Supande och snabbmatsätande, tvära och oförutsägbara, osällskapliga och regelbrytare. Folk vi i verkliga livet knappast frivilligt skulle fika med eller gilla på sociala medier blir ändå myskompisar i läshörnor och lurar. I alla fall när det handlar om deckare. Här några favoriter från året som gått:
Friskvård och hälsokost är inget för dagens deckarhjältar, trots – eller kanske på grund av vår tids besatthet av en sund livsstil. Sömnbrist, näringsbrist och droger hindrar varken bilkörning eller mördarjakt. De flesta av dagens deckarhjältar kör på i välkänd dystopisk stil. Med undantag för en melankolisk mer-än-medelålders människovän från Montréal.
Vi lever i en kravfylld tid, där vi förväntas att i alla lägen göra rationella och framtidsproduktiva val. Att se våra liv som projekt, helst med avkastning på investeringar och svarta siffror i bokslutet. Inte minst livsstilen ses som verktyg för framgång. Det »fuck-you-finger« som genrens hjältar – eller antihjältar gör åt vardagens små och större krav är del av attraktionskraften. I alla fall enligt läsarforskare, som studerat populärlitteratur. De gör det uppror vi inte fixar. Det går att vara ofullkomlig och ändå lyckas på någon front.
Men succé kan det bli även för den som bryter mot detta litterära reglemente: Louise Pennys kanadensiska, fransktalande kriminalkommissarie Armand Gamache blir, med sina kritvita skjortor, välvårdade skor och artighet, en revoltör inom genren just genom skötsamhet, ett lyckligt äktenskap och sitt kompetenta ledarskap. Hans fasthållande vid kärnvärderingar och stabilitet står i skarp kontrast till exempelvis karaktärerna i Gillian Flynns Gone Girl, där den genuint opålitliga, manipulativa människan regerar. Men Flynn gör samtidigt en brutal genomlysning av ett samhälle där kortsiktighet och kvartalskapitalism berövat människor jobb och framtidstro, och där medierna jagar tittare (det skrivna ordet existerar knappt) mer än sanningen. Där Penny lyfter kärnvärden som samarbete och människokärlek visar Flynn effekterna av den döende industrination som ledde fram till Trump; ekande tomma köpcentrum och fabriker där skaror av hemlösa och arbetslösa flyttat in i och kring det lilla samhälet North Cartage i Missouri.
Man kunde tro att deckarvågen snart borde ha ebbat ut. Men I en värld full både av krav på normalitet (och där ramen för vad som verkligen är »normalt« blir allt snävare) och samtidigt perfektion i vardag och yrkesliv är behovet definitivt inte mättat av ställföreträdande normbrytare, som, i Pippi Långstrumps anda sover i fåtöljen, har ovårdade kläder, vägrar vara trevliga och ändå fångar de där bovarna till slut.
Något aktivt samhällsengagemang handlar det inte om men med underdogens synvinkel på avarterna får vi läsare fler inblickar från samhällets baksidor än i många av samtididens romaner.
Mycket är sig likt sen deckarhistoriens barndom för runt 150 år sedan. Men hjälten måste utvecklas med sin tid. Idag handlar det exempelvis ofta om terapeutiska tillbakablickar och komplicerade relationer i det förflutna. Skildringarna drar ner tempot i berättelsen när det behövs en paus och förser spanaren med kryddor som ska vinna läsarens intresse. I takt med terapins och självhjälpsböckernas intåg har också hjältens egna själsliga skavanker fått större plats. Dagens spanare kräver trots allt ett någorlunda gemensamt system av föreställningar om hur man ska vara, och framförallt en gemensam värdering av vad som ryms inom det möjligas gräns.
I kvinnornas litteraturhistoria från 1983 skriver Lena Persson om det märkliga med detektivromanen; Den skrivs av både kvinnor och män – och framförallt den läses av både kvinnor och män. I klartext: Män som i andra genrer föredrar manliga författare och huvudkaraktärer läser gärna deckare skrivna av kvinnor. De konkurrerar med andra ord om samma läsare. Och detta har inte ändrats.
