i lämna-hämta-egentid-pusslet är mycket effektiv. Böckerna är lättlästa bladvändare, men karaktärerna inte alltid tillräckligt utvecklade. Huvudpersonen Emma Sköld är tillräckligt intressant och sympatisk för att engagera fram till slutet, men, inte heller henne kan jag se framför mig »på riktigt« när jag läser. 

Ellen G. Simensen  Tro mig när jag ljuger, översatt av Sabina Söderlund (Modernista)

Den frånskilde polisen Lars Lukassen i den lilla norska staden Hønefoss försöker klara både karriär och att vara en bra pappa till 8-åriga Annie. När staden drabbas av flera tragiska händelser, samtidigt som en mystisk ung kvinna blir lärarvikarie dras han in i skeendena både professionellt och privat.
Är hans gamla ungdomsfiendes död naturlig? Varför är hans dotter så ledsen när hon ska till skolan? Vem är den kusliga sagoberättaren som tar tag i barn på skolgården och skrämmer dem med otäcka berättelser?  

Allt accelererar som i en Stephen King-thriller. Kapitel från polisarbetet varvas med mystiska inlägg från döda och levande.
Deckardebuten, klassad som en psykologisk thriller har hyllats i Norge. Visst finns förtjänster i både intrig, miljöskildring och val av karaktärer. Men i andra halvan kantrar berättelsen till att på alltför många sidor redogöra för gamla familjerelationer som plötsligt exploderar. Manuset hade förtjänat en vända till med redigeringspennan och ett antal sidor hade kunnat kortas.

Avslutningen är onödigt utdragen och onödigt förbryllande.
Något färre inlägg från offer och förövare, och en mer koncis »slutplädering« av Vem, Varför och Hur hade varit mer i min smak.  

Sara Strömberg Sly (Modernista)

Den ensamme deckarhjälten är i denna kriminalroman från Jämtland en avpollettera och – på genrens typiska vis – tämligen självdestruktiv före detta lokalredaktör i Järpen: Vera Bergström har tagit jobb som lärarassistent när journalistkarriären försvunnit tillsammans med papperstidningsläsarna. Hon har övergivits av sin sambo, passerat de 50, inte hittat någon styrsel i sitt nya liv och är mer deprimerad än vad hon orkar medge ens för sig själv. 

Denna första bok i en planerad serie har många av “Norrland noirs« kännetecken. 

Glesbygden mot storstaden, fastboende mot fritidshusägare, byalaget mot kommunen, småorterna i periferin mot lyxturisternas skidliftsparadis.

Och så förstås jaktlaget, och det väntande vintermörkret, på väg att slå till. 

En samhällskritisk sidoberättelse om skidturismens baksida är en av bokens stora förtjänster, tillsammans med en tillräckligt spännande mördarjakt. 

Även om gåtans lösning nog mest överraskar Vera, och inte denna deckarläsare är det en kompetent debut, med bra intrig och originella och fint gestaltade karaktärer. Inte minst redaktionschefen Strömmer, en genuin nyhetsjägare av den gamla stammen ger mig hög igenkänning från lokalredaktörstiden. Veras kombination av drivkrafter och inre mörker väcker intresse för att följa henne vidare. Nominerad och även prisad i år av svenska Deckarakademin.  

Jo Spain Förlåt oss våra synder, (Modernista) översatt av Hanna Williamsson 

Ännu ett omslag med epitetet Årets bästa deckare samt årets bästa kriminalroman och årets bästa översatta kriminalroman.  Och det här är verkligen en mycket välskriven och smart debut av den tidigare politiska rådgivaren åt irländska regeringen. Här inleder hon en serie om polisarbetet i Dublin med omnejd, som jag ser fram emot att följa.  

Romanen har en skicklig mix av trivsel och tryckande stämning. Författaren lyckas belysa strukturer som stänger in kvinnor utan att det känns undervisande. Att kriminalkommissarie Reynolds dessutom kan sitt lands författare och poeter är trovärdigt i den irländska kontexten. 

Jo Spain Frukta det du begär (Modernista), översatt av Kjell Waltman

Här förflyttas läsaren till Dublin i nutid, det är klimatkris, samtidigt som det skuldsatta landet ska klara ekonomin utan att företagarna, bortskämda med generösa skatterabatter, flyttar. 
Inne i parlamentet sker ett mord, vars motiv verkar klart och tydligt för spaningsledningen. Men är det så enkelt, egentligen? 
Kriminalinspektör Tom Reynolds och hans kolleger får här sin beskärda del av politiska konflikter, svävande alibin och korruption. Det är rappt och initierat berättat, spännande utan att vara otäckt, ondskan är inte övermäktig, snarare alltför vanlig, med de klassiska drivkrafter som styr oss alla. 
Strålkastarljuset är inte enbart på Tom Reynolds, utan här finns en bra mix av personer att följa vidare i kommande delar. Personligen gillar jag denna samtidsdeckare mer än debuten.

Författaren utrustar jämställt både sina manliga och kvinnliga karaktärer med egenskaper som mod, fåfänga, dumdristighet, kärlekslängtan och ambitioner, vilket gör dem mer komplexa och mänskliga än de socialt dysfunktionella misantroper som befolkar många deckare.

Upplösningen är oväntad men inte ologisk. 

Denise RudbergDet första chiffret (Forum), En andra allians (Forum), Er tredje man (Bookmark) 

I de tre böckerna i serien Kontrahenterna berättar Denise Rudberg medryckande och rafflande om tre unga kvinnor i Stockholm under andra världskriget. Den upproriska överklassflickan Elisabeth, flyktingen Iris, och bonddottern Signesammanförs via underrättelsetjänstens stora behov av att rekrytera matematiskt begåvade unga kvinnor för att hjälpa till att knäcka tyskarnas kod. Detta är inte deckare i genrens rena mening, men spänningslitteratur med intressant historisk bakgrund.

I en hemlig lokal på Karlaplan 4 arbetade de verkliga så kallade »klisterprinsessorna« som sammanfogade textremsor med nazisternas kodade meddelanden. 

I korta kapitel med ett lättillgängligt språk fokuseras växelvis de tre huvudpersonerna. Den storsäljande författaren har fin fingertoppskänsla för dramaturgi och cliffhangers, Berättartempot och det tillgängliga språket gör dem lika lättlästa och uppslukande som en flickbok. 

Samtidigt berättar Kontrahenterna om Sveriges ytterst svåra balansgång som en nation som skulle vara både neutral och demokratisk och samtidigt underkastad tyska censurkrav och transporter genom landet. Folkförsörjningen skulle tryggas och Sveriges beredskap vara god. 

De tre unga kvinnornas öden och äventyr ger därmed både inblickar i villkoren för unga kvinnor och olika samhällsklasser i 1940-talets Sverige och förhållandena i huvudstaden med omnejd där tyskarna vill sätta agendan. Del tre sätter inte på något sätt punkt för allt spännande som kan komma att hända de tre unga kvinnorna. Jag antar- och hoppas- att fortsättning följer.