Fyra bra brittiska deckare

Läst: Belinda Bauer Livet & dödens villkor, översatt av Leif Janzon, Belinda Bauer Det slutna ögat översatt av Leif Janzon, Gilly Macmillan Bränd Himmel, översatt av Johan Nilsson, James Oswald Själarnas bok, översatt av Gunilla Roos. Samtliga Modernista.

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

Tre författare till fyra bra brittiska deckare

De kvinnliga polischeferna står för stadgan, medan männen grubblar, får panikångest och behöver terapi. Ja, inte ens inslag av magi och parapsykologi är bannlysta ur kommissariens vardag. Nya element fräschar upp formeln i fyra nya läsvärda brittiska deckare, där omvärldens oro lyser med sin frånvaro.

Det är något alldeles särskilt med kriminalromaner från de brittiska öarna, där regnet piskar över ödsliga hedar och människor ger sig ut på mörka slingriga vägar efter besöket på puben. Efter ett tag blir formeln runt det otäcka ändå paradoxalt välbekant och trygg, inte minst den brittiska varianten på the Lonely Hero. Den tjurige men rättrådige kriminalkommissarien, ofta nyskild, som sälllan bara tar en pint  på puben och alltid säger sitt hjärtas mening. även mot överordnade – ofta lätt korrupta chefer, som alltid vill ta ifrån honom hans fall. En regelbrytare som går sin egen väg. deckargenrens variant av sagans olydiga flicka,, hon som öppnar dörren till det förbjudna rummet och därmed får kunskap hon annars skulle missat, men samtidigt får betala priset.

Vi som gillar deckare, eller kriminalromaner, har rätt stor tolerans för avvikelser från de fasta berättelsestrukturerna. Lek med och förnyelse av formeln bidrar till att intresset hålls vid liv. Och de här tre författarna lyckas väl med konsten, och använder dessutom likartade nya grepp, förmodligen för att dessa element ligger i tiden. Offren däremot har de inte ändrat på, i deckare är det vanligen unga kvinnor eller barn som råkar illa ut, trots att det i verkliga livet oftast är unga män som utsätts för våldsbrott.

Belinda Bauer har sedan den strålande debuten med Mörk jord gett ut ytterligare fem deckare, Hon har redan fått utmärkelsen The Dagger in the Library för sitt samlade författarskap som den levande kriminalförfattare som skänkt mest nöje till sina läsare.
De två senaste, Livets och dödens villkor, samt Det slutna ögat är sinsemellan ganska olika, men båda inspireras av saga, fantasy och i viss mån skräckgenren. Hon lyckas skapa en stämning av instängdhet och fara samtidigt som hon aldrig helt låter allt hopp försvinna. Men man kan aldrig säkert veta att någon ”klarar sig” och det är en lite farlig balansgång i en genre som även ska se till att ondskan inte vinner fullständigt. I Livets och dödens villkor är barn och vuxna utelämnade till en sugande, kuslig skog, på väg att sluka en liten by och dess fuktskadade, fattiga hus. Här bor fem barn, och en av huvudkaraktärerna är 10-åriga Ruby Trick. Hon är rödhårig, mobbad och dyrkar sin pappa som blivit arbetslös när varvet la ner och nu fördriver tiden med fiske. Mansrollen i omvandling, kureras med cowboykvällar medan Rubys mamma sliter som timanställd på hotellet.Plötsligt börjar kvinnor försvinna och Ruby får följa med sin pappa på jakt efter den skyldige. En sträckläsarbok, väldigt suggestiv, med en kaskad av grymt och grovt våld mot kvinnor. Alltför många övergrepp tillför inte mer spänning bara onödigt frosseri. Men välskrivet och med en upplösning som är dramatisk och oviss in i det sista, även om den skyldiges identitet då varit känd ett antal sidor. Poliserna är inte så centrala här men jag gillar den tuffa kriminalkommisarie Kirsty King och hennes lätt fåraktige assistent Calvin Bridge, som trivs bäst när han får sitta i lugn och ro framför sin teve och se på sport.

I den senaste från Bauer, Det slutna ögat blir en ung kvinna, Anna, psykiskt sjuk av oro sedan hennes lille son Daniel försvunnit från sitt hem när hon vände ryggen till några minuter. Chocken verkar göra henne både psykotisk och medial – plötsligt uppfattar hon saker som gör att världarna mellan förfluten tid, nutid och dåtid verkar upphävas. Kommissarie John Marvel dras in i hennes liv, under sin jakt på ett annat försvunnet barn, den 10-åriga flickan Edie. Marvel är en typisk udda och kantstött brittisk polishjälte, men med ett stänk av de nya karaktärsdragen, som gör att han öppnar sig för Annas visioner av var de försvunna barnen kan finnas.
Som läsare sugs man in i sorgen och jakten på hopp, och den buttre karaktären Marvel, är tillräckligt typisk för kriminalromanen för att ge den någon sorts stadga, den är en bladvändare, på ett lite utflippat, genreöverskridande sätt. Men det är inte en helt lyckad blinkning åt fantasy och skräckthriller att gränsen mellan en verklig och en bortomverklig värld verkar så oklar och där parapsykologi verkar ha något verkligt att säga oss.