Populärlitteratur, äventyr, romantik, deckare, skräck, brukar kännetecknas av tämligen fyrkantiga formler, som varieras beroende på genre. Deckarformelns har sina fyra grundrecept: hårdkokt (från Dashiell Hammet), pusseldeckaren, (med Agatha Christie som förlaga) thriller (Stephen King), samt gotiskt med övernaturligheter (Edgar Allan Poe, vars Auguste Dupin-noveller (exempelvis Morden på Rue Morgue, (1841) och Det undansnillade brevet (1844) av efterföljaren Arthur Conan Doyle, anses vara grundmodellen för alla kommande detektiver i litteraturen. Den intellektuella personlighet som elegant löser deckargåtor togs vidare när han som nyutbildad läkare i slutet av 1800-talet satt och fantiserade ihop sin världsberömda privatdetektiv Sherlock Holmes i pauserna mellan patientbesöken. Den sömnlöse morfinmissbrukaren Holmes fick Doyle inspiration till via en av sina föreläsare i medicin, dr Joseph Bell som ställde diagnos enbart genom att studera patienternas utseende. berättar Mattias Boström i från Holmes till Sherlock (Pirat.) En sömnlös spanare hittar vi också i nyutkomna Entry Island där Sime MacKenzie tillbringar nätterna med att stirra i taket och sömnlösheten blir en del av intrigen.
Denna motsägelsefulla karaktär lever alltså kvar. Holmes själv fick ju också nya tidstypiska, dramaturgiska kryddor i teve-serien Sherlock. Holmes har för övrigt lånat ut sitt namn till John Rebus medhjälpare och Holmes egen medhjälpare Watson har lånat ut sitt till den allt annat än skötsamma spanaren Rachel i ovan nämnda kvinnan på tåget.)
Själv föredrar jag just nu författare från just detta anglosaxiska bälte. Här är några intressanta karaktärer ur dagens ymniga deckarflora: För snabba sammanfattningar av ett urval lästa böcker se Snabbguide till mina deckarval.
Comoran Strike, före detta militärpolis i Afghanistan, med benprotes och deckarlåda i London är en relativt ny hjälte, som blev uppmärksammad när pseudonymen Robert Galbraith visade sig vara Harry Potters skapare J-K Rowlings. Career of Evil, (Karriär i ondska, Wahlström & Widstrand) är den tredje boken om Comoran Strike och hans partner, smarta 26-åriga Robin Ellacott; en serie som inte fått så många svenska läsare, trots rappt berättande, kul karaktärer och hög spänningsnivå. Strike har mist ett underben i en explosion, hoppat av från militär- och poliskarriär och öppnat eget i London City. Som person lever han upp till alla genrens förväntningar; butter, asocial, försummar sin hälsa. har det trassligt med kvinnor och familjerelationer, och ett förflutet med mystiska, dramatiska inslag. Hans partner den ambitiösa Robin påminner inte så lite om den begåvade Hermonie i Harry Potter, och bidrar till berättelsens driv, Serien utspelar sig runt 2010-2011 och precis som Potterböckerna är serien välkomponerad, skickligt iscensatt och svår att lägga ifrån sig.
John Rebus, före detta elitsoldat, verksam i Edinburgh har, precis som Comoran Strike mörka minnen från ett förflutet i armén. Men hans hårda träning som elitsoldat hjälper honom även att hitta mördare: Sök motivet och du finner den skyldige är hans lediord, liksom den kanadensiske kollegan Armand Gamaches, se längre ner.
Precis som författarkollegan, Denise Minas hjälte Alex Morrow, med bas i Glasgow, har John Rebus en kriminell bror som ger honom trovärdighetsproblem och moraliska konflikter. Rankins serie skrevs omkring 1990-talet när mobiltelefonerna bara fanns i bilen, det spelades teve-spel och Saab 9000 var akademikernas statusbil. I I hans storstad är journalisterna inte sanningssägarna utan en del av korruptionen och enbart ute efter sensationer. Det är överhuvudtaget svårt att hitta renhjärtade reportrar utan egna egoistiska motiv i såväl dagens som tidigare decenniers deckare.
Här skildras en stadsmiljö där Rebus rör sig i »en djungel som turisterna aldrig såg eftersom de var för upptagna av att ta bilder av uråldriga, förgyllda tempel, tempel för sedan länge svunna institutioner som dröjde sig kvar som skuggor. Djungeln slöt sig kring turisterna, obarmhärtig med osedd, en naturkraft, en förintande, förtärande kraft.« (Knutar & kors s.192) Med sitt komplex för att han inte läst på universitetet sina många kulturella referenser till allt från Tjechov, Heller, Rimbaud, Beatles och Kerouac blir han en sammansatt och intresseväckande polis.
Peter Mays hjältar har också sin bas i storstäder, men rör sig ut i periferin, till avlägsna öar som rymmer både det exotiska och det slutna rummets gåta. En tragisk händelse i närhistorien, svåra barndomsminnen och familjehistoria kan bygga på intrigen och hjältens image. May skriver detaljrikt – en obduktion kan ta 12 sidor – och är mycket förtjust i naturbeskrivningar. Återvändartemat är väl utfört både i Lewis-trilogin om Edinburgh-polisen Fin Macleod, kvällsstuderande, frånskild och sorgsen. I en senare deckare, Entry Island där Sime MacKenzie en kanadensisk kriminalpolis från Montreal med skotska rötter, skickas till ett verkligt avlägset litet ösamhälle. Där visar sig en mördad affärsman leda Sime till sin egen familjehistoria av klasskamp, migration och kärlek. Sime är nyskild, sömnlös och så neurotisk att han nästan tippar över. Men författaren lyckas hålla honom kvar.
Kvinnliga deckarhjältar är idag precis lika mångfacetterade som sina manliga föregångare. Bland några som sticker ut kan nämnas Gillan Flynns nerviga Chicagoreporter Camille Preaker, full av skärsår och droger. Flynn visar en småstad krypande full av ondska när hon i Vassa föremål låter sin antihjälte återvända till hemstaden Wind Gap i Missouri för att göra en story om en mördad och en försvunnen flicka. Mötet med det förflutna är minst sagt dramatiskt och obehagligt, Flynns kvinnor och flickor är frustrerade, förtryckta och hämndlystna. Slutet är något utdraget men skickligt berättat med en grym final.
Även Sharon Boltons före detta Metropolitanpolis Lacey Flint har rötterna i den hårdkokta traditionen, men också i thrillergenren, I ”En mörk och förvriden flod” bor Flint ensam på en husbåt och ska ta det lugnt efter en dramatisk period i Metropolitankåren. Självklart blir det en actionspäckad vistelse, Sharon Bolton hyllats inte minst för Kvinnan på tåget. Mindre känd ärSmå svarta lögner där det märkliga kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien 1982, blir en del av riktigt krypande thriller där barn försvinner. Upplösningen är elegant och klart utanför deckarens gängse ramar, som brukar lova läsaren en viss sinnesfrid.
De riktigt utflippade antihjältarna, som alkoholiserade, arbetslösa Rachel i Paula Hawkins i bestsellern Kvinnan på tåget ryms ändå inom den ram, som vidgats alltmer i takt med att utgivningen ökat. Just den här raffinerat ihopsatta psykologiska thrillern är inspirerad av en tidig Agatha Christie 4:50 från Paddington från 1957. Den misslyckade Rachel med minnesluckor balanserar skickligt precis på gränsen till trovärdighetsproblem.Med hjälp av sina skilda berättarperspektiv klarar Hawkins att in i finalen hålla fast i själva gåtan; vem är egentligen mördaren?
Bland de skotska deckarförfattarna har Denis Minas kommissarie, DI Morrow i Glasgow en stark ställning. Alex Morrow är förälder, som precis som Fin MacLeod mist ett barn. Men hon får under serien tvillingar och njuter av moderskap och familjeliv på ett mer uttalat sätt än sina illusionslösa manliga motsvarigheter. Mina, vars fantastiska Garnethhill-trilogi nyutgivits i pocket, har Glasgow som huvudmiljö, där låginkomsttagare, arbetare och socialt utsatta rör sig. I den senaste, Blood salt Water är miljön dock en på ytan välfungerande medelklassig turistidyll i närheten. Minas kvinnliga kommissarie, Alex Morrow ställs, som vanligt, inför en blandning av fattigdom, missbruk och en massiv beskyddarmiljö med dystopiska inblickar i den hopplösa värld som droger och alkohol förstärker framförallt för de fattiga och lågutbildade. Denise Mina är ojämn, men här håller hon stilen.
Lydia La Plantes Tennison, med en ung ambitiös polisaspirant; 24-åriga Jane Tennison är bekant som den tämligen hårdhudade kommissarien i BBC-succén I mördarens spår- Manusförfattaren Lynda La Plantes resa tillbaks i Jane Tennisons liv ger oss föregångaren till den kärva kvinna vi sett i teverserien. Hennes unga jag är en polispraktikant som inte vill göra fel, och som. klädd i kjol, slips, och nylonsrumper som ständigt maskar sig, den hårda vägen lär sig spela det sjaskiga spel som krävs för att klara sig och stiga uppåt i 1970-talets mansdominerade Londonpolis. IBerättelsens form är lånad av flickbokens yrkesserier om sjuksköterskepraktikanters vedermödor och unga kvinnors strategier för att hävda sig i hierarkier där män har makten Den rejäla reserachen och dokumentationen av diskriminering och kvinnoförakt i poliskåren kompenserar för de språkliga bristerna.
Men intressantast just nu är den ovan nämnde kultiverade, fransktalande chefen för Sûreté du Quebec i Montréal. Louise Pennys serie om kanadensaren och chefen för, Armand Gamache. Kanske kan han ses som en sorts fri utveckling av Agatha Christies välklädde gentleman Hercule Poirot, dock är skillnaderna större än likheterna.
I den lilla kanadensiska byn Three Pines, i de skogklädda bergen utanför Montreal, full av brasor, god mat och hantverkare, finns hans mikrokosmos. Samhällskonflikterna i Kanada, inte minst spänningarna mellan franskt och engelskt är ett återkommande tema, som, tillsammans med mycket kultur och historia, naturligt ingår när det ena mordet efter det andra ska klaras upp i den lilla samhället mitt i ingenting, där internetuppkopplingen aldrig riktigt funkar. Pennys stillsamma stil och originella persongalleri går på tvärs mot det mesta, men skapar raffinerade detektivberättelser, där hoppet om människan och möjligheten att förlåta misstag är kärnvärden. Tonläget är reflekterande, filosofiskt, tolerant. Penny är också en av få som ger äldre kvinnor och män karisma, elegans, klokskap och esprit.
Gamache är en man femtio plus, som äter tre rätters middag med dessert och dryck, har lägenheten full av böcker, två vuxna barn, som han umgås med och ett långt, kärleksfullt äktenskap. »Han var i femtiofemårsåldern och började ännu inte bli fet, men visade tecken på att ha levt ett liv med bra böcker, utsökt mat och stillsamma promenader. /—/ Han var slätrakad så när som på en vältrimmad mustasch och klädd i marinblå kavaj, khakifärgade byxor och en himmelsblå skjorta med slips till.« (Ett förbud mot mord..s.12) En måltid är för Gamache en njutning: »För madame har vi färsk pepparmyntglass på en éclair fylld med mörk och krämig ekologisk choklad och för monsieur har vi en pouding du chômeur à l*erabla avec crème chantilly.” ”Å du milde tid, viskade Reine-Marie till sin make. Vad var det Oscar Wilde sa? « »Jag kan motstå vad som helst utom en frestelse.«De beställde dessert.« (ibid s.24).
Synen på tillvaron skulle kunna beskrivas som inspirerad av den franska filosofen Simone Weil (1909-1943), vars tankar om människans behov at tillhörighet och rötter påminner om Gamaches vidsynta humanism, mitt i de pågående mördarjakterna. Hittills har det blivit 12 böcker om några år runt slutet av Armand Gamaches karriär inom Sürete. Några av dem är utgivna på svenska av Modernista.
Snabbguide till mina deckarval