Gilly Macmillan Bränd himmel, min favorit av de fyra, är en väldigt välskriven debut, som utspelar sig under nio dagar år 2012. Den berättas baklänges av mamman och den polis som lett spaningen och greppet är lyckat. 8-åriga Benedict Finch försvinner under en söndagsutflykt i skogen med sin mamma Rachel, sökandet leder till en internetmob och viralt förtal som blir en del av utredningen, medierna jagar i flock. De många möjliga misstänkta, tiden som rinner iväg förstärker läsarens oro.Utredningsledaren James Clermo vid poliskåren i Avon och Somerset tvingas till terapi av sin chef. Fram till slutet vet läsaren inte varför eller vad. vad som hänt Ben. Gilly MacMillan har gjort en gedigen research om fakta runt försvunna barn, om hur försvinnanden kan och ska hanteras, och dialogen liksom det som sker utanför huvudpersonernas kontroll är trovärdigt. Slutet är välkomponerat och överraskande. Här finns vissa, säkert oavsiktliga, likheter med Det stängda ögat: En liten, älskad pojke, som försvinner när föräldrarna/mamman släpper vaksamheten någon minut, självanklagelser, en kriminalkommissarie som blir överdrivet hängiven fallet, och psykiskt påverkad. Könsperspektivet är medvetet och män liksom kvinnor är omväxlande starka och sköra / sårbara, även om de samtidigt är fast i roller och förväntningar.

Både Belinda Bauer och Gilly MacMillan har kvinnor som är chefer över spaningsledarna, tuffa lite karska, ofta kloka och framförallt rationella kvinnor. I Bränd himmel heter hon kriminalöverkommissarie Corinne Fraser. ”Fru Chili” kallad. Hennes underlydande kommissarie Clemo har en examen i engelsk litteratur, fullt möjligt för vilket yrke som helst i dagens Storbritannien, men beklagligt nog snart ett minne blott eftersom regeringen Cameron bestämt sig för att kulturämnena inte längre ska vara obligatoriska i grundskolan. Det gör att de brittiska poliserna i framtiden inte längre lika trovärdigt kan ägna sig åt – som här – att ha Yeats som favoritpoet. Den kulturintresserade kommissarien, som gör att deckarformeln vidgas och blir intressant är ganska typisk just för den brittiska deckarformeln och bidrar till att jag alltid återvänder till dem.
Clemo är en sårbar kommissarie, men vill inte kännas vid det. Han är polis och säger sig ha yrket i blodet. Och som andra män i ett yrke som bygger på att vara stabil är han inte särskilt förtjust i sina egna känslor, som överväldigar honom.

I MacMillans debut ryms både samhällskritik, samhällsfenomomen, och allmänmänskliga reflektioner, Som vårt behov av kontroll i tillvaron, gärna via våra barn. Att styra andra för egna behov, att gräma sig över att man inte såg hur viktigt det förflutna var när stunden då var nu. Hur vi grämer oss för det vi inte tog emot förut, när vi hade chansen utan istället gjorde det där som vi ångrar nu.
En del översättningskonstigheter får ursäktas, exempelvis vad är en mokabryggare?

James Oswalds: Själarnas bok är utspelas i skotska Edinburgh och är den av deckarna som mest fokuserar på polisarbetet och polisarbetsplatsen.
Berättelsetiden är som de andra tre, ungefär nutid här med finanskrisen i fonden, som rätt nyss passerad. Annars är det Ingen utrikespolitik eller politik utanför Edinburgh, som känns som en småstad. Inte heller i de tre övriga har världen utanför någon större plats i berättelsen. Oswalds bok är nummer två i en serie och skapar en tydlig miljö, med en klassisk rekvisita och rolluppsättning, Polishierarkin är traditionell men även här är den kompetenta chefen en kvinna, Intendenten Jane McIntyre som man inte mopsar emot. Hennes undersökningsledare McLean letar en seriemördare som upprepar det kvinnovåld som drabbade hans egen fästmö för tio år sedan. Det är bara det att den mördaren just har begravts. Även McLean tvingas av sin chef att gå i terapi och förargar sina överordnade genom att strunta i reglerna, jobba på fel sätt och inte dra sig för att säga dem väl valda sanningar som ingen annan törs.
Även Oswald flirtar lite med det övernaturliga, där gränser överskrids mellan döda och levande och tankar överförs på magiskt sätt. Kanske någon gillar det, men för mig känns det som en nödutgång.
Däremot är det intressant att kontakter med andra världar, psykisk utmattning och starka känslor i polisvärlden numera fördelas jämställt och att kvinnorna som chefer oftast är sansade, rationella och smarta. Visserligen dricker killarna fortfarande alldeles för många pints , och däremellan lever de på dåligt kaffe och kalla pizzabitar, men är inte längre främmande för relationsgrubbel och viss kontakt med ”andra sidan”.
Annars är en typisk replik från en polisarbetsplats fortfarande ofta något i stil med:
”Hur ligger vi till i utredningen då Bob?”
”Tja, vi skulle behöva fler man, men det lär ju inte hända i första taget. Höjdarna skriker efter resultat, men så fort man nämner att man är kort om folk börjar de jiddra om budgetnedskärningar.” (Själarnas bok s.177)

De samhällsproblem som oftast lyfts i de här fyra deckarna är förhållandet mellan män och kvinnor. Kåren i Edinburgh har ingen diskussion om rasism, frågan verkar inte existera..Hos MacMillan skildras män och kvinnor genomgående som jämställt starka och svaga.
I Belinda Bauers det slutna ögat har den svarta begåvade, välutbildade kvinnliga polisen förvisats till en evig plats i receptionen, något till och med huvudkaraktären tycker är fel:
”Man kanske skulle ge Aguda en chans”, menade Marvel. ”Hon är för duktig för att sitta i receptionen.” (Det slutna ögat s. 188).
Deckargenrens oftast bistra syn på hänsynslösa och korkade journalister har inte ändrats, eller snarare kanske blivit alltmer negativ. De framställs som blodtörstiga och hänsynslösa jägare, som också bidrar till att hat och hot sprids även mot offren för det våld som skildras.( Bränt barn) Att ha en presskonferens som polls är lika med en straffkommendering. Och det lär inte ändra sig i första taget.

Dela detta: